Kategoriarkiv: Internkritik

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Skilj mellan individuellt och politiskt kön.

Jag undrar lite varför jag skriver det här. För det första så är det en ickefråga eller borde vara i alla fall vara en och för det andra så finns det så mycket annat som borde skrivas om.

Men det är enkelt att skriva om och det är något som tar plats i debatten på ett orimligt stort sätt och där människor på bägge sidor dessutom tänker fel.

För er som missat det så har det förekommit en diskussion mellan queerfeminister och radikalfeminister angående frågan ”vad är kön”. Eller kanske mer ”vad är en kvinna” och ”vem utsätts för patriarkalt förtryck”.

Medan queerfeminister utgår ifrån identitet ”den som identifierar sig som kvinna är kvinna, den som inte identifierar sig som kvinna är inte kvinna” samt ”alla som inte identifierar sig som män (‘ickemän’) utsätts för patriarkalt förtryck” . Radikalfeministerna menar istället att ”Den som könas som kvinna är kvinna” och blir också förtryckt av patriarkatet.

Jag blir rätt trött på den ideologiska dogmatism som bägge sidor visar på och oviljan att tänka själva, men jag tycker att det är rätt så enkelt att se vari problemet ligger vilket förhoppningsvis bör kunna leda till någon form av lösning (men förmodligen inte, för varför skulle de överge sina dogmatiska föreställningar?).

Problemet är att ingen av grupperna kan klara av att skilja mellan individuellt kön/identitet och politiskt kön. Ur en politisk synvinkel så håller jag till stor del med radikalfeministerna.  Ska vi se på maktstrukturer och utsatthet så kan vi inte utgå från sådant som inte syns eller märks. Utsatthet handlar, bortsett från ekonomisk utsatthet, om kroppar och hur människor upfattar en.

Problemet är att när man överför den könsbilden på individer så sårar man och kör över andra människor.

Om man däremot använder individuellt kön för att förklara verkligheten så, tja gör man helt enkelt en felaktig analys. De patriarkala strukturerna tar inte hänsyn till människors identiteter. Att prata om maktstrukturer som om dessa är transmedvetna och fötrycker människor lika efter identitet bara för att folk inte ska bli sårade blir ett väldigt märkligt resonemang där man baserar sin politiska analys efter människors känslor.

Så ska man ifrågasätta människors identitet? Ska man säga åt människor vad de får eller inte får identifiera sig som? Det är här vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att skilja på individuellt och politiskt kön.

Kvinnoförtryck utsätts vi för när vi antas vara kvinnor, oavsett identitet. Patriarkalt förtryck kan du utsättas för även om du inte antas vara kvinna, tex om du anses ha ett för feminint könsuttryck för det kön du antas vara. Då kan du utsättas för homofobi eller transfobi. Men detta har inte heller med din identitet att göra. Grabbgänget som misshandlar den normbrytande personen på stan skiter helt i vad Hen identifierar sig som. De reagerar på vad de ser vilket är någon som inte agerar som förväntat. Som inte inordnar sig. Som är ett hot mot deras egna status i egenskap av män.

Det går att analysera verkligheten utifrån hur det fungerar och ändå respektera människors självbild. Har man svårt att förstå den självbilden så kan man välja att fokusera på strukturerna och inte individer (det går nämligen utmärkt att bry sig om politik utan att prata individer, fler borde prova!). Om man tycker att det är jätteviktigt att prata om och uppvärdera människors identiteter så kan man fortfarande vara medveten om att dessa kan finnas men att maktstrukturerna inte tar hänsyn till dem och att en person som könas som man och som har ett maskulint könsuttryck fortfarande kan ha mansprivilegier även om hen inte identifierar sig som man på samma sätt som en person som könas som kvinna kan utsättas för misogyni även om hen inte identifierar sig som kvinna eller till och med identifierar sig som man.

 

Den liberala vänstern.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om varför marx behövs i antifascismen och eftersom den texten även är relevant i sammanhanget så föreslår jag att ni som inte läst det läser den först.

