Kategoriarkiv: kapitalism

Med rasism som förklaringsmodell

Okej, så Trump. Jag har känt en slags trötthet inför det amerikanska valet. Inte minst med tanke på hur dåliga de bägge kandidaterna varit och den allmänt tröttsamma debatten om ”lika goda kålsupare” vs ”the lesser evil” som rasat inom vänstern.

Men nu är valet över och många ställer sig frågan hur en fullständigt galen rasist och sexist kunde få titeln som ofta beskrivs som ”världens mäktigaste man”. En hel del har menat på att orsaken enbart beror på rasism och sexism och anklagar friskt alla som kommer med andra förklaringsmodeller för att gulla med rasister och ursäkta sexister med mera. Det är (påstår de) för att folk är sexister som fler inte röstade på Clinton, inte på grund av hennes åsikter. Det är för att folk är rasister som de röstade på Trump, inte för att han är en karismatisk ledare med enkla (men felaktiga) lösningar på verkliga samhällsproblem.

Men innan jag ger min bild av det hela så vill jag bara påpeka att det självklart inte finns en enskild enkel förklaring. Det är en komplex fråga med flera komplexa svar.

För det första så kan vi börja att analysera Trumps valseger på samma sätt som vi brukar analyserar fascism och nazism. För visst är det så att Trump har använt sig av rasistiska utspel för att locka sympatisörer. Rasismen spelar en stor roll i frågan, men kanske inte på det sättet som många tror där det stora problemet beskrivs som att folk tycker fel, är elaka eller inte förstår bättre.

trump-01

Den fascistiska ideologin bygger på drömmen om ett å ena sidan socialt auktoritärt, å andra sidan ekonomiskt liberalt samhälle med konservativa värderingar och hierarkier fast med en stark sammanhållning och utan inbördes konflikter. De vill helt enkelt ha det omöjliga. Ett klassamhälle utan klasskonflikter, ett samhälle med fasta roller för män och kvinnor utan feministiskt ifrågasättande. Det är dock en omöjlighet. I ett hierarkiskt, kapitalistiskt samhälle så är intressekonflikterna inbyggda i grunden. För att skapa enighet så måste det till en gemensam utomstående fiende. Någon som kan symbolisera allt det vi oroar oss för i vardagen. Som arbetslöshet, ekonomiska kriser, sjukdom, dåliga arbetsvillkor eller kriminalitet och våld. Det är där som rasismen har sin funktion i den fascistiska ideologin. Genom att placera rädslan och oron inför samhällsproblem på en yttre grupp, som exempelvis judar eller muslimer, och framställa dem som hotet mot det övriga samhället så kan sammanhållning över klassgränser och mellan kön upprätthållas.

Samtidigt så ger rasismen en förklaring till de som söker enkla svar på problem i deras vardag i samband med exempelvis ökande klassklyftor, ekonomiska kriser och andra problem som är inbyggda i systemet. Särskilt när vänstern är svag eller obefintlig och inte är närvarande för en alternativ förklaringsmodell eller ger möjlighet att erbjuda andra lösningar. USA passar väl in på den beskrivningen. Där finns en ide om den ”amerikanska drömmen” men klassklyftorna är samtidigt större än någonsin och i något annat västerland och såväl vänsterns inflytande som fackets makt är nästintill obefintligt. Att en person som Trump skulle segla in och plocka upp makten är inte överraskande.

Men sen bör vi vara medvetna om att en person som röstar brunt eller på andra sätt stödjer fascister inte är dömd till att för alltid stödja fascister. Även om det är enkelt och smickrande att avfärda hen som ett hopplöst fall som aldrig kommer bli lika upplyst som du själv så är det inte bara en skadlig och felaktig föreställning utan dessutom rätt osympatiskt.

Sen har vi den andra orsaken till utfallet, och det var att demokraterna valde en rent utsagt dålig kandidat. Demokraterna har en stor del av sin väljarbas bland fattiga latino och afroamerikaner. Det vill säga samma grupper som i stor utsträckning inte går och röstar vilket gör dem till en väldigt viktig grupp när det kommer till utfallet, inte minst för att valdeltagandet överlag är så lågt. Barack Obama lyckades just genom att tilltala de grupperna till att faktiskt gå och rösta. Men Clinton var helt enkelt en person som inte engagerade tillräckligt för att locka de svårlockade. Att hon var omåttligt opopulär och att en högerdemokrat utan någon hoppingivande politik var något av det sämsta valet mot en person som Trump hindrade inte Demokraterna från att välja henne för att slippa ”socialisten” Sanders vilken hade en betydligt mer entusiastisk beundrarskara än Clinton. En sådan skara är något som hade varit till fördel när man möter en galen populist. Överlag är det ett lågt valdeltagande och betydligt mer krångligt att rösta än i Sverige.

14991910_2154110348148221_1037062875215344549_n

Allt som allt är det att göra saker mycket enkelt för sig att lägga förklaringen till Trumps seger enbart på människors rasism. Dessutom gör den förklaringen det nästintill omöjligt att göra något åt saken. För det är betydligt enklare att föra fram andra förklaringar och andra lösningar på samhällsproblem än de rasistiska sådana för att på så vis vinna över människor än det är att utan egna idéer och förklaringar, i ett samhälle med många sociala problem säga till folk att bara sluta vara rasister. Personer som enbart kommer med förklaringen att ”det beror bara på rasism” har sällan några förslag på hur det ska motverkas. Men först när vi har en alternativ analys och lösning och inte är rädda för att ge människor en andra chans att tänka om så kan vi framgångsrikt motverka fascismens rasistiska delar och då faller den som ett korthus.

Marxism för nybörjare (historiematerialism)

Jag och min vän Amra Bajric tänkte skriva en serie med inlägg om marxism. Syftet är att på ett klart och tydligt sätt förklara marxismen för oinsatta och nyfikna. Det här är första delen. 

