Kategoriarkiv: Identitetspolitik

Högern räds en vänster utan moralpredikningar

Ingen har väl missat högerns högljudda kritik av ”identitetspolitik”. Fokuset ligger ofta på att vänstern är fånig, att nu får man inte säga vad man vill i det här jävla landet och är själv i regel precis lika tramsig som den identitetspolitik som de säger sig kritisera. Ja, jag säger ”lika tramsig”. Men nog om det just nu.

En vanlig reaktion och tankegång från fellow kamrater vänster ut är att ”om högern kritiserar det så är det rätt!”. Det är ett farlig och antiintellektuellt förhållningssätt där vi dansar helt efter högerns pipa, fast baklänges och spegelvänt. Där vi lägger de egna analyserna på hyllan och reagerar på andras politik snarare än tar första steget. För även om högern är väldigt glada att kritisera ”radikala kulturanalyser” och individfokuserade moralpredikningar så är den formen av fokus och politik helt ofarlig och i värsta fall spelar dem rakt i händerna. Om det är något som får människor utanför den kulturpolitiska vänsterbubblan att reagera med obehag så är det just de stenhårda morlapredikningarna och ett språk som ingen förutom de mest insatta förstår sig på. Jag vill inte ägna mig åt konspirationsteorier, men det är nästan så att man undrar om detta inte är exakt vad högern, oavsett om de befinner sig på den konservativa eller libertarianska sidan, vill åt. En vänster som majoriteten av arbetarklassen (och befolkningen i allmänhet) inte förstår sig på och en höger som kommer med ”rätt” kritik.

Vad som i verkligheten är skrämmande för högern är tanken på en vänster som i regel lyfter huvudet ifrån kulturen och livsstilarnas moln, tittar uppåt och ifrågasätter maktens korridorer. Som likt en enda stor organiserad Katniss Everdeen funderar ut vem den verkliga fienden är och riktar pilen uppåt mot himlen. Varför skulle borgerliga ledarskribenter i landets största tidningar egentligen bry sig ett jota om vad några kolumnister i, för utomstående folk, obskyra vänstertidskrifter tycker om vilka kläder som är okej, vilken kultur som är problematisk eller hur man ska uttrycka sig? Jo, för att det är en ofarlig fråga och de vet att de kommer få fler ryggdunkningar än vad de kommer att få skit om de tar upp det. ”Nu har det väl ändå gått för långt” skriver de och folk står som nickedockor.

Att istället bemöta vänstern när det kommer till frågor så som låga löner, nedskärningar i välfärden eller pengar som försvinner till skatteparadis skulle vara direkt farligt. Då skulle de inte längre ha majoriteten med sig utan mot sig. Då skulle de bli granskade, ifrågasatta. Då hade de inte längre kunnat peka ut vänstern som ”kultureliten som pratar över huvudet på vanligt folk” eftersom det skulle peka ut dem som (försvarare av) den verkliga eliten. Varje populists verkliga mardröm!

Mitt syfte är inte att skriva ännu en text om den hemska identitetspolitiken utan att peka ut vad som händer när man lägger all sin politiska kraft på ett kulturkrig dömt att förloras. När vänstern grabbade åt sig diskussionen om kulturen och i gengäld lät högern få veto om ekonomin så var det vi som drog den stora nitlotten. Då den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet kulturell hegemoni (ett begrepp som i betydelse är nära besläktat med postmoderna begrepp så som normer, strukturer och diskurs) så menade han att det är den härskande klassen som sitter på makten över kulturen och vad som anses korrekt. Det kan tyckas ologiskt i en tid där det ”politiskt korrekta” sägs komma vänster ifrån. Men samtidigt är det just det ”politiskt korrekta” som sällan eller aldrig utmanar på djupet och det är också den diskussionen som drivs och uppmuntras höger ifrån.
Att diskutera normer, kultur och individer utan att diskutera makt är som att enbart försöka ansa topparna på det stora träd som vi kallar orättvisa och strukturellt förtryck. I förlängningen kommer förtrycket inte utmanas mer än dess yttre form.

Annonser

Trams om identitetspolitik döljer relevant kritik.

Jag inser att jag har hoppat på det här tåget lite sent nu i ett klimat där allt ska ske direkt, men eftersom det är en fråga som ständigt är aktuell på något sätt så skriver jag om det ändå.

Okej, identitetspolitik. Åsa Linderborg skrev en text om Kungliga Operan och deras affisch. Jag tänker inte gå in närmare på affischen i sig och vilka problem som finns med den. Det finns det nog andra som kan göra bättre. Men jag tycker att Linderborgs analys är märklig och liknar någon slags extremliberal ”allt är okej och inget ska få kritiseras”. Det är måhända inte vad hon menar, men resonemanget landar där när hon framför att ”kränkthetskulturen vi lever i är förödande för den konstnärliga friheten”. För var går gränsen? Vem bestämmer vad som är rimligt att kritisera och vad som är rimligt att i efterhand plocka ner? Självklart kan man argumentera för att ”just det här tycker jag inte är så farligt” (även om jag kan tycka att det blir en rätt så respektlös ståndpunkt om många människor faktiskt känner sig obekväma med bilden). Men då kan man inte dölja det bakom ord om ”konstnärlig frihet”. För med samma ord kan vi legitimera exponering av ”konst” från personer som Dan Park i det offentliga rummet, och det tror jag inte de flesta tycker är så rimligt. ”Den värsta formen av censur är självcensur” skriver Linderborg, utan att reflektera över att självcensur är något som vi alla praktiserar dagligen i större eller mindre utsträckning för att över huvud taget kunna umgås med varandra. Du skriker inte till kollegan att den är en jävla idiot, även om det är vad du känner. Det är en bra grej. Kanske den bästa formen av censur när allt kommer omkring.

En sak håller jag dock med Linderborg om, och det är att identitetspolitikens utbredning är förödande, inte minst för vänstern. Att Operans affisch kritiseras och dras in är dock inte en del av problemet. Problemet är vad vi lägger fokus på och varför, det är vad vi ser som roten till strukturella problem i samhället, vår politiska diskurs (hur vi pratar om något) och vad vi därmed ser som lösningen. Att vi ser ”kultur och normer” som roten till rasism, sexism med mera och därmed också vad vi i första hand vill förändra, men inte pratar om materiella villkor.

Identitetspolitik, handlar precis som ordet antyder, om fokus på identiteter. En syn på politik och utsatthet som i första hand en fråga om att din identitet kränks, men betydligt mindre om position och situation. Eller som Linderborg själv uttrycker saken:

”Det är alltid symbolfrågor det handlar om – en bild, ett ord, ett bakverk. Det är i alla fall symbolerna de intellektuella strider om, den verkliga segregationen diskuterar vi inte alls med samma hetta.”

