Intersektionalitet hade kunnat vara ett radikalt verktyg

Ett ord som används rätt friskt i vissa sammanhang numera är intersektionalitet. 

Postmodern identitetspolitik enligt vissa, kolossalt nödvändigt enligt andra. Men vad är egentligen intersektionalitet?

Tittar vi på nationalencyklopedin så beskrivs begreppet som följande:

Intersektionalitet, samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.

Notera ordet skärningspunkter. Intersektionalitet handlar alltså om att analysera hur olika maktrelationer samverkar (och jag är medveten om att detta innefattar fler maktrelationer än de tre som nämnts ovan). Intersektionalitet uppkom som begrepp inom den svarta feminismen i USA för att visa på hur den sexism som svarta kvinnor utsattes för skiljer sig från den sexism vita kvinnor möter likväl som den skiljer sig från den rasism som svarta män erfar. Ett exempel är den exotifiering som drabbar många kvinnor med icke-nordeuropeiska utseenden. En särskild blandning av sexism och rasism.

Tyvärr tycks många av de som använder begreppet som flitigast inte ha en helt korrekt förståelse av vad begreppet verkligen betyder. Många använder det som att beteckna en ideologi eller feministisk inriktning eller verkar enbart se det som en beteckning på medvetenheten om att det finns fler än en maktstruktur. Det sista är ju såklart en nödvändighet för att kunna göra en intersektionell analys, men det räcker ju verkligen inte för att se hur de olika maktrelationerna samverkar. Tvärtom blir resultatet ofta att de olika maktrelationerna räknas upp och påtalas en och en samt beskrivs var för sig än hur de visar sig i kombination. För att inte tala om när människor i intersektionalitetens namn (och kanske i viss mån, av intellektuell lätja) pratar om olika maktstrukturer som om de fungerar på samma sätt. Som att exempelvis homofobi, rasism och klassförtryck fungerar likadant och motverkas på samma sätt. På så vis hamnar resonemang lät i diskussioner om ”klassism” och ”medelklassnormen” som orsaker bakom klassförtryck och därmed lyckas göra en analys av klass utan att beröra orättvisan i att klasser över huvud taget existerar.

En annan vanföreställning är att intersektionalitet handlar om att uppmärksamma allt som är fel där en viss grupp är utsatt. När till exempel någon frågar ”Ska inte djur inbegripas i den intersektionella analysen?” så visar det med tydlighet hur de missuppfattat konceptet. Djurförtryck går nämligen inte att analysera genom någon annan sektion. Svarta katter utsätts inte för rasism av vita katter. Det går inte att säga att ett djur utsätts för dubbla förtryck på samma sätt som att någon kan vara utsatt för både transfobi och rasism (för att ta ett exempel).

Intersektionalitet handlar alltså inte om att man alltid måste ha med alla maktstrukturer och/eller alla grupper i alla analyser som görs. Det är inte ett ord som betyder ”alla orättvisor är fel”. Det är ingen ideologi och ingen lösning. Det är enbart ett analysverktyg. 

Utöver ovan nämnda problem så tycks den ”intersektionella rörelsen” vara full med individfokus och ytliga analyser. Diskussioner om vilka popidoler som är ”problematiska” (det vill säga ska undvikas som pesten), vad för kläder som är okej eller vilka ord som bör användas tar ofta mycket plats. Många verkar lägga betydligt mycket mer kraft på att skärskåda och racka ner på andras politiska initiativ än vad de lägger på att skapa egna och representation ges en överordnad betydelse (representation är viktigt, men inte det enda eller ens alltid det viktigaste).

Allt detta är oerhört tråkigt då intersektionalitet kan vara ett radikalt politiskt analysverktyg om det bara används på rätt sätt. Den ökande rasismen är ett tydligt exempel på en aktuell fråga där en intersektionell analys mellan ras- och klassförtryck öppnar upp en nödvändig och (vänster)radikal diskussion kring hur proletariseringen av den ökande gruppen ickeeurupeiska migranter både delvis orsakas av och leder till ökad rasism. Eller hur en intersektionell analys mellan klass och kön kan användas i en diskussion om löner och arbetsvillkor inom vård och omsorgsyrken. Hur ojämställdhet mellan könen påverkas av nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Hur kan exempelvis Centerpartiets utspel om lägre ingångslöner för att ”hjälpa” migranter att komma in på arbetsmarknaden ses utifrån ett intersektionellt perspektiv mellan klass och rasförtryck? Eller hur påverkas arbetarklasskvinnor specifikt när Folkpartiet vill sänka lönerna för undersköterskor? Där finns möjligheten att göra en intersektionell analys som ifrågasätter makten på riktigt.

Annonser

Konsumtionssamhälle eller produktionssamhälle.

”Så minskar du som konsument ditt ekologiska fotavtryck!” ”Vi konsumerar alldeles för mycket” ”Fler borde konsumera på ett mer ansvarsfullt sätt” ”Det är inte svårt att dra sitt strå till stacken”.

Vi har nog alla hört det. Floskler om hur vi konsumerar allt för mycket och hur vi måste dra ner vår konsumtion eller i alla fall ändra den för miljön, djuren och mänsklighetens skull. Och självklart är det på ett sätt helt korrekt att det samhälle som uppmanar till ständig konsumtion leder till en massa skit. Sättet som varor produceras på för att hålla uppe konsumtionen är inte bra för miljön, slit och släng-kulturen som skapar sopberg när vi vill ha den nyaste mobiltelefonen varje år, urusla vilkor och låga löner till slavarbetare i tredje världen för att hålla nere lönerna, kött och mjölkindustrin med mera.

Missförstå mig inte. Egentligen tycker jag att det på ett moraliskt plan är bra att välja veganskt och bra producerat. Vad jag däremot vänder mig emot är den enorma tilltron inom stora delar av vänstern som finns till konsumtionsmakt och medveten konsumtion. Som när människor sorgset uttrycker att ”om fler bara kunde välja att…” eller ”det är ju inte SVÅRT att välja klimatsmart” ”alla kan om de vill!”. Resultatet blir demonisering av individer som väljer fel.

Kära vänstermänniskor som resonerar såhär. Inser ni inte hur liberalt individfokuserat det här är? För att inte tala om hur ni verkar anse att kapitalismens inneboende problem (miljön, djur och människor exploateras i profiten namn) enbart kan lösas på kapitalismens egna premisser (förändra efterfrågan på varor genom individuell konsumtion). Det är en analys värdig en nyliberal.

Och om vi nu tittar på vad som faktiskt i grunden skapar problemen med miljön, djurs och arbetares situation så är det ju i grunden inte konsumtionen utan produktionen. Det är produktionen som skapar utsläpp, producerar miljöfarliga slit och slängprodukter, som använder sig av dålig djurhållning och som utnyttjar billig arbetskraft. Att använda konsumentmakt är ju såklart i teorin en möjlig lösning. I teorin. Men i praktiken så funkar det sällan eftersom för få deltar och OM det fungerar så är det ett trubbigt verktyg som inte nödvändigtvis ger rätt resultat.