Okej, så vad är det här med marxism egentligen? Nån gubbe på 1800-talet som hade idéer? Och varför är det relevant nu? Måste man läsa en massa böcker för att förstå?

För det första så är marxism mer än bara Marx, det finns en lång rad marxistiska tänkare från skilda delar av världen som har bidragit till marxismens framväxt. Marxism är inte heller enbart grunden till den moderna kommunismen utan en hel samhällsvetenskaplig teori.

Det är även lite av en (post)modern myt att marxismen bara handlar om klass.
Marxismen har bidragit till den moderna feminismens utveckling genom marxister som Engels, Kollontaj och Zetkin och till den svarta medborgarrättsrörelsen i USA som har haft stort inflytande på dagens antirasism genom kända marxister som Malcolm X och Angela Davis.

Radikalfeminismen har faktiskt sitt ursprung ur marxismens tidiga feministiska tänkare som grundlade iden om den borgerliga familjen och dess inneboende struktur som grunden för det moderna patriarkatet vilket senare också blivit grundstommen för den radikalfeministiska analysen. Marx vapendragare Friedrich Engels uttryckte redan på 1800-talet hur ”kvinnan var den första proletären” och hur hennes frigörelse måste ske genom att kapa äktenskapets bojor och göra kvinnan till en fullgod medborgare av samhället. Skillnaden mellan den tidiga marxistiska feminismen och den senare radikalfeministiska analysen är främst hur den marxistiska feminismen i större utsträckning betonar mansdominerad ekonomi och ägande som en viktig del och orsak i den patriarkala strukturen medan radikalfeminismen går djupare in på dess konsekvenser inom heterosexuella relationer.

Marx!

Men det allra mest grundläggande som man bör lära sig i fråga om marxism är
den historiematerialistiska analysen. Den ligger till grund för hela det marxistiska tänkandet.

Marx definierade historiematerialismen på så vis att det viktigaste för att förstå förändring i samhället under historien var genom att observera förändring i det materiella, det vill säga hur vi producerar livsnödvändigheter så som mat, boende, kläder och annat samt vem som äger produktionen av det samma och hur frukterna av den fördelas. I dagens samhälle så skulle vi kunna prata om ekonomi eftersom ägande av produktion och ekonomi är starkt sammankopplat i det kapitalistiska samhället.

Alltså, hur produktionen går till (genom jordbruk, hantverkare eller genom fabriker), vilka som äger tillgångar och produktion (om det är kungar, feodalherrar, kapitalister, staten eller kooperativ) och vilka som skapar tillgångar (tex arbetare, slavar, bönder eller maskiner etc) styr i sin tur hur samhället ser ut i övrigt när det kommer till vilken politik som förs, vilka lagar som stiftas och vilka idéer och ideologier som råder. Detta kallas bas (det materiella, produktion och ägande) och överbyggnad (samhällsstruktur och idéer/normer). Man kan alltså sammanfatta historiematerialismen med följande mening: ”Det är basen som styr överbyggnaden”. Eller för att använda mer moderna vänsteruttryck: Det ekonomiska systemet och fördelningen är det som påverkar och skapar samhällsstrukturer och normer. 

Motsatsen till detta tankesätt kallas för Idealism och kan beskrivas som iden om att det är de ”stora idéerna och tänkarna” som driver historien framåt. Kungar och furstar, filosofer och revolutionärer. Idealism har varit vanligt inom den liberala ideologin där man gärna förlitar sig på ideologer, idéer och samtal för samhällsförändring (minns ”vi måste ta debatten”). Inom den nutida vänstern har dock idealismen fått ett nytt fäste. Inte minst genom den stora betydelse som normer har fått som förklaring av och metod för samhällsförändringar. En stor del av den svenska vänstern av idag lägger stor tyngd vid att förändra språk, kultur och människors medvetande som huvudsaklig metod för förändring av samhället vilket kan jämföras med de kommunister som på Marx tid ansåg att samhället skulle förändras genom att uppfostra människor till goda socialister. Ett tydligt exempel på detta är den diskussion som förs bland aktivister på sociala medier där det läggs stor tyngd på vilka ord som bör användas eller inte samt vilka kulturyttringar som uttrycks och av vilka. Att se den typen av frågor som den viktigaste formen av förändringsmetod är en form av idealistisk historieskrivning,

Den historiska materialismen ställer sig emot detta tankesätt och menar på att förändringar i ägandet, fördelning, ekonomin och produktionen måste ske för att skapa ett bättre samhälle.

Därmed inte sagt att marxismen inte erkänner normer som något förekommande och påverkande. Den italienska marxisten Antonio Gramsci (som levde och tillfångatogs under den italienska fascismen under Mussolini) myntade begreppet kulturell hegemoni vilket syftar på hur de härskande grupperna i samhället inte bara upprätthåller sin makt och sitt ägande av samhällets resurser genom statsapparaten och våldsmonopol utan även genom att sprida kultur, värdenormer och gemensam samhällsideologi som legitimerar det rådande styret och som medborgarna kan godta för att inte ifrågasätta det rådande systemet. Inom det kapitalistiska systemet kan den liberala ideologin som förordnar individualism och iden om att ”var människa är sin egen lyckas smed” betecknas som en del av den kulturella hegemonin. Att en politisk klass skapar hegemoni betyder för Gramsci att den lyckats få de andra samhällsklasserna att acceptera dess moral, dess politiska och kulturella värderingar vilket resulterar i att de behöver använda mindre av andra sorters maktmedel. Gramsci påtalade de små kulturella skillnadernas betydelse och hur bas och överbyggnad, ekonomi och kultur påverkade varandra växelvis.

Med det sagt är Gramsci inte för den sakens skull att beteckna som en idealist då han fortfarande menade att det är genom medvetandegörandet av historien, hur samhället är uppbyggt och hur dess ideologi skapats som folket kan göra motstånd och förändra den ekonomiska basen och därigenom ges makt. Han menade att hegemonin var nödvändig för att upprätthålla ett styre men att styret fortfarande byggde på ägandet och kontroll av resurser, inte att idéer och kulturen i sig styrde utvecklingen fritt från den ekonomiska basen.

