Kategoriarkiv: SD

Post Brexit

Tänk vad bra det hade varit om vi hade kunnat ha ett europeiskt samarbete som inte stod i vägen för länder att gå före i att föra en mer progressiv ekonomisk politik, som inte i sina stadgar motsätter sig socialism, som inte håller kvar medlemsländer som hamnat i ekonomisk kris i sparprogram som slår mot den redan mycket utsatta befolkningen för att bankerna och Angela Merkel måste ju ha sitt.

Tänk vad bra det hade varit om det inte vore så att den största politiska gruppen inom EU vore den kristdemokratiskt borgerliga med bra marginal mot den näst största: Europeiska socialdemokratiska gruppen som ligger något till höger om vårt egna (S), och tänk vad bra det hade varit om EU inte främst styrdes utifrån ekonomiska intressen snarare än att vara ett verkligt demokratiskt verktyg. Då hade man kanske, kanske kunnat förändra det inifrån.

Frågan om för eller emot EU har inte varit en av de frågor jag brinner mest för, men jag har vetat vart jag står. Jag hade gärna velat att det var så att jag såg en möjlighet till förändring inifrån, men tyvärr är allt jag ser en enorm oformlig och orubblig koloss som visserligen förbättrat situationen i vissa länder avseende vissa frågor men inte desto mindre förhindrar andra länder att gå framåt ännu mer i samma frågor. Den påverkan vi i Sverige kan ha på EU känns bra mindre än den påverkan EU har över oss. Och med tanke på att vi skickat SD dit så är ju frågan om vår positiva inverkan överväger vår negativa så värst mycket ändå.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Efter att resultatet i omröstningen om Brexit slagit ner som en bomb så kändes det som att se den enorma kolossen skälva. Inte mycket, men lite. Tillräckligt mycket för att det skulle vara märkbart, för att det skulle ge effekter. För att män i maktens rum skulle få stora mörka fläckar under ärmarna på sina dyra skjortor.

Okej. Jag vet att Brexit är en enormt komplicerad fråga. För det första är det hela diskussionen om ifall folk bara röstade på Brexit för att det var en främlingsfientlig kampanj för utträdet, för att de är rasister och om det i så fall gör att själva utträdet ur EU blir mindre rätt/mer fel än om så inte var fallet. När vi avhandlat det till leda så kan vi diskutera hur Brexit kommer påverka UK politiskt och ekonomiskt och därefter hur det kommer påverka andra EU-länder samt resten av världen och då har vi inte ens hunnit komma till frågan om hur det hela kommer att påverka EU som institution än.

Jag vill påpeka att jag inte tror att Brexit i sig kommer att resultera i så fantastiska saker för UK på kort sikt. Tvärtom är det mycket möjligt att det kommer ge många direkt negativa konsekvenser politiskt och ekonomiskt. Jag har inga som helst föreställningar om att det i sig kommer att lösa några problem eller leda till en vettig politik i första taget. Vilken politik ett utträde leder till vet vi inte något som är värt att påpeka för såväl de sorgsna som de lyckliga efter detta val. Min inställning är främst utifrån långsiktiga premisser och min syn på EU som odemokratiskt och förhindrande av progressivitet. Jag är inte den som förväntar mig ett helt perfekt system. EU är dock inte något jag kan vifta bort som ”har sina brister”. EU i sig skapar problem som inte kan reformeras bort. Vi måste avveckla för att bygga nytt. Därför grät jag inte när jag läste om Brexit men jag firade inte heller.

Frågan om Swexit har redan livligt börjat diskuteras på sina håll och oavsett vad vi tycker om saken så kommer det svenska EU-motståndet att vakna upp ur sin långa dvala. Jag tror inte att det kommer att bli tal om någon omröstning om Swexit i första taget. Om någon lite osäker vänstervriden kritiker är rädd för att Sverige ska kastas ut ur unionen med huvudet före med oanade konsekvenser som följd för att vi kampanjar mot EU vänster ifrån så kan jag ju lugna med att så inte kommer att bli fallet. Men i frågan om Brexit så lyckades just främlingsfientliga krafter helt kapa det EU- motstånd som förmodligen fanns representerat inom flera olika politiska skikt och av olika anledningar. Vänstern valde att vara för att stanna i unionen, förmodligen delvis eftersom Storbritannien till skillnad i från Sverige sedan Thatcher-tiden haft en relativt låg välfärdsnivå och arbetsrätt varav EUs regler har hindrat högerkrafter från att försämra ännu mer. Men förmodligen spelade även rädslan att själva förknippas med diverse främlingsfientliga krafter in i att vänsterorganisationer höll sig utanför eller var emot Brexit.

Även här i Sverige verkar många varit emot Brexit enbart utifrån vilka som kampanjade och på vilket sätt så pass att de även ställer sig emot ett eventuellt Swexit utifrån att de inte vill stå bredvid Åkesson. Personligen menar jag att vi ska tänka precis tvärtom. Finns det inget alternativ till en Sverigedemokratisk EU-kritik så har vi precis gett dem ensamrätt i frågan och än en gång kan de vinna popularitet genom att framstå som ensamma kritiker till makten.
Eller så väljer vi att arbeta på att bygga upp en stark vänstervriden EU-kritisk rörelse och kan då såväl visa på att missnöje över EU inte bara kan visas genom färgen ”30tals-brun” som vinna alla de EU-kritiska personers sympatier som föredrar oss framför SD. En rätt bra position om du frågar mig.

När kommer nationens undergång?

Detta är en fristående fortsättning på det tidigare blogginlägget Det räcker inte med medmänsklighet.

Det kommer att ta upp mycket av de saker som jag redan skrivit om. Dagen efter jag skrev det ovan nämnda inlägget kom nämligen ett väldigt tydligt exempel på högerns aktiva kamp för att normalisera främlingsfientliga åsikter.

nationens-undergc3a5ng-e1447077417669

Jag kan helt ärligt säga att jag inte blev det minsta förvånad. Delar av högern och personer inom svenskt näringsliv har länge pratat om möjligheten att samarbeta med SD och forma dem till ett mer passande parti, i det här fallet innebär det mer marknadsliberalt.

Och ja. Den senaste tiden så har vi sett två trender. SD har blivit mer marknadsliberalt och högern har blivit mer negativa till invandringen (se ovan för exempel). Det har också skapats en mer vänskaplig ton mellan grupperna. Det är bara en tidsfråga innan vi ser en politisk koalition.
Inte för att deras intressen är helt lika. Men de vill båda minska vänsterns inflytande och öka sin egen makt. Det är ett typexempel på en ohelig allians.

Så för att lyckas med detta så går nu de gemensamt ut för att argumentera för hur Sverige helt kommer att gå under (!) på grund av ökad invandring. Den huvudsakliga poängen: ”Vi har inte råd!”

original

Tydligen så har vi varken jobb, bostäder eller pengar här i Sverige till att ta emot invandrare och pengarna kommer inte räcka till. Jag har ju redan tidigare slagit fast att, ja. Vi har för få bostäder, fortfarande en stor arbetslöshet, en ojämlikhet som ökar snabbast bland OECD-länderna och en välfärd som hyvlats ner. Men vad beror det på? Inte på invandring utan på en långt gången nyliberal politik, skattesänkningar för de rikaste, nedskärningar och ingen vilja att bygga billiga bostäder. Politik som högern nu vill fortsätta med, denna gång med stöd av SD. Jag har försökt hitta fakta från en trovärdig och opartisk källa avseende hur mycket invandringen beräknas kosta under år 2016 men misslyckats då det mesta tycks komma antingen ifrån facebookbilder som delas runt helt utan angiven källa, från sidor som avpixlat och exponerat alternativt från extremt partiska debattartiklar (utan angiven källa).

