Kategoriarkiv: Marx

Med rasism som förklaringsmodell

Okej, så Trump. Jag har känt en slags trötthet inför det amerikanska valet. Inte minst med tanke på hur dåliga de bägge kandidaterna varit och den allmänt tröttsamma debatten om ”lika goda kålsupare” vs ”the lesser evil” som rasat inom vänstern.

Men nu är valet över och många ställer sig frågan hur en fullständigt galen rasist och sexist kunde få titeln som ofta beskrivs som ”världens mäktigaste man”. En hel del har menat på att orsaken enbart beror på rasism och sexism och anklagar friskt alla som kommer med andra förklaringsmodeller för att gulla med rasister och ursäkta sexister med mera. Det är (påstår de) för att folk är sexister som fler inte röstade på Clinton, inte på grund av hennes åsikter. Det är för att folk är rasister som de röstade på Trump, inte för att han är en karismatisk ledare med enkla (men felaktiga) lösningar på verkliga samhällsproblem.

Men innan jag ger min bild av det hela så vill jag bara påpeka att det självklart inte finns en enskild enkel förklaring. Det är en komplex fråga med flera komplexa svar.

För det första så kan vi börja att analysera Trumps valseger på samma sätt som vi brukar analyserar fascism och nazism. För visst är det så att Trump har använt sig av rasistiska utspel för att locka sympatisörer. Rasismen spelar en stor roll i frågan, men kanske inte på det sättet som många tror där det stora problemet beskrivs som att folk tycker fel, är elaka eller inte förstår bättre.

trump-01

Den fascistiska ideologin bygger på drömmen om ett å ena sidan socialt auktoritärt, å andra sidan ekonomiskt liberalt samhälle med konservativa värderingar och hierarkier fast med en stark sammanhållning och utan inbördes konflikter. De vill helt enkelt ha det omöjliga. Ett klassamhälle utan klasskonflikter, ett samhälle med fasta roller för män och kvinnor utan feministiskt ifrågasättande. Det är dock en omöjlighet. I ett hierarkiskt, kapitalistiskt samhälle så är intressekonflikterna inbyggda i grunden. För att skapa enighet så måste det till en gemensam utomstående fiende. Någon som kan symbolisera allt det vi oroar oss för i vardagen. Som arbetslöshet, ekonomiska kriser, sjukdom, dåliga arbetsvillkor eller kriminalitet och våld. Det är där som rasismen har sin funktion i den fascistiska ideologin. Genom att placera rädslan och oron inför samhällsproblem på en yttre grupp, som exempelvis judar eller muslimer, och framställa dem som hotet mot det övriga samhället så kan sammanhållning över klassgränser och mellan kön upprätthållas.

Samtidigt så ger rasismen en förklaring till de som söker enkla svar på problem i deras vardag i samband med exempelvis ökande klassklyftor, ekonomiska kriser och andra problem som är inbyggda i systemet. Särskilt när vänstern är svag eller obefintlig och inte är närvarande för en alternativ förklaringsmodell eller ger möjlighet att erbjuda andra lösningar. USA passar väl in på den beskrivningen. Där finns en ide om den ”amerikanska drömmen” men klassklyftorna är samtidigt större än någonsin och i något annat västerland och såväl vänsterns inflytande som fackets makt är nästintill obefintligt. Att en person som Trump skulle segla in och plocka upp makten är inte överraskande.

Men sen bör vi vara medvetna om att en person som röstar brunt eller på andra sätt stödjer fascister inte är dömd till att för alltid stödja fascister. Även om det är enkelt och smickrande att avfärda hen som ett hopplöst fall som aldrig kommer bli lika upplyst som du själv så är det inte bara en skadlig och felaktig föreställning utan dessutom rätt osympatiskt.

Sen har vi den andra orsaken till utfallet, och det var att demokraterna valde en rent utsagt dålig kandidat. Demokraterna har en stor del av sin väljarbas bland fattiga latino och afroamerikaner. Det vill säga samma grupper som i stor utsträckning inte går och röstar vilket gör dem till en väldigt viktig grupp när det kommer till utfallet, inte minst för att valdeltagandet överlag är så lågt. Barack Obama lyckades just genom att tilltala de grupperna till att faktiskt gå och rösta. Men Clinton var helt enkelt en person som inte engagerade tillräckligt för att locka de svårlockade. Att hon var omåttligt opopulär och att en högerdemokrat utan någon hoppingivande politik var något av det sämsta valet mot en person som Trump hindrade inte Demokraterna från att välja henne för att slippa ”socialisten” Sanders vilken hade en betydligt mer entusiastisk beundrarskara än Clinton. En sådan skara är något som hade varit till fördel när man möter en galen populist. Överlag är det ett lågt valdeltagande och betydligt mer krångligt att rösta än i Sverige.

14991910_2154110348148221_1037062875215344549_n

Allt som allt är det att göra saker mycket enkelt för sig att lägga förklaringen till Trumps seger enbart på människors rasism. Dessutom gör den förklaringen det nästintill omöjligt att göra något åt saken. För det är betydligt enklare att föra fram andra förklaringar och andra lösningar på samhällsproblem än de rasistiska sådana för att på så vis vinna över människor än det är att utan egna idéer och förklaringar, i ett samhälle med många sociala problem säga till folk att bara sluta vara rasister. Personer som enbart kommer med förklaringen att ”det beror bara på rasism” har sällan några förslag på hur det ska motverkas. Men först när vi har en alternativ analys och lösning och inte är rädda för att ge människor en andra chans att tänka om så kan vi framgångsrikt motverka fascismens rasistiska delar och då faller den som ett korthus.

Annonser

Med kroppen som vara, en marxistisk analys av sexköp.

”Det som för kvinnan är en förbrytelse och drar med sig svåra lagliga och samhälleliga följder, det gäller för mannen som ärofullt eller åtminstone i värsta fall som en lätt moralisk fläck, som man bär med nöje. Men ju mer den nedärvda hetärismen i vår tid tack vare den kapitalistiska varuproduktionen förändras och anpassas till denna, ju mer den förvandlas till ohöljd prostitution, desto mer demoraliserande verkar den.”

”Nu går vi mot en samhällelig omvälvning, där monogamins hittillsvarande ekonomiska grundvalar lika säkert kommer att försvinna som dess komplettering, prostitutionen. Monogamin uppstod genom att större rikedomar koncentrerades i en enda hand – nämligen mannens – och ur behovet att låta dessa rikedomar gå i arv till denna mans barn och ingen annans. För detta var kvinnans monogami erforderlig men inte mannens, så att denna kvinnans monogami alls inte stod i vägen för mannens öppna eller dolda polygami.”

– Friedrich Engels

 

Anledningen till att jag skriver den här texten är att jag nyligen hamnade mitt i en diskussion om sexköp startad av en person vars ingång i frågan var att sexköp bör avkriminaliseras enbart utifrån argumentet att ”oavsett om man ser sexsäljare som offer eller som individer som själva valt sitt yrke så är förbudet mot sexköp stigmatiserande för de som är i branschen”. Det går självklart att argumentera emot det här på många sätt, som det faktum att laglig prostitution även ökar den olagliga prostitutionen, det vill säga barnprostitution och annan prostitution där olika grader av tvång är inblandad. Dessutom ökar efterfrågan och tillgången vid en avkriminalisering och det faktum att sexindustrin för den stora majoriteten som är del av den är destruktiv och rent av farlig på grund av de män som väljer att köpa andras kroppar inte alltid beter sig särskilt bra, då olika former av våld och tvång är vanligt förekommande, så resulterar det i mer problem än det löser att göra sexköp legaliserat eller avkriminaliserat. Detta var även något jag påpekade, men istället för att bemöta argumentet så hängde prostitutionsliberalerna upp sig på en enda formulering: ”att köpa andras kroppar”. Att prata om köpande och säljande av kroppar menade de var ett (för de som säljer sex) stigmatiserande språkbruk vilket inte borde användas. Ja, jag har hört argumentet tidigare. Men den här gången fick det mig att tänka kring uttrycket och varför jag ser det som en korrekt beskrivning av vad det egentligen handlar om.

