Kategoriarkiv: Män

Att vara marxistisk feminist

Jag beskriver mig ofta som en marxistisk feminist. Marxistisk feminism är en inriktning inom feminismen som sällan räknas med tillsammans med de vanliga feministiska inriktningarna så som exempelvis radikalfeminism, queerfeminism och liberalfeminism. Därför tänkte jag skriva vad det innebär att vara marxistisk feminist för mig och hur det skiljer sig från andra grenar. Likheten mellan olika inriktningar kan sägas vara att alla ser ett problem med ojämställdhet i samhället avseende kön, skillnaden är att alla olika riktningar har olika sätt att förklara vad ojämställdheten beror på, och således vad som behöver göras för att åtgärda den.

Marxismen är inte helt populär i den moderna feminismen då den ofta sammankopplas med vita heterosexuella cis-snubbar som menar på att alla könsorättvisor magiskt kommer att försvinna ifall vi koncentrerar oss på att försöka krossa klassamhället. Det är dock inte den synen som jag syftar till då jag pratar om marxistisk feminism, utan ett sätt att använda sig av marxistisk teori på feministisk grund. För att göra det mer tydligt vad jag menar ska jag göra en jämförelse med andra vanliga feminismer.

Radikalfeminism som är en av de vanligaste menar på att grunden för ojämställdheten i samhället är att vi lever i ett patriarkat. Det vill säga en struktur som gynnar män framför kvinnor och att denna struktur tar sin yttersta form i relationen mellan man och kvinna. Detta förklarar också varför den tidiga radikalfeminismen (samt vissa delar av den senmoderna) ofta uppmanar kvinnor att avstå relationer med män.
Queerfeminismen fokuserar istället på hur det är heteronormen som kan förklara orättvisor, dels förväntningarna på att vi ska leva i heterosexuella förhållanden men också agera efter heterosexuella mönster, det vill säga, vi ska inte bara vara män och kvinnor som attraheras av ”det andra könet” utan vi ska även leva upp till respektive könsroll. Män som förtycker kvinnor kan alltså förklaras i deras görande av maskulinitet, som en del i det heterosexuella spelet.
Liberalfeminismen är starkt knutet till liberalismens syn på lika rättigheter och skyldigheter och menar att ett samhälle där alla har möjligheter att vara individer också är ett jämställt samhälle. Liberalfeminismen kräver därmed lika rätt inför lagen, därefter är det oftast upp till individen att leva på ett jämställt sätt.

marxist-feminist-dialectic

Marxistisk feminism kan till det yttre likna radikalfeminismen med dess beskrivning av samhällsstrukturer med den skillnaden att marxistisk feminism i mindre utsträckning diskuterar relationer och i större utsträckning betonar att strukturerna har sin grund i en materiell fördelning av resurser. Jag syftar här kanske framförallt på ekonomi som i vårt kapitalistiska samhälle är den mest grundläggande maktfaktor vi har. Män har, generellt sätt, suttit på större ekonomiska resurser än kvinnor under en mycket lång tid, och män sitter, generellt sett, på mer resurser även idag, även om skillnaden inte längre är lika stor. Ekonomi är en sådan där fråga som många tycker är ganska tråkig eftersom det uppfattas som svårt och obegripligt. Men det behöver inte vara speciellt svårt. Om vi ser tillbaka på historien så har kvinnors relation till män länge haft en ekonomisk grund. Kvinnor förväntades tidigare inte förvärvsarbeta efter att de gift sig och var därför ekonomiskt beroende av sin man. Även i modern tid har kvinnor förväntats stadga sig med en man som tjänar mer än hon själv, samt investera mer tid åt oavlönat arbete. Denna ekonomiska fördelning har inneburit att kvinnor förpassats från den offentliga sfären till den privata, men det har även inneburit mindre frihet för kvinnor. En kvinna som inte trivs i en relation har haft sämre möjlighet att lämna den om hon varit ekonomiskt beroende jämfört med om hon varit ekonomiskt oberoende. Detta har såklart även inneburit ett ojämlikt maktförhållande såväl strukturellt som individuellt mellan män och kvinnor.

Marxistisk feminism skiljer sig på det sättet ifrån det nutida fokuset på identitetspolitik och individualism då den istället fokuserar på grundläggande förutsättningarna som finns i samhället. Att vara marxistisk feminist behöver inte innebära att en blundar för exempelvis könsnormer och förväntningar, men fokus ligger inte främst där utan på det mer konkreta. Den nutida synen på att det går att utbilda bort strukturer och orättvisor genom att uppmärksamma dem ger den marxistiska feministen därför inte så mycket för. Då är det viktigare att skapa de materiella förutsättningarna som behövs för att strukturerna ska falla sönder. Exempelvis genom att se till att höja lönen inom kvinnodominerade yrken. Arbeta för jämnare könsfördelning inom viktiga områden. Sänkt arbetstid, fri barnomsorg, minska bostadsbristen (tänk våld i nära relationer) med mera.

Men könsroller och normer då? Det är givetvis sant att normer kan fungera extremt förtryckande, men enligt den marxistiska filosofin har normer nästan alltid en ekonomisk och materiell grund. Och att det absolut viktigaste vi måste göra är att förändra den materiella grunden för att kunna krossa normen. Exempelvis det faktum att kvinnor förväntas tänka mycket mer på sitt utseende än män kan kopplas till att kvinnor varit beroende av att finna en man som kan försörja henne, medan män på samma sätt inte varit ekonomiskt beroende av att finna en kvinna. Därför har kvinnans viktigaste kapital på relationsmarknaden varit hennes utseende, för män har det varit ekonomin.

