Kategoriarkiv: Vänstern

Med rasism som förklaringsmodell

Okej, så Trump. Jag har känt en slags trötthet inför det amerikanska valet. Inte minst med tanke på hur dåliga de bägge kandidaterna varit och den allmänt tröttsamma debatten om ”lika goda kålsupare” vs ”the lesser evil” som rasat inom vänstern.

Men nu är valet över och många ställer sig frågan hur en fullständigt galen rasist och sexist kunde få titeln som ofta beskrivs som ”världens mäktigaste man”. En hel del har menat på att orsaken enbart beror på rasism och sexism och anklagar friskt alla som kommer med andra förklaringsmodeller för att gulla med rasister och ursäkta sexister med mera. Det är (påstår de) för att folk är sexister som fler inte röstade på Clinton, inte på grund av hennes åsikter. Det är för att folk är rasister som de röstade på Trump, inte för att han är en karismatisk ledare med enkla (men felaktiga) lösningar på verkliga samhällsproblem.

Men innan jag ger min bild av det hela så vill jag bara påpeka att det självklart inte finns en enskild enkel förklaring. Det är en komplex fråga med flera komplexa svar.

För det första så kan vi börja att analysera Trumps valseger på samma sätt som vi brukar analyserar fascism och nazism. För visst är det så att Trump har använt sig av rasistiska utspel för att locka sympatisörer. Rasismen spelar en stor roll i frågan, men kanske inte på det sättet som många tror där det stora problemet beskrivs som att folk tycker fel, är elaka eller inte förstår bättre.

trump-01

Den fascistiska ideologin bygger på drömmen om ett å ena sidan socialt auktoritärt, å andra sidan ekonomiskt liberalt samhälle med konservativa värderingar och hierarkier fast med en stark sammanhållning och utan inbördes konflikter. De vill helt enkelt ha det omöjliga. Ett klassamhälle utan klasskonflikter, ett samhälle med fasta roller för män och kvinnor utan feministiskt ifrågasättande. Det är dock en omöjlighet. I ett hierarkiskt, kapitalistiskt samhälle så är intressekonflikterna inbyggda i grunden. För att skapa enighet så måste det till en gemensam utomstående fiende. Någon som kan symbolisera allt det vi oroar oss för i vardagen. Som arbetslöshet, ekonomiska kriser, sjukdom, dåliga arbetsvillkor eller kriminalitet och våld. Det är där som rasismen har sin funktion i den fascistiska ideologin. Genom att placera rädslan och oron inför samhällsproblem på en yttre grupp, som exempelvis judar eller muslimer, och framställa dem som hotet mot det övriga samhället så kan sammanhållning över klassgränser och mellan kön upprätthållas.

Samtidigt så ger rasismen en förklaring till de som söker enkla svar på problem i deras vardag i samband med exempelvis ökande klassklyftor, ekonomiska kriser och andra problem som är inbyggda i systemet. Särskilt när vänstern är svag eller obefintlig och inte är närvarande för en alternativ förklaringsmodell eller ger möjlighet att erbjuda andra lösningar. USA passar väl in på den beskrivningen. Där finns en ide om den ”amerikanska drömmen” men klassklyftorna är samtidigt större än någonsin och i något annat västerland och såväl vänsterns inflytande som fackets makt är nästintill obefintligt. Att en person som Trump skulle segla in och plocka upp makten är inte överraskande.

Men sen bör vi vara medvetna om att en person som röstar brunt eller på andra sätt stödjer fascister inte är dömd till att för alltid stödja fascister. Även om det är enkelt och smickrande att avfärda hen som ett hopplöst fall som aldrig kommer bli lika upplyst som du själv så är det inte bara en skadlig och felaktig föreställning utan dessutom rätt osympatiskt.

Sen har vi den andra orsaken till utfallet, och det var att demokraterna valde en rent utsagt dålig kandidat. Demokraterna har en stor del av sin väljarbas bland fattiga latino och afroamerikaner. Det vill säga samma grupper som i stor utsträckning inte går och röstar vilket gör dem till en väldigt viktig grupp när det kommer till utfallet, inte minst för att valdeltagandet överlag är så lågt. Barack Obama lyckades just genom att tilltala de grupperna till att faktiskt gå och rösta. Men Clinton var helt enkelt en person som inte engagerade tillräckligt för att locka de svårlockade. Att hon var omåttligt opopulär och att en högerdemokrat utan någon hoppingivande politik var något av det sämsta valet mot en person som Trump hindrade inte Demokraterna från att välja henne för att slippa ”socialisten” Sanders vilken hade en betydligt mer entusiastisk beundrarskara än Clinton. En sådan skara är något som hade varit till fördel när man möter en galen populist. Överlag är det ett lågt valdeltagande och betydligt mer krångligt att rösta än i Sverige.

14991910_2154110348148221_1037062875215344549_n

Allt som allt är det att göra saker mycket enkelt för sig att lägga förklaringen till Trumps seger enbart på människors rasism. Dessutom gör den förklaringen det nästintill omöjligt att göra något åt saken. För det är betydligt enklare att föra fram andra förklaringar och andra lösningar på samhällsproblem än de rasistiska sådana för att på så vis vinna över människor än det är att utan egna idéer och förklaringar, i ett samhälle med många sociala problem säga till folk att bara sluta vara rasister. Personer som enbart kommer med förklaringen att ”det beror bara på rasism” har sällan några förslag på hur det ska motverkas. Men först när vi har en alternativ analys och lösning och inte är rädda för att ge människor en andra chans att tänka om så kan vi framgångsrikt motverka fascismens rasistiska delar och då faller den som ett korthus.

