Kategoriarkiv: Intersektionalitet

Intersektionalitet hade kunnat vara ett radikalt verktyg

Ett ord som används rätt friskt i vissa sammanhang numera är intersektionalitet. 

Postmodern identitetspolitik enligt vissa, kolossalt nödvändigt enligt andra. Men vad är egentligen intersektionalitet?

Tittar vi på nationalencyklopedin så beskrivs begreppet som följande:

Intersektionalitet, samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.

Notera ordet skärningspunkter. Intersektionalitet handlar alltså om att analysera hur olika maktrelationer samverkar (och jag är medveten om att detta innefattar fler maktrelationer än de tre som nämnts ovan). Intersektionalitet uppkom som begrepp inom den svarta feminismen i USA för att visa på hur den sexism som svarta kvinnor utsattes för skiljer sig från den sexism vita kvinnor möter likväl som den skiljer sig från den rasism som svarta män erfar. Ett exempel är den exotifiering som drabbar många kvinnor med icke-nordeuropeiska utseenden. En särskild blandning av sexism och rasism.

Tyvärr tycks många av de som använder begreppet som flitigast inte ha en helt korrekt förståelse av vad begreppet verkligen betyder. Många använder det som att beteckna en ideologi eller feministisk inriktning eller verkar enbart se det som en beteckning på medvetenheten om att det finns fler än en maktstruktur. Det sista är ju såklart en nödvändighet för att kunna göra en intersektionell analys, men det räcker ju verkligen inte för att se hur de olika maktrelationerna samverkar. Tvärtom blir resultatet ofta att de olika maktrelationerna räknas upp och påtalas en och en samt beskrivs var för sig än hur de visar sig i kombination. För att inte tala om när människor i intersektionalitetens namn (och kanske i viss mån, av intellektuell lätja) pratar om olika maktstrukturer som om de fungerar på samma sätt. Som att exempelvis homofobi, rasism och klassförtryck fungerar likadant och motverkas på samma sätt. På så vis hamnar resonemang lät i diskussioner om ”klassism” och ”medelklassnormen” som orsaker bakom klassförtryck och därmed lyckas göra en analys av klass utan att beröra orättvisan i att klasser över huvud taget existerar.

En annan vanföreställning är att intersektionalitet handlar om att uppmärksamma allt som är fel där en viss grupp är utsatt. När till exempel någon frågar ”Ska inte djur inbegripas i den intersektionella analysen?” så visar det med tydlighet hur de missuppfattat konceptet. Djurförtryck går nämligen inte att analysera genom någon annan sektion. Svarta katter utsätts inte för rasism av vita katter. Det går inte att säga att ett djur utsätts för dubbla förtryck på samma sätt som att någon kan vara utsatt för både transfobi och rasism (för att ta ett exempel).

Intersektionalitet handlar alltså inte om att man alltid måste ha med alla maktstrukturer och/eller alla grupper i alla analyser som görs. Det är inte ett ord som betyder ”alla orättvisor är fel”. Det är ingen ideologi och ingen lösning. Det är enbart ett analysverktyg. 

Utöver ovan nämnda problem så tycks den ”intersektionella rörelsen” vara full med individfokus och ytliga analyser. Diskussioner om vilka popidoler som är ”problematiska” (det vill säga ska undvikas som pesten), vad för kläder som är okej eller vilka ord som bör användas tar ofta mycket plats. Många verkar lägga betydligt mycket mer kraft på att skärskåda och racka ner på andras politiska initiativ än vad de lägger på att skapa egna och representation ges en överordnad betydelse (representation är viktigt, men inte det enda eller ens alltid det viktigaste).

Allt detta är oerhört tråkigt då intersektionalitet kan vara ett radikalt politiskt analysverktyg om det bara används på rätt sätt. Den ökande rasismen är ett tydligt exempel på en aktuell fråga där en intersektionell analys mellan ras- och klassförtryck öppnar upp en nödvändig och (vänster)radikal diskussion kring hur proletariseringen av den ökande gruppen ickeeurupeiska migranter både delvis orsakas av och leder till ökad rasism. Eller hur en intersektionell analys mellan klass och kön kan användas i en diskussion om löner och arbetsvillkor inom vård och omsorgsyrken. Hur ojämställdhet mellan könen påverkas av nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Hur kan exempelvis Centerpartiets utspel om lägre ingångslöner för att ”hjälpa” migranter att komma in på arbetsmarknaden ses utifrån ett intersektionellt perspektiv mellan klass och rasförtryck? Eller hur påverkas arbetarklasskvinnor specifikt när Folkpartiet vill sänka lönerna för undersköterskor? Där finns möjligheten att göra en intersektionell analys som ifrågasätter makten på riktigt.

Annonser

Vilken relevans har klass inom feminismen?

Som jag skrivit om tidigare så anser jag att dagens feminism i mångt och mycket är en medelklassrörelse. Även inom den så kallade intersektionella feminismen så är just klass en blind fläck. Vi är dock några stycken vänsterfeminister aktiva i den internfeministiska diskussionen som ivrigt påpekar att klassperspektivet är viktigt att vara medveten om vilket har lett till ett visst intresse och nyfikenhet även bland vissa klassomedvetna feminister. Vad innebär egentligen klassperspektivet inom feminismen, och vad har det egentligen för relevans? Det här inlägget syftar till att medvetandegöra de feminister som är osäkra på vad klassperspektiv inom feminismen kan innebära men nyfikna på att lära sig mer.