För den här texten kommer i mångt och mycket relatera till just marxism men kanske framförallt marxistisk materialism.  Det vill säga hur vi påverkar samhället genom materiella/ekonomiska förändringar. Men främst så handlar den om den moderna vänstern och på vilket sätt som jag anser att den blir allt mer liberal.

Låt mig än en gång referera till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. I den politiska höger-vänsterskalan så har det historiskt sett ut som så att de med lågbetalda yrken har röstat vänster medan de med högbetalda yrken röstat höger. Detta är inte något konstigt eller svårt att förstå då det beror på klassintressen. De övre klassernas intressen är skilda från de lägre klassernas och medan vänstern har kämpat för de lägre klassernas intressen så har högern kämpat för de högre. Detta är också vad skillnaden mellan högern och vänstern faktiskt innebär. Det här har dock på senare år börjat luckras upp, inte minst då många nya partier som bildats har sina viktigaste frågor i sådant som inte självklart kan placeras i höger-vänsterskalan.

Andersson beskriver hur det ibland talas om att ”högern och vänstern bytt väljare”. Detta är dock inte helt sant. Däremot finns det undersökningar som visar på att personer med medelstor inkomst, högskoleutbildning och ett stort kulturellt kapital i dagsläget är mer benägna att rösta på partier till vänster samt så kallade gröna partier medan lågutbildade personer med arbetarklassbakgrund och lågt kulturellt kapital i större utsträckning än andra grupper riskerar att börja sympatisera med högerpopulistiska, fascistiska och/eller främlingsfientliga partier.

Varför är det då så? Jo, Andersson förklarar det bland annat med att personer med låg utbildning, låg inkomst och lågt kulturellt kapital generellt sätt är ekonomiskt radikala men socialt konservativa. Det vill säga att när det kommer till frågor kring välfärden och fördelningspolitik så ligger de närmast partier som socialdemokraterna eller vänsterpartiet, men när det kommer till frågor avseende jämställdhet, familjen, invandring, hbtq-frågor, värderingsfrågor etc så ligger de närmare partier så som M, KD och SD. Det vill säga, de är mer konservativa. Detta menar Andersson beror på följande orsaker: Personer som arbetar med ickeflexibla och starkt kontrollerade yrken har ofta mer konservativa och auktoritära värderingar medan personer som har möjlighet att styra sitt arbetes utformning oftare är mer individualistiska och liberala i sina värderingar. Detta beror alltså på yrkenas utformning och att klassiska arbetaryrken är mindre flexibla än när det kommer till t.ex. högre tjänstemäns arbetssituation. Men det beror även på andra saker, som att då samhället förändras åt det sämre, arbetslösheten ökar, välfärden försämras etc så är det inte konstigt att de som förlorar mest på allt detta önskar tillbaka det förflutna och ser med skepticism på det nya. Det vill säga, ser tillbaka med nostalgiska ögon på det gamla trygga folkhemmet med allt vad det innebär. När partier som historiskt sätt har fört arbetarklassens intressen, så som socialdemokratin, blir allt mindre intresserade av frågor som rör välfärden och ekonomisk fördelning, istället satsar på ”förnyande” och mer liberala värderingar (i allt vad det innebär) så rör sig också lätt dess väljare mot andra partier.

11181897_10153240943197505_5435865526172868133_n

Som bilden ovan visar på så är även personer från lägre klasser mer benägna att vara negativa till ett ökat flyktingmottagande. Detta beror inte på att arbetarklassen är mindre tolerant utan på att det är de som får de negativa konsekvenserna av ökat flyktingmottagande i form av dyrare bostäder och hårdare konkurrens på arbetsmarknaden medan de från högre klasser snarast vinner då samhället går med vinst. Det hade såklart inte behövt vara på det viset ifall vi, ni vet, hade en mer jämn fördelning av resurser i samhället. Men som förklaring är det viktigt för att förstå en av drivkrafterna bakom högerpopulismens ökade inflytande .

