Kategoriarkiv: Individualism

Högern räds en vänster utan moralpredikningar

Ingen har väl missat högerns högljudda kritik av ”identitetspolitik”. Fokuset ligger ofta på att vänstern är fånig, att nu får man inte säga vad man vill i det här jävla landet och är själv i regel precis lika tramsig som den identitetspolitik som de säger sig kritisera. Ja, jag säger ”lika tramsig”. Men nog om det just nu.

En vanlig reaktion och tankegång från fellow kamrater vänster ut är att ”om högern kritiserar det så är det rätt!”. Det är ett farlig och antiintellektuellt förhållningssätt där vi dansar helt efter högerns pipa, fast baklänges och spegelvänt. Där vi lägger de egna analyserna på hyllan och reagerar på andras politik snarare än tar första steget. För även om högern är väldigt glada att kritisera ”radikala kulturanalyser” och individfokuserade moralpredikningar så är den formen av fokus och politik helt ofarlig och i värsta fall spelar dem rakt i händerna. Om det är något som får människor utanför den kulturpolitiska vänsterbubblan att reagera med obehag så är det just de stenhårda morlapredikningarna och ett språk som ingen förutom de mest insatta förstår sig på. Jag vill inte ägna mig åt konspirationsteorier, men det är nästan så att man undrar om detta inte är exakt vad högern, oavsett om de befinner sig på den konservativa eller libertarianska sidan, vill åt. En vänster som majoriteten av arbetarklassen (och befolkningen i allmänhet) inte förstår sig på och en höger som kommer med ”rätt” kritik.

Vad som i verkligheten är skrämmande för högern är tanken på en vänster som i regel lyfter huvudet ifrån kulturen och livsstilarnas moln, tittar uppåt och ifrågasätter maktens korridorer. Som likt en enda stor organiserad Katniss Everdeen funderar ut vem den verkliga fienden är och riktar pilen uppåt mot himlen. Varför skulle borgerliga ledarskribenter i landets största tidningar egentligen bry sig ett jota om vad några kolumnister i, för utomstående folk, obskyra vänstertidskrifter tycker om vilka kläder som är okej, vilken kultur som är problematisk eller hur man ska uttrycka sig? Jo, för att det är en ofarlig fråga och de vet att de kommer få fler ryggdunkningar än vad de kommer att få skit om de tar upp det. ”Nu har det väl ändå gått för långt” skriver de och folk står som nickedockor.

Att istället bemöta vänstern när det kommer till frågor så som låga löner, nedskärningar i välfärden eller pengar som försvinner till skatteparadis skulle vara direkt farligt. Då skulle de inte längre ha majoriteten med sig utan mot sig. Då skulle de bli granskade, ifrågasatta. Då hade de inte längre kunnat peka ut vänstern som ”kultureliten som pratar över huvudet på vanligt folk” eftersom det skulle peka ut dem som (försvarare av) den verkliga eliten. Varje populists verkliga mardröm!

Mitt syfte är inte att skriva ännu en text om den hemska identitetspolitiken utan att peka ut vad som händer när man lägger all sin politiska kraft på ett kulturkrig dömt att förloras. När vänstern grabbade åt sig diskussionen om kulturen och i gengäld lät högern få veto om ekonomin så var det vi som drog den stora nitlotten. Då den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet kulturell hegemoni (ett begrepp som i betydelse är nära besläktat med postmoderna begrepp så som normer, strukturer och diskurs) så menade han att det är den härskande klassen som sitter på makten över kulturen och vad som anses korrekt. Det kan tyckas ologiskt i en tid där det ”politiskt korrekta” sägs komma vänster ifrån. Men samtidigt är det just det ”politiskt korrekta” som sällan eller aldrig utmanar på djupet och det är också den diskussionen som drivs och uppmuntras höger ifrån.
Att diskutera normer, kultur och individer utan att diskutera makt är som att enbart försöka ansa topparna på det stora träd som vi kallar orättvisa och strukturellt förtryck. I förlängningen kommer förtrycket inte utmanas mer än dess yttre form.

Intersektionalitet hade kunnat vara ett radikalt verktyg

Ett ord som används rätt friskt i vissa sammanhang numera är intersektionalitet. 

Postmodern identitetspolitik enligt vissa, kolossalt nödvändigt enligt andra. Men vad är egentligen intersektionalitet?

Tittar vi på nationalencyklopedin så beskrivs begreppet som följande:

Intersektionalitet, samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.

Notera ordet skärningspunkter. Intersektionalitet handlar alltså om att analysera hur olika maktrelationer samverkar (och jag är medveten om att detta innefattar fler maktrelationer än de tre som nämnts ovan). Intersektionalitet uppkom som begrepp inom den svarta feminismen i USA för att visa på hur den sexism som svarta kvinnor utsattes för skiljer sig från den sexism vita kvinnor möter likväl som den skiljer sig från den rasism som svarta män erfar. Ett exempel är den exotifiering som drabbar många kvinnor med icke-nordeuropeiska utseenden. En särskild blandning av sexism och rasism.

Tyvärr tycks många av de som använder begreppet som flitigast inte ha en helt korrekt förståelse av vad begreppet verkligen betyder. Många använder det som att beteckna en ideologi eller feministisk inriktning eller verkar enbart se det som en beteckning på medvetenheten om att det finns fler än en maktstruktur. Det sista är ju såklart en nödvändighet för att kunna göra en intersektionell analys, men det räcker ju verkligen inte för att se hur de olika maktrelationerna samverkar. Tvärtom blir resultatet ofta att de olika maktrelationerna räknas upp och påtalas en och en samt beskrivs var för sig än hur de visar sig i kombination. För att inte tala om när människor i intersektionalitetens namn (och kanske i viss mån, av intellektuell lätja) pratar om olika maktstrukturer som om de fungerar på samma sätt. Som att exempelvis homofobi, rasism och klassförtryck fungerar likadant och motverkas på samma sätt. På så vis hamnar resonemang lät i diskussioner om ”klassism” och ”medelklassnormen” som orsaker bakom klassförtryck och därmed lyckas göra en analys av klass utan att beröra orättvisan i att klasser över huvud taget existerar.

En annan vanföreställning är att intersektionalitet handlar om att uppmärksamma allt som är fel där en viss grupp är utsatt. När till exempel någon frågar ”Ska inte djur inbegripas i den intersektionella analysen?” så visar det med tydlighet hur de missuppfattat konceptet. Djurförtryck går nämligen inte att analysera genom någon annan sektion. Svarta katter utsätts inte för rasism av vita katter. Det går inte att säga att ett djur utsätts för dubbla förtryck på samma sätt som att någon kan vara utsatt för både transfobi och rasism (för att ta ett exempel).

Intersektionalitet handlar alltså inte om att man alltid måste ha med alla maktstrukturer och/eller alla grupper i alla analyser som görs. Det är inte ett ord som betyder ”alla orättvisor är fel”. Det är ingen ideologi och ingen lösning. Det är enbart ett analysverktyg. 