Siffrorna jag hittat har varierat mellan 20-70 miljarder kronor. Det låter ju extremt mycket, men då får vi också vara medvetna om att alliansregeringens jobbskatteavdrag enligt de själva årligen kostar 70-miljarder kronor. Pengar som hade kunnat gå till vård, skola, bostäder, äldreomsorg, fler anställda inom det offentliga och ja, integration. Var var alla dessa ”Sverigevänner” som ropar om hur vi inte har råd då? Allt detta hade vänstern kunnat använda som argument. Att vi alla (förutom de som tjänar allra mest) hade tjänat på att beskatta höginkomsttagare och lägga pengar på sådant som är viktigt för såväl integration som för svenskföddas välbefinnande. Det ena utesluter inte det andra. Dock kräver det politisk vilja. Men istället argumenterar vi såhär:

kostnad

ekonomin

Javisst är det så. Men vi glömde en sak. Var går pengarna? Till välfärden? Till bostäder? Till integration? Till arbetarna som skapar tillväxten? Nej, nej, nej, nej. De går självklart ner i fickorna på de redan rikaste. Så ja, vi har råd. Men det kräver omfördelning. Sverige är inte på väg åt rätt håll bara för att vinsterna ökar om pengarna inte kommer till användning för staten och för folket. Alla som känner mig vet att jag är för ett frikostigt flyktingmottagande. Men det krävs också att vi skapar förutsättningarna.

Så när kommer nationens undergång? Det vet jag inte. Men om/när den kommer så beror det inte på invandring utan på klassklyftor, segregering, utanförskap och en nedmonterad välfärd. Som vänsterpersoner kan vi inte sitta med händerna framför ögonen och upprepa ”allt blir bra, allt blir bra, öppna gränserna, allt blir bra!”. Vi måste våga prata om resursfördelning, var resurserna ska komma ifrån och var de ska hamna.

Eller som vi brukar ropa på första maj:

Wallenberg på bröd och vatten.
Chockhöj, chockhöj bolagsskatten!

Det räcker inte med medmänsklighet

Det känns svårt skriva om den senaste tidens händelser, främst för att det är så mycket som jag vill ta upp. Det handlar om flyktingströmmarna från Syrien, SD, rasism, diskussionen om eventuella utvisningar, kostnader, vänsterns motstånd, högern och sossarnas vändning, brinnande flyktingförläggningar, morden i Trollhättan och frågan: Vad ska vi göra?

Jag har tidigare skrivit om vad jag ser som (till stor del) är grunden till rasismen i samhället och min materialistiska förklaringsmodell på saken under min vecka på instagramkontot kvinnohat. För att slippa upprepa mig själv så citerar jag texten därifrån.

”Den vita delen av världen har under en lång period också varit den rika världen. På grund av kolonisering har vita lyckats få en hög ekonomisk status även i länder där ursprungsbefolkningen inte är vit. När rika vita män kommer till länder för att investera i naturresurser och starta upp företag för att kunna utnyttja billigare arbetskraft så kopplas den vita hudfärgen samman med ekonomiskt kapital och ges en hög status. I USA har det tidigare ägandet av svarta slavar gjort att afroamerikaner hamnat i en ekonomisk underprivilegierad position och därmed kopplas den svarta hudfärgen ihop med fattigdomsrelaterade problem vilket även drabbar svarta med god ekonomi.

I Sverige kan vi se en liknande struktur då en stor del av den rasifierade befolkningen har kommit hit som flyktingar utan ekonomiska medel eller sociala kontakter. De hamnar i mindre bemedlade områden med strukturell fattigdom och alla de problem som kommer med den. På så vis kopplas rasifierade kroppar ihop med de fattigdomsproblem som i grunden beror på klassklyftor och segregering.
Men när rasister vill prata om ”problemen i förorten” så ligger det ofta en uttalad eller underförstådd förklaring som bygger på kulturella eller rasmässiga skillnader. På så viset både uppstår och reproduceras rasismen ständigt.”

Rasifierade flyktingar hamnar med andra ord direkt i ett utanförskap som i sin tur skapar de problem som utanförskap och fattigdom alltid resulterar i. Samma sak kommer ske med de flesta flyktingar som kommer hit från Syrien, och det blir inte bättre av att många människor redan förväntar sig att dessa personer kommer bli en belastning och börja med kriminalitet. En ond cirkel av utanförskap som leder till rasism, hatbrott och i sin tur leder till ännu mer utanförskap och utsatthet. Detta kommer bli än värre om de sittande politikerna inte tar sitt ansvar för att skapa arbetsmöjligheter, bostäder och integrationsinsatser. Och ja, detta kommer att kosta pengar. Det är i förlängningen en investering om det leder till mindre fattigdom, utanförskap och kriminalitet. Särskilt som vi behöver fler människor i arbetsför ålder som behöver vara en del i samhället, ges utbildning (om de inte redan har en) och lära sig språket och så vidare.

SD och deras likar använder ofta argument likt ”vi har inte råd, det kostar för mycket” och så vidare. De sätter välfärden och ”svenskarna” mot att hjälpa människor i nöd. För var ska pengarna komma ifrån? ”De äldre får ingen sylt på pannkakorna och blabla”. Att ekonomiska utgifter måste leda till nedskärningar är ett ”sanning” högern ständigt intalar sig. Allt ifrån Reinfelds ”öppna våra hjärtan” (dvs skära ner på det offentliga) till ”inte ta in för många”. Att vi exempelvis skulle kunna höja skatten för de rikaste är ju det samma som Sovjet och Stalin i deras ögon. Att infödda svenskar inte skulle gynnas av dessa insatser (så som fler bostäder, bättre skyddsnät, insatser för människor att komma i arbete och fler arbetstillfällen) är också något som såväl SD som borgerligheten gärna vill påskina så pass att även vissa i den så kallade vänstern köpt. Vi vill inte alls prata om kostnader utan enbart om medmänsklighet, det är ett fint förhållningssätt att vilja ”sätta människor före ekonomin”, men om vi inte pratar om ekonomin så ger vi också högern fritt spelrum att vara de som kommer med lösningar på de problem som faktiskt uppstår när vi inte har tillräckligt med boenden för de som kommer hit och när de direkt hamnar i utanförskap. Hur ska vi någonsin kunna nå ut med vår vision om ett medmänskligt mottagande ifall vi inte vill prata om kostnader och de insatser som krävs för att genomföra detta medmänskliga mottagandet. Resultatet blir bara ett större utanförskap för de som kommer hit eller i värsta fall, att ”lösningen” stängda gränser blir den enda som hörs när vänsterns enda argument är att vi bör vara medmänskliga, öppna gränserna och så kommer allt magiskt att lösa sig.

Men om vi inte gör något för att faktiskt se till att de människor som kommer inte direkt hamnar i utanförskap och fattigdom så kommer det leda till att just det händer, och då ökar även rasismen som ett brev på posten.

Där kommer även nästa poäng in. Rasism och klassklyftor är tätt sammansatta och antirasism måste därmed också komma med klasskamp. När svenskt näringsliv vill skapa låglönejobb för att underlätta för flyktingar så är det också ett förslag som leder till lönedumpning. Och förutom det faktum att svenskt näringsliv ser lönedumpning som en större vinst än att flyktingar får det lättare, så skapar det också en motsättning mellan arbetare av olika bakgrunder och etniciteter. Så har det alltid fungerat, och svenskt näringsliv behöver inte heller oroa sig för att arbetare med olika hudfärger går ihop mot kapitalet. Detta vet de med största säkerhet.