Precis som med andra feminismer gäller det såklart att inte vara allt för dogmatisk. Det finns bra och intressanta analyser i flera olika feministiska inriktningar som inte bör förkastas, precis som att det finns mycket som kan kritiseras i alla. Vad jag framförallt tilltalas hos den marxistiska feminismen är dess konkreta politiska lösningar på jämställdhetsproblem som ger möjlighet till förändring i många människors vardag redan från början. Istället för att se feminismen som ett individuellt projekt för att skapa jämställdhet i vardagen så betonas strukturförändringar som kommer alla till del. Ett klargörande är dock att detta såklart inte ger en marxistisk feminist rätt att agera som ett sexistiskt svin i vardagen, att det inte är dina individuella handlingar som kommer att skapa ett jämställt samhälle innebär inte att du inte har någon skyldighet att så att säga försöka leva som du lär och bete dig som en rimlig människa. Om någon nu skulle tro det.

Männens undergång

Det här blogginlägget hade kunnat heta ”Varför män tjänar på feminism, ur en lite annat synvinkel än den vanliga”, men det blev för långt. Jag tänker här förklara varför machomannen blivit totalt värdelös och varför män skulle tjäna på att snappa upp de feministiska värderingarna.

Jag har läst boken ”The end of men” av Hanna Rosin som handlar om hur kvinnor lyckas allt bättre i arbetslivet och i skolan medan män får stå tillbaka och allt oftare går arbetslösa. Det är en intressant bok som pekar på hur kvinnor inte bara börjar komma ikapp männen utan även går om dem på flera områden.

Inte så att det inte finns jämställdhetsproblem kvar som missgynnar kvinnor. Patriarkala strukturer lever kvar, men allt mer som en osalig ande utan verkligt syfte. För ser vi på den yngre generationen så är skillnader mellan män och kvinnor på många områden nästan utsuddade och ofta är skillnaderna som finns till kvinnors favör. Kvinnor studerar oftare på universitetet även på högstatusutbildningar och börjar gå om män lönemässigt.

lönestatestik

scb.se

 

Så vad beror detta på då? Det finns förmodligen många anledningar till den ovan nämnda utvecklingen, jämställdhetens genomslag vilket inneburit att kvinnor tagit sig in på områden de tidigare, traditionellt sett inte haft tillgång till har såklart påverkat. Men en annan förklaring är hur samhället genomgått en ”feminisering” vilket enkelt förklarat betyder att den kvinnliga könsrollen är bättre anpassad till dagens samhälle än den klassiska mansrollen. En feministisk analys av utvecklingen skulle även kunna vara att kvinnor, för att öka sin status i ett samhälle som fortfarande är genomsyrat av patriarkala strukturer, har varit tvungna att anpassa sig och bryta sociala normer för att öka sin status medan män, som fram tills nyligen främst erhållit fördelar av att leva upp till sin sociala roll håller fast vid denna med näbbar och klor. Detta innebär alltså att kvinnor blivit mer flexibla medan män är mer rigida. I boken kallar Hanna Rosin dessa män för ”betongmän”. Det vill säga, som jag tolkar det, män som är så bestämda i att hålla kvar i en roll de tidigare vunnit fördelar av att de inte kan släppa den även när den blir allt mer värdelös.

Varför säger jag att mansrollen blivit totalt värdelös? Jo för ser vi på samhället så är det sociala och omvårdnadsyrken som blir allt mer vanliga, samtidigt som tunga mansdominerade yrken i industrin osv blir allt ovanligare. Det anses allt viktigare att ha social kompetens framför att vara bestämd och auktoritär även på chefspositioner. När kvinnor tar sig högre upp i samhällshierarkin så tar de också med sig många av det klassiskt kvinnliga egenskaperna. Samtidigt klarar sig kvinnor bättre i skolan av samma anledningar. De klassiskt kvinnliga egenskaperna så som att kunna sitta still och följa instruktioner premieras i skolan. Tidigare har detta inte varit något problem för pojkar dels eftersom de högre klassernas män ändå premierats på grund av sitt kön och de lägre klassernas män ändå förväntades arbeta med fysiska arbeten som inte krävde höga betyg eller vidareutbildning. I dagens samhälle däremot, så förväntas du i allt större utsträckning studera vidare efter gymnasiet för att få ett arbete som du kan leva på, oavsett klassbakgrund. Detta slår hårdast mot framförallt arbetarklasspojkar, men även arbetarklassmän som plötsligt kan stå utan varken jobb eller utbildning efter en varsling. Detta innebär såklart ett utanförskap som dessa män upplever, men som inte erkänns enligt några av de idag vanliga maktförklaringarna. Det kan vara en förklaring, utan att för den sakens skull vara en ursäkt, till mycket av det nutida hat som finns hos vissa män och riktas mot kvinnor och feminister i offentligheten.

Så varför menar jag att män vinner på feminism? Det låter ju helt ologiskt enligt ovan nämnda beskrivning av läget. Men jo, för jag tror att ett samhälle, som exempelvis i Sverige, där vi är vana att arbeta för ökad jämställdhet och för jämn könsfördelning på olika områden också är bättre rustat för att klara av en situation där män kommer på efterkälken. I ett samhälle där det redan finns vana vid att ifrågasätta stereotypa könsroller och varför det ”ska” vara på ett visst sätt, där finns det också en större möjlighet att avstyra en utveckling där män klarar sig allt sämre genom att möjliggöra för män att ta andra roller och sätt att vara och agera på. En annan viktig del för mig som socialist är såklart även att uppmärksamma de klassorättvisor som många av dessa män också utsätts för och att arbeta emot dem.

