Kategoriarkiv: Klass

Med rasism som förklaringsmodell

Okej, så Trump. Jag har känt en slags trötthet inför det amerikanska valet. Inte minst med tanke på hur dåliga de bägge kandidaterna varit och den allmänt tröttsamma debatten om ”lika goda kålsupare” vs ”the lesser evil” som rasat inom vänstern.

Men nu är valet över och många ställer sig frågan hur en fullständigt galen rasist och sexist kunde få titeln som ofta beskrivs som ”världens mäktigaste man”. En hel del har menat på att orsaken enbart beror på rasism och sexism och anklagar friskt alla som kommer med andra förklaringsmodeller för att gulla med rasister och ursäkta sexister med mera. Det är (påstår de) för att folk är sexister som fler inte röstade på Clinton, inte på grund av hennes åsikter. Det är för att folk är rasister som de röstade på Trump, inte för att han är en karismatisk ledare med enkla (men felaktiga) lösningar på verkliga samhällsproblem.

Men innan jag ger min bild av det hela så vill jag bara påpeka att det självklart inte finns en enskild enkel förklaring. Det är en komplex fråga med flera komplexa svar.

För det första så kan vi börja att analysera Trumps valseger på samma sätt som vi brukar analyserar fascism och nazism. För visst är det så att Trump har använt sig av rasistiska utspel för att locka sympatisörer. Rasismen spelar en stor roll i frågan, men kanske inte på det sättet som många tror där det stora problemet beskrivs som att folk tycker fel, är elaka eller inte förstår bättre.

trump-01

Den fascistiska ideologin bygger på drömmen om ett å ena sidan socialt auktoritärt, å andra sidan ekonomiskt liberalt samhälle med konservativa värderingar och hierarkier fast med en stark sammanhållning och utan inbördes konflikter. De vill helt enkelt ha det omöjliga. Ett klassamhälle utan klasskonflikter, ett samhälle med fasta roller för män och kvinnor utan feministiskt ifrågasättande. Det är dock en omöjlighet. I ett hierarkiskt, kapitalistiskt samhälle så är intressekonflikterna inbyggda i grunden. För att skapa enighet så måste det till en gemensam utomstående fiende. Någon som kan symbolisera allt det vi oroar oss för i vardagen. Som arbetslöshet, ekonomiska kriser, sjukdom, dåliga arbetsvillkor eller kriminalitet och våld. Det är där som rasismen har sin funktion i den fascistiska ideologin. Genom att placera rädslan och oron inför samhällsproblem på en yttre grupp, som exempelvis judar eller muslimer, och framställa dem som hotet mot det övriga samhället så kan sammanhållning över klassgränser och mellan kön upprätthållas.

Samtidigt så ger rasismen en förklaring till de som söker enkla svar på problem i deras vardag i samband med exempelvis ökande klassklyftor, ekonomiska kriser och andra problem som är inbyggda i systemet. Särskilt när vänstern är svag eller obefintlig och inte är närvarande för en alternativ förklaringsmodell eller ger möjlighet att erbjuda andra lösningar. USA passar väl in på den beskrivningen. Där finns en ide om den ”amerikanska drömmen” men klassklyftorna är samtidigt större än någonsin och i något annat västerland och såväl vänsterns inflytande som fackets makt är nästintill obefintligt. Att en person som Trump skulle segla in och plocka upp makten är inte överraskande.

Men sen bör vi vara medvetna om att en person som röstar brunt eller på andra sätt stödjer fascister inte är dömd till att för alltid stödja fascister. Även om det är enkelt och smickrande att avfärda hen som ett hopplöst fall som aldrig kommer bli lika upplyst som du själv så är det inte bara en skadlig och felaktig föreställning utan dessutom rätt osympatiskt.

Sen har vi den andra orsaken till utfallet, och det var att demokraterna valde en rent utsagt dålig kandidat. Demokraterna har en stor del av sin väljarbas bland fattiga latino och afroamerikaner. Det vill säga samma grupper som i stor utsträckning inte går och röstar vilket gör dem till en väldigt viktig grupp när det kommer till utfallet, inte minst för att valdeltagandet överlag är så lågt. Barack Obama lyckades just genom att tilltala de grupperna till att faktiskt gå och rösta. Men Clinton var helt enkelt en person som inte engagerade tillräckligt för att locka de svårlockade. Att hon var omåttligt opopulär och att en högerdemokrat utan någon hoppingivande politik var något av det sämsta valet mot en person som Trump hindrade inte Demokraterna från att välja henne för att slippa ”socialisten” Sanders vilken hade en betydligt mer entusiastisk beundrarskara än Clinton. En sådan skara är något som hade varit till fördel när man möter en galen populist. Överlag är det ett lågt valdeltagande och betydligt mer krångligt att rösta än i Sverige.

14991910_2154110348148221_1037062875215344549_n

Allt som allt är det att göra saker mycket enkelt för sig att lägga förklaringen till Trumps seger enbart på människors rasism. Dessutom gör den förklaringen det nästintill omöjligt att göra något åt saken. För det är betydligt enklare att föra fram andra förklaringar och andra lösningar på samhällsproblem än de rasistiska sådana för att på så vis vinna över människor än det är att utan egna idéer och förklaringar, i ett samhälle med många sociala problem säga till folk att bara sluta vara rasister. Personer som enbart kommer med förklaringen att ”det beror bara på rasism” har sällan några förslag på hur det ska motverkas. Men först när vi har en alternativ analys och lösning och inte är rädda för att ge människor en andra chans att tänka om så kan vi framgångsrikt motverka fascismens rasistiska delar och då faller den som ett korthus.

Marxism för nybörjare (historiematerialism)

Jag och min vän Amra Bajric tänkte skriva en serie med inlägg om marxism. Syftet är att på ett klart och tydligt sätt förklara marxismen för oinsatta och nyfikna. Det här är första delen. 

Okej, så vad är det här med marxism egentligen? Nån gubbe på 1800-talet som hade idéer? Och varför är det relevant nu? Måste man läsa en massa böcker för att förstå?

För det första så är marxism mer än bara Marx, det finns en lång rad marxistiska tänkare från skilda delar av världen som har bidragit till marxismens framväxt. Marxism är inte heller enbart grunden till den moderna kommunismen utan en hel samhällsvetenskaplig teori.

Det är även lite av en (post)modern myt att marxismen bara handlar om klass.
Marxismen har bidragit till den moderna feminismens utveckling genom marxister som Engels, Kollontaj och Zetkin och till den svarta medborgarrättsrörelsen i USA som har haft stort inflytande på dagens antirasism genom kända marxister som Malcolm X och Angela Davis.