För att ta en snabb genomgång av marxismens syn på varor inom det kapitalistiska systemet samt begreppet ”varufetischism” kan man lite förenklat förklara det som att ett objekt blir till en vara genom mänskligt arbete samt då det ges ett ekonomiskt värde när de säljs på en marknad bland andra varor.
Ordet ”fetischism” i sammanhanget härstammar ifrån den religiösa betydelsen av fetischer snarare än den sexuella vilken visserligen också den har sitt ursprung därifrån. När ett träd står i skogen är det bara ett träd, men genom mänsklig arbetskraft skapas ett användbart ting, exempelvis en trästol som får ett givet värde när den säljs på en marknad. Det blir en vara och genom att vi värderar varan på marknaden gör vi den till en fetisch, det vill säga den får ett värde i egenskap av en vara som det inte hade när det var ett träd som stod ute i skogen.

Bild tagen från bloggen "Sälj grej med tjej".

Bild tagen från bloggen ”Sälj grej med tjej”.

Låt oss nu gå tillbaka till sexindustrin, prostitution och diskussionen kring försäljning och köp av mänskliga kroppar. Vi är väl alla bekanta med den feministiska diskussionen om objektifiering av kvinnokroppen. Genom bland annat reklam (som uttrycket ”sälj grej med tjej” där kvinnors kroppar i reklam för andra varor framställs lika mycket som varor som det som i verkligheten säljs) och porrindustrin framställs en specifik kvinnokropp som önskvärd och eftertraktad och kan på så vis sägas fetischeras som ett objekt på samma vis som andra varor på den kapitalistiska marknaden. Det är oftast en viss typ av kvinnokropp, smal och fast med medelstora till stora bröst och ett ungdomligt utseende. En kropp vi ska vilja ha eller vilja vara intima med och vår önskan till det används också för att sälja andra varor. Även mäns kroppar har på ett liknande sätt allt mer börjat objektifieras och därmed framställas som varor, något som har en längre tradition i manligt homosexuella kretsar där mäns kroppar objektifierats på ett liknande sätt som kvinnors även tidigare.
Jag skulle även kunna nämna hur transkvinnors kroppar i högre grad objektifierats och sexualiserats inom exempelvis porren. Bland annat genom benämningen ”shemale” som används nästan uteslutande vid feticherande av en specifik sorts kropp.

Så på vilket sätt är det då denna vara, detta objekt som kvinnor och även mäns kroppar blivit när sex säljs och köps? Prostitutionsliberaler menar ofta att det är ”sexuella tjänster” det handlar om och inte försäljning av kroppar. Jag menar att ”sälja sin kropp” (eller egentligen att sälja tillgång till kroppen) är en bättre beskrivning av vad det handlar om. Om sexköp främst skulle vara en tjänst så torde det vara så att den allra mest erfarna sexsäljaren som är mest duktig på att utföra nämnda tjänst också är den mest eftertraktade. Så är dock inte fallet. Vid studier av de många sidor på nätet dit män (för det är främst män) söker sig för att köpa sex är det framförallt unga människor som är de mest eftertraktade. Oavsett om det är kvinnor (flickor) eller män (pojkar) som eftersöks så är det unga fasta kroppar som är allra mest eftertraktade. Inte sällan underåriga tonåringar som torskar är beredda att betala mest för.

Vid en intervju med en man som planerar att köpa sex i radioprogrammet ”Ligga med p3” så beskriver mannen själv orsaken till att han planerar en utlandsresa för att betala en betydligt yngre kvinna för en natt ihop med just det. Att det är en viss sorts kropp som framförallt innehas av kvinnor som är allt för unga för honom att komma nära på ett naturligt sätt som i vårt samhälle ständigt framställs som det mest eftertraktade. Något som långt innan mannen i fråga tänkt tanken att betala för sex gjorts till ett objekt, till en vara, i hans och alla vi andras medvetande. Där sexköpet i sig bara är det sista ledet i processen att varufiera den faktiska kroppen och inte bara dess arbetskraft inom det kapitalistiska systemet. Lägg därefter till medel och höginkomsttagar-mannens ekonomiska övertag vilket ger honom möjlighet att betala kvinnor eller unga män som innehar vad han önskar men som saknar samma ekonomiska förutsättningar.

Att sexindustrin gör människors kroppar till varor i större utsträckning än deras arbete till en tjänst är inte något elakt påhitt från så kallade ”sexnegativa” feminister och andra prostitutionskritiker. Det är en beskrivning av verkligheten. Oavsett vad vi än må tycka om det moraliska i handlingen att köpa sex så går det inte att komma ifrån hur den fysiska kroppen (och tillgången till den) blivit till en vara som säljs där kapitalism, varufetischism, maktrelationer och sexualitet möts.

Marxism för nybörjare (historiematerialism)

Jag och min vän Amra Bajric tänkte skriva en serie med inlägg om marxism. Syftet är att på ett klart och tydligt sätt förklara marxismen för oinsatta och nyfikna. Det här är första delen. 

Okej, så vad är det här med marxism egentligen? Nån gubbe på 1800-talet som hade idéer? Och varför är det relevant nu? Måste man läsa en massa böcker för att förstå?

För det första så är marxism mer än bara Marx, det finns en lång rad marxistiska tänkare från skilda delar av världen som har bidragit till marxismens framväxt. Marxism är inte heller enbart grunden till den moderna kommunismen utan en hel samhällsvetenskaplig teori.

Det är även lite av en (post)modern myt att marxismen bara handlar om klass.
Marxismen har bidragit till den moderna feminismens utveckling genom marxister som Engels, Kollontaj och Zetkin och till den svarta medborgarrättsrörelsen i USA som har haft stort inflytande på dagens antirasism genom kända marxister som Malcolm X och Angela Davis.

Radikalfeminismen har faktiskt sitt ursprung ur marxismens tidiga feministiska tänkare som grundlade iden om den borgerliga familjen och dess inneboende struktur som grunden för det moderna patriarkatet vilket senare också blivit grundstommen för den radikalfeministiska analysen. Marx vapendragare Friedrich Engels uttryckte redan på 1800-talet hur ”kvinnan var den första proletären” och hur hennes frigörelse måste ske genom att kapa äktenskapets bojor och göra kvinnan till en fullgod medborgare av samhället. Skillnaden mellan den tidiga marxistiska feminismen och den senare radikalfeministiska analysen är främst hur den marxistiska feminismen i större utsträckning betonar mansdominerad ekonomi och ägande som en viktig del och orsak i den patriarkala strukturen medan radikalfeminismen går djupare in på dess konsekvenser inom heterosexuella relationer.

Marx!

Men det allra mest grundläggande som man bör lära sig i fråga om marxism är
den historiematerialistiska analysen. Den ligger till grund för hela det marxistiska tänkandet.

Marx definierade historiematerialismen på så vis att det viktigaste för att förstå förändring i samhället under historien var genom att observera förändring i det materiella, det vill säga hur vi producerar livsnödvändigheter så som mat, boende, kläder och annat samt vem som äger produktionen av det samma och hur frukterna av den fördelas. I dagens samhälle så skulle vi kunna prata om ekonomi eftersom ägande av produktion och ekonomi är starkt sammankopplat i det kapitalistiska samhället.