”Friendzone” som en del av den mansdominerade spelkulturen.

Ett begrepp som blivit väldigt populärt i modern internetkultur är ordet ”friendzon”. För de som är över 35 och/eller lever under en sten skulle en kunna beskriva begreppet och hur det främst används när en person (oftast manlig) har sexuella eller romantiska känslor för sin vän (ofta kvinnlig) men där vännen inte har några motsvarande känslor tillbaka. Ordet använd även som ett verb, alltså något som någon gör mot någon annan. ”I been put in the friend zone”, ”got friendzoned” etc.

Det talas nedsättande om kvinnor som blir vän med män utan att vilja ha något mer än vänskap och det diskuteras ofta i kombination med begreppet ”nice guy”. Alltså en ”snäll kille” som trots eller på grund av sin snällhet inte lyckas få romantiska relationer till kvinnor utan ”bara” blir vän med dem. Detta sätt att resonera har såklart fått svidande kritik från kvinnor och feminister i synnerhet för att vara misogynt trams där män förväntar sig sex/romantik av kvinnor bara på basis av sin ”snällhet” utan att ta hänsyn till kvinnors egen vilja. Tjejer är inte tuggummiautomater där du stoppar in snällhet och får ut kärlek/sex.

Men hur kommer det sig att så många unga män känner igen sig i en situation där de inte lyckas i kärlekslivet och istället för att fråga sig själva vad de är för för fel på dem lägger skulden hos de potentiella partners som inte förstår hur bra partners (snälla) de faktiskt är? Hur kan så många unga män lyckats undgå vikten av ömsesidig attraktion i det sociala spelet, att det inte räcker med att utföra någon slags snällhetsritual för att därefter kunna få en belöning i form av partner? En vanlig förklaring är att de patriarkala strukturerna får män att tro att de har rätt till en kvinnlig partner bara de spelar sina kort på rätt sätt, men jag tror att det finns fler förklaringar än så. En intressant förklaring som jag tror det kan ligga mycket i är hur spelkulturen påverkar många ungas (speciellt mäns) syn på hur värden fungerar. Jag tycker själv om att spela spel, så detta handlar inte om en bashning av spel i sig, utan mer en fundering på hur spel kan påverka människor som inte har så stor erfarenhet av sociala relationer och då framförallt romantiska sådana.

Stealing-Darnassus-Flame-WOW-Quest

Dator- och tvspel fungerar ofta rätt enkelt på det viset att spelaren utför ett visst uppdrag på ett visst sätt och får därefter en belöning. Du behöver inte vara snygg, cool eller förstå sociala koder för att klara spelet utan det räcker att du spelar spelet på det sättet som spelprogrammeraren bestämt att du ska göra och i rätt ordning för att ”vinna” och därmed belönas. De flesta människor förstår att det verkliga livet inte fungerar på samma sätt. Men för en person som har mer erfarenhet av digitala spel än sociala så kan frustration uppstå när de tror sig ha gjort allting rätt men ändå inte lyckas få sin ”belöning”. Detta i kombination med patriarkala strukturer och att spelkulturen fortfarande är väldigt mansdominerad och, tja sexistisk (kvinnliga karaktärer är ofta med enbart som sexobjekt eller som någon som ska räddas, alltså en del av belöningen när spelaren ”vinner”).

När den typen av kultur överförs till det vanliga livet blir det väldigt skevt. Ett exempel på vad det kan resultera i är dejtingmanualer likt ”The Game” som i princip går ut på att överföra de digitala spelets regler på det sociala genom tydliga regler som ”spelaren” följer för att nå sitt mål istället för en naturlig social interaktion där alla parter tar och ger. Likt spel som World of Warcraft får en instruktioner att följa med löfte om belöning i form av sex då en ”vinner” spelet.

SD utan invandringsfrågan, en splittrad politik.

SD brukar ofta skryta med att de har lockat väljare från alla partier och från båda blocken. Samtidigt som de inte vill kalla sig ett enfrågeparti så pratar de inte gärna om andra frågor än den stora gemensamma nämnaren hos SD röstare: Synen på invandringen. Varje gång frågan om invandring kommer på tal, oavsett utifrån vilken vinkel så växer SD. Men vad är SD egentligen för slags parti ifall vi plockar bort invandringsfrågan? Det talas ju sällan om deras inställning till andra frågor. Jag har kollat upp SDs politik och tänker här kortfattat presentera vad de framför på sin sida.

Sjukvården:

”Sverigedemokraterna står upp för en vård för hela Sverige. En sjukvårdspolitik som utgår från att alla ska ha rätt till bästa vård oavsett var i landet man bor. Med en sjukvård värd namnet ska man inte ha mindre chans att överleva cancer bara för att man råkar bo på fel plats.”

Det låter ju bra. Men hur vill SD göra detta?

”[vi vill] satsa pengarna på att korta köerna, att möjliggöra fler sjukhusbäddar och att öka kvaliteten över hela landet.”

Okej, så SD vill lägga till mer resurser på sjukvården. Det känns ju fint och solidariskt. Nästa fråga.

Skolan:

Bortsett från att SD vill införa betyg i 4 klass och återförstatliga skolan vill de även att skolan ska anställa mer personal och att skolmaten ska bli bättre.

Lite axplock med ”godbitar” för både höger och vänsterväljare alltså. Ordning och reda OCH mer resurser. Låt oss gå vidare.

