Kategoriarkiv: Klass

Veckans tema: Vem får prata om vad?

Jag och Amra ska än en gång samköra våra bloggar och skriva om ett gemensamt tema. Veckans tema är ”Vem får prata om vad?”.

Två begrepp som förekommer frekvent inom den internetpolitiska debatten när det kommer till vem som får prata om vad (och hur) är ”tolkningsföreträde” och ”god ton”. Tolkningsföreträde innebär i det här sammanhanget att en viss grupp eller person har företräde att tolka en viss fråga exempelvis kvinnor i feministiska frågor, transpersoner i transfrågor och personer som blir rasifierade när det kommer till rasism. Det finns såklart viktiga poänger med tolkningsföreträde när det kommer till upplevelser av förtryck, men all politik handlar inte om upplevelser. Amra kommer att gå in lite djupare på vad tolkningsföreträde är och hur det används i sin post. Vad det rent konkret har lett till är ett debattklimat där i princip ingen som inte har tolkningsföreträde i en fråga anses få lov att uttala sig över huvud taget, där personer utan tolkningsföreträde måste acceptera vad någon med tolkningsföreträde säger som sanning enbart baserat på att hen har erfarenheten av att tillhöra sagda utsatta grupp. Då såklart alla som tillhör en viss grupp har olika åsikter om frågor som rör gruppen kan det leda till oerhört märkliga konsekvenser. Ska en feministisk man behöva ta hänsyn till vad Inger Carlqvist (som bland annat ligger bakom den rasistiska sidan Dispatch International) har för åsikter om feminism enbart på grund av att hon är kvinna? Eller ska han alltid ta samma ståndpunkt som de kvinnorna som har de mest radikala feministiska åsikterna (vilka nu det är, det går ju att diskutera)? Det skapar också ett kunskapsförakt när erfarenheter alltid, oavsett fråga, trumfar kunskap.

Men det jag hade tänkt fokusera på här är begreppet ”god ton” som ofta används i samband med begreppet tolkningsföreträde. God ton är ett begrepp som i det här sammanhanget började användas i Sverige runt 2013 och är en försvenskning av begreppet tone argument. Till en början minns jag att begreppet ofta användes när det kom till så kallade ”Concern trolls”, det vill säga personer som går in i en diskussion med syftet att vara provocerande för att därefter (när någon markerade) klaga på att de inte bemöttes med ”god ton” med argumentet att de och andra motståndare då skulle lyssna bättre.

happy_boat_009

Det kunde handla om antifeministiska snubbar som dök upp i feministiska grupper bara för att ifrågasätta, ”berätta hur det ligger till” eller vilja argumentera kring de mest grundläggande feministiska frågorna för att sen bli upprörda när de inte blev bemötta med den vänligaste tonen.

Men när det kommer till ”God Ton” så verkar det som att begreppet nu blivit vidare. Att inte behöva använda god ton mot personer som uttalar sig nedlåtande eller bara verkar vilja provocera har nu utvecklats till att du aldrig någonsin behöver använda dig av god ton mot någon ifall du tillhör en underprivilegierad grupp och den du pratar med inte gör det. Ifall ni till exempel diskuterar en fråga, där du anser dig har tolkningsföreträde men inte den du pratar med har det, så anses det alltså helt legitimt att skrika, skriva i versaler, kalla den andra för ett förtryckande kräk med mera. Det anses också helt rätt att vägra svara på några som helst frågor om varför en viss sak är fel trots att du sekunden innan påstod dig ha tolkningsföreträde och därmed anser att alla måste förhålla sig till dina åsikter i frågan. Säg att en tjej på 15 år, som precis upptäckt feminismen och är i den åldern då hon behöver den som mest, av okunskap råkar uttrycka sig på ett sätt som inte anses vara korrekt och därefter möter spott och spe från personer som gjort det till sin grej att aldrig ”använda god ton”. Hon kommer vända sig om och förmodligen aldrig våga komma tillbaka.

bvt_lexikon

Ett stort problem med hur många vägrar använda sig av så kallad ”god ton” är hur det resulterar i att gruppen sluter sig inåt. Det finns en obehaglig tendens att skapa slutna kompisklubbar som påstår sig vara öppna men skållar alla som saknar rätt uppsättning sociala koder och kulturellt kapital. Vi som pratar om förtryck och politik förväntas vara extremt pålästa och insatta i varje fråga, konstant använda rätt ord och begrepp (vilket kan variera från månad till månad) för att inte få en hatmobb emot oss. Inte nog med att det kan vara svårt även för oss inom rörelsen att alltid hänga med, personer som nyfiket närmar sig utifrån har inte en chans att ta sig in utan att bli påhoppade av ilskna personer som vägrar ”god ton”. Det finns även en klassaspekt i detta. För i den feministiska/antirasistiska/queer-kampen så är den absoluta majoriteten av medelklassbakgrund. Att ha en medelklassbakgrund innebär ofta att du har lättare att ta till dig nya begrepp. Begrepp som många gånger kommer ifrån en akademisk tradition. Att vid varje ifrågasättande, oavsett intentioner, bete sig allmänt odrägligt och nedsättande innebär inte bara att vi hindrar andra att komma in i kampen, det innebär också att vi börjar se ner på personer som inte kan lika mycket som vi själva, exempelvis på grund av klasstillhörighet.

Jag känner ofta att ”tone argument” blivit en ursäkt för vissa personer att få bete sig hur vidrigt som helst mot andra och komma undan med det. Ingen vill ju vara den där personen som ”kräver god ton”, och därför kan ingen heller säga ifrån.

Annonser

Vem som helst kan kalla sig feminist. Om Kinberg Batra.

Jag är kanske lite sen på bollen men jag känner ändå att jag måste skriva om det här. Den nya moderatledaren Anna Kinberg Batra har nyligen kommit ut som feminist vilket har skapat diskussioner i feministvärlden. Långtifrån alla är odelat positiva men en hel del verkar jubla av detta besked. Kommentarer förekommer så som ”Tänk att vi kanske får en kvinnlig feministisk statsminister!” eller ”Det är nästan värt att rösta på moderaterna enbart för detta”.

Tystnad för att begrunda detta.

