Kategoriarkiv: Okategoriserade

Materialismen är inte mekanisk

Följande text var tänkt att bli publicerad på ett annat ställe redan i december 2016. Men då så aldrig blev fallet lägger jag istället upp det här. 

Den 13/12 skrev Linn Spross i ETC om klass, identitetspolitik och moral. Hon kritiserar den Marxistiska och materiella vänsterns analys om att Trump vann eftersom ”vänstern inte lyckades kanalisera missnöjet ” och kallar det allt för mekaniskt. Men att vänstern inte lyckats kanalisera missnöjet är inte en mekanisk förklaring, det pekar faktiskt på det viktiga i att ha en analys som kanaliserar vilket lägger vikt vid de idéer man framför. Spross skriver även om Historikern E P Thompson som hon menar skulle ha ansett att upplopp och uppror främst grundade sig i en inre moral om ett bättre samhälle.

Påståendet att upplopp först och främst utgår ifrån moral faller på sin egen orimlighet. För vem skulle starta uppror under goda och gynnsamma förhållanden? Vem skulle gå ut på gatan och kräva bröd om behovet av bröd var tillgodosett? På det sättet är det materiella grundläggande.

Få säger moral och ideologi inte spelar någon roll, varje tänkande Marxist erkänner att basen (det ekonomiska) och överbyggnaden (värderingar och moral) förhåller sig dialektiskt, det vill säga med en ömsesidig påverkan av varandra. Men Spross gör här samma misstag som hon anklagar andra för men tvärtom, hon lägger en allt för stor vikt vid just moral som förändrande kraft och avvisar materiella förklaringar som allt för mekaniska. Problemet är även att hon helt missförstår den materiella vänsterns analys. Det handlar inte om att moral och värderingar inte spelar någon roll. Det handlar om att fokuset inte främst kan ligga där, att sitta på sina höga hästar och kritisera människors moral om man samtidigt ignorerar materiella förhållanden.

En av de absolut värsta samhällsgrupper jag vet är den självgoda medelklassen. De som tror att ”värdegrundsarbete” kommer lösa de flesta problem. Som tycker att alla borde handla ekologiskt, som klär barnen i Polarn o pyret och skickar dem på föräldrakooperativa förskolan med särskild inriktning.

Den självgoda medelklassen är på vissa sätt värre än de som röstar på Trump och SD. För om de nu har en så hög moral som de påstår så borde de faktiskt veta bättre. De har gått på universitetet och talar fint om privilegier men ser inte sina egna, förstår inte sitt egna kulturella kapital eller att deras fina utbildning och ”goda moral” har en socioekonomisk bakgrund. De säger att vi måste förstå att alla människor inte har samma förutsättningar men skrattar hånfullt när politiska motståndare stavar dåligt. De tycker att världen hade varit en så mycket bättre plats om alla bara var som dem, gjorde som dem och tänkte som dem. Men deras position är starkt kopplad till just klassbakgrund. De säger sig ha hjärtat till vänster men deras ideologiska grund är den liberala om idéernas bärande betydelse för samhällsutvecklingen. De ser inte problemen med arbetslöshet, utanförskap och dåliga villkor för de upplever dem inte själva.

