Kategoriarkiv: Tiggare

Om yttrandefrihet och vem som gynnas av vad.

Den senaste tiden har det hänt en del som jag känner mig nödgad att ta upp.
De flesta av er har väl full koll men för er som missat så sattes det upp en kontroversiell reklam från SD i Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm för några dagar sedan. I tisdags efter att en demonstration genomförts mot kampanjen så revs stora delar av den ner vilket inte helt oväntat skapat en hel del diskussioner kring vad som är rätt eller inte rätt att göra i ett sådant här läge.

26aa46f5-c07b-432f-8c71-81e6d5b73731

Personligen så kände jag att reklamkampanjen var väldigt obehaglig, inte bara på grund av dess budskap och för att det var SD som stod bakom den utan även på grund av dess storlek och val av plats. Hela vägen ner i rulltrappan på bjälkar i taket och sedan längs med väggen. Jag har inte hört talas om en lika stor politisk kampanj på ett specifikt ställe, ens under valår. Det var väldigt ”in your face” vilket jag antar också var syftet. Att det hela revs ner kändes ärligt talat som det enda rimliga. Varför? Tror jag att en direkt aktion mot politisk reklam kommer att stoppa SDs framfart? Nej, och det hoppas jag inte att någon tror. Men hela tilltaget med reklamkampanjen och ”ursäkten” till turister var oerhört smaklöst. En enorm reklamkampanj mot tiggare, knappt ett år efter senaste valet och gjord av ett parti med nynazistiska rötter. Självklart så måste det bort. Men som en markering mer än något annat. En markering av motstånd. Min rädsla var att kritiken skulle stanna vid klagan på twitter och någon halvmesig demonstration.

sdreklam1

Tilltaget att riva ner reklamen har dock mött stort motstånd, inte minst från liberaler som gärna uttrycker att detta går emot yttrandefrihet eftersom ”de har rätt att uttrycka sin åsikt” men också att SD enbart kommer att vinna på detta då de än en gång kan på spela underdog-kortet: ”de försöker tysta oss!”.

Nå, låt oss gå igenom dessa påståenden. För det första: Yttrandefrihet handlar om relationen mellan individen och staten. Inte mellan individ och individ. De har helt enkelt fått begreppet ”yttrandefrihet” fel.
”Men det strider mot lagen!” Ja, och det gjorde det även när Rosa Parks satte sig längst fram i bussen. Att något strider mot lagen säger inget om dess moraliska giltighet. Säg som det är: Ni tycker att de ska få affischera så länge som de följer kapitalets system, dvs att de som kan betala för sig har rätten på sin sida. Och där kommer vi till nästa poäng. För vem har egentligen möjlighet att använda sig av sin yttrandefrihet i det offentliga rummet? En diskussion som jag verkligen önskar att den här händelsen ger upphov till. För inte är det du och jag som har den möjligheten utan de som sitter på ett stort kapital. Om jag sätter upp affischer i det offentliga rummet så är detta en brottslig handling och de kommer förmodligen att rivas ner utan att någon protesterar. Men om jag river ner en affisch som någon har betalat en stor summa pengar för att få sätta upp så anses detta vara ett hot mot kapi.. nej förlåt, mot demokratin.

Men kommer detta inte bara att gynna SD? Jag motsäger mig inte att så kan vara fallet. Men förmodligen så var den stora delningen av bilder på reklamen på sociala medier, vilket spred bilden, en större bov än själva nedrivningen i sig.