Landsbyggdspolitik:

”Investeringar i infrastruktur är grundläggande för att man ska kunna dra nytta av skog, mineraler, vatten och alla de andra resurserna som finns ute på landsbygden. Skogsnäringen sysselsätter idag 200 000 människor men potentialen är större med rätt förutsättningar. Sverigedemokraterna vill öka anslagen till underhåll och modernisering av järnvägsnätet.”

Inget konstigt här. Sverigedemokraterna påtalar än en gång att de vill göra stora satsningar. Att fokusera på landsbygden är förmodligen ett försök till att vinna väljare som känner sig förbisedda av många andra partier.

Brottslighet:

”För att råda bot på den utbredda ineffektiviteten inom Polisen vill vi satsa pengar på en effektivitetsreform som ska möjliggöra att poliserna kan göra det de är bäst på – bekämpa brottslighet.”

SD är tydliga med att de är ett parti som önskar mer ”lag och ordning”. Inte oväntat från ett parti med ett så brunt förflutet. Raka led och stöveltramp!

Försvarspolitik:

  • Kraftigt ökade medel till försvarsmakten
  • Återinför värnplikten
  • Utveckla försvarsindustrin

Inget för pacifister alltså. Men SD har även spenderarbyxorna på sig. På det stora hela så verkar de vilja ha en politik som investerar i samhället på olika sätt. Men hur ska de finansiera detta? Nu väntar jag bara på att de ska föreslå en rejäl skattehöjning! Inte mig emot då jag föredrar höga skatter framför en nedmonterad välfärd.

Äldreomsorg:

”Skatterna har sänkts kraftigt de senaste åren för löntagare. Pensionärerna har fått nöja sig med några brödsmulor. Sverigedemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna mer än vad något annat parti föreslagit. Vi vill också särskilt satsa på de fattigaste pensionärerna genom att höja garantipensionerna samt sänka högkostnadsskydden för vård och medicin.”

Nähä. Skattesänkning för pensionärer OCH högre garantipension. Men vi andra då, vi får väl ändå höjd skatt?

Arbetspolitik:

”Vi tycker att det ska vara lönsamt att arbeta. Vårt förslag om ett femte jobbskatteavdrag beräknas ge 10 000 nya jobb och innebära att en sjuksköterska får 200 kronor mer i plånboken varje månad.”

Okeej… Men hur ska detta finansers då? Sänka A-kassan?

”Men det måste även finnas trygghet vid arbetslöshet. Vi vill återinföra en trygg omställningsförsäkring vid arbetslöshet och sjukdom genom att höja taket i A-kassan till 900 kronor per dygn samt återställa sjukpenningen till den nivå som gällde innan regeringen försämrade sjukförsäkringen. Vi vill också öka möjligheterna för deltidsarbetslösa att stämpla upp till heltid. Sverige förtjänar en fungerande arbetslöshetsförsäkring.”

Right.. Det känns som att SD glömt något fundamentalt här. Jag vet att SD gärna vill se sig som att de ställer sig utanför höger-vänsterskalan. Men grejen är den, att. Tja. Det luriga med vänster respektive högerpolitik är att vänstern vill se mer resurser till välfärden och till investeringar i samhället, men höga skatter för att finansiera det medan högern vill sänka skatterna på bekostnad av mindre resurser som staten sedan kan fördela. Det går inte att både ha kakan och äta den. Lova skattesänkningar och ökad välfärd på samma gång. Det försökte sig alliansen på i vallöftena inför valet 2006 men det gick ju som det gick.  Det är även sossarnas ständiga dilemma, ska de våga sig på att föreslå reformer, men då tvingas gå till val på skattehöjningar som kan avskräcka ”mittenväljarna”, eller köra på den säkra vägen och inte lova så mycket, men riskera att förlora sina kärnväljare?

Miljöpolitik: 

SD vill ”tillskjuta medel för att återställa och sanera de förorenade områdena” i Östersjön. Men de vill även sänka priset på el.

De fortsätter alltså att framföra investeringar utan att komma med en förklaring på hur de vill finansiera det hela.

Jämställdhet/HBTQ:

Det fanns ingen egen flik för dessa frågor, därför så fick en leta under rubriken ”familjen” för att hitta något som behandlade dessa ämnen. Följande formuleringar kan enkelt sammanfatta deras inställning:

”Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.”

Alltså, samkönade par har inte samma rätt att bilda familj eftersom män och kvinnor är olika och måste komplettera varandra som föräldrar…

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. ”
(Min kursivering)

Det vill säga, de vill att alla ska ha samma rättigheter, fast egentligen vill de inte det. Fräscht.

”[det är] också naturligt för oss att erkänna att vissa människor kan födas med en oklar eller ombytt könstillhörighet och att dessa människor skall få samhällets stöd i händelse av att detta förhållande utgör ett problem för dem.”

Nämen så snällt och omtänksamt av dem då.. Tråkigt bara att de konsekvent och in i det sista röstade för tvångssteriliseringar av transpersoner.

”Vi förespråkar en formell jämställdhet där varken kvinnor eller män skall särbehandlas på basis av sin könstillhörighet. Om detta sedan skulle visa sig leda till att män och kvinnor inte gör allting på samma sätt, i exakt samma utsträckning, så betraktar vi inte det som problematiskt.”

Om till exempel det skulle visa sig att kvinnor oftare ”väljer” att vara hemma med barnen i högre utsträckning än män, vilket leder till att kvinnor erhåller lägre lön, lägre pension och i lägre grad än män erhåller höga positioner i samhället samt att kvinnor som grupp därmed inte har samma makt över sina liv eller makt i samhället, så ser SD inte det som ett problem som kan behöva åtgärdas. Thats just how it is. På grund av ”medfödda olikheter”. Tråkigt, tråkigt säger SD och rycker på axlarna.

