Kategoriarkiv: Nördigheter

”Friendzone” som en del av den mansdominerade spelkulturen.

Ett begrepp som blivit väldigt populärt i modern internetkultur är ordet ”friendzon”. För de som är över 35 och/eller lever under en sten skulle en kunna beskriva begreppet och hur det främst används när en person (oftast manlig) har sexuella eller romantiska känslor för sin vän (ofta kvinnlig) men där vännen inte har några motsvarande känslor tillbaka. Ordet använd även som ett verb, alltså något som någon gör mot någon annan. ”I been put in the friend zone”, ”got friendzoned” etc.

Det talas nedsättande om kvinnor som blir vän med män utan att vilja ha något mer än vänskap och det diskuteras ofta i kombination med begreppet ”nice guy”. Alltså en ”snäll kille” som trots eller på grund av sin snällhet inte lyckas få romantiska relationer till kvinnor utan ”bara” blir vän med dem. Detta sätt att resonera har såklart fått svidande kritik från kvinnor och feminister i synnerhet för att vara misogynt trams där män förväntar sig sex/romantik av kvinnor bara på basis av sin ”snällhet” utan att ta hänsyn till kvinnors egen vilja. Tjejer är inte tuggummiautomater där du stoppar in snällhet och får ut kärlek/sex.

Men hur kommer det sig att så många unga män känner igen sig i en situation där de inte lyckas i kärlekslivet och istället för att fråga sig själva vad de är för för fel på dem lägger skulden hos de potentiella partners som inte förstår hur bra partners (snälla) de faktiskt är? Hur kan så många unga män lyckats undgå vikten av ömsesidig attraktion i det sociala spelet, att det inte räcker med att utföra någon slags snällhetsritual för att därefter kunna få en belöning i form av partner? En vanlig förklaring är att de patriarkala strukturerna får män att tro att de har rätt till en kvinnlig partner bara de spelar sina kort på rätt sätt, men jag tror att det finns fler förklaringar än så. En intressant förklaring som jag tror det kan ligga mycket i är hur spelkulturen påverkar många ungas (speciellt mäns) syn på hur värden fungerar. Jag tycker själv om att spela spel, så detta handlar inte om en bashning av spel i sig, utan mer en fundering på hur spel kan påverka människor som inte har så stor erfarenhet av sociala relationer och då framförallt romantiska sådana.

Stealing-Darnassus-Flame-WOW-Quest

Dator- och tvspel fungerar ofta rätt enkelt på det viset att spelaren utför ett visst uppdrag på ett visst sätt och får därefter en belöning. Du behöver inte vara snygg, cool eller förstå sociala koder för att klara spelet utan det räcker att du spelar spelet på det sättet som spelprogrammeraren bestämt att du ska göra och i rätt ordning för att ”vinna” och därmed belönas. De flesta människor förstår att det verkliga livet inte fungerar på samma sätt. Men för en person som har mer erfarenhet av digitala spel än sociala så kan frustration uppstå när de tror sig ha gjort allting rätt men ändå inte lyckas få sin ”belöning”. Detta i kombination med patriarkala strukturer och att spelkulturen fortfarande är väldigt mansdominerad och, tja sexistisk (kvinnliga karaktärer är ofta med enbart som sexobjekt eller som någon som ska räddas, alltså en del av belöningen när spelaren ”vinner”).

När den typen av kultur överförs till det vanliga livet blir det väldigt skevt. Ett exempel på vad det kan resultera i är dejtingmanualer likt ”The Game” som i princip går ut på att överföra de digitala spelets regler på det sociala genom tydliga regler som ”spelaren” följer för att nå sitt mål istället för en naturlig social interaktion där alla parter tar och ger. Likt spel som World of Warcraft får en instruktioner att följa med löfte om belöning i form av sex då en ”vinner” spelet.