Kategoriarkiv: Konsumtion

Konsumtionssamhälle eller produktionssamhälle.

”Så minskar du som konsument ditt ekologiska fotavtryck!” ”Vi konsumerar alldeles för mycket” ”Fler borde konsumera på ett mer ansvarsfullt sätt” ”Det är inte svårt att dra sitt strå till stacken”.

Vi har nog alla hört det. Floskler om hur vi konsumerar allt för mycket och hur vi måste dra ner vår konsumtion eller i alla fall ändra den för miljön, djuren och mänsklighetens skull. Och självklart är det på ett sätt helt korrekt att det samhälle som uppmanar till ständig konsumtion leder till en massa skit. Sättet som varor produceras på för att hålla uppe konsumtionen är inte bra för miljön, slit och släng-kulturen som skapar sopberg när vi vill ha den nyaste mobiltelefonen varje år, urusla vilkor och låga löner till slavarbetare i tredje världen för att hålla nere lönerna, kött och mjölkindustrin med mera.

Missförstå mig inte. Egentligen tycker jag att det på ett moraliskt plan är bra att välja veganskt och bra producerat. Vad jag däremot vänder mig emot är den enorma tilltron inom stora delar av vänstern som finns till konsumtionsmakt och medveten konsumtion. Som när människor sorgset uttrycker att ”om fler bara kunde välja att…” eller ”det är ju inte SVÅRT att välja klimatsmart” ”alla kan om de vill!”. Resultatet blir demonisering av individer som väljer fel.

Kära vänstermänniskor som resonerar såhär. Inser ni inte hur liberalt individfokuserat det här är? För att inte tala om hur ni verkar anse att kapitalismens inneboende problem (miljön, djur och människor exploateras i profiten namn) enbart kan lösas på kapitalismens egna premisser (förändra efterfrågan på varor genom individuell konsumtion). Det är en analys värdig en nyliberal.

Och om vi nu tittar på vad som faktiskt i grunden skapar problemen med miljön, djurs och arbetares situation så är det ju i grunden inte konsumtionen utan produktionen. Det är produktionen som skapar utsläpp, producerar miljöfarliga slit och slängprodukter, som använder sig av dålig djurhållning och som utnyttjar billig arbetskraft. Att använda konsumentmakt är ju såklart i teorin en möjlig lösning. I teorin. Men i praktiken så funkar det sällan eftersom för få deltar och OM det fungerar så är det ett trubbigt verktyg som inte nödvändigtvis ger rätt resultat.

Väljer många bort en produkt så är det inte säkert att producenten tänker ”ah, folk köper inte min produkt för att den tillverkas under etiskt tveksamma metoder, bäst jag ändrar på det” och även om den gör det så är det en metod som tar lång tid.

Vad jag menar är att det behövs förändring på en högre och bredare nivå. Som inte påverkas av konsumenters nycker eller kan omstyras av företagen genom reklam och prissättning.

Jag syftar på lagstiftning och ökad politisk styrning av produktionen. Både när det kommer till vad som produceras, hur det produceras och i vilken utsträckning. Jag vill inte ha ett samhälle med fler bra produkter att välja på utan ett där jag inte ska kunna välja dåliga produkter. Där ”vi” inte tillåts producera dåliga produkter. Hur kan vi köpa en analys där jag som individ anses mer skyldig till miljöförstöring om jag köper en viss vara än vad butiken som säljer den eller inte minst producenten som producerar den är? Där vi ofta pratar om onödig konsumtion men nästan aldrig om den onödiga produktionen som gör konsumtionen möjlig?

Så istället för att komma med 7 enkla tips på hur du kan göra skillnad i din vardag så vill jag komma med tre, kanske mindre enkla tips men desto mer effektiva i längden:

1. Analysera

2. Kritisera

3. Organisera.

Annonser

Tre sorters politisk verksamhet.

Jag har funderat på det här med olika sätt att förhålla sig till politisk verksamhet och aktivism och jag tycker mig kunna utkristallisera tre vanliga sätt att se på samt prata om förändringsarbete vilket jag har för avsikt att framföra. Det är mycket möjligt att någon annan tidigare framfört en liknande teori kring politiskt förhållningssätt och dessutom bättre än jag gör här, men då får det så vara.  De tre olika förhållningssätten kallar jag här för politisk teori, individuell praktik och strukturell praktik. De olika utgångspunkterna går att använda på nästan alla frågor och jag kommer därför använda några exempel.

