Kategoriarkiv: Rasism

Med rasism som förklaringsmodell

Okej, så Trump. Jag har känt en slags trötthet inför det amerikanska valet. Inte minst med tanke på hur dåliga de bägge kandidaterna varit och den allmänt tröttsamma debatten om ”lika goda kålsupare” vs ”the lesser evil” som rasat inom vänstern.

Men nu är valet över och många ställer sig frågan hur en fullständigt galen rasist och sexist kunde få titeln som ofta beskrivs som ”världens mäktigaste man”. En hel del har menat på att orsaken enbart beror på rasism och sexism och anklagar friskt alla som kommer med andra förklaringsmodeller för att gulla med rasister och ursäkta sexister med mera. Det är (påstår de) för att folk är sexister som fler inte röstade på Clinton, inte på grund av hennes åsikter. Det är för att folk är rasister som de röstade på Trump, inte för att han är en karismatisk ledare med enkla (men felaktiga) lösningar på verkliga samhällsproblem.

Men innan jag ger min bild av det hela så vill jag bara påpeka att det självklart inte finns en enskild enkel förklaring. Det är en komplex fråga med flera komplexa svar.

För det första så kan vi börja att analysera Trumps valseger på samma sätt som vi brukar analyserar fascism och nazism. För visst är det så att Trump har använt sig av rasistiska utspel för att locka sympatisörer. Rasismen spelar en stor roll i frågan, men kanske inte på det sättet som många tror där det stora problemet beskrivs som att folk tycker fel, är elaka eller inte förstår bättre.

trump-01

Den fascistiska ideologin bygger på drömmen om ett å ena sidan socialt auktoritärt, å andra sidan ekonomiskt liberalt samhälle med konservativa värderingar och hierarkier fast med en stark sammanhållning och utan inbördes konflikter. De vill helt enkelt ha det omöjliga. Ett klassamhälle utan klasskonflikter, ett samhälle med fasta roller för män och kvinnor utan feministiskt ifrågasättande. Det är dock en omöjlighet. I ett hierarkiskt, kapitalistiskt samhälle så är intressekonflikterna inbyggda i grunden. För att skapa enighet så måste det till en gemensam utomstående fiende. Någon som kan symbolisera allt det vi oroar oss för i vardagen. Som arbetslöshet, ekonomiska kriser, sjukdom, dåliga arbetsvillkor eller kriminalitet och våld. Det är där som rasismen har sin funktion i den fascistiska ideologin. Genom att placera rädslan och oron inför samhällsproblem på en yttre grupp, som exempelvis judar eller muslimer, och framställa dem som hotet mot det övriga samhället så kan sammanhållning över klassgränser och mellan kön upprätthållas.

Samtidigt så ger rasismen en förklaring till de som söker enkla svar på problem i deras vardag i samband med exempelvis ökande klassklyftor, ekonomiska kriser och andra problem som är inbyggda i systemet. Särskilt när vänstern är svag eller obefintlig och inte är närvarande för en alternativ förklaringsmodell eller ger möjlighet att erbjuda andra lösningar. USA passar väl in på den beskrivningen. Där finns en ide om den ”amerikanska drömmen” men klassklyftorna är samtidigt större än någonsin och i något annat västerland och såväl vänsterns inflytande som fackets makt är nästintill obefintligt. Att en person som Trump skulle segla in och plocka upp makten är inte överraskande.

Men sen bör vi vara medvetna om att en person som röstar brunt eller på andra sätt stödjer fascister inte är dömd till att för alltid stödja fascister. Även om det är enkelt och smickrande att avfärda hen som ett hopplöst fall som aldrig kommer bli lika upplyst som du själv så är det inte bara en skadlig och felaktig föreställning utan dessutom rätt osympatiskt.

Sen har vi den andra orsaken till utfallet, och det var att demokraterna valde en rent utsagt dålig kandidat. Demokraterna har en stor del av sin väljarbas bland fattiga latino och afroamerikaner. Det vill säga samma grupper som i stor utsträckning inte går och röstar vilket gör dem till en väldigt viktig grupp när det kommer till utfallet, inte minst för att valdeltagandet överlag är så lågt. Barack Obama lyckades just genom att tilltala de grupperna till att faktiskt gå och rösta. Men Clinton var helt enkelt en person som inte engagerade tillräckligt för att locka de svårlockade. Att hon var omåttligt opopulär och att en högerdemokrat utan någon hoppingivande politik var något av det sämsta valet mot en person som Trump hindrade inte Demokraterna från att välja henne för att slippa ”socialisten” Sanders vilken hade en betydligt mer entusiastisk beundrarskara än Clinton. En sådan skara är något som hade varit till fördel när man möter en galen populist. Överlag är det ett lågt valdeltagande och betydligt mer krångligt att rösta än i Sverige.