Kritiken av fokuset på moral inom vänstern handlar också om det, att det ofta leder till en nedlåtande och självgod attityd när klassanalysen saknas. När vi säger ”vi måste prata mer om klass och mindre om god moral” så handlar det inte om att värderingar inte påverkar eller spelar någon roll. Genom alla tider så har människor som från början inte varit politiskt intresserade radikaliserats och börjat ta ställning när det väl gäller. När levnadsstandarden sänkts och socioekonomiska problem ökat i samhället. De har ibland gått till vänster och ibland till höger, det reaktionära och konservativa. När vänstern inte varit närvarande, eller när vänstern finns men bara inkluderar och tilltalar den medvetna akademiska medelklassen med ”rätt moral” så har de gått åt höger. Det är därför människor nu säger ”Sluta fokusera på människors moral! Börja prata mer om klass och materiella livsvillkors påverkan!”. För moralismen slår ofta som hårdast mot arbetarklassen, de utan högskolepoäng, de som inte har rätt språk och rätt socialt kapital. Som inte läst Foucault eller Butler. Det är inte att ha en mekanisk syn på samhället, tvärtom pekar vi på att erbjuda människor en annan ideologisk förklaring till samhällsproblemen än den annars växande rasistiska och sexistiska. På det dialektiska förhållandet mellan materiella faktorer och idéer. Istället för att peka ut folk som moraliskt förkastade vill vi ha dem med på tåget, bekräfta deras oro som legitim men lägga om fokuset till den politiska och ekonomiska makten istället för att göra syndabockar av andra utsatta grupper. Att förklara människors röster på konservativa och reaktionära partier enbart med att de har fel moral ger inga lösningar eller svar på hur vi når förändring, hur vi når dem och får dem att lyssna. Det är att gotta sig i sin egen förmåga till ”rätt värderingar”.  

Annonser

Att bygga sin analys av klass på normer och diskriminering är inte att ha en klassanalys

Jag hamnade nyligen i en diskussion om vad som är en bra klassanalys vilket fick mig att tänka på hur diskussionen om klass har förändrats den senare tiden.

Den så kallade ”intersektionella rörelsen” har länge diskuterat frågor kring feminism och antirasism utifrån sådant som normer, kultur, identitet, diskriminering med mera. Det är antagligen på grund av sådana frågor syns och märks tydligt i vardagen medan frågor som påverkar ojämlikhet mellan olika grupper blir svårare för många att greppa och koppla till rasism och sexism. För hur lätt är det för folk att se kopplingen mellan låga löner inom vård och omsorg med kvinnors status i samhället när liberalismen lärt oss att vem som helst kan bli vad som helst bara de anstränger sig lite? Eller hur enkelt är det att koppla bostadsbrist, segregation och en arbetsmarknad med hård konkurens till att människor med visst utseende och bakgrund pekas ut som problem?

Då blir det enkelt att förklara allt med några vagt definierade normer som ligger som en dimma över oss och helt av egen kraft styr strukturen.

När det kommer till klassfrågor kan jag dock tycka att det borde vara betydligt enklare för alla och envar att se hur det är klasstillhörigheten i sig och vad den bygger på i hänseende till lön, arbete och plats i produktionen som påverkar livsvillkoren. Att se hur själva klassamhället som sådant är en konstruktion som ligger bakom de problem som uppstår för personer på klassamhällets botten. Tyvärr är så inte alltid fallet.

För många av de som har sin politiska skolning inom den intersektionella rörelsen så tycks det finnas en benägenhet att analysera ojämlikhet av olika sorter efter en likadan mall. Genom att först lära sig analysera en specifik fråga, ofta feminismen, så lär man sig att analysera andra genom att helt sonika byta ut frågan mot en annan och analysera den på samma sätt. Detta blir särskilt tydligt när det gäller frågor som man inte är speciellt insatta i men känner sig manad att ”inkludera” i den intersektionella analysen.

Därmed analyseras alla frågor, även klass, automatiskt utifrån att orättvisorna härstammar från en norm som bygger på den förmodade priviligerade gruppen vilket resulterar i att den underpriviligerade gruppen utsätts för diskriminering och steriotypisering utifrån sin tillhörighet. Klass blir på så vis en fråga om ”diskriminering mot arbetarklassen”, klassisism (aka klassförakt) och ”medelklassnormen”. Att se klass utifrån materiella förutsättningar anses mossigt och gammalt. Att diskutera normer och identitet ses som nytt fräscht och (post)modernt.

Låt mig utveckla. Givetvis finns det klassnormer, diskriminering utifrån klasstillhörighet och klassförakt. Men detta är ett resultat av och inte en orsak till klassorättvisor. Att kämpa emot klassnormer, klassförakt och diskriminering utifrån klasstillhörighet med någon slags föreställning om att målet är att alla klasser (och klassuttryck) ska accepteras och leva sida vid sida kommer inte att lyckas. Dessutom är frågan om det verkligen är så mycket bättre med ett klassamhälle bara för att arbetarklassen ”accepteras” och normerna löses upp. Om vi diskuterar klass som en diskrimineringsfråga hamnar vi även i den liberala iden om att jämställdhet är ett samhälle där klassklyftor finns men ”alla ska kunna göra en klassresa”. Något som all empiri visar på inte fungerar. Ju större klassklyftorna är ju mindre rörlighet finns det och ju svårare är det för de med ”fel” bakgrund att välja en annan bana än sina föräldrar.