Marxism för nybörjare (historiematerialism)

Jag och min vän Amra Bajric tänkte skriva en serie med inlägg om marxism. Syftet är att på ett klart och tydligt sätt förklara marxismen för oinsatta och nyfikna. Det här är första delen. 

Okej, så vad är det här med marxism egentligen? Nån gubbe på 1800-talet som hade idéer? Och varför är det relevant nu? Måste man läsa en massa böcker för att förstå?

För det första så är marxism mer än bara Marx, det finns en lång rad marxistiska tänkare från skilda delar av världen som har bidragit till marxismens framväxt. Marxism är inte heller enbart grunden till den moderna kommunismen utan en hel samhällsvetenskaplig teori.

Det är även lite av en (post)modern myt att marxismen bara handlar om klass.
Marxismen har bidragit till den moderna feminismens utveckling genom marxister som Engels, Kollontaj och Zetkin och till den svarta medborgarrättsrörelsen i USA som har haft stort inflytande på dagens antirasism genom kända marxister som Malcolm X och Angela Davis.

Radikalfeminismen har faktiskt sitt ursprung ur marxismens tidiga feministiska tänkare som grundlade iden om den borgerliga familjen och dess inneboende struktur som grunden för det moderna patriarkatet vilket senare också blivit grundstommen för den radikalfeministiska analysen. Marx vapendragare Friedrich Engels uttryckte redan på 1800-talet hur ”kvinnan var den första proletären” och hur hennes frigörelse måste ske genom att kapa äktenskapets bojor och göra kvinnan till en fullgod medborgare av samhället. Skillnaden mellan den tidiga marxistiska feminismen och den senare radikalfeministiska analysen är främst hur den marxistiska feminismen i större utsträckning betonar mansdominerad ekonomi och ägande som en viktig del och orsak i den patriarkala strukturen medan radikalfeminismen går djupare in på dess konsekvenser inom heterosexuella relationer.

Marx!

Men det allra mest grundläggande som man bör lära sig i fråga om marxism är
den historiematerialistiska analysen. Den ligger till grund för hela det marxistiska tänkandet.

Marx definierade historiematerialismen på så vis att det viktigaste för att förstå förändring i samhället under historien var genom att observera förändring i det materiella, det vill säga hur vi producerar livsnödvändigheter så som mat, boende, kläder och annat samt vem som äger produktionen av det samma och hur frukterna av den fördelas. I dagens samhälle så skulle vi kunna prata om ekonomi eftersom ägande av produktion och ekonomi är starkt sammankopplat i det kapitalistiska samhället.

Alltså, hur produktionen går till (genom jordbruk, hantverkare eller genom fabriker), vilka som äger tillgångar och produktion (om det är kungar, feodalherrar, kapitalister, staten eller kooperativ) och vilka som skapar tillgångar (tex arbetare, slavar, bönder eller maskiner etc) styr i sin tur hur samhället ser ut i övrigt när det kommer till vilken politik som förs, vilka lagar som stiftas och vilka idéer och ideologier som råder. Detta kallas bas (det materiella, produktion och ägande) och överbyggnad (samhällsstruktur och idéer/normer). Man kan alltså sammanfatta historiematerialismen med följande mening: ”Det är basen som styr överbyggnaden”. Eller för att använda mer moderna vänsteruttryck: Det ekonomiska systemet och fördelningen är det som påverkar och skapar samhällsstrukturer och normer. 

Motsatsen till detta tankesätt kallas för Idealism och kan beskrivas som iden om att det är de ”stora idéerna och tänkarna” som driver historien framåt. Kungar och furstar, filosofer och revolutionärer. Idealism har varit vanligt inom den liberala ideologin där man gärna förlitar sig på ideologer, idéer och samtal för samhällsförändring (minns ”vi måste ta debatten”). Inom den nutida vänstern har dock idealismen fått ett nytt fäste. Inte minst genom den stora betydelse som normer har fått som förklaring av och metod för samhällsförändringar. En stor del av den svenska vänstern av idag lägger stor tyngd vid att förändra språk, kultur och människors medvetande som huvudsaklig metod för förändring av samhället vilket kan jämföras med de kommunister som på Marx tid ansåg att samhället skulle förändras genom att uppfostra människor till goda socialister. Ett tydligt exempel på detta är den diskussion som förs bland aktivister på sociala medier där det läggs stor tyngd på vilka ord som bör användas eller inte samt vilka kulturyttringar som uttrycks och av vilka. Att se den typen av frågor som den viktigaste formen av förändringsmetod är en form av idealistisk historieskrivning,

Den historiska materialismen ställer sig emot detta tankesätt och menar på att förändringar i ägandet, fördelning, ekonomin och produktionen måste ske för att skapa ett bättre samhälle.