Radikalfeminismen har faktiskt sitt ursprung ur marxismens tidiga feministiska tänkare som grundlade iden om den borgerliga familjen och dess inneboende struktur som grunden för det moderna patriarkatet vilket senare också blivit grundstommen för den radikalfeministiska analysen. Marx vapendragare Friedrich Engels uttryckte redan på 1800-talet hur ”kvinnan var den första proletären” och hur hennes frigörelse måste ske genom att kapa äktenskapets bojor och göra kvinnan till en fullgod medborgare av samhället. Skillnaden mellan den tidiga marxistiska feminismen och den senare radikalfeministiska analysen är främst hur den marxistiska feminismen i större utsträckning betonar mansdominerad ekonomi och ägande som en viktig del och orsak i den patriarkala strukturen medan radikalfeminismen går djupare in på dess konsekvenser inom heterosexuella relationer.

Marx!

Men det allra mest grundläggande som man bör lära sig i fråga om marxism är
den historiematerialistiska analysen. Den ligger till grund för hela det marxistiska tänkandet.

Marx definierade historiematerialismen på så vis att det viktigaste för att förstå förändring i samhället under historien var genom att observera förändring i det materiella, det vill säga hur vi producerar livsnödvändigheter så som mat, boende, kläder och annat samt vem som äger produktionen av det samma och hur frukterna av den fördelas. I dagens samhälle så skulle vi kunna prata om ekonomi eftersom ägande av produktion och ekonomi är starkt sammankopplat i det kapitalistiska samhället.

Alltså, hur produktionen går till (genom jordbruk, hantverkare eller genom fabriker), vilka som äger tillgångar och produktion (om det är kungar, feodalherrar, kapitalister, staten eller kooperativ) och vilka som skapar tillgångar (tex arbetare, slavar, bönder eller maskiner etc) styr i sin tur hur samhället ser ut i övrigt när det kommer till vilken politik som förs, vilka lagar som stiftas och vilka idéer och ideologier som råder. Detta kallas bas (det materiella, produktion och ägande) och överbyggnad (samhällsstruktur och idéer/normer). Man kan alltså sammanfatta historiematerialismen med följande mening: ”Det är basen som styr överbyggnaden”. Eller för att använda mer moderna vänsteruttryck: Det ekonomiska systemet och fördelningen är det som påverkar och skapar samhällsstrukturer och normer. 

Motsatsen till detta tankesätt kallas för Idealism och kan beskrivas som iden om att det är de ”stora idéerna och tänkarna” som driver historien framåt. Kungar och furstar, filosofer och revolutionärer. Idealism har varit vanligt inom den liberala ideologin där man gärna förlitar sig på ideologer, idéer och samtal för samhällsförändring (minns ”vi måste ta debatten”). Inom den nutida vänstern har dock idealismen fått ett nytt fäste. Inte minst genom den stora betydelse som normer har fått som förklaring av och metod för samhällsförändringar. En stor del av den svenska vänstern av idag lägger stor tyngd vid att förändra språk, kultur och människors medvetande som huvudsaklig metod för förändring av samhället vilket kan jämföras med de kommunister som på Marx tid ansåg att samhället skulle förändras genom att uppfostra människor till goda socialister. Ett tydligt exempel på detta är den diskussion som förs bland aktivister på sociala medier där det läggs stor tyngd på vilka ord som bör användas eller inte samt vilka kulturyttringar som uttrycks och av vilka. Att se den typen av frågor som den viktigaste formen av förändringsmetod är en form av idealistisk historieskrivning,

Den historiska materialismen ställer sig emot detta tankesätt och menar på att förändringar i ägandet, fördelning, ekonomin och produktionen måste ske för att skapa ett bättre samhälle.

Därmed inte sagt att marxismen inte erkänner normer som något förekommande och påverkande. Den italienska marxisten Antonio Gramsci (som levde och tillfångatogs under den italienska fascismen under Mussolini) myntade begreppet kulturell hegemoni vilket syftar på hur de härskande grupperna i samhället inte bara upprätthåller sin makt och sitt ägande av samhällets resurser genom statsapparaten och våldsmonopol utan även genom att sprida kultur, värdenormer och gemensam samhällsideologi som legitimerar det rådande styret och som medborgarna kan godta för att inte ifrågasätta det rådande systemet. Inom det kapitalistiska systemet kan den liberala ideologin som förordnar individualism och iden om att ”var människa är sin egen lyckas smed” betecknas som en del av den kulturella hegemonin. Att en politisk klass skapar hegemoni betyder för Gramsci att den lyckats få de andra samhällsklasserna att acceptera dess moral, dess politiska och kulturella värderingar vilket resulterar i att de behöver använda mindre av andra sorters maktmedel. Gramsci påtalade de små kulturella skillnadernas betydelse och hur bas och överbyggnad, ekonomi och kultur påverkade varandra växelvis.

Med det sagt är Gramsci inte för den sakens skull att beteckna som en idealist då han fortfarande menade att det är genom medvetandegörandet av historien, hur samhället är uppbyggt och hur dess ideologi skapats som folket kan göra motstånd och förändra den ekonomiska basen och därigenom ges makt. Han menade att hegemonin var nödvändig för att upprätthålla ett styre men att styret fortfarande byggde på ägandet och kontroll av resurser, inte att idéer och kulturen i sig styrde utvecklingen fritt från den ekonomiska basen.

Det som är intressant med marxismen och den historiska materialismen trots att den är så gammal är att den går att applicera på det nutida samhället och på andra kontexter än det samhälle då den kom till. Det är inte svårt att analysera hur materiella faktorer i samhället har påverkat politik, strukturer och idéer. Därför är det fortfarande en viktig teori i vår tid.

Den svenska marxisten Nina Björk pratade nyligen i god morgon världen i P1 om historiematerialism och hur vänstern och högern tycks ha bytt synsätt i fråga om vad som förändrar samhället. Lyssna gärna här.

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Den goda medelklassen, den goda vänstern

Är en ”oberoende anständig” medelklass något att värna om? Om du frågar Malin Nauwerck så är den det. Hon har nämligen skrivit en artikel i tidningen flamman om nättiningen KIT som politiskt beskriver sig som just ”oberoende anständig” och som ofta publicerar opinionsbildande texter där de står upp för feminism och antirasism men aldrig tar ställning kring frågor om ekonomisk fördelning eller klassintressen.

Nauwerck skriver:

Det är rätt tydligt att det genom KIT skrivs fram en idealiserad, modern medelklassidentitet. Mellan ”Så gör du ditt eget smör” och ”Saker folk säger till läkare” bekräftas läsarnas världsbild genom lättlästa, fluffiga nyheter i den filterbubbla som rymmer en ”ung, urban och uppkopplad publik”

Den moderna medelklassidentiteten beskylls ofta för självupptagenhet och blindhet inför egna privilegier. Oavsett om det stämmer är i dagens läge en ”oberoende anständig” medelklass, en medelklass att värna om.

Att det är viktigt med feminism och antirasism och att ”anständighet” i dessa frågor är bra hoppas jag att de flesta förstår att jag håller med om.