Att bygga sin syn på klassorättvisor utifrån normer och diskriminering är inte att ha en klassanalys. Då kan man faktiskt hellre låta bli att uttala sig i frågan, erkänna att det inte är en fråga man kan något om och lämna den till de som har bättre koll på saken.

När kommer diskussionen från vänster?

SDs väljarsiffror börjar för första gången på länge att sjunka. Men inte för att SD-politiker varit inblandade i ännu en skandal. Nej. Tvärtom har vi nu fått en politisk diskussion som rör sig kring andra ämnen än SD eller ”hur många flyktingar kan vi ta emot”.

Min analys är att borgerlighetens förslag om sänkta löner och, kanske framförallt, den efterföljande diskussionen och motståndet ifrån vänster, gjorde att politiken växlade om till att än en gång röra klassfrågor. Klassfrågor och klassisk höger-vänstermotsättningar är lite av den moderna fascismens kryptonit. Eftersom de vill locka folk från bägge läger genom att enas mot invandring så kommer frågor där klassers intressen står mot varandra att splittra upp. För att inte tala om hur frågor som kan ena vita och ickevita arbetares intressen är oerhört läskigt om man bedriver Sverigedemokratisk politik. Solidariteten är vårt främsta vapen.

Det är dock intressant att utspelet som gav oss denna vändning kom från höger. Och även om jag tror att vi från vänster tilldelades den bästa positionen (sänkta löner är knappast en populistiskt tacksam fråga att driva) så undrar jag när vänstern ska ta upp pinnen och styra diskussionen. När kommer det ett utspel från vänster som kan styra diskussionen åt rätt håll?

Vi har allt för länge varit de som svarat på andras utspel och de frågor som tagits upp har sällan nått ut till andra än redan frälsta. Förmågan att framföra vår agenda är helt klart något att arbeta på.

Ska vi prata solidaritet så måste vi prata ekonomi. Om flyktingmotagande.

Minns ni när det var vi i vänstern som var dystopikerna. Som upprepade att vi inte kunde fortsätta som vi gör. Och högern som i sin tur var de positiva som menade att allt var bra och inget behövde ändras. Bara lite mer av den rådande politiken och allt skulle lösa sig. Nu ser läget annorlunda ut. Vänstern griper efter varje halmstrå av positiv bild av hur mycket samhället är kapabelt att hantera, hur allt är lungt och bra och inga orosmoln ses på himlen annat än ökad rasism och människor som inte får asyl, vi delar Hans Rosling (som är rätt höger, vilket säger en del) för att han bekräftar hur allt bara blir bättre medan högern ropar ”Stopp stopp, det går inte! Vi har hamnat i en kris!”.

Jag vill helst undvika att beskriva höger-vänster som något annat än klassintressen. Allt annat, exempelvis antirasism (som också givetvis är väldigt viktigt) går att aplicera såväl som avsäga sig oavsett politisk färg (med undantag för brunt).

Men nu har det inte blivit bättre än att i princip hela den mörkblåa högern har avsagt sig antirasism och lämnat den till vänstern samt en och annan socialliberal. Därav kommer jag delvis använda ”vänstern” som synonym till den antirasistiska rörelsen.

Jag känner det lite som att få, oavsett sida, kommer med en djupare analys av läget. Diskussionen ligger istället på frågan ”har vi råd att ta emot fler?” där svaret är ja eller nej. Sen är det stopp. Vänstern kan säga saker som ”kan vi inte prata om medmänsklighet utan att prata om ekonomi?” för tydligen är det vänster i dagsläget att inte vilja prata om pengar. Jag skulle kunna skriva massvis om det senare och hur puckat det är. Men det skulle kunna bli ett helt eget inlägg. Så jag nöjer mig med följande: Har ni hört talas om ”Karl Marx”? Kapitalet? Oavsett vad vi tycker om saken så styr ekonomin samhället och vill vi inte prata om det så lämnar vi det i borgarnas händer.

