Kategoriarkiv: Välfärden

Med rasism som förklaringsmodell

Okej, så Trump. Jag har känt en slags trötthet inför det amerikanska valet. Inte minst med tanke på hur dåliga de bägge kandidaterna varit och den allmänt tröttsamma debatten om ”lika goda kålsupare” vs ”the lesser evil” som rasat inom vänstern.

Men nu är valet över och många ställer sig frågan hur en fullständigt galen rasist och sexist kunde få titeln som ofta beskrivs som ”världens mäktigaste man”. En hel del har menat på att orsaken enbart beror på rasism och sexism och anklagar friskt alla som kommer med andra förklaringsmodeller för att gulla med rasister och ursäkta sexister med mera. Det är (påstår de) för att folk är sexister som fler inte röstade på Clinton, inte på grund av hennes åsikter. Det är för att folk är rasister som de röstade på Trump, inte för att han är en karismatisk ledare med enkla (men felaktiga) lösningar på verkliga samhällsproblem.

Men innan jag ger min bild av det hela så vill jag bara påpeka att det självklart inte finns en enskild enkel förklaring. Det är en komplex fråga med flera komplexa svar.

För det första så kan vi börja att analysera Trumps valseger på samma sätt som vi brukar analyserar fascism och nazism. För visst är det så att Trump har använt sig av rasistiska utspel för att locka sympatisörer. Rasismen spelar en stor roll i frågan, men kanske inte på det sättet som många tror där det stora problemet beskrivs som att folk tycker fel, är elaka eller inte förstår bättre.

trump-01

Den fascistiska ideologin bygger på drömmen om ett å ena sidan socialt auktoritärt, å andra sidan ekonomiskt liberalt samhälle med konservativa värderingar och hierarkier fast med en stark sammanhållning och utan inbördes konflikter. De vill helt enkelt ha det omöjliga. Ett klassamhälle utan klasskonflikter, ett samhälle med fasta roller för män och kvinnor utan feministiskt ifrågasättande. Det är dock en omöjlighet. I ett hierarkiskt, kapitalistiskt samhälle så är intressekonflikterna inbyggda i grunden. För att skapa enighet så måste det till en gemensam utomstående fiende. Någon som kan symbolisera allt det vi oroar oss för i vardagen. Som arbetslöshet, ekonomiska kriser, sjukdom, dåliga arbetsvillkor eller kriminalitet och våld. Det är där som rasismen har sin funktion i den fascistiska ideologin. Genom att placera rädslan och oron inför samhällsproblem på en yttre grupp, som exempelvis judar eller muslimer, och framställa dem som hotet mot det övriga samhället så kan sammanhållning över klassgränser och mellan kön upprätthållas.

Samtidigt så ger rasismen en förklaring till de som söker enkla svar på problem i deras vardag i samband med exempelvis ökande klassklyftor, ekonomiska kriser och andra problem som är inbyggda i systemet. Särskilt när vänstern är svag eller obefintlig och inte är närvarande för en alternativ förklaringsmodell eller ger möjlighet att erbjuda andra lösningar. USA passar väl in på den beskrivningen. Där finns en ide om den ”amerikanska drömmen” men klassklyftorna är samtidigt större än någonsin och i något annat västerland och såväl vänsterns inflytande som fackets makt är nästintill obefintligt. Att en person som Trump skulle segla in och plocka upp makten är inte överraskande.

Men sen bör vi vara medvetna om att en person som röstar brunt eller på andra sätt stödjer fascister inte är dömd till att för alltid stödja fascister. Även om det är enkelt och smickrande att avfärda hen som ett hopplöst fall som aldrig kommer bli lika upplyst som du själv så är det inte bara en skadlig och felaktig föreställning utan dessutom rätt osympatiskt.

Sen har vi den andra orsaken till utfallet, och det var att demokraterna valde en rent utsagt dålig kandidat. Demokraterna har en stor del av sin väljarbas bland fattiga latino och afroamerikaner. Det vill säga samma grupper som i stor utsträckning inte går och röstar vilket gör dem till en väldigt viktig grupp när det kommer till utfallet, inte minst för att valdeltagandet överlag är så lågt. Barack Obama lyckades just genom att tilltala de grupperna till att faktiskt gå och rösta. Men Clinton var helt enkelt en person som inte engagerade tillräckligt för att locka de svårlockade. Att hon var omåttligt opopulär och att en högerdemokrat utan någon hoppingivande politik var något av det sämsta valet mot en person som Trump hindrade inte Demokraterna från att välja henne för att slippa ”socialisten” Sanders vilken hade en betydligt mer entusiastisk beundrarskara än Clinton. En sådan skara är något som hade varit till fördel när man möter en galen populist. Överlag är det ett lågt valdeltagande och betydligt mer krångligt att rösta än i Sverige.

14991910_2154110348148221_1037062875215344549_n

Allt som allt är det att göra saker mycket enkelt för sig att lägga förklaringen till Trumps seger enbart på människors rasism. Dessutom gör den förklaringen det nästintill omöjligt att göra något åt saken. För det är betydligt enklare att föra fram andra förklaringar och andra lösningar på samhällsproblem än de rasistiska sådana för att på så vis vinna över människor än det är att utan egna idéer och förklaringar, i ett samhälle med många sociala problem säga till folk att bara sluta vara rasister. Personer som enbart kommer med förklaringen att ”det beror bara på rasism” har sällan några förslag på hur det ska motverkas. Men först när vi har en alternativ analys och lösning och inte är rädda för att ge människor en andra chans att tänka om så kan vi framgångsrikt motverka fascismens rasistiska delar och då faller den som ett korthus.

Annonser

Post Brexit

Tänk vad bra det hade varit om vi hade kunnat ha ett europeiskt samarbete som inte stod i vägen för länder att gå före i att föra en mer progressiv ekonomisk politik, som inte i sina stadgar motsätter sig socialism, som inte håller kvar medlemsländer som hamnat i ekonomisk kris i sparprogram som slår mot den redan mycket utsatta befolkningen för att bankerna och Angela Merkel måste ju ha sitt.

Tänk vad bra det hade varit om det inte vore så att den största politiska gruppen inom EU vore den kristdemokratiskt borgerliga med bra marginal mot den näst största: Europeiska socialdemokratiska gruppen som ligger något till höger om vårt egna (S), och tänk vad bra det hade varit om EU inte främst styrdes utifrån ekonomiska intressen snarare än att vara ett verkligt demokratiskt verktyg. Då hade man kanske, kanske kunnat förändra det inifrån.