Väljer många bort en produkt så är det inte säkert att producenten tänker ”ah, folk köper inte min produkt för att den tillverkas under etiskt tveksamma metoder, bäst jag ändrar på det” och även om den gör det så är det en metod som tar lång tid.

Vad jag menar är att det behövs förändring på en högre och bredare nivå. Som inte påverkas av konsumenters nycker eller kan omstyras av företagen genom reklam och prissättning.

Jag syftar på lagstiftning och ökad politisk styrning av produktionen. Både när det kommer till vad som produceras, hur det produceras och i vilken utsträckning. Jag vill inte ha ett samhälle med fler bra produkter att välja på utan ett där jag inte ska kunna välja dåliga produkter. Där ”vi” inte tillåts producera dåliga produkter. Hur kan vi köpa en analys där jag som individ anses mer skyldig till miljöförstöring om jag köper en viss vara än vad butiken som säljer den eller inte minst producenten som producerar den är? Där vi ofta pratar om onödig konsumtion men nästan aldrig om den onödiga produktionen som gör konsumtionen möjlig?

Så istället för att komma med 7 enkla tips på hur du kan göra skillnad i din vardag så vill jag komma med tre, kanske mindre enkla tips men desto mer effektiva i längden:

1. Analysera

2. Kritisera

3. Organisera.

Allting går så bra nu enligt vänstern.

Det verkar nu vara något förekommande bland många personer inom vänstern att tala om hur ekonomin går så oerhört bra just nu. Hur vi lever i en tidsålder där alla har det bättre än någonsin och inget att klaga på samt hur tillväxten ökar som aldrig förr.

Och, ja. Jag vet att detta är en reaktion, ett svar på brunhögerns påståenden om systemkollaps och ekonomiska svårigheter för samhället att ha råd med invandringen. Men när diverse vänsterfolk framför denna reaktion som om de vore Johan Norberg som skulle förklara varför mer marknadsekonomi är en bra grej, ja då känner jag att folk kanske borde fundera mer än en gång på vad de egentligen håller på med. För vem gynnar det egentligen att prata om tillväxt och ökning av företagens intäkter utan att nämna vilka som får ta del av dessa eller hur det faktiskt fördelas? Vem kommer tycka att vi är trovärdiga när vi senare vill kritisera det ekonomiska systemet om vi är så noga med att banka in att ”allt går så bra nu”? Sverige är fortfarande ett av de länder där klassklyftorna ökar som mest och givetvis är det inte så att den svenska staten har kunnat utnyttja allt mer resurser i samma takt som företagens vinst ökat. Så vad är det som går så bra nu? Inte är det socialismen i alla fall. Vi har haft problem med en välfärd som nedmonterats och unga människor på många sätt fått det sämre än sina föräldrar.

Detta beror såklart inte på den ökade invandringen utan på den ekonomiska politiken. Något vi såklart bör vara tydliga med att påpeka. Men det faktum att det inte är invandringen som är det stora problemet i svensk ekonomisk politik innebär inte att det är en vettig grej för vänstern att hylla marknadsekonomins segrar i sitt ständiga sökande efter ökad profit bara för att knäppa högerns dystopiker på näsan.

Ett stort problem med dagens vänster är att vi är reaktiva snarare än aktiva. Vi är snabba på att peka ut problem med andras problembeskrivningar eller ta avstånd från andras förklaringar men betydligt sämre på att komma på egna. Vissa tycks välja den totalt motsatta ståndpunkten mot sin motståndare utifrån vad den säger i stunden för att i efterhand komma på argument snarare än att fundera ut vad de faktiskt tycker i frågan utifrån den egna ideologiska kompassen. Om SD älskar Lucia så måste vi avsky det, om högern tror att samhället kommer att kollapsa så måste vi hitta argument för att allt är frid och fröjd. Trots att allt inte är frid och fröjd och trots att den inställningen går tvärtemot vad vi tidigare ansett.

Jag ser väldigt lite djupare analyser av det politiska läget bland mina meningsfränder och det gör mig oerhört trött. Att vänstern redan liberaliserats under lång tid gör inte saken bättre. Men jag blir ändå något konfunderad när människor som i vanliga fall inte tvekar att kalla mig borgerlig för att jag inte är autonom och för att jag är med i ett parlamentariskt parti helt plötsligt anammar de mest ekonomiskt liberala analyser för att de anser att de passar just då för att argumentera i just den frågan. Så jag undrar mest bara: Hur tänker ni? Hur kommer vi vidare? För det här funkar inte.

Trams om identitetspolitik döljer relevant kritik.

Jag inser att jag har hoppat på det här tåget lite sent nu i ett klimat där allt ska ske direkt, men eftersom det är en fråga som ständigt är aktuell på något sätt så skriver jag om det ändå.

Okej, identitetspolitik. Åsa Linderborg skrev en text om Kungliga Operan och deras affisch. Jag tänker inte gå in närmare på affischen i sig och vilka problem som finns med den. Det finns det nog andra som kan göra bättre. Men jag tycker att Linderborgs analys är märklig och liknar någon slags extremliberal ”allt är okej och inget ska få kritiseras”. Det är måhända inte vad hon menar, men resonemanget landar där när hon framför att ”kränkthetskulturen vi lever i är förödande för den konstnärliga friheten”. För var går gränsen? Vem bestämmer vad som är rimligt att kritisera och vad som är rimligt att i efterhand plocka ner? Självklart kan man argumentera för att ”just det här tycker jag inte är så farligt” (även om jag kan tycka att det blir en rätt så respektlös ståndpunkt om många människor faktiskt känner sig obekväma med bilden). Men då kan man inte dölja det bakom ord om ”konstnärlig frihet”. För med samma ord kan vi legitimera exponering av ”konst” från personer som Dan Park i det offentliga rummet, och det tror jag inte de flesta tycker är så rimligt. ”Den värsta formen av censur är självcensur” skriver Linderborg, utan att reflektera över att självcensur är något som vi alla praktiserar dagligen i större eller mindre utsträckning för att över huvud taget kunna umgås med varandra. Du skriker inte till kollegan att den är en jävla idiot, även om det är vad du känner. Det är en bra grej. Kanske den bästa formen av censur när allt kommer omkring.

En sak håller jag dock med Linderborg om, och det är att identitetspolitikens utbredning är förödande, inte minst för vänstern. Att Operans affisch kritiseras och dras in är dock inte en del av problemet. Problemet är vad vi lägger fokus på och varför, det är vad vi ser som roten till strukturella problem i samhället, vår politiska diskurs (hur vi pratar om något) och vad vi därmed ser som lösningen. Att vi ser ”kultur och normer” som roten till rasism, sexism med mera och därmed också vad vi i första hand vill förändra, men inte pratar om materiella villkor.