Men vad har allt detta då med vänstern och liberalism att göra? Jo, jag kommer till det. För på andra sidan staketet har nästan det omvända skett. Andersson beskriver hur den nya vänstern har börjat prata mindre om ekonomi och fördelningsfrågor och mer om andra typer av frågor så som feminism, antirasism, miljöfrågor, HBTQ etc. Frågor som givetvis är mycket viktiga. Men även inom dessa frågor används en retorik som mer sällan handlar om materiella resurser och oftare är idealistisk med fokus på normer, värderingar, tolerans och antidiskriminering. Det vill säga, vi pratar gärna om antirasism som en ren värderingsfråga, vad som är rätt och fel att säga och tycka etc men sällan om hur klassegregationen är en viktig faktor när det kommer till etnisk segregation och utanförskapet som kommer med det, maktskillnaden mellan olika grupper och rasismen det skapar. Vi pratar gärna om könsnormer, genus och barnuppfostran som den viktigaste lösningen på jämställdhetsproblemet men vi pratar mindre ofta om hur vi här och nu hjälper Saida 42 som arbetar i ett slitsamt och lågavlönat arbete inom vården och om den materiella maktskillnaden mellan könen och hur vi kan fördela resurserna mellan könen mer jämlikt utan att behöva vänta i 30 år på att våra neutralt uppfostrade barn har vuxit upp, och kanske, om vi har tur, förändrar saker. Detta är vad jag menar med liberalism. Det vill säga att prata om så kallade liberala värderingar (öppenhet, tolerans och frihet) utan att ta upp de materiella aspekterna inom samma områden. Den här typen av trend är även tydlig i populära vänstertidskrifter och webbtidningar.

Och ja, självklart så är det så att vi bör kunna ta upp frågor kring etik och värderingar också, men när det blir en stor del av kulturen inom den så kallade vänstern att inte se sådana frågor ur ett materialistisk perspektiv så fastnar vi i en liberal diskurs där dylika frågor främst handlar om att ha rätt grundvärderingar vilket leder till att frågorna blir ett sätt att visa sig upplyst och vettig och, i värsta fall till rent klassförakt (minns ni när folk gjorde sig roliga över att SDs väljare har en lägre utbildning än andra väljare?). Detta är inte vänsterpolitik. Vi kan inte bara utbilda bort problemen ifall de grundläggande materiella förutsättningarna fortfarande ser ut som de gör. Om kvinnor och rasifierade fortfarande har sämre ekonomiska förutsättningar. Om olika klasser påverkas på olika sätt av att ta emot nyanlända. För då finns de grundstrukturerna fortfarande kvar som skapade obalansen.

Minns ni under EP-valet? När media slog på stora trumman angående den så kallade ”vänstervågen”. Vad innebar egentligen vänstervågen? Var det S och Vs ekonomiska politik som var omåttligt populär? Nej. Det var MP och FI som växte väldigt mycket vilket alltså ansågs vara en vänstervåg. För att styrka detta så visade de upp diagram som visade på att en majoritet av FIs och MPs väljare också klassade sig själva som vänster.

3289928_2048_1152

Men vänta här. Vad innebar egentligen höger/vänster-skalan? Jag skrev ju ovan om klassintressen. Men här blir det intressant. För både FI och MP är partier som enligt vad de själva uttryckt varken vill klassa sig som höger eller vänster. Det är även partier som inte företräder någon specifik samhällsklass utan fokus ligger på andra typer av frågor. Miljö, jämställdhet och antirasism exempelvis. Och väldigt ofta ifrån perspektiv som antidiskriminering och värderingsfrågor. Det har väljare som, precis som det framfördes under valvakan till EP-valet, ser sig själva som mer vänster än höger. Detta ligger alltså helt i linje med den moderna vänster som i allt lägre grad prioriterar ekonomiska frågor och i större grad prioriterar liberala värderingsfrågor kring acceptans och normer med mera. Vi kan alltså se att synen på vad som är höger kontra vänster har förändrats genom åren. Frågor kring ökad jämställdhet, antirasism etc kopplas starkt ihop med vänsterpolitik. Vad är det för problem med det här då? Jo, problemet blir när det anses räcka med att vara feminist, antirasist, miljökämpe och intresserad av HBTQ-frågor för att få kalla sig vänster. När det inte längre behövs en klasspolitisk dimension vilket jag upplever till viss del redan har skett.