14991910_2154110348148221_1037062875215344549_n

Allt som allt är det att göra saker mycket enkelt för sig att lägga förklaringen till Trumps seger enbart på människors rasism. Dessutom gör den förklaringen det nästintill omöjligt att göra något åt saken. För det är betydligt enklare att föra fram andra förklaringar och andra lösningar på samhällsproblem än de rasistiska sådana för att på så vis vinna över människor än det är att utan egna idéer och förklaringar, i ett samhälle med många sociala problem säga till folk att bara sluta vara rasister. Personer som enbart kommer med förklaringen att ”det beror bara på rasism” har sällan några förslag på hur det ska motverkas. Men först när vi har en alternativ analys och lösning och inte är rädda för att ge människor en andra chans att tänka om så kan vi framgångsrikt motverka fascismens rasistiska delar och då faller den som ett korthus.

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Den goda medelklassen, den goda vänstern

Är en ”oberoende anständig” medelklass något att värna om? Om du frågar Malin Nauwerck så är den det. Hon har nämligen skrivit en artikel i tidningen flamman om nättiningen KIT som politiskt beskriver sig som just ”oberoende anständig” och som ofta publicerar opinionsbildande texter där de står upp för feminism och antirasism men aldrig tar ställning kring frågor om ekonomisk fördelning eller klassintressen.

Nauwerck skriver:

Det är rätt tydligt att det genom KIT skrivs fram en idealiserad, modern medelklassidentitet. Mellan ”Så gör du ditt eget smör” och ”Saker folk säger till läkare” bekräftas läsarnas världsbild genom lättlästa, fluffiga nyheter i den filterbubbla som rymmer en ”ung, urban och uppkopplad publik”

Den moderna medelklassidentiteten beskylls ofta för självupptagenhet och blindhet inför egna privilegier. Oavsett om det stämmer är i dagens läge en ”oberoende anständig” medelklass, en medelklass att värna om.

Att det är viktigt med feminism och antirasism och att ”anständighet” i dessa frågor är bra hoppas jag att de flesta förstår att jag håller med om.

Men att det räcker för att motverka hatet på nätet och andra delar av samhället ifrågasätter jag. Tvärtom så tror jag att den nya politiska skiljelinjen med ”konservativa” rasister och sexister på ena sidan och goda, snälla anständiga (medelklass) på andra, där just frågor kring klass och ekonomisk rättvisa inte anses viktig och där den ”goda” vänstern och de ”goda” liberalerna knyter sig samman mot de ”okunniga” rasisterna snarast är till fördel för den första gruppen än något produktivt för oss. Jag vill inte ha en amerikansk politisk skiljelinje mellan liberaler och konservativa där bägge i slutändan för högerpolitik och vänstern sluter sig upp bakom liberalerna eftersom de i alla fall är proggrsiva i frågor som rör kvinnor, hbtq och svartas rättigheter. Där liberal har blivit lika med vänster eftersom den riktiga vänstern har kapitulerat.

Vi har redan nu en situation där vänstern blivit allt mindre klassintresserad och börjat smälta ihop med ”oberoende anständig medelklass”. För visst är det väl så att allt inte var bättre förr och många frågor som tidigare inte drevs har kommit på agendan. Men samtidigt har analysen från vänster förändrats till att vara mycket mindre inkluderande där kamp har bytts ut mot godhet och solidaritet är något som kommer uppifrån snarare än något mellanmänskligt. Från att vara en rörelse där klassen skulle ena människor med gemensamma intressen till gemensam kamp vilket skulle generera solidaritet mellan olika folk så har det blivit en rörelse för de priviligerade som vill vara förstående och stå upp för ”de utsatta”. En klapp på huvudet, men också en situation där vit akademisk urban medelklass har tagit tolkningen över vilka som räknas som utsatta och inte. Där de vars frågor som inte drivs av de goda och anständiga riskerar att lockas över av de konservativa. För hur kan man annars förklara varför så många bland de lägre klasserna lockas av konservativa rörelser som SD, IS, Tea party rörelsen, Gyllene gryning eller Donald Trump? Varför misslyckas vänstern gång på gång att organisera dessa människor?

En gissning är ju att de inte känner sig särskilt inkluderade av den goda, anständiga medelklassen och deras defenition av utsatthet och förtryck.

Därför ifrågasätter jag om oberoende anständig media är något att värna om. Om vi sätter vår ribba så lågt att vi accepterar hur kampen mot fascism och rasism blir på bekostnad av klasspolitik för att vi vill inkludera liberaler och värna om de ”oberoende anständiga”.

Det handlar inte om att vara mest radikal eller att se klass som det enda viktiga. Men att utesluta klass är att exkludera en stor grupp från vår ”fina rättvisekamp” och blunda för hur ökade klyftor är en betydande variabel för hur den konservativa rörelsen vi ”anständiga” så gärna vill motverka lyckas få makt.

Intersektionalitet hade kunnat vara ett radikalt verktyg

Ett ord som används rätt friskt i vissa sammanhang numera är intersektionalitet. 

Postmodern identitetspolitik enligt vissa, kolossalt nödvändigt enligt andra. Men vad är egentligen intersektionalitet?

Tittar vi på nationalencyklopedin så beskrivs begreppet som följande:

Intersektionalitet, samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.