Identitetspolitik, handlar precis som ordet antyder, om fokus på identiteter. En syn på politik och utsatthet som i första hand en fråga om att din identitet kränks, men betydligt mindre om position och situation. Eller som Linderborg själv uttrycker saken:

”Det är alltid symbolfrågor det handlar om – en bild, ett ord, ett bakverk. Det är i alla fall symbolerna de intellektuella strider om, den verkliga segregationen diskuterar vi inte alls med samma hetta.”

Saken är bara den att det går att kritisera det faktum att vi lägger så oerhört mycket tid på språk och kultur men så sällan pratar om materiell standard, segregation, möjligheter etc, utan att för den sakens skull börja argumentera för rätten att uttrycka sig hur man vill även om det kränker andra människor.

Några exempel på identitetspolitik som spårat ut:
En person ifrågasatte ett uttalande om att ”det är ovärdigt att tigga” med att ”Hur kan ni kalla det ovärdigt? Det är ju deras liv ni talar om!”. Saken är den att det ÄR ovärdigt att tigga. Därför vill jag se en värld där ingen tvingas till detta på grund av fattigdom. Ändå är folk ”med hjärtat på rätta stället” mer upptagna med att försvara rätten att tigga snarare än rätten att slippa.
Ett annat exempel är när folk förminskar frågan om klass till att handla om ”klassisism” där problemet anses vara den så kallade ”medelklassnormen” och att denna gör att det anses vara fult att till exempel klä sig i leopardmönstrade tights, röka under fläkten och titta på Bingolotto. Alltså att problemet anses vara att arbetarklassidentiteten eller normen (i sociologin kallad habitus) hotas, snarare än att tja, ifrågasätta att klasser över huvud taget finns.

En person jag känner sa en gång, halvt på skämt, att ”varje gång jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”. Inte för att normer i sig inte finns eller att det inte kan vara ett användbart begrepp, utan för att just normer anses vara orsak och lösning på alla politiska och sociala problem och därför har kommit att börja representera allt som är dåligt med det identitetspolitiska samhällsklimatet för många av oss som inte köpt det med hull och hår.

Men tillbaka till Linderborg, eller ja, kritiken mot hennes krönika och liknande texter som hon och andra skrivit i frågan. En person som skrev en ganska så delad text på FB uttrycker sig såhär:

För det första; vad är [identitetspolitik]? Så många kulturredaktörer och etablerade, röststarka journalister som tydligen är djupt kunniga om detta fenomen, kan ni snälla förklara för oss andra vad det är?
För det andra; att döma av den mängd text, tankeverksamhet och ideologiproduktion som just nu byggs upp kring detta verkar det som att det är nånting som har ”gått för långt”. Vore bra att få veta vad. För när jag ser mig omkring undrar jag, vad har gått för långt? Var är alla dessa svarta curators och konsthallchefer, var är alla bruna tidningsredaktörer och programledare, alla förläggare, teaterproducenter, skådespelare, fotografer, radioproducenter, rektorer, institutionschefer? Hur kan Aftonbladets kultursida – och för den delen varenda kulturredaktion i detta land – inte ha en enda anställd som är rasifierad och SAMTIDIGT klaga på att det har gått för långt?

Personen börjar med att påpeka att den inte vet vad identitetspolitik är för att sedan uttrycka sig tvärsäkert om saken. Hen svarar på Linderborgs uttalande om att ”identitetspolitiken har gått för långt” som att hon påstått att ”antirasismen har gått för långt”, vilket oavsett vad man tycker om texten eller Linderborg i övrigt, inte är vad som påstås. Hade Linderborg, eller någon annan, kommit med lite djupare kritik av id-pol så hade missförstånden -kanske- inte blivit så stora. Kanske hade vi kunnat ha en diskussion om olika sätt att förhålla sig till frågor samt vad som bör prioriteras eller hur vi kan få till förändringar på allvar? Kanske hade vi kunnat prata om att kunna kritisera kultur som speglar sådant vi ogillar utan att tro att detta är lösningen på all utsatthet? Kanske inte? Men då har vi i alla fall försökt. För jag vill kunna kritisera identitetspolitiken utan att folk direkt ska dra slutsatsen om att jag bara vill försvara nån ”rätt” att få säga n*g*rboll och därmed sluta lyssna. Jag vill att folk åtminstone ska kunna förstå vad jag menar innan de kritiserar mig. Det känns som en rimlig sak att önska. Men då kan vi inte få det till att handla om någon kulturell laziz faire där sexism och rasism ska accepteras i offentligheten på grund av någon ”kulturell frihet”. För det känns minst lika dumliberalt som de som tror att ”normkritik” löser allt och inte ser den materiella grunden.

Ska vi prata solidaritet så måste vi prata ekonomi. Om flyktingmotagande.

Minns ni när det var vi i vänstern som var dystopikerna. Som upprepade att vi inte kunde fortsätta som vi gör. Och högern som i sin tur var de positiva som menade att allt var bra och inget behövde ändras. Bara lite mer av den rådande politiken och allt skulle lösa sig. Nu ser läget annorlunda ut. Vänstern griper efter varje halmstrå av positiv bild av hur mycket samhället är kapabelt att hantera, hur allt är lungt och bra och inga orosmoln ses på himlen annat än ökad rasism och människor som inte får asyl, vi delar Hans Rosling (som är rätt höger, vilket säger en del) för att han bekräftar hur allt bara blir bättre medan högern ropar ”Stopp stopp, det går inte! Vi har hamnat i en kris!”.

Jag vill helst undvika att beskriva höger-vänster som något annat än klassintressen. Allt annat, exempelvis antirasism (som också givetvis är väldigt viktigt) går att aplicera såväl som avsäga sig oavsett politisk färg (med undantag för brunt).

Men nu har det inte blivit bättre än att i princip hela den mörkblåa högern har avsagt sig antirasism och lämnat den till vänstern samt en och annan socialliberal. Därav kommer jag delvis använda ”vänstern” som synonym till den antirasistiska rörelsen.

Jag känner det lite som att få, oavsett sida, kommer med en djupare analys av läget. Diskussionen ligger istället på frågan ”har vi råd att ta emot fler?” där svaret är ja eller nej. Sen är det stopp. Vänstern kan säga saker som ”kan vi inte prata om medmänsklighet utan att prata om ekonomi?” för tydligen är det vänster i dagsläget att inte vilja prata om pengar. Jag skulle kunna skriva massvis om det senare och hur puckat det är. Men det skulle kunna bli ett helt eget inlägg. Så jag nöjer mig med följande: Har ni hört talas om ”Karl Marx”? Kapitalet? Oavsett vad vi tycker om saken så styr ekonomin samhället och vill vi inte prata om det så lämnar vi det i borgarnas händer.

Men även när vi pratar om ”invandringens kostnader” så gör vi det som om detta var något som magiskt uppstod och betalades så fort människor steg i land varefter vi kunde välja att låta pengarna sippra ut helt av sig själva eller stänga gränserna. Nå, detta är såklart helt felaktigt.

