Kategoriarkiv: Kultur

Trams om identitetspolitik döljer relevant kritik.

Jag inser att jag har hoppat på det här tåget lite sent nu i ett klimat där allt ska ske direkt, men eftersom det är en fråga som ständigt är aktuell på något sätt så skriver jag om det ändå.

Okej, identitetspolitik. Åsa Linderborg skrev en text om Kungliga Operan och deras affisch. Jag tänker inte gå in närmare på affischen i sig och vilka problem som finns med den. Det finns det nog andra som kan göra bättre. Men jag tycker att Linderborgs analys är märklig och liknar någon slags extremliberal ”allt är okej och inget ska få kritiseras”. Det är måhända inte vad hon menar, men resonemanget landar där när hon framför att ”kränkthetskulturen vi lever i är förödande för den konstnärliga friheten”. För var går gränsen? Vem bestämmer vad som är rimligt att kritisera och vad som är rimligt att i efterhand plocka ner? Självklart kan man argumentera för att ”just det här tycker jag inte är så farligt” (även om jag kan tycka att det blir en rätt så respektlös ståndpunkt om många människor faktiskt känner sig obekväma med bilden). Men då kan man inte dölja det bakom ord om ”konstnärlig frihet”. För med samma ord kan vi legitimera exponering av ”konst” från personer som Dan Park i det offentliga rummet, och det tror jag inte de flesta tycker är så rimligt. ”Den värsta formen av censur är självcensur” skriver Linderborg, utan att reflektera över att självcensur är något som vi alla praktiserar dagligen i större eller mindre utsträckning för att över huvud taget kunna umgås med varandra. Du skriker inte till kollegan att den är en jävla idiot, även om det är vad du känner. Det är en bra grej. Kanske den bästa formen av censur när allt kommer omkring.

En sak håller jag dock med Linderborg om, och det är att identitetspolitikens utbredning är förödande, inte minst för vänstern. Att Operans affisch kritiseras och dras in är dock inte en del av problemet. Problemet är vad vi lägger fokus på och varför, det är vad vi ser som roten till strukturella problem i samhället, vår politiska diskurs (hur vi pratar om något) och vad vi därmed ser som lösningen. Att vi ser ”kultur och normer” som roten till rasism, sexism med mera och därmed också vad vi i första hand vill förändra, men inte pratar om materiella villkor.

Identitetspolitik, handlar precis som ordet antyder, om fokus på identiteter. En syn på politik och utsatthet som i första hand en fråga om att din identitet kränks, men betydligt mindre om position och situation. Eller som Linderborg själv uttrycker saken:

”Det är alltid symbolfrågor det handlar om – en bild, ett ord, ett bakverk. Det är i alla fall symbolerna de intellektuella strider om, den verkliga segregationen diskuterar vi inte alls med samma hetta.”

Saken är bara den att det går att kritisera det faktum att vi lägger så oerhört mycket tid på språk och kultur men så sällan pratar om materiell standard, segregation, möjligheter etc, utan att för den sakens skull börja argumentera för rätten att uttrycka sig hur man vill även om det kränker andra människor.

Några exempel på identitetspolitik som spårat ut:
En person ifrågasatte ett uttalande om att ”det är ovärdigt att tigga” med att ”Hur kan ni kalla det ovärdigt? Det är ju deras liv ni talar om!”. Saken är den att det ÄR ovärdigt att tigga. Därför vill jag se en värld där ingen tvingas till detta på grund av fattigdom. Ändå är folk ”med hjärtat på rätta stället” mer upptagna med att försvara rätten att tigga snarare än rätten att slippa.
Ett annat exempel är när folk förminskar frågan om klass till att handla om ”klassisism” där problemet anses vara den så kallade ”medelklassnormen” och att denna gör att det anses vara fult att till exempel klä sig i leopardmönstrade tights, röka under fläkten och titta på Bingolotto. Alltså att problemet anses vara att arbetarklassidentiteten eller normen (i sociologin kallad habitus) hotas, snarare än att tja, ifrågasätta att klasser över huvud taget finns.

En person jag känner sa en gång, halvt på skämt, att ”varje gång jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”. Inte för att normer i sig inte finns eller att det inte kan vara ett användbart begrepp, utan för att just normer anses vara orsak och lösning på alla politiska och sociala problem och därför har kommit att börja representera allt som är dåligt med det identitetspolitiska samhällsklimatet för många av oss som inte köpt det med hull och hår.