Missförstå mig inte, ingen skulle bli gladare än jag ifall Sverige, som brukar anses som en förebild för jämställdheten, kunde få sin första kvinnliga statsminister som dessutom var feministiskt sinnad. MEN, detta förutsatt att sagda statsminister i alla fall låg någorlunda nära mig ideologiskt. Inte så att jag förväntar mig en kvinna som likt mig tillhörde den så kallade avgrundsvänstern, det är inget jag tror kommer ske de närmsta åren. Jag skulle nöja mig med en sosse. Men en moderat? Aldrig i livet att jag skulle hurra för något sådant. Ja, då ser jag hellre en riktigt gubbig statsminister som är lite okunnig kring feminism men har hjärtat på rätta stället (till vänster dvs om någon nu skulle undra).

Men ja, jag vet att det finns en hel del personer på högerkanten som kallar sig feminister. Ja, till och med personer som är moderater. Om de då vill rösta på Kinberg Batra så är det förståeligt och förmodligen en källa till glädje att M skulle välja en kvinna och feminist till sin ledare. Men att personer hurrar enbart för att hon kallar sig feminist och är kvinna även om de inte specifikt sympatiserar med moderaterna, det går mig förbi.

Anna Kinberg Batra

Låt oss gå igenom läget i Sverige. Sedan 80-talet har klyftorna bara ökat i vårt land och dagens klyftor har inte varit lika stora sedan 30-talet. När Alliansen tillträdde 2006 blev läget knappast bättre. Många redan utsatta grupper har fått det sämre efter att alliansregeringen fick makten, inte minst gruppen kvinnor. Detta är inte överraskande. Den moderata ideologin är knappast motståndare till klassklyftor, snarast uppmuntrar de så kallade ”inkomstvariationer” eftersom det enligt dem ”ger människor incitament till att arbeta hårdare” (vilket är rent bull, alla som har någotsånär koll på hur klyftor påverkar samhället vet att ju större klyftor det finns desto svårare är det att ”arbeta sig uppåt”). Jag har svårt att tro att Kinberg Batra skulle se annorlunda på ekonomisk politik än vad Reinfeldt och hans underhuggare gjort. För i så fall hade hon inte varit moderat. Min poäng är helt enkelt att den moderata politiken inte är feministisk då den snarare missgynnar än gynnar de flesta som förlorar på ett patriarkalt samhälle. Kinberg Batra kanske (i bästa fall, för moderater brukar ofta ogilla tvång och kvotering) kommer att arbeta för att fler kvinnor ska kunna bli företagsledare, men face it, det är ganska få kvinnor berörs av det.

För vem som helst kan kalla sig för feminist, men det innebär inte att de per se för en feministisk politik.

Åsa Linderborgs krönika, pros and cons.

Jag har blivit uppmärksammad på att jag omnämns i Linderborgs senaste krönika och en del verka ha hittat hit genom den (hej hej!). Jag har följt twitterdebatten och som vanligt är det många missförstånd så jag tänkte reda ut en del saker samt ge min egen syn på krönikan och dess olika delar.

En del av kritiken har gällt att jag ”ger mig på maktlösa”, företrädesvis transpersoner. Twittrare har ingen makt jämfört med Åsa Linderborg, menar Kawa Zolfagary.

Visst är maktrelationen asymmetrisk, men att aldrig kunna diskutera en utsatt människas handlingar vore att bidra till förminskningen. Och även diskriminerade kan utöva makt.
När det twittras att Nina Björk är ”en insekt” gör det nåt med henne. En grupp kampanjmakare på sociala medier försöker stoppa Kajsa Ekis Ekman från att framträda, de senaste dagarna i Helsingfors och London.

Jag håller till viss del med både Zolfagary och Linderborg här, visst är det viktigt med maktperspektiv, men samtidigt så måste alla kunna kritiseras så länge det görs sakligt. Att hindra människor från att göra sitt jobb känns inte okej.

Det är nog jobbigt för Ekis, förstår Aleksa Lundberg, men på en strukturell nivå är det ändå transpersonerna som är mest utsatta. Den som är diskriminerad får bete sig lite hur som helst mot andra, för det är ändå mest synd om hen. Det är en extrem maxim som jag tror de flesta transpersoner inte ställer upp på. Vänstern borde definitivt inte göra det.

Jag har själv märkt av en benägenhet kring hur vissa anser sig kunna vara hur otrevliga som helst, skriva i caps och kalla folk för ”jävla förtryckare” om de inte håller med om allt, med argumentet att ”ingen ska kunna kräva god ton”. Jag tycker inte att det är okej för mig i egenskap av kvinna att vara otrevlig mot en man enkom för att han är man och tycker annorlunda än mig (undantag om han uttrycker grov sexism t.ex.) och därför tycker jag inte heller att det är okej när andra grupper skriker mig i ansiktet för att jag inte har exakt samma åsikter.

De ideologiska frågorna är roligare att ägna sig åt. Aleksa Lundberg menar att vi måste sluta tänka i termer av biologiskt kön eftersom den dikotomin är själva förutsättningen för förtrycket – vi måste sluta identifiera oss med de kön vi tilldelats.

Det är en fin men kanske väl utopisk tanke.

Halva jordens befolkning har tilldelats en livmoder. Den ger oss sen två hundra tusen år tillbaka gemensamma erfarenheter kring reproduktion och arbetsdelning. För 3,5 miljarder människor är patriarkatet en realitet.

Strävan är att vara så okategorisk som möjligt när man kategoriserar, men det är ändå ofrånkomligt att vi pratar om väldigt stora grupper, också om det finns kvinnor som har penis och män som föder barn.

 

Jag vet att många antagligen blir förbannade av det här sättet att uttrycka sig, men jag håller med. Låt mig få utveckla. Jag tycker helt klart att vi ska respektera transpersoners könsidentitet, de ska få vara män och kvinnor precis som cispersoner. Men vad vi inte får glömma är att patriarkatet inte är transmedvetet, det utgår ifrån en biologisk tvåkönsnorm och att låta bli att låtsas om detta är lika kontraproduktivt för att motverka sexism som det är att påstå att om vi bara låter bli att tänka i termer av att det finns olika etniska grupper, olika hudfärger etc så kan vi lösa rasismen. Exempel: Att gravida länge inte fått bestämma över sin kropp har en direkt orsak i att det gjorts en koppling mellan personer som kan bli gravida och gruppen kvinnor samt att just kvinnor varit strukturellt underordnade män. Det är en del av kvinnoförtrycket och då spelar det ingen roll att alla som kan bli gravida inte är kvinnor eller att alla kvinnor inte kan bli gravida (inte ens alla cis-kvinnor för att vara rättvis) eftersom det patriarkala samhället förtrycker både personer som uppfattas som kvinnor i allmänhet samt personer som har biologiska egenskaper som kopplats till kvinnlighet. Därför måste vi ha med biologiska förutsättningar i diskussionen om kvinnoförtryck och vi måste ha ett språk för detta, annars riskeras det att komma i skymundan hur sexismen förtrycker människor utifrån just biologi.