Frågan om för eller emot EU har inte varit en av de frågor jag brinner mest för, men jag har vetat vart jag står. Jag hade gärna velat att det var så att jag såg en möjlighet till förändring inifrån, men tyvärr är allt jag ser en enorm oformlig och orubblig koloss som visserligen förbättrat situationen i vissa länder avseende vissa frågor men inte desto mindre förhindrar andra länder att gå framåt ännu mer i samma frågor. Den påverkan vi i Sverige kan ha på EU känns bra mindre än den påverkan EU har över oss. Och med tanke på att vi skickat SD dit så är ju frågan om vår positiva inverkan överväger vår negativa så värst mycket ändå.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Efter att resultatet i omröstningen om Brexit slagit ner som en bomb så kändes det som att se den enorma kolossen skälva. Inte mycket, men lite. Tillräckligt mycket för att det skulle vara märkbart, för att det skulle ge effekter. För att män i maktens rum skulle få stora mörka fläckar under ärmarna på sina dyra skjortor.

Okej. Jag vet att Brexit är en enormt komplicerad fråga. För det första är det hela diskussionen om ifall folk bara röstade på Brexit för att det var en främlingsfientlig kampanj för utträdet, för att de är rasister och om det i så fall gör att själva utträdet ur EU blir mindre rätt/mer fel än om så inte var fallet. När vi avhandlat det till leda så kan vi diskutera hur Brexit kommer påverka UK politiskt och ekonomiskt och därefter hur det kommer påverka andra EU-länder samt resten av världen och då har vi inte ens hunnit komma till frågan om hur det hela kommer att påverka EU som institution än.

Jag vill påpeka att jag inte tror att Brexit i sig kommer att resultera i så fantastiska saker för UK på kort sikt. Tvärtom är det mycket möjligt att det kommer ge många direkt negativa konsekvenser politiskt och ekonomiskt. Jag har inga som helst föreställningar om att det i sig kommer att lösa några problem eller leda till en vettig politik i första taget. Vilken politik ett utträde leder till vet vi inte något som är värt att påpeka för såväl de sorgsna som de lyckliga efter detta val. Min inställning är främst utifrån långsiktiga premisser och min syn på EU som odemokratiskt och förhindrande av progressivitet. Jag är inte den som förväntar mig ett helt perfekt system. EU är dock inte något jag kan vifta bort som ”har sina brister”. EU i sig skapar problem som inte kan reformeras bort. Vi måste avveckla för att bygga nytt. Därför grät jag inte när jag läste om Brexit men jag firade inte heller.

Frågan om Swexit har redan livligt börjat diskuteras på sina håll och oavsett vad vi tycker om saken så kommer det svenska EU-motståndet att vakna upp ur sin långa dvala. Jag tror inte att det kommer att bli tal om någon omröstning om Swexit i första taget. Om någon lite osäker vänstervriden kritiker är rädd för att Sverige ska kastas ut ur unionen med huvudet före med oanade konsekvenser som följd för att vi kampanjar mot EU vänster ifrån så kan jag ju lugna med att så inte kommer att bli fallet. Men i frågan om Brexit så lyckades just främlingsfientliga krafter helt kapa det EU- motstånd som förmodligen fanns representerat inom flera olika politiska skikt och av olika anledningar. Vänstern valde att vara för att stanna i unionen, förmodligen delvis eftersom Storbritannien till skillnad i från Sverige sedan Thatcher-tiden haft en relativt låg välfärdsnivå och arbetsrätt varav EUs regler har hindrat högerkrafter från att försämra ännu mer. Men förmodligen spelade även rädslan att själva förknippas med diverse främlingsfientliga krafter in i att vänsterorganisationer höll sig utanför eller var emot Brexit.

Även här i Sverige verkar många varit emot Brexit enbart utifrån vilka som kampanjade och på vilket sätt så pass att de även ställer sig emot ett eventuellt Swexit utifrån att de inte vill stå bredvid Åkesson. Personligen menar jag att vi ska tänka precis tvärtom. Finns det inget alternativ till en Sverigedemokratisk EU-kritik så har vi precis gett dem ensamrätt i frågan och än en gång kan de vinna popularitet genom att framstå som ensamma kritiker till makten.
Eller så väljer vi att arbeta på att bygga upp en stark vänstervriden EU-kritisk rörelse och kan då såväl visa på att missnöje över EU inte bara kan visas genom färgen ”30tals-brun” som vinna alla de EU-kritiska personers sympatier som föredrar oss framför SD. En rätt bra position om du frågar mig.

Högern räds en vänster utan moralpredikningar

Ingen har väl missat högerns högljudda kritik av ”identitetspolitik”. Fokuset ligger ofta på att vänstern är fånig, att nu får man inte säga vad man vill i det här jävla landet och är själv i regel precis lika tramsig som den identitetspolitik som de säger sig kritisera. Ja, jag säger ”lika tramsig”. Men nog om det just nu.

En vanlig reaktion och tankegång från fellow kamrater vänster ut är att ”om högern kritiserar det så är det rätt!”. Det är ett farlig och antiintellektuellt förhållningssätt där vi dansar helt efter högerns pipa, fast baklänges och spegelvänt. Där vi lägger de egna analyserna på hyllan och reagerar på andras politik snarare än tar första steget. För även om högern är väldigt glada att kritisera ”radikala kulturanalyser” och individfokuserade moralpredikningar så är den formen av fokus och politik helt ofarlig och i värsta fall spelar dem rakt i händerna. Om det är något som får människor utanför den kulturpolitiska vänsterbubblan att reagera med obehag så är det just de stenhårda morlapredikningarna och ett språk som ingen förutom de mest insatta förstår sig på. Jag vill inte ägna mig åt konspirationsteorier, men det är nästan så att man undrar om detta inte är exakt vad högern, oavsett om de befinner sig på den konservativa eller libertarianska sidan, vill åt. En vänster som majoriteten av arbetarklassen (och befolkningen i allmänhet) inte förstår sig på och en höger som kommer med ”rätt” kritik.