Och det handlar inte om att klass och ekonomi är frågor som är ovanligt svåra. Om den tidiga 1900-talets arbetarklass kunde ta frågorna till sig så tror jag absolut att även den nutida bildade medelklassen som svänger sig med begrepp som intersektionalitet, heteronormativitet etc också kan lära sig det. Nej, det hela handlar om en allmän högervridning av debatten och en liberalhegemonisk diskurs. Det handlar om arbetarrörelsens misslyckande och svårighet att åter tilltala just arbetare och det handlar om en medelklassvänster med goda förutsättningar som inte är i ett särskilt utsatt läge i klassamhället och som därför inte har en lika naturlig ingång till frågorna.

Missförstå inte. Jag tycker mycket om de liberala värderingar angående frihet, jämlikhet, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, antidiskriminering och så vidare. Det är värderingar som styr sådant som hur lagen utformas och värderingar som gärna framhålls som viktiga bland de allra flesta partier men där vi rent konkret inte kommit ända fram när det kommer till hur samhället verkligen fungerar. De liberala vägarna genom lagstiftning och diskussion har inte fungerat helt bra med att införa ett samhälle med lika rättigheter och utan diskriminering i praktiken och jag tror inte att det är möjligt att förändra detta i en nära framtid ifall vi inte också fokuserar på materiell fördelning och ekonomisk rättvisa. Dels eftersom materiella skillnader mellan olika grupper också påverkar normerna och värderingarna i samhället avseende dessa grupper, men också eftersom klassamhället i sig gör att inte alla har samma möjlighet i form av ekonomiskt och kulturellt kapital att vara progressiva och öppna inför att ta till sig nya tankesätt. Det handlar inte om klassförakt från min sida utan om det faktum att en person som har sitt på det torra också har andra möjligheter att vara uppmärksam och accepterande inför nya tankegångar samt att kunskap och bildning, vilket behövs för att komma i kontakt med nya infallsvinklar, också är klassprivilegier. En ökande konservatism hänger ofta samman med ekonomiska kriser och oro inför framtiden.

Nu har jag pratat om extremhögern och om (den liberala) vänstern. Men hur är det egentligen med den klassiska högern? Vad gör de? Jo, de sitter i riksdagen, svenskt näringsliv, Timbro och i styrelsen för riskkapitalföretag i välfärden. De håller sig borta från politiskt tjafs mellan och inom partier och ser till att regeringen inte bygger upp välfärdsstaten för mycket. Och sen skrattar de.

Ja. Ni vet.

Hela vägen till banken.

Veckans tema: Att vara feminist eller att feminista.

Jag och Amra skriver denna veckan om temat ”att feminista”.

Jag tänkte först att redogöra lite för vad jag upplever som problemet med den moderna feministiska rörelsen, en rörelse som i takt med att bli allt mer populariserad också drivs bort från det politiska till att bli mer av en identitet, inte minst bland unga feminister. Jag har tidigare skrivit om feminism som livsstil här. Feminismen tycks i många fall ha blivit en parad i rosa balonger, enhörningar och glitter. Där färgat armhålehår, feministmerchandise i form av halsband och t-shirts är givna komponenter. Hyllningar av kända popidoler som på ett och annat sätt uttalat sig feministiskt. Och även om jag visserligen inte ser något fel i tidigare nämnda företeelser så undrar jag ofta vad kampen har tagit vägen. Visst att vi ska kunna ha kul och som den anarkistiska feministen Emma Goldman sa ”A revolution without dancing is a revolution not worth having” men det kommer till en viss gräns där revolutionen övergår till att bli mer dans än vad det är revolution och då kommer det till frågan vad vi egentligen vill uppnå och hur vi hade tänkt att uppnå det.

