Kategoriarkiv: normer

Om klass, normer, identitetspolitik, marxism med mera.

Kanske lite sent på bollen nu men jag vill ändå skriva om det som hände på instagramkontot kvinnohat och diskussionen därefter. Men framförallt vill jag prata om klassanalys och identitetspolitik.

För er som missat vad som hänt ger jag en snabbgenomgång: Instagramkontot kvinnohat hade personerna bakom Instagramkontot klasshat som gästskribenter. De skrev om begreppet ”klassism” såhär:

Klassism är en förtryckande struktur precis som sexism, rasism, ableism och heterosexism. Till vardags kommer det förpackat i negativa attityder riktade mot personer från under- och arbetarklassen, men också mot sådant (språk, kulturer, livsstilar, yttre attribut etc.) som förknippas med ”lägre samhällsklasser”. Att överhuvudtaget tala om lägre samhällsklasser är också ett uttryck för klassism. I det här fallet kommer vi däremot att tala om just lägre samhällsklasser. Det gör vi enbart för att förtydliga att medelklassen är den dominerande och normgivande klassen, som andra samhällsklasser får stå tillbaka för. Eftersom medelklassen är den normgivande samhällsklassen uppfattas de sociala och kulturella kapital, som förknippas med lägre samhällsklasser, per automatik som lite sämre. Det är med andra ord medelklassens tolkning och definition av de lägre samhällsklasserna som formar under-och arbetarklassens självbild.

white_trash

Exempel på ”klassistisk” stereotyp.

Detta fick stark kritik på grund av hur klassförtrycket beskrevs som en fråga om förtryckande normer men ignorerade det materiella förståendet av klass och tja, kritiken av klassamhället i grunden. Marx! Skrek flera. Läs Marx! Många, inte minst på mikrobloggen twitter reagerade över hur resonemanget fick det att låta som att målet med klasskampen är att medelklassen ska acceptera arbetarklassens normer. Detta ledde bland annat till att Paula Dahlberg skrev följande på Politism:

Att göra klassfrågan till en fråga om identitet är felaktigt på så många plan, men att diskutera klassfrågan utan att använda sig av kapitalismen som begrepp är verkligen helt off. Det visar på en liberal rörelse som vill flirta med arbetarklassen genom att snacka klass utan att ha någon förståelse för vad klass verkligen är.

Klass är inte bara en fråga om vilka kläder som är på modet, vilka resor en borde åka på eller att ha den senaste tekniken. Klass handlar om kapitalistiska strukturer, strukturer skapade för att vi ska konsumera och för att konsumera måste vi arbeta. Klass handlar om vem som får ta vilka jobb, hur säkerheten ser ut på dessa jobb, om vilka som går in i väggen, får arbetsskador eller till och med dör på sin arbetsplats. Klass handlar om vem som måste sjukskriva sitt barn från skolaktiviteten för att det inte fanns pengar till matsäck, eller neka barnet ett kalas på födelsedagen för att det inte finns pengar till att bjuda barnets vänner på tårta. Klass handlar om vilka som har förutsättningen att hålla sig friska, få rätt vård eller betala sina mediciner.

Marx!

Marx!

Jag håller helt med Paulas och många andras kritik av hur klassfrågan avhandlades och resultatet av att låta klass handla om normer och strukturer istället för tillgångar och plats i produktionen. Men med det sagt så tror jag att det finns fler nyanser än så i den här diskussionen. För även om jag personligen är sjukt trött på att när klass väl diskuteras inom den så kallade intersektionella rörelsen så är det på detta sätt, så anser jag inte att det nödvändigtvis är fel att prata om klassnormer så länge detta inte är på det enda eller främsta sätt som klass avhandlas på. Det är klart att det kan vara intressant att till exempel titta på vilka normer som finns inom olika grupper och hur de går att koppla till klass så länge som vi är på det klara med att normerna varken är orsaken till, problemet eller lösningen i klassfrågan.

Men det är här det börjar bli intressant. För även om väldigt många reagerade på hur klass gjordes till så kallad identitetspolitik så är det mycket sällan som folk kommer med samma kritik angående den feministiska eller antirasistiska rörelsen. Och gör de det så får de räkna med att bli lynchade.

Minns ni när vi diskuterade identitetspolitik sist? När Åsa Linderborg skrev krönika i Aftonbladet där hon sågade identitetspolitiken vid fotknölarna och människor som på olika sätt var engagerade i social justice-frågor blev skitförbannade, i vissa fall av rimliga skäl och vissa av orimliga skäl. Ett av de mer orimliga skälen var de som antog att identitetspolitik = vissa specifika frågor så som antirasism eller transfrågor och att det enda som inte var identitetspolitik var klasskampen.

Det här säger något om den svenska social justice-rörelsen när många ser identitetspolitiken som det enda sättet att driva dessa frågor. Och för att förtydliga, och jag vet att vissa kommer välja att skita i detta förtydligande för att de vill misstolka, så använder jag här begreppet ”identitetspolitik” på ett neutralt sätt. Dvs det behöver inte vara något genomgående dåligt vilket jag även förklarade ovan angående klassfrågan. Vad jag däremot reagerar på är den fortsatta föreställningen om att klass bör vara realpolitisk och andra frågor är identitetspolitik per se. Även många som kallar sig marxister verkar resonera på ett sådant sätt. Jag kallar mig för marxistisk feminist, men jag ser mig även som marxistisk antirasist. Det innebär inte att jag helt avfärdar att det finns skadliga normer så som könsnormer och vithetsnormer. Men det innebär att jag anser att såväl sexismen som rasismen vilar på en materialistisk grund. De som sitter på ägandemakten är främst vita män. Vithetsnormer och förtryckande könsnormer är främst ett utfall av just makt, ägande och kapital, koncentrerade till vita och män, på samma sätt som klassnormer är ett utslag av klassamhällets vara och de övre klassernas ägande av kapital.

omgwtf

Och det är här jag tycker det blir märkligt. För, som sagt, precis som att jag inte tycker att det är fel i sig att prata om normer gällande klass, så tycker jag inte heller att det är fel att prata om rasistiska och sexistiska normer. Men! Jag som marxistisk feminist och antirasist undrar ofta varför normer verkar vara ledordet i dessa kamper i sådan utsträckning att normer och identitet anses vara allt vad dessa kamper handlar om. Jag funderar på vad all den ilska som mötte Klasshats texter om klassism är när hela social justice-rörelsen nästan aldrig tar i frågor kring konkret makt, ekonomi och ägande. Eller diskuterar omfördelning som strategi, utan pratar om normbrytande och livsstil som det absolut mest radikala och subversiva som går att göra.