Utöver ovan nämnda problem så tycks den ”intersektionella rörelsen” vara full med individfokus och ytliga analyser. Diskussioner om vilka popidoler som är ”problematiska” (det vill säga ska undvikas som pesten), vad för kläder som är okej eller vilka ord som bör användas tar ofta mycket plats. Många verkar lägga betydligt mycket mer kraft på att skärskåda och racka ner på andras politiska initiativ än vad de lägger på att skapa egna och representation ges en överordnad betydelse (representation är viktigt, men inte det enda eller ens alltid det viktigaste).

Allt detta är oerhört tråkigt då intersektionalitet kan vara ett radikalt politiskt analysverktyg om det bara används på rätt sätt. Den ökande rasismen är ett tydligt exempel på en aktuell fråga där en intersektionell analys mellan ras- och klassförtryck öppnar upp en nödvändig och (vänster)radikal diskussion kring hur proletariseringen av den ökande gruppen ickeeurupeiska migranter både delvis orsakas av och leder till ökad rasism. Eller hur en intersektionell analys mellan klass och kön kan användas i en diskussion om löner och arbetsvillkor inom vård och omsorgsyrken. Hur ojämställdhet mellan könen påverkas av nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Hur kan exempelvis Centerpartiets utspel om lägre ingångslöner för att ”hjälpa” migranter att komma in på arbetsmarknaden ses utifrån ett intersektionellt perspektiv mellan klass och rasförtryck? Eller hur påverkas arbetarklasskvinnor specifikt när Folkpartiet vill sänka lönerna för undersköterskor? Där finns möjligheten att göra en intersektionell analys som ifrågasätter makten på riktigt.

Skilj mellan individuellt och politiskt kön.

Jag undrar lite varför jag skriver det här. För det första så är det en ickefråga eller borde vara i alla fall vara en och för det andra så finns det så mycket annat som borde skrivas om.

Men det är enkelt att skriva om och det är något som tar plats i debatten på ett orimligt stort sätt och där människor på bägge sidor dessutom tänker fel.

För er som missat det så har det förekommit en diskussion mellan queerfeminister och radikalfeminister angående frågan ”vad är kön”. Eller kanske mer ”vad är en kvinna” och ”vem utsätts för patriarkalt förtryck”.

Medan queerfeminister utgår ifrån identitet ”den som identifierar sig som kvinna är kvinna, den som inte identifierar sig som kvinna är inte kvinna” samt ”alla som inte identifierar sig som män (‘ickemän’) utsätts för patriarkalt förtryck” . Radikalfeministerna menar istället att ”Den som könas som kvinna är kvinna” och blir också förtryckt av patriarkatet.

Jag blir rätt trött på den ideologiska dogmatism som bägge sidor visar på och oviljan att tänka själva, men jag tycker att det är rätt så enkelt att se vari problemet ligger vilket förhoppningsvis bör kunna leda till någon form av lösning (men förmodligen inte, för varför skulle de överge sina dogmatiska föreställningar?).

Problemet är att ingen av grupperna kan klara av att skilja mellan individuellt kön/identitet och politiskt kön. Ur en politisk synvinkel så håller jag till stor del med radikalfeministerna.  Ska vi se på maktstrukturer och utsatthet så kan vi inte utgå från sådant som inte syns eller märks. Utsatthet handlar, bortsett från ekonomisk utsatthet, om kroppar och hur människor upfattar en.

Problemet är att när man överför den könsbilden på individer så sårar man och kör över andra människor.

Om man däremot använder individuellt kön för att förklara verkligheten så, tja gör man helt enkelt en felaktig analys. De patriarkala strukturerna tar inte hänsyn till människors identiteter. Att prata om maktstrukturer som om dessa är transmedvetna och fötrycker människor lika efter identitet bara för att folk inte ska bli sårade blir ett väldigt märkligt resonemang där man baserar sin politiska analys efter människors känslor.

Så ska man ifrågasätta människors identitet? Ska man säga åt människor vad de får eller inte får identifiera sig som? Det är här vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att skilja på individuellt och politiskt kön.

Kvinnoförtryck utsätts vi för när vi antas vara kvinnor, oavsett identitet. Patriarkalt förtryck kan du utsättas för även om du inte antas vara kvinna, tex om du anses ha ett för feminint könsuttryck för det kön du antas vara. Då kan du utsättas för homofobi eller transfobi. Men detta har inte heller med din identitet att göra. Grabbgänget som misshandlar den normbrytande personen på stan skiter helt i vad Hen identifierar sig som. De reagerar på vad de ser vilket är någon som inte agerar som förväntat. Som inte inordnar sig. Som är ett hot mot deras egna status i egenskap av män.

Det går att analysera verkligheten utifrån hur det fungerar och ändå respektera människors självbild. Har man svårt att förstå den självbilden så kan man välja att fokusera på strukturerna och inte individer (det går nämligen utmärkt att bry sig om politik utan att prata individer, fler borde prova!). Om man tycker att det är jätteviktigt att prata om och uppvärdera människors identiteter så kan man fortfarande vara medveten om att dessa kan finnas men att maktstrukturerna inte tar hänsyn till dem och att en person som könas som man och som har ett maskulint könsuttryck fortfarande kan ha mansprivilegier även om hen inte identifierar sig som man på samma sätt som en person som könas som kvinna kan utsättas för misogyni även om hen inte identifierar sig som kvinna eller till och med identifierar sig som man.

 

Feminism som livsstil

Ofta när det diskuteras feminism så verkar feminismen handla mycket om hur vi väljer att leva och vilka val vi gör i vardagen. Detta kan handla om allt ifrån att kämpa för att din heterorelation ska vara så jämställd som möjligt, förväntningar på att kvinnor ska göra karriär, att kvinnor ska ”ta plats”, att bryta mot snäva könsnormer, att uppfostra sina barn på ett jämställt och helst könsneutralt sätt eller att välja bort vissa relationer för att undvika ojämställdhet.

För det första, jag tycker inte att ovanstående handlingar behöver vara dåligt på något sätt. Jag tycker att det är jättebra att människor bryter mot normer som de vantrivs i, att kvinnor tar plats, att fler par lever jämställt eller, att välja bort relationer som en mår dåligt i. Men att över huvud taget kunna välja de valen beror på de strukturella förändringar som skett i samhället de senaste 100 åren och som kvinnors kamp för bättre villkor har gjort möjliga. Som politisk kamp i sig så tror jag inte att det är effektivt att välja att leva på vissa sätt. Visst är det såklart bra att de finns de som tar täten och visar att det går att välja på ett annat sätt, men jag tror inte att det räcker. Vad vi framförallt måste betänka är att alla inte kan välja annorlunda. Som med det mesta så har personer från övre klasser större möjligheter att leva jämställt, att göra karriär, att välja bort destruktiva relationer etc. Jag är trött på att feminismen för många tycks vara en livsstil för medelklassen snarare än en politisk kamp för att nå kollektiv förändring. Som en del av den liberala hegemonin så har feminismen såklart också individualiseras, men jag vill inte ha en feminism som enkom är till för de redan invigda som ett sätt att skapa sig ett bättre liv. Jag vill ha en feminism även ger mer frihet till de kvinnor som inte vet vad feminism är, som inte har möjligheten att välja eller som tycker att feminismen ett jävla trams.