img-thing

När våra ”feministiska idoler” är mer ”idoler” än vad de är feminister så säger det en del om den moderna feminismen. Feminismen har på många sätt blivit en trendig urban accessoar. Och det är väl där som jag vill komma in på frågan om att ”feminista” det vill säga hur en gör feminism. För vem som helst kan kalla sig för feminist, oavsett om det är Anna Kinnberg Batra, Blondinbella, Nicki Minaj, Kungen eller Fan och hans moster. Men vad gör det egentligen för skillnad ifall de inte gör något konkret för att förändra något? Om det bara handlar om att säga och tycka saker. En del av positioneringskulturen, att positionera sig i frågor, ofta ytligt, utan djupare analys. Ju kändare du redan är desto mer kommer du hyllas för de mest självklara påståenden eller enklaste etiketter att sätta på dig själv. Att säga och kalla sig för rätt saker blir viktigare än vad du faktiskt gör. Att använda rätt språk och uttrycka rätt åsikter gör dig till den bästa sorts feministen i andras ögon utan att du egentligen rör ett finger för att åstadkomma något i verkliga livet. Interna diskussioner om varför vi ska använda ”en” istället för ”man” på grund av hur mansnormen har präglat språket osv.

Jag vet att det förmodligen kan uppfattas som kontroversiellt för vissa, men jag har mycket mer respekt för de som gör saker, organiserar sig, jourar på kvinnojouren, går mer i aktionsgrupper eller formulerar strategier för att få igenom förändringar, ja helt enkelt som feministar, även om de inte kan det för tillfället mest korrekta och inkluderande uttrycken. Ja jag har mer respekt för dem än vad jag har för den feminist som uttrycker sig korrekt och vet vad alla olika begrepp betyder men som inte gör annat än att sitta hemma och positionera sig på rätt sätt på twitter.

Så hur feministar du?

Vilken relevans har klass inom feminismen?

Som jag skrivit om tidigare så anser jag att dagens feminism i mångt och mycket är en medelklassrörelse. Även inom den så kallade intersektionella feminismen så är just klass en blind fläck. Vi är dock några stycken vänsterfeminister aktiva i den internfeministiska diskussionen som ivrigt påpekar att klassperspektivet är viktigt att vara medveten om vilket har lett till ett visst intresse och nyfikenhet även bland vissa klassomedvetna feminister. Vad innebär egentligen klassperspektivet inom feminismen, och vad har det egentligen för relevans? Det här inlägget syftar till att medvetandegöra de feminister som är osäkra på vad klassperspektiv inom feminismen kan innebära men nyfikna på att lära sig mer.

Först av allt kan vi ta upp vad som brukar kallas för ”identitetspolitik”. Könsnormer. Pratar vi om könsnormer så bör vi vara medvetna om att dessa inte är samma för alla och kan variera mellan olika grupper i samhället, inte minst inom olika klasser. Mansnormen ser inte helt likadan ut inom arbetarklass, medelklass och överklass och en av det tydligaste exempel på detta är att män från de övre klasserna har större svängrum för att bryta emot manlighetsnormer avseende utseende, intressen och agerande. Män från övre klasser har nämligen andra metoder för att erhålla status så som ekonomiskt eller kunskap/utbildning. Samma sak gäller för kvinnorollen då denna ser annorlunda ut beroende på socioekonomisk klass. Men där är det inte lika tydligt i fråga om vem som har mest svängrum att bryta mot koder och normer. I visst hänseende kan arbetarklasskvinnor anses ha större utrymme för att bryta mot vad som anses kvinnligt agerande. Det finns mer ingående och välformulerade beskrivningar av hur klass och kön interagerar när det kommer till normer. Exempelvis Fanny Ambjörnssons böcker ”I en klass för sig” och ”Rosa, den farliga färgen”. Vad som är viktigt att vara medveten om är dock att när som du pratar om könsnormer så kan det vara så att du utgår ifrån den grupp du själv tillhör och att de normer som du utgår ifrån inte gäller inom alla klasser.