Därmed inte sagt att marxismen inte erkänner normer som något förekommande och påverkande. Den italienska marxisten Antonio Gramsci (som levde och tillfångatogs under den italienska fascismen under Mussolini) myntade begreppet kulturell hegemoni vilket syftar på hur de härskande grupperna i samhället inte bara upprätthåller sin makt och sitt ägande av samhällets resurser genom statsapparaten och våldsmonopol utan även genom att sprida kultur, värdenormer och gemensam samhällsideologi som legitimerar det rådande styret och som medborgarna kan godta för att inte ifrågasätta det rådande systemet. Inom det kapitalistiska systemet kan den liberala ideologin som förordnar individualism och iden om att ”var människa är sin egen lyckas smed” betecknas som en del av den kulturella hegemonin. Att en politisk klass skapar hegemoni betyder för Gramsci att den lyckats få de andra samhällsklasserna att acceptera dess moral, dess politiska och kulturella värderingar vilket resulterar i att de behöver använda mindre av andra sorters maktmedel. Gramsci påtalade de små kulturella skillnadernas betydelse och hur bas och överbyggnad, ekonomi och kultur påverkade varandra växelvis.

Med det sagt är Gramsci inte för den sakens skull att beteckna som en idealist då han fortfarande menade att det är genom medvetandegörandet av historien, hur samhället är uppbyggt och hur dess ideologi skapats som folket kan göra motstånd och förändra den ekonomiska basen och därigenom ges makt. Han menade att hegemonin var nödvändig för att upprätthålla ett styre men att styret fortfarande byggde på ägandet och kontroll av resurser, inte att idéer och kulturen i sig styrde utvecklingen fritt från den ekonomiska basen.

Det som är intressant med marxismen och den historiska materialismen trots att den är så gammal är att den går att applicera på det nutida samhället och på andra kontexter än det samhälle då den kom till. Det är inte svårt att analysera hur materiella faktorer i samhället har påverkat politik, strukturer och idéer. Därför är det fortfarande en viktig teori i vår tid.

Den svenska marxisten Nina Björk pratade nyligen i god morgon världen i P1 om historiematerialism och hur vänstern och högern tycks ha bytt synsätt i fråga om vad som förändrar samhället. Lyssna gärna här.

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Den goda medelklassen, den goda vänstern

Är en ”oberoende anständig” medelklass något att värna om? Om du frågar Malin Nauwerck så är den det. Hon har nämligen skrivit en artikel i tidningen flamman om nättiningen KIT som politiskt beskriver sig som just ”oberoende anständig” och som ofta publicerar opinionsbildande texter där de står upp för feminism och antirasism men aldrig tar ställning kring frågor om ekonomisk fördelning eller klassintressen.

Nauwerck skriver:

Det är rätt tydligt att det genom KIT skrivs fram en idealiserad, modern medelklassidentitet. Mellan ”Så gör du ditt eget smör” och ”Saker folk säger till läkare” bekräftas läsarnas världsbild genom lättlästa, fluffiga nyheter i den filterbubbla som rymmer en ”ung, urban och uppkopplad publik”

Den moderna medelklassidentiteten beskylls ofta för självupptagenhet och blindhet inför egna privilegier. Oavsett om det stämmer är i dagens läge en ”oberoende anständig” medelklass, en medelklass att värna om.

Att det är viktigt med feminism och antirasism och att ”anständighet” i dessa frågor är bra hoppas jag att de flesta förstår att jag håller med om.

Men att det räcker för att motverka hatet på nätet och andra delar av samhället ifrågasätter jag. Tvärtom så tror jag att den nya politiska skiljelinjen med ”konservativa” rasister och sexister på ena sidan och goda, snälla anständiga (medelklass) på andra, där just frågor kring klass och ekonomisk rättvisa inte anses viktig och där den ”goda” vänstern och de ”goda” liberalerna knyter sig samman mot de ”okunniga” rasisterna snarast är till fördel för den första gruppen än något produktivt för oss. Jag vill inte ha en amerikansk politisk skiljelinje mellan liberaler och konservativa där bägge i slutändan för högerpolitik och vänstern sluter sig upp bakom liberalerna eftersom de i alla fall är proggrsiva i frågor som rör kvinnor, hbtq och svartas rättigheter. Där liberal har blivit lika med vänster eftersom den riktiga vänstern har kapitulerat.

Vi har redan nu en situation där vänstern blivit allt mindre klassintresserad och börjat smälta ihop med ”oberoende anständig medelklass”. För visst är det väl så att allt inte var bättre förr och många frågor som tidigare inte drevs har kommit på agendan. Men samtidigt har analysen från vänster förändrats till att vara mycket mindre inkluderande där kamp har bytts ut mot godhet och solidaritet är något som kommer uppifrån snarare än något mellanmänskligt. Från att vara en rörelse där klassen skulle ena människor med gemensamma intressen till gemensam kamp vilket skulle generera solidaritet mellan olika folk så har det blivit en rörelse för de priviligerade som vill vara förstående och stå upp för ”de utsatta”. En klapp på huvudet, men också en situation där vit akademisk urban medelklass har tagit tolkningen över vilka som räknas som utsatta och inte. Där de vars frågor som inte drivs av de goda och anständiga riskerar att lockas över av de konservativa. För hur kan man annars förklara varför så många bland de lägre klasserna lockas av konservativa rörelser som SD, IS, Tea party rörelsen, Gyllene gryning eller Donald Trump? Varför misslyckas vänstern gång på gång att organisera dessa människor?

