Kategoriarkiv: Miljö

Konsumtionssamhälle eller produktionssamhälle.

”Så minskar du som konsument ditt ekologiska fotavtryck!” ”Vi konsumerar alldeles för mycket” ”Fler borde konsumera på ett mer ansvarsfullt sätt” ”Det är inte svårt att dra sitt strå till stacken”.

Vi har nog alla hört det. Floskler om hur vi konsumerar allt för mycket och hur vi måste dra ner vår konsumtion eller i alla fall ändra den för miljön, djuren och mänsklighetens skull. Och självklart är det på ett sätt helt korrekt att det samhälle som uppmanar till ständig konsumtion leder till en massa skit. Sättet som varor produceras på för att hålla uppe konsumtionen är inte bra för miljön, slit och släng-kulturen som skapar sopberg när vi vill ha den nyaste mobiltelefonen varje år, urusla vilkor och låga löner till slavarbetare i tredje världen för att hålla nere lönerna, kött och mjölkindustrin med mera.

Missförstå mig inte. Egentligen tycker jag att det på ett moraliskt plan är bra att välja veganskt och bra producerat. Vad jag däremot vänder mig emot är den enorma tilltron inom stora delar av vänstern som finns till konsumtionsmakt och medveten konsumtion. Som när människor sorgset uttrycker att ”om fler bara kunde välja att…” eller ”det är ju inte SVÅRT att välja klimatsmart” ”alla kan om de vill!”. Resultatet blir demonisering av individer som väljer fel.

Kära vänstermänniskor som resonerar såhär. Inser ni inte hur liberalt individfokuserat det här är? För att inte tala om hur ni verkar anse att kapitalismens inneboende problem (miljön, djur och människor exploateras i profiten namn) enbart kan lösas på kapitalismens egna premisser (förändra efterfrågan på varor genom individuell konsumtion). Det är en analys värdig en nyliberal.

Och om vi nu tittar på vad som faktiskt i grunden skapar problemen med miljön, djurs och arbetares situation så är det ju i grunden inte konsumtionen utan produktionen. Det är produktionen som skapar utsläpp, producerar miljöfarliga slit och slängprodukter, som använder sig av dålig djurhållning och som utnyttjar billig arbetskraft. Att använda konsumentmakt är ju såklart i teorin en möjlig lösning. I teorin. Men i praktiken så funkar det sällan eftersom för få deltar och OM det fungerar så är det ett trubbigt verktyg som inte nödvändigtvis ger rätt resultat.

Väljer många bort en produkt så är det inte säkert att producenten tänker ”ah, folk köper inte min produkt för att den tillverkas under etiskt tveksamma metoder, bäst jag ändrar på det” och även om den gör det så är det en metod som tar lång tid.

Vad jag menar är att det behövs förändring på en högre och bredare nivå. Som inte påverkas av konsumenters nycker eller kan omstyras av företagen genom reklam och prissättning.

Jag syftar på lagstiftning och ökad politisk styrning av produktionen. Både när det kommer till vad som produceras, hur det produceras och i vilken utsträckning. Jag vill inte ha ett samhälle med fler bra produkter att välja på utan ett där jag inte ska kunna välja dåliga produkter. Där ”vi” inte tillåts producera dåliga produkter. Hur kan vi köpa en analys där jag som individ anses mer skyldig till miljöförstöring om jag köper en viss vara än vad butiken som säljer den eller inte minst producenten som producerar den är? Där vi ofta pratar om onödig konsumtion men nästan aldrig om den onödiga produktionen som gör konsumtionen möjlig?

Så istället för att komma med 7 enkla tips på hur du kan göra skillnad i din vardag så vill jag komma med tre, kanske mindre enkla tips men desto mer effektiva i längden:

1. Analysera

2. Kritisera

3. Organisera.

Tre sorters politisk verksamhet.

Jag har funderat på det här med olika sätt att förhålla sig till politisk verksamhet och aktivism och jag tycker mig kunna utkristallisera tre vanliga sätt att se på samt prata om förändringsarbete vilket jag har för avsikt att framföra. Det är mycket möjligt att någon annan tidigare framfört en liknande teori kring politiskt förhållningssätt och dessutom bättre än jag gör här, men då får det så vara.  De tre olika förhållningssätten kallar jag här för politisk teori, individuell praktik och strukturell praktik. De olika utgångspunkterna går att använda på nästan alla frågor och jag kommer därför använda några exempel.