Annonser

Snoppen och snippan, när konservatism och radikalism möts i gemensam ilska.

Det är väl få som har missat låten om snoppen och snippan som sändes på barnkanalen för ett tag sedan. Videon har fått internationell spridning och bemötts med blandade reaktioner.

Något som jag tycker är intressant att observera är hur de normativa föreställningarna relaterar till de radikalaste samt mest konservativa idéerna i ett samhälle. Jag har tidigare skrivit en del om splittringen mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen samt hur dessa bägge driver allt långtifrån mitten, för att inte tala om ifrån varandra. Jag tänker att reaktionerna på låten om snoppen och snippan är ett väldigt tydligt exempel på detta. Här möts de konservativa och de radikala i en gemensam ilska men på helt olika grunder.

original

Konservativa: Vad fan, ska barn se sådant här snusk? Könsorganen har med sex att göra och barn ska inte behöva se porr på tv.

Radikala: Men fyfan, heteronormativt och transfobi! Hur kan de påstå att tjejer har snippa och killar har snopp? Det finns faktiskt tjejer med snopp till exempel, kunde de inte sagt det? Och varför har snippan rosett och långa ögonfransar medan snoppen har en hatt? Faen vad stereotypt!

Okej, låt mig först lägga ut en brasklapp: Det hade självklart varit bättre om de skippade könsattributen och lät bli att ”köna” könsorganen. Att normalisera diskussioner om könsorgan kan göras utan rosetter eller att komma med påståenden om vem de sitter på. Men vi måste samtidigt vara medvetna om att ca 99 % av befolkningen inte är transmedvetna, låtens text beror förmodligen på okunskap snarare än transfobi, och sådan okunskap bör vi vara medvetna om finns. Det är lätt för många att glömma av var människors kunskapsnivå faktiskt ligger, speciellt när umgängeskretsen är mycket segregerad.

Men med tanke på de konservativas reaktioner på det hela så känner jag: En sådan här låt behövs! Även om den är heteronormativ och transexkluderande så är det ett steg åt rätt riktning, ifrån hysh hysh och ”Sådant där pratar vi inte om!”. Att förvänta sig en lika hög medvetenhet som en själv när du faktiskt ligger före normsamhällets i kunskap och medvetenhet blir verklighetsfrånvänt, speciellt då en så stor del av befolkningen verkar leva kvar på 50-talet. När de skriker om ”barnporr!” och kallar det ett ”Utslag av PK-media” att barnkanalen sänder en trallvänlig låt om kroppsdelar som alla barn har och har rätt att lära sig mer om. Då är låten precis vad som behövs för att föra samtalet framåt.

Den här texten handlar inte främst om hur vi bör tänka kring ”snoppen och snippan”. Den handlar om splittring. En splittring som driver grupper ifrån varandra, som isolerar människor i en falsk föreställning om kunskap och medvetenhet hos gemene man. Att samhället ser ut ungefär som det gör i ens egen umgängeskrets. Det ger illusioner kring vad som är ett steg framåt och vad som är ett steg tillbaka.

Taggad

Vilken relevans har klass inom feminismen?

Som jag skrivit om tidigare så anser jag att dagens feminism i mångt och mycket är en medelklassrörelse. Även inom den så kallade intersektionella feminismen så är just klass en blind fläck. Vi är dock några stycken vänsterfeminister aktiva i den internfeministiska diskussionen som ivrigt påpekar att klassperspektivet är viktigt att vara medveten om vilket har lett till ett visst intresse och nyfikenhet även bland vissa klassomedvetna feminister. Vad innebär egentligen klassperspektivet inom feminismen, och vad har det egentligen för relevans? Det här inlägget syftar till att medvetandegöra de feminister som är osäkra på vad klassperspektiv inom feminismen kan innebära men nyfikna på att lära sig mer.

Först av allt kan vi ta upp vad som brukar kallas för ”identitetspolitik”. Könsnormer. Pratar vi om könsnormer så bör vi vara medvetna om att dessa inte är samma för alla och kan variera mellan olika grupper i samhället, inte minst inom olika klasser. Mansnormen ser inte helt likadan ut inom arbetarklass, medelklass och överklass och en av det tydligaste exempel på detta är att män från de övre klasserna har större svängrum för att bryta emot manlighetsnormer avseende utseende, intressen och agerande. Män från övre klasser har nämligen andra metoder för att erhålla status så som ekonomiskt eller kunskap/utbildning. Samma sak gäller för kvinnorollen då denna ser annorlunda ut beroende på socioekonomisk klass. Men där är det inte lika tydligt i fråga om vem som har mest svängrum att bryta mot koder och normer. I visst hänseende kan arbetarklasskvinnor anses ha större utrymme för att bryta mot vad som anses kvinnligt agerande. Det finns mer ingående och välformulerade beskrivningar av hur klass och kön interagerar när det kommer till normer. Exempelvis Fanny Ambjörnssons böcker ”I en klass för sig” och ”Rosa, den farliga färgen”. Vad som är viktigt att vara medveten om är dock att när som du pratar om könsnormer så kan det vara så att du utgår ifrån den grupp du själv tillhör och att de normer som du utgår ifrån inte gäller inom alla klasser.