Men även när vi pratar om ”invandringens kostnader” så gör vi det som om detta var något som magiskt uppstod och betalades så fort människor steg i land varefter vi kunde välja att låta pengarna sippra ut helt av sig själva eller stänga gränserna. Nå, detta är såklart helt felaktigt.

Något som det dock sällan pratas om är HUR dessa pengar bör spenderas. Pengarna försvinner inte bara iväg utan spenderas inom olika områden efter politikernas vilja och prioritering. Och, om vi ska argumentera för att hjälpa flyktingar (vilket vi självklart ska) så MÅSTE vi argumentera för hur vi vill finansiera och hur vi vill spendera. Då måste vi prata ekonomi.

Okej. Så vad bör vi då prata om? Ska vi ha ett vettigt flyktingmotagande som inte (i ännu större utsträckning än idag) skickar in flyktingar i fattigdom, stigmatisering och segregation från första början så måste vi ha en plan för detta.

Alla typer av förändringar och reformer behöver inte kosta särskilt mycket, men vissa kommer att kosta.

Exempel på sådant som måste göras är att det måste finnas bostäder till alla de som kommer hit. Både tillfälliga och permanenta. Möjlighet att studera och läsa upp tidigare studier så att de matchar den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmöjligheter samt administrativa funktioner som ser till att människor får den hjälp de behöver och hamnar på rätt ställe, en socialtjänst som kan ge stöd och hjälp och sist men inte minst en välfärd med ett skyddsnät för de som av olika skäl faller mellan stolarna.

Vissa av dessa insatser kommer vara riktade, men som socialist så anser jag att flera generella och allmänna insatser måste sättas in (givetvis borde detta gjorts oavsett.. men nu är vi där vi är).

Vi pratar gärna om att en bra välfärd inte måste stå mot ett bra flyktingmotagande. Men vi måste också visa på detta och komma med förslag. För fler billiga bostäder och en bättre välfärd gynnar alla låg och medelinkomsttagare men stärker även särskilt utsatta grupper utan att ställa dem mot varandra. Vissa argumenterar som att ”vi” redan bostadda svenskar måste stå tillbaka för solidaritet mot nykommna. Men det resonemanget kommer bara missgynna den senare gruppen i längden och leda till ökad rasism.

En annan fråga är såklart varifrån pengarna ska komma ifrån. Som vänster känns det ju självklart att pengarna bör komma från de rikaste procenten. Vi pratar ofta om att Sverige aldrig varit rikare men går mer sällan hela vägen i den frågan och tar upp vilka det är som blivit rikare. Sverige är ett av det länder där klassklyftorna ökar som mest vilket innebär att de rikare blir rikare medan de fattigare inte i närheten har fått samma lyft i standard. Ett arbete mot strukturell rasism med utanförskap och segregation som följd måste gå hand i hand med kampen för utjämnande av klasskillnader i allmänhet. Dels för att inte ställa fattiga mot fattiga och dels för att de mest utsatta grupperna vilket nykommna flyktingar kan räknas till, rent materiellt gynnas av det, vilket är av största vikt för att krossa strukturell rasism. Men också självklart för att det sådär i allmänhet är en bra grej att göra.

Därav blir jag rätt irriterad när människor jämför flyktingmotagandets kostnader med exempelvis julhandeln. I bästa fall ger det ingen som helst anvisning avseende var pengar ska komma från (vilket ärligt talat blir rätt meningslöst) och i värsta fall ger det intrycket att pengarna bör komma från någon slags välgörenhet och/eller från det vi lägger på konsumtion. Det ger ett rätt sunkigt intryck i min mening då samhällen som förlitar sig på välgörenhet oftast är väldigt ojämställda samt att den absolut största andelen konsumtion kommer från låg och medelinkomsttagare. Fokus läggs alltså på helt fel grupp som anses giriga för att de vill köpa lite klappar till sina barn (och missförstå mig inte, jag är inget stort fan av julkommersen men..) detta ställer än en gång människor som kanske inte har det allra bäst i samhället mot utsatta människor och i längden kommer det snarast missgynna de som kommer hit.