Politisk teori

Är precis vad det låter som och är väl egentligen grunden för all typ av politisk praktik.
Rent konkret kan det vara exempelvis marxistisk teori, feministisk teori, teorier kring heteronormativitet och queerteori, postkoloniala teorier, teorier kring miljöpåverkan med mera.
Det kan såklart vara viktigt att ha en teoretisk grund för det politiska arbete som ska genomföras, men teorierna i sig påverkar sällan så mycket ifall vi inte omsätter dem i praktik.

Individuell praktik

Individuell praktik handlar mycket om vad du som individ gör i din vardag. Det kan exempelvis handla om att skänka pengar till behövande, att agera jämställt eller normbrytande, att använda ett inkluderande språk, lyssna på vad utsatta grupper har att säga om sin situation, medvetandegöra andra om orättvisor, vara medveten om sina privilegier, handla ekologiskt hållbart med mera.
Alla människor har såklart ett ansvar att i största möjliga mån leva som de lär, respektera andra människor, inte bete sig som svin eller utnyttja förtryck till sin egen fördel. Att göra det, trots vetskap om att det är fel är helt enkelt en typ av dubbelmoral och i vissa fall direkt ruttet. Men att tro att en individuell praktik räcker för att förändra samhället är i grunden en liberal tanke som gång på gång misslyckas. För varje person som lyckas leva på ett bra och rättvist sätt så går det minst tio som inte gör det. Därmed krävs det något mer för att påverka samhället i grunden. Individuell praktik har många likheter med det som lite nedsättande brukar kallas för identitetspolitik där vi tar in vårt politiska engagemang och praktik som en del av vår identitet.

Strukturell praktik

Strukturell praktik handlar om konkreta åtgärder och förändringar i samhället samt att förändra de grundläggande strukturer som kan antas vara grunden till vissa problem.  Som att dela föräldraförsäkringen enl lag, höja löner i offentlig sektor, införa krav på jämnare representation inom viktiga delar av samhället, bygga fler billiga lägenheter centralt för att minska segregation och bostadsbrist, minskad arbetstid för att kunna dela på arbetstiden och skapa fler arbeten, höja skatten för högavlönade för att investera i samhället och utjämna klasskillnader, sätta press på producenter att producera på ett miljövänligt sätt, höja skatten på vissa varor som inte är producerade på ett bra sätt och sänka den på de som är, införa ett tredje juridiskt kön, gör föräldrabalken könsneutral avseende gifta par där den ena blir gravid, lägg till transpersoner i hatbrottslagen, med mera.

Strukturell praktik syftar till att förändra grundläggande strukturer i samhället med syfte att förbättra i större skala utan att lägga allt ansvar på individer att medvetandegöra sig själv och andra eller handla på rätt sätt. Tanken är att skapa ett bättre samhälle direkt genom att forma om och förändra det som är dåligt och fel. Jag upplever ofta att de politiska rörelser som främst agerar på internet, så kallad slacktivism, främst fokuserar på de två första förhållningssätten till politik men sällan på praktiskt politiskt arbete på en strukturell nivå.

Det är något konstigt med friheten

Liberaler tycker ofta om att referera till frihet. Att de inte önskar ett mer socialistiskt samhälle eftersom det då skulle inskränka deras frihet att att leva så som de vill, göra vad de vill, få hur hög lön som helst, men jag skulle då vilja ställa frågan: Frihet för vem? Min känsla av hur fri jag känt mig står ofta i direkt samband med min ekonomiska situation, för visst, jag har aldrig haft en speciellt hög inkomst, men jag har erfarenhet av att vara fattig, jag har stått utan arbete, jag har varit fattig student och jag har levt under existensminimum då jag arbetat ett fåtal timmar i veckan. Jag har legat med ångest över att inte kunna betala nästa hyra. Att inte få ett jobb och inkomst som skapar trygghet. Jag har också haft heltidsjobb med heltidslön. Då har jag känt mig betydligt friare, kunnat köpa den mat jag tycker bäst om, kunnat gå ut och ta en öl, gå på restaurang. Köpt kläder jag gillar, konsumerat saker jag önskar men inte behöver utan att vända på varje krona eller ens veta vad jag har på kontot. Men kanske framförallt: Friheten att slippa ha ångest över om jag ska ha råd att bo kvar i min lägenhet.