När vi lämnar normfrågorna bakom oss så uppstår även fler relevanta sätt att se på klass, kön och jämställdhet. Exempelvis när det kommer till realpolitiska förslag för att uppnå jämställdhet så kommer dessa att påverka olika grupper i samhället på olika sätt. Politiska förslag och reformer med syfte att öka jämställdheten är helt enkelt inte klassobundna. Rut-avdrag kanske hjälper den övre medelklassens kvinnor att dela mer lika på hemarbetet men det gynnar knappast kvinnan som jobbar som undersköterska, ändå är hon med och betalar för det. Att öka andelen kvinnor i styrelser kommer främst att gynna de kvinnor som över huvud taget har möjlighet att hamna i en styrelse. När det kommer till delad föräldraförsäkring och diskussionen kring hur heterosexuella par visst har råd att dela så utgår folk ofta ifrån att kvinnan har ett fast jobb och tjänar relativt bra. Hur det fungerar för kvinnor som exempelvis är timanställda inom vården och hur dessa ska få en bättre ekonomisk möjlighet att dela på föräldraledighet så diskuteras det sällan på samma sätt. Istället fokuseras det ofta på skuldbeläggning av individuella ”val” eller att lagstadga ledigheten lika för bägge föräldrar.

Ett annat exempel är det stora fokuset och intresset för könsroller och normer som finns inom den moderna feminismen både när det kommer till barnuppfostran men också hur en som vuxen/ungdom bryter mot normer i vardagen. Att se normfrågan som den viktigaste och intressantaste frågan är också ett tecken på medelklassfieringen inom feminismen. Det visar på att du kanske inte upplever problem som låg lön och slitsamt arbete eller har större risk för skador, stress och sjukskrivning. Något som påverkar kvinnor i de lägre klasserna mest då de är mer utsatta för detta än såväl män (oavsett klass) som kvinnor inom högre klasser. Den ekonomiska skillnaden mellan män och kvinnor är mindre påtaglig inom medelklassen vilket resulterar i att fokus på just ekonomi ofta tonas ner inom medelklassfeminismen. När det väl diskuteras handlar det främst om ”lika lön för lika arbete” eller hur kvinnor ska kunna ta plats inom mansdominerade och högavlönade områden, men mindre om att öka lönen inom kvinnodominerade låglöneyrken.

Det kan även vara en viktig infallsvinkel när jämställdhet inom relationer diskuteras, för en vit medelklasskvinna som lever ihop med en vit medelklassman så blir könsaspekten den enda aspekt som ses som maktförskjutande. Men om vi tänker oss att den ena eller andra i relationen är av en lägre klass, blir rasifierad eller tillhör en annan underprivilegierad grupp så ser maktrelationen förmodligen annorlunda ut och att då bara fokusera på könsaspekten kan bli väldigt missvisande.

Det finns såklart mycket mer intressanta aspekter av hur klass och kön samverkar, men som första steg i att fundera över klassperspektivet när det kommer till feminism så tror jag att det här kan vara en bra början.

Veckans tema: Vem är Queerfeminismen till för?

Jag och Amra har bestämt oss för att skriva om queerfeminism.

Det är såklart vanskligt att skriva och kritisera en hel feministisk inriktning på så vis att det såklart finns olika människor inom denna som definierar sin feminism på olika sätt. Men jag tänkte behandla den vanligaste beskrivningen av queerfeminism som grundar sig i en ide om heteronormen som den grundläggande orsaken till könsförtryck och kanske framförallt diskussionen om normer i största allmänhet.

Jag skrev för ett tag sedan på twitter, halvt på skämt och halvt på allvar:”När jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”.
Det handlar inte om att jag ogillar begreppet ”normer” per se. Det belyser vissa viktiga delar av samhället och hur det fungerar. Jag tycker helt klart att normerna gällande kön måste få luckras upp, att människor ska få lov att uttrycka sig på de sätt de vill oavsett vilket kön de har eller upplevs som av omgivningen. Men vad jag är trött på är framförallt hur just ”normer” används som en förklaring när det kommer till olika förtryck och kanske framförallt könsförtryck samt hur lösningen anses vara att bryta mot dessa normer för att på så vis skapa jämställdhet.

Som även Amra skriver så blir normer något som ersatt diskussionen om maktstrukturer. Många menar att det är utlevande av ”mansnormen” som förtrycker kvinnor samt andra ickemän och queera personer. Min mening är att de förtryckande delarna av mansnormen främst är ett uttryck för den makt som män oftare besitter i samhället i form av ekonomisk makt, sittande på höga positioner samt ägandemakt (tex ägandet av produktionsmedel för att vara marxistisk).

Psykologiska undersökningar har visat att om du ställer två personer mot varandra och ger den ena personen ett visst övertag, även om detta övertag är väldigt litet, så kommer denna personen att snabbt börja använda sig av sagda övertag mot den andra personen. Detta gäller personer av alla kön och inte specifikt för just män. Min tolkning av detta är att det kanske inte främst är mansrollen som gör att män beter sig sexistiskt och nedvärderande mot personer som är eller uppfattas vara kvinnor utan det är den maktposition som män har gentemot kvinnor. På samma sätt kan vi även se på andra strukturer i samhället. Personer från överklassen och medelklassen använder sin maktposition mot personer av lägre klasser, eftersom de kan och vinner på det. Vita personer är rasister för att de på så sätt kan använda sig av de maktstrukturer som redan finns och höja sin egen status.