Något som det dock sällan pratas om är HUR dessa pengar bör spenderas. Pengarna försvinner inte bara iväg utan spenderas inom olika områden efter politikernas vilja och prioritering. Och, om vi ska argumentera för att hjälpa flyktingar (vilket vi självklart ska) så MÅSTE vi argumentera för hur vi vill finansiera och hur vi vill spendera. Då måste vi prata ekonomi.

Okej. Så vad bör vi då prata om? Ska vi ha ett vettigt flyktingmotagande som inte (i ännu större utsträckning än idag) skickar in flyktingar i fattigdom, stigmatisering och segregation från första början så måste vi ha en plan för detta.

Alla typer av förändringar och reformer behöver inte kosta särskilt mycket, men vissa kommer att kosta.

Exempel på sådant som måste göras är att det måste finnas bostäder till alla de som kommer hit. Både tillfälliga och permanenta. Möjlighet att studera och läsa upp tidigare studier så att de matchar den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmöjligheter samt administrativa funktioner som ser till att människor får den hjälp de behöver och hamnar på rätt ställe, en socialtjänst som kan ge stöd och hjälp och sist men inte minst en välfärd med ett skyddsnät för de som av olika skäl faller mellan stolarna.

Vissa av dessa insatser kommer vara riktade, men som socialist så anser jag att flera generella och allmänna insatser måste sättas in (givetvis borde detta gjorts oavsett.. men nu är vi där vi är).

Vi pratar gärna om att en bra välfärd inte måste stå mot ett bra flyktingmotagande. Men vi måste också visa på detta och komma med förslag. För fler billiga bostäder och en bättre välfärd gynnar alla låg och medelinkomsttagare men stärker även särskilt utsatta grupper utan att ställa dem mot varandra. Vissa argumenterar som att ”vi” redan bostadda svenskar måste stå tillbaka för solidaritet mot nykommna. Men det resonemanget kommer bara missgynna den senare gruppen i längden och leda till ökad rasism.

En annan fråga är såklart varifrån pengarna ska komma ifrån. Som vänster känns det ju självklart att pengarna bör komma från de rikaste procenten. Vi pratar ofta om att Sverige aldrig varit rikare men går mer sällan hela vägen i den frågan och tar upp vilka det är som blivit rikare. Sverige är ett av det länder där klassklyftorna ökar som mest vilket innebär att de rikare blir rikare medan de fattigare inte i närheten har fått samma lyft i standard. Ett arbete mot strukturell rasism med utanförskap och segregation som följd måste gå hand i hand med kampen för utjämnande av klasskillnader i allmänhet. Dels för att inte ställa fattiga mot fattiga och dels för att de mest utsatta grupperna vilket nykommna flyktingar kan räknas till, rent materiellt gynnas av det, vilket är av största vikt för att krossa strukturell rasism. Men också självklart för att det sådär i allmänhet är en bra grej att göra.

Därav blir jag rätt irriterad när människor jämför flyktingmotagandets kostnader med exempelvis julhandeln. I bästa fall ger det ingen som helst anvisning avseende var pengar ska komma från (vilket ärligt talat blir rätt meningslöst) och i värsta fall ger det intrycket att pengarna bör komma från någon slags välgörenhet och/eller från det vi lägger på konsumtion. Det ger ett rätt sunkigt intryck i min mening då samhällen som förlitar sig på välgörenhet oftast är väldigt ojämställda samt att den absolut största andelen konsumtion kommer från låg och medelinkomsttagare. Fokus läggs alltså på helt fel grupp som anses giriga för att de vill köpa lite klappar till sina barn (och missförstå mig inte, jag är inget stort fan av julkommersen men..) detta ställer än en gång människor som kanske inte har det allra bäst i samhället mot utsatta människor och i längden kommer det snarast missgynna de som kommer hit.

I slutändan. Vi måste prata pengar och ekonomi om vi vill prata om solidaritet. Inte på rasisternas och högerfolkets planhalva utan på vår egen.

Om integration.

Jag hamnade nyss i en diskussion på twitter om ordet integration. Och som vanligt när högern och rasisterna tar ett ord och ändrar betydelsen så svarar vänstern med att förkasta ordet och allt vad det kan innebära.

Högern har gjort ordet till något som individen har som ansvar att göra. Dvs ”integrera sig själv”. Rasisterna använder det ofta som en synonym till assimilering, dvs att tvinga utländskt födda att ta avstånd från sin kultur och anamma det ”svenska”. Jag kollade upp vad som stod på Wikipedia:

”I svensk politik och debatt används ordet [integration] ofta för att beteckna den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär [min kurvisering]. Begreppet står i kontrast till assimilering som innebär en process mot fullständig anpassning till majoritetens kultur.”

Integration handlar alltså inte om att assimileras eller något som individen förväntas göra för att få lov att stanna. För mig handlar det om insatser samhället gör för att nyanlända ska kunna etablera sig och inte hamna i utanförskap. Det går hand i hand med såväl klass som med (anti)rasism.

I ett samhälle som inte arbetar för ökad integration så kommer följande hända: Stora klassklyftor i kombination med strukturell rasism kommer förpassa invandrande och inte minst flyktingar till utanförskap och klassamhällets bottenskikt. Detta kommer att leda till fattigdom våldsamhet utanförskap och ännu mer rasism när rasifierade kroppar kopplas ihop med det ovan nämnda.

För att förhindra detta MÅSTE vi minska klassklyftor, minska bostadssegregationen och öka möjlighet till jobb för att skapa ett inkluderande samhälle.

Det räcker inte med utbildning i antirasism om vi inte skapar de materiella förutsättningarna för att bryta utanförskapet. Visst, vi skulle kunna komma på ett nytt ord för integration men personligen är jag mer för att ta det tillbaka. Risken att helt förkasta begreppet är att själva viljan att skapa de materiella förutsättningarna försvinner i en idealistisk diskurs om hur alla bara måste bli snälla och solidariska för att inkludera människor och bjuda in dem till samtal etc istället för att faktiskt komma med konkreta materiella lösningar som på så vis också påverkar människors inställningar. Det kanske upplevs som cyniskt att inte lägga sin tilltro till människors goda vilja, men det är något som jag tror kommer fungera till skillnad ifrån den idealistiska ”ta debatten” eller utbilda bort exkluderingen.

Det är min syn på saken och om någon ser det på ett annat sätt så får ni gärna kommentera här under!

När kommer nationens undergång?

Detta är en fristående fortsättning på det tidigare blogginlägget Det räcker inte med medmänsklighet.

Det kommer att ta upp mycket av de saker som jag redan skrivit om. Dagen efter jag skrev det ovan nämnda inlägget kom nämligen ett väldigt tydligt exempel på högerns aktiva kamp för att normalisera främlingsfientliga åsikter.

nationens-undergc3a5ng-e1447077417669

Jag kan helt ärligt säga att jag inte blev det minsta förvånad. Delar av högern och personer inom svenskt näringsliv har länge pratat om möjligheten att samarbeta med SD och forma dem till ett mer passande parti, i det här fallet innebär det mer marknadsliberalt.