Men tillbaka till Linderborg, eller ja, kritiken mot hennes krönika och liknande texter som hon och andra skrivit i frågan. En person som skrev en ganska så delad text på FB uttrycker sig såhär:

För det första; vad är [identitetspolitik]? Så många kulturredaktörer och etablerade, röststarka journalister som tydligen är djupt kunniga om detta fenomen, kan ni snälla förklara för oss andra vad det är?
För det andra; att döma av den mängd text, tankeverksamhet och ideologiproduktion som just nu byggs upp kring detta verkar det som att det är nånting som har ”gått för långt”. Vore bra att få veta vad. För när jag ser mig omkring undrar jag, vad har gått för långt? Var är alla dessa svarta curators och konsthallchefer, var är alla bruna tidningsredaktörer och programledare, alla förläggare, teaterproducenter, skådespelare, fotografer, radioproducenter, rektorer, institutionschefer? Hur kan Aftonbladets kultursida – och för den delen varenda kulturredaktion i detta land – inte ha en enda anställd som är rasifierad och SAMTIDIGT klaga på att det har gått för långt?

Personen börjar med att påpeka att den inte vet vad identitetspolitik är för att sedan uttrycka sig tvärsäkert om saken. Hen svarar på Linderborgs uttalande om att ”identitetspolitiken har gått för långt” som att hon påstått att ”antirasismen har gått för långt”, vilket oavsett vad man tycker om texten eller Linderborg i övrigt, inte är vad som påstås. Hade Linderborg, eller någon annan, kommit med lite djupare kritik av id-pol så hade missförstånden -kanske- inte blivit så stora. Kanske hade vi kunnat ha en diskussion om olika sätt att förhålla sig till frågor samt vad som bör prioriteras eller hur vi kan få till förändringar på allvar? Kanske hade vi kunnat prata om att kunna kritisera kultur som speglar sådant vi ogillar utan att tro att detta är lösningen på all utsatthet? Kanske inte? Men då har vi i alla fall försökt. För jag vill kunna kritisera identitetspolitiken utan att folk direkt ska dra slutsatsen om att jag bara vill försvara nån ”rätt” att få säga n*g*rboll och därmed sluta lyssna. Jag vill att folk åtminstone ska kunna förstå vad jag menar innan de kritiserar mig. Det känns som en rimlig sak att önska. Men då kan vi inte få det till att handla om någon kulturell laziz faire där sexism och rasism ska accepteras i offentligheten på grund av någon ”kulturell frihet”. För det känns minst lika dumliberalt som de som tror att ”normkritik” löser allt och inte ser den materiella grunden.

Snoppen och snippan, när konservatism och radikalism möts i gemensam ilska.

Det är väl få som har missat låten om snoppen och snippan som sändes på barnkanalen för ett tag sedan. Videon har fått internationell spridning och bemötts med blandade reaktioner.

Något som jag tycker är intressant att observera är hur de normativa föreställningarna relaterar till de radikalaste samt mest konservativa idéerna i ett samhälle. Jag har tidigare skrivit en del om splittringen mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen samt hur dessa bägge driver allt långtifrån mitten, för att inte tala om ifrån varandra. Jag tänker att reaktionerna på låten om snoppen och snippan är ett väldigt tydligt exempel på detta. Här möts de konservativa och de radikala i en gemensam ilska men på helt olika grunder.

original

Konservativa: Vad fan, ska barn se sådant här snusk? Könsorganen har med sex att göra och barn ska inte behöva se porr på tv.

Radikala: Men fyfan, heteronormativt och transfobi! Hur kan de påstå att tjejer har snippa och killar har snopp? Det finns faktiskt tjejer med snopp till exempel, kunde de inte sagt det? Och varför har snippan rosett och långa ögonfransar medan snoppen har en hatt? Faen vad stereotypt!

Okej, låt mig först lägga ut en brasklapp: Det hade självklart varit bättre om de skippade könsattributen och lät bli att ”köna” könsorganen. Att normalisera diskussioner om könsorgan kan göras utan rosetter eller att komma med påståenden om vem de sitter på. Men vi måste samtidigt vara medvetna om att ca 99 % av befolkningen inte är transmedvetna, låtens text beror förmodligen på okunskap snarare än transfobi, och sådan okunskap bör vi vara medvetna om finns. Det är lätt för många att glömma av var människors kunskapsnivå faktiskt ligger, speciellt när umgängeskretsen är mycket segregerad.