Saken är bara den att det går att kritisera det faktum att vi lägger så oerhört mycket tid på språk och kultur men så sällan pratar om materiell standard, segregation, möjligheter etc, utan att för den sakens skull börja argumentera för rätten att uttrycka sig hur man vill även om det kränker andra människor.

Några exempel på identitetspolitik som spårat ut:
En person ifrågasatte ett uttalande om att ”det är ovärdigt att tigga” med att ”Hur kan ni kalla det ovärdigt? Det är ju deras liv ni talar om!”. Saken är den att det ÄR ovärdigt att tigga. Därför vill jag se en värld där ingen tvingas till detta på grund av fattigdom. Ändå är folk ”med hjärtat på rätta stället” mer upptagna med att försvara rätten att tigga snarare än rätten att slippa.
Ett annat exempel är när folk förminskar frågan om klass till att handla om ”klassisism” där problemet anses vara den så kallade ”medelklassnormen” och att denna gör att det anses vara fult att till exempel klä sig i leopardmönstrade tights, röka under fläkten och titta på Bingolotto. Alltså att problemet anses vara att arbetarklassidentiteten eller normen (i sociologin kallad habitus) hotas, snarare än att tja, ifrågasätta att klasser över huvud taget finns.

En person jag känner sa en gång, halvt på skämt, att ”varje gång jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”. Inte för att normer i sig inte finns eller att det inte kan vara ett användbart begrepp, utan för att just normer anses vara orsak och lösning på alla politiska och sociala problem och därför har kommit att börja representera allt som är dåligt med det identitetspolitiska samhällsklimatet för många av oss som inte köpt det med hull och hår.

Men tillbaka till Linderborg, eller ja, kritiken mot hennes krönika och liknande texter som hon och andra skrivit i frågan. En person som skrev en ganska så delad text på FB uttrycker sig såhär:

För det första; vad är [identitetspolitik]? Så många kulturredaktörer och etablerade, röststarka journalister som tydligen är djupt kunniga om detta fenomen, kan ni snälla förklara för oss andra vad det är?
För det andra; att döma av den mängd text, tankeverksamhet och ideologiproduktion som just nu byggs upp kring detta verkar det som att det är nånting som har ”gått för långt”. Vore bra att få veta vad. För när jag ser mig omkring undrar jag, vad har gått för långt? Var är alla dessa svarta curators och konsthallchefer, var är alla bruna tidningsredaktörer och programledare, alla förläggare, teaterproducenter, skådespelare, fotografer, radioproducenter, rektorer, institutionschefer? Hur kan Aftonbladets kultursida – och för den delen varenda kulturredaktion i detta land – inte ha en enda anställd som är rasifierad och SAMTIDIGT klaga på att det har gått för långt?

Personen börjar med att påpeka att den inte vet vad identitetspolitik är för att sedan uttrycka sig tvärsäkert om saken. Hen svarar på Linderborgs uttalande om att ”identitetspolitiken har gått för långt” som att hon påstått att ”antirasismen har gått för långt”, vilket oavsett vad man tycker om texten eller Linderborg i övrigt, inte är vad som påstås. Hade Linderborg, eller någon annan, kommit med lite djupare kritik av id-pol så hade missförstånden -kanske- inte blivit så stora. Kanske hade vi kunnat ha en diskussion om olika sätt att förhålla sig till frågor samt vad som bör prioriteras eller hur vi kan få till förändringar på allvar? Kanske hade vi kunnat prata om att kunna kritisera kultur som speglar sådant vi ogillar utan att tro att detta är lösningen på all utsatthet? Kanske inte? Men då har vi i alla fall försökt. För jag vill kunna kritisera identitetspolitiken utan att folk direkt ska dra slutsatsen om att jag bara vill försvara nån ”rätt” att få säga n*g*rboll och därmed sluta lyssna. Jag vill att folk åtminstone ska kunna förstå vad jag menar innan de kritiserar mig. Det känns som en rimlig sak att önska. Men då kan vi inte få det till att handla om någon kulturell laziz faire där sexism och rasism ska accepteras i offentligheten på grund av någon ”kulturell frihet”. För det känns minst lika dumliberalt som de som tror att ”normkritik” löser allt och inte ser den materiella grunden.

Skilj mellan individuellt och politiskt kön.

Jag undrar lite varför jag skriver det här. För det första så är det en ickefråga eller borde vara i alla fall vara en och för det andra så finns det så mycket annat som borde skrivas om.

Men det är enkelt att skriva om och det är något som tar plats i debatten på ett orimligt stort sätt och där människor på bägge sidor dessutom tänker fel.

För er som missat det så har det förekommit en diskussion mellan queerfeminister och radikalfeminister angående frågan ”vad är kön”. Eller kanske mer ”vad är en kvinna” och ”vem utsätts för patriarkalt förtryck”.

Medan queerfeminister utgår ifrån identitet ”den som identifierar sig som kvinna är kvinna, den som inte identifierar sig som kvinna är inte kvinna” samt ”alla som inte identifierar sig som män (‘ickemän’) utsätts för patriarkalt förtryck” . Radikalfeministerna menar istället att ”Den som könas som kvinna är kvinna” och blir också förtryckt av patriarkatet.

Jag blir rätt trött på den ideologiska dogmatism som bägge sidor visar på och oviljan att tänka själva, men jag tycker att det är rätt så enkelt att se vari problemet ligger vilket förhoppningsvis bör kunna leda till någon form av lösning (men förmodligen inte, för varför skulle de överge sina dogmatiska föreställningar?).

Problemet är att ingen av grupperna kan klara av att skilja mellan individuellt kön/identitet och politiskt kön. Ur en politisk synvinkel så håller jag till stor del med radikalfeministerna.  Ska vi se på maktstrukturer och utsatthet så kan vi inte utgå från sådant som inte syns eller märks. Utsatthet handlar, bortsett från ekonomisk utsatthet, om kroppar och hur människor upfattar en.

Problemet är att när man överför den könsbilden på individer så sårar man och kör över andra människor.

Om man däremot använder individuellt kön för att förklara verkligheten så, tja gör man helt enkelt en felaktig analys. De patriarkala strukturerna tar inte hänsyn till människors identiteter. Att prata om maktstrukturer som om dessa är transmedvetna och fötrycker människor lika efter identitet bara för att folk inte ska bli sårade blir ett väldigt märkligt resonemang där man baserar sin politiska analys efter människors känslor.

Så ska man ifrågasätta människors identitet? Ska man säga åt människor vad de får eller inte får identifiera sig som? Det är här vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att skilja på individuellt och politiskt kön.

Kvinnoförtryck utsätts vi för när vi antas vara kvinnor, oavsett identitet. Patriarkalt förtryck kan du utsättas för även om du inte antas vara kvinna, tex om du anses ha ett för feminint könsuttryck för det kön du antas vara. Då kan du utsättas för homofobi eller transfobi. Men detta har inte heller med din identitet att göra. Grabbgänget som misshandlar den normbrytande personen på stan skiter helt i vad Hen identifierar sig som. De reagerar på vad de ser vilket är någon som inte agerar som förväntat. Som inte inordnar sig. Som är ett hot mot deras egna status i egenskap av män.