En gissning är ju att de inte känner sig särskilt inkluderade av den goda, anständiga medelklassen och deras defenition av utsatthet och förtryck.

Därför ifrågasätter jag om oberoende anständig media är något att värna om. Om vi sätter vår ribba så lågt att vi accepterar hur kampen mot fascism och rasism blir på bekostnad av klasspolitik för att vi vill inkludera liberaler och värna om de ”oberoende anständiga”.

Det handlar inte om att vara mest radikal eller att se klass som det enda viktiga. Men att utesluta klass är att exkludera en stor grupp från vår ”fina rättvisekamp” och blunda för hur ökade klyftor är en betydande variabel för hur den konservativa rörelsen vi ”anständiga” så gärna vill motverka lyckas få makt.

Post Brexit

Tänk vad bra det hade varit om vi hade kunnat ha ett europeiskt samarbete som inte stod i vägen för länder att gå före i att föra en mer progressiv ekonomisk politik, som inte i sina stadgar motsätter sig socialism, som inte håller kvar medlemsländer som hamnat i ekonomisk kris i sparprogram som slår mot den redan mycket utsatta befolkningen för att bankerna och Angela Merkel måste ju ha sitt.

Tänk vad bra det hade varit om det inte vore så att den största politiska gruppen inom EU vore den kristdemokratiskt borgerliga med bra marginal mot den näst största: Europeiska socialdemokratiska gruppen som ligger något till höger om vårt egna (S), och tänk vad bra det hade varit om EU inte främst styrdes utifrån ekonomiska intressen snarare än att vara ett verkligt demokratiskt verktyg. Då hade man kanske, kanske kunnat förändra det inifrån.

Frågan om för eller emot EU har inte varit en av de frågor jag brinner mest för, men jag har vetat vart jag står. Jag hade gärna velat att det var så att jag såg en möjlighet till förändring inifrån, men tyvärr är allt jag ser en enorm oformlig och orubblig koloss som visserligen förbättrat situationen i vissa länder avseende vissa frågor men inte desto mindre förhindrar andra länder att gå framåt ännu mer i samma frågor. Den påverkan vi i Sverige kan ha på EU känns bra mindre än den påverkan EU har över oss. Och med tanke på att vi skickat SD dit så är ju frågan om vår positiva inverkan överväger vår negativa så värst mycket ändå.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Efter att resultatet i omröstningen om Brexit slagit ner som en bomb så kändes det som att se den enorma kolossen skälva. Inte mycket, men lite. Tillräckligt mycket för att det skulle vara märkbart, för att det skulle ge effekter. För att män i maktens rum skulle få stora mörka fläckar under ärmarna på sina dyra skjortor.

Okej. Jag vet att Brexit är en enormt komplicerad fråga. För det första är det hela diskussionen om ifall folk bara röstade på Brexit för att det var en främlingsfientlig kampanj för utträdet, för att de är rasister och om det i så fall gör att själva utträdet ur EU blir mindre rätt/mer fel än om så inte var fallet. När vi avhandlat det till leda så kan vi diskutera hur Brexit kommer påverka UK politiskt och ekonomiskt och därefter hur det kommer påverka andra EU-länder samt resten av världen och då har vi inte ens hunnit komma till frågan om hur det hela kommer att påverka EU som institution än.

Jag vill påpeka att jag inte tror att Brexit i sig kommer att resultera i så fantastiska saker för UK på kort sikt. Tvärtom är det mycket möjligt att det kommer ge många direkt negativa konsekvenser politiskt och ekonomiskt. Jag har inga som helst föreställningar om att det i sig kommer att lösa några problem eller leda till en vettig politik i första taget. Vilken politik ett utträde leder till vet vi inte något som är värt att påpeka för såväl de sorgsna som de lyckliga efter detta val. Min inställning är främst utifrån långsiktiga premisser och min syn på EU som odemokratiskt och förhindrande av progressivitet. Jag är inte den som förväntar mig ett helt perfekt system. EU är dock inte något jag kan vifta bort som ”har sina brister”. EU i sig skapar problem som inte kan reformeras bort. Vi måste avveckla för att bygga nytt. Därför grät jag inte när jag läste om Brexit men jag firade inte heller.

Frågan om Swexit har redan livligt börjat diskuteras på sina håll och oavsett vad vi tycker om saken så kommer det svenska EU-motståndet att vakna upp ur sin långa dvala. Jag tror inte att det kommer att bli tal om någon omröstning om Swexit i första taget. Om någon lite osäker vänstervriden kritiker är rädd för att Sverige ska kastas ut ur unionen med huvudet före med oanade konsekvenser som följd för att vi kampanjar mot EU vänster ifrån så kan jag ju lugna med att så inte kommer att bli fallet. Men i frågan om Brexit så lyckades just främlingsfientliga krafter helt kapa det EU- motstånd som förmodligen fanns representerat inom flera olika politiska skikt och av olika anledningar. Vänstern valde att vara för att stanna i unionen, förmodligen delvis eftersom Storbritannien till skillnad i från Sverige sedan Thatcher-tiden haft en relativt låg välfärdsnivå och arbetsrätt varav EUs regler har hindrat högerkrafter från att försämra ännu mer. Men förmodligen spelade även rädslan att själva förknippas med diverse främlingsfientliga krafter in i att vänsterorganisationer höll sig utanför eller var emot Brexit.