Vad som i verkligheten är skrämmande för högern är tanken på en vänster som i regel lyfter huvudet ifrån kulturen och livsstilarnas moln, tittar uppåt och ifrågasätter maktens korridorer. Som likt en enda stor organiserad Katniss Everdeen funderar ut vem den verkliga fienden är och riktar pilen uppåt mot himlen. Varför skulle borgerliga ledarskribenter i landets största tidningar egentligen bry sig ett jota om vad några kolumnister i, för utomstående folk, obskyra vänstertidskrifter tycker om vilka kläder som är okej, vilken kultur som är problematisk eller hur man ska uttrycka sig? Jo, för att det är en ofarlig fråga och de vet att de kommer få fler ryggdunkningar än vad de kommer att få skit om de tar upp det. ”Nu har det väl ändå gått för långt” skriver de och folk står som nickedockor.

Att istället bemöta vänstern när det kommer till frågor så som låga löner, nedskärningar i välfärden eller pengar som försvinner till skatteparadis skulle vara direkt farligt. Då skulle de inte längre ha majoriteten med sig utan mot sig. Då skulle de bli granskade, ifrågasatta. Då hade de inte längre kunnat peka ut vänstern som ”kultureliten som pratar över huvudet på vanligt folk” eftersom det skulle peka ut dem som (försvarare av) den verkliga eliten. Varje populists verkliga mardröm!

Mitt syfte är inte att skriva ännu en text om den hemska identitetspolitiken utan att peka ut vad som händer när man lägger all sin politiska kraft på ett kulturkrig dömt att förloras. När vänstern grabbade åt sig diskussionen om kulturen och i gengäld lät högern få veto om ekonomin så var det vi som drog den stora nitlotten. Då den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet kulturell hegemoni (ett begrepp som i betydelse är nära besläktat med postmoderna begrepp så som normer, strukturer och diskurs) så menade han att det är den härskande klassen som sitter på makten över kulturen och vad som anses korrekt. Det kan tyckas ologiskt i en tid där det ”politiskt korrekta” sägs komma vänster ifrån. Men samtidigt är det just det ”politiskt korrekta” som sällan eller aldrig utmanar på djupet och det är också den diskussionen som drivs och uppmuntras höger ifrån.
Att diskutera normer, kultur och individer utan att diskutera makt är som att enbart försöka ansa topparna på det stora träd som vi kallar orättvisa och strukturellt förtryck. I förlängningen kommer förtrycket inte utmanas mer än dess yttre form.

När kommer nationens undergång?

Detta är en fristående fortsättning på det tidigare blogginlägget Det räcker inte med medmänsklighet.

Det kommer att ta upp mycket av de saker som jag redan skrivit om. Dagen efter jag skrev det ovan nämnda inlägget kom nämligen ett väldigt tydligt exempel på högerns aktiva kamp för att normalisera främlingsfientliga åsikter.

nationens-undergc3a5ng-e1447077417669

Jag kan helt ärligt säga att jag inte blev det minsta förvånad. Delar av högern och personer inom svenskt näringsliv har länge pratat om möjligheten att samarbeta med SD och forma dem till ett mer passande parti, i det här fallet innebär det mer marknadsliberalt.

Och ja. Den senaste tiden så har vi sett två trender. SD har blivit mer marknadsliberalt och högern har blivit mer negativa till invandringen (se ovan för exempel). Det har också skapats en mer vänskaplig ton mellan grupperna. Det är bara en tidsfråga innan vi ser en politisk koalition.
Inte för att deras intressen är helt lika. Men de vill båda minska vänsterns inflytande och öka sin egen makt. Det är ett typexempel på en ohelig allians.

Så för att lyckas med detta så går nu de gemensamt ut för att argumentera för hur Sverige helt kommer att gå under (!) på grund av ökad invandring. Den huvudsakliga poängen: ”Vi har inte råd!”

original

Tydligen så har vi varken jobb, bostäder eller pengar här i Sverige till att ta emot invandrare och pengarna kommer inte räcka till. Jag har ju redan tidigare slagit fast att, ja. Vi har för få bostäder, fortfarande en stor arbetslöshet, en ojämlikhet som ökar snabbast bland OECD-länderna och en välfärd som hyvlats ner. Men vad beror det på? Inte på invandring utan på en långt gången nyliberal politik, skattesänkningar för de rikaste, nedskärningar och ingen vilja att bygga billiga bostäder. Politik som högern nu vill fortsätta med, denna gång med stöd av SD. Jag har försökt hitta fakta från en trovärdig och opartisk källa avseende hur mycket invandringen beräknas kosta under år 2016 men misslyckats då det mesta tycks komma antingen ifrån facebookbilder som delas runt helt utan angiven källa, från sidor som avpixlat och exponerat alternativt från extremt partiska debattartiklar (utan angiven källa).

Siffrorna jag hittat har varierat mellan 20-70 miljarder kronor. Det låter ju extremt mycket, men då får vi också vara medvetna om att alliansregeringens jobbskatteavdrag enligt de själva årligen kostar 70-miljarder kronor. Pengar som hade kunnat gå till vård, skola, bostäder, äldreomsorg, fler anställda inom det offentliga och ja, integration. Var var alla dessa ”Sverigevänner” som ropar om hur vi inte har råd då? Allt detta hade vänstern kunnat använda som argument. Att vi alla (förutom de som tjänar allra mest) hade tjänat på att beskatta höginkomsttagare och lägga pengar på sådant som är viktigt för såväl integration som för svenskföddas välbefinnande. Det ena utesluter inte det andra. Dock kräver det politisk vilja. Men istället argumenterar vi såhär:

kostnad

ekonomin

Javisst är det så. Men vi glömde en sak. Var går pengarna? Till välfärden? Till bostäder? Till integration? Till arbetarna som skapar tillväxten? Nej, nej, nej, nej. De går självklart ner i fickorna på de redan rikaste. Så ja, vi har råd. Men det kräver omfördelning. Sverige är inte på väg åt rätt håll bara för att vinsterna ökar om pengarna inte kommer till användning för staten och för folket. Alla som känner mig vet att jag är för ett frikostigt flyktingmottagande. Men det krävs också att vi skapar förutsättningarna.

Så när kommer nationens undergång? Det vet jag inte. Men om/när den kommer så beror det inte på invandring utan på klassklyftor, segregering, utanförskap och en nedmonterad välfärd. Som vänsterpersoner kan vi inte sitta med händerna framför ögonen och upprepa ”allt blir bra, allt blir bra, öppna gränserna, allt blir bra!”. Vi måste våga prata om resursfördelning, var resurserna ska komma ifrån och var de ska hamna.

Eller som vi brukar ropa på första maj:

Wallenberg på bröd och vatten.
Chockhöj, chockhöj bolagsskatten!