Risken är annars att jämställdhet i vardagen blir en klassfråga. Jämställdheten och livsstilsfeminismen känns redan som en klassmarkör för den utbildade medelklassen i storstäderna. Ett sätt att visa sig bildad och medveten. Mannen som bakar surdegsbröd och som kan stanna hemma med barnen (iklädda lekvänliga och neutrala polarn och pyret-kläder) eftersom han är egenföretagare medan mamman går till sitt arbete på socialkontoret med förhoppningar om att en dag bli enhetschef. Eller de vita queera ungdomarna som bor i kollektiv och är relationsanarkister, som lägger sin tid på att snacka om hur normativa deras föräldrar i medelklassvillan är, som studerar strökurser som inte genererar jobb väl medvetna om att sagda föräldrar alltid ställer upp ekonomiskt om det behövs.

Ja, jag raljerar. Jag har faktiskt ingenting emot att människor väljer en normbrytande och mer jämställd livsstil. Tvärtom! Men en bör vara medveten om sina privilegier för att kunna välja just det och att det krävs mer än det egna sättet att leva på för att den friheten ska finnas för alla.
Det finns ett feministiskt uttryck om att ”Det personliga är politiskt”, grundat i hur kvinnors gemensamma erfarenheter av orättvisor länge (och fortfarande av många) ansetts som något personligt snarare än politiskt. Men även då något personligt kan ha en högst politisk grund så kan inte lösningen främst vara en individuell sådan. Visst kan det många gånger göra saken bättre för en själv att förändra sitt sätt att leva, men påverkan på andra och följande generationer är dock minimal. Syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till en politisk (dvs strukturell) lösning.

Veckans tema: Vem är Queerfeminismen till för?

Jag och Amra har bestämt oss för att skriva om queerfeminism.

Det är såklart vanskligt att skriva och kritisera en hel feministisk inriktning på så vis att det såklart finns olika människor inom denna som definierar sin feminism på olika sätt. Men jag tänkte behandla den vanligaste beskrivningen av queerfeminism som grundar sig i en ide om heteronormen som den grundläggande orsaken till könsförtryck och kanske framförallt diskussionen om normer i största allmänhet.

Jag skrev för ett tag sedan på twitter, halvt på skämt och halvt på allvar:”När jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”.
Det handlar inte om att jag ogillar begreppet ”normer” per se. Det belyser vissa viktiga delar av samhället och hur det fungerar. Jag tycker helt klart att normerna gällande kön måste få luckras upp, att människor ska få lov att uttrycka sig på de sätt de vill oavsett vilket kön de har eller upplevs som av omgivningen. Men vad jag är trött på är framförallt hur just ”normer” används som en förklaring när det kommer till olika förtryck och kanske framförallt könsförtryck samt hur lösningen anses vara att bryta mot dessa normer för att på så vis skapa jämställdhet.

Som även Amra skriver så blir normer något som ersatt diskussionen om maktstrukturer. Många menar att det är utlevande av ”mansnormen” som förtrycker kvinnor samt andra ickemän och queera personer. Min mening är att de förtryckande delarna av mansnormen främst är ett uttryck för den makt som män oftare besitter i samhället i form av ekonomisk makt, sittande på höga positioner samt ägandemakt (tex ägandet av produktionsmedel för att vara marxistisk).

Psykologiska undersökningar har visat att om du ställer två personer mot varandra och ger den ena personen ett visst övertag, även om detta övertag är väldigt litet, så kommer denna personen att snabbt börja använda sig av sagda övertag mot den andra personen. Detta gäller personer av alla kön och inte specifikt för just män. Min tolkning av detta är att det kanske inte främst är mansrollen som gör att män beter sig sexistiskt och nedvärderande mot personer som är eller uppfattas vara kvinnor utan det är den maktposition som män har gentemot kvinnor. På samma sätt kan vi även se på andra strukturer i samhället. Personer från överklassen och medelklassen använder sin maktposition mot personer av lägre klasser, eftersom de kan och vinner på det. Vita personer är rasister för att de på så sätt kan använda sig av de maktstrukturer som redan finns och höja sin egen status.

Att bryta mot normer kan såklart vara bra och befriande, men för att krossa maktstrukturer är det inte i sig speciellt effektivt. När hipstermän började baka surdeg och lägga in sylt så bröt det mot normer, men ökade det statusen för kvinnor? Vad som hände var snarare att statusen för sagda handlingar ökade, främst när män utförde dem. När det blev vanligt att män började titta på ”My little pony” så blev det snabbt en killklubb där kvinnor inte ansågs vara lika välkomna. Att titta på MLP började definieras som ”manligt” för att männen skulle få lov att titta utan att känna att det skulle anses töntigt på grund av att det skulle vara en ”tjejgrej”. Sexismen tar inte semester för att människor bryter normer.

My-Little-Pony-Friendship-is-Magic-my-little-pony-friendship-is-magic-32310685-1600-1000

En sexistisk man blir inte mindre sexistisk för att han klär sig i rosa. På av samma anledning blir jag ofta trött på idèn om att det viktigaste en kan göra för jämställdheten är att uppfostra barn könsneutralt. Visst det kan säkert vara befriande för barnet att ges alla möjligheter, men som jämställdhetsmetod är det oerhört ineffektivt. Inte nog med att det är individualistiskt (och det går inte att använda sig av individuella metoder för att få bukt med strukturella problem) det är dessutom något som inte hjälper de kvinnor som är vuxna idag, som tjänar en lägre lön inom kvinnodominerade arbeten eller på andra sätt utsätts för sexism.

Men, kanske någon påpekar, när kvinnor började bryta kvinnonormen och ge sig ut i arbetslivet och ta plats, klä sig på ett annat sätt och agera på ett sätt som på den tiden inte upplevdes som ”kvinnligt” så ökade också kvinnors makt och samhället blev mer jämställt.
Då måste vi dock betänka att något mer hände än att kvinnor bara bröt normer. För när kvinnor kom ut på arbetsmarknaden så erhöll de en ekonomisk makt de tidigare inte haft. De började tjäna egna pengar vilket innebar att de inte längre var lika ekonomiskt beroende av män. De kunde nu i större utsträckning lämna män som betedde sig illa och de var inte lika viktigt att ”bli gift” för försörjning vilket ökade kvinnors frihet och därmed också deras självförtroende och möjligheter i samhället.

Vad jag därmed tror behövs är mer strukturella förändringar för att minimera den maktposition som män besitter.