Att bryta mot normer kan såklart vara bra och befriande, men för att krossa maktstrukturer är det inte i sig speciellt effektivt. När hipstermän började baka surdeg och lägga in sylt så bröt det mot normer, men ökade det statusen för kvinnor? Vad som hände var snarare att statusen för sagda handlingar ökade, främst när män utförde dem. När det blev vanligt att män började titta på ”My little pony” så blev det snabbt en killklubb där kvinnor inte ansågs vara lika välkomna. Att titta på MLP började definieras som ”manligt” för att männen skulle få lov att titta utan att känna att det skulle anses töntigt på grund av att det skulle vara en ”tjejgrej”. Sexismen tar inte semester för att människor bryter normer.

My-Little-Pony-Friendship-is-Magic-my-little-pony-friendship-is-magic-32310685-1600-1000

En sexistisk man blir inte mindre sexistisk för att han klär sig i rosa. På av samma anledning blir jag ofta trött på idèn om att det viktigaste en kan göra för jämställdheten är att uppfostra barn könsneutralt. Visst det kan säkert vara befriande för barnet att ges alla möjligheter, men som jämställdhetsmetod är det oerhört ineffektivt. Inte nog med att det är individualistiskt (och det går inte att använda sig av individuella metoder för att få bukt med strukturella problem) det är dessutom något som inte hjälper de kvinnor som är vuxna idag, som tjänar en lägre lön inom kvinnodominerade arbeten eller på andra sätt utsätts för sexism.

Men, kanske någon påpekar, när kvinnor började bryta kvinnonormen och ge sig ut i arbetslivet och ta plats, klä sig på ett annat sätt och agera på ett sätt som på den tiden inte upplevdes som ”kvinnligt” så ökade också kvinnors makt och samhället blev mer jämställt.
Då måste vi dock betänka att något mer hände än att kvinnor bara bröt normer. För när kvinnor kom ut på arbetsmarknaden så erhöll de en ekonomisk makt de tidigare inte haft. De började tjäna egna pengar vilket innebar att de inte längre var lika ekonomiskt beroende av män. De kunde nu i större utsträckning lämna män som betedde sig illa och de var inte lika viktigt att ”bli gift” för försörjning vilket ökade kvinnors frihet och därmed också deras självförtroende och möjligheter i samhället.

Vad jag därmed tror behövs är mer strukturella förändringar för att minimera den maktposition som män besitter.

Vad är egentligen identitetspolitik?

Identitetspolitik är ett begrepp som ofta används i debatten inte minst på sociala medier. Nu har ännu en diskussion blossat upp där just ordet identitetspolitik slängs åt alla håll eller förkastas som begrepp eftersom det framställs i negativa termer och därför anses nedvärderande mot vissas kamper. Det är en diskussion som, lite förenklat kan sägas förs av å ena sidan vänsterpolitiska marxister och å andra sidan så kallade intersektionella feminister/transaktivister/antirasister. Det är bägge  grupper som jag själv är en del av och/eller stödjer.

Men vad är egentligen identitetspolitik? Jag tänker här att inta en så ickedogmatisk inställning till identitetspolitik som det bara går för att kunna förklara vad det egentligen är och dess för och nackdelar. För just dogmatism är en företeelse som jag kan se från båda håll i diskussionen.

Ett vanligt missförstånd kring identitetspolitik är att vissa specifika frågor i sig själva alltid är identitetspolitiska eller aldrig är det. Det brukar också diskuteras kring detta ”identitetspolitik” som att det antingen är något genomgående dåligt eller genomgående bra.

Identitetspolitik:

Varje kamp som kan anses vara en fråga om intressekamp för en specifik grupp i samhället kan vara identitetspolitisk såväl som inte eller både identitetpolitisk och inte på samma gång. Låt oss ta marxismen som exempel. Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.

Är det sista då fel och förkastligt? Nej det är det inte. För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Vi kan se identitetspolitik samt icke-identitetspolitik i alla kamper. Antirasism kan handla om att stärka identiteten och stoltheten hos rasifierade, men den kan också handla om att kräva politiska instrument för att häva den ekonomiskt strukturella snedfördelningen mellan olika etniska grupper eller för att hindra diskriminering i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Transpolitik kan handla om att diskutera pronomen och skapa en identitet och stolthet som transperson. Det kan också handla om att kräva politiska instrument för att hindra diskriminering eller för att eliminera hatbrott och kräva att transpersoner läggs till i hatbrottslagstiftningen. Feminism kan handla om att kräva rätten att vara normbrytande, att som kvinna vara ”typiskt kvinnlig” utan att skambeläggas eller att diskutera hur saker som anses vara ”kvinnliga” ofta nedvärderas.  Men det kan också handla om att kräva högre lön inom kvinnodominerade yrken, mer resurser till kvinnojourer, sex timmars arbetsdag, samtyckeslag, med mera

Identitetspolitik är inte dåligt per se. Tvärtom är det en oftast naturlig del av de flesta intressekamper som drivs av de personligt drabbade. För vissa kamper kan det vara viktigare än för andra. För gayrörelsen har identitetspolitiken varit en viktig del för att normalisera ickeheterosexualitet i samhället (Pride är ett exempel). Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

2012-11-07-identity-politics-competition

Fortsättning om marxistisk feminism.

Hej Blekk nämnde tidigare idag mitt blogginlägg om marxistisk feminism, därmed vill jag utveckla mitt resonemang kring det lite. Hej Blekk skriver:

Den marxistiska feminismen grundades ur teorier av bl.a. Marx och Engels, vilka kritiserade klassamhället med sin borgarklass och arbetarklass. Den huvudsakliga idén är att kvinnoförtryck och sexism kommer att upphöra som ett resultat av upplösandet av klassamhället. Att kapitalism och klasser göder sexistiska strukturer, och att klasskamp är lösningen. Den marxistiska feminismen menar att i ett kapitalistiskt system är mannen överordnad kvinnan, och att sociala reformer eller revolution vilka upplöser det kapitalistiska systemet kommer att leda till kvinnans frigörelse.