Vi upprörs över svenskt näringslivs möten och samarbete med SD. Men sedan när har Svenskt näringsliv varit på vår sida? Sen när har vi kunnat lita på deras goda vilja? Varför blir vi förvånade och arga på dem? Som att bli upprörd över att Sauron samarbetar med Voldemort (kom inte på någon bättre jämförelse, men ni fattar). Vi kan lika väl bli upprörda över hur SD säljer ut sin politik till kapitalet efter att ha pratat sig varma om välfärden och de äldres situation.

”Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”

– Karl Marx

Överallt på twitter, facebook och en och annan debattartikel folk delar så upprepas samma sak, SD är dumma, SD är rasister och fascister. Och jag känner bara att, ja! Berätta något jag inte redan vet! Var är alla djupa analyser? Vi vill så gärna tro att det bara räcker med att öppna gränserna, att det ska räcka med medmänsklighet när vi i principen förpassar de nykomna till utanförskap och utsatthet. Det vill säga, om vi inte högt och tydligt kräver ekonomisk rättvisa och generella såväl som riktade välfärdsinsatser för att inte bara ta emot människor utan även inkludera dem.

Rasisterna pratar om att vi ”inte har råd” och då måste vi påminna om vilka som sitter på stora mängder kapital samt deras ansvar för samhällets välstånd. Vi kommer inte att kunna övertyga borgerligheten, men det bör heller inte vara vårat mål. Klasskampen handlar inte om att vädja till borgerligheten att dela med sig. Det räcker inte med att vädja om medmänsklighet. Vi behöver visioner, krav och skarpa analyser.

Om yttrandefrihet och vem som gynnas av vad.

Den senaste tiden har det hänt en del som jag känner mig nödgad att ta upp.
De flesta av er har väl full koll men för er som missat så sattes det upp en kontroversiell reklam från SD i Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm för några dagar sedan. I tisdags efter att en demonstration genomförts mot kampanjen så revs stora delar av den ner vilket inte helt oväntat skapat en hel del diskussioner kring vad som är rätt eller inte rätt att göra i ett sådant här läge.

26aa46f5-c07b-432f-8c71-81e6d5b73731

Personligen så kände jag att reklamkampanjen var väldigt obehaglig, inte bara på grund av dess budskap och för att det var SD som stod bakom den utan även på grund av dess storlek och val av plats. Hela vägen ner i rulltrappan på bjälkar i taket och sedan längs med väggen. Jag har inte hört talas om en lika stor politisk kampanj på ett specifikt ställe, ens under valår. Det var väldigt ”in your face” vilket jag antar också var syftet. Att det hela revs ner kändes ärligt talat som det enda rimliga. Varför? Tror jag att en direkt aktion mot politisk reklam kommer att stoppa SDs framfart? Nej, och det hoppas jag inte att någon tror. Men hela tilltaget med reklamkampanjen och ”ursäkten” till turister var oerhört smaklöst. En enorm reklamkampanj mot tiggare, knappt ett år efter senaste valet och gjord av ett parti med nynazistiska rötter. Självklart så måste det bort. Men som en markering mer än något annat. En markering av motstånd. Min rädsla var att kritiken skulle stanna vid klagan på twitter och någon halvmesig demonstration.

sdreklam1

Tilltaget att riva ner reklamen har dock mött stort motstånd, inte minst från liberaler som gärna uttrycker att detta går emot yttrandefrihet eftersom ”de har rätt att uttrycka sin åsikt” men också att SD enbart kommer att vinna på detta då de än en gång kan på spela underdog-kortet: ”de försöker tysta oss!”.

Nå, låt oss gå igenom dessa påståenden. För det första: Yttrandefrihet handlar om relationen mellan individen och staten. Inte mellan individ och individ. De har helt enkelt fått begreppet ”yttrandefrihet” fel.
”Men det strider mot lagen!” Ja, och det gjorde det även när Rosa Parks satte sig längst fram i bussen. Att något strider mot lagen säger inget om dess moraliska giltighet. Säg som det är: Ni tycker att de ska få affischera så länge som de följer kapitalets system, dvs att de som kan betala för sig har rätten på sin sida. Och där kommer vi till nästa poäng. För vem har egentligen möjlighet att använda sig av sin yttrandefrihet i det offentliga rummet? En diskussion som jag verkligen önskar att den här händelsen ger upphov till. För inte är det du och jag som har den möjligheten utan de som sitter på ett stort kapital. Om jag sätter upp affischer i det offentliga rummet så är detta en brottslig handling och de kommer förmodligen att rivas ner utan att någon protesterar. Men om jag river ner en affisch som någon har betalat en stor summa pengar för att få sätta upp så anses detta vara ett hot mot kapi.. nej förlåt, mot demokratin.

Men kommer detta inte bara att gynna SD? Jag motsäger mig inte att så kan vara fallet. Men förmodligen så var den stora delningen av bilder på reklamen på sociala medier, vilket spred bilden, en större bov än själva nedrivningen i sig.

11816992_971472172914942_1973262706292088212_n

Vissa menar på att vi inte vet vad som kommer att gynna SD eller inte eftersom allt vi gör verkar gynna dem. Ignorera, protestera eller ta debatten. Allt verkar stjälpa. Men där tror jag att de har fel. Det finns en sak, som har upprepats av flera inom vänstern, som förmodligen skulle ha en mycket negativ effekt på SDs framfart. Men tydligen har det inte påpekats tillräckligt mycket med tanke på att påståendet om att ”allt gynnar SD” fortfarande verkar vara en sanning bland många. Liberaliseringen av vänstern som lett till en oförmögenhet att göra en materiell analys av det politiska läget har fått oss att tro att det är värderingar som ensamt ligger bakom framgången och därmed också uttryckandet av värderingar som måste användas för att stoppa den. Men låt mig säga det en gång till: Vad som måste till i den här soppan är
1: En enad vänster som inte bara reagerar utan agerar. Som kommer med visioner och sätter sin egen agenda istället för att basera den kring motståndet mot SD. Som utvecklar en lättförståelig analys av problemen i samhället och lösningarna på det samma. Man kan inte bygga en rörelse på negationer.
2: Få ut sitt budskap. Den nationella rörelsen har lyckats stort att genom sin internetaktivism. Med ett flertal nätbaserade nyhetssidor inofficiellt kopplade till partiet har de spelat på människors oro inför framtiden och lyckats föra ut sin agenda även utanför den egna kretsen. På så vis har de kunnat ta påverka opinionen genom att försöka framstå som seriösa nyhetsorgan och få människor dela deras artiklar på exempelvis Facebook. Att på ett liknande sätt ta plats på och använda sig av sociala medier för att styra det politiska samtalet är en nödvändighet. För om vi inte för fram vår egna agenda och tar över deras fästen så inte bara förlorar vi kampen, de vinner på walk over.
3: Och det här är det svåraste. Skapa ett samhälle där människor inte befinner sig i fattigdom, arbetslöshet och utanförskap. 8 år av allianspolitik har gjort sitt för att minimera skyddsnät och skapa oroligheter. Vi måste minska klassklyftor och arbeta med integration (vilket går hand i hand). I ett samhälle där människor inte upplever svårigheter så har rasism inte en stark plats i det offentliga politiska samtalet. Visst har rasism alltid funnits. Men som politisk drivkraft är det först under ekonomiskt osäkra perioder som det kunnat få fäste och möjlighet till inflytande. Se bara på 30-talets Tyskland.