Åsa Linderborgs krönika, pros and cons.

Jag har blivit uppmärksammad på att jag omnämns i Linderborgs senaste krönika och en del verka ha hittat hit genom den (hej hej!). Jag har följt twitterdebatten och som vanligt är det många missförstånd så jag tänkte reda ut en del saker samt ge min egen syn på krönikan och dess olika delar.

En del av kritiken har gällt att jag ”ger mig på maktlösa”, företrädesvis transpersoner. Twittrare har ingen makt jämfört med Åsa Linderborg, menar Kawa Zolfagary.

Visst är maktrelationen asymmetrisk, men att aldrig kunna diskutera en utsatt människas handlingar vore att bidra till förminskningen. Och även diskriminerade kan utöva makt.
När det twittras att Nina Björk är ”en insekt” gör det nåt med henne. En grupp kampanjmakare på sociala medier försöker stoppa Kajsa Ekis Ekman från att framträda, de senaste dagarna i Helsingfors och London.

Jag håller till viss del med både Zolfagary och Linderborg här, visst är det viktigt med maktperspektiv, men samtidigt så måste alla kunna kritiseras så länge det görs sakligt. Att hindra människor från att göra sitt jobb känns inte okej.

Det är nog jobbigt för Ekis, förstår Aleksa Lundberg, men på en strukturell nivå är det ändå transpersonerna som är mest utsatta. Den som är diskriminerad får bete sig lite hur som helst mot andra, för det är ändå mest synd om hen. Det är en extrem maxim som jag tror de flesta transpersoner inte ställer upp på. Vänstern borde definitivt inte göra det.

Jag har själv märkt av en benägenhet kring hur vissa anser sig kunna vara hur otrevliga som helst, skriva i caps och kalla folk för ”jävla förtryckare” om de inte håller med om allt, med argumentet att ”ingen ska kunna kräva god ton”. Jag tycker inte att det är okej för mig i egenskap av kvinna att vara otrevlig mot en man enkom för att han är man och tycker annorlunda än mig (undantag om han uttrycker grov sexism t.ex.) och därför tycker jag inte heller att det är okej när andra grupper skriker mig i ansiktet för att jag inte har exakt samma åsikter.

De ideologiska frågorna är roligare att ägna sig åt. Aleksa Lundberg menar att vi måste sluta tänka i termer av biologiskt kön eftersom den dikotomin är själva förutsättningen för förtrycket – vi måste sluta identifiera oss med de kön vi tilldelats.

Det är en fin men kanske väl utopisk tanke.

Halva jordens befolkning har tilldelats en livmoder. Den ger oss sen två hundra tusen år tillbaka gemensamma erfarenheter kring reproduktion och arbetsdelning. För 3,5 miljarder människor är patriarkatet en realitet.

Strävan är att vara så okategorisk som möjligt när man kategoriserar, men det är ändå ofrånkomligt att vi pratar om väldigt stora grupper, också om det finns kvinnor som har penis och män som föder barn.

 

Jag vet att många antagligen blir förbannade av det här sättet att uttrycka sig, men jag håller med. Låt mig få utveckla. Jag tycker helt klart att vi ska respektera transpersoners könsidentitet, de ska få vara män och kvinnor precis som cispersoner. Men vad vi inte får glömma är att patriarkatet inte är transmedvetet, det utgår ifrån en biologisk tvåkönsnorm och att låta bli att låtsas om detta är lika kontraproduktivt för att motverka sexism som det är att påstå att om vi bara låter bli att tänka i termer av att det finns olika etniska grupper, olika hudfärger etc så kan vi lösa rasismen. Exempel: Att gravida länge inte fått bestämma över sin kropp har en direkt orsak i att det gjorts en koppling mellan personer som kan bli gravida och gruppen kvinnor samt att just kvinnor varit strukturellt underordnade män. Det är en del av kvinnoförtrycket och då spelar det ingen roll att alla som kan bli gravida inte är kvinnor eller att alla kvinnor inte kan bli gravida (inte ens alla cis-kvinnor för att vara rättvis) eftersom det patriarkala samhället förtrycker både personer som uppfattas som kvinnor i allmänhet samt personer som har biologiska egenskaper som kopplats till kvinnlighet. Därför måste vi ha med biologiska förutsättningar i diskussionen om kvinnoförtryck och vi måste ha ett språk för detta, annars riskeras det att komma i skymundan hur sexismen förtrycker människor utifrån just biologi.

Normkritik måste vara en självklarhet för alla inom vänstern, och har också alltid varit det även om många nu påstår motsatsen. Det är den kulturradikala traditionen, gemensam för liberalerna och vänstern, som drivit Sverige att bli världens mest progressiva land. Det är inte vänsterns fel att man slutade tvångssterilisera transpersoner först 2013.

Här har Linderborg fel. Vänstern har inte alltid varit normkritisk. Kritiken mot vänsterrörelsen som blundande inför många strukturer är många gånger legitim. Här anser jag att Linderborg förskönar vänsterns historia.

Politik är en sak, organisation är nåt annat. Det klart att det finns fördomar i vänsterns dagliga arbete precis som på alla andra ställen. Homo- och transpersoner möts av blickar som heterosexuella slipper. Rasifierade – för att nu vara tillmötesgående och använda det ordet – måste kämpa mer än andra för att ta sig fram i organisationen, liksom funktionsnedsatta. Jag förstår också de som vittnar om att de ibland tänker på sig själva som ”alibin”.

OT: Till skillnad mot Linderborg (?) tycker jag att rasifiering är ett bra ord. Men felet med hur det oftast används (även av Linderborg här) är att det görs till ett begrepp för vad någon är snarare än vad någon blir. Som bloggaren Amra sa angående det i podden Unite the fight så vill väl ingen identifiera sig som sitt förtryck. En blir rasifierad, precis som att jag kan bli objektifierad men det gör inte att jag vill bli benämnd som ”en objektifierad person” i andra sammanhang.

Men de som nu talar om att just vänstern är så dum och dålig borde precisera vilken vänster man avser. Det blir konstigt när man står i ABF-husets största sal på Socialistiskt forum och säger att ”vi har ingen röst inom vänstern”. Det är ju uppenbart inte sant.

Här kan jag inte säga annat än att jag håller med. Jag var själv på Socialistiskt forum och kunde räkna till minst 5 olika seminarier som alla behandlade marginaliserade gruppers rätt att ta plats inom vänstern. Visst finns det stor plats för förbättring, men att de inte tillåts ta plats är uppenbarligen inte sant.

Om jag ska vara bitsk, kan jag säga att det bevisligen är en framkomlig karriärväg att fixera sig vid vänsterns opinionsbildare, men som antirasistisk och antikapitalistisk strategi verkar den inte helt övertygande.

Det strukturella förtrycket projiceras på enskilda personer, men ju mer individcentrerade vi blir, desto mindre kraft får kollektivet att flytta fram positionera, skriver Rosén.