Notera ordet skärningspunkter. Intersektionalitet handlar alltså om att analysera hur olika maktrelationer samverkar (och jag är medveten om att detta innefattar fler maktrelationer än de tre som nämnts ovan). Intersektionalitet uppkom som begrepp inom den svarta feminismen i USA för att visa på hur den sexism som svarta kvinnor utsattes för skiljer sig från den sexism vita kvinnor möter likväl som den skiljer sig från den rasism som svarta män erfar. Ett exempel är den exotifiering som drabbar många kvinnor med icke-nordeuropeiska utseenden. En särskild blandning av sexism och rasism.

Tyvärr tycks många av de som använder begreppet som flitigast inte ha en helt korrekt förståelse av vad begreppet verkligen betyder. Många använder det som att beteckna en ideologi eller feministisk inriktning eller verkar enbart se det som en beteckning på medvetenheten om att det finns fler än en maktstruktur. Det sista är ju såklart en nödvändighet för att kunna göra en intersektionell analys, men det räcker ju verkligen inte för att se hur de olika maktrelationerna samverkar. Tvärtom blir resultatet ofta att de olika maktrelationerna räknas upp och påtalas en och en samt beskrivs var för sig än hur de visar sig i kombination. För att inte tala om när människor i intersektionalitetens namn (och kanske i viss mån, av intellektuell lätja) pratar om olika maktstrukturer som om de fungerar på samma sätt. Som att exempelvis homofobi, rasism och klassförtryck fungerar likadant och motverkas på samma sätt. På så vis hamnar resonemang lät i diskussioner om ”klassism” och ”medelklassnormen” som orsaker bakom klassförtryck och därmed lyckas göra en analys av klass utan att beröra orättvisan i att klasser över huvud taget existerar.

En annan vanföreställning är att intersektionalitet handlar om att uppmärksamma allt som är fel där en viss grupp är utsatt. När till exempel någon frågar ”Ska inte djur inbegripas i den intersektionella analysen?” så visar det med tydlighet hur de missuppfattat konceptet. Djurförtryck går nämligen inte att analysera genom någon annan sektion. Svarta katter utsätts inte för rasism av vita katter. Det går inte att säga att ett djur utsätts för dubbla förtryck på samma sätt som att någon kan vara utsatt för både transfobi och rasism (för att ta ett exempel).

Intersektionalitet handlar alltså inte om att man alltid måste ha med alla maktstrukturer och/eller alla grupper i alla analyser som görs. Det är inte ett ord som betyder ”alla orättvisor är fel”. Det är ingen ideologi och ingen lösning. Det är enbart ett analysverktyg. 

Utöver ovan nämnda problem så tycks den ”intersektionella rörelsen” vara full med individfokus och ytliga analyser. Diskussioner om vilka popidoler som är ”problematiska” (det vill säga ska undvikas som pesten), vad för kläder som är okej eller vilka ord som bör användas tar ofta mycket plats. Många verkar lägga betydligt mycket mer kraft på att skärskåda och racka ner på andras politiska initiativ än vad de lägger på att skapa egna och representation ges en överordnad betydelse (representation är viktigt, men inte det enda eller ens alltid det viktigaste).

Allt detta är oerhört tråkigt då intersektionalitet kan vara ett radikalt politiskt analysverktyg om det bara används på rätt sätt. Den ökande rasismen är ett tydligt exempel på en aktuell fråga där en intersektionell analys mellan ras- och klassförtryck öppnar upp en nödvändig och (vänster)radikal diskussion kring hur proletariseringen av den ökande gruppen ickeeurupeiska migranter både delvis orsakas av och leder till ökad rasism. Eller hur en intersektionell analys mellan klass och kön kan användas i en diskussion om löner och arbetsvillkor inom vård och omsorgsyrken. Hur ojämställdhet mellan könen påverkas av nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Hur kan exempelvis Centerpartiets utspel om lägre ingångslöner för att ”hjälpa” migranter att komma in på arbetsmarknaden ses utifrån ett intersektionellt perspektiv mellan klass och rasförtryck? Eller hur påverkas arbetarklasskvinnor specifikt när Folkpartiet vill sänka lönerna för undersköterskor? Där finns möjligheten att göra en intersektionell analys som ifrågasätter makten på riktigt.

Trams om identitetspolitik döljer relevant kritik.

Jag inser att jag har hoppat på det här tåget lite sent nu i ett klimat där allt ska ske direkt, men eftersom det är en fråga som ständigt är aktuell på något sätt så skriver jag om det ändå.