Normkritik måste vara en självklarhet för alla inom vänstern, och har också alltid varit det även om många nu påstår motsatsen. Det är den kulturradikala traditionen, gemensam för liberalerna och vänstern, som drivit Sverige att bli världens mest progressiva land. Det är inte vänsterns fel att man slutade tvångssterilisera transpersoner först 2013.

Här har Linderborg fel. Vänstern har inte alltid varit normkritisk. Kritiken mot vänsterrörelsen som blundande inför många strukturer är många gånger legitim. Här anser jag att Linderborg förskönar vänsterns historia.

Politik är en sak, organisation är nåt annat. Det klart att det finns fördomar i vänsterns dagliga arbete precis som på alla andra ställen. Homo- och transpersoner möts av blickar som heterosexuella slipper. Rasifierade – för att nu vara tillmötesgående och använda det ordet – måste kämpa mer än andra för att ta sig fram i organisationen, liksom funktionsnedsatta. Jag förstår också de som vittnar om att de ibland tänker på sig själva som ”alibin”.

OT: Till skillnad mot Linderborg (?) tycker jag att rasifiering är ett bra ord. Men felet med hur det oftast används (även av Linderborg här) är att det görs till ett begrepp för vad någon är snarare än vad någon blir. Som bloggaren Amra sa angående det i podden Unite the fight så vill väl ingen identifiera sig som sitt förtryck. En blir rasifierad, precis som att jag kan bli objektifierad men det gör inte att jag vill bli benämnd som ”en objektifierad person” i andra sammanhang.

Men de som nu talar om att just vänstern är så dum och dålig borde precisera vilken vänster man avser. Det blir konstigt när man står i ABF-husets största sal på Socialistiskt forum och säger att ”vi har ingen röst inom vänstern”. Det är ju uppenbart inte sant.

Här kan jag inte säga annat än att jag håller med. Jag var själv på Socialistiskt forum och kunde räkna till minst 5 olika seminarier som alla behandlade marginaliserade gruppers rätt att ta plats inom vänstern. Visst finns det stor plats för förbättring, men att de inte tillåts ta plats är uppenbarligen inte sant.

Om jag ska vara bitsk, kan jag säga att det bevisligen är en framkomlig karriärväg att fixera sig vid vänsterns opinionsbildare, men som antirasistisk och antikapitalistisk strategi verkar den inte helt övertygande.

Det strukturella förtrycket projiceras på enskilda personer, men ju mer individcentrerade vi blir, desto mindre kraft får kollektivet att flytta fram positionera, skriver Rosén.

Jag håller än en gång med. Individfokuset är nog ett av mina största nemesis i allt detta. Identitetspolitik har jag inget större problem med, med när individfokuset verkar komma på köpet blir jag trött.

Som exempel på ”vänsterns” fördomar anförs att Afrofobirapporten som utkom i februari i år har negligerats.

[..] Den är avslöjande på många sätt, men är begränsande eftersom den mer har karaktären av ”Ställ upp på den här formuleringen!” än ”Gör den här förändringen!”. Allt utmynnar i det taffliga kravet att högskolevärlden måste ta frågan om afro­fobi på allvar.

Det visar hur akademiskt det här är; man påtalar orättvisor, men det är upp till nån annan att föreslå lösningarna. Men en teori som gör anspråk på att vara aktivistisk för fler än de som själva förespråkar den, blir ju väldigt svag om den inte ger förslag på politisk praktik för hela det kollektiv man menar sig tala för.

Vilka rättigheter har man om man kommer sex timmar för sent till jobbet för att polisen jagar papperslösa? För många är bristen på organisation mer akut än bristen på representation.

Det finns en stor poäng här som är vidare än bara den rapporten som nämns. Jag har märkt en viss benägenhet inom den moderna feminismen och antirasismen att fokusera väldigt mycket på att ha den rätta analysen av vad problemet är men inte lika mycket på vad vi ska göra åt problemet. Det är en tröttsam del av den medelklassifiering men kanske framförallt akademifiering som drabbat sagda rörelser på så sätt att politisk analys nu går före politisk praktik.

Alla identitetspolitiker bedyrar sitt klassperspektiv men har ändå väldigt svårt att ge klass en naturlig plats i resonemanget. (För ett av några undantag, se Alma Mäkeläs blogg Ett oskrivet blad)

Vita privilegier är just ett sånt begrepp som blir alltför kategoriskt om det används utan en hänsyn till klasskillnader. Liberal hegemoni är ett ytterligare ett som slängs runt. På vilket sätt menar Judith Kiros att identitetspolitiken utmanar ”den liberala hegemonin”?

Tydligen är jag identitetspolitiker, haha (samt att hon använt mitt något inkorrekta twitternamn).
Men utöver det, jag håller med, klassperspektivet är inte en naturlig del i dagens intersektionalitet.
Vita privilegier finns självklart, men jag är själv trött på hur epitetet ”vit man” slängs runt som den mest privilegierade gruppen i samhället trots att många vita män är bra mycket mindre privilegierade än mig tex på grund av sin klasstillhörighet. Och hur så kallad identitetspolitik skulle utmana den liberala hegemonin har även jag svårt att förstå då id-pol inte gör anspråk på resursfördelning och därför är harmlös för de flesta liberaler.

Många låter sig nog förföras av identitetspolitiken då den lyfter vänsterns honnörsord ”förtryck”. Men det är skillnad mellan exkludering (svarta, kvinnor, bögar … får inte vara med) och exploatering (utsugning, mervärde, profit).

Två viktiga frågor att att ta sig an, men den ena är vänster och den andra kan lika väl vara liberal.

Jag tror därför att Moa Matthis har fel när hon påstår att arbetarklassens män är nöjda med att deras kvinnor tjänar sämre. Jag vägrar tänka på män som såna sadister och dessutom begränsar kvinnolönerna hela hushållets rörelsefrihet. De enda som verkligen tjänar på differentieringen är arbetsköparna.