Jag försökte hitta SDs inställning till abortfrågan på deras sida, men det verkat mystiskt försvunnit, men jag hittade följande på sdkvinnor.se: 

Det är tyvärr endast Sverigedemokraterna som värnar kvinnans rättigheter genom att stödja rätten till abort i Sverige och som samtidigt vill värna de ofödda barnens rättigheter bland annat genom att förespråka sänkta tidsgränser för abort.

Insikten om att varje foster redan tidigt är ett eget liv som har alla förutsättningar att utvecklas till en unik individ med möjlighet att leva ett rikt liv, verkar tragiskt nog saknas hos övriga riksdagspartier. Det har resulterat i en abortlagstiftning som är så pass liberal att till och med friska och livsdugliga barn aborteras, även när det inte föreligger fara för moderns liv och hälsa.

 

SD vill alltså sänka tidsgränsen för abort, vilket de av någon anledning väljer att inte gå ut med på sin officiella sida. Texten skriven av SD-kvinnor antyder även att de helst av allt inte vill tillåta abort annat än när graviditeten är en fara för den gravidas liv. En extremt konservativ inställning till kvinnors/livmoderbärande personers rätt att bestämma över sin kropp.

Jag har även tidigare skrivit om SDs inställning till HBTQ-personer.

10614149_10152652065752505_2807838961025727372_n

Hur alla SDs torgmöten skulle sett ut ifall de skulle vara tvungna att prata om andra frågor i samma utsträckning som invandrarfrågan.

Sammanfattning:

SD, med invandringsfrågan bortplockad, är ett genomgående konservativt parti som inte vill arbeta så mycket för jämställdhet annan än formell sådan (dvs samma rättigheter och skyldigheter inför lagen), är emot abort och som inte vill låta samkönade bilda familj eftersom det enligt dem är taskigt mot barnen.  De önskar mer ”lag och ordning” genom ökade resurser till polis och militär samt mer diciplin i skolan. De framför en mer progressiv välfärdspolitik än sossarna men en nästinpå nyliberal skatte(sänknings)politik. Hur detta ska gå ihop är dock oklart (det skulle vara intressant att se deras skuggbudget), kanske tror SD att en mer restriktiv invandring på något magiskt vis skulle innebära en finansiering av de reformer och investeringar som de önskar. Men inte ens med SDs förvrängda siffror avseende invandringens kostnader (som aldrig innefattar vinsterna för samhället) kan väl genom restriktioner täcka upp för alla de förslag, investeringar och skattesänkningar som de föreslår? Det går helt enkelt inte ihop.

Ser man på hur SD har agerat hittills så kan en dock gissa sig till att de förmodligen är deras investerings och välfärdspolitik som kommer att få stryka på foten till förmån för fler skattesänkningar och utförsäljningar med tanke på att SD i 9 fall av 10 röstar som Alliansen. En skulle med andra ord lugnt kunna konstatera att deras slagord ”förändring på riktigt” inte speglar verkligheten. De vill inte ha någon större förändring från den politik som förts de senaste 8 åren, med undantag ifrån minskad invandring och en del konservativa idéer om abort, HBTQ samt jämställdhet.

Privilegier är inte bara kopplade till kön och etnicitet.

Intersektionalitet.

Ett fint och välbehövligt begrepp som dock har sina brister. Inte så mycket själva idén, den är jättebra och viktig utan mer hur den så oftast används. För intersektionalitet är inte så enkelt, det måste ofta bedömas på en individnivå. Maktstrukturer och privilegier som samverkar. Intersektionalitet myntades av svarta feminister för att belysa hur inte bara könsmaktsorningen kan vara förtryckande utan även rasism samt hur dessa två kan samspela. Sedan dess har även transfrågor kommit på agendan, men utöver det har inte så mycket hänt. Jag tänker på begreppet ”Vit (cis)man” som så ofta används för att beskriva någon som ”har allt”, någon som sitter på alla möjliga maktpositioner som går att sitta på. Och jag tänker att jag har ett problem med detta. Inte så mycket för att det inte innebär privilegier att vara man, vit och cis. Jag är inte någon Pär Ström-anhängare som anser att vita män är den mest förtryckta gruppen i samhället. Men det missar så många maktstrukturer att bara prata om ”vita män” som å ena sidan de mest priviligerade i samhället och å andra sidan roten till allt dåligt. När vita män kommer med påståenden likt ”det är inte alltid så lätt att vara vit man heller” och vi svarar med ett hånskratt så tänker jag på alla de maktstrukturer som just den vita mannen eventuellt kan möta.

Psykisk ohälsa, funktionshinder som såväl kan vara synliga som osynliga eller (vilket ofta samverkar med nästan alla andra maktordningar) social och ekonomisk klass. Jag tänker på den där killen, som var såväl vit som man men som verkade lida av stark social fobi och som stammade kraftigt. Jag tänker på mannen i rullstol, som aldrig har haft en fast anställning, som nyss blivit utförsäkrad. Eller mannen med ständigt återkommande depressioner, som inte orkar kämpa mer för att behålla sina vänner eller söka några arbeten, som alla bara ser som en märklig kuf för att han aldrig hälsar eller tittar någon i ögonen. Den outbildade äldre mannen som arbetat hela sitt liv i industrin men efter att han blivit varslad inte längre har någon inkomst att försörja sina barn på eller möjligheter till arbete. Alla har privilegier i egenskap av vita män, men det räcker inte alltid hela vägen.