Okej, identitetspolitik. Åsa Linderborg skrev en text om Kungliga Operan och deras affisch. Jag tänker inte gå in närmare på affischen i sig och vilka problem som finns med den. Det finns det nog andra som kan göra bättre. Men jag tycker att Linderborgs analys är märklig och liknar någon slags extremliberal ”allt är okej och inget ska få kritiseras”. Det är måhända inte vad hon menar, men resonemanget landar där när hon framför att ”kränkthetskulturen vi lever i är förödande för den konstnärliga friheten”. För var går gränsen? Vem bestämmer vad som är rimligt att kritisera och vad som är rimligt att i efterhand plocka ner? Självklart kan man argumentera för att ”just det här tycker jag inte är så farligt” (även om jag kan tycka att det blir en rätt så respektlös ståndpunkt om många människor faktiskt känner sig obekväma med bilden). Men då kan man inte dölja det bakom ord om ”konstnärlig frihet”. För med samma ord kan vi legitimera exponering av ”konst” från personer som Dan Park i det offentliga rummet, och det tror jag inte de flesta tycker är så rimligt. ”Den värsta formen av censur är självcensur” skriver Linderborg, utan att reflektera över att självcensur är något som vi alla praktiserar dagligen i större eller mindre utsträckning för att över huvud taget kunna umgås med varandra. Du skriker inte till kollegan att den är en jävla idiot, även om det är vad du känner. Det är en bra grej. Kanske den bästa formen av censur när allt kommer omkring.

En sak håller jag dock med Linderborg om, och det är att identitetspolitikens utbredning är förödande, inte minst för vänstern. Att Operans affisch kritiseras och dras in är dock inte en del av problemet. Problemet är vad vi lägger fokus på och varför, det är vad vi ser som roten till strukturella problem i samhället, vår politiska diskurs (hur vi pratar om något) och vad vi därmed ser som lösningen. Att vi ser ”kultur och normer” som roten till rasism, sexism med mera och därmed också vad vi i första hand vill förändra, men inte pratar om materiella villkor.

Identitetspolitik, handlar precis som ordet antyder, om fokus på identiteter. En syn på politik och utsatthet som i första hand en fråga om att din identitet kränks, men betydligt mindre om position och situation. Eller som Linderborg själv uttrycker saken:

”Det är alltid symbolfrågor det handlar om – en bild, ett ord, ett bakverk. Det är i alla fall symbolerna de intellektuella strider om, den verkliga segregationen diskuterar vi inte alls med samma hetta.”

Saken är bara den att det går att kritisera det faktum att vi lägger så oerhört mycket tid på språk och kultur men så sällan pratar om materiell standard, segregation, möjligheter etc, utan att för den sakens skull börja argumentera för rätten att uttrycka sig hur man vill även om det kränker andra människor.

Några exempel på identitetspolitik som spårat ut:
En person ifrågasatte ett uttalande om att ”det är ovärdigt att tigga” med att ”Hur kan ni kalla det ovärdigt? Det är ju deras liv ni talar om!”. Saken är den att det ÄR ovärdigt att tigga. Därför vill jag se en värld där ingen tvingas till detta på grund av fattigdom. Ändå är folk ”med hjärtat på rätta stället” mer upptagna med att försvara rätten att tigga snarare än rätten att slippa.
Ett annat exempel är när folk förminskar frågan om klass till att handla om ”klassisism” där problemet anses vara den så kallade ”medelklassnormen” och att denna gör att det anses vara fult att till exempel klä sig i leopardmönstrade tights, röka under fläkten och titta på Bingolotto. Alltså att problemet anses vara att arbetarklassidentiteten eller normen (i sociologin kallad habitus) hotas, snarare än att tja, ifrågasätta att klasser över huvud taget finns.

En person jag känner sa en gång, halvt på skämt, att ”varje gång jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”. Inte för att normer i sig inte finns eller att det inte kan vara ett användbart begrepp, utan för att just normer anses vara orsak och lösning på alla politiska och sociala problem och därför har kommit att börja representera allt som är dåligt med det identitetspolitiska samhällsklimatet för många av oss som inte köpt det med hull och hår.

Men tillbaka till Linderborg, eller ja, kritiken mot hennes krönika och liknande texter som hon och andra skrivit i frågan. En person som skrev en ganska så delad text på FB uttrycker sig såhär:

För det första; vad är [identitetspolitik]? Så många kulturredaktörer och etablerade, röststarka journalister som tydligen är djupt kunniga om detta fenomen, kan ni snälla förklara för oss andra vad det är?
För det andra; att döma av den mängd text, tankeverksamhet och ideologiproduktion som just nu byggs upp kring detta verkar det som att det är nånting som har ”gått för långt”. Vore bra att få veta vad. För när jag ser mig omkring undrar jag, vad har gått för långt? Var är alla dessa svarta curators och konsthallchefer, var är alla bruna tidningsredaktörer och programledare, alla förläggare, teaterproducenter, skådespelare, fotografer, radioproducenter, rektorer, institutionschefer? Hur kan Aftonbladets kultursida – och för den delen varenda kulturredaktion i detta land – inte ha en enda anställd som är rasifierad och SAMTIDIGT klaga på att det har gått för långt?