Men att det räcker för att motverka hatet på nätet och andra delar av samhället ifrågasätter jag. Tvärtom så tror jag att den nya politiska skiljelinjen med ”konservativa” rasister och sexister på ena sidan och goda, snälla anständiga (medelklass) på andra, där just frågor kring klass och ekonomisk rättvisa inte anses viktig och där den ”goda” vänstern och de ”goda” liberalerna knyter sig samman mot de ”okunniga” rasisterna snarast är till fördel för den första gruppen än något produktivt för oss. Jag vill inte ha en amerikansk politisk skiljelinje mellan liberaler och konservativa där bägge i slutändan för högerpolitik och vänstern sluter sig upp bakom liberalerna eftersom de i alla fall är proggrsiva i frågor som rör kvinnor, hbtq och svartas rättigheter. Där liberal har blivit lika med vänster eftersom den riktiga vänstern har kapitulerat.

Vi har redan nu en situation där vänstern blivit allt mindre klassintresserad och börjat smälta ihop med ”oberoende anständig medelklass”. För visst är det väl så att allt inte var bättre förr och många frågor som tidigare inte drevs har kommit på agendan. Men samtidigt har analysen från vänster förändrats till att vara mycket mindre inkluderande där kamp har bytts ut mot godhet och solidaritet är något som kommer uppifrån snarare än något mellanmänskligt. Från att vara en rörelse där klassen skulle ena människor med gemensamma intressen till gemensam kamp vilket skulle generera solidaritet mellan olika folk så har det blivit en rörelse för de priviligerade som vill vara förstående och stå upp för ”de utsatta”. En klapp på huvudet, men också en situation där vit akademisk urban medelklass har tagit tolkningen över vilka som räknas som utsatta och inte. Där de vars frågor som inte drivs av de goda och anständiga riskerar att lockas över av de konservativa. För hur kan man annars förklara varför så många bland de lägre klasserna lockas av konservativa rörelser som SD, IS, Tea party rörelsen, Gyllene gryning eller Donald Trump? Varför misslyckas vänstern gång på gång att organisera dessa människor?

En gissning är ju att de inte känner sig särskilt inkluderade av den goda, anständiga medelklassen och deras defenition av utsatthet och förtryck.

Därför ifrågasätter jag om oberoende anständig media är något att värna om. Om vi sätter vår ribba så lågt att vi accepterar hur kampen mot fascism och rasism blir på bekostnad av klasspolitik för att vi vill inkludera liberaler och värna om de ”oberoende anständiga”.

Det handlar inte om att vara mest radikal eller att se klass som det enda viktiga. Men att utesluta klass är att exkludera en stor grupp från vår ”fina rättvisekamp” och blunda för hur ökade klyftor är en betydande variabel för hur den konservativa rörelsen vi ”anständiga” så gärna vill motverka lyckas få makt.

Intersektionalitet hade kunnat vara ett radikalt verktyg

Ett ord som används rätt friskt i vissa sammanhang numera är intersektionalitet. 

Postmodern identitetspolitik enligt vissa, kolossalt nödvändigt enligt andra. Men vad är egentligen intersektionalitet?

Tittar vi på nationalencyklopedin så beskrivs begreppet som följande:

Intersektionalitet, samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.

Notera ordet skärningspunkter. Intersektionalitet handlar alltså om att analysera hur olika maktrelationer samverkar (och jag är medveten om att detta innefattar fler maktrelationer än de tre som nämnts ovan). Intersektionalitet uppkom som begrepp inom den svarta feminismen i USA för att visa på hur den sexism som svarta kvinnor utsattes för skiljer sig från den sexism vita kvinnor möter likväl som den skiljer sig från den rasism som svarta män erfar. Ett exempel är den exotifiering som drabbar många kvinnor med icke-nordeuropeiska utseenden. En särskild blandning av sexism och rasism.

Tyvärr tycks många av de som använder begreppet som flitigast inte ha en helt korrekt förståelse av vad begreppet verkligen betyder. Många använder det som att beteckna en ideologi eller feministisk inriktning eller verkar enbart se det som en beteckning på medvetenheten om att det finns fler än en maktstruktur. Det sista är ju såklart en nödvändighet för att kunna göra en intersektionell analys, men det räcker ju verkligen inte för att se hur de olika maktrelationerna samverkar. Tvärtom blir resultatet ofta att de olika maktrelationerna räknas upp och påtalas en och en samt beskrivs var för sig än hur de visar sig i kombination. För att inte tala om när människor i intersektionalitetens namn (och kanske i viss mån, av intellektuell lätja) pratar om olika maktstrukturer som om de fungerar på samma sätt. Som att exempelvis homofobi, rasism och klassförtryck fungerar likadant och motverkas på samma sätt. På så vis hamnar resonemang lät i diskussioner om ”klassism” och ”medelklassnormen” som orsaker bakom klassförtryck och därmed lyckas göra en analys av klass utan att beröra orättvisan i att klasser över huvud taget existerar.

En annan vanföreställning är att intersektionalitet handlar om att uppmärksamma allt som är fel där en viss grupp är utsatt. När till exempel någon frågar ”Ska inte djur inbegripas i den intersektionella analysen?” så visar det med tydlighet hur de missuppfattat konceptet. Djurförtryck går nämligen inte att analysera genom någon annan sektion. Svarta katter utsätts inte för rasism av vita katter. Det går inte att säga att ett djur utsätts för dubbla förtryck på samma sätt som att någon kan vara utsatt för både transfobi och rasism (för att ta ett exempel).

Intersektionalitet handlar alltså inte om att man alltid måste ha med alla maktstrukturer och/eller alla grupper i alla analyser som görs. Det är inte ett ord som betyder ”alla orättvisor är fel”. Det är ingen ideologi och ingen lösning. Det är enbart ett analysverktyg. 

Utöver ovan nämnda problem så tycks den ”intersektionella rörelsen” vara full med individfokus och ytliga analyser. Diskussioner om vilka popidoler som är ”problematiska” (det vill säga ska undvikas som pesten), vad för kläder som är okej eller vilka ord som bör användas tar ofta mycket plats. Många verkar lägga betydligt mycket mer kraft på att skärskåda och racka ner på andras politiska initiativ än vad de lägger på att skapa egna och representation ges en överordnad betydelse (representation är viktigt, men inte det enda eller ens alltid det viktigaste).

Allt detta är oerhört tråkigt då intersektionalitet kan vara ett radikalt politiskt analysverktyg om det bara används på rätt sätt. Den ökande rasismen är ett tydligt exempel på en aktuell fråga där en intersektionell analys mellan ras- och klassförtryck öppnar upp en nödvändig och (vänster)radikal diskussion kring hur proletariseringen av den ökande gruppen ickeeurupeiska migranter både delvis orsakas av och leder till ökad rasism. Eller hur en intersektionell analys mellan klass och kön kan användas i en diskussion om löner och arbetsvillkor inom vård och omsorgsyrken. Hur ojämställdhet mellan könen påverkas av nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Hur kan exempelvis Centerpartiets utspel om lägre ingångslöner för att ”hjälpa” migranter att komma in på arbetsmarknaden ses utifrån ett intersektionellt perspektiv mellan klass och rasförtryck? Eller hur påverkas arbetarklasskvinnor specifikt när Folkpartiet vill sänka lönerna för undersköterskor? Där finns möjligheten att göra en intersektionell analys som ifrågasätter makten på riktigt.