Så det finns absolut saker som vi kan göra för att vända utvecklingen. Det måste vi vara medvetna om ifall vi ska lyckas med något alls.

Marx behövs i antifascismen.

Jag ta upp det här med fascismens framfart. Det bruna Europa, men kanske framförallt det bruna Sverige. Kanske för att jag just nu läser en bok som heter ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. Men också för att jag vill bidra med ett alternativ till den liberala beskrivning av problemet som finns bland stora delar av vänsterkretsar. Jag har länge fascinerats av och retat mig på den svenska debatten kring rasism och SD. Det finns en tydlig benägenhet att se en ökand rasismen som en orsak till att SD vinner stöd, istället för det omvända, det vill säga att rasismen ökar i samband med att SD får mer makt och inflytande. Det här är viktigt eftersom de olika sätten att se på saken också påverkar vad det är vi anser att vi bör göra för att stoppa utvecklingen.

Min syn på saken är den mer marxistiskt färgade. Det vill säga att samhällets ideologiska utveckling har en materialistisk grund. Vad är då en materialistisk grund? Bloggen ”Din vänsteruggla i mossen” har skrivit en introduktion till marxism vilken går att läsa här. Men det är framförallt en del av texten som jag anser är relevant i sammanhanget:

Grundtänket i marxismen bottnar i vad som kallas för materialism. Ordets innebörd är i det här fallet inte ”besatt av prylar”, utan materialism är motsatsen till idealism. Idealism är en filosofisk ståndpunkt som innebär att du tror att det är primärt åsikter, meningsutbyten, samtal och idéer som ligger till grund för utvecklingen av samhället och politiken. De flesta liberaler är i någon mån idealister, därav deras besatthet av att ha debatter och samtal om allt mellan himmel och jord ca. vart femtonde minut. Enligt en idealistisk syn på politk går det till ungefär såhär: jag tycker någonting, lyckas sprida den åsikten, alla håller med mig, och sedan förändras samhället.

Marxister är alltså tvärtom materialister, och menar att samhällsutvecklingen drivs framåt av materiella faktorer, alltså organisering, vem som har makten över ekonomin, hur resurserna fördelas och vem som fördelar resurserna etc. Materialister ser de idealistiska sakerna såsom debatter, ideologier, samtal och normer som symptom på de materiella förhållandena, inte tvärtom.

Marxister brukar prata om detta som bas och överbyggnad. Basen, det materiella, ligger till grund för överbyggnaden, det idealistiska. Som exempel på detta kan vi ta en person som först blir miljonär, och som efter sin klassresa börjar rösta på moderaterna. Även utan en marxistisk analys så förstår vi kanske att personen har anpassat sina åsikter efter sin nya status i samhället. Förmögenheten är i detta fall basen, och de moderata åsikterna är överbyggnaden. Anledningen till att personen blev moderat är inte att hen blev övertygad av en debattör (även om hen själv hävdar och t.om. tror det), utan det egentliga skälet är snarare att hen upplevde sig ha en annan position i samhället efter att ha tjänat sin förmögenhet.

Så vad har detta då med fascism och SD att göra? Jag går tillbaka till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt”. Där står följande:

två typer av vänster

I boken beskrivs alltså två typer av vänster. En som fokuserar på social rättvisa och ekonomisk jämlikhet vilket ska uppnås bland annat genom  omfördelning av resurser, och en som fokuserar på tolerans, antidiskriminering och öppenhet vilket ska uppnås genom diskussion och utbildning.
Eller, med andra ord, en materialistisk (marxistisk) vänster och en idealistisk (liberal) vänster. Nu tror jag inte att Dan Andersson (ekonom som arbetat för bland annat banker, bolag och fonder samt varit LO:s chefsekonom och stadssekreterare för Mona Sahlin) kallar sig Marxist men boken, som också bygger på forskning kring hur nyfascistiska och högerpopulistiska rörelser får fäste och vinner popularitet, har helt klart en tydlig färgning av det materialistiska sättet att se på saken.

Andersson beskriver flera olika faktorer till varför högerpopulistiska (fascistiska) rörelser får ökat stöd. Han beskriver hur fascismen alltid uppstått under ekonomiska oroligheter, 30-talets depression i Tyskland, 90-kris samt 2000-talets ekonomiska kris i kombination med nedmontering av den offentliga välfärden.  Sverige var relativt skonat från fascism under det nazistiska 30 och 40-talet, detta förklarar Andersson med att vi, i jämförelse med andra länder, hade en väl utbyggd välfärdsstat varför fascismen inte lyckades få fäste. Rasism och främlingsfientlighet är bara en liten del av den förklaring till varför SD vinner stöd. För främlingsfientligheten har alltid funnits där i någon mån, men det är först under ekonomiska samhällsförändringar som den ger upphov till stöd för främlingsfientliga och rasistiska partier. En förklaring som tas upp i boken är den ökade konkurrensen på arbetsmarknaden. Den första grupp som började tilltalas av SDs politik var män med låg utbildning och lön. När det blir brist på arbeten att söka så börjar människor, och då inte minst de som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, i större mån se varandra som konkurrenter. En grupp som också har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden är invandrade flyktingar. På så vis ses dessa i högre grad som ett hot då de anses konkurrera om arbeten och resurser i samhället. Men det finns också en bostadsbrist som skapar en ökad konkurrens. Billiga bostäder har inte byggts i takt med befolkningsökningen vilket självklart slår hårdast mot personer i de lägre samhällsskikten. Detta skapar en större risk för ett ”vi och dom” tänkande. Konkurrens skapas mellan olika grupper av underklass som därmed vänder ilskan mot varandra. Detta gör personer med utländsk bakgrund extra utsatta då de både upplevs som annorlunda och har svårt att t.ex. ta sig in på arbetsmarknaden. Men det skapar också en irritation över att vi tar in människor utan att bygga ut välfärden och infrastrukturen i den mån som behövs för att klara en ökande befolkning. SD lyckas därför med konststycket att lova en bättre välfärd och investeringar i samhället utan att höja skatten då det anses räcka med att minska på invandringen.

Men det förklaras också utifrån utbudet av politik. För samtidigt som välfärden nedmonterats och det blivit svårare för många att ta sig in, och hålla sig kvar på arbetsmarknaden så har politiken också förändrats. Under 00-talet så ömsade moderaterna skinn, utnämnde sig till ”det nya arbetarpartiet” och släppte många av sina allra mest nyliberala krav för att framställa sig som mindre av ett överklassparti. Samtidigt har socialdemokraterna dragit sig längre bort från sina kärnfrågor avseende sådant som ökad välfärd och minskade klassklyftor. På så vis har skillnaderna när det kommer till höger/vänster blivit mer otydliga. Klassintressen har helt enkelt suddats ut något i det politiska landskapet och andra frågor har lyfts upp, detta har i kombination med att klassklyftorna å andra sidan ökat, lett till ett minskat förtroende för de etablerade partierna då de inte anses ta upp de problem som klassamhället skapar, där SD kunnat ta plats som utstickare och förnyare. Det visas även genom hur SD gärna beskriver de andra partierna i begrepp som ”sjuklövern” eller ”etablissemanget” och sig själva som ”den enda oppositionen”. En situation som är vanlig även i andra länder där högerpopulistiska och fascistiska partier gått framåt och i allmänhet ett vanligt grepp för populistiska partier.

sverigedemokraterna

Så i samband med ökade klyftor och en nedmonterad välfärd, en socialdemokrati som tror att de enbart kan hålla sig kvar genom att tilltala de så kallade ”mittenväljarna” dvs den övre medelklass som vunnit på skattesänkningarna, så står Sverigedemokraterna där och skanderar att om vi bara minskade invandringen så skulle vi ha råd att bygga upp välfärden igen och detta utan att behöva höja skatten. Ett uttalande som fick en extra skjuts av Reinfeldts ”vi måste öppna våra hjärtan”-tal. Detta är såklart skitsnack då invandringen bringar in minst lika mycket ekonomiskt till samhället som den kostar. Att peka ut invandringen som orsak är ett rent populistiskt grepp från ett numera mer rumsrent parti med rötter från den nynazistiska Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. Men det är en förklaring, en lösning på ett problem som en stor del av befolkningen känt av de senaste åren av i form av svårigheter på arbetsmarknaden och sämre skyddsnät. En förklaring på de problem som de övriga partierna misslyckats att förklara eller komma med en lösning på. Sverigedemokraterna har lyckats bra genom att hylla det trygga gamla svenska folkhemmet med Per Albin Hansson som galjonsfigur i samma veva som det Socialdemokratiska partiet slängt det samma i närmsta container.