Alltså, hur produktionen går till (genom jordbruk, hantverkare eller genom fabriker), vilka som äger tillgångar och produktion (om det är kungar, feodalherrar, kapitalister, staten eller kooperativ) och vilka som skapar tillgångar (tex arbetare, slavar, bönder eller maskiner etc) styr i sin tur hur samhället ser ut i övrigt när det kommer till vilken politik som förs, vilka lagar som stiftas och vilka idéer och ideologier som råder. Detta kallas bas (det materiella, produktion och ägande) och överbyggnad (samhällsstruktur och idéer/normer). Man kan alltså sammanfatta historiematerialismen med följande mening: ”Det är basen som styr överbyggnaden”. Eller för att använda mer moderna vänsteruttryck: Det ekonomiska systemet och fördelningen är det som påverkar och skapar samhällsstrukturer och normer. 

Motsatsen till detta tankesätt kallas för Idealism och kan beskrivas som iden om att det är de ”stora idéerna och tänkarna” som driver historien framåt. Kungar och furstar, filosofer och revolutionärer. Idealism har varit vanligt inom den liberala ideologin där man gärna förlitar sig på ideologer, idéer och samtal för samhällsförändring (minns ”vi måste ta debatten”). Inom den nutida vänstern har dock idealismen fått ett nytt fäste. Inte minst genom den stora betydelse som normer har fått som förklaring av och metod för samhällsförändringar. En stor del av den svenska vänstern av idag lägger stor tyngd vid att förändra språk, kultur och människors medvetande som huvudsaklig metod för förändring av samhället vilket kan jämföras med de kommunister som på Marx tid ansåg att samhället skulle förändras genom att uppfostra människor till goda socialister. Ett tydligt exempel på detta är den diskussion som förs bland aktivister på sociala medier där det läggs stor tyngd på vilka ord som bör användas eller inte samt vilka kulturyttringar som uttrycks och av vilka. Att se den typen av frågor som den viktigaste formen av förändringsmetod är en form av idealistisk historieskrivning,

Den historiska materialismen ställer sig emot detta tankesätt och menar på att förändringar i ägandet, fördelning, ekonomin och produktionen måste ske för att skapa ett bättre samhälle.

Därmed inte sagt att marxismen inte erkänner normer som något förekommande och påverkande. Den italienska marxisten Antonio Gramsci (som levde och tillfångatogs under den italienska fascismen under Mussolini) myntade begreppet kulturell hegemoni vilket syftar på hur de härskande grupperna i samhället inte bara upprätthåller sin makt och sitt ägande av samhällets resurser genom statsapparaten och våldsmonopol utan även genom att sprida kultur, värdenormer och gemensam samhällsideologi som legitimerar det rådande styret och som medborgarna kan godta för att inte ifrågasätta det rådande systemet. Inom det kapitalistiska systemet kan den liberala ideologin som förordnar individualism och iden om att ”var människa är sin egen lyckas smed” betecknas som en del av den kulturella hegemonin. Att en politisk klass skapar hegemoni betyder för Gramsci att den lyckats få de andra samhällsklasserna att acceptera dess moral, dess politiska och kulturella värderingar vilket resulterar i att de behöver använda mindre av andra sorters maktmedel. Gramsci påtalade de små kulturella skillnadernas betydelse och hur bas och överbyggnad, ekonomi och kultur påverkade varandra växelvis.

Med det sagt är Gramsci inte för den sakens skull att beteckna som en idealist då han fortfarande menade att det är genom medvetandegörandet av historien, hur samhället är uppbyggt och hur dess ideologi skapats som folket kan göra motstånd och förändra den ekonomiska basen och därigenom ges makt. Han menade att hegemonin var nödvändig för att upprätthålla ett styre men att styret fortfarande byggde på ägandet och kontroll av resurser, inte att idéer och kulturen i sig styrde utvecklingen fritt från den ekonomiska basen.

Det som är intressant med marxismen och den historiska materialismen trots att den är så gammal är att den går att applicera på det nutida samhället och på andra kontexter än det samhälle då den kom till. Det är inte svårt att analysera hur materiella faktorer i samhället har påverkat politik, strukturer och idéer. Därför är det fortfarande en viktig teori i vår tid.

Den svenska marxisten Nina Björk pratade nyligen i god morgon världen i P1 om historiematerialism och hur vänstern och högern tycks ha bytt synsätt i fråga om vad som förändrar samhället. Lyssna gärna här.

Det räcker inte med medmänsklighet

Det känns svårt skriva om den senaste tidens händelser, främst för att det är så mycket som jag vill ta upp. Det handlar om flyktingströmmarna från Syrien, SD, rasism, diskussionen om eventuella utvisningar, kostnader, vänsterns motstånd, högern och sossarnas vändning, brinnande flyktingförläggningar, morden i Trollhättan och frågan: Vad ska vi göra?

Jag har tidigare skrivit om vad jag ser som (till stor del) är grunden till rasismen i samhället och min materialistiska förklaringsmodell på saken under min vecka på instagramkontot kvinnohat. För att slippa upprepa mig själv så citerar jag texten därifrån.

”Den vita delen av världen har under en lång period också varit den rika världen. På grund av kolonisering har vita lyckats få en hög ekonomisk status även i länder där ursprungsbefolkningen inte är vit. När rika vita män kommer till länder för att investera i naturresurser och starta upp företag för att kunna utnyttja billigare arbetskraft så kopplas den vita hudfärgen samman med ekonomiskt kapital och ges en hög status. I USA har det tidigare ägandet av svarta slavar gjort att afroamerikaner hamnat i en ekonomisk underprivilegierad position och därmed kopplas den svarta hudfärgen ihop med fattigdomsrelaterade problem vilket även drabbar svarta med god ekonomi.

I Sverige kan vi se en liknande struktur då en stor del av den rasifierade befolkningen har kommit hit som flyktingar utan ekonomiska medel eller sociala kontakter. De hamnar i mindre bemedlade områden med strukturell fattigdom och alla de problem som kommer med den. På så vis kopplas rasifierade kroppar ihop med de fattigdomsproblem som i grunden beror på klassklyftor och segregering.
Men när rasister vill prata om ”problemen i förorten” så ligger det ofta en uttalad eller underförstådd förklaring som bygger på kulturella eller rasmässiga skillnader. På så viset både uppstår och reproduceras rasismen ständigt.”

Rasifierade flyktingar hamnar med andra ord direkt i ett utanförskap som i sin tur skapar de problem som utanförskap och fattigdom alltid resulterar i. Samma sak kommer ske med de flesta flyktingar som kommer hit från Syrien, och det blir inte bättre av att många människor redan förväntar sig att dessa personer kommer bli en belastning och börja med kriminalitet. En ond cirkel av utanförskap som leder till rasism, hatbrott och i sin tur leder till ännu mer utanförskap och utsatthet. Detta kommer bli än värre om de sittande politikerna inte tar sitt ansvar för att skapa arbetsmöjligheter, bostäder och integrationsinsatser. Och ja, detta kommer att kosta pengar. Det är i förlängningen en investering om det leder till mindre fattigdom, utanförskap och kriminalitet. Särskilt som vi behöver fler människor i arbetsför ålder som behöver vara en del i samhället, ges utbildning (om de inte redan har en) och lära sig språket och så vidare.