Det räcker inte med medmänsklighet

Det känns svårt skriva om den senaste tidens händelser, främst för att det är så mycket som jag vill ta upp. Det handlar om flyktingströmmarna från Syrien, SD, rasism, diskussionen om eventuella utvisningar, kostnader, vänsterns motstånd, högern och sossarnas vändning, brinnande flyktingförläggningar, morden i Trollhättan och frågan: Vad ska vi göra?

Jag har tidigare skrivit om vad jag ser som (till stor del) är grunden till rasismen i samhället och min materialistiska förklaringsmodell på saken under min vecka på instagramkontot kvinnohat. För att slippa upprepa mig själv så citerar jag texten därifrån.

”Den vita delen av världen har under en lång period också varit den rika världen. På grund av kolonisering har vita lyckats få en hög ekonomisk status även i länder där ursprungsbefolkningen inte är vit. När rika vita män kommer till länder för att investera i naturresurser och starta upp företag för att kunna utnyttja billigare arbetskraft så kopplas den vita hudfärgen samman med ekonomiskt kapital och ges en hög status. I USA har det tidigare ägandet av svarta slavar gjort att afroamerikaner hamnat i en ekonomisk underprivilegierad position och därmed kopplas den svarta hudfärgen ihop med fattigdomsrelaterade problem vilket även drabbar svarta med god ekonomi.

I Sverige kan vi se en liknande struktur då en stor del av den rasifierade befolkningen har kommit hit som flyktingar utan ekonomiska medel eller sociala kontakter. De hamnar i mindre bemedlade områden med strukturell fattigdom och alla de problem som kommer med den. På så vis kopplas rasifierade kroppar ihop med de fattigdomsproblem som i grunden beror på klassklyftor och segregering.
Men när rasister vill prata om ”problemen i förorten” så ligger det ofta en uttalad eller underförstådd förklaring som bygger på kulturella eller rasmässiga skillnader. På så viset både uppstår och reproduceras rasismen ständigt.”

Rasifierade flyktingar hamnar med andra ord direkt i ett utanförskap som i sin tur skapar de problem som utanförskap och fattigdom alltid resulterar i. Samma sak kommer ske med de flesta flyktingar som kommer hit från Syrien, och det blir inte bättre av att många människor redan förväntar sig att dessa personer kommer bli en belastning och börja med kriminalitet. En ond cirkel av utanförskap som leder till rasism, hatbrott och i sin tur leder till ännu mer utanförskap och utsatthet. Detta kommer bli än värre om de sittande politikerna inte tar sitt ansvar för att skapa arbetsmöjligheter, bostäder och integrationsinsatser. Och ja, detta kommer att kosta pengar. Det är i förlängningen en investering om det leder till mindre fattigdom, utanförskap och kriminalitet. Särskilt som vi behöver fler människor i arbetsför ålder som behöver vara en del i samhället, ges utbildning (om de inte redan har en) och lära sig språket och så vidare.

SD och deras likar använder ofta argument likt ”vi har inte råd, det kostar för mycket” och så vidare. De sätter välfärden och ”svenskarna” mot att hjälpa människor i nöd. För var ska pengarna komma ifrån? ”De äldre får ingen sylt på pannkakorna och blabla”. Att ekonomiska utgifter måste leda till nedskärningar är ett ”sanning” högern ständigt intalar sig. Allt ifrån Reinfelds ”öppna våra hjärtan” (dvs skära ner på det offentliga) till ”inte ta in för många”. Att vi exempelvis skulle kunna höja skatten för de rikaste är ju det samma som Sovjet och Stalin i deras ögon. Att infödda svenskar inte skulle gynnas av dessa insatser (så som fler bostäder, bättre skyddsnät, insatser för människor att komma i arbete och fler arbetstillfällen) är också något som såväl SD som borgerligheten gärna vill påskina så pass att även vissa i den så kallade vänstern köpt. Vi vill inte alls prata om kostnader utan enbart om medmänsklighet, det är ett fint förhållningssätt att vilja ”sätta människor före ekonomin”, men om vi inte pratar om ekonomin så ger vi också högern fritt spelrum att vara de som kommer med lösningar på de problem som faktiskt uppstår när vi inte har tillräckligt med boenden för de som kommer hit och när de direkt hamnar i utanförskap. Hur ska vi någonsin kunna nå ut med vår vision om ett medmänskligt mottagande ifall vi inte vill prata om kostnader och de insatser som krävs för att genomföra detta medmänskliga mottagandet. Resultatet blir bara ett större utanförskap för de som kommer hit eller i värsta fall, att ”lösningen” stängda gränser blir den enda som hörs när vänsterns enda argument är att vi bör vara medmänskliga, öppna gränserna och så kommer allt magiskt att lösa sig.

Men om vi inte gör något för att faktiskt se till att de människor som kommer inte direkt hamnar i utanförskap och fattigdom så kommer det leda till att just det händer, och då ökar även rasismen som ett brev på posten.

Där kommer även nästa poäng in. Rasism och klassklyftor är tätt sammansatta och antirasism måste därmed också komma med klasskamp. När svenskt näringsliv vill skapa låglönejobb för att underlätta för flyktingar så är det också ett förslag som leder till lönedumpning. Och förutom det faktum att svenskt näringsliv ser lönedumpning som en större vinst än att flyktingar får det lättare, så skapar det också en motsättning mellan arbetare av olika bakgrunder och etniciteter. Så har det alltid fungerat, och svenskt näringsliv behöver inte heller oroa sig för att arbetare med olika hudfärger går ihop mot kapitalet. Detta vet de med största säkerhet.

Vi upprörs över svenskt näringslivs möten och samarbete med SD. Men sedan när har Svenskt näringsliv varit på vår sida? Sen när har vi kunnat lita på deras goda vilja? Varför blir vi förvånade och arga på dem? Som att bli upprörd över att Sauron samarbetar med Voldemort (kom inte på någon bättre jämförelse, men ni fattar). Vi kan lika väl bli upprörda över hur SD säljer ut sin politik till kapitalet efter att ha pratat sig varma om välfärden och de äldres situation.

”Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”

– Karl Marx

Överallt på twitter, facebook och en och annan debattartikel folk delar så upprepas samma sak, SD är dumma, SD är rasister och fascister. Och jag känner bara att, ja! Berätta något jag inte redan vet! Var är alla djupa analyser? Vi vill så gärna tro att det bara räcker med att öppna gränserna, att det ska räcka med medmänsklighet när vi i principen förpassar de nykomna till utanförskap och utsatthet. Det vill säga, om vi inte högt och tydligt kräver ekonomisk rättvisa och generella såväl som riktade välfärdsinsatser för att inte bara ta emot människor utan även inkludera dem.