Men med tanke på de konservativas reaktioner på det hela så känner jag: En sådan här låt behövs! Även om den är heteronormativ och transexkluderande så är det ett steg åt rätt riktning, ifrån hysh hysh och ”Sådant där pratar vi inte om!”. Att förvänta sig en lika hög medvetenhet som en själv när du faktiskt ligger före normsamhällets i kunskap och medvetenhet blir verklighetsfrånvänt, speciellt då en så stor del av befolkningen verkar leva kvar på 50-talet. När de skriker om ”barnporr!” och kallar det ett ”Utslag av PK-media” att barnkanalen sänder en trallvänlig låt om kroppsdelar som alla barn har och har rätt att lära sig mer om. Då är låten precis vad som behövs för att föra samtalet framåt.

Den här texten handlar inte främst om hur vi bör tänka kring ”snoppen och snippan”. Den handlar om splittring. En splittring som driver grupper ifrån varandra, som isolerar människor i en falsk föreställning om kunskap och medvetenhet hos gemene man. Att samhället ser ut ungefär som det gör i ens egen umgängeskrets. Det ger illusioner kring vad som är ett steg framåt och vad som är ett steg tillbaka.

Taggad

Det går att ta avstånd ifrån mord utan att hylla rasistiska nidbilder.

Dåden i Frankrike har skakat hela Europa och det finns inga ord för att beskriva hur fruktansvärd händelsen är. En kallblodig avrättning av ett flertal civila människor på deras arbetsplats, en av de ställen där en borde kunna känna sig som mest trygg och säker. Det finns inga ursäkter för en sådan handling, inga förmildrande omständigheter. Det handlar om en våldsam extremism som är beredda att gå hur långt som helst för att uppnå sina syften. Och jag tror verkligen att de absolut flesta av oss inte ser det som annat än just vidrigt.

Men något har hänt efter detta. En stor andel människor har inte bara visat medlidande för offren och deras närstående (vilket är helt och hållet rimligt i en situation som denna) utan även hyllat dem som hjältar och martyrer för det fria ordet (eller i det här fallet, bilden) genom att dela och sprida tidningens, ofta grovt rasistiska och islamofoba satirbilder. Personer som tidigare aldrig skulle ursäkta rasism uttalar sig som om tidningen ifråga vore den stora symbolen för frihet och rättvisa.

Det går att fördöma en sådan vidrig handling, massaker, som de beväpnade männen i Frankrike gjort sig skyldiga till utan att hylla rasistisk humor. Det går att avsky våldsverkande extremister utan att hålla med om tidningens budskap eller tycka att vad den gjorde var bra. Det går hur bra som helst att kritisera en företeelse så som hets mot en redan utsatt grupp och inte vilja ha med det att göra utan att det för den sakens skull räknas som en ursäkt för mord på de som sysslar med den. Att normalisera och hylla islamofobi precis när den håller på att växa sig som starkast, och skapar otrygghet för Europas alla muslimer, kan inte dådet på något sätt motivera för de som borde veta bättre.

Muslimer idag är redan en väldigt utsatt grupp, och de lär bli ännu mer utsatta efter det här våldsdådet på grund av guilt by association, hur muslimer som grupp buntas ihop med extremister på ett sätt som till exempel kristna som grupp nästan aldrig gör. Just därför tycker jag att det är ansvarslöst att okritiskt hylla eller sprida islamofoba bilder från Charlie Hebdo för att hedra offren. För det finns i så fall andra, mycket bättre sätt att göra det på.

Förövrigt så tycker jag att ni bör lyssna på hur Amra intervjuas av P4 Östergötland om hennes uppfattning av det inträffade i egenskap av muslim.

Och för er som missat så skriver jag nu även på bloggen Rimligheten tillsammans med just Amra samt flera andra coola och smarta bloggare.

Så gör SD rasism av klassproblematik.

Sverigedemokraterna pratar inte gärna klasspolitik. De är tydliga med att de inte förespråkar gemenskap utifrån klass utan att de vill skapa en nationell identitet. Det skulle kunna förklaras på det sättet att SD är ett högerparti, och även om jag håller med om den saken så tror jag inte att det är hela svaret.

Sd har en högt prioriterad fråga och det är ”invandringsfrågan”. Sen har de en massa andra frågor som de tycker saker kring, men ingen som de brinner lika mycket för som frågan om invandring. Se bara på deras största propagandakanaler: Hatsidor som exempelvis Avpixlat. Sidor som understödjs ekonomiskt av SD och vars syfte är att hetsa mot invandrare och då speciellt muslimer, personer från Mellanöstern, Sydeuropa eller Afrika.