Först av allt kan vi ta upp vad som brukar kallas för ”identitetspolitik”. Könsnormer. Pratar vi om könsnormer så bör vi vara medvetna om att dessa inte är samma för alla och kan variera mellan olika grupper i samhället, inte minst inom olika klasser. Mansnormen ser inte helt likadan ut inom arbetarklass, medelklass och överklass och en av det tydligaste exempel på detta är att män från de övre klasserna har större svängrum för att bryta emot manlighetsnormer avseende utseende, intressen och agerande. Män från övre klasser har nämligen andra metoder för att erhålla status så som ekonomiskt eller kunskap/utbildning. Samma sak gäller för kvinnorollen då denna ser annorlunda ut beroende på socioekonomisk klass. Men där är det inte lika tydligt i fråga om vem som har mest svängrum att bryta mot koder och normer. I visst hänseende kan arbetarklasskvinnor anses ha större utrymme för att bryta mot vad som anses kvinnligt agerande. Det finns mer ingående och välformulerade beskrivningar av hur klass och kön interagerar när det kommer till normer. Exempelvis Fanny Ambjörnssons böcker ”I en klass för sig” och ”Rosa, den farliga färgen”. Vad som är viktigt att vara medveten om är dock att när som du pratar om könsnormer så kan det vara så att du utgår ifrån den grupp du själv tillhör och att de normer som du utgår ifrån inte gäller inom alla klasser.

När vi lämnar normfrågorna bakom oss så uppstår även fler relevanta sätt att se på klass, kön och jämställdhet. Exempelvis när det kommer till realpolitiska förslag för att uppnå jämställdhet så kommer dessa att påverka olika grupper i samhället på olika sätt. Politiska förslag och reformer med syfte att öka jämställdheten är helt enkelt inte klassobundna. Rut-avdrag kanske hjälper den övre medelklassens kvinnor att dela mer lika på hemarbetet men det gynnar knappast kvinnan som jobbar som undersköterska, ändå är hon med och betalar för det. Att öka andelen kvinnor i styrelser kommer främst att gynna de kvinnor som över huvud taget har möjlighet att hamna i en styrelse. När det kommer till delad föräldraförsäkring och diskussionen kring hur heterosexuella par visst har råd att dela så utgår folk ofta ifrån att kvinnan har ett fast jobb och tjänar relativt bra. Hur det fungerar för kvinnor som exempelvis är timanställda inom vården och hur dessa ska få en bättre ekonomisk möjlighet att dela på föräldraledighet så diskuteras det sällan på samma sätt. Istället fokuseras det ofta på skuldbeläggning av individuella ”val” eller att lagstadga ledigheten lika för bägge föräldrar.

Ett annat exempel är det stora fokuset och intresset för könsroller och normer som finns inom den moderna feminismen både när det kommer till barnuppfostran men också hur en som vuxen/ungdom bryter mot normer i vardagen. Att se normfrågan som den viktigaste och intressantaste frågan är också ett tecken på medelklassfieringen inom feminismen. Det visar på att du kanske inte upplever problem som låg lön och slitsamt arbete eller har större risk för skador, stress och sjukskrivning. Något som påverkar kvinnor i de lägre klasserna mest då de är mer utsatta för detta än såväl män (oavsett klass) som kvinnor inom högre klasser. Den ekonomiska skillnaden mellan män och kvinnor är mindre påtaglig inom medelklassen vilket resulterar i att fokus på just ekonomi ofta tonas ner inom medelklassfeminismen. När det väl diskuteras handlar det främst om ”lika lön för lika arbete” eller hur kvinnor ska kunna ta plats inom mansdominerade och högavlönade områden, men mindre om att öka lönen inom kvinnodominerade låglöneyrken.

Det kan även vara en viktig infallsvinkel när jämställdhet inom relationer diskuteras, för en vit medelklasskvinna som lever ihop med en vit medelklassman så blir könsaspekten den enda aspekt som ses som maktförskjutande. Men om vi tänker oss att den ena eller andra i relationen är av en lägre klass, blir rasifierad eller tillhör en annan underprivilegierad grupp så ser maktrelationen förmodligen annorlunda ut och att då bara fokusera på könsaspekten kan bli väldigt missvisande.

Det finns såklart mycket mer intressanta aspekter av hur klass och kön samverkar, men som första steg i att fundera över klassperspektivet när det kommer till feminism så tror jag att det här kan vara en bra början.

Åsa Linderborgs krönika, pros and cons.

Jag har blivit uppmärksammad på att jag omnämns i Linderborgs senaste krönika och en del verka ha hittat hit genom den (hej hej!). Jag har följt twitterdebatten och som vanligt är det många missförstånd så jag tänkte reda ut en del saker samt ge min egen syn på krönikan och dess olika delar.

En del av kritiken har gällt att jag ”ger mig på maktlösa”, företrädesvis transpersoner. Twittrare har ingen makt jämfört med Åsa Linderborg, menar Kawa Zolfagary.

Visst är maktrelationen asymmetrisk, men att aldrig kunna diskutera en utsatt människas handlingar vore att bidra till förminskningen. Och även diskriminerade kan utöva makt.
När det twittras att Nina Björk är ”en insekt” gör det nåt med henne. En grupp kampanjmakare på sociala medier försöker stoppa Kajsa Ekis Ekman från att framträda, de senaste dagarna i Helsingfors och London.

Jag håller till viss del med både Zolfagary och Linderborg här, visst är det viktigt med maktperspektiv, men samtidigt så måste alla kunna kritiseras så länge det görs sakligt. Att hindra människor från att göra sitt jobb känns inte okej.

Det är nog jobbigt för Ekis, förstår Aleksa Lundberg, men på en strukturell nivå är det ändå transpersonerna som är mest utsatta. Den som är diskriminerad får bete sig lite hur som helst mot andra, för det är ändå mest synd om hen. Det är en extrem maxim som jag tror de flesta transpersoner inte ställer upp på. Vänstern borde definitivt inte göra det.

Jag har själv märkt av en benägenhet kring hur vissa anser sig kunna vara hur otrevliga som helst, skriva i caps och kalla folk för ”jävla förtryckare” om de inte håller med om allt, med argumentet att ”ingen ska kunna kräva god ton”. Jag tycker inte att det är okej för mig i egenskap av kvinna att vara otrevlig mot en man enkom för att han är man och tycker annorlunda än mig (undantag om han uttrycker grov sexism t.ex.) och därför tycker jag inte heller att det är okej när andra grupper skriker mig i ansiktet för att jag inte har exakt samma åsikter.