Rasisterna pratar om att vi ”inte har råd” och då måste vi påminna om vilka som sitter på stora mängder kapital samt deras ansvar för samhällets välstånd. Vi kommer inte att kunna övertyga borgerligheten, men det bör heller inte vara vårat mål. Klasskampen handlar inte om att vädja till borgerligheten att dela med sig. Det räcker inte med att vädja om medmänsklighet. Vi behöver visioner, krav och skarpa analyser.

Marxistisk feminism. Min vecka på kvinnohat del:1

Jag fick iden om att jag skulle lägga upp min vecka på instagramkontot @kvinnohat för att få allt lättillgängligt och samlat på ett ställe. Jag har valt att redigera texterna på så vis att jag ändrat vissa stavfel och grammatiska fel jag hittade, lagt texterna i en annan ordning för att göra det mer pedagogiskt, ändrat sådant som är oklart och lagt till sådant som jag missade i orginaltexten samt gjort förändringar för att få texten att bli mer flytande.
Jag har även valt att dela upp det i två delar.

Under veckan fick jag kritik av vissa för att skriva ”för akademiskt” medan många andra tyckte att det var ”väldigt pedagogiskt”, därför vill jag påtala att detta är en text för de som redan kan grunderna i feminism men som inte är så insatta i marxism. Alla texter kan inte vara för alla. Vissa kommer tycka att det låter krångligt medan andra kommer att rycka på axlarna och tänka ”det där var ju inget nytt”. Så är det alltid. 

Håll till godo!

Hej. Jag heter Alma Lo och twittrar på @OskrivetBlad samt bloggar sporadiskt på ettoskrivetblad.wordpress.com.

Min tanke bakom den här veckan är att skriva om socialistisk/marxistisk feminism och vad det innebär när det kommer till förklaring av patriarkat, makt, lösningar samt en del kritik av individualistiskt fokus som jag upplever i dagens debattklimat. Jag tänkte att det inte skulle bli allt för mycket kritik mot den postmoderna feminismen men det kommer nog vara svårt att låta bli. Jag hoppas att vi ändå kommer kunna hålla en trevlig ton.

marxist-feminist-dialectic

Vad är Marxistisk Feminism?
När jag beskriver mig själv som marxistisk feminist så brukar människor ofta misstolka begreppet, antingen som att det enbart innebär marxist + feminist, eller att det skulle handla om någon slags åsikt om att ”jämställdhet mellan könen uppnås automatiskt efter att klassamhället försvunnit varför vi enbart bör fokusera på klassfrågan” (en beskrivning som jag även hört användas i böcker om olika feminismen). Detta är alltså inte vad jag menar. Istället handlar det främst om att förtryck har en materiell grund. Marx menade på att förtrycket av arbetarklassen beror på att borgarklassen sitter på ägandet av samhällsresurser. Dvs konkret makt i form av ägande (materia = materialism). Till skillnad ifrån att t.ex. anse att förtrycket grundar sig i ideologi eller arbetarfientliga normer.
Jag tror att ni förstår var jag vill komma med det här. För översatt till den feministiska frågan så går det att göra en liknande analys. Många menar på att sexismen beror på kvinnofientliga strukturer och könsnormer, vilket visserligen stämmer till viss del. Skillnaden är att jag som marxistisk feminist anser att inga ideologier eller normer uppstår och upprätthålls i ett vakuum utan att de har en materiell grund som bygger på ekonomiska förutsättningar samt kontroll över resurser och produktionsmedel (så som fabriker och annat som producerar varor). Män har genom tiderna suttit på den ekonomiska och materiella makten medan kvinnor har varit beroende av män för sin överlevnad då det under en lång tid varit en kvinnas far eller make som bestämmer hennes materiella förutsättningar vilket hon inte lagligt hade möjligheterna att besluta om då mannen inte bara ansågs äga alla delar av hushållet utan även ägde kvinnan.

Förtryck grundar sig alltså på ägande och ekonomisk/materiell makt. Därefter uppstår normer och strukturer som en reaktion på hur ägandet är uppdelat.
Bas och överbyggnad. Feminism.Den marxistiska materialistiska förståelsen av hur samhället förändras över tid kan förklaras utifrån begreppen bas och överbyggnad. I dess ursprungliga form utgick begreppen ifrån maktförhållandena mellan arbetarklassen och ägandeklassen där basen byggde på vilken plats människor har i produktionen samt vilka som ägde produktionsmedlen medan överbyggnaden syftade på lagar och ideologier med mera som formades efter basens struktur. Analysen innebär att när basen flyttar på sig så flyttas också överbyggnaden. Överbyggnaden däremot kan i viss mån snabba på eller sakta ner basens förflyttning men den kan inte i sig förändra basen i grunden.
För att ta ett exempel: Klassförtryck kan inte avskaffas genom förändrade lagar eller normarbete utan enbart genom att avskaffa klassamhället och tilldela arbetarna/folket gemensamt ägande av produktionen.

På liknande sätt så kan vi med samma slags analys inte avskaffa patriarkatet enkom genom normarbete, individuella val eller genom jämställda lagar utan att ägandet, vilket ligger till grund för maktförhållandena, också fördelas lika mellan kön.
Kvinnor i dag tjänar inte bara fortfarande mindre än män inom alla klasser utan är även mycket underrepresenterade bland styrelser i storföretag. Att hemmafruar procentuellt sätt är vanligare inom överklassen säger en del om hur ägandet av produktion fortfarande är väldigt manligt kodad. Men även inom de lägre klasserna har män generellt sätt en högre lön vilket bland annat gör att kvinnor lätt hamnar i en beroendeställning till sin partner och därmed ges mindre makt individuellt såväl som strukturellt.

2013-rey-ty-philosophy-of-freire-ontology-epistemology-logic-ethics-ideology-15-638

Materialismens motsats kallas idealism.

Lite förenklat skulle man kunna säga att om materialism går ut på att det är det materiella, basen det vill säga ägandet och fördelning av resurser etc som styr resten av samhället så som normer, lagar och värderingar så är idealism det omvända. Att det är våra normer, lagar och åsikter som skapar samhället.
I det nutida samhället så är Idealismen starkt ingrott i vår föreställningsvärld inom såväl högern som vänstern. Det är därför som vi ofta hör påståenden om att vi ”måste ta debatten”, föreställningar om att normkritik är det enda som kan lösa jämställdheten eller att lägga stor vikt vid utbildning som ett sätt att mota bort fascistiska värderingar eller dagens feminisms stora vikt vid språk och förändrande av det samma.
Idealismen är farlig på det sättet att den inte inte gör anspråk på att förändra samhället i grunden, eller åtminstånde kommer den aldrig lyckas med det. På så vis är idealismen väldigt liberal. Vi ska diskutera istället för att påverka politiken. Vi ska övertala människor att vara snälla istället för att kräva vår del av kakan. Att fokusera på normer och ideal ska påverka fördelningen istället för tvärtom.
Men ingen kamp har lyckats genom att övertala folk till att vara snälla och dela med sig.