Och ja. Den senaste tiden så har vi sett två trender. SD har blivit mer marknadsliberalt och högern har blivit mer negativa till invandringen (se ovan för exempel). Det har också skapats en mer vänskaplig ton mellan grupperna. Det är bara en tidsfråga innan vi ser en politisk koalition.
Inte för att deras intressen är helt lika. Men de vill båda minska vänsterns inflytande och öka sin egen makt. Det är ett typexempel på en ohelig allians.

Så för att lyckas med detta så går nu de gemensamt ut för att argumentera för hur Sverige helt kommer att gå under (!) på grund av ökad invandring. Den huvudsakliga poängen: ”Vi har inte råd!”

original

Tydligen så har vi varken jobb, bostäder eller pengar här i Sverige till att ta emot invandrare och pengarna kommer inte räcka till. Jag har ju redan tidigare slagit fast att, ja. Vi har för få bostäder, fortfarande en stor arbetslöshet, en ojämlikhet som ökar snabbast bland OECD-länderna och en välfärd som hyvlats ner. Men vad beror det på? Inte på invandring utan på en långt gången nyliberal politik, skattesänkningar för de rikaste, nedskärningar och ingen vilja att bygga billiga bostäder. Politik som högern nu vill fortsätta med, denna gång med stöd av SD. Jag har försökt hitta fakta från en trovärdig och opartisk källa avseende hur mycket invandringen beräknas kosta under år 2016 men misslyckats då det mesta tycks komma antingen ifrån facebookbilder som delas runt helt utan angiven källa, från sidor som avpixlat och exponerat alternativt från extremt partiska debattartiklar (utan angiven källa).

Siffrorna jag hittat har varierat mellan 20-70 miljarder kronor. Det låter ju extremt mycket, men då får vi också vara medvetna om att alliansregeringens jobbskatteavdrag enligt de själva årligen kostar 70-miljarder kronor. Pengar som hade kunnat gå till vård, skola, bostäder, äldreomsorg, fler anställda inom det offentliga och ja, integration. Var var alla dessa ”Sverigevänner” som ropar om hur vi inte har råd då? Allt detta hade vänstern kunnat använda som argument. Att vi alla (förutom de som tjänar allra mest) hade tjänat på att beskatta höginkomsttagare och lägga pengar på sådant som är viktigt för såväl integration som för svenskföddas välbefinnande. Det ena utesluter inte det andra. Dock kräver det politisk vilja. Men istället argumenterar vi såhär:

kostnad

ekonomin

Javisst är det så. Men vi glömde en sak. Var går pengarna? Till välfärden? Till bostäder? Till integration? Till arbetarna som skapar tillväxten? Nej, nej, nej, nej. De går självklart ner i fickorna på de redan rikaste. Så ja, vi har råd. Men det kräver omfördelning. Sverige är inte på väg åt rätt håll bara för att vinsterna ökar om pengarna inte kommer till användning för staten och för folket. Alla som känner mig vet att jag är för ett frikostigt flyktingmottagande. Men det krävs också att vi skapar förutsättningarna.

Så när kommer nationens undergång? Det vet jag inte. Men om/när den kommer så beror det inte på invandring utan på klassklyftor, segregering, utanförskap och en nedmonterad välfärd. Som vänsterpersoner kan vi inte sitta med händerna framför ögonen och upprepa ”allt blir bra, allt blir bra, öppna gränserna, allt blir bra!”. Vi måste våga prata om resursfördelning, var resurserna ska komma ifrån och var de ska hamna.

Eller som vi brukar ropa på första maj:

Wallenberg på bröd och vatten.
Chockhöj, chockhöj bolagsskatten!

Det räcker inte med medmänsklighet

Det känns svårt skriva om den senaste tidens händelser, främst för att det är så mycket som jag vill ta upp. Det handlar om flyktingströmmarna från Syrien, SD, rasism, diskussionen om eventuella utvisningar, kostnader, vänsterns motstånd, högern och sossarnas vändning, brinnande flyktingförläggningar, morden i Trollhättan och frågan: Vad ska vi göra?

Jag har tidigare skrivit om vad jag ser som (till stor del) är grunden till rasismen i samhället och min materialistiska förklaringsmodell på saken under min vecka på instagramkontot kvinnohat. För att slippa upprepa mig själv så citerar jag texten därifrån.

”Den vita delen av världen har under en lång period också varit den rika världen. På grund av kolonisering har vita lyckats få en hög ekonomisk status även i länder där ursprungsbefolkningen inte är vit. När rika vita män kommer till länder för att investera i naturresurser och starta upp företag för att kunna utnyttja billigare arbetskraft så kopplas den vita hudfärgen samman med ekonomiskt kapital och ges en hög status. I USA har det tidigare ägandet av svarta slavar gjort att afroamerikaner hamnat i en ekonomisk underprivilegierad position och därmed kopplas den svarta hudfärgen ihop med fattigdomsrelaterade problem vilket även drabbar svarta med god ekonomi.

I Sverige kan vi se en liknande struktur då en stor del av den rasifierade befolkningen har kommit hit som flyktingar utan ekonomiska medel eller sociala kontakter. De hamnar i mindre bemedlade områden med strukturell fattigdom och alla de problem som kommer med den. På så vis kopplas rasifierade kroppar ihop med de fattigdomsproblem som i grunden beror på klassklyftor och segregering.
Men när rasister vill prata om ”problemen i förorten” så ligger det ofta en uttalad eller underförstådd förklaring som bygger på kulturella eller rasmässiga skillnader. På så viset både uppstår och reproduceras rasismen ständigt.”

Rasifierade flyktingar hamnar med andra ord direkt i ett utanförskap som i sin tur skapar de problem som utanförskap och fattigdom alltid resulterar i. Samma sak kommer ske med de flesta flyktingar som kommer hit från Syrien, och det blir inte bättre av att många människor redan förväntar sig att dessa personer kommer bli en belastning och börja med kriminalitet. En ond cirkel av utanförskap som leder till rasism, hatbrott och i sin tur leder till ännu mer utanförskap och utsatthet. Detta kommer bli än värre om de sittande politikerna inte tar sitt ansvar för att skapa arbetsmöjligheter, bostäder och integrationsinsatser. Och ja, detta kommer att kosta pengar. Det är i förlängningen en investering om det leder till mindre fattigdom, utanförskap och kriminalitet. Särskilt som vi behöver fler människor i arbetsför ålder som behöver vara en del i samhället, ges utbildning (om de inte redan har en) och lära sig språket och så vidare.