Det går att analysera verkligheten utifrån hur det fungerar och ändå respektera människors självbild. Har man svårt att förstå den självbilden så kan man välja att fokusera på strukturerna och inte individer (det går nämligen utmärkt att bry sig om politik utan att prata individer, fler borde prova!). Om man tycker att det är jätteviktigt att prata om och uppvärdera människors identiteter så kan man fortfarande vara medveten om att dessa kan finnas men att maktstrukturerna inte tar hänsyn till dem och att en person som könas som man och som har ett maskulint könsuttryck fortfarande kan ha mansprivilegier även om hen inte identifierar sig som man på samma sätt som en person som könas som kvinna kan utsättas för misogyni även om hen inte identifierar sig som kvinna eller till och med identifierar sig som man.

 

Om klass, normer, identitetspolitik, marxism med mera.

Kanske lite sent på bollen nu men jag vill ändå skriva om det som hände på instagramkontot kvinnohat och diskussionen därefter. Men framförallt vill jag prata om klassanalys och identitetspolitik.

För er som missat vad som hänt ger jag en snabbgenomgång: Instagramkontot kvinnohat hade personerna bakom Instagramkontot klasshat som gästskribenter. De skrev om begreppet ”klassism” såhär:

Klassism är en förtryckande struktur precis som sexism, rasism, ableism och heterosexism. Till vardags kommer det förpackat i negativa attityder riktade mot personer från under- och arbetarklassen, men också mot sådant (språk, kulturer, livsstilar, yttre attribut etc.) som förknippas med ”lägre samhällsklasser”. Att överhuvudtaget tala om lägre samhällsklasser är också ett uttryck för klassism. I det här fallet kommer vi däremot att tala om just lägre samhällsklasser. Det gör vi enbart för att förtydliga att medelklassen är den dominerande och normgivande klassen, som andra samhällsklasser får stå tillbaka för. Eftersom medelklassen är den normgivande samhällsklassen uppfattas de sociala och kulturella kapital, som förknippas med lägre samhällsklasser, per automatik som lite sämre. Det är med andra ord medelklassens tolkning och definition av de lägre samhällsklasserna som formar under-och arbetarklassens självbild.

white_trash

Exempel på ”klassistisk” stereotyp.

Detta fick stark kritik på grund av hur klassförtrycket beskrevs som en fråga om förtryckande normer men ignorerade det materiella förståendet av klass och tja, kritiken av klassamhället i grunden. Marx! Skrek flera. Läs Marx! Många, inte minst på mikrobloggen twitter reagerade över hur resonemanget fick det att låta som att målet med klasskampen är att medelklassen ska acceptera arbetarklassens normer. Detta ledde bland annat till att Paula Dahlberg skrev följande på Politism:

Att göra klassfrågan till en fråga om identitet är felaktigt på så många plan, men att diskutera klassfrågan utan att använda sig av kapitalismen som begrepp är verkligen helt off. Det visar på en liberal rörelse som vill flirta med arbetarklassen genom att snacka klass utan att ha någon förståelse för vad klass verkligen är.

Klass är inte bara en fråga om vilka kläder som är på modet, vilka resor en borde åka på eller att ha den senaste tekniken. Klass handlar om kapitalistiska strukturer, strukturer skapade för att vi ska konsumera och för att konsumera måste vi arbeta. Klass handlar om vem som får ta vilka jobb, hur säkerheten ser ut på dessa jobb, om vilka som går in i väggen, får arbetsskador eller till och med dör på sin arbetsplats. Klass handlar om vem som måste sjukskriva sitt barn från skolaktiviteten för att det inte fanns pengar till matsäck, eller neka barnet ett kalas på födelsedagen för att det inte finns pengar till att bjuda barnets vänner på tårta. Klass handlar om vilka som har förutsättningen att hålla sig friska, få rätt vård eller betala sina mediciner.

Marx!

Marx!

Jag håller helt med Paulas och många andras kritik av hur klassfrågan avhandlades och resultatet av att låta klass handla om normer och strukturer istället för tillgångar och plats i produktionen. Men med det sagt så tror jag att det finns fler nyanser än så i den här diskussionen. För även om jag personligen är sjukt trött på att när klass väl diskuteras inom den så kallade intersektionella rörelsen så är det på detta sätt, så anser jag inte att det nödvändigtvis är fel att prata om klassnormer så länge detta inte är på det enda eller främsta sätt som klass avhandlas på. Det är klart att det kan vara intressant att till exempel titta på vilka normer som finns inom olika grupper och hur de går att koppla till klass så länge som vi är på det klara med att normerna varken är orsaken till, problemet eller lösningen i klassfrågan.

Men det är här det börjar bli intressant. För även om väldigt många reagerade på hur klass gjordes till så kallad identitetspolitik så är det mycket sällan som folk kommer med samma kritik angående den feministiska eller antirasistiska rörelsen. Och gör de det så får de räkna med att bli lynchade.

Minns ni när vi diskuterade identitetspolitik sist? När Åsa Linderborg skrev krönika i Aftonbladet där hon sågade identitetspolitiken vid fotknölarna och människor som på olika sätt var engagerade i social justice-frågor blev skitförbannade, i vissa fall av rimliga skäl och vissa av orimliga skäl. Ett av de mer orimliga skälen var de som antog att identitetspolitik = vissa specifika frågor så som antirasism eller transfrågor och att det enda som inte var identitetspolitik var klasskampen.

Det här säger något om den svenska social justice-rörelsen när många ser identitetspolitiken som det enda sättet att driva dessa frågor. Och för att förtydliga, och jag vet att vissa kommer välja att skita i detta förtydligande för att de vill misstolka, så använder jag här begreppet ”identitetspolitik” på ett neutralt sätt. Dvs det behöver inte vara något genomgående dåligt vilket jag även förklarade ovan angående klassfrågan. Vad jag däremot reagerar på är den fortsatta föreställningen om att klass bör vara realpolitisk och andra frågor är identitetspolitik per se. Även många som kallar sig marxister verkar resonera på ett sådant sätt. Jag kallar mig för marxistisk feminist, men jag ser mig även som marxistisk antirasist. Det innebär inte att jag helt avfärdar att det finns skadliga normer så som könsnormer och vithetsnormer. Men det innebär att jag anser att såväl sexismen som rasismen vilar på en materialistisk grund. De som sitter på ägandemakten är främst vita män. Vithetsnormer och förtryckande könsnormer är främst ett utfall av just makt, ägande och kapital, koncentrerade till vita och män, på samma sätt som klassnormer är ett utslag av klassamhällets vara och de övre klassernas ägande av kapital.

omgwtf

Och det är här jag tycker det blir märkligt. För, som sagt, precis som att jag inte tycker att det är fel i sig att prata om normer gällande klass, så tycker jag inte heller att det är fel att prata om rasistiska och sexistiska normer. Men! Jag som marxistisk feminist och antirasist undrar ofta varför normer verkar vara ledordet i dessa kamper i sådan utsträckning att normer och identitet anses vara allt vad dessa kamper handlar om. Jag funderar på vad all den ilska som mötte Klasshats texter om klassism är när hela social justice-rörelsen nästan aldrig tar i frågor kring konkret makt, ekonomi och ägande. Eller diskuterar omfördelning som strategi, utan pratar om normbrytande och livsstil som det absolut mest radikala och subversiva som går att göra.