I slutändan. Vi måste prata pengar och ekonomi om vi vill prata om solidaritet. Inte på rasisternas och högerfolkets planhalva utan på vår egen.

Om integration.

Jag hamnade nyss i en diskussion på twitter om ordet integration. Och som vanligt när högern och rasisterna tar ett ord och ändrar betydelsen så svarar vänstern med att förkasta ordet och allt vad det kan innebära.

Högern har gjort ordet till något som individen har som ansvar att göra. Dvs ”integrera sig själv”. Rasisterna använder det ofta som en synonym till assimilering, dvs att tvinga utländskt födda att ta avstånd från sin kultur och anamma det ”svenska”. Jag kollade upp vad som stod på Wikipedia:

”I svensk politik och debatt används ordet [integration] ofta för att beteckna den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär [min kurvisering]. Begreppet står i kontrast till assimilering som innebär en process mot fullständig anpassning till majoritetens kultur.”

Integration handlar alltså inte om att assimileras eller något som individen förväntas göra för att få lov att stanna. För mig handlar det om insatser samhället gör för att nyanlända ska kunna etablera sig och inte hamna i utanförskap. Det går hand i hand med såväl klass som med (anti)rasism.

I ett samhälle som inte arbetar för ökad integration så kommer följande hända: Stora klassklyftor i kombination med strukturell rasism kommer förpassa invandrande och inte minst flyktingar till utanförskap och klassamhällets bottenskikt. Detta kommer att leda till fattigdom våldsamhet utanförskap och ännu mer rasism när rasifierade kroppar kopplas ihop med det ovan nämnda.

För att förhindra detta MÅSTE vi minska klassklyftor, minska bostadssegregationen och öka möjlighet till jobb för att skapa ett inkluderande samhälle.

Det räcker inte med utbildning i antirasism om vi inte skapar de materiella förutsättningarna för att bryta utanförskapet. Visst, vi skulle kunna komma på ett nytt ord för integration men personligen är jag mer för att ta det tillbaka. Risken att helt förkasta begreppet är att själva viljan att skapa de materiella förutsättningarna försvinner i en idealistisk diskurs om hur alla bara måste bli snälla och solidariska för att inkludera människor och bjuda in dem till samtal etc istället för att faktiskt komma med konkreta materiella lösningar som på så vis också påverkar människors inställningar. Det kanske upplevs som cyniskt att inte lägga sin tilltro till människors goda vilja, men det är något som jag tror kommer fungera till skillnad ifrån den idealistiska ”ta debatten” eller utbilda bort exkluderingen.

Det är min syn på saken och om någon ser det på ett annat sätt så får ni gärna kommentera här under!

Callout-kultur och individualism o.s.v. MIN VECKA PÅ KVINNOHAT DEL: 2

Jag fick iden om att jag skulle lägga upp min vecka på instagramkontot @kvinnohat för att få allt lättillgängligt och samlat på ett ställe. Jag har valt att redigera texterna på så vis att jag ändrat vissa stavfel och grammatiska fel jag hittade, lagt texterna i en annan ordning för att göra det mer pedagogiskt, ändrat sådant som är oklart och lagt till sådant som jag missade i orginaltexten samt gjort förändringar för att få texten att bli mer flytande.
Jag har även valt att dela upp det i två delar. Del 1 hittar du här.

Under veckan fick jag kritik av vissa för att skriva ”för akademiskt” medan många andra tyckte att det var ”väldigt pedagogiskt”, därför vill jag påtala att detta är en text för de som redan kan grunderna i feminism men som inte är så insatta i marxism. Alla texter kan inte vara för alla. Vissa kommer tycka att det låter krångligt medan andra kommer att rycka på axlarna och tänka ”det där var ju inget nytt”. Så är det alltid. 