Det räcker inte med medmänsklighet

Det känns svårt skriva om den senaste tidens händelser, främst för att det är så mycket som jag vill ta upp. Det handlar om flyktingströmmarna från Syrien, SD, rasism, diskussionen om eventuella utvisningar, kostnader, vänsterns motstånd, högern och sossarnas vändning, brinnande flyktingförläggningar, morden i Trollhättan och frågan: Vad ska vi göra?

Jag har tidigare skrivit om vad jag ser som (till stor del) är grunden till rasismen i samhället och min materialistiska förklaringsmodell på saken under min vecka på instagramkontot kvinnohat. För att slippa upprepa mig själv så citerar jag texten därifrån.

”Den vita delen av världen har under en lång period också varit den rika världen. På grund av kolonisering har vita lyckats få en hög ekonomisk status även i länder där ursprungsbefolkningen inte är vit. När rika vita män kommer till länder för att investera i naturresurser och starta upp företag för att kunna utnyttja billigare arbetskraft så kopplas den vita hudfärgen samman med ekonomiskt kapital och ges en hög status. I USA har det tidigare ägandet av svarta slavar gjort att afroamerikaner hamnat i en ekonomisk underprivilegierad position och därmed kopplas den svarta hudfärgen ihop med fattigdomsrelaterade problem vilket även drabbar svarta med god ekonomi.

I Sverige kan vi se en liknande struktur då en stor del av den rasifierade befolkningen har kommit hit som flyktingar utan ekonomiska medel eller sociala kontakter. De hamnar i mindre bemedlade områden med strukturell fattigdom och alla de problem som kommer med den. På så vis kopplas rasifierade kroppar ihop med de fattigdomsproblem som i grunden beror på klassklyftor och segregering.
Men när rasister vill prata om ”problemen i förorten” så ligger det ofta en uttalad eller underförstådd förklaring som bygger på kulturella eller rasmässiga skillnader. På så viset både uppstår och reproduceras rasismen ständigt.”

Rasifierade flyktingar hamnar med andra ord direkt i ett utanförskap som i sin tur skapar de problem som utanförskap och fattigdom alltid resulterar i. Samma sak kommer ske med de flesta flyktingar som kommer hit från Syrien, och det blir inte bättre av att många människor redan förväntar sig att dessa personer kommer bli en belastning och börja med kriminalitet. En ond cirkel av utanförskap som leder till rasism, hatbrott och i sin tur leder till ännu mer utanförskap och utsatthet. Detta kommer bli än värre om de sittande politikerna inte tar sitt ansvar för att skapa arbetsmöjligheter, bostäder och integrationsinsatser. Och ja, detta kommer att kosta pengar. Det är i förlängningen en investering om det leder till mindre fattigdom, utanförskap och kriminalitet. Särskilt som vi behöver fler människor i arbetsför ålder som behöver vara en del i samhället, ges utbildning (om de inte redan har en) och lära sig språket och så vidare.

SD och deras likar använder ofta argument likt ”vi har inte råd, det kostar för mycket” och så vidare. De sätter välfärden och ”svenskarna” mot att hjälpa människor i nöd. För var ska pengarna komma ifrån? ”De äldre får ingen sylt på pannkakorna och blabla”. Att ekonomiska utgifter måste leda till nedskärningar är ett ”sanning” högern ständigt intalar sig. Allt ifrån Reinfelds ”öppna våra hjärtan” (dvs skära ner på det offentliga) till ”inte ta in för många”. Att vi exempelvis skulle kunna höja skatten för de rikaste är ju det samma som Sovjet och Stalin i deras ögon. Att infödda svenskar inte skulle gynnas av dessa insatser (så som fler bostäder, bättre skyddsnät, insatser för människor att komma i arbete och fler arbetstillfällen) är också något som såväl SD som borgerligheten gärna vill påskina så pass att även vissa i den så kallade vänstern köpt. Vi vill inte alls prata om kostnader utan enbart om medmänsklighet, det är ett fint förhållningssätt att vilja ”sätta människor före ekonomin”, men om vi inte pratar om ekonomin så ger vi också högern fritt spelrum att vara de som kommer med lösningar på de problem som faktiskt uppstår när vi inte har tillräckligt med boenden för de som kommer hit och när de direkt hamnar i utanförskap. Hur ska vi någonsin kunna nå ut med vår vision om ett medmänskligt mottagande ifall vi inte vill prata om kostnader och de insatser som krävs för att genomföra detta medmänskliga mottagandet. Resultatet blir bara ett större utanförskap för de som kommer hit eller i värsta fall, att ”lösningen” stängda gränser blir den enda som hörs när vänsterns enda argument är att vi bör vara medmänskliga, öppna gränserna och så kommer allt magiskt att lösa sig.

Men om vi inte gör något för att faktiskt se till att de människor som kommer inte direkt hamnar i utanförskap och fattigdom så kommer det leda till att just det händer, och då ökar även rasismen som ett brev på posten.

Där kommer även nästa poäng in. Rasism och klassklyftor är tätt sammansatta och antirasism måste därmed också komma med klasskamp. När svenskt näringsliv vill skapa låglönejobb för att underlätta för flyktingar så är det också ett förslag som leder till lönedumpning. Och förutom det faktum att svenskt näringsliv ser lönedumpning som en större vinst än att flyktingar får det lättare, så skapar det också en motsättning mellan arbetare av olika bakgrunder och etniciteter. Så har det alltid fungerat, och svenskt näringsliv behöver inte heller oroa sig för att arbetare med olika hudfärger går ihop mot kapitalet. Detta vet de med största säkerhet.

Vi upprörs över svenskt näringslivs möten och samarbete med SD. Men sedan när har Svenskt näringsliv varit på vår sida? Sen när har vi kunnat lita på deras goda vilja? Varför blir vi förvånade och arga på dem? Som att bli upprörd över att Sauron samarbetar med Voldemort (kom inte på någon bättre jämförelse, men ni fattar). Vi kan lika väl bli upprörda över hur SD säljer ut sin politik till kapitalet efter att ha pratat sig varma om välfärden och de äldres situation.

”Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”

– Karl Marx

Överallt på twitter, facebook och en och annan debattartikel folk delar så upprepas samma sak, SD är dumma, SD är rasister och fascister. Och jag känner bara att, ja! Berätta något jag inte redan vet! Var är alla djupa analyser? Vi vill så gärna tro att det bara räcker med att öppna gränserna, att det ska räcka med medmänsklighet när vi i principen förpassar de nykomna till utanförskap och utsatthet. Det vill säga, om vi inte högt och tydligt kräver ekonomisk rättvisa och generella såväl som riktade välfärdsinsatser för att inte bara ta emot människor utan även inkludera dem.