Det som är intressant med marxismen och den historiska materialismen trots att den är så gammal är att den går att applicera på det nutida samhället och på andra kontexter än det samhälle då den kom till. Det är inte svårt att analysera hur materiella faktorer i samhället har påverkat politik, strukturer och idéer. Därför är det fortfarande en viktig teori i vår tid.

Den svenska marxisten Nina Björk pratade nyligen i god morgon världen i P1 om historiematerialism och hur vänstern och högern tycks ha bytt synsätt i fråga om vad som förändrar samhället. Lyssna gärna här.

Konsumtionssamhälle eller produktionssamhälle.

”Så minskar du som konsument ditt ekologiska fotavtryck!” ”Vi konsumerar alldeles för mycket” ”Fler borde konsumera på ett mer ansvarsfullt sätt” ”Det är inte svårt att dra sitt strå till stacken”.

Vi har nog alla hört det. Floskler om hur vi konsumerar allt för mycket och hur vi måste dra ner vår konsumtion eller i alla fall ändra den för miljön, djuren och mänsklighetens skull. Och självklart är det på ett sätt helt korrekt att det samhälle som uppmanar till ständig konsumtion leder till en massa skit. Sättet som varor produceras på för att hålla uppe konsumtionen är inte bra för miljön, slit och släng-kulturen som skapar sopberg när vi vill ha den nyaste mobiltelefonen varje år, urusla vilkor och låga löner till slavarbetare i tredje världen för att hålla nere lönerna, kött och mjölkindustrin med mera.

Missförstå mig inte. Egentligen tycker jag att det på ett moraliskt plan är bra att välja veganskt och bra producerat. Vad jag däremot vänder mig emot är den enorma tilltron inom stora delar av vänstern som finns till konsumtionsmakt och medveten konsumtion. Som när människor sorgset uttrycker att ”om fler bara kunde välja att…” eller ”det är ju inte SVÅRT att välja klimatsmart” ”alla kan om de vill!”. Resultatet blir demonisering av individer som väljer fel.

Kära vänstermänniskor som resonerar såhär. Inser ni inte hur liberalt individfokuserat det här är? För att inte tala om hur ni verkar anse att kapitalismens inneboende problem (miljön, djur och människor exploateras i profiten namn) enbart kan lösas på kapitalismens egna premisser (förändra efterfrågan på varor genom individuell konsumtion). Det är en analys värdig en nyliberal.

Och om vi nu tittar på vad som faktiskt i grunden skapar problemen med miljön, djurs och arbetares situation så är det ju i grunden inte konsumtionen utan produktionen. Det är produktionen som skapar utsläpp, producerar miljöfarliga slit och slängprodukter, som använder sig av dålig djurhållning och som utnyttjar billig arbetskraft. Att använda konsumentmakt är ju såklart i teorin en möjlig lösning. I teorin. Men i praktiken så funkar det sällan eftersom för få deltar och OM det fungerar så är det ett trubbigt verktyg som inte nödvändigtvis ger rätt resultat.

Väljer många bort en produkt så är det inte säkert att producenten tänker ”ah, folk köper inte min produkt för att den tillverkas under etiskt tveksamma metoder, bäst jag ändrar på det” och även om den gör det så är det en metod som tar lång tid.

Vad jag menar är att det behövs förändring på en högre och bredare nivå. Som inte påverkas av konsumenters nycker eller kan omstyras av företagen genom reklam och prissättning.

Jag syftar på lagstiftning och ökad politisk styrning av produktionen. Både när det kommer till vad som produceras, hur det produceras och i vilken utsträckning. Jag vill inte ha ett samhälle med fler bra produkter att välja på utan ett där jag inte ska kunna välja dåliga produkter. Där ”vi” inte tillåts producera dåliga produkter. Hur kan vi köpa en analys där jag som individ anses mer skyldig till miljöförstöring om jag köper en viss vara än vad butiken som säljer den eller inte minst producenten som producerar den är? Där vi ofta pratar om onödig konsumtion men nästan aldrig om den onödiga produktionen som gör konsumtionen möjlig?

Så istället för att komma med 7 enkla tips på hur du kan göra skillnad i din vardag så vill jag komma med tre, kanske mindre enkla tips men desto mer effektiva i längden:

1. Analysera

2. Kritisera

3. Organisera.

Om klass, normer, identitetspolitik, marxism med mera.

Kanske lite sent på bollen nu men jag vill ändå skriva om det som hände på instagramkontot kvinnohat och diskussionen därefter. Men framförallt vill jag prata om klassanalys och identitetspolitik.

För er som missat vad som hänt ger jag en snabbgenomgång: Instagramkontot kvinnohat hade personerna bakom Instagramkontot klasshat som gästskribenter. De skrev om begreppet ”klassism” såhär:

Klassism är en förtryckande struktur precis som sexism, rasism, ableism och heterosexism. Till vardags kommer det förpackat i negativa attityder riktade mot personer från under- och arbetarklassen, men också mot sådant (språk, kulturer, livsstilar, yttre attribut etc.) som förknippas med ”lägre samhällsklasser”. Att överhuvudtaget tala om lägre samhällsklasser är också ett uttryck för klassism. I det här fallet kommer vi däremot att tala om just lägre samhällsklasser. Det gör vi enbart för att förtydliga att medelklassen är den dominerande och normgivande klassen, som andra samhällsklasser får stå tillbaka för. Eftersom medelklassen är den normgivande samhällsklassen uppfattas de sociala och kulturella kapital, som förknippas med lägre samhällsklasser, per automatik som lite sämre. Det är med andra ord medelklassens tolkning och definition av de lägre samhällsklasserna som formar under-och arbetarklassens självbild.

white_trash

Exempel på ”klassistisk” stereotyp.