Nå, som jag skrev i mitt inlägg tidigare så är det inte så jag tycker eller vad jag menar när jag säger att jag är Marxistisk feminist. Hej Blekk fortsätter med att beskriva vad hen kallar socialistisk feminism, men jag skulle nog kalla det för en socialistisk, intersektionell radikalfeminism. Det finns även ett snyggt cirkeldiagram som förklarar skillnaden mellan hens syn på sexism i relation till andra maktstrukturer. Jag anser, som jag tidigare nämnt, inte att patriarkatet kommer att upplösas för att det kapitalistiska systemet, eller klasskillnader gör det. Det är ett väldigt enögt synsätt. På samma vis tror jag inte att kapitalismen magiskt kommer att försvinna för att vi bekämpar patriarkatet då det är ett lika enögt synsätt. Jag tror, precis som Hej Blekk att vi måste arbeta mot alla maktstrukturer både integrerat och parallellt. Men det som ändå gör att jag ser mig som marxistisk feminist är att jag tror att det är nödvändigt att förändra den materiella skillnaden mellan kön (och mellan ras) för att kunna uppnå jämlikhet. Dvs, jag tror inte likt vissa queerfeminister t.ex. att det räcker med att krossa hetronormer, cisnormer och könsnormer för att skapa ett jämställt samhälle. Jag tror inte heller att dessa normer magiskt kommer att försvinna för att vi har ett materiellt jämlikt samhälle, men jag tror att ett materiellt jämlikt samhälle mellan kön måste till för att kunna upplösa dessa normer, eftersom jag menar att ojämlikheten bygger på en grund av materiell ojämlikhet och att grunden måste bekämpas för att övriga orättvisor och normer knutna till kön ska kunna bekämpas på ett tillfredsställande sätt. Jag ska lite simpelt visa nedan hur jag menar.

patriarkal pyramid

Patriarkal pyramid.

Hej Blekk nämner också hur den marxistiska feminismen bygger på en binär syn på män och kvinnor. Jag skulle nog hålla med om det, ja det gör den och även min analys ovan är en analys som till stor del bygger på en binär könsuppdelning. Låt mig förklara: Jag är helt på det klara med att det inte bara finns två kön. Jag vet att kön varken biologiskt eller identitetsmässigt är något binärt. Men den patriarkala hegemonin bygger på en binär syn på kön, patriarkatet är helt enkelt inte speciellt transmedvetet. Jag menar att det är betydligt lättare att bryta upp föreställningar om kön ifall det inte finns någon materiell orättvisa mellan de som kallas män och de som kallas kvinnor. Statusskillnad mellan ”män” och ”kvinnor” inom den patriarkala ramen bygger på att gruppen män har mer pengar, mer ägande, mer status än gruppen kvinnor. Vore så inte fallet så vore det heller inte lika betydelsefullt ifall du är man, kvinna eller ickebinär eftersom den uppdelningen inte längre betyder något avseende materiell standard och därmed makt. Det innebär såklart inte att det räcker att kämpa för lika materiell standard, men det innebär, grovt förenklat att det mer eller mindre krävs en någorlunda jämlik fördelning av resurser för att plana ut föreställningarna om hur du är man och hur du är kvinna samt att du måste vara det ena eller det andra, eftersom skillnaden mellan mansnormen till stor del bygger på att män har (makt, status och resurser) medan kvinnonormen bygger på att kvinnor inte har (lika mycket av det tidigare nämnda).
På samma vis bör även en antirasistisk kamp innebära en materiell/ekonomisk resursfördelning mellan vita och rasifierade för att verkligen vara effektiv eftersom vitas makt över rasifierade, på samma vis som patriarkal makt, till stor del bygger på att vita (strukturellt sätt) sitter på mer resurser.

Skillnaden mellan min syn och den som Hej Blekk framför och kallar för socialistisk feminism är helt enkelt att jag tror att ekonomi, materiell standard och ägande spelar in mycket mer och ligger till grund i såväl sexistiska som rasistiska strukturer. Dvs ekonomi spelar inte bara roll i klassfrågan utan även i andra maktstrukturer. Men i övrigt tror jag att vår syn på maktstrukturer liknar varandras mer än den skiljer åt.

Att vara marxistisk feminist

Jag beskriver mig ofta som en marxistisk feminist. Marxistisk feminism är en inriktning inom feminismen som sällan räknas med tillsammans med de vanliga feministiska inriktningarna så som exempelvis radikalfeminism, queerfeminism och liberalfeminism. Därför tänkte jag skriva vad det innebär att vara marxistisk feminist för mig och hur det skiljer sig från andra grenar. Likheten mellan olika inriktningar kan sägas vara att alla ser ett problem med ojämställdhet i samhället avseende kön, skillnaden är att alla olika riktningar har olika sätt att förklara vad ojämställdheten beror på, och således vad som behöver göras för att åtgärda den.

Marxismen är inte helt populär i den moderna feminismen då den ofta sammankopplas med vita heterosexuella cis-snubbar som menar på att alla könsorättvisor magiskt kommer att försvinna ifall vi koncentrerar oss på att försöka krossa klassamhället. Det är dock inte den synen som jag syftar till då jag pratar om marxistisk feminism, utan ett sätt att använda sig av marxistisk teori på feministisk grund. För att göra det mer tydligt vad jag menar ska jag göra en jämförelse med andra vanliga feminismer.