SD och deras likar använder ofta argument likt ”vi har inte råd, det kostar för mycket” och så vidare. De sätter välfärden och ”svenskarna” mot att hjälpa människor i nöd. För var ska pengarna komma ifrån? ”De äldre får ingen sylt på pannkakorna och blabla”. Att ekonomiska utgifter måste leda till nedskärningar är ett ”sanning” högern ständigt intalar sig. Allt ifrån Reinfelds ”öppna våra hjärtan” (dvs skära ner på det offentliga) till ”inte ta in för många”. Att vi exempelvis skulle kunna höja skatten för de rikaste är ju det samma som Sovjet och Stalin i deras ögon. Att infödda svenskar inte skulle gynnas av dessa insatser (så som fler bostäder, bättre skyddsnät, insatser för människor att komma i arbete och fler arbetstillfällen) är också något som såväl SD som borgerligheten gärna vill påskina så pass att även vissa i den så kallade vänstern köpt. Vi vill inte alls prata om kostnader utan enbart om medmänsklighet, det är ett fint förhållningssätt att vilja ”sätta människor före ekonomin”, men om vi inte pratar om ekonomin så ger vi också högern fritt spelrum att vara de som kommer med lösningar på de problem som faktiskt uppstår när vi inte har tillräckligt med boenden för de som kommer hit och när de direkt hamnar i utanförskap. Hur ska vi någonsin kunna nå ut med vår vision om ett medmänskligt mottagande ifall vi inte vill prata om kostnader och de insatser som krävs för att genomföra detta medmänskliga mottagandet. Resultatet blir bara ett större utanförskap för de som kommer hit eller i värsta fall, att ”lösningen” stängda gränser blir den enda som hörs när vänsterns enda argument är att vi bör vara medmänskliga, öppna gränserna och så kommer allt magiskt att lösa sig.

Men om vi inte gör något för att faktiskt se till att de människor som kommer inte direkt hamnar i utanförskap och fattigdom så kommer det leda till att just det händer, och då ökar även rasismen som ett brev på posten.

Där kommer även nästa poäng in. Rasism och klassklyftor är tätt sammansatta och antirasism måste därmed också komma med klasskamp. När svenskt näringsliv vill skapa låglönejobb för att underlätta för flyktingar så är det också ett förslag som leder till lönedumpning. Och förutom det faktum att svenskt näringsliv ser lönedumpning som en större vinst än att flyktingar får det lättare, så skapar det också en motsättning mellan arbetare av olika bakgrunder och etniciteter. Så har det alltid fungerat, och svenskt näringsliv behöver inte heller oroa sig för att arbetare med olika hudfärger går ihop mot kapitalet. Detta vet de med största säkerhet.

Vi upprörs över svenskt näringslivs möten och samarbete med SD. Men sedan när har Svenskt näringsliv varit på vår sida? Sen när har vi kunnat lita på deras goda vilja? Varför blir vi förvånade och arga på dem? Som att bli upprörd över att Sauron samarbetar med Voldemort (kom inte på någon bättre jämförelse, men ni fattar). Vi kan lika väl bli upprörda över hur SD säljer ut sin politik till kapitalet efter att ha pratat sig varma om välfärden och de äldres situation.

”Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”

– Karl Marx

Överallt på twitter, facebook och en och annan debattartikel folk delar så upprepas samma sak, SD är dumma, SD är rasister och fascister. Och jag känner bara att, ja! Berätta något jag inte redan vet! Var är alla djupa analyser? Vi vill så gärna tro att det bara räcker med att öppna gränserna, att det ska räcka med medmänsklighet när vi i principen förpassar de nykomna till utanförskap och utsatthet. Det vill säga, om vi inte högt och tydligt kräver ekonomisk rättvisa och generella såväl som riktade välfärdsinsatser för att inte bara ta emot människor utan även inkludera dem.

Rasisterna pratar om att vi ”inte har råd” och då måste vi påminna om vilka som sitter på stora mängder kapital samt deras ansvar för samhällets välstånd. Vi kommer inte att kunna övertyga borgerligheten, men det bör heller inte vara vårat mål. Klasskampen handlar inte om att vädja till borgerligheten att dela med sig. Det räcker inte med att vädja om medmänsklighet. Vi behöver visioner, krav och skarpa analyser.

Marxistisk feminism. Min vecka på kvinnohat del:1

Jag fick iden om att jag skulle lägga upp min vecka på instagramkontot @kvinnohat för att få allt lättillgängligt och samlat på ett ställe. Jag har valt att redigera texterna på så vis att jag ändrat vissa stavfel och grammatiska fel jag hittade, lagt texterna i en annan ordning för att göra det mer pedagogiskt, ändrat sådant som är oklart och lagt till sådant som jag missade i orginaltexten samt gjort förändringar för att få texten att bli mer flytande.
Jag har även valt att dela upp det i två delar.

Under veckan fick jag kritik av vissa för att skriva ”för akademiskt” medan många andra tyckte att det var ”väldigt pedagogiskt”, därför vill jag påtala att detta är en text för de som redan kan grunderna i feminism men som inte är så insatta i marxism. Alla texter kan inte vara för alla. Vissa kommer tycka att det låter krångligt medan andra kommer att rycka på axlarna och tänka ”det där var ju inget nytt”. Så är det alltid. 

Håll till godo!

Hej. Jag heter Alma Lo och twittrar på @OskrivetBlad samt bloggar sporadiskt på ettoskrivetblad.wordpress.com.

Min tanke bakom den här veckan är att skriva om socialistisk/marxistisk feminism och vad det innebär när det kommer till förklaring av patriarkat, makt, lösningar samt en del kritik av individualistiskt fokus som jag upplever i dagens debattklimat. Jag tänkte att det inte skulle bli allt för mycket kritik mot den postmoderna feminismen men det kommer nog vara svårt att låta bli. Jag hoppas att vi ändå kommer kunna hålla en trevlig ton.

marxist-feminist-dialectic

Vad är Marxistisk Feminism?
När jag beskriver mig själv som marxistisk feminist så brukar människor ofta misstolka begreppet, antingen som att det enbart innebär marxist + feminist, eller att det skulle handla om någon slags åsikt om att ”jämställdhet mellan könen uppnås automatiskt efter att klassamhället försvunnit varför vi enbart bör fokusera på klassfrågan” (en beskrivning som jag även hört användas i böcker om olika feminismen). Detta är alltså inte vad jag menar. Istället handlar det främst om att förtryck har en materiell grund. Marx menade på att förtrycket av arbetarklassen beror på att borgarklassen sitter på ägandet av samhällsresurser. Dvs konkret makt i form av ägande (materia = materialism). Till skillnad ifrån att t.ex. anse att förtrycket grundar sig i ideologi eller arbetarfientliga normer.
Jag tror att ni förstår var jag vill komma med det här. För översatt till den feministiska frågan så går det att göra en liknande analys. Många menar på att sexismen beror på kvinnofientliga strukturer och könsnormer, vilket visserligen stämmer till viss del. Skillnaden är att jag som marxistisk feminist anser att inga ideologier eller normer uppstår och upprätthålls i ett vakuum utan att de har en materiell grund som bygger på ekonomiska förutsättningar samt kontroll över resurser och produktionsmedel (så som fabriker och annat som producerar varor). Män har genom tiderna suttit på den ekonomiska och materiella makten medan kvinnor har varit beroende av män för sin överlevnad då det under en lång tid varit en kvinnas far eller make som bestämmer hennes materiella förutsättningar vilket hon inte lagligt hade möjligheterna att besluta om då mannen inte bara ansågs äga alla delar av hushållet utan även ägde kvinnan.

Förtryck grundar sig alltså på ägande och ekonomisk/materiell makt. Därefter uppstår normer och strukturer som en reaktion på hur ägandet är uppdelat.
Bas och överbyggnad. Feminism.Den marxistiska materialistiska förståelsen av hur samhället förändras över tid kan förklaras utifrån begreppen bas och överbyggnad. I dess ursprungliga form utgick begreppen ifrån maktförhållandena mellan arbetarklassen och ägandeklassen där basen byggde på vilken plats människor har i produktionen samt vilka som ägde produktionsmedlen medan överbyggnaden syftade på lagar och ideologier med mera som formades efter basens struktur. Analysen innebär att när basen flyttar på sig så flyttas också överbyggnaden. Överbyggnaden däremot kan i viss mån snabba på eller sakta ner basens förflyttning men den kan inte i sig förändra basen i grunden.
För att ta ett exempel: Klassförtryck kan inte avskaffas genom förändrade lagar eller normarbete utan enbart genom att avskaffa klassamhället och tilldela arbetarna/folket gemensamt ägande av produktionen.