Detta fick stark kritik på grund av hur klassförtrycket beskrevs som en fråga om förtryckande normer men ignorerade det materiella förståendet av klass och tja, kritiken av klassamhället i grunden. Marx! Skrek flera. Läs Marx! Många, inte minst på mikrobloggen twitter reagerade över hur resonemanget fick det att låta som att målet med klasskampen är att medelklassen ska acceptera arbetarklassens normer. Detta ledde bland annat till att Paula Dahlberg skrev följande på Politism:

Att göra klassfrågan till en fråga om identitet är felaktigt på så många plan, men att diskutera klassfrågan utan att använda sig av kapitalismen som begrepp är verkligen helt off. Det visar på en liberal rörelse som vill flirta med arbetarklassen genom att snacka klass utan att ha någon förståelse för vad klass verkligen är.

Klass är inte bara en fråga om vilka kläder som är på modet, vilka resor en borde åka på eller att ha den senaste tekniken. Klass handlar om kapitalistiska strukturer, strukturer skapade för att vi ska konsumera och för att konsumera måste vi arbeta. Klass handlar om vem som får ta vilka jobb, hur säkerheten ser ut på dessa jobb, om vilka som går in i väggen, får arbetsskador eller till och med dör på sin arbetsplats. Klass handlar om vem som måste sjukskriva sitt barn från skolaktiviteten för att det inte fanns pengar till matsäck, eller neka barnet ett kalas på födelsedagen för att det inte finns pengar till att bjuda barnets vänner på tårta. Klass handlar om vilka som har förutsättningen att hålla sig friska, få rätt vård eller betala sina mediciner.

Marx!

Marx!

Jag håller helt med Paulas och många andras kritik av hur klassfrågan avhandlades och resultatet av att låta klass handla om normer och strukturer istället för tillgångar och plats i produktionen. Men med det sagt så tror jag att det finns fler nyanser än så i den här diskussionen. För även om jag personligen är sjukt trött på att när klass väl diskuteras inom den så kallade intersektionella rörelsen så är det på detta sätt, så anser jag inte att det nödvändigtvis är fel att prata om klassnormer så länge detta inte är på det enda eller främsta sätt som klass avhandlas på. Det är klart att det kan vara intressant att till exempel titta på vilka normer som finns inom olika grupper och hur de går att koppla till klass så länge som vi är på det klara med att normerna varken är orsaken till, problemet eller lösningen i klassfrågan.

Men det är här det börjar bli intressant. För även om väldigt många reagerade på hur klass gjordes till så kallad identitetspolitik så är det mycket sällan som folk kommer med samma kritik angående den feministiska eller antirasistiska rörelsen. Och gör de det så får de räkna med att bli lynchade.

Minns ni när vi diskuterade identitetspolitik sist? När Åsa Linderborg skrev krönika i Aftonbladet där hon sågade identitetspolitiken vid fotknölarna och människor som på olika sätt var engagerade i social justice-frågor blev skitförbannade, i vissa fall av rimliga skäl och vissa av orimliga skäl. Ett av de mer orimliga skälen var de som antog att identitetspolitik = vissa specifika frågor så som antirasism eller transfrågor och att det enda som inte var identitetspolitik var klasskampen.

Det här säger något om den svenska social justice-rörelsen när många ser identitetspolitiken som det enda sättet att driva dessa frågor. Och för att förtydliga, och jag vet att vissa kommer välja att skita i detta förtydligande för att de vill misstolka, så använder jag här begreppet ”identitetspolitik” på ett neutralt sätt. Dvs det behöver inte vara något genomgående dåligt vilket jag även förklarade ovan angående klassfrågan. Vad jag däremot reagerar på är den fortsatta föreställningen om att klass bör vara realpolitisk och andra frågor är identitetspolitik per se. Även många som kallar sig marxister verkar resonera på ett sådant sätt. Jag kallar mig för marxistisk feminist, men jag ser mig även som marxistisk antirasist. Det innebär inte att jag helt avfärdar att det finns skadliga normer så som könsnormer och vithetsnormer. Men det innebär att jag anser att såväl sexismen som rasismen vilar på en materialistisk grund. De som sitter på ägandemakten är främst vita män. Vithetsnormer och förtryckande könsnormer är främst ett utfall av just makt, ägande och kapital, koncentrerade till vita och män, på samma sätt som klassnormer är ett utslag av klassamhällets vara och de övre klassernas ägande av kapital.

omgwtf

Och det är här jag tycker det blir märkligt. För, som sagt, precis som att jag inte tycker att det är fel i sig att prata om normer gällande klass, så tycker jag inte heller att det är fel att prata om rasistiska och sexistiska normer. Men! Jag som marxistisk feminist och antirasist undrar ofta varför normer verkar vara ledordet i dessa kamper i sådan utsträckning att normer och identitet anses vara allt vad dessa kamper handlar om. Jag funderar på vad all den ilska som mötte Klasshats texter om klassism är när hela social justice-rörelsen nästan aldrig tar i frågor kring konkret makt, ekonomi och ägande. Eller diskuterar omfördelning som strategi, utan pratar om normbrytande och livsstil som det absolut mest radikala och subversiva som går att göra.

Borgerlighetens plats i socialismen

Jag har av flera anledningar inte skrivit så mycket på den här bloggen, dels eftersom jag drabbats av någon slags skrivkramp och dels eftersom det jag fått fram i form av skrivande har prioriterats till bloggprojektet rimligheten.se. Men så funderade jag på om jag inte skulle använda den här bloggen till att skriva lite friare och mer egna tankar kring saker och därmed lämna de mer folkbildande inläggen till just Rimligheten.

Det här inlägget fick sin inspiration ifrån hur en representant från SD sagt att ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.”. Inlägget kommer dock inte att handla om SD och deras eventuella brist på demokratiska värderingar utan på det andra uttalandet i ovan nämnda artikel.