Jag håller än en gång med. Individfokuset är nog ett av mina största nemesis i allt detta. Identitetspolitik har jag inget större problem med, med när individfokuset verkar komma på köpet blir jag trött.

Som exempel på ”vänsterns” fördomar anförs att Afrofobirapporten som utkom i februari i år har negligerats.

[..] Den är avslöjande på många sätt, men är begränsande eftersom den mer har karaktären av ”Ställ upp på den här formuleringen!” än ”Gör den här förändringen!”. Allt utmynnar i det taffliga kravet att högskolevärlden måste ta frågan om afro­fobi på allvar.

Det visar hur akademiskt det här är; man påtalar orättvisor, men det är upp till nån annan att föreslå lösningarna. Men en teori som gör anspråk på att vara aktivistisk för fler än de som själva förespråkar den, blir ju väldigt svag om den inte ger förslag på politisk praktik för hela det kollektiv man menar sig tala för.

Vilka rättigheter har man om man kommer sex timmar för sent till jobbet för att polisen jagar papperslösa? För många är bristen på organisation mer akut än bristen på representation.

Det finns en stor poäng här som är vidare än bara den rapporten som nämns. Jag har märkt en viss benägenhet inom den moderna feminismen och antirasismen att fokusera väldigt mycket på att ha den rätta analysen av vad problemet är men inte lika mycket på vad vi ska göra åt problemet. Det är en tröttsam del av den medelklassifiering men kanske framförallt akademifiering som drabbat sagda rörelser på så sätt att politisk analys nu går före politisk praktik.

Alla identitetspolitiker bedyrar sitt klassperspektiv men har ändå väldigt svårt att ge klass en naturlig plats i resonemanget. (För ett av några undantag, se Alma Mäkeläs blogg Ett oskrivet blad)

Vita privilegier är just ett sånt begrepp som blir alltför kategoriskt om det används utan en hänsyn till klasskillnader. Liberal hegemoni är ett ytterligare ett som slängs runt. På vilket sätt menar Judith Kiros att identitetspolitiken utmanar ”den liberala hegemonin”?

Tydligen är jag identitetspolitiker, haha (samt att hon använt mitt något inkorrekta twitternamn).
Men utöver det, jag håller med, klassperspektivet är inte en naturlig del i dagens intersektionalitet.
Vita privilegier finns självklart, men jag är själv trött på hur epitetet ”vit man” slängs runt som den mest privilegierade gruppen i samhället trots att många vita män är bra mycket mindre privilegierade än mig tex på grund av sin klasstillhörighet. Och hur så kallad identitetspolitik skulle utmana den liberala hegemonin har även jag svårt att förstå då id-pol inte gör anspråk på resursfördelning och därför är harmlös för de flesta liberaler.

Många låter sig nog förföras av identitetspolitiken då den lyfter vänsterns honnörsord ”förtryck”. Men det är skillnad mellan exkludering (svarta, kvinnor, bögar … får inte vara med) och exploatering (utsugning, mervärde, profit).

Två viktiga frågor att att ta sig an, men den ena är vänster och den andra kan lika väl vara liberal.

Jag tror därför att Moa Matthis har fel när hon påstår att arbetarklassens män är nöjda med att deras kvinnor tjänar sämre. Jag vägrar tänka på män som såna sadister och dessutom begränsar kvinnolönerna hela hushållets rörelsefrihet. De enda som verkligen tjänar på differentieringen är arbetsköparna.

Visst finns det säkert arbetarmän som är nöjda över att tjäna mer. Men knappast som regel. Jag känner ofta ett obehag ang att sätta arbetarmän och arbetarkvinnor emot varandra på det sättet. Visst, sexism existerar på alla nivåer i samhället, men varför öppna upp för ökad splittring mellan två grupper, som faktiskt bägger är underpriviligerade, på det sättet?

På samma sätt är det inte bara rasifierade som drabbas av rasismens ekonomiska mekanismer; lönerna pressas ner över hela linjen. Löneskillnader rotade i kön och ras splittrar kollektivet, det är kapitalismens medvetna strategi, det fattade redan Marx och Engels. Det är därför vänstern alltid ropar: Håll ihop klassen!

Tror man nåt annat, vet man mycket lite om vänstern.

Det låter som ett sätt att släta över problem som faktiskt finns inom vänstern. Problemen finns dock i alla grupper och är inte specifikt centrerade i vänstern, vilket är viktigt att påpeka. Men annars har Linderborg rätt i att varje vänsterperson borde se på löneskillnader på det sättet. Sen är det tyvärr inte alltid så det är.

Jag har fortfarande inte fått svar på frågan hur identitetspolitiken är ett vänsterprojekt och en vänsterpraktik.

Med vänster menar jag en rörelse som inte bara är normkritisk utan också arbetar för ett annat produktionssätt än kapitalism. Ett jättekliv, ett historiskt språng. Socialism, helt enkelt. Det är drömmen om socialism som är dolken i köttet, utan den blir det inte mycket kvar av vänsterns egenart.

Som jag tidigare skrivit så kan id-pol vara en del av ett vänsterprojekt men är det inte i sig. Många verkar göra likhetstecken mellan feminism/antirasism/miljöpolitik och vänster, vilket det långtifrån alltid är. Det blev tydligt efter EU-valet när FIs och MPs framgångar sågs som ett tecken på en vänstervåg. Trots att varken FI eller MP kallar sig vänster. I ett samhälle som blir allt mer avpolitiserat så krävs det tydligen inte mycket för att anses vara vänster.

Erik Wijk menar att vänstern måste omfatta liberalismens universella idé om alla människors lika värde. Självklart! Men problemet är att identitetspolitiken börjar partiellt: det här handlar om mig. Tyvärr slutar den också ofta där: jag, jag, jag.

Individualismen än en gång. Visst kan det finnas en poäng i att utgå från egna upplevelser och erfarenheter, men problemet blir när det gång på gång stannar där och inte utvecklas till något större, en analys av hur sakernas tillstånd kan förändras.

En paradox lyser över hela debatten: identitetspolitikerna ser sig gärna som underdogs och avantgardister men blir ändå helt uppbragda när de nu får sitt perspektiv ifrågasatt.

Det är det här som är så tråkigt med många av dem – de anser sig ha tänkt färdigt. De är liksom klara, har bestämt sig för vad som är rätt och riktigt, och den som inte tänker likadant stämplas som fördomsfull.

Det här är en viktig poäng. I tolkningsföreträdets namn anser många att ingen annan får uttala sig än de som själva upplever ett förtryck. Tolkningsföreträde kan ha en viktig poäng. Jag kan tex inte påstå mig veta bättre hur det är att leva som muslimsk kvinna i Sverige än vad just en muslimsk kvinna kan. Men när det tillslut handlar om precis allt som rör en viss fråga där en inte får uttala sig alls om en har andra åsikter utan att själv ha rätt erfarenhet, då dör diskussionen och få utomstående kommer ta till sig.