Rasisterna pratar om att vi ”inte har råd” och då måste vi påminna om vilka som sitter på stora mängder kapital samt deras ansvar för samhällets välstånd. Vi kommer inte att kunna övertyga borgerligheten, men det bör heller inte vara vårat mål. Klasskampen handlar inte om att vädja till borgerligheten att dela med sig. Det räcker inte med att vädja om medmänsklighet. Vi behöver visioner, krav och skarpa analyser.

Marx behövs i antifascismen.

Jag ta upp det här med fascismens framfart. Det bruna Europa, men kanske framförallt det bruna Sverige. Kanske för att jag just nu läser en bok som heter ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. Men också för att jag vill bidra med ett alternativ till den liberala beskrivning av problemet som finns bland stora delar av vänsterkretsar. Jag har länge fascinerats av och retat mig på den svenska debatten kring rasism och SD. Det finns en tydlig benägenhet att se en ökand rasismen som en orsak till att SD vinner stöd, istället för det omvända, det vill säga att rasismen ökar i samband med att SD får mer makt och inflytande. Det här är viktigt eftersom de olika sätten att se på saken också påverkar vad det är vi anser att vi bör göra för att stoppa utvecklingen.

Min syn på saken är den mer marxistiskt färgade. Det vill säga att samhällets ideologiska utveckling har en materialistisk grund. Vad är då en materialistisk grund? Bloggen ”Din vänsteruggla i mossen” har skrivit en introduktion till marxism vilken går att läsa här. Men det är framförallt en del av texten som jag anser är relevant i sammanhanget:

Grundtänket i marxismen bottnar i vad som kallas för materialism. Ordets innebörd är i det här fallet inte ”besatt av prylar”, utan materialism är motsatsen till idealism. Idealism är en filosofisk ståndpunkt som innebär att du tror att det är primärt åsikter, meningsutbyten, samtal och idéer som ligger till grund för utvecklingen av samhället och politiken. De flesta liberaler är i någon mån idealister, därav deras besatthet av att ha debatter och samtal om allt mellan himmel och jord ca. vart femtonde minut. Enligt en idealistisk syn på politk går det till ungefär såhär: jag tycker någonting, lyckas sprida den åsikten, alla håller med mig, och sedan förändras samhället.

Marxister är alltså tvärtom materialister, och menar att samhällsutvecklingen drivs framåt av materiella faktorer, alltså organisering, vem som har makten över ekonomin, hur resurserna fördelas och vem som fördelar resurserna etc. Materialister ser de idealistiska sakerna såsom debatter, ideologier, samtal och normer som symptom på de materiella förhållandena, inte tvärtom.

Marxister brukar prata om detta som bas och överbyggnad. Basen, det materiella, ligger till grund för överbyggnaden, det idealistiska. Som exempel på detta kan vi ta en person som först blir miljonär, och som efter sin klassresa börjar rösta på moderaterna. Även utan en marxistisk analys så förstår vi kanske att personen har anpassat sina åsikter efter sin nya status i samhället. Förmögenheten är i detta fall basen, och de moderata åsikterna är överbyggnaden. Anledningen till att personen blev moderat är inte att hen blev övertygad av en debattör (även om hen själv hävdar och t.om. tror det), utan det egentliga skälet är snarare att hen upplevde sig ha en annan position i samhället efter att ha tjänat sin förmögenhet.

Så vad har detta då med fascism och SD att göra? Jag går tillbaka till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt”. Där står följande:

två typer av vänster

I boken beskrivs alltså två typer av vänster. En som fokuserar på social rättvisa och ekonomisk jämlikhet vilket ska uppnås bland annat genom  omfördelning av resurser, och en som fokuserar på tolerans, antidiskriminering och öppenhet vilket ska uppnås genom diskussion och utbildning.
Eller, med andra ord, en materialistisk (marxistisk) vänster och en idealistisk (liberal) vänster. Nu tror jag inte att Dan Andersson (ekonom som arbetat för bland annat banker, bolag och fonder samt varit LO:s chefsekonom och stadssekreterare för Mona Sahlin) kallar sig Marxist men boken, som också bygger på forskning kring hur nyfascistiska och högerpopulistiska rörelser får fäste och vinner popularitet, har helt klart en tydlig färgning av det materialistiska sättet att se på saken.

Andersson beskriver flera olika faktorer till varför högerpopulistiska (fascistiska) rörelser får ökat stöd. Han beskriver hur fascismen alltid uppstått under ekonomiska oroligheter, 30-talets depression i Tyskland, 90-kris samt 2000-talets ekonomiska kris i kombination med nedmontering av den offentliga välfärden.  Sverige var relativt skonat från fascism under det nazistiska 30 och 40-talet, detta förklarar Andersson med att vi, i jämförelse med andra länder, hade en väl utbyggd välfärdsstat varför fascismen inte lyckades få fäste. Rasism och främlingsfientlighet är bara en liten del av den förklaring till varför SD vinner stöd. För främlingsfientligheten har alltid funnits där i någon mån, men det är först under ekonomiska samhällsförändringar som den ger upphov till stöd för främlingsfientliga och rasistiska partier. En förklaring som tas upp i boken är den ökade konkurrensen på arbetsmarknaden. Den första grupp som började tilltalas av SDs politik var män med låg utbildning och lön. När det blir brist på arbeten att söka så börjar människor, och då inte minst de som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, i större mån se varandra som konkurrenter. En grupp som också har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden är invandrade flyktingar. På så vis ses dessa i högre grad som ett hot då de anses konkurrera om arbeten och resurser i samhället. Men det finns också en bostadsbrist som skapar en ökad konkurrens. Billiga bostäder har inte byggts i takt med befolkningsökningen vilket självklart slår hårdast mot personer i de lägre samhällsskikten. Detta skapar en större risk för ett ”vi och dom” tänkande. Konkurrens skapas mellan olika grupper av underklass som därmed vänder ilskan mot varandra. Detta gör personer med utländsk bakgrund extra utsatta då de både upplevs som annorlunda och har svårt att t.ex. ta sig in på arbetsmarknaden. Men det skapar också en irritation över att vi tar in människor utan att bygga ut välfärden och infrastrukturen i den mån som behövs för att klara en ökande befolkning. SD lyckas därför med konststycket att lova en bättre välfärd och investeringar i samhället utan att höja skatten då det anses räcka med att minska på invandringen.