Även här i Sverige verkar många varit emot Brexit enbart utifrån vilka som kampanjade och på vilket sätt så pass att de även ställer sig emot ett eventuellt Swexit utifrån att de inte vill stå bredvid Åkesson. Personligen menar jag att vi ska tänka precis tvärtom. Finns det inget alternativ till en Sverigedemokratisk EU-kritik så har vi precis gett dem ensamrätt i frågan och än en gång kan de vinna popularitet genom att framstå som ensamma kritiker till makten.
Eller så väljer vi att arbeta på att bygga upp en stark vänstervriden EU-kritisk rörelse och kan då såväl visa på att missnöje över EU inte bara kan visas genom färgen ”30tals-brun” som vinna alla de EU-kritiska personers sympatier som föredrar oss framför SD. En rätt bra position om du frågar mig.

Högern räds en vänster utan moralpredikningar

Ingen har väl missat högerns högljudda kritik av ”identitetspolitik”. Fokuset ligger ofta på att vänstern är fånig, att nu får man inte säga vad man vill i det här jävla landet och är själv i regel precis lika tramsig som den identitetspolitik som de säger sig kritisera. Ja, jag säger ”lika tramsig”. Men nog om det just nu.

En vanlig reaktion och tankegång från fellow kamrater vänster ut är att ”om högern kritiserar det så är det rätt!”. Det är ett farlig och antiintellektuellt förhållningssätt där vi dansar helt efter högerns pipa, fast baklänges och spegelvänt. Där vi lägger de egna analyserna på hyllan och reagerar på andras politik snarare än tar första steget. För även om högern är väldigt glada att kritisera ”radikala kulturanalyser” och individfokuserade moralpredikningar så är den formen av fokus och politik helt ofarlig och i värsta fall spelar dem rakt i händerna. Om det är något som får människor utanför den kulturpolitiska vänsterbubblan att reagera med obehag så är det just de stenhårda morlapredikningarna och ett språk som ingen förutom de mest insatta förstår sig på. Jag vill inte ägna mig åt konspirationsteorier, men det är nästan så att man undrar om detta inte är exakt vad högern, oavsett om de befinner sig på den konservativa eller libertarianska sidan, vill åt. En vänster som majoriteten av arbetarklassen (och befolkningen i allmänhet) inte förstår sig på och en höger som kommer med ”rätt” kritik.

Vad som i verkligheten är skrämmande för högern är tanken på en vänster som i regel lyfter huvudet ifrån kulturen och livsstilarnas moln, tittar uppåt och ifrågasätter maktens korridorer. Som likt en enda stor organiserad Katniss Everdeen funderar ut vem den verkliga fienden är och riktar pilen uppåt mot himlen. Varför skulle borgerliga ledarskribenter i landets största tidningar egentligen bry sig ett jota om vad några kolumnister i, för utomstående folk, obskyra vänstertidskrifter tycker om vilka kläder som är okej, vilken kultur som är problematisk eller hur man ska uttrycka sig? Jo, för att det är en ofarlig fråga och de vet att de kommer få fler ryggdunkningar än vad de kommer att få skit om de tar upp det. ”Nu har det väl ändå gått för långt” skriver de och folk står som nickedockor.

Att istället bemöta vänstern när det kommer till frågor så som låga löner, nedskärningar i välfärden eller pengar som försvinner till skatteparadis skulle vara direkt farligt. Då skulle de inte längre ha majoriteten med sig utan mot sig. Då skulle de bli granskade, ifrågasatta. Då hade de inte längre kunnat peka ut vänstern som ”kultureliten som pratar över huvudet på vanligt folk” eftersom det skulle peka ut dem som (försvarare av) den verkliga eliten. Varje populists verkliga mardröm!

Mitt syfte är inte att skriva ännu en text om den hemska identitetspolitiken utan att peka ut vad som händer när man lägger all sin politiska kraft på ett kulturkrig dömt att förloras. När vänstern grabbade åt sig diskussionen om kulturen och i gengäld lät högern få veto om ekonomin så var det vi som drog den stora nitlotten. Då den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet kulturell hegemoni (ett begrepp som i betydelse är nära besläktat med postmoderna begrepp så som normer, strukturer och diskurs) så menade han att det är den härskande klassen som sitter på makten över kulturen och vad som anses korrekt. Det kan tyckas ologiskt i en tid där det ”politiskt korrekta” sägs komma vänster ifrån. Men samtidigt är det just det ”politiskt korrekta” som sällan eller aldrig utmanar på djupet och det är också den diskussionen som drivs och uppmuntras höger ifrån.
Att diskutera normer, kultur och individer utan att diskutera makt är som att enbart försöka ansa topparna på det stora träd som vi kallar orättvisa och strukturellt förtryck. I förlängningen kommer förtrycket inte utmanas mer än dess yttre form.

Intersektionalitet hade kunnat vara ett radikalt verktyg

Ett ord som används rätt friskt i vissa sammanhang numera är intersektionalitet. 