Håll till godo!
Det här är del 2.

 

Jag blev, tillsammans med Ibrahim Alkhaffaji under veckan publicerad i Dagens Arena.

”Splittringen inom dagens feministiska vänster hittar vi mellan radikalfeminismens fokus på sociala relationer mellan män och kvinnor samt queerfeminismens akademiserade feminism som riktar in sig mot de könsnormer som maktordningen resulterar i. Även om bägge dessa inriktningar har gett feminismen viktiga begrepp och synsätt för att analysera verkligheten på så räcker det inte.

Vi upplever att feminismen från vänsterhåll på senare tid har blivit mer liberal, att analysen är avskild från en materiell vänsteranalys och i stället antagit en individualistisk karaktär. Praktiska politiska krav i allmänhet, och de som på olika sätt rör fördelning av resurser i synnerhet, är få om inte icke-existerande i den feministiska debatten. De har ersatts med ett normkritiskt eller livsstilsfeministiskt projekt för den välmående medelklassen.

Men för att skapa kollektiv förändring av de patriarkala strukturerna så måste vi förändra samhället på en strukturell nivå. Vänstern kan inte ägna sig åt en feminism som helt saknar materiella grunder om vi vill kalla vår feminism för socialistisk.”

Nu har jag ju gått igenom en hel del marxistisk feminism och vad det innebär. Men hur skiljer sig egentligen den marxistiska analysen ifrån dagens feministiska diskurser? Det finns såklart flera skillnader däremellan men en tydlig skillnad mellan marxistisk feminism och de sätt vi idag för feminism är hur otroligt individfokuserat det är. Med tanke på hur vanligt begreppet ”struktur” är i den feministiska diskursen så är det märkligt hur dåliga vi är på att faktiskt göra en strukturell analys, och kanske framförallt, finna strukturella lösningar och kampmetoder. För som de flesta vet så har strukturella problem strukturella lösningar.

Det finns såklart olika sätt att se på feminism och hur kampen ska föras men individualismen tycks vara genomgående i nästan alla inriktningar. Oavsett om det handlar om att bryta mot normer, leva jämställt, göra karriär, uppfostra sina barn neutralt, välja bort relationer med män eller diskutera vilka ord vi ska använda så blir lösningen alltid att individen ska förändra sitt beteende. Feminismen blir därmed en livsstil och ett självförverkligande för de redan upplysta. Detta behöver ju inte vara fel i sig så länge det inte anses vara den huvudsakliga kampen vilket tyvärr ofta är fallet.
”Men om tillräckligt många skulle…”
Nej! Det är inte så det funkar. Det är liberalt och individualistiskt tramseri. Min idé om systerskap och feminism är att även de kvinnor som inte kan eller vill leva på ”rätt” sätt ska få uppleva mer jämställdhet. Och detta kan enbart uppnås genom att förändra strukturerna, konkreta politiska förändringar som påverkar samhället som helhet.

Det finns såklart olika sätt att se på feminism och hur kampen ska föras men individualismen tycks vara genomgående i nästan alla inriktningar.

Låt oss prata lite om SOLIDARITET och INKLUDERING.
Inkludering är ett begrepp som flitigt används inom feminismen, men jag har aldrig upplevt en grupp så oinkluderande som just de personer som använder ”inkludering” som allra mest. Tanken är god, att alla ska känna sig välkomna och grupper representerade.
Tyvärr så har viljan att inkludera lett till en callout-kultur där den som inte har full koll på alla fenomen och begrepp ska skällas ut, hängas ut och sen förpassas ut från rörelsen. Ingen kan kunna allt från början och om vi inte tar hänsyn till det så kommer det bli en väldigt liten rörelse, nej sekt, enbart för de rättrogna.
Jag skulle önska att vi pratade om solidaritet mer istället för inkludering. Att människor som på olika sätt är utsatta solidariserar sig med varandra och har förståelse för okunskap så länge det finns en välvilja. Solidaritet går åt bägge hållen vilket gör det lättare att upprätthålla. ”Stötta mig så stöttar jag dig”, istället för ”skrik på mig så skriker jag på dig”. Så call out callout-kulturen! Dissa den individualistiska synen på att en individ kan förkroppsliga ett förtryck. Stötta syskonligt så kommer du få stöttning tillbaka!