Den underliggande poängen är alltid samma sak: Våld och annan brottslighet begås av personer från andra länder, speciellt sådana med mörkare hår och hudfärg. Det handlar alltså om ren rasism. Men bortsett ifrån det så är det också helt och hållet felaktigt. SD gillar att dra upp statistik som pekar på att det finns en koppling mellan ursprung och brottslighet, här är det dock viktigt att påpeka vad alla som läser om forskning och vetenskapsteori på universitetsnivå bör lära sig redan på a-kursen: Korrelation är inte detsamma som kausalitet.

Korrelation: Samband, t..ex det finns ett samband mellan ökad glassförsäljning och ökade drunkningsolyckor.

Kausalitet: Orsak. Att något är en direkt orsak av något annat. Vi kan till exempel tänka att drunkningsolyckor ökar när folk äter mycket glass, detta är förmodligen inte ett korrekt antagande, dvs även om det finns en korrelation så finns det ingen kausalitet. Vad som istället kan antas är att det finns en tredje faktor som påverkar de andra två vilket i det här fallet handlar om väder. När det är soligt och varmt ute så äter folk mer glass och eftersom fler badar så ökar drunkningsolyckorna.

På samma sätt kan vi se på brottsstatistiken. Vi kan välja att köpa SDs beskrivning av läget och att den korrelation mellan kriminalitet och personer som har en utländsk bakgrund också indikerar på en kausalitet, dvs att ”invandrare” begår brott för att de är invandrare. Men vi kan också välja att fundera på ifall det finns en tredje faktor i ekvationen som korrelerar både med faktorn ”brottslighet” och med faktorn ”utländskt födda”.

Ja, jag pratar såklart om klass.

Det har alltid funnits kopplingar mellan fattigdom och kriminalitet. Mindre bemedlade områden har lägre psykisk och fysisk hälsa, kortare livslängd och såklart även högre kriminalitet. Det är en av de många negativa sidor av att leva i ett klassamhälle. Vissa människor kommer på grund av ekonomiska och sociala villkor att i större grad än andra välja en brottslig bana trots riskerna det innebär helt enkelt på grund av att de har mindre att förlora och sämre möjlighet att skapa ett ekonomisk trygghet på laglig vägar. Att klass korrelerar med brottslighet och våld är inte en nyhet utan välkänt fenomen. De ”förortsproblem” vi talar om idag är de samma som det förr i världen vittnades om i slumkvarteren. Det beror inte på kultur eller etnisk tillhörighet, det beror på klass.

oct22_2011classrace

SD har dock en fördel i sitt rasistiska resonemang eftersom det i dagens Sverige finns en tydlig korrelation mellan klass och ursprung. Första och andra generationens invandrare är i större grad än andra bosatta i mindre bemedlade områden och får mer sällan välbetalda jobb. Det är inte konstigt egentligen, för om du kommer hit efter att ha flytt från krig utan kontakter, pengar eller språkkunskaper så är chansen att få en centralt belägen bostadsrätt och ett flådigt jobb mer eller mindre omöjligt, och eftersom klass oftast går i arv så gäller samma sak för deras barn (och då har jag inte ens nämnt den strukturella rasismen samt hur den resulterar i diskriminering på bostads och arbetsmarknaden). Därför kan SD och deras åsiktsmaskiner med hjälp av statistik framhålla det som om vissa kulturer helt enkelt är mer benägna till kriminalitet än andra, och att vi därför bör ta in färre personer från dessa, samt hur oerhört viktigt det blir att ”värna om vår svenska kultur”. Allt kan låta helt logiskt ifall vi bara blundar för klassfaktorn. Det är en, för fascismen, vanligt resonemang som vi kan känna igen hos de övriga ”bruna” rörelserna runt om i Europa. Men någon lösning på kriminalitet är det inte då det inte är en lösning på det ursprungliga problemet: fattigdom och klassamhället.

Så när vi pratar om ”förortsproblem” så är det inte ”kulturella” problem utan problem på grund av fattigdom och segregation. Därför är klassfrågan en fråga som SD inte vill ta i med tång. Hela deras framgång bygger på rädslan för den mörkmuskige mannen och allt som han kan ställa till med i form av våld, brottslighet och slöseri av skattepengar. För dem är orsaken ”massinvandring” och lösningen är ”stängda gränser”. Därför kan lösningen aldrig vara minskning av klyftorna eller arbete mot segregation. All samhällsdiskussion om klassproblematik skulle direkt försvåra SDs möjlighet att fortsätta med sin framgångssaga. De vinner på att vi diskuterar deras frågor utifrån deras frågeställningar, oavsett om vi håller med dem eller ej. Därför är jag helt emot att ”ta debatten”. Vad vi snarare måste göra är att ”ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet” och se till att få diskutera de frågor som vi tycker är viktiga, inte låta dem sätta agendan.