Politisk teori

Är precis vad det låter som och är väl egentligen grunden för all typ av politisk praktik.
Rent konkret kan det vara exempelvis marxistisk teori, feministisk teori, teorier kring heteronormativitet och queerteori, postkoloniala teorier, teorier kring miljöpåverkan med mera.
Det kan såklart vara viktigt att ha en teoretisk grund för det politiska arbete som ska genomföras, men teorierna i sig påverkar sällan så mycket ifall vi inte omsätter dem i praktik.

Individuell praktik

Individuell praktik handlar mycket om vad du som individ gör i din vardag. Det kan exempelvis handla om att skänka pengar till behövande, att agera jämställt eller normbrytande, att använda ett inkluderande språk, lyssna på vad utsatta grupper har att säga om sin situation, medvetandegöra andra om orättvisor, vara medveten om sina privilegier, handla ekologiskt hållbart med mera.
Alla människor har såklart ett ansvar att i största möjliga mån leva som de lär, respektera andra människor, inte bete sig som svin eller utnyttja förtryck till sin egen fördel. Att göra det, trots vetskap om att det är fel är helt enkelt en typ av dubbelmoral och i vissa fall direkt ruttet. Men att tro att en individuell praktik räcker för att förändra samhället är i grunden en liberal tanke som gång på gång misslyckas. För varje person som lyckas leva på ett bra och rättvist sätt så går det minst tio som inte gör det. Därmed krävs det något mer för att påverka samhället i grunden. Individuell praktik har många likheter med det som lite nedsättande brukar kallas för identitetspolitik där vi tar in vårt politiska engagemang och praktik som en del av vår identitet.

Strukturell praktik

Strukturell praktik handlar om konkreta åtgärder och förändringar i samhället samt att förändra de grundläggande strukturer som kan antas vara grunden till vissa problem.  Som att dela föräldraförsäkringen enl lag, höja löner i offentlig sektor, införa krav på jämnare representation inom viktiga delar av samhället, bygga fler billiga lägenheter centralt för att minska segregation och bostadsbrist, minskad arbetstid för att kunna dela på arbetstiden och skapa fler arbeten, höja skatten för högavlönade för att investera i samhället och utjämna klasskillnader, sätta press på producenter att producera på ett miljövänligt sätt, höja skatten på vissa varor som inte är producerade på ett bra sätt och sänka den på de som är, införa ett tredje juridiskt kön, gör föräldrabalken könsneutral avseende gifta par där den ena blir gravid, lägg till transpersoner i hatbrottslagen, med mera.

Strukturell praktik syftar till att förändra grundläggande strukturer i samhället med syfte att förbättra i större skala utan att lägga allt ansvar på individer att medvetandegöra sig själv och andra eller handla på rätt sätt. Tanken är att skapa ett bättre samhälle direkt genom att forma om och förändra det som är dåligt och fel. Jag upplever ofta att de politiska rörelser som främst agerar på internet, så kallad slacktivism, främst fokuserar på de två första förhållningssätten till politik men sällan på praktiskt politiskt arbete på en strukturell nivå.

SD utan invandringsfrågan, en splittrad politik.

SD brukar ofta skryta med att de har lockat väljare från alla partier och från båda blocken. Samtidigt som de inte vill kalla sig ett enfrågeparti så pratar de inte gärna om andra frågor än den stora gemensamma nämnaren hos SD röstare: Synen på invandringen. Varje gång frågan om invandring kommer på tal, oavsett utifrån vilken vinkel så växer SD. Men vad är SD egentligen för slags parti ifall vi plockar bort invandringsfrågan? Det talas ju sällan om deras inställning till andra frågor. Jag har kollat upp SDs politik och tänker här kortfattat presentera vad de framför på sin sida.

Sjukvården:

”Sverigedemokraterna står upp för en vård för hela Sverige. En sjukvårdspolitik som utgår från att alla ska ha rätt till bästa vård oavsett var i landet man bor. Med en sjukvård värd namnet ska man inte ha mindre chans att överleva cancer bara för att man råkar bo på fel plats.”

Det låter ju bra. Men hur vill SD göra detta?

”[vi vill] satsa pengarna på att korta köerna, att möjliggöra fler sjukhusbäddar och att öka kvaliteten över hela landet.”

Okej, så SD vill lägga till mer resurser på sjukvården. Det känns ju fint och solidariskt. Nästa fråga.

Skolan:

Bortsett från att SD vill införa betyg i 4 klass och återförstatliga skolan vill de även att skolan ska anställa mer personal och att skolmaten ska bli bättre.