De ideologiska frågorna är roligare att ägna sig åt. Aleksa Lundberg menar att vi måste sluta tänka i termer av biologiskt kön eftersom den dikotomin är själva förutsättningen för förtrycket – vi måste sluta identifiera oss med de kön vi tilldelats.

Det är en fin men kanske väl utopisk tanke.

Halva jordens befolkning har tilldelats en livmoder. Den ger oss sen två hundra tusen år tillbaka gemensamma erfarenheter kring reproduktion och arbetsdelning. För 3,5 miljarder människor är patriarkatet en realitet.

Strävan är att vara så okategorisk som möjligt när man kategoriserar, men det är ändå ofrånkomligt att vi pratar om väldigt stora grupper, också om det finns kvinnor som har penis och män som föder barn.

 

Jag vet att många antagligen blir förbannade av det här sättet att uttrycka sig, men jag håller med. Låt mig få utveckla. Jag tycker helt klart att vi ska respektera transpersoners könsidentitet, de ska få vara män och kvinnor precis som cispersoner. Men vad vi inte får glömma är att patriarkatet inte är transmedvetet, det utgår ifrån en biologisk tvåkönsnorm och att låta bli att låtsas om detta är lika kontraproduktivt för att motverka sexism som det är att påstå att om vi bara låter bli att tänka i termer av att det finns olika etniska grupper, olika hudfärger etc så kan vi lösa rasismen. Exempel: Att gravida länge inte fått bestämma över sin kropp har en direkt orsak i att det gjorts en koppling mellan personer som kan bli gravida och gruppen kvinnor samt att just kvinnor varit strukturellt underordnade män. Det är en del av kvinnoförtrycket och då spelar det ingen roll att alla som kan bli gravida inte är kvinnor eller att alla kvinnor inte kan bli gravida (inte ens alla cis-kvinnor för att vara rättvis) eftersom det patriarkala samhället förtrycker både personer som uppfattas som kvinnor i allmänhet samt personer som har biologiska egenskaper som kopplats till kvinnlighet. Därför måste vi ha med biologiska förutsättningar i diskussionen om kvinnoförtryck och vi måste ha ett språk för detta, annars riskeras det att komma i skymundan hur sexismen förtrycker människor utifrån just biologi.

Normkritik måste vara en självklarhet för alla inom vänstern, och har också alltid varit det även om många nu påstår motsatsen. Det är den kulturradikala traditionen, gemensam för liberalerna och vänstern, som drivit Sverige att bli världens mest progressiva land. Det är inte vänsterns fel att man slutade tvångssterilisera transpersoner först 2013.

Här har Linderborg fel. Vänstern har inte alltid varit normkritisk. Kritiken mot vänsterrörelsen som blundande inför många strukturer är många gånger legitim. Här anser jag att Linderborg förskönar vänsterns historia.

Politik är en sak, organisation är nåt annat. Det klart att det finns fördomar i vänsterns dagliga arbete precis som på alla andra ställen. Homo- och transpersoner möts av blickar som heterosexuella slipper. Rasifierade – för att nu vara tillmötesgående och använda det ordet – måste kämpa mer än andra för att ta sig fram i organisationen, liksom funktionsnedsatta. Jag förstår också de som vittnar om att de ibland tänker på sig själva som ”alibin”.

OT: Till skillnad mot Linderborg (?) tycker jag att rasifiering är ett bra ord. Men felet med hur det oftast används (även av Linderborg här) är att det görs till ett begrepp för vad någon är snarare än vad någon blir. Som bloggaren Amra sa angående det i podden Unite the fight så vill väl ingen identifiera sig som sitt förtryck. En blir rasifierad, precis som att jag kan bli objektifierad men det gör inte att jag vill bli benämnd som ”en objektifierad person” i andra sammanhang.

Men de som nu talar om att just vänstern är så dum och dålig borde precisera vilken vänster man avser. Det blir konstigt när man står i ABF-husets största sal på Socialistiskt forum och säger att ”vi har ingen röst inom vänstern”. Det är ju uppenbart inte sant.

Här kan jag inte säga annat än att jag håller med. Jag var själv på Socialistiskt forum och kunde räkna till minst 5 olika seminarier som alla behandlade marginaliserade gruppers rätt att ta plats inom vänstern. Visst finns det stor plats för förbättring, men att de inte tillåts ta plats är uppenbarligen inte sant.

Om jag ska vara bitsk, kan jag säga att det bevisligen är en framkomlig karriärväg att fixera sig vid vänsterns opinionsbildare, men som antirasistisk och antikapitalistisk strategi verkar den inte helt övertygande.

Det strukturella förtrycket projiceras på enskilda personer, men ju mer individcentrerade vi blir, desto mindre kraft får kollektivet att flytta fram positionera, skriver Rosén.

Jag håller än en gång med. Individfokuset är nog ett av mina största nemesis i allt detta. Identitetspolitik har jag inget större problem med, med när individfokuset verkar komma på köpet blir jag trött.

Som exempel på ”vänsterns” fördomar anförs att Afrofobirapporten som utkom i februari i år har negligerats.

[..] Den är avslöjande på många sätt, men är begränsande eftersom den mer har karaktären av ”Ställ upp på den här formuleringen!” än ”Gör den här förändringen!”. Allt utmynnar i det taffliga kravet att högskolevärlden måste ta frågan om afro­fobi på allvar.

Det visar hur akademiskt det här är; man påtalar orättvisor, men det är upp till nån annan att föreslå lösningarna. Men en teori som gör anspråk på att vara aktivistisk för fler än de som själva förespråkar den, blir ju väldigt svag om den inte ger förslag på politisk praktik för hela det kollektiv man menar sig tala för.

Vilka rättigheter har man om man kommer sex timmar för sent till jobbet för att polisen jagar papperslösa? För många är bristen på organisation mer akut än bristen på representation.