Ett exempel på materiellt skapande av normer:
Som jag tidigare skrev så har kvinnor under långa perioder varit ekonomiskt och materiellt beroende av män. Eftersom kvinnors status och levnadsvillkor berott på vilken man som ägt henne (först hennes far och senare hennes make) så har det varit oerhört viktigt för en kvinna att ”bli gift” med rätt man för att på så vis säkra sin framtid och försörjning. En man var dock inte beroende av en kvinna på samma sätt som kvinnor var av män. Han ägde sin egen status och försörjning. Det enda som kvinnor hade att förhandla med var sin sexualitet och reproduktion. En man gifte sig med en kvinna för att få tillgång till sex och för att få en manlig arvinge som senare kunde ärva hans kapital.

Kvinnors viktigaste kapital på äktenskapsmarknaden var på så vis deras utseende och ett löfte om sexuell tillgänglighet mot ekonomisk trygghet. Av den anledningen blev det också viktigt för kvinnan att hålla på sig och inte ha sex innan äktenskapet. Inte enbart för att en ogift (dvs oförsörjd) kvinna med barn levde ett tufft liv utan även för att männen skulle bli tvungna att gifta sig för att få tillgång till kvinnans kropp.

Så här var det i alla fall för de på den övre delen av klasskalan. Arbetarklassens kvinnor har alltid arbetat och männen hade inte mycket till arv. Men att hitta en man för att täcka sin försörjning var även viktigt bland arbetarklassens kvinnor då kvinnolönerna ofta var låga och att vara ogift som fattig var knappast bättre än som rik.

Fortfarande finns det en större press på kvinnor att vårda sitt utseende samt ”hålla på sig”, även om dessa normer har luckrats upp avsevärt i takt med kvinnors ökade materiella och ekonomiska makt samt möjlighet till självförsörjning.

Detta är ett tydligt exempel på hur det materiella påverkar normerna och varför vi måste förändra de materiella strukturerna för att påverka könsnormer.

 

löner, kvinnor män

Bilden är från ”Jämställdhetsbarometen” som går att ladda ner gratis på LOs sida. Den visar på hur en heltidslön skiljer sig åt mellan män och kvinnor i arbetaryrken samt inom tjänstemannayrken. Som ni ser påverkar såväl klass som kön när det kommer till lön. I publikationen finns fler exempel på hur arbetarkvinnor är de som har sämst möjlighet att påverka sina arbetsuppgifter, upplever mer stress på arbetsplatsen, och oftast upplever arbetet som psykiskt såväl som fysiskt påfrestande.
Främsta orsaken till detta är självklart att arbetarkvinnor ofta arbetar inom vård och omsorgsyrken vilka är såväl lågavlönade som tunga och stressiga då det ofta är där som försämringar sker först när politikerna vill skära ner. Genuspedagogik i all ära, men vi måste prata om hur vi förbättrar för de kvinnor som är vuxna idag och befinner sig längst ner på klasskalan. Deras problem beror inte på normer utan på de materiella förutsättningar som utgör basen för könsmaktsordningen.

 

CLQx1GpVEAACj3F

Jag fick en kommentar angående om inte genuspedagogik är bra för att få kvinnor att välja andra yrken än lågbetalda. Jag vill bemöta detta eftersom det är en vanlig åsikt.
För det första, detta uttalande förutsätter att viktiga yrken inom vård och omsorg ska fortsätta vara lågavlönade och ha dåliga villkor men att kvinnor ska välja andra yrken för att uppnå jämställdhet. Tanken är alltså att klassamhället ska bestå men ha lika många män som kvinnor i varje social och ekonomisk klass? Som socialist låter det som en rätt (dvs väldigt) dålig idé.

För det andra, genuspedagogik är bra men måste ske parallellt med materiell förändring för att kunna åstadkomma något.
För det tredje, ska vi inte bry oss om de kvinnor som idag arbetar med låglöneyrken? Måste vi vänta tills nästa generation för att ge dessa kvinnor bättre villkor? Ska dessa kvinnor få skylla sig själva för att de ”Valde fel”? Varför är det fel att arbeta inom vården? Det är för samhället oerhört viktiga yrken vi pratar om.
Och sist men inte minst: Om kvinnor ska rata dessa yrken, vem ska arbeta med dem då? Vården skriker efter folk, det behövs inte färre kvinnor utan fler män. Men framförallt så behöver de kvinnor (och män) som arbetar inom kvinnodominerade lågavlönade yrken bättre villkor, och det får de inte genom genuspedagogik.

Så varför mer är det viktigt att ta hänsyn till klassfrågor när vi pratar om feminism? Blir kvinnors situation verkligen bättre av vänsterpolitik i allmänhet?
Sverige är ett av de länder i världen där klassklyftorna ökar som mest. 8 år av allianspolitik och skattesänkningar som främst gynnat de rika har inte gjort saken bättre. Som vi såg på den tidigare grafen hänger inkomst tydligt ihop med kön. Nedskärningar i vården och andra delar av den offentliga sektorn har även det slagit främst mot kvinnor. Inte bara för att offentlig sektor är den största arbetsgivaren för kvinnor vilka snuvats på löneökningar och fått ett stressigare arbete, utan även för att då den offentliga omsorgen utsätts för nedskärningar så är det kvinnor som förväntas ställa upp med att fylla ut det som inte längre täcks av kommunerna. Inte minst gäller detta kvinnor från arbetarklassen som inte har råd med privat finansierade tjänster.

Var fjärde säng på äldreboende har försvunnit sedan början på 00-talet och hemtjänstinsatserna har inte ökat för att fylla ut behovet. Släktingar, dvs i praktiken främst kvinnor, måste ta mer ansvar vilket leder till ökad ojämlikhet när kvinnor hålls tillbaka och tvingas gå ner i tid.
Man kan alltså säga att de ökade klassklyftorna som uppstått av skattesänkningar och nedskärningar har fört över resurser till de rikaste männen på främst de mest lågavlönade kvinnornas bekostnad.

Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp.

Om klass, normer, identitetspolitik, marxism med mera.

Kanske lite sent på bollen nu men jag vill ändå skriva om det som hände på instagramkontot kvinnohat och diskussionen därefter. Men framförallt vill jag prata om klassanalys och identitetspolitik.

För er som missat vad som hänt ger jag en snabbgenomgång: Instagramkontot kvinnohat hade personerna bakom Instagramkontot klasshat som gästskribenter. De skrev om begreppet ”klassism” såhär:

Klassism är en förtryckande struktur precis som sexism, rasism, ableism och heterosexism. Till vardags kommer det förpackat i negativa attityder riktade mot personer från under- och arbetarklassen, men också mot sådant (språk, kulturer, livsstilar, yttre attribut etc.) som förknippas med ”lägre samhällsklasser”. Att överhuvudtaget tala om lägre samhällsklasser är också ett uttryck för klassism. I det här fallet kommer vi däremot att tala om just lägre samhällsklasser. Det gör vi enbart för att förtydliga att medelklassen är den dominerande och normgivande klassen, som andra samhällsklasser får stå tillbaka för. Eftersom medelklassen är den normgivande samhällsklassen uppfattas de sociala och kulturella kapital, som förknippas med lägre samhällsklasser, per automatik som lite sämre. Det är med andra ord medelklassens tolkning och definition av de lägre samhällsklasserna som formar under-och arbetarklassens självbild.

white_trash

Exempel på ”klassistisk” stereotyp.