På liknande sätt så kan vi med samma slags analys inte avskaffa patriarkatet enkom genom normarbete, individuella val eller genom jämställda lagar utan att ägandet, vilket ligger till grund för maktförhållandena, också fördelas lika mellan kön.
Kvinnor i dag tjänar inte bara fortfarande mindre än män inom alla klasser utan är även mycket underrepresenterade bland styrelser i storföretag. Att hemmafruar procentuellt sätt är vanligare inom överklassen säger en del om hur ägandet av produktion fortfarande är väldigt manligt kodad. Men även inom de lägre klasserna har män generellt sätt en högre lön vilket bland annat gör att kvinnor lätt hamnar i en beroendeställning till sin partner och därmed ges mindre makt individuellt såväl som strukturellt.

2013-rey-ty-philosophy-of-freire-ontology-epistemology-logic-ethics-ideology-15-638

Materialismens motsats kallas idealism.

Lite förenklat skulle man kunna säga att om materialism går ut på att det är det materiella, basen det vill säga ägandet och fördelning av resurser etc som styr resten av samhället så som normer, lagar och värderingar så är idealism det omvända. Att det är våra normer, lagar och åsikter som skapar samhället.
I det nutida samhället så är Idealismen starkt ingrott i vår föreställningsvärld inom såväl högern som vänstern. Det är därför som vi ofta hör påståenden om att vi ”måste ta debatten”, föreställningar om att normkritik är det enda som kan lösa jämställdheten eller att lägga stor vikt vid utbildning som ett sätt att mota bort fascistiska värderingar eller dagens feminisms stora vikt vid språk och förändrande av det samma.
Idealismen är farlig på det sättet att den inte inte gör anspråk på att förändra samhället i grunden, eller åtminstånde kommer den aldrig lyckas med det. På så vis är idealismen väldigt liberal. Vi ska diskutera istället för att påverka politiken. Vi ska övertala människor att vara snälla istället för att kräva vår del av kakan. Att fokusera på normer och ideal ska påverka fördelningen istället för tvärtom.
Men ingen kamp har lyckats genom att övertala folk till att vara snälla och dela med sig.

Ett exempel på materiellt skapande av normer:
Som jag tidigare skrev så har kvinnor under långa perioder varit ekonomiskt och materiellt beroende av män. Eftersom kvinnors status och levnadsvillkor berott på vilken man som ägt henne (först hennes far och senare hennes make) så har det varit oerhört viktigt för en kvinna att ”bli gift” med rätt man för att på så vis säkra sin framtid och försörjning. En man var dock inte beroende av en kvinna på samma sätt som kvinnor var av män. Han ägde sin egen status och försörjning. Det enda som kvinnor hade att förhandla med var sin sexualitet och reproduktion. En man gifte sig med en kvinna för att få tillgång till sex och för att få en manlig arvinge som senare kunde ärva hans kapital.

Kvinnors viktigaste kapital på äktenskapsmarknaden var på så vis deras utseende och ett löfte om sexuell tillgänglighet mot ekonomisk trygghet. Av den anledningen blev det också viktigt för kvinnan att hålla på sig och inte ha sex innan äktenskapet. Inte enbart för att en ogift (dvs oförsörjd) kvinna med barn levde ett tufft liv utan även för att männen skulle bli tvungna att gifta sig för att få tillgång till kvinnans kropp.

Så här var det i alla fall för de på den övre delen av klasskalan. Arbetarklassens kvinnor har alltid arbetat och männen hade inte mycket till arv. Men att hitta en man för att täcka sin försörjning var även viktigt bland arbetarklassens kvinnor då kvinnolönerna ofta var låga och att vara ogift som fattig var knappast bättre än som rik.

Fortfarande finns det en större press på kvinnor att vårda sitt utseende samt ”hålla på sig”, även om dessa normer har luckrats upp avsevärt i takt med kvinnors ökade materiella och ekonomiska makt samt möjlighet till självförsörjning.

Detta är ett tydligt exempel på hur det materiella påverkar normerna och varför vi måste förändra de materiella strukturerna för att påverka könsnormer.

 

löner, kvinnor män

Bilden är från ”Jämställdhetsbarometen” som går att ladda ner gratis på LOs sida. Den visar på hur en heltidslön skiljer sig åt mellan män och kvinnor i arbetaryrken samt inom tjänstemannayrken. Som ni ser påverkar såväl klass som kön när det kommer till lön. I publikationen finns fler exempel på hur arbetarkvinnor är de som har sämst möjlighet att påverka sina arbetsuppgifter, upplever mer stress på arbetsplatsen, och oftast upplever arbetet som psykiskt såväl som fysiskt påfrestande.
Främsta orsaken till detta är självklart att arbetarkvinnor ofta arbetar inom vård och omsorgsyrken vilka är såväl lågavlönade som tunga och stressiga då det ofta är där som försämringar sker först när politikerna vill skära ner. Genuspedagogik i all ära, men vi måste prata om hur vi förbättrar för de kvinnor som är vuxna idag och befinner sig längst ner på klasskalan. Deras problem beror inte på normer utan på de materiella förutsättningar som utgör basen för könsmaktsordningen.

 

CLQx1GpVEAACj3F

Jag fick en kommentar angående om inte genuspedagogik är bra för att få kvinnor att välja andra yrken än lågbetalda. Jag vill bemöta detta eftersom det är en vanlig åsikt.
För det första, detta uttalande förutsätter att viktiga yrken inom vård och omsorg ska fortsätta vara lågavlönade och ha dåliga villkor men att kvinnor ska välja andra yrken för att uppnå jämställdhet. Tanken är alltså att klassamhället ska bestå men ha lika många män som kvinnor i varje social och ekonomisk klass? Som socialist låter det som en rätt (dvs väldigt) dålig idé.

För det andra, genuspedagogik är bra men måste ske parallellt med materiell förändring för att kunna åstadkomma något.
För det tredje, ska vi inte bry oss om de kvinnor som idag arbetar med låglöneyrken? Måste vi vänta tills nästa generation för att ge dessa kvinnor bättre villkor? Ska dessa kvinnor få skylla sig själva för att de ”Valde fel”? Varför är det fel att arbeta inom vården? Det är för samhället oerhört viktiga yrken vi pratar om.
Och sist men inte minst: Om kvinnor ska rata dessa yrken, vem ska arbeta med dem då? Vården skriker efter folk, det behövs inte färre kvinnor utan fler män. Men framförallt så behöver de kvinnor (och män) som arbetar inom kvinnodominerade lågavlönade yrken bättre villkor, och det får de inte genom genuspedagogik.

Så varför mer är det viktigt att ta hänsyn till klassfrågor när vi pratar om feminism? Blir kvinnors situation verkligen bättre av vänsterpolitik i allmänhet?
Sverige är ett av de länder i världen där klassklyftorna ökar som mest. 8 år av allianspolitik och skattesänkningar som främst gynnat de rika har inte gjort saken bättre. Som vi såg på den tidigare grafen hänger inkomst tydligt ihop med kön. Nedskärningar i vården och andra delar av den offentliga sektorn har även det slagit främst mot kvinnor. Inte bara för att offentlig sektor är den största arbetsgivaren för kvinnor vilka snuvats på löneökningar och fått ett stressigare arbete, utan även för att då den offentliga omsorgen utsätts för nedskärningar så är det kvinnor som förväntas ställa upp med att fylla ut det som inte längre täcks av kommunerna. Inte minst gäller detta kvinnor från arbetarklassen som inte har råd med privat finansierade tjänster.