Veckans tema: Vem får prata om vad?

Jag och Amra ska än en gång samköra våra bloggar och skriva om ett gemensamt tema. Veckans tema är ”Vem får prata om vad?”.

Två begrepp som förekommer frekvent inom den internetpolitiska debatten när det kommer till vem som får prata om vad (och hur) är ”tolkningsföreträde” och ”god ton”. Tolkningsföreträde innebär i det här sammanhanget att en viss grupp eller person har företräde att tolka en viss fråga exempelvis kvinnor i feministiska frågor, transpersoner i transfrågor och personer som blir rasifierade när det kommer till rasism. Det finns såklart viktiga poänger med tolkningsföreträde när det kommer till upplevelser av förtryck, men all politik handlar inte om upplevelser. Amra kommer att gå in lite djupare på vad tolkningsföreträde är och hur det används i sin post. Vad det rent konkret har lett till är ett debattklimat där i princip ingen som inte har tolkningsföreträde i en fråga anses få lov att uttala sig över huvud taget, där personer utan tolkningsföreträde måste acceptera vad någon med tolkningsföreträde säger som sanning enbart baserat på att hen har erfarenheten av att tillhöra sagda utsatta grupp. Då såklart alla som tillhör en viss grupp har olika åsikter om frågor som rör gruppen kan det leda till oerhört märkliga konsekvenser. Ska en feministisk man behöva ta hänsyn till vad Inger Carlqvist (som bland annat ligger bakom den rasistiska sidan Dispatch International) har för åsikter om feminism enbart på grund av att hon är kvinna? Eller ska han alltid ta samma ståndpunkt som de kvinnorna som har de mest radikala feministiska åsikterna (vilka nu det är, det går ju att diskutera)? Det skapar också ett kunskapsförakt när erfarenheter alltid, oavsett fråga, trumfar kunskap.

Men det jag hade tänkt fokusera på här är begreppet ”god ton” som ofta används i samband med begreppet tolkningsföreträde. God ton är ett begrepp som i det här sammanhanget började användas i Sverige runt 2013 och är en försvenskning av begreppet tone argument. Till en början minns jag att begreppet ofta användes när det kom till så kallade ”Concern trolls”, det vill säga personer som går in i en diskussion med syftet att vara provocerande för att därefter (när någon markerade) klaga på att de inte bemöttes med ”god ton” med argumentet att de och andra motståndare då skulle lyssna bättre.

happy_boat_009

Det kunde handla om antifeministiska snubbar som dök upp i feministiska grupper bara för att ifrågasätta, ”berätta hur det ligger till” eller vilja argumentera kring de mest grundläggande feministiska frågorna för att sen bli upprörda när de inte blev bemötta med den vänligaste tonen.

Men när det kommer till ”God Ton” så verkar det som att begreppet nu blivit vidare. Att inte behöva använda god ton mot personer som uttalar sig nedlåtande eller bara verkar vilja provocera har nu utvecklats till att du aldrig någonsin behöver använda dig av god ton mot någon ifall du tillhör en underprivilegierad grupp och den du pratar med inte gör det. Ifall ni till exempel diskuterar en fråga, där du anser dig har tolkningsföreträde men inte den du pratar med har det, så anses det alltså helt legitimt att skrika, skriva i versaler, kalla den andra för ett förtryckande kräk med mera. Det anses också helt rätt att vägra svara på några som helst frågor om varför en viss sak är fel trots att du sekunden innan påstod dig ha tolkningsföreträde och därmed anser att alla måste förhålla sig till dina åsikter i frågan. Säg att en tjej på 15 år, som precis upptäckt feminismen och är i den åldern då hon behöver den som mest, av okunskap råkar uttrycka sig på ett sätt som inte anses vara korrekt och därefter möter spott och spe från personer som gjort det till sin grej att aldrig ”använda god ton”. Hon kommer vända sig om och förmodligen aldrig våga komma tillbaka.

bvt_lexikon

Ett stort problem med hur många vägrar använda sig av så kallad ”god ton” är hur det resulterar i att gruppen sluter sig inåt. Det finns en obehaglig tendens att skapa slutna kompisklubbar som påstår sig vara öppna men skållar alla som saknar rätt uppsättning sociala koder och kulturellt kapital. Vi som pratar om förtryck och politik förväntas vara extremt pålästa och insatta i varje fråga, konstant använda rätt ord och begrepp (vilket kan variera från månad till månad) för att inte få en hatmobb emot oss. Inte nog med att det kan vara svårt även för oss inom rörelsen att alltid hänga med, personer som nyfiket närmar sig utifrån har inte en chans att ta sig in utan att bli påhoppade av ilskna personer som vägrar ”god ton”. Det finns även en klassaspekt i detta. För i den feministiska/antirasistiska/queer-kampen så är den absoluta majoriteten av medelklassbakgrund. Att ha en medelklassbakgrund innebär ofta att du har lättare att ta till dig nya begrepp. Begrepp som många gånger kommer ifrån en akademisk tradition. Att vid varje ifrågasättande, oavsett intentioner, bete sig allmänt odrägligt och nedsättande innebär inte bara att vi hindrar andra att komma in i kampen, det innebär också att vi börjar se ner på personer som inte kan lika mycket som vi själva, exempelvis på grund av klasstillhörighet.

Jag känner ofta att ”tone argument” blivit en ursäkt för vissa personer att få bete sig hur vidrigt som helst mot andra och komma undan med det. Ingen vill ju vara den där personen som ”kräver god ton”, och därför kan ingen heller säga ifrån.

Veckans tema: Vem är Queerfeminismen till för?

Jag och Amra har bestämt oss för att skriva om queerfeminism.

Det är såklart vanskligt att skriva och kritisera en hel feministisk inriktning på så vis att det såklart finns olika människor inom denna som definierar sin feminism på olika sätt. Men jag tänkte behandla den vanligaste beskrivningen av queerfeminism som grundar sig i en ide om heteronormen som den grundläggande orsaken till könsförtryck och kanske framförallt diskussionen om normer i största allmänhet.