Visst finns det säkert arbetarmän som är nöjda över att tjäna mer. Men knappast som regel. Jag känner ofta ett obehag ang att sätta arbetarmän och arbetarkvinnor emot varandra på det sättet. Visst, sexism existerar på alla nivåer i samhället, men varför öppna upp för ökad splittring mellan två grupper, som faktiskt bägger är underpriviligerade, på det sättet?

På samma sätt är det inte bara rasifierade som drabbas av rasismens ekonomiska mekanismer; lönerna pressas ner över hela linjen. Löneskillnader rotade i kön och ras splittrar kollektivet, det är kapitalismens medvetna strategi, det fattade redan Marx och Engels. Det är därför vänstern alltid ropar: Håll ihop klassen!

Tror man nåt annat, vet man mycket lite om vänstern.

Det låter som ett sätt att släta över problem som faktiskt finns inom vänstern. Problemen finns dock i alla grupper och är inte specifikt centrerade i vänstern, vilket är viktigt att påpeka. Men annars har Linderborg rätt i att varje vänsterperson borde se på löneskillnader på det sättet. Sen är det tyvärr inte alltid så det är.

Jag har fortfarande inte fått svar på frågan hur identitetspolitiken är ett vänsterprojekt och en vänsterpraktik.

Med vänster menar jag en rörelse som inte bara är normkritisk utan också arbetar för ett annat produktionssätt än kapitalism. Ett jättekliv, ett historiskt språng. Socialism, helt enkelt. Det är drömmen om socialism som är dolken i köttet, utan den blir det inte mycket kvar av vänsterns egenart.

Som jag tidigare skrivit så kan id-pol vara en del av ett vänsterprojekt men är det inte i sig. Många verkar göra likhetstecken mellan feminism/antirasism/miljöpolitik och vänster, vilket det långtifrån alltid är. Det blev tydligt efter EU-valet när FIs och MPs framgångar sågs som ett tecken på en vänstervåg. Trots att varken FI eller MP kallar sig vänster. I ett samhälle som blir allt mer avpolitiserat så krävs det tydligen inte mycket för att anses vara vänster.

Erik Wijk menar att vänstern måste omfatta liberalismens universella idé om alla människors lika värde. Självklart! Men problemet är att identitetspolitiken börjar partiellt: det här handlar om mig. Tyvärr slutar den också ofta där: jag, jag, jag.

Individualismen än en gång. Visst kan det finnas en poäng i att utgå från egna upplevelser och erfarenheter, men problemet blir när det gång på gång stannar där och inte utvecklas till något större, en analys av hur sakernas tillstånd kan förändras.

En paradox lyser över hela debatten: identitetspolitikerna ser sig gärna som underdogs och avantgardister men blir ändå helt uppbragda när de nu får sitt perspektiv ifrågasatt.

Det är det här som är så tråkigt med många av dem – de anser sig ha tänkt färdigt. De är liksom klara, har bestämt sig för vad som är rätt och riktigt, och den som inte tänker likadant stämplas som fördomsfull.

Det här är en viktig poäng. I tolkningsföreträdets namn anser många att ingen annan får uttala sig än de som själva upplever ett förtryck. Tolkningsföreträde kan ha en viktig poäng. Jag kan tex inte påstå mig veta bättre hur det är att leva som muslimsk kvinna i Sverige än vad just en muslimsk kvinna kan. Men när det tillslut handlar om precis allt som rör en viss fråga där en inte får uttala sig alls om en har andra åsikter utan att själv ha rätt erfarenhet, då dör diskussionen och få utomstående kommer ta till sig.

Judith Kiros och Diana Mulinari påstår att det är identitetspolitik som är feministisk och antirasistisk kamp. Det är ett både ohistoriskt och fult sätt att förminska andras engagemang.

Och här har vi typ grundproblemet med den här diskussionen. Hur människor verkar tro att identitetspolitik = vissa specifika frågor vilket gör att de antar att kritiken mot id-pol är kritik mot sagda frågor.

Det är många som av en rad olika skäl inte vill ha den här debatten, några påstår att den ”splittrar vänstern”. Det är en skapligt auktoritär inställning. En levande, demokratisk rörelse måste tänka precis tvärtom – problematisera och debattera mera.

Jag kan dock känna att, tja. Vi har ett rasistiskt parti i riksdagen. Politiskt kaos och närmar oss nyval vilket skulle kunna innebära än mer makt åt sagda parti. Något som kommer att slå mot såväl kvinnor, transpersoner, arbetare och personer som rasifieras. Och så sitter folk och diskuterar vem som har och vem som inte har stor makt inom vänstern, och jag inser det paradoxala i att jag slänger in ved i den elden genom detta inlägg. Men för fan, prioritera!

 

 

Så gör SD rasism av klassproblematik.

Sverigedemokraterna pratar inte gärna klasspolitik. De är tydliga med att de inte förespråkar gemenskap utifrån klass utan att de vill skapa en nationell identitet. Det skulle kunna förklaras på det sättet att SD är ett högerparti, och även om jag håller med om den saken så tror jag inte att det är hela svaret.

Sd har en högt prioriterad fråga och det är ”invandringsfrågan”. Sen har de en massa andra frågor som de tycker saker kring, men ingen som de brinner lika mycket för som frågan om invandring. Se bara på deras största propagandakanaler: Hatsidor som exempelvis Avpixlat. Sidor som understödjs ekonomiskt av SD och vars syfte är att hetsa mot invandrare och då speciellt muslimer, personer från Mellanöstern, Sydeuropa eller Afrika.

Den underliggande poängen är alltid samma sak: Våld och annan brottslighet begås av personer från andra länder, speciellt sådana med mörkare hår och hudfärg. Det handlar alltså om ren rasism. Men bortsett ifrån det så är det också helt och hållet felaktigt. SD gillar att dra upp statistik som pekar på att det finns en koppling mellan ursprung och brottslighet, här är det dock viktigt att påpeka vad alla som läser om forskning och vetenskapsteori på universitetsnivå bör lära sig redan på a-kursen: Korrelation är inte detsamma som kausalitet.

Korrelation: Samband, t..ex det finns ett samband mellan ökad glassförsäljning och ökade drunkningsolyckor.