Postmodern identitetspolitik enligt vissa, kolossalt nödvändigt enligt andra. Men vad är egentligen intersektionalitet?

Tittar vi på nationalencyklopedin så beskrivs begreppet som följande:

Intersektionalitet, samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.

Notera ordet skärningspunkter. Intersektionalitet handlar alltså om att analysera hur olika maktrelationer samverkar (och jag är medveten om att detta innefattar fler maktrelationer än de tre som nämnts ovan). Intersektionalitet uppkom som begrepp inom den svarta feminismen i USA för att visa på hur den sexism som svarta kvinnor utsattes för skiljer sig från den sexism vita kvinnor möter likväl som den skiljer sig från den rasism som svarta män erfar. Ett exempel är den exotifiering som drabbar många kvinnor med icke-nordeuropeiska utseenden. En särskild blandning av sexism och rasism.

Tyvärr tycks många av de som använder begreppet som flitigast inte ha en helt korrekt förståelse av vad begreppet verkligen betyder. Många använder det som att beteckna en ideologi eller feministisk inriktning eller verkar enbart se det som en beteckning på medvetenheten om att det finns fler än en maktstruktur. Det sista är ju såklart en nödvändighet för att kunna göra en intersektionell analys, men det räcker ju verkligen inte för att se hur de olika maktrelationerna samverkar. Tvärtom blir resultatet ofta att de olika maktrelationerna räknas upp och påtalas en och en samt beskrivs var för sig än hur de visar sig i kombination. För att inte tala om när människor i intersektionalitetens namn (och kanske i viss mån, av intellektuell lätja) pratar om olika maktstrukturer som om de fungerar på samma sätt. Som att exempelvis homofobi, rasism och klassförtryck fungerar likadant och motverkas på samma sätt. På så vis hamnar resonemang lät i diskussioner om ”klassism” och ”medelklassnormen” som orsaker bakom klassförtryck och därmed lyckas göra en analys av klass utan att beröra orättvisan i att klasser över huvud taget existerar.

En annan vanföreställning är att intersektionalitet handlar om att uppmärksamma allt som är fel där en viss grupp är utsatt. När till exempel någon frågar ”Ska inte djur inbegripas i den intersektionella analysen?” så visar det med tydlighet hur de missuppfattat konceptet. Djurförtryck går nämligen inte att analysera genom någon annan sektion. Svarta katter utsätts inte för rasism av vita katter. Det går inte att säga att ett djur utsätts för dubbla förtryck på samma sätt som att någon kan vara utsatt för både transfobi och rasism (för att ta ett exempel).

Intersektionalitet handlar alltså inte om att man alltid måste ha med alla maktstrukturer och/eller alla grupper i alla analyser som görs. Det är inte ett ord som betyder ”alla orättvisor är fel”. Det är ingen ideologi och ingen lösning. Det är enbart ett analysverktyg. 

Utöver ovan nämnda problem så tycks den ”intersektionella rörelsen” vara full med individfokus och ytliga analyser. Diskussioner om vilka popidoler som är ”problematiska” (det vill säga ska undvikas som pesten), vad för kläder som är okej eller vilka ord som bör användas tar ofta mycket plats. Många verkar lägga betydligt mycket mer kraft på att skärskåda och racka ner på andras politiska initiativ än vad de lägger på att skapa egna och representation ges en överordnad betydelse (representation är viktigt, men inte det enda eller ens alltid det viktigaste).

Allt detta är oerhört tråkigt då intersektionalitet kan vara ett radikalt politiskt analysverktyg om det bara används på rätt sätt. Den ökande rasismen är ett tydligt exempel på en aktuell fråga där en intersektionell analys mellan ras- och klassförtryck öppnar upp en nödvändig och (vänster)radikal diskussion kring hur proletariseringen av den ökande gruppen ickeeurupeiska migranter både delvis orsakas av och leder till ökad rasism. Eller hur en intersektionell analys mellan klass och kön kan användas i en diskussion om löner och arbetsvillkor inom vård och omsorgsyrken. Hur ojämställdhet mellan könen påverkas av nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Hur kan exempelvis Centerpartiets utspel om lägre ingångslöner för att ”hjälpa” migranter att komma in på arbetsmarknaden ses utifrån ett intersektionellt perspektiv mellan klass och rasförtryck? Eller hur påverkas arbetarklasskvinnor specifikt när Folkpartiet vill sänka lönerna för undersköterskor? Där finns möjligheten att göra en intersektionell analys som ifrågasätter makten på riktigt.

Konsumtionssamhälle eller produktionssamhälle.

”Så minskar du som konsument ditt ekologiska fotavtryck!” ”Vi konsumerar alldeles för mycket” ”Fler borde konsumera på ett mer ansvarsfullt sätt” ”Det är inte svårt att dra sitt strå till stacken”.

Vi har nog alla hört det. Floskler om hur vi konsumerar allt för mycket och hur vi måste dra ner vår konsumtion eller i alla fall ändra den för miljön, djuren och mänsklighetens skull. Och självklart är det på ett sätt helt korrekt att det samhälle som uppmanar till ständig konsumtion leder till en massa skit. Sättet som varor produceras på för att hålla uppe konsumtionen är inte bra för miljön, slit och släng-kulturen som skapar sopberg när vi vill ha den nyaste mobiltelefonen varje år, urusla vilkor och låga löner till slavarbetare i tredje världen för att hålla nere lönerna, kött och mjölkindustrin med mera.