Och jag är livrädd. Livrädd för ett samhälle som på grund av ökade klyftor och bristfälliga trygghetsystem, där intersektionalitetens diskurs inte inbegriper någon person som är vit cisman att bli sedd som annat än den mest priviligerade personen en kan tänka sig oavsett vilka andra underprivilegier han kan tänkas ha, där dessa personerna och deras problem inte ges något erkännande. Där förklaring endast ges utifrån nyliberala individualistsika argument om att de bara har sig själva att skylla, även från feministiskt och antirasistiskt håll. Jag är livrädd eftersom att jag vet att på andra sidan av det ideologiska spannet står Jimmie Åkesson och tar emot dem med öppna armar. För jag vet att när ingen annan stans finns att ta vägen så är det dit som många av dem kommer att leta, och finna sitt stöd.

Jag bryr mig inte om ”män och kvinnors olikheter”

När en är aktiv i feministiska diskussioner så finns det ett argument som återkommer gång på gång från oliktänkande för att försvara status quo avseende jämställdheten i samhället och det är påståendet om att ”kvinnor och män är olika och därför så är det helt naturligt att män och kvinnor befinner sig i olika branscher och gör olika val i livet”. Bortsett ifrån att argumentet går att motsäga på ett dussin sätt, att det är obehagligt på samma sätt som de rasbiologiska argumenten kring att vissa raser skulle vara mer passande för olika typer av uppgifter i samhället är obehagliga, så är det även faktiskt ett ganska ointressant påstående.

För även om det kan vara värt att nämna att det alltid funnits idéer om varför kvinnor och män tilldelats olika roller och värde som senare visat sig inte stämma, som att det passade sig bättre för män att ha rösträtt, att kvinnor inte ansågs ha de biologiska förutsättningarna för högre studier etc, så är eventuella (och i så fall generella, inte specifika bör tilläggas) skillnader, faktiskt, inte ett argument till varför en grupp, som trots allt inbegriper över hälften av befolkningen ska ha mindre ekonomisk och politisk makt utan att vi ska göra något åt det. Att kvinnor exempelvis, av någon biologisk och opåverkbar anledning skulle vara mer benägna att välja låglöneyrken inom vård och omsorg är inte en bra anledning till att låta det fortsätta som vanligt, det är om något, i så fall en anledning att höja lönen inom sagda yrken. Om kvinnor, självmant, skulle vara mindre benägna att kämpa sig till maktpositioner är det inte en anledning till att kvinnor inte ska ha lika mycket makt i samhället eller lika mycket att säga till om. Det är, om något, en anledning till att se till att män stiger åt sidan.

Annars kommer vi till en slutsats där vissa (påstådda) biologiska skillnader anses beläggas med olika värde. Där ett visst sätt att vara (som anses vara biologiskt förankrat, omöjligt att förändra) hos hälften av befolkningen också rättmätigt bör resultera i sämre förutsättningar än ett annat. Att kvinnor får skylla sig själva som är på ett visst sätt samtidigt som de inte kan hjälpa att de är sådana. Att kvinnors ”sätt att vara” inte bör resultera i något annat än att de får en mindre bit av kakan, och det är helt enkelt ett jävligt vidrigt sätt att resonera. Därför tycker jag att eventuella biologiska skillnader mellan män och kvinnor som påverkar vårt beteende är ganska ointressanta att diskutera fram och tillbaka. För oavsett hur det nu ligger till med den saken så är det i min mening viktigt att kämpa för ökad jämställdhet, jämn fördelning när det kommer till makt och resurser och så vidare. Att kvinnor generellt sätt finns inom de lägst avlönade och slitsammaste yrkena och på lägre positioner än män blir inte oviktigt eller mindre värt att förändra för att det skulle visa sig att det finns skillnader mellan könen som är biologiskt förankrade. Så därför betackar jag mig för sådana diskussioner som, om vi ska vara ärliga, bara handlar om att slippa se en förändring av sakers tillstånd.

Arbetssamhället del 4. Sex timmars arbetsdag och andra möjliga lösningar.

Arbetssamhället del 1 Varför måste vi arbeta?

Arbetssamhället del 2 Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”

Arbetssamhället del 3 Kvinnor och jämställdhet

Jag tänkte här beskriva lite tankar om möjliga förändringar som går att genomföra för att förändra samhället bort från arbets och konsumtionssamhällets problem som jag beskrev i det här och  det här inlägget. En stor och viktig förändring anser jag är en generell arbetstidsförkortning. Det vill säga att vi arbetar mindre per dag/vecka än vi gör nu. I dagsläget är såväl vänsterpartiet, miljöpartiet och FI för en arbetstidsförkortning ner från åtta till sex timmar om dagen. Men frågan har tyvärr ännu inte vunnit mark inom mainstreampolitiken då såväl högern och sossarna (officiellt) tar avstånd ifrån förslaget. Det har kallats utopiskt, orealistiskt, för dyrt, extremt och populistiskt men det är i grunden inte speciellt svårt eller dyrt. Arbetstidsförkortning har gjorts tidigare när vi gick från tio timmar om dagen till åtta och även då var högern negativa till förslaget, företag skulle gå i konkurs och det skulle bli för dyrt sas det, idag är det nog få som vill byta tillbaka till en tiotimmarsdag. Faktum är att gå ner till sex timmar skulle kosta mindre än vad alliansen lagt ut på jobbskatteavdrag. Vill ni läsa mer om hur det skulle kunna genomföras så har vänsterpartiet skrivit en rapport om saken som går att läsa HÄR.