Detta fick stark kritik på grund av hur klassförtrycket beskrevs som en fråga om förtryckande normer men ignorerade det materiella förståendet av klass och tja, kritiken av klassamhället i grunden. Marx! Skrek flera. Läs Marx! Många, inte minst på mikrobloggen twitter reagerade över hur resonemanget fick det att låta som att målet med klasskampen är att medelklassen ska acceptera arbetarklassens normer. Detta ledde bland annat till att Paula Dahlberg skrev följande på Politism:

Att göra klassfrågan till en fråga om identitet är felaktigt på så många plan, men att diskutera klassfrågan utan att använda sig av kapitalismen som begrepp är verkligen helt off. Det visar på en liberal rörelse som vill flirta med arbetarklassen genom att snacka klass utan att ha någon förståelse för vad klass verkligen är.

Klass är inte bara en fråga om vilka kläder som är på modet, vilka resor en borde åka på eller att ha den senaste tekniken. Klass handlar om kapitalistiska strukturer, strukturer skapade för att vi ska konsumera och för att konsumera måste vi arbeta. Klass handlar om vem som får ta vilka jobb, hur säkerheten ser ut på dessa jobb, om vilka som går in i väggen, får arbetsskador eller till och med dör på sin arbetsplats. Klass handlar om vem som måste sjukskriva sitt barn från skolaktiviteten för att det inte fanns pengar till matsäck, eller neka barnet ett kalas på födelsedagen för att det inte finns pengar till att bjuda barnets vänner på tårta. Klass handlar om vilka som har förutsättningen att hålla sig friska, få rätt vård eller betala sina mediciner.

Marx!

Marx!

Jag håller helt med Paulas och många andras kritik av hur klassfrågan avhandlades och resultatet av att låta klass handla om normer och strukturer istället för tillgångar och plats i produktionen. Men med det sagt så tror jag att det finns fler nyanser än så i den här diskussionen. För även om jag personligen är sjukt trött på att när klass väl diskuteras inom den så kallade intersektionella rörelsen så är det på detta sätt, så anser jag inte att det nödvändigtvis är fel att prata om klassnormer så länge detta inte är på det enda eller främsta sätt som klass avhandlas på. Det är klart att det kan vara intressant att till exempel titta på vilka normer som finns inom olika grupper och hur de går att koppla till klass så länge som vi är på det klara med att normerna varken är orsaken till, problemet eller lösningen i klassfrågan.

Men det är här det börjar bli intressant. För även om väldigt många reagerade på hur klass gjordes till så kallad identitetspolitik så är det mycket sällan som folk kommer med samma kritik angående den feministiska eller antirasistiska rörelsen. Och gör de det så får de räkna med att bli lynchade.

Minns ni när vi diskuterade identitetspolitik sist? När Åsa Linderborg skrev krönika i Aftonbladet där hon sågade identitetspolitiken vid fotknölarna och människor som på olika sätt var engagerade i social justice-frågor blev skitförbannade, i vissa fall av rimliga skäl och vissa av orimliga skäl. Ett av de mer orimliga skälen var de som antog att identitetspolitik = vissa specifika frågor så som antirasism eller transfrågor och att det enda som inte var identitetspolitik var klasskampen.

Det här säger något om den svenska social justice-rörelsen när många ser identitetspolitiken som det enda sättet att driva dessa frågor. Och för att förtydliga, och jag vet att vissa kommer välja att skita i detta förtydligande för att de vill misstolka, så använder jag här begreppet ”identitetspolitik” på ett neutralt sätt. Dvs det behöver inte vara något genomgående dåligt vilket jag även förklarade ovan angående klassfrågan. Vad jag däremot reagerar på är den fortsatta föreställningen om att klass bör vara realpolitisk och andra frågor är identitetspolitik per se. Även många som kallar sig marxister verkar resonera på ett sådant sätt. Jag kallar mig för marxistisk feminist, men jag ser mig även som marxistisk antirasist. Det innebär inte att jag helt avfärdar att det finns skadliga normer så som könsnormer och vithetsnormer. Men det innebär att jag anser att såväl sexismen som rasismen vilar på en materialistisk grund. De som sitter på ägandemakten är främst vita män. Vithetsnormer och förtryckande könsnormer är främst ett utfall av just makt, ägande och kapital, koncentrerade till vita och män, på samma sätt som klassnormer är ett utslag av klassamhällets vara och de övre klassernas ägande av kapital.

omgwtf

Och det är här jag tycker det blir märkligt. För, som sagt, precis som att jag inte tycker att det är fel i sig att prata om normer gällande klass, så tycker jag inte heller att det är fel att prata om rasistiska och sexistiska normer. Men! Jag som marxistisk feminist och antirasist undrar ofta varför normer verkar vara ledordet i dessa kamper i sådan utsträckning att normer och identitet anses vara allt vad dessa kamper handlar om. Jag funderar på vad all den ilska som mötte Klasshats texter om klassism är när hela social justice-rörelsen nästan aldrig tar i frågor kring konkret makt, ekonomi och ägande. Eller diskuterar omfördelning som strategi, utan pratar om normbrytande och livsstil som det absolut mest radikala och subversiva som går att göra.

Vilken relevans har klass inom feminismen?

Som jag skrivit om tidigare så anser jag att dagens feminism i mångt och mycket är en medelklassrörelse. Även inom den så kallade intersektionella feminismen så är just klass en blind fläck. Vi är dock några stycken vänsterfeminister aktiva i den internfeministiska diskussionen som ivrigt påpekar att klassperspektivet är viktigt att vara medveten om vilket har lett till ett visst intresse och nyfikenhet även bland vissa klassomedvetna feminister. Vad innebär egentligen klassperspektivet inom feminismen, och vad har det egentligen för relevans? Det här inlägget syftar till att medvetandegöra de feminister som är osäkra på vad klassperspektiv inom feminismen kan innebära men nyfikna på att lära sig mer.

Först av allt kan vi ta upp vad som brukar kallas för ”identitetspolitik”. Könsnormer. Pratar vi om könsnormer så bör vi vara medvetna om att dessa inte är samma för alla och kan variera mellan olika grupper i samhället, inte minst inom olika klasser. Mansnormen ser inte helt likadan ut inom arbetarklass, medelklass och överklass och en av det tydligaste exempel på detta är att män från de övre klasserna har större svängrum för att bryta emot manlighetsnormer avseende utseende, intressen och agerande. Män från övre klasser har nämligen andra metoder för att erhålla status så som ekonomiskt eller kunskap/utbildning. Samma sak gäller för kvinnorollen då denna ser annorlunda ut beroende på socioekonomisk klass. Men där är det inte lika tydligt i fråga om vem som har mest svängrum att bryta mot koder och normer. I visst hänseende kan arbetarklasskvinnor anses ha större utrymme för att bryta mot vad som anses kvinnligt agerande. Det finns mer ingående och välformulerade beskrivningar av hur klass och kön interagerar när det kommer till normer. Exempelvis Fanny Ambjörnssons böcker ”I en klass för sig” och ”Rosa, den farliga färgen”. Vad som är viktigt att vara medveten om är dock att när som du pratar om könsnormer så kan det vara så att du utgår ifrån den grupp du själv tillhör och att de normer som du utgår ifrån inte gäller inom alla klasser.