Lite axplock med ”godbitar” för både höger och vänsterväljare alltså. Ordning och reda OCH mer resurser. Låt oss gå vidare.

Landsbyggdspolitik:

”Investeringar i infrastruktur är grundläggande för att man ska kunna dra nytta av skog, mineraler, vatten och alla de andra resurserna som finns ute på landsbygden. Skogsnäringen sysselsätter idag 200 000 människor men potentialen är större med rätt förutsättningar. Sverigedemokraterna vill öka anslagen till underhåll och modernisering av järnvägsnätet.”

Inget konstigt här. Sverigedemokraterna påtalar än en gång att de vill göra stora satsningar. Att fokusera på landsbygden är förmodligen ett försök till att vinna väljare som känner sig förbisedda av många andra partier.

Brottslighet:

”För att råda bot på den utbredda ineffektiviteten inom Polisen vill vi satsa pengar på en effektivitetsreform som ska möjliggöra att poliserna kan göra det de är bäst på – bekämpa brottslighet.”

SD är tydliga med att de är ett parti som önskar mer ”lag och ordning”. Inte oväntat från ett parti med ett så brunt förflutet. Raka led och stöveltramp!

Försvarspolitik:

  • Kraftigt ökade medel till försvarsmakten
  • Återinför värnplikten
  • Utveckla försvarsindustrin

Inget för pacifister alltså. Men SD har även spenderarbyxorna på sig. På det stora hela så verkar de vilja ha en politik som investerar i samhället på olika sätt. Men hur ska de finansiera detta? Nu väntar jag bara på att de ska föreslå en rejäl skattehöjning! Inte mig emot då jag föredrar höga skatter framför en nedmonterad välfärd.

Äldreomsorg:

”Skatterna har sänkts kraftigt de senaste åren för löntagare. Pensionärerna har fått nöja sig med några brödsmulor. Sverigedemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna mer än vad något annat parti föreslagit. Vi vill också särskilt satsa på de fattigaste pensionärerna genom att höja garantipensionerna samt sänka högkostnadsskydden för vård och medicin.”

Nähä. Skattesänkning för pensionärer OCH högre garantipension. Men vi andra då, vi får väl ändå höjd skatt?

Arbetspolitik:

”Vi tycker att det ska vara lönsamt att arbeta. Vårt förslag om ett femte jobbskatteavdrag beräknas ge 10 000 nya jobb och innebära att en sjuksköterska får 200 kronor mer i plånboken varje månad.”

Okeej… Men hur ska detta finansers då? Sänka A-kassan?

”Men det måste även finnas trygghet vid arbetslöshet. Vi vill återinföra en trygg omställningsförsäkring vid arbetslöshet och sjukdom genom att höja taket i A-kassan till 900 kronor per dygn samt återställa sjukpenningen till den nivå som gällde innan regeringen försämrade sjukförsäkringen. Vi vill också öka möjligheterna för deltidsarbetslösa att stämpla upp till heltid. Sverige förtjänar en fungerande arbetslöshetsförsäkring.”

Right.. Det känns som att SD glömt något fundamentalt här. Jag vet att SD gärna vill se sig som att de ställer sig utanför höger-vänsterskalan. Men grejen är den, att. Tja. Det luriga med vänster respektive högerpolitik är att vänstern vill se mer resurser till välfärden och till investeringar i samhället, men höga skatter för att finansiera det medan högern vill sänka skatterna på bekostnad av mindre resurser som staten sedan kan fördela. Det går inte att både ha kakan och äta den. Lova skattesänkningar och ökad välfärd på samma gång. Det försökte sig alliansen på i vallöftena inför valet 2006 men det gick ju som det gick.  Det är även sossarnas ständiga dilemma, ska de våga sig på att föreslå reformer, men då tvingas gå till val på skattehöjningar som kan avskräcka ”mittenväljarna”, eller köra på den säkra vägen och inte lova så mycket, men riskera att förlora sina kärnväljare?

Miljöpolitik: 

SD vill ”tillskjuta medel för att återställa och sanera de förorenade områdena” i Östersjön. Men de vill även sänka priset på el.

De fortsätter alltså att framföra investeringar utan att komma med en förklaring på hur de vill finansiera det hela.

Jämställdhet/HBTQ:

Det fanns ingen egen flik för dessa frågor, därför så fick en leta under rubriken ”familjen” för att hitta något som behandlade dessa ämnen. Följande formuleringar kan enkelt sammanfatta deras inställning:

”Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.”