11816992_971472172914942_1973262706292088212_n

Vissa menar på att vi inte vet vad som kommer att gynna SD eller inte eftersom allt vi gör verkar gynna dem. Ignorera, protestera eller ta debatten. Allt verkar stjälpa. Men där tror jag att de har fel. Det finns en sak, som har upprepats av flera inom vänstern, som förmodligen skulle ha en mycket negativ effekt på SDs framfart. Men tydligen har det inte påpekats tillräckligt mycket med tanke på att påståendet om att ”allt gynnar SD” fortfarande verkar vara en sanning bland många. Liberaliseringen av vänstern som lett till en oförmögenhet att göra en materiell analys av det politiska läget har fått oss att tro att det är värderingar som ensamt ligger bakom framgången och därmed också uttryckandet av värderingar som måste användas för att stoppa den. Men låt mig säga det en gång till: Vad som måste till i den här soppan är
1: En enad vänster som inte bara reagerar utan agerar. Som kommer med visioner och sätter sin egen agenda istället för att basera den kring motståndet mot SD. Som utvecklar en lättförståelig analys av problemen i samhället och lösningarna på det samma. Man kan inte bygga en rörelse på negationer.
2: Få ut sitt budskap. Den nationella rörelsen har lyckats stort att genom sin internetaktivism. Med ett flertal nätbaserade nyhetssidor inofficiellt kopplade till partiet har de spelat på människors oro inför framtiden och lyckats föra ut sin agenda även utanför den egna kretsen. På så vis har de kunnat ta påverka opinionen genom att försöka framstå som seriösa nyhetsorgan och få människor dela deras artiklar på exempelvis Facebook. Att på ett liknande sätt ta plats på och använda sig av sociala medier för att styra det politiska samtalet är en nödvändighet. För om vi inte för fram vår egna agenda och tar över deras fästen så inte bara förlorar vi kampen, de vinner på walk over.
3: Och det här är det svåraste. Skapa ett samhälle där människor inte befinner sig i fattigdom, arbetslöshet och utanförskap. 8 år av allianspolitik har gjort sitt för att minimera skyddsnät och skapa oroligheter. Vi måste minska klassklyftor och arbeta med integration (vilket går hand i hand). I ett samhälle där människor inte upplever svårigheter så har rasism inte en stark plats i det offentliga politiska samtalet. Visst har rasism alltid funnits. Men som politisk drivkraft är det först under ekonomiskt osäkra perioder som det kunnat få fäste och möjlighet till inflytande. Se bara på 30-talets Tyskland.

Så det finns absolut saker som vi kan göra för att vända utvecklingen. Det måste vi vara medvetna om ifall vi ska lyckas med något alls.

Vad är egentligen identitetspolitik?

Identitetspolitik är ett begrepp som ofta används i debatten inte minst på sociala medier. Nu har ännu en diskussion blossat upp där just ordet identitetspolitik slängs åt alla håll eller förkastas som begrepp eftersom det framställs i negativa termer och därför anses nedvärderande mot vissas kamper. Det är en diskussion som, lite förenklat kan sägas förs av å ena sidan vänsterpolitiska marxister och å andra sidan så kallade intersektionella feminister/transaktivister/antirasister. Det är bägge  grupper som jag själv är en del av och/eller stödjer.

Men vad är egentligen identitetspolitik? Jag tänker här att inta en så ickedogmatisk inställning till identitetspolitik som det bara går för att kunna förklara vad det egentligen är och dess för och nackdelar. För just dogmatism är en företeelse som jag kan se från båda håll i diskussionen.

Ett vanligt missförstånd kring identitetspolitik är att vissa specifika frågor i sig själva alltid är identitetspolitiska eller aldrig är det. Det brukar också diskuteras kring detta ”identitetspolitik” som att det antingen är något genomgående dåligt eller genomgående bra.

Identitetspolitik:

Varje kamp som kan anses vara en fråga om intressekamp för en specifik grupp i samhället kan vara identitetspolitisk såväl som inte eller både identitetpolitisk och inte på samma gång. Låt oss ta marxismen som exempel. Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.

Är det sista då fel och förkastligt? Nej det är det inte. För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Vi kan se identitetspolitik samt icke-identitetspolitik i alla kamper. Antirasism kan handla om att stärka identiteten och stoltheten hos rasifierade, men den kan också handla om att kräva politiska instrument för att häva den ekonomiskt strukturella snedfördelningen mellan olika etniska grupper eller för att hindra diskriminering i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Transpolitik kan handla om att diskutera pronomen och skapa en identitet och stolthet som transperson. Det kan också handla om att kräva politiska instrument för att hindra diskriminering eller för att eliminera hatbrott och kräva att transpersoner läggs till i hatbrottslagstiftningen. Feminism kan handla om att kräva rätten att vara normbrytande, att som kvinna vara ”typiskt kvinnlig” utan att skambeläggas eller att diskutera hur saker som anses vara ”kvinnliga” ofta nedvärderas.  Men det kan också handla om att kräva högre lön inom kvinnodominerade yrken, mer resurser till kvinnojourer, sex timmars arbetsdag, samtyckeslag, med mera

Identitetspolitik är inte dåligt per se. Tvärtom är det en oftast naturlig del av de flesta intressekamper som drivs av de personligt drabbade. För vissa kamper kan det vara viktigare än för andra. För gayrörelsen har identitetspolitiken varit en viktig del för att normalisera ickeheterosexualitet i samhället (Pride är ett exempel). Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

2012-11-07-identity-politics-competition

Hatet mot tiggarna skapas genom ovilja att se de bakomliggande problemen.