Jag fick frågor om vad för slags frågor och reformer som vi bör fokusera på.

Jag tänker såhär: Vänstern och feminismen måste våga börja prata ekonomi. Vi måste börja lära oss om hur ekonomi fungerar. Jag tror att många inom vänstern inte vågar prata om ekonomi då de anser att det är ”en högergrej” och ja, självklart är det det. Dels eftersom det nutida ekonomiska systemet är ett kapitalistiskt system, men också för att vänstern överlåter ekonomin till högern när vi inte vill eller kan prata om ekonomin.
Men det behöver inte vara så och det har inte alltid varit så.
Och om vänstern inte pratar ekonomi så gör verkligen inte feminismen det. Som det ser ut nu så sitter vi och diskuterar vem som har privilegier över vem eller sitter och prickar av hur många förtryck vi är utsatta för eller hur många privilegier vi har. Vi pratar om hur normer ser ut och hur vi som individer utsätts eller förtrycker. Vem som sagt vad och vem som är ”problematisk” i den egna rörelsen (som om det fanns ickeproblematiska människor). Hävdar vårat tolkningsföreträde genom att ständigt påpeka andra människors misstag och så vidare.

Hur förändrar det här? Tänk om vi istället hade gått samman för att kräva högre lön och bättre villkor i den offentliga sektorn, att äldreomsorgen förbättras så att fler äldre får den hjälp de behöver (och kvinnor inte måste ta mer ansvar), sex timmars arbetsdag så att kvinnor som arbetar deltid får heltidslön och par får mer tid över att dela på sysslor i hemmen. Kämpa för ekonomisk fördelning, bygga ut den välfärd som framförallt kvinnor arbetar i och nyttjar. Kräva positiv särbehandling inom maktpositioner med dålig representation, byggande av fler hyresrätter så att kvinnor kan lämna våldsamma män, så att ekonomiskt underbemedlade inte behöver stå bostadslösa pga bostadsbrist. Motverka bostadssegregationen genom att bygga billigt i ”finare” områden och inte bara vice versa.
Då hade vi kanske kunna få igenom någon förändring istället för att bara hata på varandra.

”Måste det ena utesluta det andra?”

Ja, ibland utesluter det ena det andra. Ibland kan vissa typer av metoder vara direkt negativa för att uppnå de mål vi strävar efter. Som när vi fokuserar mer på de olikheter som finns mellan oss på grund av tillhörighet än vad vi fokuserar på att förändra dem. När vi inför en callout-kultur. När vi kräver att människor ska vara perfekta och alltid tycka exakt rätt saker och därmed exkluderar människor på grund av okunskap. När det blir viktigare att säga och tycka rätt än att åstadkomma något, att göra något. När erfarenhet alltid är viktigare än kunskap och övertygelse. När man inte kan ha diskussioner eller argumentation då det räcker med att hävda tolkningsföreträde för att få rätt. När vi vägrar kämpa med människor som inte har exakt rätt analys i allt vilket leder till konstant splittring och väldigt små grupperingar.
Det skapar sekter som inte gör annat än letar syndare i de egna leden. Där ingen utomstående förstår vad de pratar om.
Självklart ska vi inte acceptera rasism och sexism etc. Men det måste vara på en rimlig nivå där människor tillåts göra fel, lära sig utan att vara körda för all framtid och där man kan ha olika syn på vissa saker. Där internkritik inte är den viktigaste frågan.