Det finns en stor poäng här som är vidare än bara den rapporten som nämns. Jag har märkt en viss benägenhet inom den moderna feminismen och antirasismen att fokusera väldigt mycket på att ha den rätta analysen av vad problemet är men inte lika mycket på vad vi ska göra åt problemet. Det är en tröttsam del av den medelklassifiering men kanske framförallt akademifiering som drabbat sagda rörelser på så sätt att politisk analys nu går före politisk praktik.

Alla identitetspolitiker bedyrar sitt klassperspektiv men har ändå väldigt svårt att ge klass en naturlig plats i resonemanget. (För ett av några undantag, se Alma Mäkeläs blogg Ett oskrivet blad)

Vita privilegier är just ett sånt begrepp som blir alltför kategoriskt om det används utan en hänsyn till klasskillnader. Liberal hegemoni är ett ytterligare ett som slängs runt. På vilket sätt menar Judith Kiros att identitetspolitiken utmanar ”den liberala hegemonin”?

Tydligen är jag identitetspolitiker, haha (samt att hon använt mitt något inkorrekta twitternamn).
Men utöver det, jag håller med, klassperspektivet är inte en naturlig del i dagens intersektionalitet.
Vita privilegier finns självklart, men jag är själv trött på hur epitetet ”vit man” slängs runt som den mest privilegierade gruppen i samhället trots att många vita män är bra mycket mindre privilegierade än mig tex på grund av sin klasstillhörighet. Och hur så kallad identitetspolitik skulle utmana den liberala hegemonin har även jag svårt att förstå då id-pol inte gör anspråk på resursfördelning och därför är harmlös för de flesta liberaler.

Många låter sig nog förföras av identitetspolitiken då den lyfter vänsterns honnörsord ”förtryck”. Men det är skillnad mellan exkludering (svarta, kvinnor, bögar … får inte vara med) och exploatering (utsugning, mervärde, profit).

Två viktiga frågor att att ta sig an, men den ena är vänster och den andra kan lika väl vara liberal.

Jag tror därför att Moa Matthis har fel när hon påstår att arbetarklassens män är nöjda med att deras kvinnor tjänar sämre. Jag vägrar tänka på män som såna sadister och dessutom begränsar kvinnolönerna hela hushållets rörelsefrihet. De enda som verkligen tjänar på differentieringen är arbetsköparna.

Visst finns det säkert arbetarmän som är nöjda över att tjäna mer. Men knappast som regel. Jag känner ofta ett obehag ang att sätta arbetarmän och arbetarkvinnor emot varandra på det sättet. Visst, sexism existerar på alla nivåer i samhället, men varför öppna upp för ökad splittring mellan två grupper, som faktiskt bägger är underpriviligerade, på det sättet?

På samma sätt är det inte bara rasifierade som drabbas av rasismens ekonomiska mekanismer; lönerna pressas ner över hela linjen. Löneskillnader rotade i kön och ras splittrar kollektivet, det är kapitalismens medvetna strategi, det fattade redan Marx och Engels. Det är därför vänstern alltid ropar: Håll ihop klassen!

Tror man nåt annat, vet man mycket lite om vänstern.

Det låter som ett sätt att släta över problem som faktiskt finns inom vänstern. Problemen finns dock i alla grupper och är inte specifikt centrerade i vänstern, vilket är viktigt att påpeka. Men annars har Linderborg rätt i att varje vänsterperson borde se på löneskillnader på det sättet. Sen är det tyvärr inte alltid så det är.

Jag har fortfarande inte fått svar på frågan hur identitetspolitiken är ett vänsterprojekt och en vänsterpraktik.

Med vänster menar jag en rörelse som inte bara är normkritisk utan också arbetar för ett annat produktionssätt än kapitalism. Ett jättekliv, ett historiskt språng. Socialism, helt enkelt. Det är drömmen om socialism som är dolken i köttet, utan den blir det inte mycket kvar av vänsterns egenart.

Som jag tidigare skrivit så kan id-pol vara en del av ett vänsterprojekt men är det inte i sig. Många verkar göra likhetstecken mellan feminism/antirasism/miljöpolitik och vänster, vilket det långtifrån alltid är. Det blev tydligt efter EU-valet när FIs och MPs framgångar sågs som ett tecken på en vänstervåg. Trots att varken FI eller MP kallar sig vänster. I ett samhälle som blir allt mer avpolitiserat så krävs det tydligen inte mycket för att anses vara vänster.

Erik Wijk menar att vänstern måste omfatta liberalismens universella idé om alla människors lika värde. Självklart! Men problemet är att identitetspolitiken börjar partiellt: det här handlar om mig. Tyvärr slutar den också ofta där: jag, jag, jag.

Individualismen än en gång. Visst kan det finnas en poäng i att utgå från egna upplevelser och erfarenheter, men problemet blir när det gång på gång stannar där och inte utvecklas till något större, en analys av hur sakernas tillstånd kan förändras.

En paradox lyser över hela debatten: identitetspolitikerna ser sig gärna som underdogs och avantgardister men blir ändå helt uppbragda när de nu får sitt perspektiv ifrågasatt.

Det är det här som är så tråkigt med många av dem – de anser sig ha tänkt färdigt. De är liksom klara, har bestämt sig för vad som är rätt och riktigt, och den som inte tänker likadant stämplas som fördomsfull.

Det här är en viktig poäng. I tolkningsföreträdets namn anser många att ingen annan får uttala sig än de som själva upplever ett förtryck. Tolkningsföreträde kan ha en viktig poäng. Jag kan tex inte påstå mig veta bättre hur det är att leva som muslimsk kvinna i Sverige än vad just en muslimsk kvinna kan. Men när det tillslut handlar om precis allt som rör en viss fråga där en inte får uttala sig alls om en har andra åsikter utan att själv ha rätt erfarenhet, då dör diskussionen och få utomstående kommer ta till sig.