Jag kan tycka att det är intressant hur diskussionen kring tiggarna utspelar sig i den offentliga debatten. Hur exempelvis SD utnyttjar obehaget som många känner av tiggarnas närvaro.

Att människor känner obehag inför tiggeri är varken konstigt eller fel i sig. Ingen vill väl behöva se fattigdom och misär så tydlig att den tvingar människor att sätta sig på gatan och be om växelpengar för att överleva dagen. Det skär i vår bild av det svenska samhället som modernt, välfungerande och tryggt samt i vår självbild som som goda och givmilda om vi inte ger. Ger oss dåligt samvete över att kunna gå in under ett tak som där det är varmt när det snöar, svalt när vi svettas och torrt när det regnar. Att vi kan köpa tillräckligt med mat för att äta oss feta och sen dessutom ha pengar över på banken att spara. Det kanske även gör oss rädda att själv hamna där nu när trygghetssystemen inte längre är vad det har varit.

Därför är det egentligen inte konstigt, om än väldigt osympatiskt och felaktigt, att människor skapar vanföreställningar om ligor, eller att tiggarna skulle välja sitt ”yrke” för att de tjänar så oförskämt bra på det. Det blir ett enkelt sätt för många att slippa se de bakomliggande problemen med fattigdom som kapitalismen skapat och istället placera det i tiggarnas karaktär, se dem som tjuvaktiga, lata eller bortskämda. Det är ett tydligt exempel på vad som inom psykologin kallas för det fundamentala attributionsfelet, dvs vår benägenhet att förklara andra människors handlingar genom personliga egenskaper istället för utomstående faktorer. Visst finns det väl även, som många innan mig också påpekat, rasism bakom avskyn. Svårigheter för många att känna samma empati med de tiggare som har en mörkare hud eller hårfärg än de själva. Men jag tror inte att det är hela förklaringen till att människor blir så provocerade av deras närvaro att de till och med häller vatten över dem, ger sig på dem på stan eller förstör deras boplatser. Jag tror att obehaget till stor del kommer ifrån en känsla av att något är ytterst fel när människor känner ett behov av att be om pengar på gatan. Därför skapar människor vanföreställningar om tiggarna. De vill inte se dem och eftersom de inte kan hjälpa dem ur deras situation så blir tanken på tiggarförbud och utvisning den enklaste lösningen. Därför vänds obehaget och hatet mot tiggarna istället för det samhälle som skapat tiggeri.

Men att förbjuda fattiga människor till deras enda (och förmodligen sista, för ingen väljer tiggande om de kan få ett annat jobb) möjlighet till inkomst är såklart fruktansvärt inhumant. Därför behövs det föreställningar om tiggarligor för att kunna ursäkta hatet. Även om det strider mot allt sans och vett att människor skulle bli hitskickade för att tigga till kriminella ligor. De små summor som tiggarna lyckas få ihop av de mynt som förbipasserande ger dem kan knappast löna sig speciellt bra om vi jämför med vad de kan få in genom andra typer av mänsklig trafficking. Det är helt enkelt inte någon lönsam affär att skeppa hit tiggare. Tiggarligor har gång på gång blivit motbevisat som en myt. Men folk fortsätter att tro på det eftersom det är enkelt. För att slippa se fattigdomen och misären. För att ursäkta inhumana ”lösningar” som egentligen bara handlar om att flytta på problemet.

Jag skulle vilja se en diskussion som handlar mer om hur problemet uppstår. Varför människor blir så fattiga att de tvingas ut på gatan för att tigga istället för oändliga diskussioner kring ifall vi ska ge pengar till dem eller inte (svaret bör såklart vara att det är upp till var och en). Jag är inte politiskt engagerad främst för att jag vill se fler människor bidra till välgörenhet och skänka pengar till tiggare. Jag är politiskt engagerad för att jag vill sträva efter ett socialistiskt samhälle där allmosor och välgörenhet inte behövs. Där ingen behöver tigga från första början.