Samtidigt har vi den liberala vänstern. Idealistisk, inte bara utifrån dess filosofiska betydelse som motsats till den marxistiska materialismen utan även idealistisk ur den mer vardagliga betydelsen. Om vi bara tar debatten och gör upp med rasismen i samhället så löser sig allt. Det är en på flera sätt idealistisk syn på samhällets ideologier, vad som är rätt och fel, att det enbart beror på tolerans som kan utbildas och diskuteras fram. För om vi erkänner att benägenheten att stödja högerpopulism och nyfascism ur ett strukturellt perspektiv beror på saker som klasstillhörighet, ekonomisk utsatthet, kulturellt kapital etc då kan folk inte känna sig lika fina och toleranta när de säger nej till fascismen. Att den vita medelklassens positionering som antirasister inte gör så mycket annat än att höja det egna egot. Då måste vi erkänna att vår ståndpunkt kan ha mer med vår position i samhället och/eller klassmässiga bakgrund att göra än att vi är några specifikt goda och öppensinnade människor.

För visst är rasism vidrigt och något som vi måste arbeta emot. Men det är inte i första hand rasismen som tagit SD till riksdagen. Rasismen han funnits där hela tiden, och den har normaliserats i takt med SDs framfart. Men det är inte på grund av rasismen som SD vinner mark. Det är på grund av ökade klassklyftor, minskade skillnader mellan partierna och större konkurrens på bostads och arbetsmarknaden. Och det är där som den idealistiska synen på antifascism som en kunskap och toleransfråga är det stora problemet. Det är helt enkelt ett kontraproduktivt sätt att tackla nyfascismen. För efter varje debatt om ”invandringsfrågan”, oavsett utgångspunkt, ökar stödet för just främlingsfientliga rörelser. Det gör att SD framställs som utsatta martyrer som blir utsatta för ”hat” och ”mobbning” av övriga partier då vi ignorerar grundläggande materiella faktorer. Om vi ska kunna ta oss an problemet med rasismen på allvar så måste vi skapa ett samhälle med social och ekonomisk rättvisa för såväl svenskfödda som invandrade svenskar. Som inte sätter folk mot folk. Eller åtminstone komma med alternativa förklaringar och lösningar på de samhällsproblem som ökat i takt med ekonomiska orättvisor och nyliberal politik. Annars vinner de på walk over. För jag tror inte att vi kan ha ett tolerant samhälle utan social rättvisa. Social orättvisa skapar, och kommer alltid skapa ökad misstänksamhet mot redan utsatta grupper.

Och det är därför Marxismen och materialismen är så viktig, inte som enda förklaring av hur samhället fungerar, men som ett verktyg för att förstå samhällsutvecklingen och därmed också hitta strukturella lösningar på de strukturella problem som uppstår. Att förstå att rasism, sexism och andra typer av negativa föreställningar kring olika grupper inte kan bekämpas fullt ut i ett samhälle där människor har så radikalt olika förutsättningar och det ger oss möjligheten att dra upp problemen med rötterna istället för att bara försöka ansa topparna. Att högerliberaler, som anser att en stor så kallad ”inkomstspridning” är ett nödvändigt ont eller till och med något positivt, ser kunskap och diskussion som den främsta vägen till att minska stödet för rasistiska partier är inget förvånande. Men alla vi till vänster borde lära oss att se kopplingen mellan materiella förhållanden och hat mellan grupper. Att sammanhållning och solidaritet mellan människor också kräver social trygghet och ekonomisk rättvisa.

Borgerlighetens plats i socialismen

Jag har av flera anledningar inte skrivit så mycket på den här bloggen, dels eftersom jag drabbats av någon slags skrivkramp och dels eftersom det jag fått fram i form av skrivande har prioriterats till bloggprojektet rimligheten.se. Men så funderade jag på om jag inte skulle använda den här bloggen till att skriva lite friare och mer egna tankar kring saker och därmed lämna de mer folkbildande inläggen till just Rimligheten.

Det här inlägget fick sin inspiration ifrån hur en representant från SD sagt att ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.”. Inlägget kommer dock inte att handla om SD och deras eventuella brist på demokratiska värderingar utan på det andra uttalandet i ovan nämnda artikel.

”Den mest sofistikerade pläderingen för enpartisystem är den som förekom inom de kommunistiska partierna i Västeuropa, däribland i Sverige. Man undvek att tala öppet om partiförbud utan föredrog i stället att beskriva det hela som ett led i en ofrånkomlig historisk utveckling.”

Detta fick mig att fundera på vilken plats eventuella borgerliga partier skulle spela i ett socialistiskt samhälle. Först måste vi konstatera att detta är en högst hypotetisk frågeställning då det aldrig funnits någon verklig socialism värd namnet under en längre period (säg emot ifall ni inte håller med, men socialister har här tolkningsföreträde). Hur ett sådant samhälle faktiskt skulle se ut är därför nästintill omöjligt att föreställa sig.
Först måste vi utreda grunden för vad som menas med socialism. Jag kommer här att definiera det som ett klasslöst samhälle (med eventuell diskussion för vad detta rent konkret innebär) där produktionsmedlen ägs demokratiskt (även detta skulle kunna se ut på flera olika sätt och är därför inget jag gör anspråk på att beskriva i detalj).

För att svara på vad borgerliga partier skulle ha för roll i ett socialistiskt samhälle med en socialistiskt ekonomiskt system så gör vi ett antagande att vi kommer att ha kvar en parlamentarisk demokrati med ett flerpartisystem, även då jag inte tror att detta är det enda (eller ens behöver vara det bästa) möjliga sättet att upprätthålla ett demokratiskt samhälle på (nej, jag syftar inte på diktatur och enpartisystem här). Men för enkelhetens skull så antar vi att så är fallet. För att kunna få någon slags realistisk bild av borgerlighetens och borgerliga partiers plats i ett socialistiskt samhälle så tror jag att vi kan se det som en spegel av socialisters plats i vårt nutida borgerliga och kapitalistiska samhälle.

Hur ser det då ut för socialistiska partier och aktivister i dagens Sverige? Jag utgår här ifrån tanken kring att det är det ekonomiska systemet (ergo kapitalism) som ligger till grund för hela samhällsbyggnationen. Det vill säga den liberala demokratin och den makt som politiker har och inte har att förändra samhällets uppbyggnad samt vilken makt produktionsägarna/kapitalisterna har att styra samhället i den riktning de vill. Men också hur den borgerliga ideologiska hegemonin påverkar vår uppfattning kring sant och falskt, rätt och fel. Det finns i dagsläget ett politiskt parti i riksdagsposition som uttryckligen kallar sig socialistiskt och som kan antas ha en socialistisk framtidsvision, det går alltså rent teoretiskt att ha ett socialistiskt parti i ett kapitalistiskt samhälle. Men om vi även ska vara realister så inser vi snabbt att ett litet parti inom detta system inte kan göra anspråk på att i dagsläget försöka införa socialism genom parlamentarismen. För som jag nämnde tidigare, systemet är så pass genomgående att det inte går att avskaffa i en handvändning. Marknaden har även på många sätt mer makt än politiker.