Judith Kiros och Diana Mulinari påstår att det är identitetspolitik som är feministisk och antirasistisk kamp. Det är ett både ohistoriskt och fult sätt att förminska andras engagemang.

Och här har vi typ grundproblemet med den här diskussionen. Hur människor verkar tro att identitetspolitik = vissa specifika frågor vilket gör att de antar att kritiken mot id-pol är kritik mot sagda frågor.

Det är många som av en rad olika skäl inte vill ha den här debatten, några påstår att den ”splittrar vänstern”. Det är en skapligt auktoritär inställning. En levande, demokratisk rörelse måste tänka precis tvärtom – problematisera och debattera mera.

Jag kan dock känna att, tja. Vi har ett rasistiskt parti i riksdagen. Politiskt kaos och närmar oss nyval vilket skulle kunna innebära än mer makt åt sagda parti. Något som kommer att slå mot såväl kvinnor, transpersoner, arbetare och personer som rasifieras. Och så sitter folk och diskuterar vem som har och vem som inte har stor makt inom vänstern, och jag inser det paradoxala i att jag slänger in ved i den elden genom detta inlägg. Men för fan, prioritera!

 

 

Klassomedveten antirasism och queerfeminism är inte bättre än icke-intersektionell vänster.

”Klass är det mest grundläggande förtrycket i samhället. Först när vi krossat klassamhället kan vi uppnå verklig jämlikhet.”

”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.”

Läs ovan nämnda påståenden. Känner ni igen dem? Låter någon av dem mer rimligt än det andra? Blir du irriterad när du läser dem eller håller du med? Läs dem igen och problematisera påståenden ovan. Dela in er i grupper och diskutera.

Så, är ni klara?

tumblr_lv1fyau8xI1qaflgqo1_500

Påstående 1 brukar få stark kritik från antidiskrimineringsrörelsen. ”Måste vi vänta på den socialistiska revolutionen innan vi ska kunna kämpa mot jämställdhet avseende andra frågor?”. En helt rimlig fråga. Självklart går det att kämpa mot andra förtryck och uppnå bättre saker även i ett kapitalistiskt samhälle.
Jag hamnade i en twitterdiskussion ang en krönika av Nina Björk:

Vänstern

Kritiken handlar alltså om att det stora problemet är att ”delar av vänstern” inte förstår att andra förtryck än klassförtryck existerar. Jag ifrågasätter inte att detta förekommer och är ett problem. Men jag ser inte detta som det enda problemet i diskussionen mellan ”intersektionella” och vänsterfolk som uppkommer då och då.

Låt oss se på påstående två: ”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.”
Jag har hört varianter på detta påstående flera gånger och nästa aldrig sett inbördes kritik i den ”intersektionella” rörelsen. Det anses vara ett faktum att så är fallet, men det blundar totalt inför det faktum att just klasstillhörighet har en mycket stor påverkan på livskvalité och möjligheter. Ja, även för vita cismän.

För att påstå att allt blir frid och fröjd om vi avskaffar klassamhället är en oerhört dogmatisk och enögd föreställning. Men att säga att allt blir frid och fröjd om vi gör oss av med diskrimineringen av kvinnor, transpersoner, rasifierade och funktionshindrade är lika dogmatiskt och tja, framförallt väldigt liberalt. Att påstå hur ”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.” är att helt blunda för klassförtrycket som drabbar även den gruppen och som många gånger leder till en mycket jävligare tillvaro än för t.ex. en välavlönad kvinna eller rasifierad.

Vad är egentligen identitetspolitik?

Identitetspolitik är ett begrepp som ofta används i debatten inte minst på sociala medier. Nu har ännu en diskussion blossat upp där just ordet identitetspolitik slängs åt alla håll eller förkastas som begrepp eftersom det framställs i negativa termer och därför anses nedvärderande mot vissas kamper. Det är en diskussion som, lite förenklat kan sägas förs av å ena sidan vänsterpolitiska marxister och å andra sidan så kallade intersektionella feminister/transaktivister/antirasister. Det är bägge  grupper som jag själv är en del av och/eller stödjer.

Men vad är egentligen identitetspolitik? Jag tänker här att inta en så ickedogmatisk inställning till identitetspolitik som det bara går för att kunna förklara vad det egentligen är och dess för och nackdelar. För just dogmatism är en företeelse som jag kan se från båda håll i diskussionen.

Ett vanligt missförstånd kring identitetspolitik är att vissa specifika frågor i sig själva alltid är identitetspolitiska eller aldrig är det. Det brukar också diskuteras kring detta ”identitetspolitik” som att det antingen är något genomgående dåligt eller genomgående bra.

Identitetspolitik:

Varje kamp som kan anses vara en fråga om intressekamp för en specifik grupp i samhället kan vara identitetspolitisk såväl som inte eller både identitetpolitisk och inte på samma gång. Låt oss ta marxismen som exempel. Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.

Är det sista då fel och förkastligt? Nej det är det inte. För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Vi kan se identitetspolitik samt icke-identitetspolitik i alla kamper. Antirasism kan handla om att stärka identiteten och stoltheten hos rasifierade, men den kan också handla om att kräva politiska instrument för att häva den ekonomiskt strukturella snedfördelningen mellan olika etniska grupper eller för att hindra diskriminering i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Transpolitik kan handla om att diskutera pronomen och skapa en identitet och stolthet som transperson. Det kan också handla om att kräva politiska instrument för att hindra diskriminering eller för att eliminera hatbrott och kräva att transpersoner läggs till i hatbrottslagstiftningen. Feminism kan handla om att kräva rätten att vara normbrytande, att som kvinna vara ”typiskt kvinnlig” utan att skambeläggas eller att diskutera hur saker som anses vara ”kvinnliga” ofta nedvärderas.  Men det kan också handla om att kräva högre lön inom kvinnodominerade yrken, mer resurser till kvinnojourer, sex timmars arbetsdag, samtyckeslag, med mera

Identitetspolitik är inte dåligt per se. Tvärtom är det en oftast naturlig del av de flesta intressekamper som drivs av de personligt drabbade. För vissa kamper kan det vara viktigare än för andra. För gayrörelsen har identitetspolitiken varit en viktig del för att normalisera ickeheterosexualitet i samhället (Pride är ett exempel). Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

2012-11-07-identity-politics-competition

Jag är livrädd

Jag är livrädd för det nutida politiska klimatet och vad det kommer att leda till. Vad vi kan se händer är två saker: å ena sidan en ökad polarisering mellan kulturkonservatism och kulturradikalism, mellan personer som motsäger sig en progressiv utveckling avseende syn bland på bland annat kön och sexualitet och personer som kämpar för det samma. Å andra sidan en ökad triangulering in i varandra i synen på ekonomisk rättvisa och kampen mellan arbete och kapital. Mellan de som har och de som inte har ekonomisk och materiell makt.