”Den mest sofistikerade pläderingen för enpartisystem är den som förekom inom de kommunistiska partierna i Västeuropa, däribland i Sverige. Man undvek att tala öppet om partiförbud utan föredrog i stället att beskriva det hela som ett led i en ofrånkomlig historisk utveckling.”

Detta fick mig att fundera på vilken plats eventuella borgerliga partier skulle spela i ett socialistiskt samhälle. Först måste vi konstatera att detta är en högst hypotetisk frågeställning då det aldrig funnits någon verklig socialism värd namnet under en längre period (säg emot ifall ni inte håller med, men socialister har här tolkningsföreträde). Hur ett sådant samhälle faktiskt skulle se ut är därför nästintill omöjligt att föreställa sig.
Först måste vi utreda grunden för vad som menas med socialism. Jag kommer här att definiera det som ett klasslöst samhälle (med eventuell diskussion för vad detta rent konkret innebär) där produktionsmedlen ägs demokratiskt (även detta skulle kunna se ut på flera olika sätt och är därför inget jag gör anspråk på att beskriva i detalj).

För att svara på vad borgerliga partier skulle ha för roll i ett socialistiskt samhälle med en socialistiskt ekonomiskt system så gör vi ett antagande att vi kommer att ha kvar en parlamentarisk demokrati med ett flerpartisystem, även då jag inte tror att detta är det enda (eller ens behöver vara det bästa) möjliga sättet att upprätthålla ett demokratiskt samhälle på (nej, jag syftar inte på diktatur och enpartisystem här). Men för enkelhetens skull så antar vi att så är fallet. För att kunna få någon slags realistisk bild av borgerlighetens och borgerliga partiers plats i ett socialistiskt samhälle så tror jag att vi kan se det som en spegel av socialisters plats i vårt nutida borgerliga och kapitalistiska samhälle.

Hur ser det då ut för socialistiska partier och aktivister i dagens Sverige? Jag utgår här ifrån tanken kring att det är det ekonomiska systemet (ergo kapitalism) som ligger till grund för hela samhällsbyggnationen. Det vill säga den liberala demokratin och den makt som politiker har och inte har att förändra samhällets uppbyggnad samt vilken makt produktionsägarna/kapitalisterna har att styra samhället i den riktning de vill. Men också hur den borgerliga ideologiska hegemonin påverkar vår uppfattning kring sant och falskt, rätt och fel. Det finns i dagsläget ett politiskt parti i riksdagsposition som uttryckligen kallar sig socialistiskt och som kan antas ha en socialistisk framtidsvision, det går alltså rent teoretiskt att ha ett socialistiskt parti i ett kapitalistiskt samhälle. Men om vi även ska vara realister så inser vi snabbt att ett litet parti inom detta system inte kan göra anspråk på att i dagsläget försöka införa socialism genom parlamentarismen. För som jag nämnde tidigare, systemet är så pass genomgående att det inte går att avskaffa i en handvändning. Marknaden har även på många sätt mer makt än politiker.

Sverige är ett av många länder där den politiska makten växlar mellan borgerliga regeringar och socialdemokratiska regeringar, socialdemokrater som, om de någon gång kan antas ha stått för ett socialistiskt samhällsprojekt, nu har övergett detta till förmån för en närmast socialliberal politik. Vänsterpartiet som fortfarande kallar sig socialistiskt har rent real-politiskt antagit en plats som socialdemokraterna tidigare stått för med krav på sociala och klassutjämnande reformer snarare än ett omkullkastande av liberalismen. Detta är inte något konstigt i sig. För om vi bortser ifrån min ursprungs-tes om att det är hur ekonomin fungerar som också styr samhällsdiskursen, så skulle jag även vilja jämföra det parlamentariska spelet med en dragkamp mellan vänster och höger (jag är medveten om att detta är extremt förenklat). När samhället och ekonomin går åt höger så måste partierna följa med, för precis som i en riktig dragkamp så kan du inte stå kvar på samma ställe när den andra sidan drar hårdare utan att ramla omkull eller tappa greppet om repet. Om borgarna genomför utförsäljningar av det offentliga så kan du inte stå och kräva full kommunism från och med imorgon ifall du vill bli tagen på allvar, då måste du gräva där du står, dra åt vänster från den plats som samhället intagit. Att storföretagen som vinner på en borgerlig politik sitter på massvis av makt i form av ekonomiska resurser som kan användas för att hindra en vänsterutveckling gör det inte lättare att förändra något i grunden även ifall vi, rent teoretiskt, skulle se en socialistisk majoritet i riksdagen.

Kontentan av det hela: Partier som förespråkar ett helt annat ekonomiskt system kan existera och även ha sympatisörer men kommer alltid att marginaliseras och tvingas att anpassa sig efter hegemonin. Detta är mer av ett konstaterande än en kritik, för jag tror att det även skulle se ut på ett liknande sätt under omvända förhållanden. I ett socialistiskt samhälle med en socialistisk ekonomi så skulle det fortfarande finnas kritiker mot systemet och ev partier/intresseföreningar som företräder mer borgerliga värderingar än de gängse. Men av samma anledningar som socialistiska partier har liten makt att påverka inom kapitalismen (materiella faktorer som påverkar samhället och den ideologiska hegemonin, svårigheterna att omkullkasta ett system enbart genom parlamentarisk politik, liten maktfaktor i samhället etc, etc), samt tvingas följa med utvecklingen för att ha en chans att påverka, så skulle borgerliga ideologer befinna sig i en lika marginaliserad position i socialismen. För det är så det fungerar, på gott och på ont. Att påverka inom samhällets ramar är betydligt enklare än att påverka ramen i sig, därför har liberaler en bättre position i och med att samhället redan är uppbyggt efter deras ideologiska ramar. Därför förespråkar jag, i min mening, bättre ramar. Även om det kommer att bli bra svårt att införa dem.

Veckans tema: När kommer den feministiska backlashen?