Vad är egentligen identitetspolitik?

Identitetspolitik är ett begrepp som ofta används i debatten inte minst på sociala medier. Nu har ännu en diskussion blossat upp där just ordet identitetspolitik slängs åt alla håll eller förkastas som begrepp eftersom det framställs i negativa termer och därför anses nedvärderande mot vissas kamper. Det är en diskussion som, lite förenklat kan sägas förs av å ena sidan vänsterpolitiska marxister och å andra sidan så kallade intersektionella feminister/transaktivister/antirasister. Det är bägge  grupper som jag själv är en del av och/eller stödjer.

Men vad är egentligen identitetspolitik? Jag tänker här att inta en så ickedogmatisk inställning till identitetspolitik som det bara går för att kunna förklara vad det egentligen är och dess för och nackdelar. För just dogmatism är en företeelse som jag kan se från båda håll i diskussionen.

Ett vanligt missförstånd kring identitetspolitik är att vissa specifika frågor i sig själva alltid är identitetspolitiska eller aldrig är det. Det brukar också diskuteras kring detta ”identitetspolitik” som att det antingen är något genomgående dåligt eller genomgående bra.

Identitetspolitik:

Varje kamp som kan anses vara en fråga om intressekamp för en specifik grupp i samhället kan vara identitetspolitisk såväl som inte eller både identitetpolitisk och inte på samma gång. Låt oss ta marxismen som exempel. Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.

Är det sista då fel och förkastligt? Nej det är det inte. För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Vi kan se identitetspolitik samt icke-identitetspolitik i alla kamper. Antirasism kan handla om att stärka identiteten och stoltheten hos rasifierade, men den kan också handla om att kräva politiska instrument för att häva den ekonomiskt strukturella snedfördelningen mellan olika etniska grupper eller för att hindra diskriminering i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Transpolitik kan handla om att diskutera pronomen och skapa en identitet och stolthet som transperson. Det kan också handla om att kräva politiska instrument för att hindra diskriminering eller för att eliminera hatbrott och kräva att transpersoner läggs till i hatbrottslagstiftningen. Feminism kan handla om att kräva rätten att vara normbrytande, att som kvinna vara ”typiskt kvinnlig” utan att skambeläggas eller att diskutera hur saker som anses vara ”kvinnliga” ofta nedvärderas.  Men det kan också handla om att kräva högre lön inom kvinnodominerade yrken, mer resurser till kvinnojourer, sex timmars arbetsdag, samtyckeslag, med mera

Identitetspolitik är inte dåligt per se. Tvärtom är det en oftast naturlig del av de flesta intressekamper som drivs av de personligt drabbade. För vissa kamper kan det vara viktigare än för andra. För gayrörelsen har identitetspolitiken varit en viktig del för att normalisera ickeheterosexualitet i samhället (Pride är ett exempel). Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

2012-11-07-identity-politics-competition

Jag är livrädd

Jag är livrädd för det nutida politiska klimatet och vad det kommer att leda till. Vad vi kan se händer är två saker: å ena sidan en ökad polarisering mellan kulturkonservatism och kulturradikalism, mellan personer som motsäger sig en progressiv utveckling avseende syn bland på bland annat kön och sexualitet och personer som kämpar för det samma. Å andra sidan en ökad triangulering in i varandra i synen på ekonomisk rättvisa och kampen mellan arbete och kapital. Mellan de som har och de som inte har ekonomisk och materiell makt.

För det finns en likhet mellan gruppen kulturkonservativa och kulturradikala. Bägge grupper har en benägenhet att ta avstånd från höger-vänster och istället mena att kampen nu står mellan de som vill hålla kvar vid gamla värderingar och de som önskar mer progressiva normer och värden. Och bägge grupper verkar önska en ”kapitalism med mänskligt ansikte” om än genom olika metoder.