Missförstå mig inte. Egentligen tycker jag att det på ett moraliskt plan är bra att välja veganskt och bra producerat. Vad jag däremot vänder mig emot är den enorma tilltron inom stora delar av vänstern som finns till konsumtionsmakt och medveten konsumtion. Som när människor sorgset uttrycker att ”om fler bara kunde välja att…” eller ”det är ju inte SVÅRT att välja klimatsmart” ”alla kan om de vill!”. Resultatet blir demonisering av individer som väljer fel.

Kära vänstermänniskor som resonerar såhär. Inser ni inte hur liberalt individfokuserat det här är? För att inte tala om hur ni verkar anse att kapitalismens inneboende problem (miljön, djur och människor exploateras i profiten namn) enbart kan lösas på kapitalismens egna premisser (förändra efterfrågan på varor genom individuell konsumtion). Det är en analys värdig en nyliberal.

Och om vi nu tittar på vad som faktiskt i grunden skapar problemen med miljön, djurs och arbetares situation så är det ju i grunden inte konsumtionen utan produktionen. Det är produktionen som skapar utsläpp, producerar miljöfarliga slit och slängprodukter, som använder sig av dålig djurhållning och som utnyttjar billig arbetskraft. Att använda konsumentmakt är ju såklart i teorin en möjlig lösning. I teorin. Men i praktiken så funkar det sällan eftersom för få deltar och OM det fungerar så är det ett trubbigt verktyg som inte nödvändigtvis ger rätt resultat.

Väljer många bort en produkt så är det inte säkert att producenten tänker ”ah, folk köper inte min produkt för att den tillverkas under etiskt tveksamma metoder, bäst jag ändrar på det” och även om den gör det så är det en metod som tar lång tid.

Vad jag menar är att det behövs förändring på en högre och bredare nivå. Som inte påverkas av konsumenters nycker eller kan omstyras av företagen genom reklam och prissättning.

Jag syftar på lagstiftning och ökad politisk styrning av produktionen. Både när det kommer till vad som produceras, hur det produceras och i vilken utsträckning. Jag vill inte ha ett samhälle med fler bra produkter att välja på utan ett där jag inte ska kunna välja dåliga produkter. Där ”vi” inte tillåts producera dåliga produkter. Hur kan vi köpa en analys där jag som individ anses mer skyldig till miljöförstöring om jag köper en viss vara än vad butiken som säljer den eller inte minst producenten som producerar den är? Där vi ofta pratar om onödig konsumtion men nästan aldrig om den onödiga produktionen som gör konsumtionen möjlig?

Så istället för att komma med 7 enkla tips på hur du kan göra skillnad i din vardag så vill jag komma med tre, kanske mindre enkla tips men desto mer effektiva i längden:

1. Analysera

2. Kritisera

3. Organisera.

Allting går så bra nu enligt vänstern.

Det verkar nu vara något förekommande bland många personer inom vänstern att tala om hur ekonomin går så oerhört bra just nu. Hur vi lever i en tidsålder där alla har det bättre än någonsin och inget att klaga på samt hur tillväxten ökar som aldrig förr.

Och, ja. Jag vet att detta är en reaktion, ett svar på brunhögerns påståenden om systemkollaps och ekonomiska svårigheter för samhället att ha råd med invandringen. Men när diverse vänsterfolk framför denna reaktion som om de vore Johan Norberg som skulle förklara varför mer marknadsekonomi är en bra grej, ja då känner jag att folk kanske borde fundera mer än en gång på vad de egentligen håller på med. För vem gynnar det egentligen att prata om tillväxt och ökning av företagens intäkter utan att nämna vilka som får ta del av dessa eller hur det faktiskt fördelas? Vem kommer tycka att vi är trovärdiga när vi senare vill kritisera det ekonomiska systemet om vi är så noga med att banka in att ”allt går så bra nu”? Sverige är fortfarande ett av de länder där klassklyftorna ökar som mest och givetvis är det inte så att den svenska staten har kunnat utnyttja allt mer resurser i samma takt som företagens vinst ökat. Så vad är det som går så bra nu? Inte är det socialismen i alla fall. Vi har haft problem med en välfärd som nedmonterats och unga människor på många sätt fått det sämre än sina föräldrar.

Detta beror såklart inte på den ökade invandringen utan på den ekonomiska politiken. Något vi såklart bör vara tydliga med att påpeka. Men det faktum att det inte är invandringen som är det stora problemet i svensk ekonomisk politik innebär inte att det är en vettig grej för vänstern att hylla marknadsekonomins segrar i sitt ständiga sökande efter ökad profit bara för att knäppa högerns dystopiker på näsan.

Ett stort problem med dagens vänster är att vi är reaktiva snarare än aktiva. Vi är snabba på att peka ut problem med andras problembeskrivningar eller ta avstånd från andras förklaringar men betydligt sämre på att komma på egna. Vissa tycks välja den totalt motsatta ståndpunkten mot sin motståndare utifrån vad den säger i stunden för att i efterhand komma på argument snarare än att fundera ut vad de faktiskt tycker i frågan utifrån den egna ideologiska kompassen. Om SD älskar Lucia så måste vi avsky det, om högern tror att samhället kommer att kollapsa så måste vi hitta argument för att allt är frid och fröjd. Trots att allt inte är frid och fröjd och trots att den inställningen går tvärtemot vad vi tidigare ansett.