Men det förklaras också utifrån utbudet av politik. För samtidigt som välfärden nedmonterats och det blivit svårare för många att ta sig in, och hålla sig kvar på arbetsmarknaden så har politiken också förändrats. Under 00-talet så ömsade moderaterna skinn, utnämnde sig till ”det nya arbetarpartiet” och släppte många av sina allra mest nyliberala krav för att framställa sig som mindre av ett överklassparti. Samtidigt har socialdemokraterna dragit sig längre bort från sina kärnfrågor avseende sådant som ökad välfärd och minskade klassklyftor. På så vis har skillnaderna när det kommer till höger/vänster blivit mer otydliga. Klassintressen har helt enkelt suddats ut något i det politiska landskapet och andra frågor har lyfts upp, detta har i kombination med att klassklyftorna å andra sidan ökat, lett till ett minskat förtroende för de etablerade partierna då de inte anses ta upp de problem som klassamhället skapar, där SD kunnat ta plats som utstickare och förnyare. Det visas även genom hur SD gärna beskriver de andra partierna i begrepp som ”sjuklövern” eller ”etablissemanget” och sig själva som ”den enda oppositionen”. En situation som är vanlig även i andra länder där högerpopulistiska och fascistiska partier gått framåt och i allmänhet ett vanligt grepp för populistiska partier.

sverigedemokraterna

Så i samband med ökade klyftor och en nedmonterad välfärd, en socialdemokrati som tror att de enbart kan hålla sig kvar genom att tilltala de så kallade ”mittenväljarna” dvs den övre medelklass som vunnit på skattesänkningarna, så står Sverigedemokraterna där och skanderar att om vi bara minskade invandringen så skulle vi ha råd att bygga upp välfärden igen och detta utan att behöva höja skatten. Ett uttalande som fick en extra skjuts av Reinfeldts ”vi måste öppna våra hjärtan”-tal. Detta är såklart skitsnack då invandringen bringar in minst lika mycket ekonomiskt till samhället som den kostar. Att peka ut invandringen som orsak är ett rent populistiskt grepp från ett numera mer rumsrent parti med rötter från den nynazistiska Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. Men det är en förklaring, en lösning på ett problem som en stor del av befolkningen känt av de senaste åren av i form av svårigheter på arbetsmarknaden och sämre skyddsnät. En förklaring på de problem som de övriga partierna misslyckats att förklara eller komma med en lösning på. Sverigedemokraterna har lyckats bra genom att hylla det trygga gamla svenska folkhemmet med Per Albin Hansson som galjonsfigur i samma veva som det Socialdemokratiska partiet slängt det samma i närmsta container.

Samtidigt har vi den liberala vänstern. Idealistisk, inte bara utifrån dess filosofiska betydelse som motsats till den marxistiska materialismen utan även idealistisk ur den mer vardagliga betydelsen. Om vi bara tar debatten och gör upp med rasismen i samhället så löser sig allt. Det är en på flera sätt idealistisk syn på samhällets ideologier, vad som är rätt och fel, att det enbart beror på tolerans som kan utbildas och diskuteras fram. För om vi erkänner att benägenheten att stödja högerpopulism och nyfascism ur ett strukturellt perspektiv beror på saker som klasstillhörighet, ekonomisk utsatthet, kulturellt kapital etc då kan folk inte känna sig lika fina och toleranta när de säger nej till fascismen. Att den vita medelklassens positionering som antirasister inte gör så mycket annat än att höja det egna egot. Då måste vi erkänna att vår ståndpunkt kan ha mer med vår position i samhället och/eller klassmässiga bakgrund att göra än att vi är några specifikt goda och öppensinnade människor.

För visst är rasism vidrigt och något som vi måste arbeta emot. Men det är inte i första hand rasismen som tagit SD till riksdagen. Rasismen han funnits där hela tiden, och den har normaliserats i takt med SDs framfart. Men det är inte på grund av rasismen som SD vinner mark. Det är på grund av ökade klassklyftor, minskade skillnader mellan partierna och större konkurrens på bostads och arbetsmarknaden. Och det är där som den idealistiska synen på antifascism som en kunskap och toleransfråga är det stora problemet. Det är helt enkelt ett kontraproduktivt sätt att tackla nyfascismen. För efter varje debatt om ”invandringsfrågan”, oavsett utgångspunkt, ökar stödet för just främlingsfientliga rörelser. Det gör att SD framställs som utsatta martyrer som blir utsatta för ”hat” och ”mobbning” av övriga partier då vi ignorerar grundläggande materiella faktorer. Om vi ska kunna ta oss an problemet med rasismen på allvar så måste vi skapa ett samhälle med social och ekonomisk rättvisa för såväl svenskfödda som invandrade svenskar. Som inte sätter folk mot folk. Eller åtminstone komma med alternativa förklaringar och lösningar på de samhällsproblem som ökat i takt med ekonomiska orättvisor och nyliberal politik. Annars vinner de på walk over. För jag tror inte att vi kan ha ett tolerant samhälle utan social rättvisa. Social orättvisa skapar, och kommer alltid skapa ökad misstänksamhet mot redan utsatta grupper.

Och det är därför Marxismen och materialismen är så viktig, inte som enda förklaring av hur samhället fungerar, men som ett verktyg för att förstå samhällsutvecklingen och därmed också hitta strukturella lösningar på de strukturella problem som uppstår. Att förstå att rasism, sexism och andra typer av negativa föreställningar kring olika grupper inte kan bekämpas fullt ut i ett samhälle där människor har så radikalt olika förutsättningar och det ger oss möjligheten att dra upp problemen med rötterna istället för att bara försöka ansa topparna. Att högerliberaler, som anser att en stor så kallad ”inkomstspridning” är ett nödvändigt ont eller till och med något positivt, ser kunskap och diskussion som den främsta vägen till att minska stödet för rasistiska partier är inget förvånande. Men alla vi till vänster borde lära oss att se kopplingen mellan materiella förhållanden och hat mellan grupper. Att sammanhållning och solidaritet mellan människor också kräver social trygghet och ekonomisk rättvisa.

Om hur rasismen utmärker SD-väljare.

Ett ny undersökning har fått stor spridning genom artikeln ”Det är främlingsfientlighet som utmärker SD:s väljare”. Många är det som hurrar över hur det ”äntligen” bevisats vad de alltid påstått. Det dras även stora växlar på hur SDs stora stöd beror på en sak allena, att folk helt enkelt är rasister och inget annat.