Varför gör detta mig då så skrämd? Som vänsterperson som förmodligen ligger långt vänster ut från mittenfåran tycker jag såklart att det är obehagligt när diskussionen avseende fördelning av ekonomiska resurser tyckts avstanna i en för många bekväm mittenposition. När få människor kämpar för att få ut progressiva idéer avseende fördelning av resurser och istället enbart fokuserar på andra frågor.

regulated-capitalism-monster-comic

Men det gör mig också skrämd vad polariseringen mellan konservativa och radikala leder till. För samtidigt som den ena gruppen rör sig allt längre bort mot det bruna fascistoida där det anses fullt accepterat att hänga ut och hota meningsmotståndare till livet, så radikaliseras även den andra gruppen. De som visserligen har hjärtat på rätt ställe i frågor avseende jämställdhet, HBTQ-frågor och antirasism, men som nu har utvecklat ett språk och en diskurs som är svår eller omöjlig för en utomstående att enkelt förstå och därmed ta till sig och som skambelägger de som av den anledningen inte förstår och kanske uttrycker sig på ett okunnigt sätt. Det skapar rum som blir svåråtkomliga för de som inte behärskar rätt språk vilket innebär att idéerna inte kan nå ut och rota sig hos de bredare grupperna på det sätt som vore önskvärt.

Men framförallt så leder fokuset på kulturfrågor att vi nästan helt slutat prata om resursfördelning. Även om just resursfördelning och klassfrågan är en viktig komponent i såväl frågan om jämställdhet mellan kön som avseende antirasism. Dessutom spelar det rasisterna rakt i händerna då de har allt att vinna på att fokuset förskjuts från vänster/höger-politik då de då har möjlighet att hitta sympatisörer bland alla olika socioekonomiska grupper.

Som svensk kan det vara svårt att se vad som händer på grund av hemmablindhet. Men vi kan se på hur det ser ut i USA, där två partier som ligger nära varandra (och i svenska mått mätta dessutom långt åt höger) förutom just i frågan om kulturkonservatism/radikalism, där arbetarklassen och överklassen röstar konservativt medan den välmående medelklassen röstar på det liberala och kulturproggresiva alternativet.

Jag skulle kunna lägga in en poäng här om att om vi fortsätter på detta sätt så kommer det att bli mer och mer likt det amerikanska politiska klimatet här, om det inte var för att det känns som att vi redan är där.

Sexistisk trötthet.

En av de mest klassiska förtryck som används mot kvinnor i nästan alla tider är förtryck kopplat till sexualitet. Hur kvinnors sexualitet kontrollerats genom skam och skuldbeläggning men även hur skam och skuldbeläggande avseende sexualitet använts för att kontrollera kvinnor på andra områden. Kvinnor som tagit för mycket plats eller krävts sin rätt har tystats genom att anklagas för att vara för sexuellt utlevande, då alla vet att för sexuellt utlevande, eller sexuellt utlevande på fel sätt är det absolut värsta en kvinna kan vara. Nu kanske någon menar att ”så är det ju inte längre i dagens senmoderna samhälle” men nähenä. Varför ska sexister låta bli att köra på ett koncept som fungerat så bra i tusentals år?

För ett tag sedan så höll skådespelaren Emma Watson ett tal i FN om feminism och jämställdhet:

Detta retade upp de mogna snubbarna på internetfrumet 4chan så mycket att de nu hotar att läcka nakenbilder på Watson eller som de skrev (obs triggervarning för sexism, slutshameing etc):

“It is real and going to happen this weekend. That feminist bitch Emma is going to show the world she is as much of a whore as any woman.”

Som någon form av feminist-veteran vill jag bara sucka djupt åt denna trötthet som dagens sexism verkar lida av. Har de så dåligt med fantasi att shamea kvinnor genom deras sexualitet fortfarande är the thing? Efter så många tusentals år. Jag menar i dagens kommunikationssamhälle där de senaste trenderna avlöser varandra snabbare än någonsin, där den senaste snackisen på twitter uppstå och dö ut inom en timme. Kom igen, om ni nu måste vara hjärndöda jävla sexister så var ändå lite nytänkande för fan.

SD vinner på att vi inte pratar höger-vänster

Jag skrev nyligen ett inlägg om att det inte räcker med att prata om diskriminering, jag tänkte utveckla det lite grann. Men med mer fokus på det nuvarande politiska läget. Det kommer handla en del om klass, och jag vet, jag är tjatig om det här med klass och varför vi måste prata mer med det, men det är akut. Om två dagar kommer det vara val, och oavsett utgång så kommer det att resultera i att många människor runtomkring mig kommer sörja för att SD fått mer röster än vad de räknat med.