För det finns en likhet mellan gruppen kulturkonservativa och kulturradikala. Bägge grupper har en benägenhet att ta avstånd från höger-vänster och istället mena att kampen nu står mellan de som vill hålla kvar vid gamla värderingar och de som önskar mer progressiva normer och värden. Och bägge grupper verkar önska en ”kapitalism med mänskligt ansikte” om än genom olika metoder.

Varför gör detta mig då så skrämd? Som vänsterperson som förmodligen ligger långt vänster ut från mittenfåran tycker jag såklart att det är obehagligt när diskussionen avseende fördelning av ekonomiska resurser tyckts avstanna i en för många bekväm mittenposition. När få människor kämpar för att få ut progressiva idéer avseende fördelning av resurser och istället enbart fokuserar på andra frågor.

regulated-capitalism-monster-comic

Men det gör mig också skrämd vad polariseringen mellan konservativa och radikala leder till. För samtidigt som den ena gruppen rör sig allt längre bort mot det bruna fascistoida där det anses fullt accepterat att hänga ut och hota meningsmotståndare till livet, så radikaliseras även den andra gruppen. De som visserligen har hjärtat på rätt ställe i frågor avseende jämställdhet, HBTQ-frågor och antirasism, men som nu har utvecklat ett språk och en diskurs som är svår eller omöjlig för en utomstående att enkelt förstå och därmed ta till sig och som skambelägger de som av den anledningen inte förstår och kanske uttrycker sig på ett okunnigt sätt. Det skapar rum som blir svåråtkomliga för de som inte behärskar rätt språk vilket innebär att idéerna inte kan nå ut och rota sig hos de bredare grupperna på det sätt som vore önskvärt.

Men framförallt så leder fokuset på kulturfrågor att vi nästan helt slutat prata om resursfördelning. Även om just resursfördelning och klassfrågan är en viktig komponent i såväl frågan om jämställdhet mellan kön som avseende antirasism. Dessutom spelar det rasisterna rakt i händerna då de har allt att vinna på att fokuset förskjuts från vänster/höger-politik då de då har möjlighet att hitta sympatisörer bland alla olika socioekonomiska grupper.

Som svensk kan det vara svårt att se vad som händer på grund av hemmablindhet. Men vi kan se på hur det ser ut i USA, där två partier som ligger nära varandra (och i svenska mått mätta dessutom långt åt höger) förutom just i frågan om kulturkonservatism/radikalism, där arbetarklassen och överklassen röstar konservativt medan den välmående medelklassen röstar på det liberala och kulturproggresiva alternativet.

Jag skulle kunna lägga in en poäng här om att om vi fortsätter på detta sätt så kommer det att bli mer och mer likt det amerikanska politiska klimatet här, om det inte var för att det känns som att vi redan är där.

Det räcker inte med att prata om diskriminering.

Jag har märkt en benägenhet i den moderna vänstern att sammanfatta orättvisor och underprivilegierade grupper som ”problem med diskriminering” eller ”förtryckande normer”. Diskriminering är såklart ett verkligt problem som vi måste kämpa mot, men det är inte det enda problemet och heller inte alltid det viktigaste. För de flesta förtryck har en ekonomisk grund, män tjänar ofta mer än kvinnor, vita svenskar har oftare högavlönade jobb än rasifierade, klassförtryck bygger i princip bara på vilka ekonomiska förutsättningar du har (även om det såklart finns diskrimineringsproblem även när det gäller klassbakgrund) och pengar är lika med makt är lika med större möjlighet att arbeta för sina intressen, styra kulturen, styra vilka normer som anses rätt, vilka som diskrimineras och vilka som ges företräde med mera. Ekonomin påverkar således väldigt mycket. Det finns såklart undantag ifrån det här. Förtryck mot HBTQ-personer har sällan någon större ekonomisk grund då HBTQ-personer är relativt lika utspridda inom olika klasser. Där är det framförallt diskriminering och hatbrott som är de största problemen. Men att bedöma olika förtryck på samma grund kan vara djupt problematiskt. Varje typ av förtryck har sin särart och måste bedömas på sina villkor.

Ett problem när en utgår ifrån diskriminering som största problematik är att en helt missar den ekonomiska aspekten och hur ekonomisk styrning och utjämning har möjlighet att påverka väldigt mycket. Att enbart diskutera diskriminering och normer när det kommer till jämställdhet och antirasism blir därför en väldigt liberal utgångspunkt. Att diskutera hur kvinnor och rasifierade diskrimineras från höga positioner i samhället hjälper inte det faktum att många kvinnor och rasifierade inte ens har möjligheten att söka till dessa positioner från första början. Och att detta beror på såväl strukturell rasism, sexism och klassförtryck.