Jag och bloggaren Amra har bestämt oss för att varje vecka båda skriva om ett gemensamt ämne på våra respektive bloggar. Idag är ämnet ”Feministisk backlash”. Det kanske låter cyniskt för vissa, men jag är (tyvärr) övertygad om att frågan om backlash inte är en fråga om den kommer utan när.

På 80-talet kom den feministiska backlashen i samband med backlashen för 70-talets vänstervåg. 80-talets hyperkapitalism med slagord så som ”satsa på dig själv” slog ut 70-talets kvinnokamp för ekonomisk rättvisa och sex timmars arbetsdag. Från att kvinnor börjat komma ut på arbetsmarknaden, klä sig i byxor, kräva sexuell frihet med mera och därmed också luckra upp könsrollerna så pass att de mer radikala feministerna börjat ifrågasätta ifall vi verkligen var så olika. Men nu så skulle ”skillnaderna mellan könen” hyllas och tillvaratas. Visst kunde kvinnor jobba och satsa på karriären. Men de skulle gärna vara feminina när de gjorde det.

På 90-talet slog en feministisk våg till igen i samband med bland annat Nina Björks ”Under det rosa täcket” och antologin ”Fittstim”. När backlashen kom så var det i samband med amerikanska krig och (i Sverige) den antifeministiska dokumentären könskriget.  En lång tid framöver så såg det mörkt ut för feminismen men runt 2008 lyckades den sakta börja återhämta sig, mycket tack vare internetfeminismen och, därefter, Fi,s framgångar. Vi tycks nu stå på en slags kulmen av den nutida feministiska vågen, feminism är inte längre något som folk känner att de måste ta avstånd ifrån och feminismen har vunnit en hel del framgångar i det politiska klimatet. Frågan är om vi nu har nått peaken av den nutida feministvågen, om backlashen står för dörren och vad den i så fall kommer att utlösas av. Min gissning är att den allt ökade politiska polariseringen mellan kulturradikala och kulturkonservativa kommer att vara det som sänker den våg som spirat. Jag har skrivit om polariseringen tidigare. Det som kommer att hända, tror jag, är att den kulturradikala rörelsen kommer att radikaliseras på ett sätt som gör att de som ej är en del av den inte kommer hänga med i diskursen över huvud taget samtidigt som den radikaliserade klicken sluter sig samman och inte samtalar med andra än de egna. Det håller redan på att ske, men än så länge är det främst de konservativa rörelserna, som SD och KD, samt en väldigt liten grupp aktiva antifeminister, som motarbetar den feministiska rörelsen som helhet. Men när människor som inte är en del av den feministiska kampen eller motkampen rör sig mot feministiska rum och möts av spott och spe från en del av de aktiva för att de inte är tillräckligt insatta, använder ord och uttryck fel eller uttalar sig okunnigt så kommer de inte bara snabbt att lämna rörelsen utan det kan även vara starten på en motreaktion mot feminismen som helhet.

Jag pratar här inte om antifeminister som ger sig in i feministiska rum för att bråka och tjafsa eller ”berätta hur det är”. Jag syftar på de som lite försiktigt och nyfiket närmar sig rörelsen, som kanske ställer frågor och möts av ilska och irritation från personer som väntar sig att alla ska veta lika mycket på en gång eller åtminstånde inte uttala sig innan de googlat sig till allt som krävs för att hänga med i debatten.
Jag tror att detta kan vara startskottet för den backlash som väntar oss. En rörelse som fort springer ifrån de utomståendes förståelse samtidigt som reaktionära rörelser drar i repet åt andra hållet. Som politiskt engagerad är det lätt att omgärda oss med våra egna, ta bort personer från våra facebookflöden som tycker annorlunda och därmed skapa en känsla av att de flesta faktiskt tycker som oss. Det kan vara bekvämt men skapar också en okunskap kring hur de flesta människor resonerar vilket kan vara viktigt för att veta vad vi faktiskt kämpar mot.

Jag är livrädd

Jag är livrädd för det nutida politiska klimatet och vad det kommer att leda till. Vad vi kan se händer är två saker: å ena sidan en ökad polarisering mellan kulturkonservatism och kulturradikalism, mellan personer som motsäger sig en progressiv utveckling avseende syn bland på bland annat kön och sexualitet och personer som kämpar för det samma. Å andra sidan en ökad triangulering in i varandra i synen på ekonomisk rättvisa och kampen mellan arbete och kapital. Mellan de som har och de som inte har ekonomisk och materiell makt.

För det finns en likhet mellan gruppen kulturkonservativa och kulturradikala. Bägge grupper har en benägenhet att ta avstånd från höger-vänster och istället mena att kampen nu står mellan de som vill hålla kvar vid gamla värderingar och de som önskar mer progressiva normer och värden. Och bägge grupper verkar önska en ”kapitalism med mänskligt ansikte” om än genom olika metoder.

Varför gör detta mig då så skrämd? Som vänsterperson som förmodligen ligger långt vänster ut från mittenfåran tycker jag såklart att det är obehagligt när diskussionen avseende fördelning av ekonomiska resurser tyckts avstanna i en för många bekväm mittenposition. När få människor kämpar för att få ut progressiva idéer avseende fördelning av resurser och istället enbart fokuserar på andra frågor.

regulated-capitalism-monster-comic

Men det gör mig också skrämd vad polariseringen mellan konservativa och radikala leder till. För samtidigt som den ena gruppen rör sig allt längre bort mot det bruna fascistoida där det anses fullt accepterat att hänga ut och hota meningsmotståndare till livet, så radikaliseras även den andra gruppen. De som visserligen har hjärtat på rätt ställe i frågor avseende jämställdhet, HBTQ-frågor och antirasism, men som nu har utvecklat ett språk och en diskurs som är svår eller omöjlig för en utomstående att enkelt förstå och därmed ta till sig och som skambelägger de som av den anledningen inte förstår och kanske uttrycker sig på ett okunnigt sätt. Det skapar rum som blir svåråtkomliga för de som inte behärskar rätt språk vilket innebär att idéerna inte kan nå ut och rota sig hos de bredare grupperna på det sätt som vore önskvärt.