Radikalfeminism som är en av de vanligaste menar på att grunden för ojämställdheten i samhället är att vi lever i ett patriarkat. Det vill säga en struktur som gynnar män framför kvinnor och att denna struktur tar sin yttersta form i relationen mellan man och kvinna. Detta förklarar också varför den tidiga radikalfeminismen (samt vissa delar av den senmoderna) ofta uppmanar kvinnor att avstå relationer med män.
Queerfeminismen fokuserar istället på hur det är heteronormen som kan förklara orättvisor, dels förväntningarna på att vi ska leva i heterosexuella förhållanden men också agera efter heterosexuella mönster, det vill säga, vi ska inte bara vara män och kvinnor som attraheras av ”det andra könet” utan vi ska även leva upp till respektive könsroll. Män som förtycker kvinnor kan alltså förklaras i deras görande av maskulinitet, som en del i det heterosexuella spelet.
Liberalfeminismen är starkt knutet till liberalismens syn på lika rättigheter och skyldigheter och menar att ett samhälle där alla har möjligheter att vara individer också är ett jämställt samhälle. Liberalfeminismen kräver därmed lika rätt inför lagen, därefter är det oftast upp till individen att leva på ett jämställt sätt.

marxist-feminist-dialectic

Marxistisk feminism kan till det yttre likna radikalfeminismen med dess beskrivning av samhällsstrukturer med den skillnaden att marxistisk feminism i mindre utsträckning diskuterar relationer och i större utsträckning betonar att strukturerna har sin grund i en materiell fördelning av resurser. Jag syftar här kanske framförallt på ekonomi som i vårt kapitalistiska samhälle är den mest grundläggande maktfaktor vi har. Män har, generellt sätt, suttit på större ekonomiska resurser än kvinnor under en mycket lång tid, och män sitter, generellt sett, på mer resurser även idag, även om skillnaden inte längre är lika stor. Ekonomi är en sådan där fråga som många tycker är ganska tråkig eftersom det uppfattas som svårt och obegripligt. Men det behöver inte vara speciellt svårt. Om vi ser tillbaka på historien så har kvinnors relation till män länge haft en ekonomisk grund. Kvinnor förväntades tidigare inte förvärvsarbeta efter att de gift sig och var därför ekonomiskt beroende av sin man. Även i modern tid har kvinnor förväntats stadga sig med en man som tjänar mer än hon själv, samt investera mer tid åt oavlönat arbete. Denna ekonomiska fördelning har inneburit att kvinnor förpassats från den offentliga sfären till den privata, men det har även inneburit mindre frihet för kvinnor. En kvinna som inte trivs i en relation har haft sämre möjlighet att lämna den om hon varit ekonomiskt beroende jämfört med om hon varit ekonomiskt oberoende. Detta har såklart även inneburit ett ojämlikt maktförhållande såväl strukturellt som individuellt mellan män och kvinnor.

Marxistisk feminism skiljer sig på det sättet ifrån det nutida fokuset på identitetspolitik och individualism då den istället fokuserar på grundläggande förutsättningarna som finns i samhället. Att vara marxistisk feminist behöver inte innebära att en blundar för exempelvis könsnormer och förväntningar, men fokus ligger inte främst där utan på det mer konkreta. Den nutida synen på att det går att utbilda bort strukturer och orättvisor genom att uppmärksamma dem ger den marxistiska feministen därför inte så mycket för. Då är det viktigare att skapa de materiella förutsättningarna som behövs för att strukturerna ska falla sönder. Exempelvis genom att se till att höja lönen inom kvinnodominerade yrken. Arbeta för jämnare könsfördelning inom viktiga områden. Sänkt arbetstid, fri barnomsorg, minska bostadsbristen (tänk våld i nära relationer) med mera.

Men könsroller och normer då? Det är givetvis sant att normer kan fungera extremt förtryckande, men enligt den marxistiska filosofin har normer nästan alltid en ekonomisk och materiell grund. Och att det absolut viktigaste vi måste göra är att förändra den materiella grunden för att kunna krossa normen. Exempelvis det faktum att kvinnor förväntas tänka mycket mer på sitt utseende än män kan kopplas till att kvinnor varit beroende av att finna en man som kan försörja henne, medan män på samma sätt inte varit ekonomiskt beroende av att finna en kvinna. Därför har kvinnans viktigaste kapital på relationsmarknaden varit hennes utseende, för män har det varit ekonomin.

Precis som med andra feminismer gäller det såklart att inte vara allt för dogmatisk. Det finns bra och intressanta analyser i flera olika feministiska inriktningar som inte bör förkastas, precis som att det finns mycket som kan kritiseras i alla. Vad jag framförallt tilltalas hos den marxistiska feminismen är dess konkreta politiska lösningar på jämställdhetsproblem som ger möjlighet till förändring i många människors vardag redan från början. Istället för att se feminismen som ett individuellt projekt för att skapa jämställdhet i vardagen så betonas strukturförändringar som kommer alla till del. Ett klargörande är dock att detta såklart inte ger en marxistisk feminist rätt att agera som ett sexistiskt svin i vardagen, att det inte är dina individuella handlingar som kommer att skapa ett jämställt samhälle innebär inte att du inte har någon skyldighet att så att säga försöka leva som du lär och bete dig som en rimlig människa. Om någon nu skulle tro det.

Männens undergång

Det här blogginlägget hade kunnat heta ”Varför män tjänar på feminism, ur en lite annat synvinkel än den vanliga”, men det blev för långt. Jag tänker här förklara varför machomannen blivit totalt värdelös och varför män skulle tjäna på att snappa upp de feministiska värderingarna.

Jag har läst boken ”The end of men” av Hanna Rosin som handlar om hur kvinnor lyckas allt bättre i arbetslivet och i skolan medan män får stå tillbaka och allt oftare går arbetslösa. Det är en intressant bok som pekar på hur kvinnor inte bara börjar komma ikapp männen utan även går om dem på flera områden.