Personen börjar med att påpeka att den inte vet vad identitetspolitik är för att sedan uttrycka sig tvärsäkert om saken. Hen svarar på Linderborgs uttalande om att ”identitetspolitiken har gått för långt” som att hon påstått att ”antirasismen har gått för långt”, vilket oavsett vad man tycker om texten eller Linderborg i övrigt, inte är vad som påstås. Hade Linderborg, eller någon annan, kommit med lite djupare kritik av id-pol så hade missförstånden -kanske- inte blivit så stora. Kanske hade vi kunnat ha en diskussion om olika sätt att förhålla sig till frågor samt vad som bör prioriteras eller hur vi kan få till förändringar på allvar? Kanske hade vi kunnat prata om att kunna kritisera kultur som speglar sådant vi ogillar utan att tro att detta är lösningen på all utsatthet? Kanske inte? Men då har vi i alla fall försökt. För jag vill kunna kritisera identitetspolitiken utan att folk direkt ska dra slutsatsen om att jag bara vill försvara nån ”rätt” att få säga n*g*rboll och därmed sluta lyssna. Jag vill att folk åtminstone ska kunna förstå vad jag menar innan de kritiserar mig. Det känns som en rimlig sak att önska. Men då kan vi inte få det till att handla om någon kulturell laziz faire där sexism och rasism ska accepteras i offentligheten på grund av någon ”kulturell frihet”. För det känns minst lika dumliberalt som de som tror att ”normkritik” löser allt och inte ser den materiella grunden.

Om yttrandefrihet och vem som gynnas av vad.

Den senaste tiden har det hänt en del som jag känner mig nödgad att ta upp.
De flesta av er har väl full koll men för er som missat så sattes det upp en kontroversiell reklam från SD i Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm för några dagar sedan. I tisdags efter att en demonstration genomförts mot kampanjen så revs stora delar av den ner vilket inte helt oväntat skapat en hel del diskussioner kring vad som är rätt eller inte rätt att göra i ett sådant här läge.

26aa46f5-c07b-432f-8c71-81e6d5b73731

Personligen så kände jag att reklamkampanjen var väldigt obehaglig, inte bara på grund av dess budskap och för att det var SD som stod bakom den utan även på grund av dess storlek och val av plats. Hela vägen ner i rulltrappan på bjälkar i taket och sedan längs med väggen. Jag har inte hört talas om en lika stor politisk kampanj på ett specifikt ställe, ens under valår. Det var väldigt ”in your face” vilket jag antar också var syftet. Att det hela revs ner kändes ärligt talat som det enda rimliga. Varför? Tror jag att en direkt aktion mot politisk reklam kommer att stoppa SDs framfart? Nej, och det hoppas jag inte att någon tror. Men hela tilltaget med reklamkampanjen och ”ursäkten” till turister var oerhört smaklöst. En enorm reklamkampanj mot tiggare, knappt ett år efter senaste valet och gjord av ett parti med nynazistiska rötter. Självklart så måste det bort. Men som en markering mer än något annat. En markering av motstånd. Min rädsla var att kritiken skulle stanna vid klagan på twitter och någon halvmesig demonstration.

sdreklam1

Tilltaget att riva ner reklamen har dock mött stort motstånd, inte minst från liberaler som gärna uttrycker att detta går emot yttrandefrihet eftersom ”de har rätt att uttrycka sin åsikt” men också att SD enbart kommer att vinna på detta då de än en gång kan på spela underdog-kortet: ”de försöker tysta oss!”.

Nå, låt oss gå igenom dessa påståenden. För det första: Yttrandefrihet handlar om relationen mellan individen och staten. Inte mellan individ och individ. De har helt enkelt fått begreppet ”yttrandefrihet” fel.
”Men det strider mot lagen!” Ja, och det gjorde det även när Rosa Parks satte sig längst fram i bussen. Att något strider mot lagen säger inget om dess moraliska giltighet. Säg som det är: Ni tycker att de ska få affischera så länge som de följer kapitalets system, dvs att de som kan betala för sig har rätten på sin sida. Och där kommer vi till nästa poäng. För vem har egentligen möjlighet att använda sig av sin yttrandefrihet i det offentliga rummet? En diskussion som jag verkligen önskar att den här händelsen ger upphov till. För inte är det du och jag som har den möjligheten utan de som sitter på ett stort kapital. Om jag sätter upp affischer i det offentliga rummet så är detta en brottslig handling och de kommer förmodligen att rivas ner utan att någon protesterar. Men om jag river ner en affisch som någon har betalat en stor summa pengar för att få sätta upp så anses detta vara ett hot mot kapi.. nej förlåt, mot demokratin.

Men kommer detta inte bara att gynna SD? Jag motsäger mig inte att så kan vara fallet. Men förmodligen så var den stora delningen av bilder på reklamen på sociala medier, vilket spred bilden, en större bov än själva nedrivningen i sig.