Judith Kiros och Diana Mulinari påstår att det är identitetspolitik som är feministisk och antirasistisk kamp. Det är ett både ohistoriskt och fult sätt att förminska andras engagemang.

Och här har vi typ grundproblemet med den här diskussionen. Hur människor verkar tro att identitetspolitik = vissa specifika frågor vilket gör att de antar att kritiken mot id-pol är kritik mot sagda frågor.

Det är många som av en rad olika skäl inte vill ha den här debatten, några påstår att den ”splittrar vänstern”. Det är en skapligt auktoritär inställning. En levande, demokratisk rörelse måste tänka precis tvärtom – problematisera och debattera mera.

Jag kan dock känna att, tja. Vi har ett rasistiskt parti i riksdagen. Politiskt kaos och närmar oss nyval vilket skulle kunna innebära än mer makt åt sagda parti. Något som kommer att slå mot såväl kvinnor, transpersoner, arbetare och personer som rasifieras. Och så sitter folk och diskuterar vem som har och vem som inte har stor makt inom vänstern, och jag inser det paradoxala i att jag slänger in ved i den elden genom detta inlägg. Men för fan, prioritera!

 

 

”Positivt tänkande” hjälper inte mot någon depression.

Vi har nog alla sett dem. De kanske delas av vänner och släktingar på Facebook, eller sitter uppe i kollegans arbetsrum. Bilderna med vackra naturmiljöer eller lyckligt skrattande människor och ord skrivna i snirkliga bokstäver som ska få oss att må bättre genom att uppmana till att leva i nuet, se livet från den ljusa sidan, ta dagen som den kommer, dansa i regnet eller glömma gamla oförrätter osv. Vi är också många som är trötta på alla dessa budskap men kanske inte alltid orkar säga något, vi vill ju inte stöta oss med någon som antagligen bara menar väl.

happiness-can-be-found-even-in-the-darkest-of-times

Så varför kan inte vi också bara glädja oss åt detta positiva budskap och sluta leva i vår negativa lilla bubbla? Tja, många mår på riktigt dåligt, vi kanske lider av depression, ångest, har PTSD med mera och är så vana att höra floskler kring att vi bara behöver ”tänka positivt” så blir allt bättre. Nå, för den som aldrig lidit av psykisk ohälsa kan det kanske vara svårt att förstå att livet under depression inte spelar efter samma regler som annars. Vi får höra att vi bara behöver ”komma ut lite” och hitta på något kul, men depression kan innebära att allt det där som vi tyckte var kul innan känns lika givande som att stirra in i en vägg. Ångest kan innebära att det vi tidigare tyckte om skapar starkt obehag. Att tänka positivt FUNGERAR INTE i den situationen. Det kan snarare vara kontraproduktivt då forcerade positiva tankar kan skapa ännu mer oro och ångest när det inte lyckas.  Inte bara det att vi mår dåligt, vi misslyckas även med att tänka bort det.

life rain

 

Det är lite som att uppmana en person som brutit benet att tänka bort smärtan. Det kanske fungerar med mindre problem, lite daglig nedstämdhet kan botas genom att ha det kul med vänner, tänka glada tankar etc. Men långvarig ångest botas inte genom tankeförändring. Precis som en fysisk sjukdom måste botas genom medicin och läkarvård så behöver en person med psykisk ohälsa professionell hjälp och stöd för att ta sig ur den. Att bara uppmana en person som lider av psykisk ohälsa att försöka ändra sitt tankemönster för att må bättre är därför ett slag i ansiktet.

Lider du av depression?

”Men du behöver bara tänka på allt positivt i livet!”

*Smack över kinden*

PTSD?

”Det som har hänt har hänt, lämna det bakom dig!”

*Pang! Rakt i skrevet*

Generellt ångestsyndrom?

”Ta det lugnt! Allt ordnar sig nog.”

*Knytnäve rätt i solar plexus*

Så varför har dessa positiva budskap fått ett så stort genomslag? Det finns såklart flera olika förklaringar, en av dem kan sägas ha börjat strax innan krisen i USA där flera företag delade ut böcker likt ”Vem snodde osten?” för att uppmana alla de som skulle avskedas att inte bli upprörda och skylla på företaget utan istället försöka se sig själva som sin egen lyckas smed. De som fick stanna kvar, ofta med en tyngre arbetsbörda än tidigare skulle istället bli uppmuntrade att fortsätta utan att klaga genom så kallade ”Motivational posters” med liknande budskap om att tänka positivt och arbeta smartare. En typ av nyliberal strategi för att öka produktiviteten till mindre kostnad men hålla människor lugna.

poster-motivational_00390268

En annan förklaring till det ökande intresse för positiv tankeförändring och sökande av hjälp i new age-liknande andlighet kan vara hur osäkerheten på arbetsmarknaden i och med ökad arbetslöshet, otrygga anställningar och ökade sjukskrivningar skapat en strukturell ångestepidemi som människor försöker hantera så gott de kan genom vilka medel som står till buds. Därför har många dragits till dessa glättiga budskap i hopp om att det kan förbättra deras eget och andras mående. Då den allmänna ideologin gått allt mer mot ett individfokus har det också blivit självklart att vi ska titta inåt mot den egna personen istället för att se och försöka lösa de yttre faktorer som många gånger kan vara orsaken till vår situation.

Den kult som skapas kring positivt tänkande kan alltså, om vi vågar vara lite radikala, ses som en kraft som i realiteten verkar för att behålla status quo och som försöker få oss att ändra oss själva för att passa in efter samhällets allt snävare förväntningar istället för att störta dem till marken.

Tre sorters politisk verksamhet.

Jag har funderat på det här med olika sätt att förhålla sig till politisk verksamhet och aktivism och jag tycker mig kunna utkristallisera tre vanliga sätt att se på samt prata om förändringsarbete vilket jag har för avsikt att framföra. Det är mycket möjligt att någon annan tidigare framfört en liknande teori kring politiskt förhållningssätt och dessutom bättre än jag gör här, men då får det så vara.  De tre olika förhållningssätten kallar jag här för politisk teori, individuell praktik och strukturell praktik. De olika utgångspunkterna går att använda på nästan alla frågor och jag kommer därför använda några exempel.

Politisk teori

Är precis vad det låter som och är väl egentligen grunden för all typ av politisk praktik.
Rent konkret kan det vara exempelvis marxistisk teori, feministisk teori, teorier kring heteronormativitet och queerteori, postkoloniala teorier, teorier kring miljöpåverkan med mera.
Det kan såklart vara viktigt att ha en teoretisk grund för det politiska arbete som ska genomföras, men teorierna i sig påverkar sällan så mycket ifall vi inte omsätter dem i praktik.