Jag har främst skrivit om hur det går att analysera feminismen utifrån ett marxistisk/materialistiskt perspektiv, men självklart så går det att använda på andra frågor.
För att ge en ännu tydligare bild av materialism så ska jag skriva om ett materialistiskt sätt att se på rasism.
Den vita delen av världen har under en lång period också varit den rika världen. På grund av kolonialisering har vita lyckats få en hög ekonomisk status även i länder där ursprungsbefolkningen inte är vit. När rika vita män kommer till länder för att investera i naturresurser och starta upp företag för att kunna utnyttja billigare arbetskraft så kopplas den vita hudfärgen samman med ekonomiskt kapital och ges en hög status. I USA har det tidigare ägandet av svarta slavar gjort att afroamerikaner hamnat i en ekonomisk underprivilegierad position och därmed kopplas den svarta hudfärgen ihop med fattigdomsrelaterade problem vilket även drabbar svarta med god ekonomi.

free-angela

I Sverige kan vi se en liknande struktur då en stor del av den rasifierade befolkningen har kommit hit som flyktingar utan ekonomiska medel eller sociala kontakter. De hamnar i mindre bemedlade områden med strukturell fattigdom och alla de problem som kommer med den. På så vis kopplas rasifierade kroppar ihop med de fattigdomsproblem som i grunden beror på klassklyftor och segregering.
Men när rasister vill prata om ”problemen i förorten” så ligger det ofta en uttalad eller underförstådd förklaring som bygger på kulturella eller rasmässiga skillnader. På så viset både uppstår och reproduceras rasismen ständigt.


För att fortsätta på temat rasism så tänkte jag citera Marx om den irländska frågan då den väldigt väl illustrerar hur rasismen ter sig i det nutida europa:

”Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”

CNaY9B8WsAAARh8

Jag var på en mycket bra föreläsning om hur vi ska argumentera mot rasister.
En av de viktigaste poängerna var att vi måste sluta diskutera på deras premisser och diskutera deras frågor. För när vi gör det så ger vi också dem privilegiet att styra problemformuleringen i debatten.
Vad vi istället främst bör göra är att styra diskussionen till de frågor som VI för.
För att ta ett exempel : Om rasisterna säger att ”vi har inte råd att ta emot så många människor, vi har inte tillräckligt med bostäder för alla” så bör vi inte fastna i deras favoritämne, dvs hur många vi kan eller inte ta in eller vilka vi behöver hjälpa etc. Vi ska inte gå på deras idée om vilka människor som ska ställas emot varandra. Vi måste istället flytta fokus till en annan konflikt. ”Det finns resurser, problemet är att de är ojämnt fördelade. Klassklyftorna växer något enormt, de rikare blir rikare samtidigt som vi inte anser att vi ‘har råd’. Men om vi fördelade mer lika så skulle vi ha råd, om vi beskattar de rikaste så hade vi kunnat bygga fler bostäder, skapa en bättre välfärd. Det är där konflikten ligger, mellan de rika och alla oss andra”. Vi måste lägga fokus på de frågor vi tycker är viktiga istället för att ständigt ”ta debatten” och fokusera på dem och på deras frågor. Vi måste fokusera på vad vi vill göra. Välfärd, skola, bostäder, fördelning med mera. Annars vinner de på walk over.

13164543633_8ff1850a1c_o

YPJ
De är allt vad sverigedemokraterna hatar: feminister, socialister, från mellanöstern och kvinnor som bryter mot förväntningarna på hur kvinnor ska vara. De är också, tillsammans med sina bröder i YPG de enda som är på plats i Rojava för att kämpa mot och skydda lokalbefolkningen från IS (dvs gruppen som såväl blåhögern och brunhögern använder som slagträ mot vänstern och feminismen), men också mot Turkiet vilka just nu passar på att utföra folkmord på kurder samtidigt som allas fokus ligger på situationen i Syrien.
Många av de kvinnor som går med i YPJ gör det, inte bara för att försvara sitt folk utan även för sin rätt att leva lika fritt som männen. I kampen mot galna jihadister sker en feministisk revolution. ”There is a sense among the women,” says Trieb, ”that the YPJ is in itself a feminist movement, even if it is not their main mission. They want ‘equality’ between women and men, and a part of why they joined was to develop and advance the perceptions about women in their culture—they can be strong and be leaders.” Om ni vill och har råd så tycker jag att ni ska köpa en sketasnygg tröja och samtidigt stödja ypg/ypj ekonomiskt.

Gå in och kolla på:
http://www.rojavakommitteerna.com/t-shirt/