När vi lämnar normfrågorna bakom oss så uppstår även fler relevanta sätt att se på klass, kön och jämställdhet. Exempelvis när det kommer till realpolitiska förslag för att uppnå jämställdhet så kommer dessa att påverka olika grupper i samhället på olika sätt. Politiska förslag och reformer med syfte att öka jämställdheten är helt enkelt inte klassobundna. Rut-avdrag kanske hjälper den övre medelklassens kvinnor att dela mer lika på hemarbetet men det gynnar knappast kvinnan som jobbar som undersköterska, ändå är hon med och betalar för det. Att öka andelen kvinnor i styrelser kommer främst att gynna de kvinnor som över huvud taget har möjlighet att hamna i en styrelse. När det kommer till delad föräldraförsäkring och diskussionen kring hur heterosexuella par visst har råd att dela så utgår folk ofta ifrån att kvinnan har ett fast jobb och tjänar relativt bra. Hur det fungerar för kvinnor som exempelvis är timanställda inom vården och hur dessa ska få en bättre ekonomisk möjlighet att dela på föräldraledighet så diskuteras det sällan på samma sätt. Istället fokuseras det ofta på skuldbeläggning av individuella ”val” eller att lagstadga ledigheten lika för bägge föräldrar.

Ett annat exempel är det stora fokuset och intresset för könsroller och normer som finns inom den moderna feminismen både när det kommer till barnuppfostran men också hur en som vuxen/ungdom bryter mot normer i vardagen. Att se normfrågan som den viktigaste och intressantaste frågan är också ett tecken på medelklassfieringen inom feminismen. Det visar på att du kanske inte upplever problem som låg lön och slitsamt arbete eller har större risk för skador, stress och sjukskrivning. Något som påverkar kvinnor i de lägre klasserna mest då de är mer utsatta för detta än såväl män (oavsett klass) som kvinnor inom högre klasser. Den ekonomiska skillnaden mellan män och kvinnor är mindre påtaglig inom medelklassen vilket resulterar i att fokus på just ekonomi ofta tonas ner inom medelklassfeminismen. När det väl diskuteras handlar det främst om ”lika lön för lika arbete” eller hur kvinnor ska kunna ta plats inom mansdominerade och högavlönade områden, men mindre om att öka lönen inom kvinnodominerade låglöneyrken.

Det kan även vara en viktig infallsvinkel när jämställdhet inom relationer diskuteras, för en vit medelklasskvinna som lever ihop med en vit medelklassman så blir könsaspekten den enda aspekt som ses som maktförskjutande. Men om vi tänker oss att den ena eller andra i relationen är av en lägre klass, blir rasifierad eller tillhör en annan underprivilegierad grupp så ser maktrelationen förmodligen annorlunda ut och att då bara fokusera på könsaspekten kan bli väldigt missvisande.

Det finns såklart mycket mer intressanta aspekter av hur klass och kön samverkar, men som första steg i att fundera över klassperspektivet när det kommer till feminism så tror jag att det här kan vara en bra början.

Veckans tema: Vem får prata om vad?

Jag och Amra ska än en gång samköra våra bloggar och skriva om ett gemensamt tema. Veckans tema är ”Vem får prata om vad?”.

Två begrepp som förekommer frekvent inom den internetpolitiska debatten när det kommer till vem som får prata om vad (och hur) är ”tolkningsföreträde” och ”god ton”. Tolkningsföreträde innebär i det här sammanhanget att en viss grupp eller person har företräde att tolka en viss fråga exempelvis kvinnor i feministiska frågor, transpersoner i transfrågor och personer som blir rasifierade när det kommer till rasism. Det finns såklart viktiga poänger med tolkningsföreträde när det kommer till upplevelser av förtryck, men all politik handlar inte om upplevelser. Amra kommer att gå in lite djupare på vad tolkningsföreträde är och hur det används i sin post. Vad det rent konkret har lett till är ett debattklimat där i princip ingen som inte har tolkningsföreträde i en fråga anses få lov att uttala sig över huvud taget, där personer utan tolkningsföreträde måste acceptera vad någon med tolkningsföreträde säger som sanning enbart baserat på att hen har erfarenheten av att tillhöra sagda utsatta grupp. Då såklart alla som tillhör en viss grupp har olika åsikter om frågor som rör gruppen kan det leda till oerhört märkliga konsekvenser. Ska en feministisk man behöva ta hänsyn till vad Inger Carlqvist (som bland annat ligger bakom den rasistiska sidan Dispatch International) har för åsikter om feminism enbart på grund av att hon är kvinna? Eller ska han alltid ta samma ståndpunkt som de kvinnorna som har de mest radikala feministiska åsikterna (vilka nu det är, det går ju att diskutera)? Det skapar också ett kunskapsförakt när erfarenheter alltid, oavsett fråga, trumfar kunskap.