Individuell praktik

Individuell praktik handlar mycket om vad du som individ gör i din vardag. Det kan exempelvis handla om att skänka pengar till behövande, att agera jämställt eller normbrytande, att använda ett inkluderande språk, lyssna på vad utsatta grupper har att säga om sin situation, medvetandegöra andra om orättvisor, vara medveten om sina privilegier, handla ekologiskt hållbart med mera.
Alla människor har såklart ett ansvar att i största möjliga mån leva som de lär, respektera andra människor, inte bete sig som svin eller utnyttja förtryck till sin egen fördel. Att göra det, trots vetskap om att det är fel är helt enkelt en typ av dubbelmoral och i vissa fall direkt ruttet. Men att tro att en individuell praktik räcker för att förändra samhället är i grunden en liberal tanke som gång på gång misslyckas. För varje person som lyckas leva på ett bra och rättvist sätt så går det minst tio som inte gör det. Därmed krävs det något mer för att påverka samhället i grunden. Individuell praktik har många likheter med det som lite nedsättande brukar kallas för identitetspolitik där vi tar in vårt politiska engagemang och praktik som en del av vår identitet.

Strukturell praktik

Strukturell praktik handlar om konkreta åtgärder och förändringar i samhället samt att förändra de grundläggande strukturer som kan antas vara grunden till vissa problem.  Som att dela föräldraförsäkringen enl lag, höja löner i offentlig sektor, införa krav på jämnare representation inom viktiga delar av samhället, bygga fler billiga lägenheter centralt för att minska segregation och bostadsbrist, minskad arbetstid för att kunna dela på arbetstiden och skapa fler arbeten, höja skatten för högavlönade för att investera i samhället och utjämna klasskillnader, sätta press på producenter att producera på ett miljövänligt sätt, höja skatten på vissa varor som inte är producerade på ett bra sätt och sänka den på de som är, införa ett tredje juridiskt kön, gör föräldrabalken könsneutral avseende gifta par där den ena blir gravid, lägg till transpersoner i hatbrottslagen, med mera.

Strukturell praktik syftar till att förändra grundläggande strukturer i samhället med syfte att förbättra i större skala utan att lägga allt ansvar på individer att medvetandegöra sig själv och andra eller handla på rätt sätt. Tanken är att skapa ett bättre samhälle direkt genom att forma om och förändra det som är dåligt och fel. Jag upplever ofta att de politiska rörelser som främst agerar på internet, så kallad slacktivism, främst fokuserar på de två första förhållningssätten till politik men sällan på praktiskt politiskt arbete på en strukturell nivå.

Att vara marxistisk feminist

Jag beskriver mig ofta som en marxistisk feminist. Marxistisk feminism är en inriktning inom feminismen som sällan räknas med tillsammans med de vanliga feministiska inriktningarna så som exempelvis radikalfeminism, queerfeminism och liberalfeminism. Därför tänkte jag skriva vad det innebär att vara marxistisk feminist för mig och hur det skiljer sig från andra grenar. Likheten mellan olika inriktningar kan sägas vara att alla ser ett problem med ojämställdhet i samhället avseende kön, skillnaden är att alla olika riktningar har olika sätt att förklara vad ojämställdheten beror på, och således vad som behöver göras för att åtgärda den.

Marxismen är inte helt populär i den moderna feminismen då den ofta sammankopplas med vita heterosexuella cis-snubbar som menar på att alla könsorättvisor magiskt kommer att försvinna ifall vi koncentrerar oss på att försöka krossa klassamhället. Det är dock inte den synen som jag syftar till då jag pratar om marxistisk feminism, utan ett sätt att använda sig av marxistisk teori på feministisk grund. För att göra det mer tydligt vad jag menar ska jag göra en jämförelse med andra vanliga feminismer.

Radikalfeminism som är en av de vanligaste menar på att grunden för ojämställdheten i samhället är att vi lever i ett patriarkat. Det vill säga en struktur som gynnar män framför kvinnor och att denna struktur tar sin yttersta form i relationen mellan man och kvinna. Detta förklarar också varför den tidiga radikalfeminismen (samt vissa delar av den senmoderna) ofta uppmanar kvinnor att avstå relationer med män.
Queerfeminismen fokuserar istället på hur det är heteronormen som kan förklara orättvisor, dels förväntningarna på att vi ska leva i heterosexuella förhållanden men också agera efter heterosexuella mönster, det vill säga, vi ska inte bara vara män och kvinnor som attraheras av ”det andra könet” utan vi ska även leva upp till respektive könsroll. Män som förtycker kvinnor kan alltså förklaras i deras görande av maskulinitet, som en del i det heterosexuella spelet.
Liberalfeminismen är starkt knutet till liberalismens syn på lika rättigheter och skyldigheter och menar att ett samhälle där alla har möjligheter att vara individer också är ett jämställt samhälle. Liberalfeminismen kräver därmed lika rätt inför lagen, därefter är det oftast upp till individen att leva på ett jämställt sätt.

marxist-feminist-dialectic

Marxistisk feminism kan till det yttre likna radikalfeminismen med dess beskrivning av samhällsstrukturer med den skillnaden att marxistisk feminism i mindre utsträckning diskuterar relationer och i större utsträckning betonar att strukturerna har sin grund i en materiell fördelning av resurser. Jag syftar här kanske framförallt på ekonomi som i vårt kapitalistiska samhälle är den mest grundläggande maktfaktor vi har. Män har, generellt sätt, suttit på större ekonomiska resurser än kvinnor under en mycket lång tid, och män sitter, generellt sett, på mer resurser även idag, även om skillnaden inte längre är lika stor. Ekonomi är en sådan där fråga som många tycker är ganska tråkig eftersom det uppfattas som svårt och obegripligt. Men det behöver inte vara speciellt svårt. Om vi ser tillbaka på historien så har kvinnors relation till män länge haft en ekonomisk grund. Kvinnor förväntades tidigare inte förvärvsarbeta efter att de gift sig och var därför ekonomiskt beroende av sin man. Även i modern tid har kvinnor förväntats stadga sig med en man som tjänar mer än hon själv, samt investera mer tid åt oavlönat arbete. Denna ekonomiska fördelning har inneburit att kvinnor förpassats från den offentliga sfären till den privata, men det har även inneburit mindre frihet för kvinnor. En kvinna som inte trivs i en relation har haft sämre möjlighet att lämna den om hon varit ekonomiskt beroende jämfört med om hon varit ekonomiskt oberoende. Detta har såklart även inneburit ett ojämlikt maktförhållande såväl strukturellt som individuellt mellan män och kvinnor.

Marxistisk feminism skiljer sig på det sättet ifrån det nutida fokuset på identitetspolitik och individualism då den istället fokuserar på grundläggande förutsättningarna som finns i samhället. Att vara marxistisk feminist behöver inte innebära att en blundar för exempelvis könsnormer och förväntningar, men fokus ligger inte främst där utan på det mer konkreta. Den nutida synen på att det går att utbilda bort strukturer och orättvisor genom att uppmärksamma dem ger den marxistiska feministen därför inte så mycket för. Då är det viktigare att skapa de materiella förutsättningarna som behövs för att strukturerna ska falla sönder. Exempelvis genom att se till att höja lönen inom kvinnodominerade yrken. Arbeta för jämnare könsfördelning inom viktiga områden. Sänkt arbetstid, fri barnomsorg, minska bostadsbristen (tänk våld i nära relationer) med mera.