Alltså, samkönade par har inte samma rätt att bilda familj eftersom män och kvinnor är olika och måste komplettera varandra som föräldrar…

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. ”
(Min kursivering)

Det vill säga, de vill att alla ska ha samma rättigheter, fast egentligen vill de inte det. Fräscht.

”[det är] också naturligt för oss att erkänna att vissa människor kan födas med en oklar eller ombytt könstillhörighet och att dessa människor skall få samhällets stöd i händelse av att detta förhållande utgör ett problem för dem.”

Nämen så snällt och omtänksamt av dem då.. Tråkigt bara att de konsekvent och in i det sista röstade för tvångssteriliseringar av transpersoner.

”Vi förespråkar en formell jämställdhet där varken kvinnor eller män skall särbehandlas på basis av sin könstillhörighet. Om detta sedan skulle visa sig leda till att män och kvinnor inte gör allting på samma sätt, i exakt samma utsträckning, så betraktar vi inte det som problematiskt.”

Om till exempel det skulle visa sig att kvinnor oftare ”väljer” att vara hemma med barnen i högre utsträckning än män, vilket leder till att kvinnor erhåller lägre lön, lägre pension och i lägre grad än män erhåller höga positioner i samhället samt att kvinnor som grupp därmed inte har samma makt över sina liv eller makt i samhället, så ser SD inte det som ett problem som kan behöva åtgärdas. Thats just how it is. På grund av ”medfödda olikheter”. Tråkigt, tråkigt säger SD och rycker på axlarna.

Jag försökte hitta SDs inställning till abortfrågan på deras sida, men det verkat mystiskt försvunnit, men jag hittade följande på sdkvinnor.se: 

Det är tyvärr endast Sverigedemokraterna som värnar kvinnans rättigheter genom att stödja rätten till abort i Sverige och som samtidigt vill värna de ofödda barnens rättigheter bland annat genom att förespråka sänkta tidsgränser för abort.

Insikten om att varje foster redan tidigt är ett eget liv som har alla förutsättningar att utvecklas till en unik individ med möjlighet att leva ett rikt liv, verkar tragiskt nog saknas hos övriga riksdagspartier. Det har resulterat i en abortlagstiftning som är så pass liberal att till och med friska och livsdugliga barn aborteras, även när det inte föreligger fara för moderns liv och hälsa.

 

SD vill alltså sänka tidsgränsen för abort, vilket de av någon anledning väljer att inte gå ut med på sin officiella sida. Texten skriven av SD-kvinnor antyder även att de helst av allt inte vill tillåta abort annat än när graviditeten är en fara för den gravidas liv. En extremt konservativ inställning till kvinnors/livmoderbärande personers rätt att bestämma över sin kropp.

Jag har även tidigare skrivit om SDs inställning till HBTQ-personer.

10614149_10152652065752505_2807838961025727372_n

Hur alla SDs torgmöten skulle sett ut ifall de skulle vara tvungna att prata om andra frågor i samma utsträckning som invandrarfrågan.

Sammanfattning:

SD, med invandringsfrågan bortplockad, är ett genomgående konservativt parti som inte vill arbeta så mycket för jämställdhet annan än formell sådan (dvs samma rättigheter och skyldigheter inför lagen), är emot abort och som inte vill låta samkönade bilda familj eftersom det enligt dem är taskigt mot barnen.  De önskar mer ”lag och ordning” genom ökade resurser till polis och militär samt mer diciplin i skolan. De framför en mer progressiv välfärdspolitik än sossarna men en nästinpå nyliberal skatte(sänknings)politik. Hur detta ska gå ihop är dock oklart (det skulle vara intressant att se deras skuggbudget), kanske tror SD att en mer restriktiv invandring på något magiskt vis skulle innebära en finansiering av de reformer och investeringar som de önskar. Men inte ens med SDs förvrängda siffror avseende invandringens kostnader (som aldrig innefattar vinsterna för samhället) kan väl genom restriktioner täcka upp för alla de förslag, investeringar och skattesänkningar som de föreslår? Det går helt enkelt inte ihop.

Ser man på hur SD har agerat hittills så kan en dock gissa sig till att de förmodligen är deras investerings och välfärdspolitik som kommer att få stryka på foten till förmån för fler skattesänkningar och utförsäljningar med tanke på att SD i 9 fall av 10 röstar som Alliansen. En skulle med andra ord lugnt kunna konstatera att deras slagord ”förändring på riktigt” inte speglar verkligheten. De vill inte ha någon större förändring från den politik som förts de senaste 8 åren, med undantag ifrån minskad invandring och en del konservativa idéer om abort, HBTQ samt jämställdhet.