Jag erkänner, en tillvaro av ekonomisk trygghet känns enormt frigörande, och jag kan tänka mig att personer med hög lön känner sig ännu mer fria, fria att skaffa en flådig bil, att flytta var som helst. Gå på vilka aktiviteter som de känner för, skaffa sig dyra hobbys om de känner för det och så vidare. Men än en gång: frihet för vem, på vems bekostnad? Vem som helst kan inte bli rik. Oavsett vad nyliberaler må säga om den saken. Klassamhället är inte speciellt rörligt. De flesta föds i en klass och lever i den hela livet. För om en har minsta lilla koll på nationalekonomi så blir det ganska så uppenbart att rikedom också kräver fattigdom. Hur ska de rikas pengar vara värda något ifall det inte fanns fattigare individer som var villiga att utföra det arbete som de rika betalar för? Vem ska städa de rikas toaletter för en långt mycket lägre summa än de rikas löner om det inte fanns fattiga människor som var villiga att ta ett lågavlönat arbete? På samma sätt: vem ska producera varor och produkter som de rika ska kunna köpa i överflöd? Vem ska stå i hotellreceptionen och smöra för de rika när de är på semester? Hur ska rika kunna vara rika och spendera alla dessa pengar ifall inte fattiga, arbetslösa och desperata människor fanns som var beredda att göra allt detta till en låg lön? Eller för den delen, hur ska de rika kunna bli rika om de inte fanns betydligt fattigare människor som var beredda att  ta ett arbete på de rikas företag till en betydligt lägre lön?

Att vara rik innebär att det måste finnas fattigare människor, det kommer vi inte ifrån. Och ju rikare du ska kunna bli hu fler fattiga människor måste finnas. Fattigdom innebär alltid en inskränkning i friheten. Du kan inte flytta hur som helst, du kan inte skaffa bil, eller kanske ens körkort. Du har kanske knappt ens råd med ett busskort när räkningarna är betalade och maten införskaffad, du måste köpa den billigaste maten. Du förväntas ta vilket skitjobb som helst. Tro mig, jag har varit fattig så jag vet hur det är. Det finns absolut ingen frihet i att vara fattig, och alla former av ökad frihet för de rikare innebär mindre frihet för dig. För en företagsledare innebär det större frihet att få lov att ge sina anställda lägre lön, mindre semester eller att kunna sparka anställda av vilken orsak som helst. Men hur blir det för de anställda? Deras frihet minskar, när de får lägre lön, mindre semester (att få ägna sig åt vad de vill) och hela tiden måste tänka på allt de gör och säger om ägaren har möjlighet att avskeda dem på obestämda grunder. Det är en direkt inskränkning av deras frihet. Liberalismen kan i grunden vara en fin tanke, men dess syn på frihet är i praktiken bara en frihet för vissa, på andras bekostnad. För en vänsterperson känns de självklart, nästinpå klyschigt att skriva om. Men jag menar att det kan behövas påpekas gång på gång. Den liberala friheten innebär större frihet för vissa, men mindre för andra.

Vegan ur ett klassperspektiv

Det har varit en hel del snack runtomkring mig det senaste avseende veganism och huruvida ”alla kan vara veganer”. Kanske framförallt ur ett klassperspektiv (vilket jag tycker är väldigt kul såklart) men även utifrån att alla inte har den psykiska eller fysiska förmågan att äta veganskt på ett hälsosamt sätt.

Brasklapp: Jag stödjer veganism helt och fullt ut och tycker givetvis att det är skitbra att folk äter veganskt både ur ett djuretiskt och ett miljöperspektiv. Sen hur mycket det verkligen påverkar att bli vegan i det långa loppet är såklart upp till diskussion. Jag tror som tidigare nämnt inte på konsumentmakt som huvudsaklig metod när det handlar om politisk aktivism. Kanske att mathållning och veganism bör ses huvudsakligen som en personlig etisk markering avseende att leva som en lär snarare än som politisk aktivism i sig.