Låt oss prata om vänster-högerskalan på en grundläggande nivå. Enkelt uttryckt så bygger det på klassintresse. Där högern står för de högre klassernas intresse och vänstern för de lägre klassernas. Enkelt så att en barnunge kan förstå det. Problemet med att vara politiskt aktiv i en parlamentarisk representativ demokrati som också är ett klassamhälle är att om du vill att ditt parti ska bli stort och kunna få inflytande så måste du tilltala mer än bara en ”klass”. Därav skapas klassallianser. Klassallianser fungerar på det sättet, att ett parti tilltalar fler än en samhällsgrupp. En vanlig klassallians är den mellan arbetar- och medelklassen. Socialdemokraterna har tidigare varit mycket framgångsrika med att locka till sig röster just genom den typen av klassallians, genom att skapa en gemensam välfärd med fri skolgång, sjukvård och barnbidrag till alla (istället för behovsbeprövat) lyckades de se till att bli omvalda en lång tid utan att försvinna från makten längre än fyra år åt gången. Jag är inte sosse då jag tycker att de sätter sina mål allt för lågt, men något får jag i alla fall ge dem, de lyckades hålla högern borta från makten ett bra tag. För moderaterna, som det näst största partiet, var länge ett rent intresseparti för de absolut rikaste. Fram tills 2006 när de lyckades ta sig till makten genom en liknande klassallians, fast dena gången mellan medel- och överklassen. Genom att föreslå skattelättnader för alla som arbetar och ta bort sina allra mest moderata förslag om minskad välfärd lyckades de locka över personer som tidigare röstat på Socialdemokraterna.

Vad har då allt det här med SD, diskriminering och varför vi bör prata om klass att göra? Jo, för något har hänt i det politiska klimatet. En ny skala har dykt upp som inte fokuserar på klassintresse utan istället fokuserar på helt andra saker. Där vi på den ena sidan har anti-diskrimineringsrörelsen med antirasism, feminism, queerkamp och miljöfrågor på agendan. På andra sidan finns SD, rasism, främlingsfientlighet och konservatism. Det är en skala mellan kulturradikala och kulturkonservativa. Men det finns inget tydligt klassintresse. Ser vi på vilka som företräder de bägge sidorna blir dock klassfrågan av större vikt. För SD har lyckats göra det omöjliga och skapat en ohelig allians mellan arbetarklassen och överklassen. Tittar vi på SDs valsedlar och namnen som där står med så samsas klassiska arbetaryrken som busschaufför, ställningsbyggare, undersköterska och barnskötare med högutbildade civilingenjörer, läkare och civilekonomer (de senare är såklart lite högre upp på listan än de föregående). På andra sidan står den utbildade medelklassen. De som läst flera år på universitetet men utan att få så mycket för det i plånboken, och protesterar. Ja, alla av oss som står där har inte läst på universitetet, men de flesta av oss har antingen det, eller så kommer vi göra det eller har föräldrar och flera vänner som gjort det. Vi kämpar för att motverka rasism, för jämnare könsfördelning på alla plan i samhället och för ett bättre klimat. Det är viktiga frågor, men klassfrågan lyser inte lika starkt. Trots att vi talar oss varma om intersektionalitet och även om klass fortfarande är en av de mest grundläggande förutsättningarna för ett bra eller dåligt liv, så pratar vi inte om det. Varför? Jo, för det flesta av oss är medelklass, de flesta av oss har ingen egen erfarenhet av utförsäkringar eller att vara utan utbildning på dagens arbetsmarknad, att stå utan arbete i längre än ett halvår. Och har vi den erfarenheten så är vi ofta ganska ensamma bland våra ideologiska fränder. Många av oss har sin ideologiska hemvist grundad bland de som är forskare och doktorander i sociologi, personer som skrivit avhandlingar i genusvetenskap, queerteori och etnicitetstudier. Personer som lärt oss vad intersektionalitet är, som lärt oss sociologiska begrepp som normer och strukturer och hur de ska användas. Högutbildade personer. Personer med föräldrar som också är högutbildade. Personer som är uppvuxna och lever i den bildade medelklassen.

Så vad gör då den här nya skalan med samhället och den politiska debatten? Jo så länge vi inte erkänner och talar om klass, sätter det på den politiska agendan, låtsas som att höger-vänster och klassintressen är överspelat, gammalt och mossigt, så kommer SD och andra rasister kunna fortsätta med sin oheliga allians mellan konservativa personer på samhällets botten och samhällets topp. Därför måste vi prata om höger/vänster och vad det faktiskt innebär. Våga vara vänster om vi håller med om att alla människor ska få samma chans till ett bra och värdigt liv. För att blunda för den skalan, att blunda för klassintressen, få det att bara handla om andra saker, som för eller mot diskriminering, det spelar rasisterna rakt i händerna.