Vegan ur ett klassperspektiv

Det har varit en hel del snack runtomkring mig det senaste avseende veganism och huruvida ”alla kan vara veganer”. Kanske framförallt ur ett klassperspektiv (vilket jag tycker är väldigt kul såklart) men även utifrån att alla inte har den psykiska eller fysiska förmågan att äta veganskt på ett hälsosamt sätt.

Brasklapp: Jag stödjer veganism helt och fullt ut och tycker givetvis att det är skitbra att folk äter veganskt både ur ett djuretiskt och ett miljöperspektiv. Sen hur mycket det verkligen påverkar att bli vegan i det långa loppet är såklart upp till diskussion. Jag tror som tidigare nämnt inte på konsumentmakt som huvudsaklig metod när det handlar om politisk aktivism. Kanske att mathållning och veganism bör ses huvudsakligen som en personlig etisk markering avseende att leva som en lär snarare än som politisk aktivism i sig.

I vilket fall tänkte jag diskutera veganism utifrån ett klassperspektiv och ta upp olika aspekter av det. Det vanligaste att ta upp är såklart pris. Är det verkligen dyrare att äta veganskt? Kött är ju faktiskt ganska dyrt.

Svaret är såklart att det beror på. Det beror på vad du åt innan du blev vegan/vegeterian och vad du äter efter det samt hur mycket tid du har att lägga på att laga mat. Ja, kött är dyrt. Speciellt om du köper det färskt från kyldisken. Men vilket fattig person gör det särskilt ofta? Som fattig köttätare äter en antagligen mycket halvfabrikat och liknande. Bacon, fiskpinnar, frysta burgare etc. Som fattig vegan finns typ.. bönor, linser och kikärtor. Vilket såklart kan vara väldigt gott (jag menar det, jag älskar kikärtor!) men när du bara ätit böngrytor i tomatsås i en vecka så börjar en nog bli lite less, för att inte tala om att det inte är hälsosamt med en kost som inte är så varierad. För om vi tittar på allt annat som kan vara gott att äta som vegan (utan att själv behöva laga ALL mat från grunden) så finns det en tydlig trend åt att veganskt=dyrare. Jag för här en lite enkel och ovetenskaplig jämförelse mellan olika någorlunda likvärdiga alternativ som en fattig vegan/ickevegan med lite tid över till kulinariska experiment skulle kunna tänkas köpa.

Veganskt:

Silkestofu, coop:  107,45 kr/kg

Sojafärs coop: 108,33 kr/kg
Falafel, coop: 77,77 kr/kg

Sojabitar, veganlife: 130 kr/kg

Tofu naturell, veganlife: 100 kr/kg

 Ickeveganskt:

Fiskpinnar: 44,33 kr/kg

Korv, Lithells: 32,38 kr/kg

Blandfärs (färsk): 90 kr/kg

Frysta burgare Eldorado: 55,50 kr/kg

Bacon, scan : 83,21 kr/kg

Frysta köttbullar, Felix: 78,50 kr/kg

Veganskt:

Sojadryck: 16kr litern

Havregrädde 250 ml: 14 kr

Alpro soyghurt vanilj: 39,93 kr/l

Jeezly orginal (veganost): 174,75 kr/kg

Ickeveganskt:

Mjölk: 9,95 kr/l
(Mjölk, ekologisk: 11,95 kr/l)

Milda mat och visp 250 ml: 10,50 kr

Arla yoghurt vanilj: 21,95 kr/l

Åseda gräddost: 119,90 kr/kg

Som alla mattekunniga personer nog räknar ut blir det ganska mycket dyrare i längden att leva som vegan förutsatt att en inte lägger väldigt mycket tid på sin kosthållning.

Det GÅR såklart att göra god och billig vegansk mat utan en massa ersättningsprodukter om du har tiden och orken att sätta dig in i hur en gör för att få det både gott OCH billigt samt dessutom få i sig allt det som du behöver för att kroppen ska må bra. Problemet är väl för det första att alla inte har den tiden, orken eller kunskapen som behövs. Så jag kan bli LITE trött när vita, barnlösa medelklasshipsters runt 30år som bor i storstaden kommer med påståenden likt ”alla kan vara veganer, det finns inga ursäkter!”. Eller ”Det är billigare att vara vegan!”. Så kan vi inte sluta fokusera på att shama individer och istället fokusera på de stora sätten att påverka samhället? Som att göra vegetabiliska varor billigare och mer tillgängliga, öka andelen vegetabilisk kost i skolan, förkorta arbetstiden (så att människor faktiskt får TID att laga god, billig och nyttig mat och inte måste förlita sig så mycket på halvfabrikat och liknande) och så vidare.