Men framförallt så leder fokuset på kulturfrågor att vi nästan helt slutat prata om resursfördelning. Även om just resursfördelning och klassfrågan är en viktig komponent i såväl frågan om jämställdhet mellan kön som avseende antirasism. Dessutom spelar det rasisterna rakt i händerna då de har allt att vinna på att fokuset förskjuts från vänster/höger-politik då de då har möjlighet att hitta sympatisörer bland alla olika socioekonomiska grupper.

Som svensk kan det vara svårt att se vad som händer på grund av hemmablindhet. Men vi kan se på hur det ser ut i USA, där två partier som ligger nära varandra (och i svenska mått mätta dessutom långt åt höger) förutom just i frågan om kulturkonservatism/radikalism, där arbetarklassen och överklassen röstar konservativt medan den välmående medelklassen röstar på det liberala och kulturproggresiva alternativet.

Jag skulle kunna lägga in en poäng här om att om vi fortsätter på detta sätt så kommer det att bli mer och mer likt det amerikanska politiska klimatet här, om det inte var för att det känns som att vi redan är där.

Fortsättning om marxistisk feminism.

Hej Blekk nämnde tidigare idag mitt blogginlägg om marxistisk feminism, därmed vill jag utveckla mitt resonemang kring det lite. Hej Blekk skriver:

Den marxistiska feminismen grundades ur teorier av bl.a. Marx och Engels, vilka kritiserade klassamhället med sin borgarklass och arbetarklass. Den huvudsakliga idén är att kvinnoförtryck och sexism kommer att upphöra som ett resultat av upplösandet av klassamhället. Att kapitalism och klasser göder sexistiska strukturer, och att klasskamp är lösningen. Den marxistiska feminismen menar att i ett kapitalistiskt system är mannen överordnad kvinnan, och att sociala reformer eller revolution vilka upplöser det kapitalistiska systemet kommer att leda till kvinnans frigörelse.

Nå, som jag skrev i mitt inlägg tidigare så är det inte så jag tycker eller vad jag menar när jag säger att jag är Marxistisk feminist. Hej Blekk fortsätter med att beskriva vad hen kallar socialistisk feminism, men jag skulle nog kalla det för en socialistisk, intersektionell radikalfeminism. Det finns även ett snyggt cirkeldiagram som förklarar skillnaden mellan hens syn på sexism i relation till andra maktstrukturer. Jag anser, som jag tidigare nämnt, inte att patriarkatet kommer att upplösas för att det kapitalistiska systemet, eller klasskillnader gör det. Det är ett väldigt enögt synsätt. På samma vis tror jag inte att kapitalismen magiskt kommer att försvinna för att vi bekämpar patriarkatet då det är ett lika enögt synsätt. Jag tror, precis som Hej Blekk att vi måste arbeta mot alla maktstrukturer både integrerat och parallellt. Men det som ändå gör att jag ser mig som marxistisk feminist är att jag tror att det är nödvändigt att förändra den materiella skillnaden mellan kön (och mellan ras) för att kunna uppnå jämlikhet. Dvs, jag tror inte likt vissa queerfeminister t.ex. att det räcker med att krossa hetronormer, cisnormer och könsnormer för att skapa ett jämställt samhälle. Jag tror inte heller att dessa normer magiskt kommer att försvinna för att vi har ett materiellt jämlikt samhälle, men jag tror att ett materiellt jämlikt samhälle mellan kön måste till för att kunna upplösa dessa normer, eftersom jag menar att ojämlikheten bygger på en grund av materiell ojämlikhet och att grunden måste bekämpas för att övriga orättvisor och normer knutna till kön ska kunna bekämpas på ett tillfredsställande sätt. Jag ska lite simpelt visa nedan hur jag menar.

patriarkal pyramid

Patriarkal pyramid.

Hej Blekk nämner också hur den marxistiska feminismen bygger på en binär syn på män och kvinnor. Jag skulle nog hålla med om det, ja det gör den och även min analys ovan är en analys som till stor del bygger på en binär könsuppdelning. Låt mig förklara: Jag är helt på det klara med att det inte bara finns två kön. Jag vet att kön varken biologiskt eller identitetsmässigt är något binärt. Men den patriarkala hegemonin bygger på en binär syn på kön, patriarkatet är helt enkelt inte speciellt transmedvetet. Jag menar att det är betydligt lättare att bryta upp föreställningar om kön ifall det inte finns någon materiell orättvisa mellan de som kallas män och de som kallas kvinnor. Statusskillnad mellan ”män” och ”kvinnor” inom den patriarkala ramen bygger på att gruppen män har mer pengar, mer ägande, mer status än gruppen kvinnor. Vore så inte fallet så vore det heller inte lika betydelsefullt ifall du är man, kvinna eller ickebinär eftersom den uppdelningen inte längre betyder något avseende materiell standard och därmed makt. Det innebär såklart inte att det räcker att kämpa för lika materiell standard, men det innebär, grovt förenklat att det mer eller mindre krävs en någorlunda jämlik fördelning av resurser för att plana ut föreställningarna om hur du är man och hur du är kvinna samt att du måste vara det ena eller det andra, eftersom skillnaden mellan mansnormen till stor del bygger på att män har (makt, status och resurser) medan kvinnonormen bygger på att kvinnor inte har (lika mycket av det tidigare nämnda).
På samma vis bör även en antirasistisk kamp innebära en materiell/ekonomisk resursfördelning mellan vita och rasifierade för att verkligen vara effektiv eftersom vitas makt över rasifierade, på samma vis som patriarkal makt, till stor del bygger på att vita (strukturellt sätt) sitter på mer resurser.