11816992_971472172914942_1973262706292088212_n

Vissa menar på att vi inte vet vad som kommer att gynna SD eller inte eftersom allt vi gör verkar gynna dem. Ignorera, protestera eller ta debatten. Allt verkar stjälpa. Men där tror jag att de har fel. Det finns en sak, som har upprepats av flera inom vänstern, som förmodligen skulle ha en mycket negativ effekt på SDs framfart. Men tydligen har det inte påpekats tillräckligt mycket med tanke på att påståendet om att ”allt gynnar SD” fortfarande verkar vara en sanning bland många. Liberaliseringen av vänstern som lett till en oförmögenhet att göra en materiell analys av det politiska läget har fått oss att tro att det är värderingar som ensamt ligger bakom framgången och därmed också uttryckandet av värderingar som måste användas för att stoppa den. Men låt mig säga det en gång till: Vad som måste till i den här soppan är
1: En enad vänster som inte bara reagerar utan agerar. Som kommer med visioner och sätter sin egen agenda istället för att basera den kring motståndet mot SD. Som utvecklar en lättförståelig analys av problemen i samhället och lösningarna på det samma. Man kan inte bygga en rörelse på negationer.
2: Få ut sitt budskap. Den nationella rörelsen har lyckats stort att genom sin internetaktivism. Med ett flertal nätbaserade nyhetssidor inofficiellt kopplade till partiet har de spelat på människors oro inför framtiden och lyckats föra ut sin agenda även utanför den egna kretsen. På så vis har de kunnat ta påverka opinionen genom att försöka framstå som seriösa nyhetsorgan och få människor dela deras artiklar på exempelvis Facebook. Att på ett liknande sätt ta plats på och använda sig av sociala medier för att styra det politiska samtalet är en nödvändighet. För om vi inte för fram vår egna agenda och tar över deras fästen så inte bara förlorar vi kampen, de vinner på walk over.
3: Och det här är det svåraste. Skapa ett samhälle där människor inte befinner sig i fattigdom, arbetslöshet och utanförskap. 8 år av allianspolitik har gjort sitt för att minimera skyddsnät och skapa oroligheter. Vi måste minska klassklyftor och arbeta med integration (vilket går hand i hand). I ett samhälle där människor inte upplever svårigheter så har rasism inte en stark plats i det offentliga politiska samtalet. Visst har rasism alltid funnits. Men som politisk drivkraft är det först under ekonomiskt osäkra perioder som det kunnat få fäste och möjlighet till inflytande. Se bara på 30-talets Tyskland.

Så det finns absolut saker som vi kan göra för att vända utvecklingen. Det måste vi vara medvetna om ifall vi ska lyckas med något alls.

Veckans tema: Vems tragedi får synas i media?

Som vanligt har jag ett veckotema tillsammans med bloggaren Amra som jag även numera skriver tillsammans med på bloggen Rimligheten.

Sedan terrordådet i Paris så har nyheterna nästan enbart kretsat kring Frankrike, hur situationen ser ut där, demonstrationer, mediaraportering och så vidare. På Aftonbladets hemsida står det nu ”Je suis Charlie” med stora gula bokstäver istället för tidningens namn och tidningar rapporterar om de stora demonstrationer som nu äger rum runtom i hela Europa. Och det är varken konstigt eller fel. Men vad som inte har fått samma uppmärksamhet är hur flera attacker av terrorgruppen Boko Haram har skett under den senaste veckan i Nigeria med ett flertal civila dödsfall som resultat.

Boko Haram är en extremistisk grupp vars mål är att bilda en islamsk stat och Nigeria är ett land med ständiga våldsdåd bland annat på grund av gruppen Boko Haram varav drygt 2000 människor antas ha dödats bara det senaste året. Varför är då detta inget som blir en viral nyhet på samma vis som dåden i Frankrike? Ja, vi kan såklart använda oss av begreppet ”närhetsprincipen” vilket alltså innebär att medier i större utsträckning rapporterar om nyheter som sker på en plats som geografiskt ligger nära vårt eget land. Och Frankrike ligger de facto närmare oss i Sverige än vad exempelvis Nigeria gör. Men att stanna där och nöja sig med den förklaringen skulle inte vara en korrekt slutsats. För det finns flera och tydliga undantag ifrån närhetsprincipen.

Om vi undersöker vilka utrikesnyheter som det rapporteras om i större utsträckning och vad som ges medial uppmärksamhet så är det inte alltid de länder som ligger närmare som får mest uppmärksamhet. Länder som USA, Kanada och Australien ges stor medial uppmärksamhet trots att de ligger långt ifrån Sverige medan länder i Mellanöstern eller Afrika ges mindre medialt utrymme även om de ligger närmare. Vi kan helt enkelt se att det görs en åtskillnad mellan ”vita länder” och ”ickevita länder”. Att situationen i Nigeria eller Syrien med flera inte får samma uppmärksamhet beror förmodligen på att de som bor där upplevs som annorlunda och ”inte som vi”. Det verkar finnas en uppfattning om att ”de bara bråkar där nere med varandra ändå”. Lite ”jaha, nu är de igång igen” som om det inte på samma sätt skulle handla om oskyldiga civila som utsätts för terroristattacker även där utan enbart någon slags ”konflikt” där alla inblandade är lika goda kålsupare.

B6wfs0GCYAA7U0v

Generellt verka bilden vara den av att det bara är (vita) västerlänningar som kan vara offer för terrorism. Högerextrema krafter pratar om terrorism som om det vore något som muslimer utsatte ickemuslimer för, trots att mellan 82 och 97 procent av alla som blir utsatta för terrorism är muslimer. Intressant nog så verkar högerextrema och islamofobiska grupper dela samma syn på islam som islamsistiska terrorister, så kallade jihadister. Det vill säga att det är jihadisterna som är det ”verkliga” muslimerna och att det är deras syn på religion som är vad islam handlar om. Trots att denna grupp är en procentuellt sätt väldigt liten grupp av den muslimska befolkningen.