Jag skrev för ett tag sedan på twitter, halvt på skämt och halvt på allvar:”När jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”.
Det handlar inte om att jag ogillar begreppet ”normer” per se. Det belyser vissa viktiga delar av samhället och hur det fungerar. Jag tycker helt klart att normerna gällande kön måste få luckras upp, att människor ska få lov att uttrycka sig på de sätt de vill oavsett vilket kön de har eller upplevs som av omgivningen. Men vad jag är trött på är framförallt hur just ”normer” används som en förklaring när det kommer till olika förtryck och kanske framförallt könsförtryck samt hur lösningen anses vara att bryta mot dessa normer för att på så vis skapa jämställdhet.

Som även Amra skriver så blir normer något som ersatt diskussionen om maktstrukturer. Många menar att det är utlevande av ”mansnormen” som förtrycker kvinnor samt andra ickemän och queera personer. Min mening är att de förtryckande delarna av mansnormen främst är ett uttryck för den makt som män oftare besitter i samhället i form av ekonomisk makt, sittande på höga positioner samt ägandemakt (tex ägandet av produktionsmedel för att vara marxistisk).

Psykologiska undersökningar har visat att om du ställer två personer mot varandra och ger den ena personen ett visst övertag, även om detta övertag är väldigt litet, så kommer denna personen att snabbt börja använda sig av sagda övertag mot den andra personen. Detta gäller personer av alla kön och inte specifikt för just män. Min tolkning av detta är att det kanske inte främst är mansrollen som gör att män beter sig sexistiskt och nedvärderande mot personer som är eller uppfattas vara kvinnor utan det är den maktposition som män har gentemot kvinnor. På samma sätt kan vi även se på andra strukturer i samhället. Personer från överklassen och medelklassen använder sin maktposition mot personer av lägre klasser, eftersom de kan och vinner på det. Vita personer är rasister för att de på så sätt kan använda sig av de maktstrukturer som redan finns och höja sin egen status.

Att bryta mot normer kan såklart vara bra och befriande, men för att krossa maktstrukturer är det inte i sig speciellt effektivt. När hipstermän började baka surdeg och lägga in sylt så bröt det mot normer, men ökade det statusen för kvinnor? Vad som hände var snarare att statusen för sagda handlingar ökade, främst när män utförde dem. När det blev vanligt att män började titta på ”My little pony” så blev det snabbt en killklubb där kvinnor inte ansågs vara lika välkomna. Att titta på MLP började definieras som ”manligt” för att männen skulle få lov att titta utan att känna att det skulle anses töntigt på grund av att det skulle vara en ”tjejgrej”. Sexismen tar inte semester för att människor bryter normer.

My-Little-Pony-Friendship-is-Magic-my-little-pony-friendship-is-magic-32310685-1600-1000

En sexistisk man blir inte mindre sexistisk för att han klär sig i rosa. På av samma anledning blir jag ofta trött på idèn om att det viktigaste en kan göra för jämställdheten är att uppfostra barn könsneutralt. Visst det kan säkert vara befriande för barnet att ges alla möjligheter, men som jämställdhetsmetod är det oerhört ineffektivt. Inte nog med att det är individualistiskt (och det går inte att använda sig av individuella metoder för att få bukt med strukturella problem) det är dessutom något som inte hjälper de kvinnor som är vuxna idag, som tjänar en lägre lön inom kvinnodominerade arbeten eller på andra sätt utsätts för sexism.

Men, kanske någon påpekar, när kvinnor började bryta kvinnonormen och ge sig ut i arbetslivet och ta plats, klä sig på ett annat sätt och agera på ett sätt som på den tiden inte upplevdes som ”kvinnligt” så ökade också kvinnors makt och samhället blev mer jämställt.
Då måste vi dock betänka att något mer hände än att kvinnor bara bröt normer. För när kvinnor kom ut på arbetsmarknaden så erhöll de en ekonomisk makt de tidigare inte haft. De började tjäna egna pengar vilket innebar att de inte längre var lika ekonomiskt beroende av män. De kunde nu i större utsträckning lämna män som betedde sig illa och de var inte lika viktigt att ”bli gift” för försörjning vilket ökade kvinnors frihet och därmed också deras självförtroende och möjligheter i samhället.

Vad jag därmed tror behövs är mer strukturella förändringar för att minimera den maktposition som män besitter.

Åsa Linderborgs krönika, pros and cons.

Jag har blivit uppmärksammad på att jag omnämns i Linderborgs senaste krönika och en del verka ha hittat hit genom den (hej hej!). Jag har följt twitterdebatten och som vanligt är det många missförstånd så jag tänkte reda ut en del saker samt ge min egen syn på krönikan och dess olika delar.

En del av kritiken har gällt att jag ”ger mig på maktlösa”, företrädesvis transpersoner. Twittrare har ingen makt jämfört med Åsa Linderborg, menar Kawa Zolfagary.

Visst är maktrelationen asymmetrisk, men att aldrig kunna diskutera en utsatt människas handlingar vore att bidra till förminskningen. Och även diskriminerade kan utöva makt.
När det twittras att Nina Björk är ”en insekt” gör det nåt med henne. En grupp kampanjmakare på sociala medier försöker stoppa Kajsa Ekis Ekman från att framträda, de senaste dagarna i Helsingfors och London.

Jag håller till viss del med både Zolfagary och Linderborg här, visst är det viktigt med maktperspektiv, men samtidigt så måste alla kunna kritiseras så länge det görs sakligt. Att hindra människor från att göra sitt jobb känns inte okej.

Det är nog jobbigt för Ekis, förstår Aleksa Lundberg, men på en strukturell nivå är det ändå transpersonerna som är mest utsatta. Den som är diskriminerad får bete sig lite hur som helst mot andra, för det är ändå mest synd om hen. Det är en extrem maxim som jag tror de flesta transpersoner inte ställer upp på. Vänstern borde definitivt inte göra det.

Jag har själv märkt av en benägenhet kring hur vissa anser sig kunna vara hur otrevliga som helst, skriva i caps och kalla folk för ”jävla förtryckare” om de inte håller med om allt, med argumentet att ”ingen ska kunna kräva god ton”. Jag tycker inte att det är okej för mig i egenskap av kvinna att vara otrevlig mot en man enkom för att han är man och tycker annorlunda än mig (undantag om han uttrycker grov sexism t.ex.) och därför tycker jag inte heller att det är okej när andra grupper skriker mig i ansiktet för att jag inte har exakt samma åsikter.

De ideologiska frågorna är roligare att ägna sig åt. Aleksa Lundberg menar att vi måste sluta tänka i termer av biologiskt kön eftersom den dikotomin är själva förutsättningen för förtrycket – vi måste sluta identifiera oss med de kön vi tilldelats.

Det är en fin men kanske väl utopisk tanke.

Halva jordens befolkning har tilldelats en livmoder. Den ger oss sen två hundra tusen år tillbaka gemensamma erfarenheter kring reproduktion och arbetsdelning. För 3,5 miljarder människor är patriarkatet en realitet.