Låt mig först klargöra en sak: Jag är helt med på att SD-väljare är mer fördomsfulla än andra väljare. SD är ett rasistiskt parti som har rötter i den nynazistiska Bevara Sverige Svenskt. Är du en medveten antirasist så röstar du inte på ett sådant parti. Men nu kommer vi än en gång in på frågan om kausalitet som jag skrivit om här. Så röstar SD-väljaren på SD främst för att de är rasister? För faktum är att undersökningens resultat inte kan antas bevisa det. Det enda som kan utläsas ur undersökningen är att SD-väljare är mer fördomsfulla än andra väljare. Det skulle till exempel rent teoretiskt kunna vara så att SD-väljaren är mer mottaglig att ta till sig de fördomar som SDs framgångar skapat. Varför det är så kan inte heller utläsas.

sd_rasism
Varför ifrågasätter jag då slutsatserna som dras? Jo, för jag känner att påstå att SDs framgångar enkom beror på att folk är rasister är felaktigt och farligt. Varför skulle människor helt plötsligt bli mer rasister nu och rösta på ett rasistiskt parti när de inte gjort det tidigare? Jag menar helt enkelt att det finns strukturella och materiella orsaker till att SD vinner mark. Detta är oerhört viktigt att förstå eftersom det också innebär att det finns strukturella och materiella lösningar på SD-problemet som vi inte får glömma. Att SD-väljare är rasister må så vara, men om vi bara nöjer oss med den förklaringen så blir det också svårt att göra något åt saken. Att ändra folks åsikter är nämligen betydligt svårare än att arbeta för och genomföra strukturella och materiella förändringar. Det blir också oerhört liberalt eftersom vi då blundar för hur den materiella standarden kan ändras genom en socialistisk politik.

Sd-väljare må rösta på SD på grund av invandringsfrågan. Men om vi tittar lite mer noggrant så finns det ofta något bakom, en oro för verkliga problem med tex välfärden, arbetslöshet etc som SD lyckats övertyga dem om är invandringens fel. Jag ska ge lite olika exempel från två olika artiklar:

”Man måste ju stoppa det. Invandringen. Vi har inte råd. Skolorna fungerar inte. Sjukvården är åt helvete. Och ambulanserna kommer inte i tid.”

”Jag kommer aldrig mer att få ett jobb. Hur skulle det gå till? Utländska chaufförer kör för mindre än hälften av en svensk lön.”

”Sverigedemokraterna är det enda partiet för en svensk! De tänker på välfärden. Det gör inte de andra.”

”Det är något som är fel. Sjukhusen har inte råd att ta in folk fast alla vet att det behövs jättemycket folk i vården.”

”…jag är skeptisk till den ultrakapitalism som de öppna gränserna skapar. Jag är inte kritisk till invandring utan till okontrollerad invandring. Öppna gränser urholkar hela poängen med att ha en fungerade välfärdsstat.”

Att se de här bakomliggande orsakerna är viktigt för att förstå hur vi ska få bort SD från makten. För oavsett om väljarna är rasister eller ej så är det största problemet fortfarande att SD sitter på makt. Dels eftersom det innebär att de har makt över våra liv. Över rasifierades, kvinnors och transpersoners liv genom att de har möjlighet att påverka politiken. Men också för att de genom sin propaganda normaliserar rasistiska värderingar vilket ökar bland annat hatbrotten mot personer som inte anses passa in i det svenska samhället.

I alla tider så har fascismen ökat när samhället varit oroligt. När människor har svårt att få arbete och när välståndet minskat. Ovan citat tyder även på att så kan vara fallet idag. Lär av historien. Om vi bara ser människors rasism som den enda orsaken till problemet (och därmed lösningen till det samma), så hindrar vi än en gång debatten om ett mer solidariskt samhälle, om minskade klassklyftor och bättre välfärd som bör gå hand i hand med en effektiv antirasism.

Saknas det elitfeminism?

I en artikel av Katrine Marçal (fd Kielos) tar hon upp vad hon kallar ”Elitfeminism”.  Elitfeminism är ju annars ett ord som brukar användas för att beskriva kända feministiska skribenter och krönikörer (som antas vara del av någon slags kulturell eller medial elit). Här väljer Marçal att till viss del omdefiniera ordet och använda det för att beskriva ”Jämställdhet byggd runt och för samhällets privilegierade”. Marçal är en person som jag ofta anser brukar skriva, om inte vettigt så i alla fall rimligt. Men här vänder det sig snabbt i magen. Hon skriver:

Genom att enskilda kvinnor lyckas nå ledarskapspositioner i samhället förändras innebörden av att vara kvinna. Utan förebilder har unga kvinnor inget egentligt fritt val.

Till viss del kan jag hålla med Marçal om den analysen. Jag tror att representation kan vara viktigt. Inte det enda viktiga, men dock ändå viktigt. Jag känner dock att resonemanget ändå hamnar i den borgerligt feministiska diskursen kring hur kvinnor ska ta plats på toppen av den ekonomiska skalan. Där personer som Margaret Thatcher och Isabella Löwengrip beskrivs som ”feministiska förebilder” enbart på grund av att de är/var kvinnor i maktposition. En liberal ”trickel down”-feminism som främst syftar till att kvinnor som redan har sociala och ekonomiska förutsättningar ska kunna bli rika och mäktiga i samma utsträckning som män.

Så anser jag att kampen för fler kvinnor på höga positioner är helt meningslös? Nej det menar jag inte. Men vad är det då som är det största problemet med Marçals text? Låt oss titta på ett annat citat från artikeln:

Den typiska Fi-väljaren är den hög­­utbildade kvinnan. Det är rimligen samma grupp som dunkar huvudet i det låga svenska glastaket. Samma grupp som på något märkligt sätt har hamnat i kläm i det som varit det svenska jämställdhetsprojektet.

Är det då konstigt att de känner frustration?

Att den svenska feminismens medelklassighet förklaras genom att utbildade kvinnor ”tjänat förhållandevis minst på den svenska jämställdhets­politiken” eftersom de ”slår i glastaket”, känns ungefär lika rimligt som att påstå att ”De är de rikaste personerna som förlorat mest på den ekonomiska krisen, eftersom de har mest pengar att förlora”.