Jag lämnade i det här inlägget ute diskussioner kring utbildning/kunskap, tillgänglighet etc och fokuserade främst på ekonomi. Men det finns såklart även andra aspekter av klass än det rent ekonomiska som kan vara viktiga i sammanhanget.

Arbetssamhället del 4. Sex timmars arbetsdag och andra möjliga lösningar.

Arbetssamhället del 1 Varför måste vi arbeta?

Arbetssamhället del 2 Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”

Arbetssamhället del 3 Kvinnor och jämställdhet

Jag tänkte här beskriva lite tankar om möjliga förändringar som går att genomföra för att förändra samhället bort från arbets och konsumtionssamhällets problem som jag beskrev i det här och  det här inlägget. En stor och viktig förändring anser jag är en generell arbetstidsförkortning. Det vill säga att vi arbetar mindre per dag/vecka än vi gör nu. I dagsläget är såväl vänsterpartiet, miljöpartiet och FI för en arbetstidsförkortning ner från åtta till sex timmar om dagen. Men frågan har tyvärr ännu inte vunnit mark inom mainstreampolitiken då såväl högern och sossarna (officiellt) tar avstånd ifrån förslaget. Det har kallats utopiskt, orealistiskt, för dyrt, extremt och populistiskt men det är i grunden inte speciellt svårt eller dyrt. Arbetstidsförkortning har gjorts tidigare när vi gick från tio timmar om dagen till åtta och även då var högern negativa till förslaget, företag skulle gå i konkurs och det skulle bli för dyrt sas det, idag är det nog få som vill byta tillbaka till en tiotimmarsdag. Faktum är att gå ner till sex timmar skulle kosta mindre än vad alliansen lagt ut på jobbskatteavdrag. Vill ni läsa mer om hur det skulle kunna genomföras så har vänsterpartiet skrivit en rapport om saken som går att läsa HÄR.

Men vad är då fördelarna med en arbetstidsförkortning? Jag har redan skrivit ett inlägg om hur arbetstidsförkortning är bra utifrån ett feministiskt perspektiv. Men lite kortfattat så skulle en kunna säga att eftersom en av de största orsakerna till lönegapet mellan män och kvinnor beror på att kvinnor generellt sätt arbetar mer deltid så skulle löneklyftan kunna utjämnas om deltidsarbetande blev heltidsarbetande genom en generell arbetstidsförkortning, utan att någon behöver gå upp i tid. Dvs män får anpassa sig till kvinnors arbetstider istället för tvärt om. Dessutom skulle det göra det enklare för par och andra samboende att dela på hushålls och omsorgsarbetet om de är hemma mer. Män skulle få mer tid med sina barn och kvinnor större ekonomisk makt. Win-win.

En annan positiv effekt är att fler arbeten skulle skapas om vi delade på arbetstiden bättre. Det skulle motverka den kroniska arbetslösheten som uppkommer vid effektivisering av produktionen (genom exempelvis maskiner etc) som jag skrivit om tidigare utan att för den sakens skull tära på miljön. Att det i dagsläget finns de som arbetar sig utbrända samtidigt som andra står utan arbete eller hoppar runt mellan osäkra anställningar är faktiskt väldigt absurt. Vi skulle kunna slippa skapa meningslösa jobb för att få ut fler i arbete. Visst skulle det kanske kosta lite mer att anställa fler istället för färre med längre arbetstid. Men å andra sidan skulle vi som samhälle spara pengar på färre sjukskrivningar och mer utvilade människor. En arbetstidsförkortning skulle även vara bra utifrån ett klassperspektiv, inte bara med tanke på att det ofta är de lägst betalda som har tunga och slitsamma yrken och som är i störst behov av avlastning,  arbetstidsförkortningen skulle även stärka arbetstagarnas position gentemot arbetsgivarna när det blir färre arbetslösa i samhället och på så sätt ge dem mer att säga till om i yrkeslivet vilket i grunden är något demokratiskt.