Jag ser väldigt lite djupare analyser av det politiska läget bland mina meningsfränder och det gör mig oerhört trött. Att vänstern redan liberaliserats under lång tid gör inte saken bättre. Men jag blir ändå något konfunderad när människor som i vanliga fall inte tvekar att kalla mig borgerlig för att jag inte är autonom och för att jag är med i ett parlamentariskt parti helt plötsligt anammar de mest ekonomiskt liberala analyser för att de anser att de passar just då för att argumentera i just den frågan. Så jag undrar mest bara: Hur tänker ni? Hur kommer vi vidare? För det här funkar inte.

När kommer nationens undergång?

Detta är en fristående fortsättning på det tidigare blogginlägget Det räcker inte med medmänsklighet.

Det kommer att ta upp mycket av de saker som jag redan skrivit om. Dagen efter jag skrev det ovan nämnda inlägget kom nämligen ett väldigt tydligt exempel på högerns aktiva kamp för att normalisera främlingsfientliga åsikter.

nationens-undergc3a5ng-e1447077417669

Jag kan helt ärligt säga att jag inte blev det minsta förvånad. Delar av högern och personer inom svenskt näringsliv har länge pratat om möjligheten att samarbeta med SD och forma dem till ett mer passande parti, i det här fallet innebär det mer marknadsliberalt.

Och ja. Den senaste tiden så har vi sett två trender. SD har blivit mer marknadsliberalt och högern har blivit mer negativa till invandringen (se ovan för exempel). Det har också skapats en mer vänskaplig ton mellan grupperna. Det är bara en tidsfråga innan vi ser en politisk koalition.
Inte för att deras intressen är helt lika. Men de vill båda minska vänsterns inflytande och öka sin egen makt. Det är ett typexempel på en ohelig allians.

Så för att lyckas med detta så går nu de gemensamt ut för att argumentera för hur Sverige helt kommer att gå under (!) på grund av ökad invandring. Den huvudsakliga poängen: ”Vi har inte råd!”

original

Tydligen så har vi varken jobb, bostäder eller pengar här i Sverige till att ta emot invandrare och pengarna kommer inte räcka till. Jag har ju redan tidigare slagit fast att, ja. Vi har för få bostäder, fortfarande en stor arbetslöshet, en ojämlikhet som ökar snabbast bland OECD-länderna och en välfärd som hyvlats ner. Men vad beror det på? Inte på invandring utan på en långt gången nyliberal politik, skattesänkningar för de rikaste, nedskärningar och ingen vilja att bygga billiga bostäder. Politik som högern nu vill fortsätta med, denna gång med stöd av SD. Jag har försökt hitta fakta från en trovärdig och opartisk källa avseende hur mycket invandringen beräknas kosta under år 2016 men misslyckats då det mesta tycks komma antingen ifrån facebookbilder som delas runt helt utan angiven källa, från sidor som avpixlat och exponerat alternativt från extremt partiska debattartiklar (utan angiven källa).

Siffrorna jag hittat har varierat mellan 20-70 miljarder kronor. Det låter ju extremt mycket, men då får vi också vara medvetna om att alliansregeringens jobbskatteavdrag enligt de själva årligen kostar 70-miljarder kronor. Pengar som hade kunnat gå till vård, skola, bostäder, äldreomsorg, fler anställda inom det offentliga och ja, integration. Var var alla dessa ”Sverigevänner” som ropar om hur vi inte har råd då? Allt detta hade vänstern kunnat använda som argument. Att vi alla (förutom de som tjänar allra mest) hade tjänat på att beskatta höginkomsttagare och lägga pengar på sådant som är viktigt för såväl integration som för svenskföddas välbefinnande. Det ena utesluter inte det andra. Dock kräver det politisk vilja. Men istället argumenterar vi såhär:

kostnad

ekonomin

Javisst är det så. Men vi glömde en sak. Var går pengarna? Till välfärden? Till bostäder? Till integration? Till arbetarna som skapar tillväxten? Nej, nej, nej, nej. De går självklart ner i fickorna på de redan rikaste. Så ja, vi har råd. Men det kräver omfördelning. Sverige är inte på väg åt rätt håll bara för att vinsterna ökar om pengarna inte kommer till användning för staten och för folket. Alla som känner mig vet att jag är för ett frikostigt flyktingmottagande. Men det krävs också att vi skapar förutsättningarna.

Så när kommer nationens undergång? Det vet jag inte. Men om/när den kommer så beror det inte på invandring utan på klassklyftor, segregering, utanförskap och en nedmonterad välfärd. Som vänsterpersoner kan vi inte sitta med händerna framför ögonen och upprepa ”allt blir bra, allt blir bra, öppna gränserna, allt blir bra!”. Vi måste våga prata om resursfördelning, var resurserna ska komma ifrån och var de ska hamna.

Eller som vi brukar ropa på första maj:

Wallenberg på bröd och vatten.
Chockhöj, chockhöj bolagsskatten!