I vilket fall tänkte jag diskutera veganism utifrån ett klassperspektiv och ta upp olika aspekter av det. Det vanligaste att ta upp är såklart pris. Är det verkligen dyrare att äta veganskt? Kött är ju faktiskt ganska dyrt.

Svaret är såklart att det beror på. Det beror på vad du åt innan du blev vegan/vegeterian och vad du äter efter det samt hur mycket tid du har att lägga på att laga mat. Ja, kött är dyrt. Speciellt om du köper det färskt från kyldisken. Men vilket fattig person gör det särskilt ofta? Som fattig köttätare äter en antagligen mycket halvfabrikat och liknande. Bacon, fiskpinnar, frysta burgare etc. Som fattig vegan finns typ.. bönor, linser och kikärtor. Vilket såklart kan vara väldigt gott (jag menar det, jag älskar kikärtor!) men när du bara ätit böngrytor i tomatsås i en vecka så börjar en nog bli lite less, för att inte tala om att det inte är hälsosamt med en kost som inte är så varierad. För om vi tittar på allt annat som kan vara gott att äta som vegan (utan att själv behöva laga ALL mat från grunden) så finns det en tydlig trend åt att veganskt=dyrare. Jag för här en lite enkel och ovetenskaplig jämförelse mellan olika någorlunda likvärdiga alternativ som en fattig vegan/ickevegan med lite tid över till kulinariska experiment skulle kunna tänkas köpa.

Veganskt:

Silkestofu, coop:  107,45 kr/kg

Sojafärs coop: 108,33 kr/kg
Falafel, coop: 77,77 kr/kg

Sojabitar, veganlife: 130 kr/kg

Tofu naturell, veganlife: 100 kr/kg

 Ickeveganskt:

Fiskpinnar: 44,33 kr/kg

Korv, Lithells: 32,38 kr/kg

Blandfärs (färsk): 90 kr/kg

Frysta burgare Eldorado: 55,50 kr/kg

Bacon, scan : 83,21 kr/kg

Frysta köttbullar, Felix: 78,50 kr/kg

Veganskt:

Sojadryck: 16kr litern

Havregrädde 250 ml: 14 kr

Alpro soyghurt vanilj: 39,93 kr/l

Jeezly orginal (veganost): 174,75 kr/kg

Ickeveganskt:

Mjölk: 9,95 kr/l
(Mjölk, ekologisk: 11,95 kr/l)

Milda mat och visp 250 ml: 10,50 kr

Arla yoghurt vanilj: 21,95 kr/l

Åseda gräddost: 119,90 kr/kg

Som alla mattekunniga personer nog räknar ut blir det ganska mycket dyrare i längden att leva som vegan förutsatt att en inte lägger väldigt mycket tid på sin kosthållning.

Det GÅR såklart att göra god och billig vegansk mat utan en massa ersättningsprodukter om du har tiden och orken att sätta dig in i hur en gör för att få det både gott OCH billigt samt dessutom få i sig allt det som du behöver för att kroppen ska må bra. Problemet är väl för det första att alla inte har den tiden, orken eller kunskapen som behövs. Så jag kan bli LITE trött när vita, barnlösa medelklasshipsters runt 30år som bor i storstaden kommer med påståenden likt ”alla kan vara veganer, det finns inga ursäkter!”. Eller ”Det är billigare att vara vegan!”. Så kan vi inte sluta fokusera på att shama individer och istället fokusera på de stora sätten att påverka samhället? Som att göra vegetabiliska varor billigare och mer tillgängliga, öka andelen vegetabilisk kost i skolan, förkorta arbetstiden (så att människor faktiskt får TID att laga god, billig och nyttig mat och inte måste förlita sig så mycket på halvfabrikat och liknande) och så vidare.

Jag lämnade i det här inlägget ute diskussioner kring utbildning/kunskap, tillgänglighet etc och fokuserade främst på ekonomi. Men det finns såklart även andra aspekter av klass än det rent ekonomiska som kan vara viktiga i sammanhanget.

Arbetssamhället del 4. Sex timmars arbetsdag och andra möjliga lösningar.