Racism, in the first place, is a weapon used by the wealthy to increase the profits they bring in by paying Black workers less for their work. - Angela Davis

Racism, in the first place, is a weapon used by the wealthy to increase the profits they bring in by paying Black workers less for their work.
– Angela Davis

Dagens feministiska vänster utgår till stor del ifrån queerfeminismen som i sin tur utgår ifrån HBTQ (eller QTBH om en hellre föredrar det) kampen. Och som jag tidigare påpekat är det en kamp med väldigt lite fokus på ekonomiska resurser, och mycket fokus på normer och diskriminering, till skillnad ifrån den tidigare feminismen som grundades ur en marxistisk tradition med fokus på materiell standard. Missförstå mig inte, jag tycker att föra in diskussion kring normer i den intersektionella feminismen är positivt, men det bör inte ersätta diskussionen kring materiell standard utan snarare komplettera den. Resultatet blir annars att alla förtryck börjar diskuteras utifrån samma grund. Att vi, om vi väl diskuterar klass, väljer att prata om klassmässiga normer och hur det är fel att utgå från en över/medelklassnorm men glömmer av den viktigaste delen av en progressiv klasspolitik, det vill säga att målet är att avskaffa klassamhället. Det går inte att överföra på andra typer av förtryck. För ingen vettig människa skulle säga att målet med feministisk politik är att avskaffa alla kön, att målet med en antirasistisk politik är att det inte ska finnas olika hudfärger, eller att målet med en transradikal politik är att det inte ska få finnas olika könsidentiteter. Men när det kommer till klass, så måste kampen handla om att minska klasskillnader, inte att olika klasser ska få finnas men att vi ska ”acceptera dem på lika villkor”. Därför måste vi föra in materiell standard utifrån en marxistisk tradition som en viktig del i den moderna intersektionella diskursen. Inte bara för att kunna få in klassperspektivet på ett rättvist sätt, utan även för att såväl könsförtryck som rasism och flera andra typer av förtryck har sin grund i ekonomiska förutsättningar.

Privilegier är inte bara kopplade till kön och etnicitet.

Intersektionalitet.

Ett fint och välbehövligt begrepp som dock har sina brister. Inte så mycket själva idén, den är jättebra och viktig utan mer hur den så oftast används. För intersektionalitet är inte så enkelt, det måste ofta bedömas på en individnivå. Maktstrukturer och privilegier som samverkar. Intersektionalitet myntades av svarta feminister för att belysa hur inte bara könsmaktsorningen kan vara förtryckande utan även rasism samt hur dessa två kan samspela. Sedan dess har även transfrågor kommit på agendan, men utöver det har inte så mycket hänt. Jag tänker på begreppet ”Vit (cis)man” som så ofta används för att beskriva någon som ”har allt”, någon som sitter på alla möjliga maktpositioner som går att sitta på. Och jag tänker att jag har ett problem med detta. Inte så mycket för att det inte innebär privilegier att vara man, vit och cis. Jag är inte någon Pär Ström-anhängare som anser att vita män är den mest förtryckta gruppen i samhället. Men det missar så många maktstrukturer att bara prata om ”vita män” som å ena sidan de mest priviligerade i samhället och å andra sidan roten till allt dåligt. När vita män kommer med påståenden likt ”det är inte alltid så lätt att vara vit man heller” och vi svarar med ett hånskratt så tänker jag på alla de maktstrukturer som just den vita mannen eventuellt kan möta.

Psykisk ohälsa, funktionshinder som såväl kan vara synliga som osynliga eller (vilket ofta samverkar med nästan alla andra maktordningar) social och ekonomisk klass. Jag tänker på den där killen, som var såväl vit som man men som verkade lida av stark social fobi och som stammade kraftigt. Jag tänker på mannen i rullstol, som aldrig har haft en fast anställning, som nyss blivit utförsäkrad. Eller mannen med ständigt återkommande depressioner, som inte orkar kämpa mer för att behålla sina vänner eller söka några arbeten, som alla bara ser som en märklig kuf för att han aldrig hälsar eller tittar någon i ögonen. Den outbildade äldre mannen som arbetat hela sitt liv i industrin men efter att han blivit varslad inte längre har någon inkomst att försörja sina barn på eller möjligheter till arbete. Alla har privilegier i egenskap av vita män, men det räcker inte alltid hela vägen.

Och jag är livrädd. Livrädd för ett samhälle som på grund av ökade klyftor och bristfälliga trygghetsystem, där intersektionalitetens diskurs inte inbegriper någon person som är vit cisman att bli sedd som annat än den mest priviligerade personen en kan tänka sig oavsett vilka andra underprivilegier han kan tänkas ha, där dessa personerna och deras problem inte ges något erkännande. Där förklaring endast ges utifrån nyliberala individualistsika argument om att de bara har sig själva att skylla, även från feministiskt och antirasistiskt håll. Jag är livrädd eftersom att jag vet att på andra sidan av det ideologiska spannet står Jimmie Åkesson och tar emot dem med öppna armar. För jag vet att när ingen annan stans finns att ta vägen så är det dit som många av dem kommer att leta, och finna sitt stöd.

Könsförtryck är även klassförtryck och kan inte sammanfattas under diskrimineringsbegreppet.

Folkpartiet har försökt att haka på feministvågen genom att damma av det gamla högerslagordet ”Feminism utan socialism”. Många har reagerat på detta och menar på att feminism och socialism går hand i hand medan andra menar att feminismen bör finnas i hela höger-vänsterspektrat. Det går såklart går att vara feminist och höger, men den ideologi som högern står för inte kommer att kunna förändra så mycket i grunden då högerpolitik generellt sett är emot ekonomisk styrning och resursfördelning.

BuNe7kpCcAAnpf5

Tyvärr har dagens feminism i stor utsträckning anammat den individualistiska och liberala synen på jämställdhet och frihet som handlar mer om arbete mot diskriminering, för samma rättigheter och lika möjligheter men utan att i samma grad beröra ekonomisk jämlikhet. För såväl könsförtryck som rasism bygger till stor del på en ekonomisk grund och segregering som aldrig kommer att kunna överbyggas enbart genom den liberala idén om individualism. Kvinnor och män segregeras på arbetsmarknaden inom olika sektorer och olika nivåer där löneskillnader ursäktas med att de beror på yrke och position snarare än kön. Enligt den liberala logiken har kvinnor därför sämre lön på grund av att de valde fel, vilket bara kan åtgärdas genom individuell strävan, inte politisk förändring.