Kausalitet: Orsak. Att något är en direkt orsak av något annat. Vi kan till exempel tänka att drunkningsolyckor ökar när folk äter mycket glass, detta är förmodligen inte ett korrekt antagande, dvs även om det finns en korrelation så finns det ingen kausalitet. Vad som istället kan antas är att det finns en tredje faktor som påverkar de andra två vilket i det här fallet handlar om väder. När det är soligt och varmt ute så äter folk mer glass och eftersom fler badar så ökar drunkningsolyckorna.

På samma sätt kan vi se på brottsstatistiken. Vi kan välja att köpa SDs beskrivning av läget och att den korrelation mellan kriminalitet och personer som har en utländsk bakgrund också indikerar på en kausalitet, dvs att ”invandrare” begår brott för att de är invandrare. Men vi kan också välja att fundera på ifall det finns en tredje faktor i ekvationen som korrelerar både med faktorn ”brottslighet” och med faktorn ”utländskt födda”.

Ja, jag pratar såklart om klass.

Det har alltid funnits kopplingar mellan fattigdom och kriminalitet. Mindre bemedlade områden har lägre psykisk och fysisk hälsa, kortare livslängd och såklart även högre kriminalitet. Det är en av de många negativa sidor av att leva i ett klassamhälle. Vissa människor kommer på grund av ekonomiska och sociala villkor att i större grad än andra välja en brottslig bana trots riskerna det innebär helt enkelt på grund av att de har mindre att förlora och sämre möjlighet att skapa ett ekonomisk trygghet på laglig vägar. Att klass korrelerar med brottslighet och våld är inte en nyhet utan välkänt fenomen. De ”förortsproblem” vi talar om idag är de samma som det förr i världen vittnades om i slumkvarteren. Det beror inte på kultur eller etnisk tillhörighet, det beror på klass.

oct22_2011classrace

SD har dock en fördel i sitt rasistiska resonemang eftersom det i dagens Sverige finns en tydlig korrelation mellan klass och ursprung. Första och andra generationens invandrare är i större grad än andra bosatta i mindre bemedlade områden och får mer sällan välbetalda jobb. Det är inte konstigt egentligen, för om du kommer hit efter att ha flytt från krig utan kontakter, pengar eller språkkunskaper så är chansen att få en centralt belägen bostadsrätt och ett flådigt jobb mer eller mindre omöjligt, och eftersom klass oftast går i arv så gäller samma sak för deras barn (och då har jag inte ens nämnt den strukturella rasismen samt hur den resulterar i diskriminering på bostads och arbetsmarknaden). Därför kan SD och deras åsiktsmaskiner med hjälp av statistik framhålla det som om vissa kulturer helt enkelt är mer benägna till kriminalitet än andra, och att vi därför bör ta in färre personer från dessa, samt hur oerhört viktigt det blir att ”värna om vår svenska kultur”. Allt kan låta helt logiskt ifall vi bara blundar för klassfaktorn. Det är en, för fascismen, vanligt resonemang som vi kan känna igen hos de övriga ”bruna” rörelserna runt om i Europa. Men någon lösning på kriminalitet är det inte då det inte är en lösning på det ursprungliga problemet: fattigdom och klassamhället.

Så när vi pratar om ”förortsproblem” så är det inte ”kulturella” problem utan problem på grund av fattigdom och segregation. Därför är klassfrågan en fråga som SD inte vill ta i med tång. Hela deras framgång bygger på rädslan för den mörkmuskige mannen och allt som han kan ställa till med i form av våld, brottslighet och slöseri av skattepengar. För dem är orsaken ”massinvandring” och lösningen är ”stängda gränser”. Därför kan lösningen aldrig vara minskning av klyftorna eller arbete mot segregation. All samhällsdiskussion om klassproblematik skulle direkt försvåra SDs möjlighet att fortsätta med sin framgångssaga. De vinner på att vi diskuterar deras frågor utifrån deras frågeställningar, oavsett om vi håller med dem eller ej. Därför är jag helt emot att ”ta debatten”. Vad vi snarare måste göra är att ”ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet” och se till att få diskutera de frågor som vi tycker är viktiga, inte låta dem sätta agendan.

Saknas det elitfeminism?

I en artikel av Katrine Marçal (fd Kielos) tar hon upp vad hon kallar ”Elitfeminism”.  Elitfeminism är ju annars ett ord som brukar användas för att beskriva kända feministiska skribenter och krönikörer (som antas vara del av någon slags kulturell eller medial elit). Här väljer Marçal att till viss del omdefiniera ordet och använda det för att beskriva ”Jämställdhet byggd runt och för samhällets privilegierade”. Marçal är en person som jag ofta anser brukar skriva, om inte vettigt så i alla fall rimligt. Men här vänder det sig snabbt i magen. Hon skriver:

Genom att enskilda kvinnor lyckas nå ledarskapspositioner i samhället förändras innebörden av att vara kvinna. Utan förebilder har unga kvinnor inget egentligt fritt val.

Till viss del kan jag hålla med Marçal om den analysen. Jag tror att representation kan vara viktigt. Inte det enda viktiga, men dock ändå viktigt. Jag känner dock att resonemanget ändå hamnar i den borgerligt feministiska diskursen kring hur kvinnor ska ta plats på toppen av den ekonomiska skalan. Där personer som Margaret Thatcher och Isabella Löwengrip beskrivs som ”feministiska förebilder” enbart på grund av att de är/var kvinnor i maktposition. En liberal ”trickel down”-feminism som främst syftar till att kvinnor som redan har sociala och ekonomiska förutsättningar ska kunna bli rika och mäktiga i samma utsträckning som män.

Så anser jag att kampen för fler kvinnor på höga positioner är helt meningslös? Nej det menar jag inte. Men vad är det då som är det största problemet med Marçals text? Låt oss titta på ett annat citat från artikeln:

Den typiska Fi-väljaren är den hög­­utbildade kvinnan. Det är rimligen samma grupp som dunkar huvudet i det låga svenska glastaket. Samma grupp som på något märkligt sätt har hamnat i kläm i det som varit det svenska jämställdhetsprojektet.

Är det då konstigt att de känner frustration?

Att den svenska feminismens medelklassighet förklaras genom att utbildade kvinnor ”tjänat förhållandevis minst på den svenska jämställdhets­politiken” eftersom de ”slår i glastaket”, känns ungefär lika rimligt som att påstå att ”De är de rikaste personerna som förlorat mest på den ekonomiska krisen, eftersom de har mest pengar att förlora”.