Sverige är ett av många länder där den politiska makten växlar mellan borgerliga regeringar och socialdemokratiska regeringar, socialdemokrater som, om de någon gång kan antas ha stått för ett socialistiskt samhällsprojekt, nu har övergett detta till förmån för en närmast socialliberal politik. Vänsterpartiet som fortfarande kallar sig socialistiskt har rent real-politiskt antagit en plats som socialdemokraterna tidigare stått för med krav på sociala och klassutjämnande reformer snarare än ett omkullkastande av liberalismen. Detta är inte något konstigt i sig. För om vi bortser ifrån min ursprungs-tes om att det är hur ekonomin fungerar som också styr samhällsdiskursen, så skulle jag även vilja jämföra det parlamentariska spelet med en dragkamp mellan vänster och höger (jag är medveten om att detta är extremt förenklat). När samhället och ekonomin går åt höger så måste partierna följa med, för precis som i en riktig dragkamp så kan du inte stå kvar på samma ställe när den andra sidan drar hårdare utan att ramla omkull eller tappa greppet om repet. Om borgarna genomför utförsäljningar av det offentliga så kan du inte stå och kräva full kommunism från och med imorgon ifall du vill bli tagen på allvar, då måste du gräva där du står, dra åt vänster från den plats som samhället intagit. Att storföretagen som vinner på en borgerlig politik sitter på massvis av makt i form av ekonomiska resurser som kan användas för att hindra en vänsterutveckling gör det inte lättare att förändra något i grunden även ifall vi, rent teoretiskt, skulle se en socialistisk majoritet i riksdagen.

Kontentan av det hela: Partier som förespråkar ett helt annat ekonomiskt system kan existera och även ha sympatisörer men kommer alltid att marginaliseras och tvingas att anpassa sig efter hegemonin. Detta är mer av ett konstaterande än en kritik, för jag tror att det även skulle se ut på ett liknande sätt under omvända förhållanden. I ett socialistiskt samhälle med en socialistisk ekonomi så skulle det fortfarande finnas kritiker mot systemet och ev partier/intresseföreningar som företräder mer borgerliga värderingar än de gängse. Men av samma anledningar som socialistiska partier har liten makt att påverka inom kapitalismen (materiella faktorer som påverkar samhället och den ideologiska hegemonin, svårigheterna att omkullkasta ett system enbart genom parlamentarisk politik, liten maktfaktor i samhället etc, etc), samt tvingas följa med utvecklingen för att ha en chans att påverka, så skulle borgerliga ideologer befinna sig i en lika marginaliserad position i socialismen. För det är så det fungerar, på gott och på ont. Att påverka inom samhällets ramar är betydligt enklare än att påverka ramen i sig, därför har liberaler en bättre position i och med att samhället redan är uppbyggt efter deras ideologiska ramar. Därför förespråkar jag, i min mening, bättre ramar. Även om det kommer att bli bra svårt att införa dem.

Veckans tema: Decemberöverenskommelsen

Idag skriver jag och Amra om det politiska läget igen.

Det har nu framkommit att det inte blir något nyval och ja, mina känslor är blandade. Å ena sidan en enorm lättnad över att slippa nyvalet och allt vad det kan innebära. Kampen mot fascism och högerpolitik får lov att fortgå utan att kännas lika akut för stunden. Vi får tid att tänka efter innan vi handlar, att bygga upp vår rörelse. Å andra sidan innebär en uppgörelse mellan blocken att SD kan vinna poäng som ”det enda oppositionspartiet”, som underdogs. De mot ”sjuklövern”. Deras världsbild blir än en gång bekräftad.

Så vad händer nu? Vad ska vi göra för att hindra utvecklingen mot höger och extremhöger? Min uppfattning är att vi måste börja fokusera mer på vad vi vill, vilka mål vi vill uppnå och vad vi vill förändra istället för att bara fokusera på vad vi inte vill och vilken väg vi inte vill gå. Vi kan inte bara vara emot utan vi måste även vara för: För ett mer solidariskt samhälle, för jämställdhet, ökat inflytande på arbetsplatser, för en bättre arbetsrätt och bättre arbetsvillkor, för att alla som arbetar i sverige ska ha samma lönevillkor så att utländsk arbetskraft inte utnyttjas för lägre lön vilket även resulterar i att lönerna för inhemsk arbetskraft pressas ner, för att alla ska ha samma möjlighet att få en inkomst oavsett bakgrund, för att rätten till arbete ska komma före skyldigheten att söka arbete som inte finns, för minskad bostadssegregation, för minskade klassklyftor.

ta168a17

Vad som har hänt i det nutida politiska klimatet är en benägenhet till triangulering, det vill säga rött och blått, vänster och höger har närmat sig varandra i någon slags gemensam vilja att locka ”mittenväljarna”, någon slags uppfattning kring att vänster och höger inte längre är relevanta i politiken, att andra skalor anses viktigare. Något som till viss del manifesterats genom den överenskommelse som nu gjorts. Samtidigt har det bildats en ökad polarisering mellan konservativa och liberala, mellan de som vill hålla kvar vid gamla normer kring könsroller och som hetsar mot personer som inte uppfattas vara ”riktiga svenskar” samt de som uppmanar till normbrytande och som betonar strukturell rasism. Två grupper som radikaliseras åt olika håll i allt högre grad mot en situation där de överhuvudtaget inte kan förstå varandras diskurser. Den ena gruppen enas i ett gemensamt hat mot andra kulturer. Den andra enas i ett gemensamt hat mot den första gruppen. Rasisterna vinner problemformuleringsprivilegiet då deras frågor hamnar i fokus för diskussionen, och på så vis uppfattas också de som de enda vilka anses komma med några lösningar.

Jag tror att det är nödvändigt att vi som ligger till vänster om socialdemokratin visar på att även vi är i opposition, att vi har visioner om hur ett bättre samhälle ska se ut, att vi inte bara motsätter oss rasismen och fascismen utan även den högerpolitik och nyliberalism vilken utgör grogrund för osäkerheten i vilken rasismen rotat sig. Vi måste visa på att vi är emot den utveckling vilken skapar ett prekariat med osäkra arbetsvillkor, något som slår mot alla de grupper som redan har det svårt. Kvinnor, personer med utomeuropeisk härkomst och inte minst personer med bakgrund i lägre klasser.

Men vad ska vi då göra emot rasismen? Bör vi inte markera emot den och visa på att den är oacceptabel?
Jag läste nyligen en väldigt bra krönika i ETC av Valerie Kyeyune. Den sammanfattar bra vad jag anser behövs i den antirasistiska kampen vilket också går hand i hand med vad som behövs mer av i allmänhet. Vi behöver mer av krav på strukturella lösningar som minskar de rasistiska tendenser vilka finns i hela samhället, oavsett om det är inom eller utomparlamentarisk kamp vi sysslar med. Facklig eller partipolitisk. Demonstrationer eller insändare. Fokus på vad vi vill uppnå istället för enbart vad vi är emot. Vad vi är för. Detta är grundläggande för att på ett framgångsrikt sätt krossa rasismen.

Muslimer än en gång i skottgluggen.