Sen finns ju såklart även den uppenbara anledningen till att prata om klass, nämligen den att ett klassamhälle alltid kommer skada de på samhällets botten och att klass förmodligen är en av de faktorer som styr mest när det kommer till livschanser och psykisk såväl som fysisk hälsa.

The odds are never in our favour

*Spoilervarning*

Hunger games

 

 

 

Det finns en fantastisk och talande passage i den andra boken i Hunger Games-serien Catching fire. Det är nästan precis i slutet av boken när protagonisten Katniss Everdeen precis uppfattat sig förrådd av sina följeslagare, de hon samarbetat med för att överleva i sitt andra hungerspel. Hungerspelen är namnet på den tävling som staten i landet Panem sätter upp varje år där ungdomar från de olika distrikten måste slåss mot varandra till döds, tills det bara finns en kvar vilken kronas som segrare. Katniss står vid tillfället bredvid en av sina vänner, Beetee, som ligger avsvimmad på marken. De har tillsammans med några andra nyss försökt bygga en form av dödsfälla genom att binda en metalltråd runt ett träd där blixten slår ner en gång i timman i den klockliknande spelarenan. Men tråden som var tänkt att leda ner i vattnet för att elektrifiera de andra tävlande har blivit avkapad medan Katniss och en av de andra gått ner för att lägga ut den. När Katniss kommer upp till den avsvimmade Beetee, skadad i armen av medspelaren som förrått henne dyker en av de andra spelarna, Finnick, upp som hon också antar har förrått henne. Katniss vet att bara en kan överleva spelet så hon höjer sin pilbåge för att skuta ner honom. Finnick håller ut sina armar mot Katniss, sedan uttalar han orden som hennes mentor sagt till henne strax innan hon gick in i arenan ”Katniss.. Remember who the real enemy is”. Plötsligt förstår hon vad som syftas, hon sänker bågen och plockar upp den avklippta tråden som hon virar runt pilen, och strax innan blixten slår ner så vänder hon istället pilbågen uppåt och skjuter mot himmelen och den osynliga barriär som omringar arenan så att tråden leder strömmen rakt in i barriären och förstör den.

Scenen som utspelas är högst symbolisk och politisk. Inte minst för att vara från en modern ungdomsroman. Den säger oss något om den omvärld som vi själva lever i. Det blir särskilt tydligt om en vet om hungerspelens syfte i det fiktiva landet. Spelen hålls varje år dels för att skapa skräck hos de fattiga i distrikten men också för att skapa rivalitet mellan dem genom att låta dem titta på när deras barn blir brutalt mördade av barnen från anda distrikt. Men tävlingarna fyller även den funktionen att den skapar hopp hos befolkningen, hopp om att segra och då vinna ära och rikedom till sig och sin familj, kunna ta sig ur fattigdom och misär. Allt detta för att förhindra att den fattiga befolkningen i distrikten, som berikar den rika huvudstaden genom sitt arbete, inte ska gå samman i ett uppror.

2012-06-05-hungergamesthreemiddlefingerslipshandsymbol600x251

Det kan ses som en metafor (om än något överdriven) för vårt nuvarande samhälle där orättvisorna blir allt större samtidigt som det finns makthavande partier som vänder de växande problemen som uppstår mot vissa grupper i samhället och använder rasismen för att skapa sammanhållning hos de som inte berörs av den. Eller hur den liberala diskursen får oss att se problemen ur ett individualistiskt perspektiv där arbetslöshet och fattigdom är ett personligt misslyckande. Där våld, brott samt strukturella övergrepp ses som orsakat av galna individer, som inte har något med oss andra att göra. Där miljöproblem antas skapas och lösas genom individuella handlingar och ansvaret ligger hos var och en av oss.

För precis som i hungerspelen så kan vi visserligen välja att spela spelet på olika sätt, vi har möjlighet att välja om vi vill spela för vår egna vinning skull, sätta kniven i varandra för att vinna eller för att skydda oss själva, låta bli att spela spelet alls och hålla oss undan som bagarpojken Peeta eller hata och hämnas på de värsta mördarna, ”karriäristerna” (ja, de kallas faktiskt så) som Katniss gör. Och vi har alla olika förutsättningar för olika handlingsmöjligheter, men i slutändan så är vi alla fångade i samma arena. Och då måste vi, om vi verkligen vill se en förändring, komma ihåg vem som är den verkliga fienden. Vända våra blickar uppåt och fokusera på att förstöra de osynliga barriärer, det system som skapar problemen från första början. Fokusera främst på de makthavare som upprätthåller dem istället för de individer som bara är spelpjäser i ett riggat spel.

Taggad