Arbetssamhället del 1 Varför måste vi arbeta?

Arbetssamhället del 2 Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”

Arbetssamhället del 3 Kvinnor och jämställdhet

Jag tänkte här beskriva lite tankar om möjliga förändringar som går att genomföra för att förändra samhället bort från arbets och konsumtionssamhällets problem som jag beskrev i det här och  det här inlägget. En stor och viktig förändring anser jag är en generell arbetstidsförkortning. Det vill säga att vi arbetar mindre per dag/vecka än vi gör nu. I dagsläget är såväl vänsterpartiet, miljöpartiet och FI för en arbetstidsförkortning ner från åtta till sex timmar om dagen. Men frågan har tyvärr ännu inte vunnit mark inom mainstreampolitiken då såväl högern och sossarna (officiellt) tar avstånd ifrån förslaget. Det har kallats utopiskt, orealistiskt, för dyrt, extremt och populistiskt men det är i grunden inte speciellt svårt eller dyrt. Arbetstidsförkortning har gjorts tidigare när vi gick från tio timmar om dagen till åtta och även då var högern negativa till förslaget, företag skulle gå i konkurs och det skulle bli för dyrt sas det, idag är det nog få som vill byta tillbaka till en tiotimmarsdag. Faktum är att gå ner till sex timmar skulle kosta mindre än vad alliansen lagt ut på jobbskatteavdrag. Vill ni läsa mer om hur det skulle kunna genomföras så har vänsterpartiet skrivit en rapport om saken som går att läsa HÄR.

Men vad är då fördelarna med en arbetstidsförkortning? Jag har redan skrivit ett inlägg om hur arbetstidsförkortning är bra utifrån ett feministiskt perspektiv. Men lite kortfattat så skulle en kunna säga att eftersom en av de största orsakerna till lönegapet mellan män och kvinnor beror på att kvinnor generellt sätt arbetar mer deltid så skulle löneklyftan kunna utjämnas om deltidsarbetande blev heltidsarbetande genom en generell arbetstidsförkortning, utan att någon behöver gå upp i tid. Dvs män får anpassa sig till kvinnors arbetstider istället för tvärt om. Dessutom skulle det göra det enklare för par och andra samboende att dela på hushålls och omsorgsarbetet om de är hemma mer. Män skulle få mer tid med sina barn och kvinnor större ekonomisk makt. Win-win.

En annan positiv effekt är att fler arbeten skulle skapas om vi delade på arbetstiden bättre. Det skulle motverka den kroniska arbetslösheten som uppkommer vid effektivisering av produktionen (genom exempelvis maskiner etc) som jag skrivit om tidigare utan att för den sakens skull tära på miljön. Att det i dagsläget finns de som arbetar sig utbrända samtidigt som andra står utan arbete eller hoppar runt mellan osäkra anställningar är faktiskt väldigt absurt. Vi skulle kunna slippa skapa meningslösa jobb för att få ut fler i arbete. Visst skulle det kanske kosta lite mer att anställa fler istället för färre med längre arbetstid. Men å andra sidan skulle vi som samhälle spara pengar på färre sjukskrivningar och mer utvilade människor. En arbetstidsförkortning skulle även vara bra utifrån ett klassperspektiv, inte bara med tanke på att det ofta är de lägst betalda som har tunga och slitsamma yrken och som är i störst behov av avlastning,  arbetstidsförkortningen skulle även stärka arbetstagarnas position gentemot arbetsgivarna när det blir färre arbetslösa i samhället och på så sätt ge dem mer att säga till om i yrkeslivet vilket i grunden är något demokratiskt.

Ett annan, inte lika tungt, men ändå viktigt argument för en arbetstidsförkortning är att vi alla får mer fritid och därmed ökad makt över våra liv. Vi får tid att vara kreativa och skapande varelser. För vi får inte glömma att allt som tillför samhället på olika sätt inte är sådant som kommer till under betald arbetstid. Vi får tid till oss själva och våra närstående. Att bara fundera, eller förkovra oss i sådant vi själva vill lära oss. Många av oss är som mest kreativa och lär oss som mest när vi gör det på egen hand och efter eget intresse/huvud. Det är, förutom rent givande för oss som individer, även givande för resten av samhället.