Ett annan, inte lika tungt, men ändå viktigt argument för en arbetstidsförkortning är att vi alla får mer fritid och därmed ökad makt över våra liv. Vi får tid att vara kreativa och skapande varelser. För vi får inte glömma att allt som tillför samhället på olika sätt inte är sådant som kommer till under betald arbetstid. Vi får tid till oss själva och våra närstående. Att bara fundera, eller förkovra oss i sådant vi själva vill lära oss. Många av oss är som mest kreativa och lär oss som mest när vi gör det på egen hand och efter eget intresse/huvud. Det är, förutom rent givande för oss som individer, även givande för resten av samhället.

Sen så kommer såklart inte alla de problem som uppstår i arbetsamhället att lösas genom en arbetstidsförkortning. Det krävs fler lösningar än det, inte minst av miljöpolitiska skäl. Exempelvis måste vi få ner produktionen av varor vilket en arbetstidsförkortning kan vara en del av om det görs på rätt sätt. Vi måste som samhälle ägna oss mer åt sådant som inte tär på miljön, som sociala yrken. Satsa på återvinning av förbrukade varor och öka andelen vegetariska livsmedel i vår kost. Resa mindre och mer miljövänligt. Allt detta måste främst göras genom att påverka de företag som i dagsläget styr produktionen. Att göra samhället mer miljövänligt kan inte främst läggas på individer och individuell konsumtion. Dels eftersom det är ineffektivt men även eftersom alla människor inte har samma möjlighet att styra sin konsumtion av sociala eller ekonomiska skäl och då individuellt fokus främst leder till att skuldbelägga de som väljer fel, oavsett omständigheter.

The odds are never in our favour

*Spoilervarning*

Hunger games

 

 

 

Det finns en fantastisk och talande passage i den andra boken i Hunger Games-serien Catching fire. Det är nästan precis i slutet av boken när protagonisten Katniss Everdeen precis uppfattat sig förrådd av sina följeslagare, de hon samarbetat med för att överleva i sitt andra hungerspel. Hungerspelen är namnet på den tävling som staten i landet Panem sätter upp varje år där ungdomar från de olika distrikten måste slåss mot varandra till döds, tills det bara finns en kvar vilken kronas som segrare. Katniss står vid tillfället bredvid en av sina vänner, Beetee, som ligger avsvimmad på marken. De har tillsammans med några andra nyss försökt bygga en form av dödsfälla genom att binda en metalltråd runt ett träd där blixten slår ner en gång i timman i den klockliknande spelarenan. Men tråden som var tänkt att leda ner i vattnet för att elektrifiera de andra tävlande har blivit avkapad medan Katniss och en av de andra gått ner för att lägga ut den. När Katniss kommer upp till den avsvimmade Beetee, skadad i armen av medspelaren som förrått henne dyker en av de andra spelarna, Finnick, upp som hon också antar har förrått henne. Katniss vet att bara en kan överleva spelet så hon höjer sin pilbåge för att skuta ner honom. Finnick håller ut sina armar mot Katniss, sedan uttalar han orden som hennes mentor sagt till henne strax innan hon gick in i arenan ”Katniss.. Remember who the real enemy is”. Plötsligt förstår hon vad som syftas, hon sänker bågen och plockar upp den avklippta tråden som hon virar runt pilen, och strax innan blixten slår ner så vänder hon istället pilbågen uppåt och skjuter mot himmelen och den osynliga barriär som omringar arenan så att tråden leder strömmen rakt in i barriären och förstör den.

Scenen som utspelas är högst symbolisk och politisk. Inte minst för att vara från en modern ungdomsroman. Den säger oss något om den omvärld som vi själva lever i. Det blir särskilt tydligt om en vet om hungerspelens syfte i det fiktiva landet. Spelen hålls varje år dels för att skapa skräck hos de fattiga i distrikten men också för att skapa rivalitet mellan dem genom att låta dem titta på när deras barn blir brutalt mördade av barnen från anda distrikt. Men tävlingarna fyller även den funktionen att den skapar hopp hos befolkningen, hopp om att segra och då vinna ära och rikedom till sig och sin familj, kunna ta sig ur fattigdom och misär. Allt detta för att förhindra att den fattiga befolkningen i distrikten, som berikar den rika huvudstaden genom sitt arbete, inte ska gå samman i ett uppror.