Men könsroller och normer då? Det är givetvis sant att normer kan fungera extremt förtryckande, men enligt den marxistiska filosofin har normer nästan alltid en ekonomisk och materiell grund. Och att det absolut viktigaste vi måste göra är att förändra den materiella grunden för att kunna krossa normen. Exempelvis det faktum att kvinnor förväntas tänka mycket mer på sitt utseende än män kan kopplas till att kvinnor varit beroende av att finna en man som kan försörja henne, medan män på samma sätt inte varit ekonomiskt beroende av att finna en kvinna. Därför har kvinnans viktigaste kapital på relationsmarknaden varit hennes utseende, för män har det varit ekonomin.

Precis som med andra feminismer gäller det såklart att inte vara allt för dogmatisk. Det finns bra och intressanta analyser i flera olika feministiska inriktningar som inte bör förkastas, precis som att det finns mycket som kan kritiseras i alla. Vad jag framförallt tilltalas hos den marxistiska feminismen är dess konkreta politiska lösningar på jämställdhetsproblem som ger möjlighet till förändring i många människors vardag redan från början. Istället för att se feminismen som ett individuellt projekt för att skapa jämställdhet i vardagen så betonas strukturförändringar som kommer alla till del. Ett klargörande är dock att detta såklart inte ger en marxistisk feminist rätt att agera som ett sexistiskt svin i vardagen, att det inte är dina individuella handlingar som kommer att skapa ett jämställt samhälle innebär inte att du inte har någon skyldighet att så att säga försöka leva som du lär och bete dig som en rimlig människa. Om någon nu skulle tro det.

Positionering, identitet och politik som varumärke

Det har hänt något i svensk politik de senaste åren. Den nutida politiken handlar allt mindre om övergripande ideologier, samhällsvisioner, folkrörelser eller klasslojalitet. Istället är det positionering i specifika frågor, originalitet och gruppidentitet som är viktigt, åtminstone bland unga väljare. De gamla breda partierna upplevs som mossiga och omoderna medans nya partier som positionerar sig utifrån andra utgångspunkter än den klassiska höger-vänsterskalan har fått ett uppsving. Miljöpartiet är exempelvis betydligt större än såväl moderaterna som socialdemokraterna bland förstagångsväljare med 24,69% enligt sifos undersökning från augusti. Feministiskt initiativ är starkast i åldersgruppen 24-29 år med siffror på 6,94% (jämfört med 2,47 för alla åldersgrupper) och i samma åldersgrupp ligger Sverigedemokraterna på rekordhöga 17,45%. Den klassiska höger-vänsterskalan bygger ju på idén om klassintresse där de undre klassernas intressen i regel företräds av vänstern medan de övre klassernas intressen företräds av högern. Vi har dock på senare tid sett en utveckling där höger och vänsterbegreppen blir allt mer otydliga för gemene man även då klassklyftorna ständigt ökar. Vi har Moderaterna, ett klassiskt borgarklassparti som gjort allt för att tvätta bort överklasstämpeln och föra fram en ny och mer folklig framtoning, samtidigt som det klassiska arbetarpartiet Socialdemokraterna väljer att gå höger ut för att vinna över väljare från högerblocket. Det stora partierna upplevs därför som allt mer otydliga och det gör även höger och vänster som begrepp. Bredare partier upplevs som vacklande och ospecifika vilket banar vägen för partier med en tydlig linje i en viss specifik fråga.

Samtidigt så blir partierna allt mindre medlemsmässigt i takt med att allt färre människor engagerar sig politiskt på sin fritid. De breda folkrörelsernas tid är förbi, politik betyder för de allra flesta människor valdag vart fjärde år, inte medlemsmöten och årskonferenser, och när medlemsantalen hos partierna sjunker så blir väljarna också allt mer rörliga då de inte längre finns någon naturlig lojalitet för dem. Detta resulterar även i att partierna inte längre kan utgå ifrån och driva sina egna medlemmars intressen framför allt annat, utan istället måste tänka mer likt vilken PR-konsult som helst. Partiet blir ett varumärke som måste paketeras in i en viss förpackning och driva de frågor som står på agendan just nu för att ha någon som helst chans i dagens snabba kommunikationssamhälle. På samma vis blir även partier en del i identitetsbyggandet allt eftersom partier blir mer varufierade. Inte minst för den unga, urbana och trendkänsliga medelklassen. Vilket parti har de snyggaste tröjorna eller tygkassarna, vilka är som mest flitiga på sociala medier eller driver frågor som är mest rätt i tiden? Valkompasser på nätet hjälper dig att hitta partiet som passar just dig. Att släppa roliga och lättsmälta texter och videos som enkelt kan delas på facebook kan vara viktigare för att öka väljarbasen än att driva verkligt kampanjarbete ute på gatan och i föreningar. Att vara först med att säga sig vara för eller emot en viktig fråga blir också viktigare och kan få folk att svänga mellan ett parti till ett annat vilket ökar andelen populistiska uttalanden och plakatpolitik. Partier blir till varor som ständigt ska säljas in hos nya potentiella väljargrupper istället för att vara en levande rörelse vars väljarbas är grundstommen. Därför kan partier, genom välgenomtänkta utspel och kampanjer få nya sympatisörer över en natt, såväl som de kan förlora dem lika lätt igen.

I grunden är det en utveckling som kan vara missgynnande för demokratin, där det parti som har den mest klatschiga sloganen och med mest säljande varumärke som har störst chans att öka sitt röstantal istället för de parti som får flest övertygade sympatisörer. Den representativa parlamentarismen i kombination med en kapitalism och en varufetischism som bygger på identitet skapar en politik där positionering i specifika frågor, för och emot, ja eller nej, blir viktigare än verklig samhällsförändring. Ett exempel är Feministiskt initiativs slogan ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. Att FI positionerar sig emot SD är det väl ingen som missat, de framställer sig ofta som det parti som tydligast tar avstånd ifrån SD och deras politik. Men hur mycket det påverkar i praktiken är en annan fråga. Det finns nämligen ingenting som tyder på att en ökad positionering mot SD minskar SDs inflytande. Därför är det lätt att känna att ”ut med rasisterna” ekar tomt om slagordet inte reflekterar något praktiskt arbete för det samma. SD och FI har ju väljarbaser som nästintill ligger så långt ifrån varandra det går att komma, och ett ökat andel röster på FI gör därför varken till eller från för röstandelen till SD och vice versa. Slagordet är därför, främst gynnande för att vinna sympatisörer till FI bland alla de som redan är övertygade om att SD är ett dåligt parti. Att vara mest tydlig med med sin antirasism anses viktigare än praktiskt antirasistiskt arbete.