Som ett exempel på varför utbildade kvinnor i Sverige ligger efter i jämförelse med andra länder används vår generösa svenska föräldra­försäkring. En reform som varit ovärderlig för personer med låga inkomster men där just förväntningen på att vara hemma i ett år gjort att kvinnor på redan höga positioner har haft svårare att karriärsklättra. Är detta verkligen en anledning att glorifiera anglosaxiska länder där förskola kostar skjortan och där betald föräldraledighet knappt finns bara för att de har fler kvinnliga VD:ar?

För nej. De senaste 8 år av borgerlig politik som inte bara ökat klyftorna generellt utan även de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor och därmed minskat jämställdheten har inte främst slagit emot de välutbildade kvinnorna. De har slagit hårdast mot kvinnor som redan har det tufft, som kämpar med att kunna ha råd att köpa vinterkläder till sina barn, som knappt klarar sig på sitt deltidsvikariat i vården, som konstant har ångest av att inte bli inringd på morgonen. Det är alltid de ekonomiskt underprivilegierade som påverkas mest av övriga maktstrukturer.

Med det sagt, så anser jag att ja, vi bör arbeta för att se till att kvinnor och män i samma utsträckning befinner sig på höga positioner i samhället. Men om det bara handlar om att lyfta privilegierade kvinnor till samma nivå som privilegierade män utan någon övergripande utjämningspolitik, då kan det lika gärna vara.

Klassomedveten antirasism och queerfeminism är inte bättre än icke-intersektionell vänster.

”Klass är det mest grundläggande förtrycket i samhället. Först när vi krossat klassamhället kan vi uppnå verklig jämlikhet.”

”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.”

Läs ovan nämnda påståenden. Känner ni igen dem? Låter någon av dem mer rimligt än det andra? Blir du irriterad när du läser dem eller håller du med? Läs dem igen och problematisera påståenden ovan. Dela in er i grupper och diskutera.

Så, är ni klara?

tumblr_lv1fyau8xI1qaflgqo1_500

Påstående 1 brukar få stark kritik från antidiskrimineringsrörelsen. ”Måste vi vänta på den socialistiska revolutionen innan vi ska kunna kämpa mot jämställdhet avseende andra frågor?”. En helt rimlig fråga. Självklart går det att kämpa mot andra förtryck och uppnå bättre saker även i ett kapitalistiskt samhälle.
Jag hamnade i en twitterdiskussion ang en krönika av Nina Björk:

Vänstern

Kritiken handlar alltså om att det stora problemet är att ”delar av vänstern” inte förstår att andra förtryck än klassförtryck existerar. Jag ifrågasätter inte att detta förekommer och är ett problem. Men jag ser inte detta som det enda problemet i diskussionen mellan ”intersektionella” och vänsterfolk som uppkommer då och då.

Låt oss se på påstående två: ”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.”
Jag har hört varianter på detta påstående flera gånger och nästa aldrig sett inbördes kritik i den ”intersektionella” rörelsen. Det anses vara ett faktum att så är fallet, men det blundar totalt inför det faktum att just klasstillhörighet har en mycket stor påverkan på livskvalité och möjligheter. Ja, även för vita cismän.

För att påstå att allt blir frid och fröjd om vi avskaffar klassamhället är en oerhört dogmatisk och enögd föreställning. Men att säga att allt blir frid och fröjd om vi gör oss av med diskrimineringen av kvinnor, transpersoner, rasifierade och funktionshindrade är lika dogmatiskt och tja, framförallt väldigt liberalt. Att påstå hur ”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.” är att helt blunda för klassförtrycket som drabbar även den gruppen och som många gånger leder till en mycket jävligare tillvaro än för t.ex. en välavlönad kvinna eller rasifierad.

Kiros, identitetspolitik och höger-vänster.

Jag skrev igår ett inlägg om identitetspolitik  som blev rätt så delat. Det som hänt idag är att Judith Kiros skrivit ett debattinlägg som publicerats i DN på samma tema och som jag förstår blivit mycket hyllat. Det är i samband med detta som jag fick inspiration att fortsätta skriva på ämnet. Jag författade en debattartikel, men eftersom jag är totalt okänd och därför inte vet om den kommer bli publicerad så lägger jag upp den här istället.

Jag har den senaste tiden följt debatten om identitetspolitik som förts i såväl sociala som konventionella medier och som började med Åsa Linderborgs krönika ”Det ska fan vara politiskt korrekt” vilken fått mycket kritik från olika håll, senast Jutith Kiros ”Identitetspolitik och vänster-politik är inga motpoler”. Precis som det brukar vara när diskussioner mellan personer som har sin utgångspunkt i olika politiska diskurser uppstår så är det upplagt för missförstånd och precis som det brukar vara i debatter som till stor del förs på sociala medier där vi är begränsat till 140 tecken så är det som upplagt för upprörda diskussioner där bägge sidor är mer intresserade av att ha rätt än att faktiskt förstå vad den andra parten menar.

Jag är precis som Kiros såväl vänsterpolitiskt som feministiskt och antirasistiskt engagerad. Men skillnaden är att jag tycker att Lindeborg har flera poänger i sin krönika avseende just identitetspolitik och liberalism. Kanske är det för att jag läser det på ett annat sätt. Jag kan nämligen inte se att Lindeborg helt och hållet tar avstånd ifrån identitetspolitik som koncept, att den alltid måste vara liberal, eller som vissa andra skribenter vill få det till: att transfrågan är något dåligt som måste bort.
För ett vanligt missförstånd är att identitetspolitik handlar om vissa specifika frågor som hbtq-frågor eller antirasism, när det i själva verket kan vara närvarande i alla frågor men samtidigt inte måste vara det. Det finns många bra saker med identitetspolitik, exempelvis har det gjort mycket för HBTQ-rörelsen avseende acceptans i samhället på bara ett par decennier. Pride är ett bra exempel som också är en identitetspolitisk rörelse med grund att känna stolthet för sin identitet. Där har också reprecentation i exempelvis filmer och serier skapat förståelse för att alla inte är heterosexuella.