SD och deras likar använder ofta argument likt ”vi har inte råd, det kostar för mycket” och så vidare. De sätter välfärden och ”svenskarna” mot att hjälpa människor i nöd. För var ska pengarna komma ifrån? ”De äldre får ingen sylt på pannkakorna och blabla”. Att ekonomiska utgifter måste leda till nedskärningar är ett ”sanning” högern ständigt intalar sig. Allt ifrån Reinfelds ”öppna våra hjärtan” (dvs skära ner på det offentliga) till ”inte ta in för många”. Att vi exempelvis skulle kunna höja skatten för de rikaste är ju det samma som Sovjet och Stalin i deras ögon. Att infödda svenskar inte skulle gynnas av dessa insatser (så som fler bostäder, bättre skyddsnät, insatser för människor att komma i arbete och fler arbetstillfällen) är också något som såväl SD som borgerligheten gärna vill påskina så pass att även vissa i den så kallade vänstern köpt. Vi vill inte alls prata om kostnader utan enbart om medmänsklighet, det är ett fint förhållningssätt att vilja ”sätta människor före ekonomin”, men om vi inte pratar om ekonomin så ger vi också högern fritt spelrum att vara de som kommer med lösningar på de problem som faktiskt uppstår när vi inte har tillräckligt med boenden för de som kommer hit och när de direkt hamnar i utanförskap. Hur ska vi någonsin kunna nå ut med vår vision om ett medmänskligt mottagande ifall vi inte vill prata om kostnader och de insatser som krävs för att genomföra detta medmänskliga mottagandet. Resultatet blir bara ett större utanförskap för de som kommer hit eller i värsta fall, att ”lösningen” stängda gränser blir den enda som hörs när vänsterns enda argument är att vi bör vara medmänskliga, öppna gränserna och så kommer allt magiskt att lösa sig.

Men om vi inte gör något för att faktiskt se till att de människor som kommer inte direkt hamnar i utanförskap och fattigdom så kommer det leda till att just det händer, och då ökar även rasismen som ett brev på posten.

Där kommer även nästa poäng in. Rasism och klassklyftor är tätt sammansatta och antirasism måste därmed också komma med klasskamp. När svenskt näringsliv vill skapa låglönejobb för att underlätta för flyktingar så är det också ett förslag som leder till lönedumpning. Och förutom det faktum att svenskt näringsliv ser lönedumpning som en större vinst än att flyktingar får det lättare, så skapar det också en motsättning mellan arbetare av olika bakgrunder och etniciteter. Så har det alltid fungerat, och svenskt näringsliv behöver inte heller oroa sig för att arbetare med olika hudfärger går ihop mot kapitalet. Detta vet de med största säkerhet.

Vi upprörs över svenskt näringslivs möten och samarbete med SD. Men sedan när har Svenskt näringsliv varit på vår sida? Sen när har vi kunnat lita på deras goda vilja? Varför blir vi förvånade och arga på dem? Som att bli upprörd över att Sauron samarbetar med Voldemort (kom inte på någon bättre jämförelse, men ni fattar). Vi kan lika väl bli upprörda över hur SD säljer ut sin politik till kapitalet efter att ha pratat sig varma om välfärden och de äldres situation.

”Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”

– Karl Marx

Överallt på twitter, facebook och en och annan debattartikel folk delar så upprepas samma sak, SD är dumma, SD är rasister och fascister. Och jag känner bara att, ja! Berätta något jag inte redan vet! Var är alla djupa analyser? Vi vill så gärna tro att det bara räcker med att öppna gränserna, att det ska räcka med medmänsklighet när vi i principen förpassar de nykomna till utanförskap och utsatthet. Det vill säga, om vi inte högt och tydligt kräver ekonomisk rättvisa och generella såväl som riktade välfärdsinsatser för att inte bara ta emot människor utan även inkludera dem.

Rasisterna pratar om att vi ”inte har råd” och då måste vi påminna om vilka som sitter på stora mängder kapital samt deras ansvar för samhällets välstånd. Vi kommer inte att kunna övertyga borgerligheten, men det bör heller inte vara vårat mål. Klasskampen handlar inte om att vädja till borgerligheten att dela med sig. Det räcker inte med att vädja om medmänsklighet. Vi behöver visioner, krav och skarpa analyser.

Skilj mellan individuellt och politiskt kön.

Jag undrar lite varför jag skriver det här. För det första så är det en ickefråga eller borde vara i alla fall vara en och för det andra så finns det så mycket annat som borde skrivas om.

Men det är enkelt att skriva om och det är något som tar plats i debatten på ett orimligt stort sätt och där människor på bägge sidor dessutom tänker fel.

För er som missat det så har det förekommit en diskussion mellan queerfeminister och radikalfeminister angående frågan ”vad är kön”. Eller kanske mer ”vad är en kvinna” och ”vem utsätts för patriarkalt förtryck”.

Medan queerfeminister utgår ifrån identitet ”den som identifierar sig som kvinna är kvinna, den som inte identifierar sig som kvinna är inte kvinna” samt ”alla som inte identifierar sig som män (‘ickemän’) utsätts för patriarkalt förtryck” . Radikalfeministerna menar istället att ”Den som könas som kvinna är kvinna” och blir också förtryckt av patriarkatet.

Jag blir rätt trött på den ideologiska dogmatism som bägge sidor visar på och oviljan att tänka själva, men jag tycker att det är rätt så enkelt att se vari problemet ligger vilket förhoppningsvis bör kunna leda till någon form av lösning (men förmodligen inte, för varför skulle de överge sina dogmatiska föreställningar?).

Problemet är att ingen av grupperna kan klara av att skilja mellan individuellt kön/identitet och politiskt kön. Ur en politisk synvinkel så håller jag till stor del med radikalfeministerna.  Ska vi se på maktstrukturer och utsatthet så kan vi inte utgå från sådant som inte syns eller märks. Utsatthet handlar, bortsett från ekonomisk utsatthet, om kroppar och hur människor upfattar en.

Problemet är att när man överför den könsbilden på individer så sårar man och kör över andra människor.

Om man däremot använder individuellt kön för att förklara verkligheten så, tja gör man helt enkelt en felaktig analys. De patriarkala strukturerna tar inte hänsyn till människors identiteter. Att prata om maktstrukturer som om dessa är transmedvetna och fötrycker människor lika efter identitet bara för att folk inte ska bli sårade blir ett väldigt märkligt resonemang där man baserar sin politiska analys efter människors känslor.

Så ska man ifrågasätta människors identitet? Ska man säga åt människor vad de får eller inte får identifiera sig som? Det är här vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att skilja på individuellt och politiskt kön.

Kvinnoförtryck utsätts vi för när vi antas vara kvinnor, oavsett identitet. Patriarkalt förtryck kan du utsättas för även om du inte antas vara kvinna, tex om du anses ha ett för feminint könsuttryck för det kön du antas vara. Då kan du utsättas för homofobi eller transfobi. Men detta har inte heller med din identitet att göra. Grabbgänget som misshandlar den normbrytande personen på stan skiter helt i vad Hen identifierar sig som. De reagerar på vad de ser vilket är någon som inte agerar som förväntat. Som inte inordnar sig. Som är ett hot mot deras egna status i egenskap av män.