Inte så att det inte finns jämställdhetsproblem kvar som missgynnar kvinnor. Patriarkala strukturer lever kvar, men allt mer som en osalig ande utan verkligt syfte. För ser vi på den yngre generationen så är skillnader mellan män och kvinnor på många områden nästan utsuddade och ofta är skillnaderna som finns till kvinnors favör. Kvinnor studerar oftare på universitetet även på högstatusutbildningar och börjar gå om män lönemässigt.

lönestatestik

scb.se

 

Så vad beror detta på då? Det finns förmodligen många anledningar till den ovan nämnda utvecklingen, jämställdhetens genomslag vilket inneburit att kvinnor tagit sig in på områden de tidigare, traditionellt sett inte haft tillgång till har såklart påverkat. Men en annan förklaring är hur samhället genomgått en ”feminisering” vilket enkelt förklarat betyder att den kvinnliga könsrollen är bättre anpassad till dagens samhälle än den klassiska mansrollen. En feministisk analys av utvecklingen skulle även kunna vara att kvinnor, för att öka sin status i ett samhälle som fortfarande är genomsyrat av patriarkala strukturer, har varit tvungna att anpassa sig och bryta sociala normer för att öka sin status medan män, som fram tills nyligen främst erhållit fördelar av att leva upp till sin sociala roll håller fast vid denna med näbbar och klor. Detta innebär alltså att kvinnor blivit mer flexibla medan män är mer rigida. I boken kallar Hanna Rosin dessa män för ”betongmän”. Det vill säga, som jag tolkar det, män som är så bestämda i att hålla kvar i en roll de tidigare vunnit fördelar av att de inte kan släppa den även när den blir allt mer värdelös.

Varför säger jag att mansrollen blivit totalt värdelös? Jo för ser vi på samhället så är det sociala och omvårdnadsyrken som blir allt mer vanliga, samtidigt som tunga mansdominerade yrken i industrin osv blir allt ovanligare. Det anses allt viktigare att ha social kompetens framför att vara bestämd och auktoritär även på chefspositioner. När kvinnor tar sig högre upp i samhällshierarkin så tar de också med sig många av det klassiskt kvinnliga egenskaperna. Samtidigt klarar sig kvinnor bättre i skolan av samma anledningar. De klassiskt kvinnliga egenskaperna så som att kunna sitta still och följa instruktioner premieras i skolan. Tidigare har detta inte varit något problem för pojkar dels eftersom de högre klassernas män ändå premierats på grund av sitt kön och de lägre klassernas män ändå förväntades arbeta med fysiska arbeten som inte krävde höga betyg eller vidareutbildning. I dagens samhälle däremot, så förväntas du i allt större utsträckning studera vidare efter gymnasiet för att få ett arbete som du kan leva på, oavsett klassbakgrund. Detta slår hårdast mot framförallt arbetarklasspojkar, men även arbetarklassmän som plötsligt kan stå utan varken jobb eller utbildning efter en varsling. Detta innebär såklart ett utanförskap som dessa män upplever, men som inte erkänns enligt några av de idag vanliga maktförklaringarna. Det kan vara en förklaring, utan att för den sakens skull vara en ursäkt, till mycket av det nutida hat som finns hos vissa män och riktas mot kvinnor och feminister i offentligheten.

Så varför menar jag att män vinner på feminism? Det låter ju helt ologiskt enligt ovan nämnda beskrivning av läget. Men jo, för jag tror att ett samhälle, som exempelvis i Sverige, där vi är vana att arbeta för ökad jämställdhet och för jämn könsfördelning på olika områden också är bättre rustat för att klara av en situation där män kommer på efterkälken. I ett samhälle där det redan finns vana vid att ifrågasätta stereotypa könsroller och varför det ”ska” vara på ett visst sätt, där finns det också en större möjlighet att avstyra en utveckling där män klarar sig allt sämre genom att möjliggöra för män att ta andra roller och sätt att vara och agera på. En annan viktig del för mig som socialist är såklart även att uppmärksamma de klassorättvisor som många av dessa män också utsätts för och att arbeta emot dem.

”Friendzone” som en del av den mansdominerade spelkulturen.

Ett begrepp som blivit väldigt populärt i modern internetkultur är ordet ”friendzon”. För de som är över 35 och/eller lever under en sten skulle en kunna beskriva begreppet och hur det främst används när en person (oftast manlig) har sexuella eller romantiska känslor för sin vän (ofta kvinnlig) men där vännen inte har några motsvarande känslor tillbaka. Ordet använd även som ett verb, alltså något som någon gör mot någon annan. ”I been put in the friend zone”, ”got friendzoned” etc.

Det talas nedsättande om kvinnor som blir vän med män utan att vilja ha något mer än vänskap och det diskuteras ofta i kombination med begreppet ”nice guy”. Alltså en ”snäll kille” som trots eller på grund av sin snällhet inte lyckas få romantiska relationer till kvinnor utan ”bara” blir vän med dem. Detta sätt att resonera har såklart fått svidande kritik från kvinnor och feminister i synnerhet för att vara misogynt trams där män förväntar sig sex/romantik av kvinnor bara på basis av sin ”snällhet” utan att ta hänsyn till kvinnors egen vilja. Tjejer är inte tuggummiautomater där du stoppar in snällhet och får ut kärlek/sex.

Men hur kommer det sig att så många unga män känner igen sig i en situation där de inte lyckas i kärlekslivet och istället för att fråga sig själva vad de är för för fel på dem lägger skulden hos de potentiella partners som inte förstår hur bra partners (snälla) de faktiskt är? Hur kan så många unga män lyckats undgå vikten av ömsesidig attraktion i det sociala spelet, att det inte räcker med att utföra någon slags snällhetsritual för att därefter kunna få en belöning i form av partner? En vanlig förklaring är att de patriarkala strukturerna får män att tro att de har rätt till en kvinnlig partner bara de spelar sina kort på rätt sätt, men jag tror att det finns fler förklaringar än så. En intressant förklaring som jag tror det kan ligga mycket i är hur spelkulturen påverkar många ungas (speciellt mäns) syn på hur värden fungerar. Jag tycker själv om att spela spel, så detta handlar inte om en bashning av spel i sig, utan mer en fundering på hur spel kan påverka människor som inte har så stor erfarenhet av sociala relationer och då framförallt romantiska sådana.