Problemet jag som vänsterpolitisk ser med just identitetspolitik är när vi fastnar där och inte diskuterar annat. För nej, det finns ingen motsättning mellan vänsterpolitik och identitetspolitik, men det finns heller inget tydligt samband. Identitetspolitiken kan likväl komma från socialistiskt som marknadsliberalt håll eftersom den inte gör något anspråk på resursfördelning. Det gör det ofarligt för liberaler eftersom det kan vara en förlängning på den liberala idén att allt är frid och fröjd så länge alla grupper accepteras på samma villkor. Resursfördelning är ju inte bara viktigt avseende klassfrågan utan även en viktig fråga för feminister och antirasister när det kommer till snedfördelning av resurser mellan kvinnor och män eller mellan rasifierade och icke-rasifierade. Att bara fokusera på identitetspolitik i exempelvis feminismen och antirasismen blir därför lätt något liberalt i praktiken.

Vad jag ser som en fara är just det, att vi som vänsterpersoners vilja att feminismen och antirasismen ska slå igenom även hos liberaler, väljer att fokusera allt vårt krut på den från liberalt håll ofarliga identitetspolitiken medan frågan om resurser kommer i skymundan helt enkelt på grund av den liberala hegemonin. Min önskan i debatten är inte att helt avskaffa identitetspolitik utan att vi slutar diskuterar identitetspolitiken som antingen bra eller dåligt och istället pratar om hur vi som vänsterpersoner kan få in de för liberaler obekväma diskussionerna om vilka som sitter på resurser även när det kommer till feminism och antirasism. Att vi inte fastnar i att bara prata om kultur, normer och språk. Även om det senare också såklart många gånger är viktigt.

Vad är egentligen identitetspolitik?

Identitetspolitik är ett begrepp som ofta används i debatten inte minst på sociala medier. Nu har ännu en diskussion blossat upp där just ordet identitetspolitik slängs åt alla håll eller förkastas som begrepp eftersom det framställs i negativa termer och därför anses nedvärderande mot vissas kamper. Det är en diskussion som, lite förenklat kan sägas förs av å ena sidan vänsterpolitiska marxister och å andra sidan så kallade intersektionella feminister/transaktivister/antirasister. Det är bägge  grupper som jag själv är en del av och/eller stödjer.

Men vad är egentligen identitetspolitik? Jag tänker här att inta en så ickedogmatisk inställning till identitetspolitik som det bara går för att kunna förklara vad det egentligen är och dess för och nackdelar. För just dogmatism är en företeelse som jag kan se från båda håll i diskussionen.

Ett vanligt missförstånd kring identitetspolitik är att vissa specifika frågor i sig själva alltid är identitetspolitiska eller aldrig är det. Det brukar också diskuteras kring detta ”identitetspolitik” som att det antingen är något genomgående dåligt eller genomgående bra.

Identitetspolitik:

Varje kamp som kan anses vara en fråga om intressekamp för en specifik grupp i samhället kan vara identitetspolitisk såväl som inte eller både identitetpolitisk och inte på samma gång. Låt oss ta marxismen som exempel. Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.

Är det sista då fel och förkastligt? Nej det är det inte. För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Vi kan se identitetspolitik samt icke-identitetspolitik i alla kamper. Antirasism kan handla om att stärka identiteten och stoltheten hos rasifierade, men den kan också handla om att kräva politiska instrument för att häva den ekonomiskt strukturella snedfördelningen mellan olika etniska grupper eller för att hindra diskriminering i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Transpolitik kan handla om att diskutera pronomen och skapa en identitet och stolthet som transperson. Det kan också handla om att kräva politiska instrument för att hindra diskriminering eller för att eliminera hatbrott och kräva att transpersoner läggs till i hatbrottslagstiftningen. Feminism kan handla om att kräva rätten att vara normbrytande, att som kvinna vara ”typiskt kvinnlig” utan att skambeläggas eller att diskutera hur saker som anses vara ”kvinnliga” ofta nedvärderas.  Men det kan också handla om att kräva högre lön inom kvinnodominerade yrken, mer resurser till kvinnojourer, sex timmars arbetsdag, samtyckeslag, med mera

Identitetspolitik är inte dåligt per se. Tvärtom är det en oftast naturlig del av de flesta intressekamper som drivs av de personligt drabbade. För vissa kamper kan det vara viktigare än för andra. För gayrörelsen har identitetspolitiken varit en viktig del för att normalisera ickeheterosexualitet i samhället (Pride är ett exempel). Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

2012-11-07-identity-politics-competition

Jag är livrädd

Jag är livrädd för det nutida politiska klimatet och vad det kommer att leda till. Vad vi kan se händer är två saker: å ena sidan en ökad polarisering mellan kulturkonservatism och kulturradikalism, mellan personer som motsäger sig en progressiv utveckling avseende syn bland på bland annat kön och sexualitet och personer som kämpar för det samma. Å andra sidan en ökad triangulering in i varandra i synen på ekonomisk rättvisa och kampen mellan arbete och kapital. Mellan de som har och de som inte har ekonomisk och materiell makt.

För det finns en likhet mellan gruppen kulturkonservativa och kulturradikala. Bägge grupper har en benägenhet att ta avstånd från höger-vänster och istället mena att kampen nu står mellan de som vill hålla kvar vid gamla värderingar och de som önskar mer progressiva normer och värden. Och bägge grupper verkar önska en ”kapitalism med mänskligt ansikte” om än genom olika metoder.

Varför gör detta mig då så skrämd? Som vänsterperson som förmodligen ligger långt vänster ut från mittenfåran tycker jag såklart att det är obehagligt när diskussionen avseende fördelning av ekonomiska resurser tyckts avstanna i en för många bekväm mittenposition. När få människor kämpar för att få ut progressiva idéer avseende fördelning av resurser och istället enbart fokuserar på andra frågor.

regulated-capitalism-monster-comic

Men det gör mig också skrämd vad polariseringen mellan konservativa och radikala leder till. För samtidigt som den ena gruppen rör sig allt längre bort mot det bruna fascistoida där det anses fullt accepterat att hänga ut och hota meningsmotståndare till livet, så radikaliseras även den andra gruppen. De som visserligen har hjärtat på rätt ställe i frågor avseende jämställdhet, HBTQ-frågor och antirasism, men som nu har utvecklat ett språk och en diskurs som är svår eller omöjlig för en utomstående att enkelt förstå och därmed ta till sig och som skambelägger de som av den anledningen inte förstår och kanske uttrycker sig på ett okunnigt sätt. Det skapar rum som blir svåråtkomliga för de som inte behärskar rätt språk vilket innebär att idéerna inte kan nå ut och rota sig hos de bredare grupperna på det sätt som vore önskvärt.