Men vad är då fördelarna med en arbetstidsförkortning? Jag har redan skrivit ett inlägg om hur arbetstidsförkortning är bra utifrån ett feministiskt perspektiv. Men lite kortfattat så skulle en kunna säga att eftersom en av de största orsakerna till lönegapet mellan män och kvinnor beror på att kvinnor generellt sätt arbetar mer deltid så skulle löneklyftan kunna utjämnas om deltidsarbetande blev heltidsarbetande genom en generell arbetstidsförkortning, utan att någon behöver gå upp i tid. Dvs män får anpassa sig till kvinnors arbetstider istället för tvärt om. Dessutom skulle det göra det enklare för par och andra samboende att dela på hushålls och omsorgsarbetet om de är hemma mer. Män skulle få mer tid med sina barn och kvinnor större ekonomisk makt. Win-win.

En annan positiv effekt är att fler arbeten skulle skapas om vi delade på arbetstiden bättre. Det skulle motverka den kroniska arbetslösheten som uppkommer vid effektivisering av produktionen (genom exempelvis maskiner etc) som jag skrivit om tidigare utan att för den sakens skull tära på miljön. Att det i dagsläget finns de som arbetar sig utbrända samtidigt som andra står utan arbete eller hoppar runt mellan osäkra anställningar är faktiskt väldigt absurt. Vi skulle kunna slippa skapa meningslösa jobb för att få ut fler i arbete. Visst skulle det kanske kosta lite mer att anställa fler istället för färre med längre arbetstid. Men å andra sidan skulle vi som samhälle spara pengar på färre sjukskrivningar och mer utvilade människor. En arbetstidsförkortning skulle även vara bra utifrån ett klassperspektiv, inte bara med tanke på att det ofta är de lägst betalda som har tunga och slitsamma yrken och som är i störst behov av avlastning,  arbetstidsförkortningen skulle även stärka arbetstagarnas position gentemot arbetsgivarna när det blir färre arbetslösa i samhället och på så sätt ge dem mer att säga till om i yrkeslivet vilket i grunden är något demokratiskt.

Ett annan, inte lika tungt, men ändå viktigt argument för en arbetstidsförkortning är att vi alla får mer fritid och därmed ökad makt över våra liv. Vi får tid att vara kreativa och skapande varelser. För vi får inte glömma att allt som tillför samhället på olika sätt inte är sådant som kommer till under betald arbetstid. Vi får tid till oss själva och våra närstående. Att bara fundera, eller förkovra oss i sådant vi själva vill lära oss. Många av oss är som mest kreativa och lär oss som mest när vi gör det på egen hand och efter eget intresse/huvud. Det är, förutom rent givande för oss som individer, även givande för resten av samhället.

Sen så kommer såklart inte alla de problem som uppstår i arbetsamhället att lösas genom en arbetstidsförkortning. Det krävs fler lösningar än det, inte minst av miljöpolitiska skäl. Exempelvis måste vi få ner produktionen av varor vilket en arbetstidsförkortning kan vara en del av om det görs på rätt sätt. Vi måste som samhälle ägna oss mer åt sådant som inte tär på miljön, som sociala yrken. Satsa på återvinning av förbrukade varor och öka andelen vegetariska livsmedel i vår kost. Resa mindre och mer miljövänligt. Allt detta måste främst göras genom att påverka de företag som i dagsläget styr produktionen. Att göra samhället mer miljövänligt kan inte främst läggas på individer och individuell konsumtion. Dels eftersom det är ineffektivt men även eftersom alla människor inte har samma möjlighet att styra sin konsumtion av sociala eller ekonomiska skäl och då individuellt fokus främst leder till att skuldbelägga de som väljer fel, oavsett omständigheter.

Arbetssamhället del 3. Kvinnor och jämställdhet.

Fortsättning på föregående inlägg
Arbetsamhället del 1
Arbetsamhället del 2

När det kommer till frågan om jämställdhet och kvinnor inom arbetsamhället så kan jag urskilja två vanliga synsätt att förhålla sig till arbetsamhället inom den feministiska diskursen. Det är ju trots allt så att kvinnor som grupp generellt ägnar sig åt lägre andel lönearbete än män vilket på ett sätt kan upplevas som att det finns olika sätt för kvinnor respektive män att förhålla sig till förväntningar avseende arbete.

Den första är kanske den absolut vanligaste uppfattningen inom dagens feminism och skulle kunna beskrivas som att kvinnor bör anpassa sig till den manliga normen för lönearbete eftersom att i vårt samhälle, där yrke och lön kan sägas definiera en människas status och maktposition, så kan kvinnors lägre arbetsinsats i det offentliga ses som en orsak till (eller ett resultat av) kvinnors generella underordning. Därför blir det enligt det här synsättet viktigt att uppmana kvinnor att inte stanna kvar i hemmen för länge, att till exempel kräva rätten till heltid samt uppmana kvinnor att inte välja det förtryckande hemmafrulivet. Utifrån dagens arbetsamhälle är det såklart en fullt rimlig analys att ett lägre deltagande på arbetsmarknaden skapar negativa konsekvenser för kvinnor som grupp. Men det är också att acceptera det nuvarande systemet samt synen på arbete som definitiv och omöjlig att förändra.

Det andra synsättet är lite ovanligare men dyker då och då upp i feministiska diskussioner och är ett något mer arbetskritiskt synsätt som ibland (men inte alltid) kombineras med en särartsfeministisk prägel. Det innebär ett ifrågasättande av varför kvinnor bör anpassa sig till den manliga normen kring lönearbete samt en vilja att upphöja statusen för det arbete som utförs i hemmet så som hushållsarbete men kanske framförallt det sociala och känslomässiga arbetet i relation till familjemedlemmar. ”Varför anses det bättre att arbeta mycket istället för att vårda relationen till sina barn? Varför ska kvinnor tvingas ut i ett stressigt arbetsliv?” kan det till exempel låta (och ofta brukar barnens behov av kortare dagar på förskolan tas upp för att styrka argumentet). Jag anser personligen att det visserligen finns vissa goda poänger i resonemanget, men när det kommer till att lösa frågan om likvärdig ekonomisk och politisk makt så finns där oftast ingen djupgående analys.