Jag tycker såklart att det är fruktansvärt vad som har hänt i Frankrike och vill på inget sätt förminska det. Men vi behöver få perspektiv på hur terrorismen verkar mot civila överallt på jorden och inte bara mot människor i rika vita västerländer. Det är inte ”vi” västerlänningar mot ”dom” från mellanöstern. Det är vi som är emot våld och terror, mot de som är terrorister, oavsett religion eller avsaknad av den samma.

Taggad ,

Det går att ta avstånd ifrån mord utan att hylla rasistiska nidbilder.

Dåden i Frankrike har skakat hela Europa och det finns inga ord för att beskriva hur fruktansvärd händelsen är. En kallblodig avrättning av ett flertal civila människor på deras arbetsplats, en av de ställen där en borde kunna känna sig som mest trygg och säker. Det finns inga ursäkter för en sådan handling, inga förmildrande omständigheter. Det handlar om en våldsam extremism som är beredda att gå hur långt som helst för att uppnå sina syften. Och jag tror verkligen att de absolut flesta av oss inte ser det som annat än just vidrigt.

Men något har hänt efter detta. En stor andel människor har inte bara visat medlidande för offren och deras närstående (vilket är helt och hållet rimligt i en situation som denna) utan även hyllat dem som hjältar och martyrer för det fria ordet (eller i det här fallet, bilden) genom att dela och sprida tidningens, ofta grovt rasistiska och islamofoba satirbilder. Personer som tidigare aldrig skulle ursäkta rasism uttalar sig som om tidningen ifråga vore den stora symbolen för frihet och rättvisa.

Det går att fördöma en sådan vidrig handling, massaker, som de beväpnade männen i Frankrike gjort sig skyldiga till utan att hylla rasistisk humor. Det går att avsky våldsverkande extremister utan att hålla med om tidningens budskap eller tycka att vad den gjorde var bra. Det går hur bra som helst att kritisera en företeelse så som hets mot en redan utsatt grupp och inte vilja ha med det att göra utan att det för den sakens skull räknas som en ursäkt för mord på de som sysslar med den. Att normalisera och hylla islamofobi precis när den håller på att växa sig som starkast, och skapar otrygghet för Europas alla muslimer, kan inte dådet på något sätt motivera för de som borde veta bättre.

Muslimer idag är redan en väldigt utsatt grupp, och de lär bli ännu mer utsatta efter det här våldsdådet på grund av guilt by association, hur muslimer som grupp buntas ihop med extremister på ett sätt som till exempel kristna som grupp nästan aldrig gör. Just därför tycker jag att det är ansvarslöst att okritiskt hylla eller sprida islamofoba bilder från Charlie Hebdo för att hedra offren. För det finns i så fall andra, mycket bättre sätt att göra det på.

Förövrigt så tycker jag att ni bör lyssna på hur Amra intervjuas av P4 Östergötland om hennes uppfattning av det inträffade i egenskap av muslim.

Och för er som missat så skriver jag nu även på bloggen Rimligheten tillsammans med just Amra samt flera andra coola och smarta bloggare.

Veckans tema: Decemberöverenskommelsen

Idag skriver jag och Amra om det politiska läget igen.

Det har nu framkommit att det inte blir något nyval och ja, mina känslor är blandade. Å ena sidan en enorm lättnad över att slippa nyvalet och allt vad det kan innebära. Kampen mot fascism och högerpolitik får lov att fortgå utan att kännas lika akut för stunden. Vi får tid att tänka efter innan vi handlar, att bygga upp vår rörelse. Å andra sidan innebär en uppgörelse mellan blocken att SD kan vinna poäng som ”det enda oppositionspartiet”, som underdogs. De mot ”sjuklövern”. Deras världsbild blir än en gång bekräftad.

Så vad händer nu? Vad ska vi göra för att hindra utvecklingen mot höger och extremhöger? Min uppfattning är att vi måste börja fokusera mer på vad vi vill, vilka mål vi vill uppnå och vad vi vill förändra istället för att bara fokusera på vad vi inte vill och vilken väg vi inte vill gå. Vi kan inte bara vara emot utan vi måste även vara för: För ett mer solidariskt samhälle, för jämställdhet, ökat inflytande på arbetsplatser, för en bättre arbetsrätt och bättre arbetsvillkor, för att alla som arbetar i sverige ska ha samma lönevillkor så att utländsk arbetskraft inte utnyttjas för lägre lön vilket även resulterar i att lönerna för inhemsk arbetskraft pressas ner, för att alla ska ha samma möjlighet att få en inkomst oavsett bakgrund, för att rätten till arbete ska komma före skyldigheten att söka arbete som inte finns, för minskad bostadssegregation, för minskade klassklyftor.