Var fjärde säng på äldreboende har försvunnit sedan början på 00-talet och hemtjänstinsatserna har inte ökat för att fylla ut behovet. Släktingar, dvs i praktiken främst kvinnor, måste ta mer ansvar vilket leder till ökad ojämlikhet när kvinnor hålls tillbaka och tvingas gå ner i tid.
Man kan alltså säga att de ökade klassklyftorna som uppstått av skattesänkningar och nedskärningar har fört över resurser till de rikaste männen på främst de mest lågavlönade kvinnornas bekostnad.

Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp.

Den liberala vänstern.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om varför marx behövs i antifascismen och eftersom den texten även är relevant i sammanhanget så föreslår jag att ni som inte läst det läser den först.

För den här texten kommer i mångt och mycket relatera till just marxism men kanske framförallt marxistisk materialism.  Det vill säga hur vi påverkar samhället genom materiella/ekonomiska förändringar. Men främst så handlar den om den moderna vänstern och på vilket sätt som jag anser att den blir allt mer liberal.

Låt mig än en gång referera till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. I den politiska höger-vänsterskalan så har det historiskt sett ut som så att de med lågbetalda yrken har röstat vänster medan de med högbetalda yrken röstat höger. Detta är inte något konstigt eller svårt att förstå då det beror på klassintressen. De övre klassernas intressen är skilda från de lägre klassernas och medan vänstern har kämpat för de lägre klassernas intressen så har högern kämpat för de högre. Detta är också vad skillnaden mellan högern och vänstern faktiskt innebär. Det här har dock på senare år börjat luckras upp, inte minst då många nya partier som bildats har sina viktigaste frågor i sådant som inte självklart kan placeras i höger-vänsterskalan.

Andersson beskriver hur det ibland talas om att ”högern och vänstern bytt väljare”. Detta är dock inte helt sant. Däremot finns det undersökningar som visar på att personer med medelstor inkomst, högskoleutbildning och ett stort kulturellt kapital i dagsläget är mer benägna att rösta på partier till vänster samt så kallade gröna partier medan lågutbildade personer med arbetarklassbakgrund och lågt kulturellt kapital i större utsträckning än andra grupper riskerar att börja sympatisera med högerpopulistiska, fascistiska och/eller främlingsfientliga partier.

Varför är det då så? Jo, Andersson förklarar det bland annat med att personer med låg utbildning, låg inkomst och lågt kulturellt kapital generellt sätt är ekonomiskt radikala men socialt konservativa. Det vill säga att när det kommer till frågor kring välfärden och fördelningspolitik så ligger de närmast partier som socialdemokraterna eller vänsterpartiet, men när det kommer till frågor avseende jämställdhet, familjen, invandring, hbtq-frågor, värderingsfrågor etc så ligger de närmare partier så som M, KD och SD. Det vill säga, de är mer konservativa. Detta menar Andersson beror på följande orsaker: Personer som arbetar med ickeflexibla och starkt kontrollerade yrken har ofta mer konservativa och auktoritära värderingar medan personer som har möjlighet att styra sitt arbetes utformning oftare är mer individualistiska och liberala i sina värderingar. Detta beror alltså på yrkenas utformning och att klassiska arbetaryrken är mindre flexibla än när det kommer till t.ex. högre tjänstemäns arbetssituation. Men det beror även på andra saker, som att då samhället förändras åt det sämre, arbetslösheten ökar, välfärden försämras etc så är det inte konstigt att de som förlorar mest på allt detta önskar tillbaka det förflutna och ser med skepticism på det nya. Det vill säga, ser tillbaka med nostalgiska ögon på det gamla trygga folkhemmet med allt vad det innebär. När partier som historiskt sätt har fört arbetarklassens intressen, så som socialdemokratin, blir allt mindre intresserade av frågor som rör välfärden och ekonomisk fördelning, istället satsar på ”förnyande” och mer liberala värderingar (i allt vad det innebär) så rör sig också lätt dess väljare mot andra partier.

11181897_10153240943197505_5435865526172868133_n

Som bilden ovan visar på så är även personer från lägre klasser mer benägna att vara negativa till ett ökat flyktingmottagande. Detta beror inte på att arbetarklassen är mindre tolerant utan på att det är de som får de negativa konsekvenserna av ökat flyktingmottagande i form av dyrare bostäder och hårdare konkurrens på arbetsmarknaden medan de från högre klasser snarast vinner då samhället går med vinst. Det hade såklart inte behövt vara på det viset ifall vi, ni vet, hade en mer jämn fördelning av resurser i samhället. Men som förklaring är det viktigt för att förstå en av drivkrafterna bakom högerpopulismens ökade inflytande .

Men vad har allt detta då med vänstern och liberalism att göra? Jo, jag kommer till det. För på andra sidan staketet har nästan det omvända skett. Andersson beskriver hur den nya vänstern har börjat prata mindre om ekonomi och fördelningsfrågor och mer om andra typer av frågor så som feminism, antirasism, miljöfrågor, HBTQ etc. Frågor som givetvis är mycket viktiga. Men även inom dessa frågor används en retorik som mer sällan handlar om materiella resurser och oftare är idealistisk med fokus på normer, värderingar, tolerans och antidiskriminering. Det vill säga, vi pratar gärna om antirasism som en ren värderingsfråga, vad som är rätt och fel att säga och tycka etc men sällan om hur klassegregationen är en viktig faktor när det kommer till etnisk segregation och utanförskapet som kommer med det, maktskillnaden mellan olika grupper och rasismen det skapar. Vi pratar gärna om könsnormer, genus och barnuppfostran som den viktigaste lösningen på jämställdhetsproblemet men vi pratar mindre ofta om hur vi här och nu hjälper Saida 42 som arbetar i ett slitsamt och lågavlönat arbete inom vården och om den materiella maktskillnaden mellan könen och hur vi kan fördela resurserna mellan könen mer jämlikt utan att behöva vänta i 30 år på att våra neutralt uppfostrade barn har vuxit upp, och kanske, om vi har tur, förändrar saker. Detta är vad jag menar med liberalism. Det vill säga att prata om så kallade liberala värderingar (öppenhet, tolerans och frihet) utan att ta upp de materiella aspekterna inom samma områden. Den här typen av trend är även tydlig i populära vänstertidskrifter och webbtidningar.

Och ja, självklart så är det så att vi bör kunna ta upp frågor kring etik och värderingar också, men när det blir en stor del av kulturen inom den så kallade vänstern att inte se sådana frågor ur ett materialistisk perspektiv så fastnar vi i en liberal diskurs där dylika frågor främst handlar om att ha rätt grundvärderingar vilket leder till att frågorna blir ett sätt att visa sig upplyst och vettig och, i värsta fall till rent klassförakt (minns ni när folk gjorde sig roliga över att SDs väljare har en lägre utbildning än andra väljare?). Detta är inte vänsterpolitik. Vi kan inte bara utbilda bort problemen ifall de grundläggande materiella förutsättningarna fortfarande ser ut som de gör. Om kvinnor och rasifierade fortfarande har sämre ekonomiska förutsättningar. Om olika klasser påverkas på olika sätt av att ta emot nyanlända. För då finns de grundstrukturerna fortfarande kvar som skapade obalansen.

Minns ni under EP-valet? När media slog på stora trumman angående den så kallade ”vänstervågen”. Vad innebar egentligen vänstervågen? Var det S och Vs ekonomiska politik som var omåttligt populär? Nej. Det var MP och FI som växte väldigt mycket vilket alltså ansågs vara en vänstervåg. För att styrka detta så visade de upp diagram som visade på att en majoritet av FIs och MPs väljare också klassade sig själva som vänster.