Strävan är att vara så okategorisk som möjligt när man kategoriserar, men det är ändå ofrånkomligt att vi pratar om väldigt stora grupper, också om det finns kvinnor som har penis och män som föder barn.

 

Jag vet att många antagligen blir förbannade av det här sättet att uttrycka sig, men jag håller med. Låt mig få utveckla. Jag tycker helt klart att vi ska respektera transpersoners könsidentitet, de ska få vara män och kvinnor precis som cispersoner. Men vad vi inte får glömma är att patriarkatet inte är transmedvetet, det utgår ifrån en biologisk tvåkönsnorm och att låta bli att låtsas om detta är lika kontraproduktivt för att motverka sexism som det är att påstå att om vi bara låter bli att tänka i termer av att det finns olika etniska grupper, olika hudfärger etc så kan vi lösa rasismen. Exempel: Att gravida länge inte fått bestämma över sin kropp har en direkt orsak i att det gjorts en koppling mellan personer som kan bli gravida och gruppen kvinnor samt att just kvinnor varit strukturellt underordnade män. Det är en del av kvinnoförtrycket och då spelar det ingen roll att alla som kan bli gravida inte är kvinnor eller att alla kvinnor inte kan bli gravida (inte ens alla cis-kvinnor för att vara rättvis) eftersom det patriarkala samhället förtrycker både personer som uppfattas som kvinnor i allmänhet samt personer som har biologiska egenskaper som kopplats till kvinnlighet. Därför måste vi ha med biologiska förutsättningar i diskussionen om kvinnoförtryck och vi måste ha ett språk för detta, annars riskeras det att komma i skymundan hur sexismen förtrycker människor utifrån just biologi.

Normkritik måste vara en självklarhet för alla inom vänstern, och har också alltid varit det även om många nu påstår motsatsen. Det är den kulturradikala traditionen, gemensam för liberalerna och vänstern, som drivit Sverige att bli världens mest progressiva land. Det är inte vänsterns fel att man slutade tvångssterilisera transpersoner först 2013.

Här har Linderborg fel. Vänstern har inte alltid varit normkritisk. Kritiken mot vänsterrörelsen som blundande inför många strukturer är många gånger legitim. Här anser jag att Linderborg förskönar vänsterns historia.

Politik är en sak, organisation är nåt annat. Det klart att det finns fördomar i vänsterns dagliga arbete precis som på alla andra ställen. Homo- och transpersoner möts av blickar som heterosexuella slipper. Rasifierade – för att nu vara tillmötesgående och använda det ordet – måste kämpa mer än andra för att ta sig fram i organisationen, liksom funktionsnedsatta. Jag förstår också de som vittnar om att de ibland tänker på sig själva som ”alibin”.

OT: Till skillnad mot Linderborg (?) tycker jag att rasifiering är ett bra ord. Men felet med hur det oftast används (även av Linderborg här) är att det görs till ett begrepp för vad någon är snarare än vad någon blir. Som bloggaren Amra sa angående det i podden Unite the fight så vill väl ingen identifiera sig som sitt förtryck. En blir rasifierad, precis som att jag kan bli objektifierad men det gör inte att jag vill bli benämnd som ”en objektifierad person” i andra sammanhang.

Men de som nu talar om att just vänstern är så dum och dålig borde precisera vilken vänster man avser. Det blir konstigt när man står i ABF-husets största sal på Socialistiskt forum och säger att ”vi har ingen röst inom vänstern”. Det är ju uppenbart inte sant.

Här kan jag inte säga annat än att jag håller med. Jag var själv på Socialistiskt forum och kunde räkna till minst 5 olika seminarier som alla behandlade marginaliserade gruppers rätt att ta plats inom vänstern. Visst finns det stor plats för förbättring, men att de inte tillåts ta plats är uppenbarligen inte sant.

Om jag ska vara bitsk, kan jag säga att det bevisligen är en framkomlig karriärväg att fixera sig vid vänsterns opinionsbildare, men som antirasistisk och antikapitalistisk strategi verkar den inte helt övertygande.

Det strukturella förtrycket projiceras på enskilda personer, men ju mer individcentrerade vi blir, desto mindre kraft får kollektivet att flytta fram positionera, skriver Rosén.

Jag håller än en gång med. Individfokuset är nog ett av mina största nemesis i allt detta. Identitetspolitik har jag inget större problem med, med när individfokuset verkar komma på köpet blir jag trött.

Som exempel på ”vänsterns” fördomar anförs att Afrofobirapporten som utkom i februari i år har negligerats.

[..] Den är avslöjande på många sätt, men är begränsande eftersom den mer har karaktären av ”Ställ upp på den här formuleringen!” än ”Gör den här förändringen!”. Allt utmynnar i det taffliga kravet att högskolevärlden måste ta frågan om afro­fobi på allvar.

Det visar hur akademiskt det här är; man påtalar orättvisor, men det är upp till nån annan att föreslå lösningarna. Men en teori som gör anspråk på att vara aktivistisk för fler än de som själva förespråkar den, blir ju väldigt svag om den inte ger förslag på politisk praktik för hela det kollektiv man menar sig tala för.

Vilka rättigheter har man om man kommer sex timmar för sent till jobbet för att polisen jagar papperslösa? För många är bristen på organisation mer akut än bristen på representation.

Det finns en stor poäng här som är vidare än bara den rapporten som nämns. Jag har märkt en viss benägenhet inom den moderna feminismen och antirasismen att fokusera väldigt mycket på att ha den rätta analysen av vad problemet är men inte lika mycket på vad vi ska göra åt problemet. Det är en tröttsam del av den medelklassifiering men kanske framförallt akademifiering som drabbat sagda rörelser på så sätt att politisk analys nu går före politisk praktik.

Alla identitetspolitiker bedyrar sitt klassperspektiv men har ändå väldigt svårt att ge klass en naturlig plats i resonemanget. (För ett av några undantag, se Alma Mäkeläs blogg Ett oskrivet blad)

Vita privilegier är just ett sånt begrepp som blir alltför kategoriskt om det används utan en hänsyn till klasskillnader. Liberal hegemoni är ett ytterligare ett som slängs runt. På vilket sätt menar Judith Kiros att identitetspolitiken utmanar ”den liberala hegemonin”?

Tydligen är jag identitetspolitiker, haha (samt att hon använt mitt något inkorrekta twitternamn).
Men utöver det, jag håller med, klassperspektivet är inte en naturlig del i dagens intersektionalitet.
Vita privilegier finns självklart, men jag är själv trött på hur epitetet ”vit man” slängs runt som den mest privilegierade gruppen i samhället trots att många vita män är bra mycket mindre privilegierade än mig tex på grund av sin klasstillhörighet. Och hur så kallad identitetspolitik skulle utmana den liberala hegemonin har även jag svårt att förstå då id-pol inte gör anspråk på resursfördelning och därför är harmlös för de flesta liberaler.