När vi lämnar normfrågorna bakom oss så uppstår även fler relevanta sätt att se på klass, kön och jämställdhet. Exempelvis när det kommer till realpolitiska förslag för att uppnå jämställdhet så kommer dessa att påverka olika grupper i samhället på olika sätt. Politiska förslag och reformer med syfte att öka jämställdheten är helt enkelt inte klassobundna. Rut-avdrag kanske hjälper den övre medelklassens kvinnor att dela mer lika på hemarbetet men det gynnar knappast kvinnan som jobbar som undersköterska, ändå är hon med och betalar för det. Att öka andelen kvinnor i styrelser kommer främst att gynna de kvinnor som över huvud taget har möjlighet att hamna i en styrelse. När det kommer till delad föräldraförsäkring och diskussionen kring hur heterosexuella par visst har råd att dela så utgår folk ofta ifrån att kvinnan har ett fast jobb och tjänar relativt bra. Hur det fungerar för kvinnor som exempelvis är timanställda inom vården och hur dessa ska få en bättre ekonomisk möjlighet att dela på föräldraledighet så diskuteras det sällan på samma sätt. Istället fokuseras det ofta på skuldbeläggning av individuella ”val” eller att lagstadga ledigheten lika för bägge föräldrar.

Ett annat exempel är det stora fokuset och intresset för könsroller och normer som finns inom den moderna feminismen både när det kommer till barnuppfostran men också hur en som vuxen/ungdom bryter mot normer i vardagen. Att se normfrågan som den viktigaste och intressantaste frågan är också ett tecken på medelklassfieringen inom feminismen. Det visar på att du kanske inte upplever problem som låg lön och slitsamt arbete eller har större risk för skador, stress och sjukskrivning. Något som påverkar kvinnor i de lägre klasserna mest då de är mer utsatta för detta än såväl män (oavsett klass) som kvinnor inom högre klasser. Den ekonomiska skillnaden mellan män och kvinnor är mindre påtaglig inom medelklassen vilket resulterar i att fokus på just ekonomi ofta tonas ner inom medelklassfeminismen. När det väl diskuteras handlar det främst om ”lika lön för lika arbete” eller hur kvinnor ska kunna ta plats inom mansdominerade och högavlönade områden, men mindre om att öka lönen inom kvinnodominerade låglöneyrken.

Det kan även vara en viktig infallsvinkel när jämställdhet inom relationer diskuteras, för en vit medelklasskvinna som lever ihop med en vit medelklassman så blir könsaspekten den enda aspekt som ses som maktförskjutande. Men om vi tänker oss att den ena eller andra i relationen är av en lägre klass, blir rasifierad eller tillhör en annan underprivilegierad grupp så ser maktrelationen förmodligen annorlunda ut och att då bara fokusera på könsaspekten kan bli väldigt missvisande.

Det finns såklart mycket mer intressanta aspekter av hur klass och kön samverkar, men som första steg i att fundera över klassperspektivet när det kommer till feminism så tror jag att det här kan vara en bra början.

Feminism som livsstil

Ofta när det diskuteras feminism så verkar feminismen handla mycket om hur vi väljer att leva och vilka val vi gör i vardagen. Detta kan handla om allt ifrån att kämpa för att din heterorelation ska vara så jämställd som möjligt, förväntningar på att kvinnor ska göra karriär, att kvinnor ska ”ta plats”, att bryta mot snäva könsnormer, att uppfostra sina barn på ett jämställt och helst könsneutralt sätt eller att välja bort vissa relationer för att undvika ojämställdhet.

För det första, jag tycker inte att ovanstående handlingar behöver vara dåligt på något sätt. Jag tycker att det är jättebra att människor bryter mot normer som de vantrivs i, att kvinnor tar plats, att fler par lever jämställt eller, att välja bort relationer som en mår dåligt i. Men att över huvud taget kunna välja de valen beror på de strukturella förändringar som skett i samhället de senaste 100 åren och som kvinnors kamp för bättre villkor har gjort möjliga. Som politisk kamp i sig så tror jag inte att det är effektivt att välja att leva på vissa sätt. Visst är det såklart bra att de finns de som tar täten och visar att det går att välja på ett annat sätt, men jag tror inte att det räcker. Vad vi framförallt måste betänka är att alla inte kan välja annorlunda. Som med det mesta så har personer från övre klasser större möjligheter att leva jämställt, att göra karriär, att välja bort destruktiva relationer etc. Jag är trött på att feminismen för många tycks vara en livsstil för medelklassen snarare än en politisk kamp för att nå kollektiv förändring. Som en del av den liberala hegemonin så har feminismen såklart också individualiseras, men jag vill inte ha en feminism som enkom är till för de redan invigda som ett sätt att skapa sig ett bättre liv. Jag vill ha en feminism även ger mer frihet till de kvinnor som inte vet vad feminism är, som inte har möjligheten att välja eller som tycker att feminismen ett jävla trams.

Risken är annars att jämställdhet i vardagen blir en klassfråga. Jämställdheten och livsstilsfeminismen känns redan som en klassmarkör för den utbildade medelklassen i storstäderna. Ett sätt att visa sig bildad och medveten. Mannen som bakar surdegsbröd och som kan stanna hemma med barnen (iklädda lekvänliga och neutrala polarn och pyret-kläder) eftersom han är egenföretagare medan mamman går till sitt arbete på socialkontoret med förhoppningar om att en dag bli enhetschef. Eller de vita queera ungdomarna som bor i kollektiv och är relationsanarkister, som lägger sin tid på att snacka om hur normativa deras föräldrar i medelklassvillan är, som studerar strökurser som inte genererar jobb väl medvetna om att sagda föräldrar alltid ställer upp ekonomiskt om det behövs.

Ja, jag raljerar. Jag har faktiskt ingenting emot att människor väljer en normbrytande och mer jämställd livsstil. Tvärtom! Men en bör vara medveten om sina privilegier för att kunna välja just det och att det krävs mer än det egna sättet att leva på för att den friheten ska finnas för alla.
Det finns ett feministiskt uttryck om att ”Det personliga är politiskt”, grundat i hur kvinnors gemensamma erfarenheter av orättvisor länge (och fortfarande av många) ansetts som något personligt snarare än politiskt. Men även då något personligt kan ha en högst politisk grund så kan inte lösningen främst vara en individuell sådan. Visst kan det många gånger göra saken bättre för en själv att förändra sitt sätt att leva, men påverkan på andra och följande generationer är dock minimal. Syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till en politisk (dvs strukturell) lösning.