3289928_2048_1152

Men vänta här. Vad innebar egentligen höger/vänster-skalan? Jag skrev ju ovan om klassintressen. Men här blir det intressant. För både FI och MP är partier som enligt vad de själva uttryckt varken vill klassa sig som höger eller vänster. Det är även partier som inte företräder någon specifik samhällsklass utan fokus ligger på andra typer av frågor. Miljö, jämställdhet och antirasism exempelvis. Och väldigt ofta ifrån perspektiv som antidiskriminering och värderingsfrågor. Det har väljare som, precis som det framfördes under valvakan till EP-valet, ser sig själva som mer vänster än höger. Detta ligger alltså helt i linje med den moderna vänster som i allt lägre grad prioriterar ekonomiska frågor och i större grad prioriterar liberala värderingsfrågor kring acceptans och normer med mera. Vi kan alltså se att synen på vad som är höger kontra vänster har förändrats genom åren. Frågor kring ökad jämställdhet, antirasism etc kopplas starkt ihop med vänsterpolitik. Vad är det för problem med det här då? Jo, problemet blir när det anses räcka med att vara feminist, antirasist, miljökämpe och intresserad av HBTQ-frågor för att få kalla sig vänster. När det inte längre behövs en klasspolitisk dimension vilket jag upplever till viss del redan har skett.

Och det handlar inte om att klass och ekonomi är frågor som är ovanligt svåra. Om den tidiga 1900-talets arbetarklass kunde ta frågorna till sig så tror jag absolut att även den nutida bildade medelklassen som svänger sig med begrepp som intersektionalitet, heteronormativitet etc också kan lära sig det. Nej, det hela handlar om en allmän högervridning av debatten och en liberalhegemonisk diskurs. Det handlar om arbetarrörelsens misslyckande och svårighet att åter tilltala just arbetare och det handlar om en medelklassvänster med goda förutsättningar som inte är i ett särskilt utsatt läge i klassamhället och som därför inte har en lika naturlig ingång till frågorna.

Missförstå inte. Jag tycker mycket om de liberala värderingar angående frihet, jämlikhet, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, antidiskriminering och så vidare. Det är värderingar som styr sådant som hur lagen utformas och värderingar som gärna framhålls som viktiga bland de allra flesta partier men där vi rent konkret inte kommit ända fram när det kommer till hur samhället verkligen fungerar. De liberala vägarna genom lagstiftning och diskussion har inte fungerat helt bra med att införa ett samhälle med lika rättigheter och utan diskriminering i praktiken och jag tror inte att det är möjligt att förändra detta i en nära framtid ifall vi inte också fokuserar på materiell fördelning och ekonomisk rättvisa. Dels eftersom materiella skillnader mellan olika grupper också påverkar normerna och värderingarna i samhället avseende dessa grupper, men också eftersom klassamhället i sig gör att inte alla har samma möjlighet i form av ekonomiskt och kulturellt kapital att vara progressiva och öppna inför att ta till sig nya tankesätt. Det handlar inte om klassförakt från min sida utan om det faktum att en person som har sitt på det torra också har andra möjligheter att vara uppmärksam och accepterande inför nya tankegångar samt att kunskap och bildning, vilket behövs för att komma i kontakt med nya infallsvinklar, också är klassprivilegier. En ökande konservatism hänger ofta samman med ekonomiska kriser och oro inför framtiden.

Nu har jag pratat om extremhögern och om (den liberala) vänstern. Men hur är det egentligen med den klassiska högern? Vad gör de? Jo, de sitter i riksdagen, svenskt näringsliv, Timbro och i styrelsen för riskkapitalföretag i välfärden. De håller sig borta från politiskt tjafs mellan och inom partier och ser till att regeringen inte bygger upp välfärdsstaten för mycket. Och sen skrattar de.

Ja. Ni vet.

Hela vägen till banken.

Marx behövs i antifascismen.

Jag ta upp det här med fascismens framfart. Det bruna Europa, men kanske framförallt det bruna Sverige. Kanske för att jag just nu läser en bok som heter ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. Men också för att jag vill bidra med ett alternativ till den liberala beskrivning av problemet som finns bland stora delar av vänsterkretsar. Jag har länge fascinerats av och retat mig på den svenska debatten kring rasism och SD. Det finns en tydlig benägenhet att se en ökand rasismen som en orsak till att SD vinner stöd, istället för det omvända, det vill säga att rasismen ökar i samband med att SD får mer makt och inflytande. Det här är viktigt eftersom de olika sätten att se på saken också påverkar vad det är vi anser att vi bör göra för att stoppa utvecklingen.

Min syn på saken är den mer marxistiskt färgade. Det vill säga att samhällets ideologiska utveckling har en materialistisk grund. Vad är då en materialistisk grund? Bloggen ”Din vänsteruggla i mossen” har skrivit en introduktion till marxism vilken går att läsa här. Men det är framförallt en del av texten som jag anser är relevant i sammanhanget:

Grundtänket i marxismen bottnar i vad som kallas för materialism. Ordets innebörd är i det här fallet inte ”besatt av prylar”, utan materialism är motsatsen till idealism. Idealism är en filosofisk ståndpunkt som innebär att du tror att det är primärt åsikter, meningsutbyten, samtal och idéer som ligger till grund för utvecklingen av samhället och politiken. De flesta liberaler är i någon mån idealister, därav deras besatthet av att ha debatter och samtal om allt mellan himmel och jord ca. vart femtonde minut. Enligt en idealistisk syn på politk går det till ungefär såhär: jag tycker någonting, lyckas sprida den åsikten, alla håller med mig, och sedan förändras samhället.

Marxister är alltså tvärtom materialister, och menar att samhällsutvecklingen drivs framåt av materiella faktorer, alltså organisering, vem som har makten över ekonomin, hur resurserna fördelas och vem som fördelar resurserna etc. Materialister ser de idealistiska sakerna såsom debatter, ideologier, samtal och normer som symptom på de materiella förhållandena, inte tvärtom.

Marxister brukar prata om detta som bas och överbyggnad. Basen, det materiella, ligger till grund för överbyggnaden, det idealistiska. Som exempel på detta kan vi ta en person som först blir miljonär, och som efter sin klassresa börjar rösta på moderaterna. Även utan en marxistisk analys så förstår vi kanske att personen har anpassat sina åsikter efter sin nya status i samhället. Förmögenheten är i detta fall basen, och de moderata åsikterna är överbyggnaden. Anledningen till att personen blev moderat är inte att hen blev övertygad av en debattör (även om hen själv hävdar och t.om. tror det), utan det egentliga skälet är snarare att hen upplevde sig ha en annan position i samhället efter att ha tjänat sin förmögenhet.

Så vad har detta då med fascism och SD att göra? Jag går tillbaka till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt”. Där står följande:

två typer av vänster

I boken beskrivs alltså två typer av vänster. En som fokuserar på social rättvisa och ekonomisk jämlikhet vilket ska uppnås bland annat genom  omfördelning av resurser, och en som fokuserar på tolerans, antidiskriminering och öppenhet vilket ska uppnås genom diskussion och utbildning.
Eller, med andra ord, en materialistisk (marxistisk) vänster och en idealistisk (liberal) vänster. Nu tror jag inte att Dan Andersson (ekonom som arbetat för bland annat banker, bolag och fonder samt varit LO:s chefsekonom och stadssekreterare för Mona Sahlin) kallar sig Marxist men boken, som också bygger på forskning kring hur nyfascistiska och högerpopulistiska rörelser får fäste och vinner popularitet, har helt klart en tydlig färgning av det materialistiska sättet att se på saken.