Men pengar innebär i dagsläget resurser och makt. Makt som påverkar i princip allt i vårt samhälle. Så när vi till exempel frågar oss varför vi dagligen måste se på sexistisk reklam, tv-program och filmer som främst verkar rikta sig till vita heterosexuella män så måste vi också se de bakomliggande ekonomiska strukturerna, vilka det är som äger tv och film-bolagen, vilka det är som distribuerar och sitter på pengarna att konsumera. Det är vita, heterosexuella cis-män och därför är också samhället anpassat efter den gruppen. Det handlar inte bara om diskriminering och fördomar (även om det såklart också spelar in), utan om ekonomisk makt som i grunden bygger på ett klassamhälle där vissa har och vissa inte har.

Därför är den absolut viktigaste feministiska frågan i min mening att arbeta för en jämn fördelning av resurser. När resurserna fördelas mer jämlikt i samhället så ökar även makten för de grupper som av olika anledningar är mer representerade bland låginkomsttagare, det vill säga kvinnor och rasifierade. Det ger dem inte bara makten över sitt liv utan även ökad makt i samhället och ökad makt över kulturen. Ökad makt att skapa egna rum och möjligheter att stärka den egna gruppens intressen. Därför bör en framgångsrik feministisk rörelse även inkludera arbete mot klassklyftor och för ökad ekonomisk resursfördelning. Och det går hand i hand med strävandet efter ett ekonomiskt jämlikt samhälle, ett socialistiskt samhälle.

Jag är mer priviligerad än många män.

Intersektionalitet är en intressant och viktig analysmetod för att förstå hur olika maktstrukturer samverkar. Men jag kan ibland känna irritation över hur den intersektionella analysen används. Inte som ett sätt att analysera hur en människa påverkas av olika maktstrukturer utan istället har det blivit ett verktyg för att påpeka vilka som är MEST förtryckta där kön inom den intersektionella feminismen verkar anses som det viktigaste och mest grundläggande maktordningen i samhället. Det kan se ut som så att feminister först fastslår att män är överordnade kvinnor och sen använder intersektionalitet för att fastslå att till exempel ickevita kvinnor är underordnade vita kvinnor. Detta är visserligen inte en felaktig slutsats men problemet är att det främst är vissa maktpositioner som får jämföras inom den feministiska diskursen för att bilden av könsmaktsordningen som den mest grundläggande maktordningen inte ska ifrågasättas.

Missförstå inte, jag ifrågasätter inte könsmaktsordningen i sig. Jämför vi en man och en kvinna med samma sociala, rasliga, ekonomiska och funktionella position så har mannen ofta ett övertag som kvinnan inte har. Mannen tas mer på allvar, blir lyssnad på i högre utsträckning, får oftast högre lön etc. Men jag har märkt att det finns en stark benägenhet att inom feminismen, även den del som kallar sig intersektionell, inte våga jämföra män och kvinnors maktposition där andra maktpositioner ger kvinnan ett övertag mot mannen. Jag är ju själv feminist och ser personligen inga problem att kombinera mitt varande av feminist med att även erkänna att jag som kvinna inte är underordnad alla män. Jag har många privilegier, jag är vit och från en medelklassbakgrund, har läst på universitetet, har inga synliga funktionshinder och jag har människor som backar upp mig socialt eller ekonomiskt om det behövs. Jag kan se att det finns många män som har det betydligt värre än jag, personer som blir sämre behandlade på grund av sin etnicitet, klasstillhörighet eller funktionshinder än vad jag blir på grund av mitt kön.

Könsorättvisor finns, och de drabbar fortfarande kvinnor hårdast, men de är inte de enda orättvisan i det här samhället, eller ens den värsta. Att födas som kvinna inom överklassen kommer ge dig betydligt mer fördelar än en man uppvuxen under fattiga förhållanden och som är rullstolsburen med Cerebral Pares. Att vara man ger dig inte immunitet mot orättvisor och förtryck, inte ens att vara ”vit cisman”. Därför kan jag känna en viss irritation mot när vita kvinnor från medelklassen ska provocera med hur de ”hatar män” och sen ursäktar det med att ”män förtrycker mig”. Inte på det sättet att jag tycker synd om män som får utstå hat, jag menar, de kan ju helt enkelt låta bli att umgås med sk ”manshatare” om de tycker det känns jobbigt att höra. Och jag har helt klart förståelse för folk som uttrycker hat mot en överordnad grupp i ren frustration. Men när frustrationen övergår till att bli ett slagord, en provokation, mer än bara ren frustration över privilegierade typer som inte förstår att de är privilegierade eller som använder sina privilegier för att bete sig som as. Ja då känns det ofta bara jävligt omedvetet och hycklande.

Ett tydligt exempel på detta är den nu nedlagda sidan ”Vita kränkta män” som började som en sida med syfte att skratta åt vita män som blev upprörda över att feministiska och antirasistiska frågor fick utrymme och/eller var uppenbart sexistiska och rasistiska. Men som slutade i att stora grupper satt och skrattade åt ”outbildade män från landet som inte kunde stava ordentligt”. En sida som var tänkt att skratta åt överpriviligerade gruppers missnöje blev istället en sida som använde sig av såväl klassförakt som abelism för att så att säga ”sparka uppåt”. Där högskoleutbildade stadsmänniskor kunde känna sig lite bättre med sig själva för att de inte var sådana där outbildade tölpar och dessutom hålla kvar vid en självbild där de stod på ”den svages sida”.

Det känns nästan löjligt att behöva påpeka, och får mig nästan att känna mig som en uppretad ”jämställdist”. Men män kan också vara underpriviligerade även i jämförelse med många kvinnor, inte så ofta i egenskap av män kanske, men i egenskap av att tillhöra andra underprivilegierade grupper.