Skillnaden mellan min syn och den som Hej Blekk framför och kallar för socialistisk feminism är helt enkelt att jag tror att ekonomi, materiell standard och ägande spelar in mycket mer och ligger till grund i såväl sexistiska som rasistiska strukturer. Dvs ekonomi spelar inte bara roll i klassfrågan utan även i andra maktstrukturer. Men i övrigt tror jag att vår syn på maktstrukturer liknar varandras mer än den skiljer åt.

Tre sorters politisk verksamhet.

Jag har funderat på det här med olika sätt att förhålla sig till politisk verksamhet och aktivism och jag tycker mig kunna utkristallisera tre vanliga sätt att se på samt prata om förändringsarbete vilket jag har för avsikt att framföra. Det är mycket möjligt att någon annan tidigare framfört en liknande teori kring politiskt förhållningssätt och dessutom bättre än jag gör här, men då får det så vara.  De tre olika förhållningssätten kallar jag här för politisk teori, individuell praktik och strukturell praktik. De olika utgångspunkterna går att använda på nästan alla frågor och jag kommer därför använda några exempel.

Politisk teori

Är precis vad det låter som och är väl egentligen grunden för all typ av politisk praktik.
Rent konkret kan det vara exempelvis marxistisk teori, feministisk teori, teorier kring heteronormativitet och queerteori, postkoloniala teorier, teorier kring miljöpåverkan med mera.
Det kan såklart vara viktigt att ha en teoretisk grund för det politiska arbete som ska genomföras, men teorierna i sig påverkar sällan så mycket ifall vi inte omsätter dem i praktik.

Individuell praktik

Individuell praktik handlar mycket om vad du som individ gör i din vardag. Det kan exempelvis handla om att skänka pengar till behövande, att agera jämställt eller normbrytande, att använda ett inkluderande språk, lyssna på vad utsatta grupper har att säga om sin situation, medvetandegöra andra om orättvisor, vara medveten om sina privilegier, handla ekologiskt hållbart med mera.
Alla människor har såklart ett ansvar att i största möjliga mån leva som de lär, respektera andra människor, inte bete sig som svin eller utnyttja förtryck till sin egen fördel. Att göra det, trots vetskap om att det är fel är helt enkelt en typ av dubbelmoral och i vissa fall direkt ruttet. Men att tro att en individuell praktik räcker för att förändra samhället är i grunden en liberal tanke som gång på gång misslyckas. För varje person som lyckas leva på ett bra och rättvist sätt så går det minst tio som inte gör det. Därmed krävs det något mer för att påverka samhället i grunden. Individuell praktik har många likheter med det som lite nedsättande brukar kallas för identitetspolitik där vi tar in vårt politiska engagemang och praktik som en del av vår identitet.

Strukturell praktik

Strukturell praktik handlar om konkreta åtgärder och förändringar i samhället samt att förändra de grundläggande strukturer som kan antas vara grunden till vissa problem.  Som att dela föräldraförsäkringen enl lag, höja löner i offentlig sektor, införa krav på jämnare representation inom viktiga delar av samhället, bygga fler billiga lägenheter centralt för att minska segregation och bostadsbrist, minskad arbetstid för att kunna dela på arbetstiden och skapa fler arbeten, höja skatten för högavlönade för att investera i samhället och utjämna klasskillnader, sätta press på producenter att producera på ett miljövänligt sätt, höja skatten på vissa varor som inte är producerade på ett bra sätt och sänka den på de som är, införa ett tredje juridiskt kön, gör föräldrabalken könsneutral avseende gifta par där den ena blir gravid, lägg till transpersoner i hatbrottslagen, med mera.

Strukturell praktik syftar till att förändra grundläggande strukturer i samhället med syfte att förbättra i större skala utan att lägga allt ansvar på individer att medvetandegöra sig själv och andra eller handla på rätt sätt. Tanken är att skapa ett bättre samhälle direkt genom att forma om och förändra det som är dåligt och fel. Jag upplever ofta att de politiska rörelser som främst agerar på internet, så kallad slacktivism, främst fokuserar på de två första förhållningssätten till politik men sällan på praktiskt politiskt arbete på en strukturell nivå.

Märkliga högermänniskor (om vinst i välfärden).

Så, nu har V, S och MP kommit överens om en plan för att begränsa vinstutaget i välfärden och ilskan från personer på högerkanten har inte låtit vänta på sig. Uppgörelsen har bland annat jämförts med Sovjet, uppmaningar till krig och Löfven anklagas för att föra en ”mörkröd” politik.

Men jag tycker att det är lite märkligt, när personer till höger på den politiska skalan, som annars brukar vara väldigt skeptiska till (allt för hög) skatt helt plötsligt tycker att de ska har rätt att ta ut vinster från skattebetalarnas pengar. Hur går det ihop med iden om den fria marknaden? Dvs en marknad som inte sponsras av skatten. Och så får vi inte glömma att Sverige i princip varit ensamt om att göra det möjligt för vårdbolag, skolor med mera att kunna ta ut vinst från skattemedel. Inte ens i de mest kapitalistiska länderna med den mest liberala marknadspolitiken så finns den möjligheten. Att starta företag inom välfärdssektorn som kan ta ut vinst, visst, men då är det vinst som kommer ifrån kunderna, inte från skatteintäkter. Jag vill såklart inte se ett system där bara vissa ska ha råd att betala för att gå i vissa skolor eller få vård. Men om en är marknadsliberal är det enorm dubbelmoral att kräva möjligheten att få gå med vinst på skattepengar.

Såå, alla de som ger sig in i välfärdsbranschen med främsta syfte att plocka ut vinster. Skärp er och försök tjäna pengar genom vanlig kapitalism på den fria marknaden istället. För i välfärden bör främsta syftet vara att skapa så bra verksamhet som bara möjligt. Det bör handla om människors väl, barns rätt till bra skolgång, äldres rätt till bra vård, inte om era möjlighet att tjäna fett med pengar. De som nu försvinner från välfärden för att de inte längre kan ta ut vinst, det är de som inte hade en bra verksamhet som högsta prioritet, och ärligt talat: de kan vi faktiskt klara oss utan.