Andersson beskriver flera olika faktorer till varför högerpopulistiska (fascistiska) rörelser får ökat stöd. Han beskriver hur fascismen alltid uppstått under ekonomiska oroligheter, 30-talets depression i Tyskland, 90-kris samt 2000-talets ekonomiska kris i kombination med nedmontering av den offentliga välfärden.  Sverige var relativt skonat från fascism under det nazistiska 30 och 40-talet, detta förklarar Andersson med att vi, i jämförelse med andra länder, hade en väl utbyggd välfärdsstat varför fascismen inte lyckades få fäste. Rasism och främlingsfientlighet är bara en liten del av den förklaring till varför SD vinner stöd. För främlingsfientligheten har alltid funnits där i någon mån, men det är först under ekonomiska samhällsförändringar som den ger upphov till stöd för främlingsfientliga och rasistiska partier. En förklaring som tas upp i boken är den ökade konkurrensen på arbetsmarknaden. Den första grupp som började tilltalas av SDs politik var män med låg utbildning och lön. När det blir brist på arbeten att söka så börjar människor, och då inte minst de som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, i större mån se varandra som konkurrenter. En grupp som också har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden är invandrade flyktingar. På så vis ses dessa i högre grad som ett hot då de anses konkurrera om arbeten och resurser i samhället. Men det finns också en bostadsbrist som skapar en ökad konkurrens. Billiga bostäder har inte byggts i takt med befolkningsökningen vilket självklart slår hårdast mot personer i de lägre samhällsskikten. Detta skapar en större risk för ett ”vi och dom” tänkande. Konkurrens skapas mellan olika grupper av underklass som därmed vänder ilskan mot varandra. Detta gör personer med utländsk bakgrund extra utsatta då de både upplevs som annorlunda och har svårt att t.ex. ta sig in på arbetsmarknaden. Men det skapar också en irritation över att vi tar in människor utan att bygga ut välfärden och infrastrukturen i den mån som behövs för att klara en ökande befolkning. SD lyckas därför med konststycket att lova en bättre välfärd och investeringar i samhället utan att höja skatten då det anses räcka med att minska på invandringen.

Men det förklaras också utifrån utbudet av politik. För samtidigt som välfärden nedmonterats och det blivit svårare för många att ta sig in, och hålla sig kvar på arbetsmarknaden så har politiken också förändrats. Under 00-talet så ömsade moderaterna skinn, utnämnde sig till ”det nya arbetarpartiet” och släppte många av sina allra mest nyliberala krav för att framställa sig som mindre av ett överklassparti. Samtidigt har socialdemokraterna dragit sig längre bort från sina kärnfrågor avseende sådant som ökad välfärd och minskade klassklyftor. På så vis har skillnaderna när det kommer till höger/vänster blivit mer otydliga. Klassintressen har helt enkelt suddats ut något i det politiska landskapet och andra frågor har lyfts upp, detta har i kombination med att klassklyftorna å andra sidan ökat, lett till ett minskat förtroende för de etablerade partierna då de inte anses ta upp de problem som klassamhället skapar, där SD kunnat ta plats som utstickare och förnyare. Det visas även genom hur SD gärna beskriver de andra partierna i begrepp som ”sjuklövern” eller ”etablissemanget” och sig själva som ”den enda oppositionen”. En situation som är vanlig även i andra länder där högerpopulistiska och fascistiska partier gått framåt och i allmänhet ett vanligt grepp för populistiska partier.

sverigedemokraterna

Så i samband med ökade klyftor och en nedmonterad välfärd, en socialdemokrati som tror att de enbart kan hålla sig kvar genom att tilltala de så kallade ”mittenväljarna” dvs den övre medelklass som vunnit på skattesänkningarna, så står Sverigedemokraterna där och skanderar att om vi bara minskade invandringen så skulle vi ha råd att bygga upp välfärden igen och detta utan att behöva höja skatten. Ett uttalande som fick en extra skjuts av Reinfeldts ”vi måste öppna våra hjärtan”-tal. Detta är såklart skitsnack då invandringen bringar in minst lika mycket ekonomiskt till samhället som den kostar. Att peka ut invandringen som orsak är ett rent populistiskt grepp från ett numera mer rumsrent parti med rötter från den nynazistiska Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. Men det är en förklaring, en lösning på ett problem som en stor del av befolkningen känt av de senaste åren av i form av svårigheter på arbetsmarknaden och sämre skyddsnät. En förklaring på de problem som de övriga partierna misslyckats att förklara eller komma med en lösning på. Sverigedemokraterna har lyckats bra genom att hylla det trygga gamla svenska folkhemmet med Per Albin Hansson som galjonsfigur i samma veva som det Socialdemokratiska partiet slängt det samma i närmsta container.

Samtidigt har vi den liberala vänstern. Idealistisk, inte bara utifrån dess filosofiska betydelse som motsats till den marxistiska materialismen utan även idealistisk ur den mer vardagliga betydelsen. Om vi bara tar debatten och gör upp med rasismen i samhället så löser sig allt. Det är en på flera sätt idealistisk syn på samhällets ideologier, vad som är rätt och fel, att det enbart beror på tolerans som kan utbildas och diskuteras fram. För om vi erkänner att benägenheten att stödja högerpopulism och nyfascism ur ett strukturellt perspektiv beror på saker som klasstillhörighet, ekonomisk utsatthet, kulturellt kapital etc då kan folk inte känna sig lika fina och toleranta när de säger nej till fascismen. Att den vita medelklassens positionering som antirasister inte gör så mycket annat än att höja det egna egot. Då måste vi erkänna att vår ståndpunkt kan ha mer med vår position i samhället och/eller klassmässiga bakgrund att göra än att vi är några specifikt goda och öppensinnade människor.

För visst är rasism vidrigt och något som vi måste arbeta emot. Men det är inte i första hand rasismen som tagit SD till riksdagen. Rasismen han funnits där hela tiden, och den har normaliserats i takt med SDs framfart. Men det är inte på grund av rasismen som SD vinner mark. Det är på grund av ökade klassklyftor, minskade skillnader mellan partierna och större konkurrens på bostads och arbetsmarknaden. Och det är där som den idealistiska synen på antifascism som en kunskap och toleransfråga är det stora problemet. Det är helt enkelt ett kontraproduktivt sätt att tackla nyfascismen. För efter varje debatt om ”invandringsfrågan”, oavsett utgångspunkt, ökar stödet för just främlingsfientliga rörelser. Det gör att SD framställs som utsatta martyrer som blir utsatta för ”hat” och ”mobbning” av övriga partier då vi ignorerar grundläggande materiella faktorer. Om vi ska kunna ta oss an problemet med rasismen på allvar så måste vi skapa ett samhälle med social och ekonomisk rättvisa för såväl svenskfödda som invandrade svenskar. Som inte sätter folk mot folk. Eller åtminstone komma med alternativa förklaringar och lösningar på de samhällsproblem som ökat i takt med ekonomiska orättvisor och nyliberal politik. Annars vinner de på walk over. För jag tror inte att vi kan ha ett tolerant samhälle utan social rättvisa. Social orättvisa skapar, och kommer alltid skapa ökad misstänksamhet mot redan utsatta grupper.

Och det är därför Marxismen och materialismen är så viktig, inte som enda förklaring av hur samhället fungerar, men som ett verktyg för att förstå samhällsutvecklingen och därmed också hitta strukturella lösningar på de strukturella problem som uppstår. Att förstå att rasism, sexism och andra typer av negativa föreställningar kring olika grupper inte kan bekämpas fullt ut i ett samhälle där människor har så radikalt olika förutsättningar och det ger oss möjligheten att dra upp problemen med rötterna istället för att bara försöka ansa topparna. Att högerliberaler, som anser att en stor så kallad ”inkomstspridning” är ett nödvändigt ont eller till och med något positivt, ser kunskap och diskussion som den främsta vägen till att minska stödet för rasistiska partier är inget förvånande. Men alla vi till vänster borde lära oss att se kopplingen mellan materiella förhållanden och hat mellan grupper. Att sammanhållning och solidaritet mellan människor också kräver social trygghet och ekonomisk rättvisa.