Många låter sig nog förföras av identitetspolitiken då den lyfter vänsterns honnörsord ”förtryck”. Men det är skillnad mellan exkludering (svarta, kvinnor, bögar … får inte vara med) och exploatering (utsugning, mervärde, profit).

Två viktiga frågor att att ta sig an, men den ena är vänster och den andra kan lika väl vara liberal.

Jag tror därför att Moa Matthis har fel när hon påstår att arbetarklassens män är nöjda med att deras kvinnor tjänar sämre. Jag vägrar tänka på män som såna sadister och dessutom begränsar kvinnolönerna hela hushållets rörelsefrihet. De enda som verkligen tjänar på differentieringen är arbetsköparna.

Visst finns det säkert arbetarmän som är nöjda över att tjäna mer. Men knappast som regel. Jag känner ofta ett obehag ang att sätta arbetarmän och arbetarkvinnor emot varandra på det sättet. Visst, sexism existerar på alla nivåer i samhället, men varför öppna upp för ökad splittring mellan två grupper, som faktiskt bägger är underpriviligerade, på det sättet?

På samma sätt är det inte bara rasifierade som drabbas av rasismens ekonomiska mekanismer; lönerna pressas ner över hela linjen. Löneskillnader rotade i kön och ras splittrar kollektivet, det är kapitalismens medvetna strategi, det fattade redan Marx och Engels. Det är därför vänstern alltid ropar: Håll ihop klassen!

Tror man nåt annat, vet man mycket lite om vänstern.

Det låter som ett sätt att släta över problem som faktiskt finns inom vänstern. Problemen finns dock i alla grupper och är inte specifikt centrerade i vänstern, vilket är viktigt att påpeka. Men annars har Linderborg rätt i att varje vänsterperson borde se på löneskillnader på det sättet. Sen är det tyvärr inte alltid så det är.

Jag har fortfarande inte fått svar på frågan hur identitetspolitiken är ett vänsterprojekt och en vänsterpraktik.

Med vänster menar jag en rörelse som inte bara är normkritisk utan också arbetar för ett annat produktionssätt än kapitalism. Ett jättekliv, ett historiskt språng. Socialism, helt enkelt. Det är drömmen om socialism som är dolken i köttet, utan den blir det inte mycket kvar av vänsterns egenart.

Som jag tidigare skrivit så kan id-pol vara en del av ett vänsterprojekt men är det inte i sig. Många verkar göra likhetstecken mellan feminism/antirasism/miljöpolitik och vänster, vilket det långtifrån alltid är. Det blev tydligt efter EU-valet när FIs och MPs framgångar sågs som ett tecken på en vänstervåg. Trots att varken FI eller MP kallar sig vänster. I ett samhälle som blir allt mer avpolitiserat så krävs det tydligen inte mycket för att anses vara vänster.

Erik Wijk menar att vänstern måste omfatta liberalismens universella idé om alla människors lika värde. Självklart! Men problemet är att identitetspolitiken börjar partiellt: det här handlar om mig. Tyvärr slutar den också ofta där: jag, jag, jag.

Individualismen än en gång. Visst kan det finnas en poäng i att utgå från egna upplevelser och erfarenheter, men problemet blir när det gång på gång stannar där och inte utvecklas till något större, en analys av hur sakernas tillstånd kan förändras.

En paradox lyser över hela debatten: identitetspolitikerna ser sig gärna som underdogs och avantgardister men blir ändå helt uppbragda när de nu får sitt perspektiv ifrågasatt.

Det är det här som är så tråkigt med många av dem – de anser sig ha tänkt färdigt. De är liksom klara, har bestämt sig för vad som är rätt och riktigt, och den som inte tänker likadant stämplas som fördomsfull.

Det här är en viktig poäng. I tolkningsföreträdets namn anser många att ingen annan får uttala sig än de som själva upplever ett förtryck. Tolkningsföreträde kan ha en viktig poäng. Jag kan tex inte påstå mig veta bättre hur det är att leva som muslimsk kvinna i Sverige än vad just en muslimsk kvinna kan. Men när det tillslut handlar om precis allt som rör en viss fråga där en inte får uttala sig alls om en har andra åsikter utan att själv ha rätt erfarenhet, då dör diskussionen och få utomstående kommer ta till sig.

Judith Kiros och Diana Mulinari påstår att det är identitetspolitik som är feministisk och antirasistisk kamp. Det är ett både ohistoriskt och fult sätt att förminska andras engagemang.

Och här har vi typ grundproblemet med den här diskussionen. Hur människor verkar tro att identitetspolitik = vissa specifika frågor vilket gör att de antar att kritiken mot id-pol är kritik mot sagda frågor.

Det är många som av en rad olika skäl inte vill ha den här debatten, några påstår att den ”splittrar vänstern”. Det är en skapligt auktoritär inställning. En levande, demokratisk rörelse måste tänka precis tvärtom – problematisera och debattera mera.

Jag kan dock känna att, tja. Vi har ett rasistiskt parti i riksdagen. Politiskt kaos och närmar oss nyval vilket skulle kunna innebära än mer makt åt sagda parti. Något som kommer att slå mot såväl kvinnor, transpersoner, arbetare och personer som rasifieras. Och så sitter folk och diskuterar vem som har och vem som inte har stor makt inom vänstern, och jag inser det paradoxala i att jag slänger in ved i den elden genom detta inlägg. Men för fan, prioritera!

 

 

Klassomedveten antirasism och queerfeminism är inte bättre än icke-intersektionell vänster.

”Klass är det mest grundläggande förtrycket i samhället. Först när vi krossat klassamhället kan vi uppnå verklig jämlikhet.”

”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.”

Läs ovan nämnda påståenden. Känner ni igen dem? Låter någon av dem mer rimligt än det andra? Blir du irriterad när du läser dem eller håller du med? Läs dem igen och problematisera påståenden ovan. Dela in er i grupper och diskutera.

Så, är ni klara?

tumblr_lv1fyau8xI1qaflgqo1_500

Påstående 1 brukar få stark kritik från antidiskrimineringsrörelsen. ”Måste vi vänta på den socialistiska revolutionen innan vi ska kunna kämpa mot jämställdhet avseende andra frågor?”. En helt rimlig fråga. Självklart går det att kämpa mot andra förtryck och uppnå bättre saker även i ett kapitalistiskt samhälle.
Jag hamnade i en twitterdiskussion ang en krönika av Nina Björk:

Vänstern

Kritiken handlar alltså om att det stora problemet är att ”delar av vänstern” inte förstår att andra förtryck än klassförtryck existerar. Jag ifrågasätter inte att detta förekommer och är ett problem. Men jag ser inte detta som det enda problemet i diskussionen mellan ”intersektionella” och vänsterfolk som uppkommer då och då.