En kraftig brand bröt ut i Eskilstunas Moské idag, minst tre personer har skadats och vittnen uppger att de sett hur någon kastat in ett föremål.

Att hatbrott i den här kalibern sker nu och ökar i antal är ingen slump. För när vi släpper in nyfascismen i finrummen så ger det också konsekvenser. Inte så att jag tror att detta inte skulle kunna hänt innan SD kom in i riksdagen, men diskussionen om framförallt muslimer som syndabockar för allt som är fel med samhället har inte helt oväntat påverkat de gemensamma medvetandet på ett minst sagt obehagligt sätt. Gränserna för vad som är okej att tycka har töjts på och rasistiska åsikter normaliserats. Även om långtifrån alla skulle gå så långt som att begå mordbrand så har de som är benägna till grymheter fått en knuff i fel riktning. Ingen med någorlunda sund världsbild kan väl anse att klippning i Kalle Ankas jul, kastade tårtor och så vidare kan anses värre än att bränna ner en byggnad med människor i. Men min gissning är att det hela kommer att bemötas med, i bästa fall, tystnad från den absoluta högerkanten. De SD-trogna internettidningar som annars brukar vara snabba på bollen i politiska frågor som de gynnas av att prata om verkar vara totalt ointresserade av att ta upp incidenten, än så länge.

645@70

Men hur kan detta hat mot en folkgrupp resultera i en så fruktansvärd handling? De diskussioner jag haft med SD-stödjare visar på svaret. När folk påstår att islam är det största nutida hotet så visar det på en benägenhet att inte se muslimer som en grupp med många olika inriktningar och individer med helt skilda sätt att se på sin religion på samma sätt som kristna upplevs. Amra, som har en större insikt i problematiken än jag, har tidigare skrivit om detta på ett bra sätt. Muslimer uppfattas som en grupp där alla anses vara skyldiga till allt negativt som andra muslimer görs, trots att ingen skulle anklaga en svensk troende medlem i svenska kyrkan för att ha ansvar för den amerikanska kristna högern som spränger abortkliniker. Men när det kommer till muslimer är det en annan sak, för de tillhör ju inte ”vår” svenska kultur, de är de andra, okända och farliga. Därför kan människor rationalisera handlingar så som att trakassera kvinnor med sjal på stan, skrika rasistiska ord, eller till och med bränna ner moskéer. Därför blir det möjligt för människor att välja bort att se andras människovärde.

Jag vet inte vad jag ska göra annat än att uttrycka sorgen över den utveckling som vårt samhälle tagit och försöka förstå den rädsla som mina medmänniskor vars kroppar eller religion gör dem till möjliga måltavlor för de allt starkare högerextrema vindarna som blåser runt om i sverige och i hela Europa. Även om jag förmodligen inte helt kan förstå, så står jag med er. Jag vägrar att tyst se på.

Vad händer om nyvalet stoppas?

Jag  skrev nyligen en debattartikel som blev publicerad i flamman (ni kan läsa den här) och som handlar om hur skriverierna angående Björn Söder och SD förmodligen är den mest effektiva valkampanjen för SD såhär innanför ett eventuellt nyval eftersom det gör att allas ögon riktas mot SD.

Idag blev jag uppmärksammad på det här. Regeringen och Alliansen sägs förhandla för att kunna förhindra ett nyval. Vad det skulle innebära att vi slipper ett nyval med vad allt det innebär samt att det kan förhindra att SD lyckas växa till sig ännu mer tills nyvalet och därmed tillskansa sig ytterligare makt men med en borgerligare politik som resultat. Jag har funderat fram och tillbaka och ett tag tänkte jag att ”jo, men kanske är det trots allt bättre att förhindra ett nyval till priset av en borgerligare politik, det är bättre än ett nyval där SD förmodligen skulle växa till sig och risken finns att Alliansen snor åt sig makten igen” men sen slog det mig än en gång: en uppgörelse mellan regeringen och Alliansen skulle förmodligen innebära att SD än en gång fick lov att sticka ut som ”verkligt oppositionsparti” och underdog medan alla andra partier (förutom vänsterpartiet då) går samman för att enas om en gemensam lösning, delvis för att stänga ute SD.

För jag tror att det absolut mest effektiva för att långsiktigt minimera SDs makt är att minska deras stöd vilket inte kan göras så länge som de andra partierna inte sticker ut med sin politik utan istället framstår som ännu mer likriktade. Det absolut mest effektiva just nu tror jag vore ifall det dök upp en ideologisk konflikt mellan S och M, en konflikt mellan rött och blått som tog fokus från SD och tvingade människor att ta ställning efter höger/vänsterskalan. Det skulle även innebära att det skulle bli en konflikt bland SD-väljare som kommer ifrån höger respektive vänster. Men detv skulle även döda SDs påstående om att höger-vänster ersatts med Kulturkonservatism-radikalism. Något som lyckats ena konservativa personer från såväl arbetar som övre medelklass under SD-paraplyet.

Jag gick in på hatsidan Avpixlat (vilken jag annars brukar undvika då den grova rasism som finns där inte är bra för den psykiska hälsan) och precis som jag trodde använder de sig precis av den underdog och utstickarmentalitet som jag nämnt.

”Detta skulle inte bara vara ett svek mot de rödgrönas respektive alliansens väljare, utan även en gång för alla bekräfta att makten är viktigare än svenska folkets åsikter och att SD är Sveriges enda oppositionsparti värt namnet – en roll de redan sagt sig vara redo att axla.”

 

”Enligt Holm talar man inte om sakfrågor utan formfrågor, hur en minoritetsregering ska kunna få igenom en budget i riksdagen och är det så att de hittar en lösning på detta tror hon att Löfven den 30 december inte kommer utlysa extra val trots allt. För att få till stånd detta krävs en regeländring – ytterligare manipulering av lagar och regelverk för att behålla makten och hålla SD borta alltså.”

Så vad göra? Ärligt talat vet jag inte. Jag ser inte fram emot ett nyval, men om vi ska lyckas underminera fascismen tills 2018 så tror jag att höger-vänsterskalan måste bli aktuell i politiken igen, och för att den ska bli det så måste det skapas motsättningar mellan blocken. Inte fler uppgörelser och trött intetsägande politiska förslag som bara handlar om att skära bort och lägga till lite i marginalen.

Vad gör vi nu? Amra och Alma diskuterar kampen.

Jag (Alma) och min kollega i bloggvärlden Amra har pratat en del om feminismens och antirasismens situation i dagens politiska klimat. Hur bör vi tänka och vad ska vi fokusera på. Bara ett kort tag efter våra diskussioner så slog faktumet ner om att det blir nyval i mars nästa år. Att alliansen tillsammans med SD har fällt budgeten och skapat politiskt kaos. Som politiskt aktiv trodde jag tidigare att vi hade fyra år på oss att vända utvecklingen från den allt mer mörkbruna politiska utveckling som pågått under så lång tid.  Amra kontaktade mig i samband med detta och eftersom vi upplever oss ha liknande åsikter i frågan så bestämde vi oss för att föra en dialog om hur den antirasistiska kampen bör föras utifrån ett vänsterperspektiv. Det här är vår diskussion och uppfattning.

Amra:

Regeringen bekräftade igår det många befarat: det blir nyval den 22 Mars 2015. Jag har sedan valet i höst funderat över hur den feministiska och antirasistiska rörelsen kan utvecklas för att bli en mer effektiv motpol mot rasismen och hatet som får ett allt starkare politiskt fäste i landet.
 