Som ett exempel på varför utbildade kvinnor i Sverige ligger efter i jämförelse med andra länder används vår generösa svenska föräldra­försäkring. En reform som varit ovärderlig för personer med låga inkomster men där just förväntningen på att vara hemma i ett år gjort att kvinnor på redan höga positioner har haft svårare att karriärsklättra. Är detta verkligen en anledning att glorifiera anglosaxiska länder där förskola kostar skjortan och där betald föräldraledighet knappt finns bara för att de har fler kvinnliga VD:ar?

För nej. De senaste 8 år av borgerlig politik som inte bara ökat klyftorna generellt utan även de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor och därmed minskat jämställdheten har inte främst slagit emot de välutbildade kvinnorna. De har slagit hårdast mot kvinnor som redan har det tufft, som kämpar med att kunna ha råd att köpa vinterkläder till sina barn, som knappt klarar sig på sitt deltidsvikariat i vården, som konstant har ångest av att inte bli inringd på morgonen. Det är alltid de ekonomiskt underprivilegierade som påverkas mest av övriga maktstrukturer.

Med det sagt, så anser jag att ja, vi bör arbeta för att se till att kvinnor och män i samma utsträckning befinner sig på höga positioner i samhället. Men om det bara handlar om att lyfta privilegierade kvinnor till samma nivå som privilegierade män utan någon övergripande utjämningspolitik, då kan det lika gärna vara.

Jag är livrädd

Jag är livrädd för det nutida politiska klimatet och vad det kommer att leda till. Vad vi kan se händer är två saker: å ena sidan en ökad polarisering mellan kulturkonservatism och kulturradikalism, mellan personer som motsäger sig en progressiv utveckling avseende syn bland på bland annat kön och sexualitet och personer som kämpar för det samma. Å andra sidan en ökad triangulering in i varandra i synen på ekonomisk rättvisa och kampen mellan arbete och kapital. Mellan de som har och de som inte har ekonomisk och materiell makt.

För det finns en likhet mellan gruppen kulturkonservativa och kulturradikala. Bägge grupper har en benägenhet att ta avstånd från höger-vänster och istället mena att kampen nu står mellan de som vill hålla kvar vid gamla värderingar och de som önskar mer progressiva normer och värden. Och bägge grupper verkar önska en ”kapitalism med mänskligt ansikte” om än genom olika metoder.

Varför gör detta mig då så skrämd? Som vänsterperson som förmodligen ligger långt vänster ut från mittenfåran tycker jag såklart att det är obehagligt när diskussionen avseende fördelning av ekonomiska resurser tyckts avstanna i en för många bekväm mittenposition. När få människor kämpar för att få ut progressiva idéer avseende fördelning av resurser och istället enbart fokuserar på andra frågor.

regulated-capitalism-monster-comic

Men det gör mig också skrämd vad polariseringen mellan konservativa och radikala leder till. För samtidigt som den ena gruppen rör sig allt längre bort mot det bruna fascistoida där det anses fullt accepterat att hänga ut och hota meningsmotståndare till livet, så radikaliseras även den andra gruppen. De som visserligen har hjärtat på rätt ställe i frågor avseende jämställdhet, HBTQ-frågor och antirasism, men som nu har utvecklat ett språk och en diskurs som är svår eller omöjlig för en utomstående att enkelt förstå och därmed ta till sig och som skambelägger de som av den anledningen inte förstår och kanske uttrycker sig på ett okunnigt sätt. Det skapar rum som blir svåråtkomliga för de som inte behärskar rätt språk vilket innebär att idéerna inte kan nå ut och rota sig hos de bredare grupperna på det sätt som vore önskvärt.

Men framförallt så leder fokuset på kulturfrågor att vi nästan helt slutat prata om resursfördelning. Även om just resursfördelning och klassfrågan är en viktig komponent i såväl frågan om jämställdhet mellan kön som avseende antirasism. Dessutom spelar det rasisterna rakt i händerna då de har allt att vinna på att fokuset förskjuts från vänster/höger-politik då de då har möjlighet att hitta sympatisörer bland alla olika socioekonomiska grupper.

Som svensk kan det vara svårt att se vad som händer på grund av hemmablindhet. Men vi kan se på hur det ser ut i USA, där två partier som ligger nära varandra (och i svenska mått mätta dessutom långt åt höger) förutom just i frågan om kulturkonservatism/radikalism, där arbetarklassen och överklassen röstar konservativt medan den välmående medelklassen röstar på det liberala och kulturproggresiva alternativet.

Jag skulle kunna lägga in en poäng här om att om vi fortsätter på detta sätt så kommer det att bli mer och mer likt det amerikanska politiska klimatet här, om det inte var för att det känns som att vi redan är där.

Märkliga högermänniskor (om vinst i välfärden).

Så, nu har V, S och MP kommit överens om en plan för att begränsa vinstutaget i välfärden och ilskan från personer på högerkanten har inte låtit vänta på sig. Uppgörelsen har bland annat jämförts med Sovjet, uppmaningar till krig och Löfven anklagas för att föra en ”mörkröd” politik.

Men jag tycker att det är lite märkligt, när personer till höger på den politiska skalan, som annars brukar vara väldigt skeptiska till (allt för hög) skatt helt plötsligt tycker att de ska har rätt att ta ut vinster från skattebetalarnas pengar. Hur går det ihop med iden om den fria marknaden? Dvs en marknad som inte sponsras av skatten. Och så får vi inte glömma att Sverige i princip varit ensamt om att göra det möjligt för vårdbolag, skolor med mera att kunna ta ut vinst från skattemedel. Inte ens i de mest kapitalistiska länderna med den mest liberala marknadspolitiken så finns den möjligheten. Att starta företag inom välfärdssektorn som kan ta ut vinst, visst, men då är det vinst som kommer ifrån kunderna, inte från skatteintäkter. Jag vill såklart inte se ett system där bara vissa ska ha råd att betala för att gå i vissa skolor eller få vård. Men om en är marknadsliberal är det enorm dubbelmoral att kräva möjligheten att få gå med vinst på skattepengar.

Såå, alla de som ger sig in i välfärdsbranschen med främsta syfte att plocka ut vinster. Skärp er och försök tjäna pengar genom vanlig kapitalism på den fria marknaden istället. För i välfärden bör främsta syftet vara att skapa så bra verksamhet som bara möjligt. Det bör handla om människors väl, barns rätt till bra skolgång, äldres rätt till bra vård, inte om era möjlighet att tjäna fett med pengar. De som nu försvinner från välfärden för att de inte längre kan ta ut vinst, det är de som inte hade en bra verksamhet som högsta prioritet, och ärligt talat: de kan vi faktiskt klara oss utan.