Men framförallt så leder fokuset på kulturfrågor att vi nästan helt slutat prata om resursfördelning. Även om just resursfördelning och klassfrågan är en viktig komponent i såväl frågan om jämställdhet mellan kön som avseende antirasism. Dessutom spelar det rasisterna rakt i händerna då de har allt att vinna på att fokuset förskjuts från vänster/höger-politik då de då har möjlighet att hitta sympatisörer bland alla olika socioekonomiska grupper.

Som svensk kan det vara svårt att se vad som händer på grund av hemmablindhet. Men vi kan se på hur det ser ut i USA, där två partier som ligger nära varandra (och i svenska mått mätta dessutom långt åt höger) förutom just i frågan om kulturkonservatism/radikalism, där arbetarklassen och överklassen röstar konservativt medan den välmående medelklassen röstar på det liberala och kulturproggresiva alternativet.

Jag skulle kunna lägga in en poäng här om att om vi fortsätter på detta sätt så kommer det att bli mer och mer likt det amerikanska politiska klimatet här, om det inte var för att det känns som att vi redan är där.

Fortsättning om marxistisk feminism.

Hej Blekk nämnde tidigare idag mitt blogginlägg om marxistisk feminism, därmed vill jag utveckla mitt resonemang kring det lite. Hej Blekk skriver:

Den marxistiska feminismen grundades ur teorier av bl.a. Marx och Engels, vilka kritiserade klassamhället med sin borgarklass och arbetarklass. Den huvudsakliga idén är att kvinnoförtryck och sexism kommer att upphöra som ett resultat av upplösandet av klassamhället. Att kapitalism och klasser göder sexistiska strukturer, och att klasskamp är lösningen. Den marxistiska feminismen menar att i ett kapitalistiskt system är mannen överordnad kvinnan, och att sociala reformer eller revolution vilka upplöser det kapitalistiska systemet kommer att leda till kvinnans frigörelse.

Nå, som jag skrev i mitt inlägg tidigare så är det inte så jag tycker eller vad jag menar när jag säger att jag är Marxistisk feminist. Hej Blekk fortsätter med att beskriva vad hen kallar socialistisk feminism, men jag skulle nog kalla det för en socialistisk, intersektionell radikalfeminism. Det finns även ett snyggt cirkeldiagram som förklarar skillnaden mellan hens syn på sexism i relation till andra maktstrukturer. Jag anser, som jag tidigare nämnt, inte att patriarkatet kommer att upplösas för att det kapitalistiska systemet, eller klasskillnader gör det. Det är ett väldigt enögt synsätt. På samma vis tror jag inte att kapitalismen magiskt kommer att försvinna för att vi bekämpar patriarkatet då det är ett lika enögt synsätt. Jag tror, precis som Hej Blekk att vi måste arbeta mot alla maktstrukturer både integrerat och parallellt. Men det som ändå gör att jag ser mig som marxistisk feminist är att jag tror att det är nödvändigt att förändra den materiella skillnaden mellan kön (och mellan ras) för att kunna uppnå jämlikhet. Dvs, jag tror inte likt vissa queerfeminister t.ex. att det räcker med att krossa hetronormer, cisnormer och könsnormer för att skapa ett jämställt samhälle. Jag tror inte heller att dessa normer magiskt kommer att försvinna för att vi har ett materiellt jämlikt samhälle, men jag tror att ett materiellt jämlikt samhälle mellan kön måste till för att kunna upplösa dessa normer, eftersom jag menar att ojämlikheten bygger på en grund av materiell ojämlikhet och att grunden måste bekämpas för att övriga orättvisor och normer knutna till kön ska kunna bekämpas på ett tillfredsställande sätt. Jag ska lite simpelt visa nedan hur jag menar.

patriarkal pyramid

Patriarkal pyramid.

Hej Blekk nämner också hur den marxistiska feminismen bygger på en binär syn på män och kvinnor. Jag skulle nog hålla med om det, ja det gör den och även min analys ovan är en analys som till stor del bygger på en binär könsuppdelning. Låt mig förklara: Jag är helt på det klara med att det inte bara finns två kön. Jag vet att kön varken biologiskt eller identitetsmässigt är något binärt. Men den patriarkala hegemonin bygger på en binär syn på kön, patriarkatet är helt enkelt inte speciellt transmedvetet. Jag menar att det är betydligt lättare att bryta upp föreställningar om kön ifall det inte finns någon materiell orättvisa mellan de som kallas män och de som kallas kvinnor. Statusskillnad mellan ”män” och ”kvinnor” inom den patriarkala ramen bygger på att gruppen män har mer pengar, mer ägande, mer status än gruppen kvinnor. Vore så inte fallet så vore det heller inte lika betydelsefullt ifall du är man, kvinna eller ickebinär eftersom den uppdelningen inte längre betyder något avseende materiell standard och därmed makt. Det innebär såklart inte att det räcker att kämpa för lika materiell standard, men det innebär, grovt förenklat att det mer eller mindre krävs en någorlunda jämlik fördelning av resurser för att plana ut föreställningarna om hur du är man och hur du är kvinna samt att du måste vara det ena eller det andra, eftersom skillnaden mellan mansnormen till stor del bygger på att män har (makt, status och resurser) medan kvinnonormen bygger på att kvinnor inte har (lika mycket av det tidigare nämnda).
På samma vis bör även en antirasistisk kamp innebära en materiell/ekonomisk resursfördelning mellan vita och rasifierade för att verkligen vara effektiv eftersom vitas makt över rasifierade, på samma vis som patriarkal makt, till stor del bygger på att vita (strukturellt sätt) sitter på mer resurser.

Skillnaden mellan min syn och den som Hej Blekk framför och kallar för socialistisk feminism är helt enkelt att jag tror att ekonomi, materiell standard och ägande spelar in mycket mer och ligger till grund i såväl sexistiska som rasistiska strukturer. Dvs ekonomi spelar inte bara roll i klassfrågan utan även i andra maktstrukturer. Men i övrigt tror jag att vår syn på maktstrukturer liknar varandras mer än den skiljer åt.

Annonser