Det jag tror är viktigast nu är att hitta gemensamma nämnare för at kunna enas och föra kampen vidare. Det räcker inte enbart med att föra politik inåt, dvs syna oss själva och våran egen position i samhället utan vi måste sluta upp tillsammans och börja föra politik utåt mer. Vi behöver börja prata om strategier inför valet, hur vi ska organisera oss och motivera folk till att bli ännu mer aktiva i kampen. Hur vi ska påverka och locka tillbaka väljarna vi förlorade i valet sist. Jag tror också det är viktigt att vi släpper synen på SD-väljare som dumma och outbildade. Det är ett synsätt med klasshat i grunden och i slutet av dagen så spelar det  faktiskt ingen roll varför någon röstar på SD eller inte. Naiv och oinformerad är inte synonymt med ofarlig och maktlös.  Hur tänker du Alma?
Alma:
Jo, jag håller med. Det verkar ju finnas en hel del antirasister som tycker att det är viktigare att ”syna sin egen rasism” än att föra en kamp mot ett rasistiskt parti som faktiskt har makt att påverka människors liv. Jag känner lite att: Jaa.. alltså du kan syna din egen rasism hur mycket du vill när vi stoppat den här utvecklingen, för den är mer akut.

Men angående att enas i kampen, jag tror att det är jätteviktigt. Vi, inom vänstern som är antirasister måste lägga våra groll åt sidan för att kunna vända den här utvecklingen. Vissa menar att vi ska samarbeta över blockgränserna, men dels så tror jag inte att det är en bra ide då SD har vunnit stort på att få det att framstå som att det är de mot resten. Mot ”sjuklövern”. Dels har högern visat att de inte är intresserade av det och det skulle inte förvåna mig om allianspartierna samarbetade med SD ifall de kunde få majoritet med dem efter ett nyval. Det är en jävligt obehaglig tanke. Men jag känner att, ja detta är en kamp mot såväl extremhöger som ”vanlig” höger. Nu kör vi! Men frågan är hur organiseringen ska gå till. Tyvärr verkar de högerextrema krafterna vara bättre på att mobilisera människor. Strategin är också en svår fråga som många verkar ha olika åsikter om. Vad tror du är en bra strategi i det här?

Amra:

Sist vi pratade så sa du något i stil med – Vi kan inte lägga plåster på ett öppet sår, vi måste stoppa blödningen först. Jag tror det är början på en tankegång till en ny strategi. Jag tror inte heller vi måste försöka ena varje kamp, både antirasism, feminism, transfobi osv är viktiga frågor som förtjänar en egen diskurs, en egen analys. Även om dessa hänger ihop så tror jag det är viktigt att vi inte försöker klämma ihop alla förtryck till något sorts hybrid förtryckar monster som påverkar oss alla på samma sätt. Den sorters politik som förs idag påverkar olika kroppar i samhället olika och det behöver definitivt belysas. Personer med mer utländskt utseende riskerar redan att utsättas för hatbrott och kränkningar i offentliga rum och om vi inte gör något nu så kommer det bara bli värre. Men vad gör vi? Jag tror att vi måste visa hur SDs politik har en negativ inverkan på samhället i stort. Vi behöver lyfta fram vad deras lagförslag egentligen skulle innebära för folket och vilka det är som drabbas av den.

Vi behöver också styra bort diskussionen från att enbart handla om huruvida invandrare är bra för Sverige eller inte. Jag menar inte att vi ska sluta informera om hur vi faktiskt inte har en hotande massinvandring men vi behöver visa vad fattigdom, utanförskap, utsatthet och frustrationen i samhället egentligen beror på. Att invandring inte har något med dessa frågor att göra, att segregationen mellan förort och innerstad exempelvis är ett resultat av klassegregation, utbildning. Jag tror mycket fokus måste läggas på att prata om vad socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital innebär exempelvis, Hur det möjliggör eller omöjliggör klassresor i samhället. Framförallt så tror jag att det nu är dags att faktiskt inse att vi som vill kämpa emot ett Sd styrt Sverige har en gemensam värdegrund, ett gemensamt mål och en gemensam framtid vare sig den är ljus eller inte.

Alma:
Jaa, jag skrev en gång en annan liknelse som jag blev väldigt nöjd över, det var något i still med att: ”om vi ser samhället som ett sjunkande skepp och rasismen som vattnet vilket fyller båten så kan SD liknas vid ett hål i skrovet, vi kan lägga allt vårt fokus på att ösa ut vattnet, men så länge vi inte täpper igen hålet så kommer vårt ösande att vara lönlöst, därför måste vi först laga hålet, sen kan vi fokusera på att ösa”.

Att ena varje kamp, nej men vi kan enas i kampen mot en gemensam fiende. Det finns inget som enar bättre än det. Även om vi har olika hjärtefrågor så bör alla som vill och kan kunna enas någorlunda i kampen mot den här utvecklingen. Nu mer än någonsin måste vi klara det. Även om det för många kan vara svårt. Men precis som du skriver så har det här resulterat i hatbrott och det är en utveckling som måste stoppas, läget är akut för så många. Sen tror jag verkligen att du har rätt i att vi måste prata om de problem som finns med fattigdom och utsatthet och vad det verkligen beror på, styra debatten och vad som diskuteras istället för att låta dem styra vad som tas upp i tex SVT-debatt och liknande. Jag har ju skrivit lite om det innan på bloggen. Men hur enas vi, och hur ensas vi om en gemensam strategi? Allt känns så svårt och hopplöst. Speciellt när jag ser människor som har en bra och vettig värdegrund stå och bråka med varandra om hur vi ska använda vissa ord etc samtidigt som SD-trollen verkar kunna enas bättre än vad vi kan. Hur de lyckas nå ut till folk genom vidriga sidor som Avpixlat och liknande, hur de blir experter på att påverka genom sociala medier exempelvis. Det känns så hopplöst ibland.

Amra:

Det känns väldigt hopplöst och framförallt så känns det väldigt farligt. Jag funderar över min egen framtid i Sverige, min familjs, kommer det  vara säkert för oss att vara kvar? Kommer vi få fly en andra gång i livet? För människor vars kropp och utseende inte hotas direkt av politiken kan den här rädslan te sig orimlig men för mig och för så många andra så är den verklig. Jag vill inte leva i ett land där jag ses som andra gradens medborgare. Jag blir också ledsen när jag ser hur människor förkastar varandras stöd och styrka enbart för att dom har olika infallsvinklar på samma problem, eller olika hjärtefrågor när det är nu vi måste hålla ihop.
Men ja, hur? Hur gör vi det här när jag tycker vi känns så otroligt splittrade? Jag kanske är naiv men jag hoppas ändå på att vi kan enas, att vi just nu kan fokusera utåt, fokusera på att påverka folk till att rösta rätt. Att vi tar våra olikheter och lägger dom åt sidan just nu och arbetar för att motverka det här hotet som faktiskt hänger över oss alla. Jag hoppas att dom som drabbas indirekt av den här politiken har vett nog att använda sin plattform, sitt privilegium och sin självklara plats i landet för att påverka och informera andra. Vi har ju olika utgångspunkter, en vit person kan tala med andra vita personer på ett sätt som jag exempelvis inte kan. Jag kommer alltid läsas som invandrare och det jag säger kommer uppfattas som att jag representerar en enskild grupp i samhället. Det universala VS det specifika. Båda behövs i dagens läge.
Jag tror inte vi har alla svaren än och vi är alla oroliga. Det vi däremot kan göra är att stötta varandra, göra feminismen och antirasismen till en säker plats för dom som behöver skyddas och öppen för dom som vill kämpa emot den hatiska politik som fått ett så starkt fäste.