Det går att analysera verkligheten utifrån hur det fungerar och ändå respektera människors självbild. Har man svårt att förstå den självbilden så kan man välja att fokusera på strukturerna och inte individer (det går nämligen utmärkt att bry sig om politik utan att prata individer, fler borde prova!). Om man tycker att det är jätteviktigt att prata om och uppvärdera människors identiteter så kan man fortfarande vara medveten om att dessa kan finnas men att maktstrukturerna inte tar hänsyn till dem och att en person som könas som man och som har ett maskulint könsuttryck fortfarande kan ha mansprivilegier även om hen inte identifierar sig som man på samma sätt som en person som könas som kvinna kan utsättas för misogyni även om hen inte identifierar sig som kvinna eller till och med identifierar sig som man.

 

Callout-kultur och individualism o.s.v. MIN VECKA PÅ KVINNOHAT DEL: 2

Jag fick iden om att jag skulle lägga upp min vecka på instagramkontot @kvinnohat för att få allt lättillgängligt och samlat på ett ställe. Jag har valt att redigera texterna på så vis att jag ändrat vissa stavfel och grammatiska fel jag hittade, lagt texterna i en annan ordning för att göra det mer pedagogiskt, ändrat sådant som är oklart och lagt till sådant som jag missade i orginaltexten samt gjort förändringar för att få texten att bli mer flytande.
Jag har även valt att dela upp det i två delar. Del 1 hittar du här.

Under veckan fick jag kritik av vissa för att skriva ”för akademiskt” medan många andra tyckte att det var ”väldigt pedagogiskt”, därför vill jag påtala att detta är en text för de som redan kan grunderna i feminism men som inte är så insatta i marxism. Alla texter kan inte vara för alla. Vissa kommer tycka att det låter krångligt medan andra kommer att rycka på axlarna och tänka ”det där var ju inget nytt”. Så är det alltid. 

Håll till godo!
Det här är del 2.

 

Jag blev, tillsammans med Ibrahim Alkhaffaji under veckan publicerad i Dagens Arena.

”Splittringen inom dagens feministiska vänster hittar vi mellan radikalfeminismens fokus på sociala relationer mellan män och kvinnor samt queerfeminismens akademiserade feminism som riktar in sig mot de könsnormer som maktordningen resulterar i. Även om bägge dessa inriktningar har gett feminismen viktiga begrepp och synsätt för att analysera verkligheten på så räcker det inte.

Vi upplever att feminismen från vänsterhåll på senare tid har blivit mer liberal, att analysen är avskild från en materiell vänsteranalys och i stället antagit en individualistisk karaktär. Praktiska politiska krav i allmänhet, och de som på olika sätt rör fördelning av resurser i synnerhet, är få om inte icke-existerande i den feministiska debatten. De har ersatts med ett normkritiskt eller livsstilsfeministiskt projekt för den välmående medelklassen.

Men för att skapa kollektiv förändring av de patriarkala strukturerna så måste vi förändra samhället på en strukturell nivå. Vänstern kan inte ägna sig åt en feminism som helt saknar materiella grunder om vi vill kalla vår feminism för socialistisk.”

Nu har jag ju gått igenom en hel del marxistisk feminism och vad det innebär. Men hur skiljer sig egentligen den marxistiska analysen ifrån dagens feministiska diskurser? Det finns såklart flera skillnader däremellan men en tydlig skillnad mellan marxistisk feminism och de sätt vi idag för feminism är hur otroligt individfokuserat det är. Med tanke på hur vanligt begreppet ”struktur” är i den feministiska diskursen så är det märkligt hur dåliga vi är på att faktiskt göra en strukturell analys, och kanske framförallt, finna strukturella lösningar och kampmetoder. För som de flesta vet så har strukturella problem strukturella lösningar.

Det finns såklart olika sätt att se på feminism och hur kampen ska föras men individualismen tycks vara genomgående i nästan alla inriktningar. Oavsett om det handlar om att bryta mot normer, leva jämställt, göra karriär, uppfostra sina barn neutralt, välja bort relationer med män eller diskutera vilka ord vi ska använda så blir lösningen alltid att individen ska förändra sitt beteende. Feminismen blir därmed en livsstil och ett självförverkligande för de redan upplysta. Detta behöver ju inte vara fel i sig så länge det inte anses vara den huvudsakliga kampen vilket tyvärr ofta är fallet.
”Men om tillräckligt många skulle…”
Nej! Det är inte så det funkar. Det är liberalt och individualistiskt tramseri. Min idé om systerskap och feminism är att även de kvinnor som inte kan eller vill leva på ”rätt” sätt ska få uppleva mer jämställdhet. Och detta kan enbart uppnås genom att förändra strukturerna, konkreta politiska förändringar som påverkar samhället som helhet.

Det finns såklart olika sätt att se på feminism och hur kampen ska föras men individualismen tycks vara genomgående i nästan alla inriktningar.

Låt oss prata lite om SOLIDARITET och INKLUDERING.
Inkludering är ett begrepp som flitigt används inom feminismen, men jag har aldrig upplevt en grupp så oinkluderande som just de personer som använder ”inkludering” som allra mest. Tanken är god, att alla ska känna sig välkomna och grupper representerade.
Tyvärr så har viljan att inkludera lett till en callout-kultur där den som inte har full koll på alla fenomen och begrepp ska skällas ut, hängas ut och sen förpassas ut från rörelsen. Ingen kan kunna allt från början och om vi inte tar hänsyn till det så kommer det bli en väldigt liten rörelse, nej sekt, enbart för de rättrogna.
Jag skulle önska att vi pratade om solidaritet mer istället för inkludering. Att människor som på olika sätt är utsatta solidariserar sig med varandra och har förståelse för okunskap så länge det finns en välvilja. Solidaritet går åt bägge hållen vilket gör det lättare att upprätthålla. ”Stötta mig så stöttar jag dig”, istället för ”skrik på mig så skriker jag på dig”. Så call out callout-kulturen! Dissa den individualistiska synen på att en individ kan förkroppsliga ett förtryck. Stötta syskonligt så kommer du få stöttning tillbaka!

Jag fick frågor om vad för slags frågor och reformer som vi bör fokusera på.

Jag tänker såhär: Vänstern och feminismen måste våga börja prata ekonomi. Vi måste börja lära oss om hur ekonomi fungerar. Jag tror att många inom vänstern inte vågar prata om ekonomi då de anser att det är ”en högergrej” och ja, självklart är det det. Dels eftersom det nutida ekonomiska systemet är ett kapitalistiskt system, men också för att vänstern överlåter ekonomin till högern när vi inte vill eller kan prata om ekonomin.
Men det behöver inte vara så och det har inte alltid varit så.
Och om vänstern inte pratar ekonomi så gör verkligen inte feminismen det. Som det ser ut nu så sitter vi och diskuterar vem som har privilegier över vem eller sitter och prickar av hur många förtryck vi är utsatta för eller hur många privilegier vi har. Vi pratar om hur normer ser ut och hur vi som individer utsätts eller förtrycker. Vem som sagt vad och vem som är ”problematisk” i den egna rörelsen (som om det fanns ickeproblematiska människor). Hävdar vårat tolkningsföreträde genom att ständigt påpeka andra människors misstag och så vidare.