Men det jag hade tänkt fokusera på här är begreppet ”god ton” som ofta används i samband med begreppet tolkningsföreträde. God ton är ett begrepp som i det här sammanhanget började användas i Sverige runt 2013 och är en försvenskning av begreppet tone argument. Till en början minns jag att begreppet ofta användes när det kom till så kallade ”Concern trolls”, det vill säga personer som går in i en diskussion med syftet att vara provocerande för att därefter (när någon markerade) klaga på att de inte bemöttes med ”god ton” med argumentet att de och andra motståndare då skulle lyssna bättre.

happy_boat_009

Det kunde handla om antifeministiska snubbar som dök upp i feministiska grupper bara för att ifrågasätta, ”berätta hur det ligger till” eller vilja argumentera kring de mest grundläggande feministiska frågorna för att sen bli upprörda när de inte blev bemötta med den vänligaste tonen.

Men när det kommer till ”God Ton” så verkar det som att begreppet nu blivit vidare. Att inte behöva använda god ton mot personer som uttalar sig nedlåtande eller bara verkar vilja provocera har nu utvecklats till att du aldrig någonsin behöver använda dig av god ton mot någon ifall du tillhör en underprivilegierad grupp och den du pratar med inte gör det. Ifall ni till exempel diskuterar en fråga, där du anser dig har tolkningsföreträde men inte den du pratar med har det, så anses det alltså helt legitimt att skrika, skriva i versaler, kalla den andra för ett förtryckande kräk med mera. Det anses också helt rätt att vägra svara på några som helst frågor om varför en viss sak är fel trots att du sekunden innan påstod dig ha tolkningsföreträde och därmed anser att alla måste förhålla sig till dina åsikter i frågan. Säg att en tjej på 15 år, som precis upptäckt feminismen och är i den åldern då hon behöver den som mest, av okunskap råkar uttrycka sig på ett sätt som inte anses vara korrekt och därefter möter spott och spe från personer som gjort det till sin grej att aldrig ”använda god ton”. Hon kommer vända sig om och förmodligen aldrig våga komma tillbaka.

bvt_lexikon

Ett stort problem med hur många vägrar använda sig av så kallad ”god ton” är hur det resulterar i att gruppen sluter sig inåt. Det finns en obehaglig tendens att skapa slutna kompisklubbar som påstår sig vara öppna men skållar alla som saknar rätt uppsättning sociala koder och kulturellt kapital. Vi som pratar om förtryck och politik förväntas vara extremt pålästa och insatta i varje fråga, konstant använda rätt ord och begrepp (vilket kan variera från månad till månad) för att inte få en hatmobb emot oss. Inte nog med att det kan vara svårt även för oss inom rörelsen att alltid hänga med, personer som nyfiket närmar sig utifrån har inte en chans att ta sig in utan att bli påhoppade av ilskna personer som vägrar ”god ton”. Det finns även en klassaspekt i detta. För i den feministiska/antirasistiska/queer-kampen så är den absoluta majoriteten av medelklassbakgrund. Att ha en medelklassbakgrund innebär ofta att du har lättare att ta till dig nya begrepp. Begrepp som många gånger kommer ifrån en akademisk tradition. Att vid varje ifrågasättande, oavsett intentioner, bete sig allmänt odrägligt och nedsättande innebär inte bara att vi hindrar andra att komma in i kampen, det innebär också att vi börjar se ner på personer som inte kan lika mycket som vi själva, exempelvis på grund av klasstillhörighet.

Jag känner ofta att ”tone argument” blivit en ursäkt för vissa personer att få bete sig hur vidrigt som helst mot andra och komma undan med det. Ingen vill ju vara den där personen som ”kräver god ton”, och därför kan ingen heller säga ifrån.