Sen så kommer såklart inte alla de problem som uppstår i arbetsamhället att lösas genom en arbetstidsförkortning. Det krävs fler lösningar än det, inte minst av miljöpolitiska skäl. Exempelvis måste vi få ner produktionen av varor vilket en arbetstidsförkortning kan vara en del av om det görs på rätt sätt. Vi måste som samhälle ägna oss mer åt sådant som inte tär på miljön, som sociala yrken. Satsa på återvinning av förbrukade varor och öka andelen vegetariska livsmedel i vår kost. Resa mindre och mer miljövänligt. Allt detta måste främst göras genom att påverka de företag som i dagsläget styr produktionen. Att göra samhället mer miljövänligt kan inte främst läggas på individer och individuell konsumtion. Dels eftersom det är ineffektivt men även eftersom alla människor inte har samma möjlighet att styra sin konsumtion av sociala eller ekonomiska skäl och då individuellt fokus främst leder till att skuldbelägga de som väljer fel, oavsett omständigheter.

Arbetssamhället del 2. Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”.

Fortsättning på första inlägget om arbetssamhället.

Vissa kritiker skulle förmodligen säga något i stil med att ”Men alla arbeten som skapar intäkter är bra eftersom det skapar välstånd i samhället. Om det ger jobb ger det människor möjlighet att tjäna pengar som de kan spendera, vilket ökar tillväxten och samhället kan därför blomstra”. Det finns dock flera problem med detta.

Ett samhälle med en ständigt ökande tillväxt bygger på att människor ständigt måste öka sin konsumtion, det vill säga de måste köpa mer prylar. Detta leder till att det enligt marknadslogik blir helt rimligt att skapa produkter som är gjorda för att gå sönder efter ett litet tag så att konsumenterna måste köpa nytt. Ett annat välkänt knep för att öka konsumtionen är att låta produkter bli ”omoderna” genom att ändra på designen på de nya produkterna så att vi upplever den äldre varan som ful och gammalmodig efter ett litet tag, även om den fungerar lika bra till sitt ändamål som innan. Mobiltelefoner och annan elektronik upplevs efter ett tag som långsam och seg på grund av att mjukvaran (appar, program, spel etc) kräver mer än vad de äldre modellerna klarar av. Vi har alltså ett samhälle där den inre logiken för att skapa välstånd kräver att vi utvecklar saker som inte håller eller som skapas för att försämras med tiden. Det här resulterar givetvis i en enorm påfrestning för miljön. Inte nog med att det skapat sopberg, ökat antal giftiga ämnen som går ut i naturen och så vidare utan det är även ett enormt slöseri av naturresurser som används för att skapa allt fler produkter i takt med konsumtionens ökning. Vi har bara en jord med ändliga resurser, därför blir en evig tillväxt genom ständigt stigande konsumtion en omöjlig ekvation. Resultatet blir inte främst en ökad levnadsstandard i form av nya och bättre produkter utan ett samhälle där behov vi inte visste att vi hade måste skapas för att ständigt öka konsumtionen.

En vanlig kritik mot det så kallade konsumtionssamhället brukar gå ut på att uppmana individer att konsumera mindre för att på det sättet tära mindre på jordens resurser. Att hellre köpa en lite dyrare men hållbara varor, handla ekologiskt och återanvända i högre utsträckning. Problemet med det är att vi börjar i fel ände och glömmer bort att hela samhället och det ekonomiska systemet bygger på att människor konsumerar. Ska vi förändra konsumtionssamhället måste vi förändra det i grunden. Enskilda individer kan inte heller hindra den överproduktion av varor som skapar sopberg och överanvändning av naturresurser. Idén om medveten konsumtion och konsumentmakt som viktigaste vapen emot miljöpåfrestningarna är en i grunden liberal individfokuserad idé som lägger ansvaret på företagens utsläpp på konsumenterna istället för tja, helt enkelt på företagen som orsakar miljöproblemen.

Grundidén om arbetssamhällets skapande av välstånd genom Arbete > Konsumtion > Tillväxt > Nya jobb > Arbete är i grunden problematisk på flera plan. Och lösningen kan inte främst uppnås genom individuella livsval.