Hur förändrar det här? Tänk om vi istället hade gått samman för att kräva högre lön och bättre villkor i den offentliga sektorn, att äldreomsorgen förbättras så att fler äldre får den hjälp de behöver (och kvinnor inte måste ta mer ansvar), sex timmars arbetsdag så att kvinnor som arbetar deltid får heltidslön och par får mer tid över att dela på sysslor i hemmen. Kämpa för ekonomisk fördelning, bygga ut den välfärd som framförallt kvinnor arbetar i och nyttjar. Kräva positiv särbehandling inom maktpositioner med dålig representation, byggande av fler hyresrätter så att kvinnor kan lämna våldsamma män, så att ekonomiskt underbemedlade inte behöver stå bostadslösa pga bostadsbrist. Motverka bostadssegregationen genom att bygga billigt i ”finare” områden och inte bara vice versa.
Då hade vi kanske kunna få igenom någon förändring istället för att bara hata på varandra.

”Måste det ena utesluta det andra?”

Ja, ibland utesluter det ena det andra. Ibland kan vissa typer av metoder vara direkt negativa för att uppnå de mål vi strävar efter. Som när vi fokuserar mer på de olikheter som finns mellan oss på grund av tillhörighet än vad vi fokuserar på att förändra dem. När vi inför en callout-kultur. När vi kräver att människor ska vara perfekta och alltid tycka exakt rätt saker och därmed exkluderar människor på grund av okunskap. När det blir viktigare att säga och tycka rätt än att åstadkomma något, att göra något. När erfarenhet alltid är viktigare än kunskap och övertygelse. När man inte kan ha diskussioner eller argumentation då det räcker med att hävda tolkningsföreträde för att få rätt. När vi vägrar kämpa med människor som inte har exakt rätt analys i allt vilket leder till konstant splittring och väldigt små grupperingar.
Det skapar sekter som inte gör annat än letar syndare i de egna leden. Där ingen utomstående förstår vad de pratar om.
Självklart ska vi inte acceptera rasism och sexism etc. Men det måste vara på en rimlig nivå där människor tillåts göra fel, lära sig utan att vara körda för all framtid och där man kan ha olika syn på vissa saker. Där internkritik inte är den viktigaste frågan.

Jag har främst skrivit om hur det går att analysera feminismen utifrån ett marxistisk/materialistiskt perspektiv, men självklart så går det att använda på andra frågor.
För att ge en ännu tydligare bild av materialism så ska jag skriva om ett materialistiskt sätt att se på rasism.
Den vita delen av världen har under en lång period också varit den rika världen. På grund av kolonialisering har vita lyckats få en hög ekonomisk status även i länder där ursprungsbefolkningen inte är vit. När rika vita män kommer till länder för att investera i naturresurser och starta upp företag för att kunna utnyttja billigare arbetskraft så kopplas den vita hudfärgen samman med ekonomiskt kapital och ges en hög status. I USA har det tidigare ägandet av svarta slavar gjort att afroamerikaner hamnat i en ekonomisk underprivilegierad position och därmed kopplas den svarta hudfärgen ihop med fattigdomsrelaterade problem vilket även drabbar svarta med god ekonomi.

free-angela

I Sverige kan vi se en liknande struktur då en stor del av den rasifierade befolkningen har kommit hit som flyktingar utan ekonomiska medel eller sociala kontakter. De hamnar i mindre bemedlade områden med strukturell fattigdom och alla de problem som kommer med den. På så vis kopplas rasifierade kroppar ihop med de fattigdomsproblem som i grunden beror på klassklyftor och segregering.
Men när rasister vill prata om ”problemen i förorten” så ligger det ofta en uttalad eller underförstådd förklaring som bygger på kulturella eller rasmässiga skillnader. På så viset både uppstår och reproduceras rasismen ständigt.


För att fortsätta på temat rasism så tänkte jag citera Marx om den irländska frågan då den väldigt väl illustrerar hur rasismen ter sig i det nutida europa:

”Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”

CNaY9B8WsAAARh8

Jag var på en mycket bra föreläsning om hur vi ska argumentera mot rasister.
En av de viktigaste poängerna var att vi måste sluta diskutera på deras premisser och diskutera deras frågor. För när vi gör det så ger vi också dem privilegiet att styra problemformuleringen i debatten.
Vad vi istället främst bör göra är att styra diskussionen till de frågor som VI för.
För att ta ett exempel : Om rasisterna säger att ”vi har inte råd att ta emot så många människor, vi har inte tillräckligt med bostäder för alla” så bör vi inte fastna i deras favoritämne, dvs hur många vi kan eller inte ta in eller vilka vi behöver hjälpa etc. Vi ska inte gå på deras idée om vilka människor som ska ställas emot varandra. Vi måste istället flytta fokus till en annan konflikt. ”Det finns resurser, problemet är att de är ojämnt fördelade. Klassklyftorna växer något enormt, de rikare blir rikare samtidigt som vi inte anser att vi ‘har råd’. Men om vi fördelade mer lika så skulle vi ha råd, om vi beskattar de rikaste så hade vi kunnat bygga fler bostäder, skapa en bättre välfärd. Det är där konflikten ligger, mellan de rika och alla oss andra”. Vi måste lägga fokus på de frågor vi tycker är viktiga istället för att ständigt ”ta debatten” och fokusera på dem och på deras frågor. Vi måste fokusera på vad vi vill göra. Välfärd, skola, bostäder, fördelning med mera. Annars vinner de på walk over.

13164543633_8ff1850a1c_o

YPJ
De är allt vad sverigedemokraterna hatar: feminister, socialister, från mellanöstern och kvinnor som bryter mot förväntningarna på hur kvinnor ska vara. De är också, tillsammans med sina bröder i YPG de enda som är på plats i Rojava för att kämpa mot och skydda lokalbefolkningen från IS (dvs gruppen som såväl blåhögern och brunhögern använder som slagträ mot vänstern och feminismen), men också mot Turkiet vilka just nu passar på att utföra folkmord på kurder samtidigt som allas fokus ligger på situationen i Syrien.
Många av de kvinnor som går med i YPJ gör det, inte bara för att försvara sitt folk utan även för sin rätt att leva lika fritt som männen. I kampen mot galna jihadister sker en feministisk revolution. ”There is a sense among the women,” says Trieb, ”that the YPJ is in itself a feminist movement, even if it is not their main mission. They want ‘equality’ between women and men, and a part of why they joined was to develop and advance the perceptions about women in their culture—they can be strong and be leaders.” Om ni vill och har råd så tycker jag att ni ska köpa en sketasnygg tröja och samtidigt stödja ypg/ypj ekonomiskt.

Gå in och kolla på:
http://www.rojavakommitteerna.com/t-shirt/