2012-06-05-hungergamesthreemiddlefingerslipshandsymbol600x251

Det kan ses som en metafor (om än något överdriven) för vårt nuvarande samhälle där orättvisorna blir allt större samtidigt som det finns makthavande partier som vänder de växande problemen som uppstår mot vissa grupper i samhället och använder rasismen för att skapa sammanhållning hos de som inte berörs av den. Eller hur den liberala diskursen får oss att se problemen ur ett individualistiskt perspektiv där arbetslöshet och fattigdom är ett personligt misslyckande. Där våld, brott samt strukturella övergrepp ses som orsakat av galna individer, som inte har något med oss andra att göra. Där miljöproblem antas skapas och lösas genom individuella handlingar och ansvaret ligger hos var och en av oss.

För precis som i hungerspelen så kan vi visserligen välja att spela spelet på olika sätt, vi har möjlighet att välja om vi vill spela för vår egna vinning skull, sätta kniven i varandra för att vinna eller för att skydda oss själva, låta bli att spela spelet alls och hålla oss undan som bagarpojken Peeta eller hata och hämnas på de värsta mördarna, ”karriäristerna” (ja, de kallas faktiskt så) som Katniss gör. Och vi har alla olika förutsättningar för olika handlingsmöjligheter, men i slutändan så är vi alla fångade i samma arena. Och då måste vi, om vi verkligen vill se en förändring, komma ihåg vem som är den verkliga fienden. Vända våra blickar uppåt och fokusera på att förstöra de osynliga barriärer, det system som skapar problemen från första början. Fokusera främst på de makthavare som upprätthåller dem istället för de individer som bara är spelpjäser i ett riggat spel.

Taggad

Arbetssamhället del 2. Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”.

Fortsättning på första inlägget om arbetssamhället.

Vissa kritiker skulle förmodligen säga något i stil med att ”Men alla arbeten som skapar intäkter är bra eftersom det skapar välstånd i samhället. Om det ger jobb ger det människor möjlighet att tjäna pengar som de kan spendera, vilket ökar tillväxten och samhället kan därför blomstra”. Det finns dock flera problem med detta.

Ett samhälle med en ständigt ökande tillväxt bygger på att människor ständigt måste öka sin konsumtion, det vill säga de måste köpa mer prylar. Detta leder till att det enligt marknadslogik blir helt rimligt att skapa produkter som är gjorda för att gå sönder efter ett litet tag så att konsumenterna måste köpa nytt. Ett annat välkänt knep för att öka konsumtionen är att låta produkter bli ”omoderna” genom att ändra på designen på de nya produkterna så att vi upplever den äldre varan som ful och gammalmodig efter ett litet tag, även om den fungerar lika bra till sitt ändamål som innan. Mobiltelefoner och annan elektronik upplevs efter ett tag som långsam och seg på grund av att mjukvaran (appar, program, spel etc) kräver mer än vad de äldre modellerna klarar av. Vi har alltså ett samhälle där den inre logiken för att skapa välstånd kräver att vi utvecklar saker som inte håller eller som skapas för att försämras med tiden. Det här resulterar givetvis i en enorm påfrestning för miljön. Inte nog med att det skapat sopberg, ökat antal giftiga ämnen som går ut i naturen och så vidare utan det är även ett enormt slöseri av naturresurser som används för att skapa allt fler produkter i takt med konsumtionens ökning. Vi har bara en jord med ändliga resurser, därför blir en evig tillväxt genom ständigt stigande konsumtion en omöjlig ekvation. Resultatet blir inte främst en ökad levnadsstandard i form av nya och bättre produkter utan ett samhälle där behov vi inte visste att vi hade måste skapas för att ständigt öka konsumtionen.

En vanlig kritik mot det så kallade konsumtionssamhället brukar gå ut på att uppmana individer att konsumera mindre för att på det sättet tära mindre på jordens resurser. Att hellre köpa en lite dyrare men hållbara varor, handla ekologiskt och återanvända i högre utsträckning. Problemet med det är att vi börjar i fel ände och glömmer bort att hela samhället och det ekonomiska systemet bygger på att människor konsumerar. Ska vi förändra konsumtionssamhället måste vi förändra det i grunden. Enskilda individer kan inte heller hindra den överproduktion av varor som skapar sopberg och överanvändning av naturresurser. Idén om medveten konsumtion och konsumentmakt som viktigaste vapen emot miljöpåfrestningarna är en i grunden liberal individfokuserad idé som lägger ansvaret på företagens utsläpp på konsumenterna istället för tja, helt enkelt på företagen som orsakar miljöproblemen.

Grundidén om arbetssamhällets skapande av välstånd genom Arbete > Konsumtion > Tillväxt > Nya jobb > Arbete är i grunden problematisk på flera plan. Och lösningen kan inte främst uppnås genom individuella livsval.