ta168a17

Vad som har hänt i det nutida politiska klimatet är en benägenhet till triangulering, det vill säga rött och blått, vänster och höger har närmat sig varandra i någon slags gemensam vilja att locka ”mittenväljarna”, någon slags uppfattning kring att vänster och höger inte längre är relevanta i politiken, att andra skalor anses viktigare. Något som till viss del manifesterats genom den överenskommelse som nu gjorts. Samtidigt har det bildats en ökad polarisering mellan konservativa och liberala, mellan de som vill hålla kvar vid gamla normer kring könsroller och som hetsar mot personer som inte uppfattas vara ”riktiga svenskar” samt de som uppmanar till normbrytande och som betonar strukturell rasism. Två grupper som radikaliseras åt olika håll i allt högre grad mot en situation där de överhuvudtaget inte kan förstå varandras diskurser. Den ena gruppen enas i ett gemensamt hat mot andra kulturer. Den andra enas i ett gemensamt hat mot den första gruppen. Rasisterna vinner problemformuleringsprivilegiet då deras frågor hamnar i fokus för diskussionen, och på så vis uppfattas också de som de enda vilka anses komma med några lösningar.

Jag tror att det är nödvändigt att vi som ligger till vänster om socialdemokratin visar på att även vi är i opposition, att vi har visioner om hur ett bättre samhälle ska se ut, att vi inte bara motsätter oss rasismen och fascismen utan även den högerpolitik och nyliberalism vilken utgör grogrund för osäkerheten i vilken rasismen rotat sig. Vi måste visa på att vi är emot den utveckling vilken skapar ett prekariat med osäkra arbetsvillkor, något som slår mot alla de grupper som redan har det svårt. Kvinnor, personer med utomeuropeisk härkomst och inte minst personer med bakgrund i lägre klasser.

Men vad ska vi då göra emot rasismen? Bör vi inte markera emot den och visa på att den är oacceptabel?
Jag läste nyligen en väldigt bra krönika i ETC av Valerie Kyeyune. Den sammanfattar bra vad jag anser behövs i den antirasistiska kampen vilket också går hand i hand med vad som behövs mer av i allmänhet. Vi behöver mer av krav på strukturella lösningar som minskar de rasistiska tendenser vilka finns i hela samhället, oavsett om det är inom eller utomparlamentarisk kamp vi sysslar med. Facklig eller partipolitisk. Demonstrationer eller insändare. Fokus på vad vi vill uppnå istället för enbart vad vi är emot. Vad vi är för. Detta är grundläggande för att på ett framgångsrikt sätt krossa rasismen.

Muslimer än en gång i skottgluggen.

En kraftig brand bröt ut i Eskilstunas Moské idag, minst tre personer har skadats och vittnen uppger att de sett hur någon kastat in ett föremål.

Att hatbrott i den här kalibern sker nu och ökar i antal är ingen slump. För när vi släpper in nyfascismen i finrummen så ger det också konsekvenser. Inte så att jag tror att detta inte skulle kunna hänt innan SD kom in i riksdagen, men diskussionen om framförallt muslimer som syndabockar för allt som är fel med samhället har inte helt oväntat påverkat de gemensamma medvetandet på ett minst sagt obehagligt sätt. Gränserna för vad som är okej att tycka har töjts på och rasistiska åsikter normaliserats. Även om långtifrån alla skulle gå så långt som att begå mordbrand så har de som är benägna till grymheter fått en knuff i fel riktning. Ingen med någorlunda sund världsbild kan väl anse att klippning i Kalle Ankas jul, kastade tårtor och så vidare kan anses värre än att bränna ner en byggnad med människor i. Men min gissning är att det hela kommer att bemötas med, i bästa fall, tystnad från den absoluta högerkanten. De SD-trogna internettidningar som annars brukar vara snabba på bollen i politiska frågor som de gynnas av att prata om verkar vara totalt ointresserade av att ta upp incidenten, än så länge.

645@70

Men hur kan detta hat mot en folkgrupp resultera i en så fruktansvärd handling? De diskussioner jag haft med SD-stödjare visar på svaret. När folk påstår att islam är det största nutida hotet så visar det på en benägenhet att inte se muslimer som en grupp med många olika inriktningar och individer med helt skilda sätt att se på sin religion på samma sätt som kristna upplevs. Amra, som har en större insikt i problematiken än jag, har tidigare skrivit om detta på ett bra sätt. Muslimer uppfattas som en grupp där alla anses vara skyldiga till allt negativt som andra muslimer görs, trots att ingen skulle anklaga en svensk troende medlem i svenska kyrkan för att ha ansvar för den amerikanska kristna högern som spränger abortkliniker. Men när det kommer till muslimer är det en annan sak, för de tillhör ju inte ”vår” svenska kultur, de är de andra, okända och farliga. Därför kan människor rationalisera handlingar så som att trakassera kvinnor med sjal på stan, skrika rasistiska ord, eller till och med bränna ner moskéer. Därför blir det möjligt för människor att välja bort att se andras människovärde.

Jag vet inte vad jag ska göra annat än att uttrycka sorgen över den utveckling som vårt samhälle tagit och försöka förstå den rädsla som mina medmänniskor vars kroppar eller religion gör dem till möjliga måltavlor för de allt starkare högerextrema vindarna som blåser runt om i sverige och i hela Europa. Även om jag förmodligen inte helt kan förstå, så står jag med er. Jag vägrar att tyst se på.