Stealing-Darnassus-Flame-WOW-Quest

Dator- och tvspel fungerar ofta rätt enkelt på det viset att spelaren utför ett visst uppdrag på ett visst sätt och får därefter en belöning. Du behöver inte vara snygg, cool eller förstå sociala koder för att klara spelet utan det räcker att du spelar spelet på det sättet som spelprogrammeraren bestämt att du ska göra och i rätt ordning för att ”vinna” och därmed belönas. De flesta människor förstår att det verkliga livet inte fungerar på samma sätt. Men för en person som har mer erfarenhet av digitala spel än sociala så kan frustration uppstå när de tror sig ha gjort allting rätt men ändå inte lyckas få sin ”belöning”. Detta i kombination med patriarkala strukturer och att spelkulturen fortfarande är väldigt mansdominerad och, tja sexistisk (kvinnliga karaktärer är ofta med enbart som sexobjekt eller som någon som ska räddas, alltså en del av belöningen när spelaren ”vinner”).

När den typen av kultur överförs till det vanliga livet blir det väldigt skevt. Ett exempel på vad det kan resultera i är dejtingmanualer likt ”The Game” som i princip går ut på att överföra de digitala spelets regler på det sociala genom tydliga regler som ”spelaren” följer för att nå sitt mål istället för en naturlig social interaktion där alla parter tar och ger. Likt spel som World of Warcraft får en instruktioner att följa med löfte om belöning i form av sex då en ”vinner” spelet.

Det räcker inte med att prata om diskriminering.

Jag har märkt en benägenhet i den moderna vänstern att sammanfatta orättvisor och underprivilegierade grupper som ”problem med diskriminering” eller ”förtryckande normer”. Diskriminering är såklart ett verkligt problem som vi måste kämpa mot, men det är inte det enda problemet och heller inte alltid det viktigaste. För de flesta förtryck har en ekonomisk grund, män tjänar ofta mer än kvinnor, vita svenskar har oftare högavlönade jobb än rasifierade, klassförtryck bygger i princip bara på vilka ekonomiska förutsättningar du har (även om det såklart finns diskrimineringsproblem även när det gäller klassbakgrund) och pengar är lika med makt är lika med större möjlighet att arbeta för sina intressen, styra kulturen, styra vilka normer som anses rätt, vilka som diskrimineras och vilka som ges företräde med mera. Ekonomin påverkar således väldigt mycket. Det finns såklart undantag ifrån det här. Förtryck mot HBTQ-personer har sällan någon större ekonomisk grund då HBTQ-personer är relativt lika utspridda inom olika klasser. Där är det framförallt diskriminering och hatbrott som är de största problemen. Men att bedöma olika förtryck på samma grund kan vara djupt problematiskt. Varje typ av förtryck har sin särart och måste bedömas på sina villkor.

Ett problem när en utgår ifrån diskriminering som största problematik är att en helt missar den ekonomiska aspekten och hur ekonomisk styrning och utjämning har möjlighet att påverka väldigt mycket. Att enbart diskutera diskriminering och normer när det kommer till jämställdhet och antirasism blir därför en väldigt liberal utgångspunkt. Att diskutera hur kvinnor och rasifierade diskrimineras från höga positioner i samhället hjälper inte det faktum att många kvinnor och rasifierade inte ens har möjligheten att söka till dessa positioner från första början. Och att detta beror på såväl strukturell rasism, sexism och klassförtryck.

Racism, in the first place, is a weapon used by the wealthy to increase the profits they bring in by paying Black workers less for their work. - Angela Davis

Racism, in the first place, is a weapon used by the wealthy to increase the profits they bring in by paying Black workers less for their work.
– Angela Davis

Dagens feministiska vänster utgår till stor del ifrån queerfeminismen som i sin tur utgår ifrån HBTQ (eller QTBH om en hellre föredrar det) kampen. Och som jag tidigare påpekat är det en kamp med väldigt lite fokus på ekonomiska resurser, och mycket fokus på normer och diskriminering, till skillnad ifrån den tidigare feminismen som grundades ur en marxistisk tradition med fokus på materiell standard. Missförstå mig inte, jag tycker att föra in diskussion kring normer i den intersektionella feminismen är positivt, men det bör inte ersätta diskussionen kring materiell standard utan snarare komplettera den. Resultatet blir annars att alla förtryck börjar diskuteras utifrån samma grund. Att vi, om vi väl diskuterar klass, väljer att prata om klassmässiga normer och hur det är fel att utgå från en över/medelklassnorm men glömmer av den viktigaste delen av en progressiv klasspolitik, det vill säga att målet är att avskaffa klassamhället. Det går inte att överföra på andra typer av förtryck. För ingen vettig människa skulle säga att målet med feministisk politik är att avskaffa alla kön, att målet med en antirasistisk politik är att det inte ska finnas olika hudfärger, eller att målet med en transradikal politik är att det inte ska få finnas olika könsidentiteter. Men när det kommer till klass, så måste kampen handla om att minska klasskillnader, inte att olika klasser ska få finnas men att vi ska ”acceptera dem på lika villkor”. Därför måste vi föra in materiell standard utifrån en marxistisk tradition som en viktig del i den moderna intersektionella diskursen. Inte bara för att kunna få in klassperspektivet på ett rättvist sätt, utan även för att såväl könsförtryck som rasism och flera andra typer av förtryck har sin grund i ekonomiska förutsättningar.