Jag skulle istället vilja föreslå en tredje väg mellan dessa två uppfattningar. En väg där vi gör en grundläggande förändring av samhällets syn på arbete och istället strävar efter kortare arbetstid för alla människor men med full lön. Att arbeta 40 timmar i veckan skulle kunna ses som övertid istället för standard. Det skulle lösa problemet med att kvinnor så ofta arbetar mindre för att ha tid med sin familj men förlorar ekonomiskt på det, det skulle minska tiden för barn på förskolan och ge även män möjlighet att tillbringa mer tid med familjen och att ta ansvar för hemmet. Det skulle även lyfta bort lite av den individualistiska och medelklass-normativa dubbelbestraffningen av kvinnor som antingen anses arbeta för mycket (”tänk på barnen!”) eller för lite (”och du ska kalla dig feminist!”).

Jag är mer priviligerad än många män.

Intersektionalitet är en intressant och viktig analysmetod för att förstå hur olika maktstrukturer samverkar. Men jag kan ibland känna irritation över hur den intersektionella analysen används. Inte som ett sätt att analysera hur en människa påverkas av olika maktstrukturer utan istället har det blivit ett verktyg för att påpeka vilka som är MEST förtryckta där kön inom den intersektionella feminismen verkar anses som det viktigaste och mest grundläggande maktordningen i samhället. Det kan se ut som så att feminister först fastslår att män är överordnade kvinnor och sen använder intersektionalitet för att fastslå att till exempel ickevita kvinnor är underordnade vita kvinnor. Detta är visserligen inte en felaktig slutsats men problemet är att det främst är vissa maktpositioner som får jämföras inom den feministiska diskursen för att bilden av könsmaktsordningen som den mest grundläggande maktordningen inte ska ifrågasättas.

Missförstå inte, jag ifrågasätter inte könsmaktsordningen i sig. Jämför vi en man och en kvinna med samma sociala, rasliga, ekonomiska och funktionella position så har mannen ofta ett övertag som kvinnan inte har. Mannen tas mer på allvar, blir lyssnad på i högre utsträckning, får oftast högre lön etc. Men jag har märkt att det finns en stark benägenhet att inom feminismen, även den del som kallar sig intersektionell, inte våga jämföra män och kvinnors maktposition där andra maktpositioner ger kvinnan ett övertag mot mannen. Jag är ju själv feminist och ser personligen inga problem att kombinera mitt varande av feminist med att även erkänna att jag som kvinna inte är underordnad alla män. Jag har många privilegier, jag är vit och från en medelklassbakgrund, har läst på universitetet, har inga synliga funktionshinder och jag har människor som backar upp mig socialt eller ekonomiskt om det behövs. Jag kan se att det finns många män som har det betydligt värre än jag, personer som blir sämre behandlade på grund av sin etnicitet, klasstillhörighet eller funktionshinder än vad jag blir på grund av mitt kön.

Könsorättvisor finns, och de drabbar fortfarande kvinnor hårdast, men de är inte de enda orättvisan i det här samhället, eller ens den värsta. Att födas som kvinna inom överklassen kommer ge dig betydligt mer fördelar än en man uppvuxen under fattiga förhållanden och som är rullstolsburen med Cerebral Pares. Att vara man ger dig inte immunitet mot orättvisor och förtryck, inte ens att vara ”vit cisman”. Därför kan jag känna en viss irritation mot när vita kvinnor från medelklassen ska provocera med hur de ”hatar män” och sen ursäktar det med att ”män förtrycker mig”. Inte på det sättet att jag tycker synd om män som får utstå hat, jag menar, de kan ju helt enkelt låta bli att umgås med sk ”manshatare” om de tycker det känns jobbigt att höra. Och jag har helt klart förståelse för folk som uttrycker hat mot en överordnad grupp i ren frustration. Men när frustrationen övergår till att bli ett slagord, en provokation, mer än bara ren frustration över privilegierade typer som inte förstår att de är privilegierade eller som använder sina privilegier för att bete sig som as. Ja då känns det ofta bara jävligt omedvetet och hycklande.

Ett tydligt exempel på detta är den nu nedlagda sidan ”Vita kränkta män” som började som en sida med syfte att skratta åt vita män som blev upprörda över att feministiska och antirasistiska frågor fick utrymme och/eller var uppenbart sexistiska och rasistiska. Men som slutade i att stora grupper satt och skrattade åt ”outbildade män från landet som inte kunde stava ordentligt”. En sida som var tänkt att skratta åt överpriviligerade gruppers missnöje blev istället en sida som använde sig av såväl klassförakt som abelism för att så att säga ”sparka uppåt”. Där högskoleutbildade stadsmänniskor kunde känna sig lite bättre med sig själva för att de inte var sådana där outbildade tölpar och dessutom hålla kvar vid en självbild där de stod på ”den svages sida”.

Det känns nästan löjligt att behöva påpeka, och får mig nästan att känna mig som en uppretad ”jämställdist”. Men män kan också vara underpriviligerade även i jämförelse med många kvinnor, inte så ofta i egenskap av män kanske, men i egenskap av att tillhöra andra underprivilegierade grupper.