Låt oss se på påstående två: ”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.”
Jag har hört varianter på detta påstående flera gånger och nästa aldrig sett inbördes kritik i den ”intersektionella” rörelsen. Det anses vara ett faktum att så är fallet, men det blundar totalt inför det faktum att just klasstillhörighet har en mycket stor påverkan på livskvalité och möjligheter. Ja, även för vita cismän.

För att påstå att allt blir frid och fröjd om vi avskaffar klassamhället är en oerhört dogmatisk och enögd föreställning. Men att säga att allt blir frid och fröjd om vi gör oss av med diskrimineringen av kvinnor, transpersoner, rasifierade och funktionshindrade är lika dogmatiskt och tja, framförallt väldigt liberalt. Att påstå hur ”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.” är att helt blunda för klassförtrycket som drabbar även den gruppen och som många gånger leder till en mycket jävligare tillvaro än för t.ex. en välavlönad kvinna eller rasifierad.

Kiros, identitetspolitik och höger-vänster.

Jag skrev igår ett inlägg om identitetspolitik  som blev rätt så delat. Det som hänt idag är att Judith Kiros skrivit ett debattinlägg som publicerats i DN på samma tema och som jag förstår blivit mycket hyllat. Det är i samband med detta som jag fick inspiration att fortsätta skriva på ämnet. Jag författade en debattartikel, men eftersom jag är totalt okänd och därför inte vet om den kommer bli publicerad så lägger jag upp den här istället.

Jag har den senaste tiden följt debatten om identitetspolitik som förts i såväl sociala som konventionella medier och som började med Åsa Linderborgs krönika ”Det ska fan vara politiskt korrekt” vilken fått mycket kritik från olika håll, senast Jutith Kiros ”Identitetspolitik och vänster-politik är inga motpoler”. Precis som det brukar vara när diskussioner mellan personer som har sin utgångspunkt i olika politiska diskurser uppstår så är det upplagt för missförstånd och precis som det brukar vara i debatter som till stor del förs på sociala medier där vi är begränsat till 140 tecken så är det som upplagt för upprörda diskussioner där bägge sidor är mer intresserade av att ha rätt än att faktiskt förstå vad den andra parten menar.

Jag är precis som Kiros såväl vänsterpolitiskt som feministiskt och antirasistiskt engagerad. Men skillnaden är att jag tycker att Lindeborg har flera poänger i sin krönika avseende just identitetspolitik och liberalism. Kanske är det för att jag läser det på ett annat sätt. Jag kan nämligen inte se att Lindeborg helt och hållet tar avstånd ifrån identitetspolitik som koncept, att den alltid måste vara liberal, eller som vissa andra skribenter vill få det till: att transfrågan är något dåligt som måste bort.
För ett vanligt missförstånd är att identitetspolitik handlar om vissa specifika frågor som hbtq-frågor eller antirasism, när det i själva verket kan vara närvarande i alla frågor men samtidigt inte måste vara det. Det finns många bra saker med identitetspolitik, exempelvis har det gjort mycket för HBTQ-rörelsen avseende acceptans i samhället på bara ett par decennier. Pride är ett bra exempel som också är en identitetspolitisk rörelse med grund att känna stolthet för sin identitet. Där har också reprecentation i exempelvis filmer och serier skapat förståelse för att alla inte är heterosexuella.

Problemet jag som vänsterpolitisk ser med just identitetspolitik är när vi fastnar där och inte diskuterar annat. För nej, det finns ingen motsättning mellan vänsterpolitik och identitetspolitik, men det finns heller inget tydligt samband. Identitetspolitiken kan likväl komma från socialistiskt som marknadsliberalt håll eftersom den inte gör något anspråk på resursfördelning. Det gör det ofarligt för liberaler eftersom det kan vara en förlängning på den liberala idén att allt är frid och fröjd så länge alla grupper accepteras på samma villkor. Resursfördelning är ju inte bara viktigt avseende klassfrågan utan även en viktig fråga för feminister och antirasister när det kommer till snedfördelning av resurser mellan kvinnor och män eller mellan rasifierade och icke-rasifierade. Att bara fokusera på identitetspolitik i exempelvis feminismen och antirasismen blir därför lätt något liberalt i praktiken.

Vad jag ser som en fara är just det, att vi som vänsterpersoners vilja att feminismen och antirasismen ska slå igenom även hos liberaler, väljer att fokusera allt vårt krut på den från liberalt håll ofarliga identitetspolitiken medan frågan om resurser kommer i skymundan helt enkelt på grund av den liberala hegemonin. Min önskan i debatten är inte att helt avskaffa identitetspolitik utan att vi slutar diskuterar identitetspolitiken som antingen bra eller dåligt och istället pratar om hur vi som vänsterpersoner kan få in de för liberaler obekväma diskussionerna om vilka som sitter på resurser även när det kommer till feminism och antirasism. Att vi inte fastnar i att bara prata om kultur, normer och språk. Även om det senare också såklart många gånger är viktigt.

Vad är egentligen identitetspolitik?

Identitetspolitik är ett begrepp som ofta används i debatten inte minst på sociala medier. Nu har ännu en diskussion blossat upp där just ordet identitetspolitik slängs åt alla håll eller förkastas som begrepp eftersom det framställs i negativa termer och därför anses nedvärderande mot vissas kamper. Det är en diskussion som, lite förenklat kan sägas förs av å ena sidan vänsterpolitiska marxister och å andra sidan så kallade intersektionella feminister/transaktivister/antirasister. Det är bägge  grupper som jag själv är en del av och/eller stödjer.

Men vad är egentligen identitetspolitik? Jag tänker här att inta en så ickedogmatisk inställning till identitetspolitik som det bara går för att kunna förklara vad det egentligen är och dess för och nackdelar. För just dogmatism är en företeelse som jag kan se från båda håll i diskussionen.

Ett vanligt missförstånd kring identitetspolitik är att vissa specifika frågor i sig själva alltid är identitetspolitiska eller aldrig är det. Det brukar också diskuteras kring detta ”identitetspolitik” som att det antingen är något genomgående dåligt eller genomgående bra.

Identitetspolitik:

Varje kamp som kan anses vara en fråga om intressekamp för en specifik grupp i samhället kan vara identitetspolitisk såväl som inte eller både identitetpolitisk och inte på samma gång. Låt oss ta marxismen som exempel. Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.

Är det sista då fel och förkastligt? Nej det är det inte. För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Vi kan se identitetspolitik samt icke-identitetspolitik i alla kamper. Antirasism kan handla om att stärka identiteten och stoltheten hos rasifierade, men den kan också handla om att kräva politiska instrument för att häva den ekonomiskt strukturella snedfördelningen mellan olika etniska grupper eller för att hindra diskriminering i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Transpolitik kan handla om att diskutera pronomen och skapa en identitet och stolthet som transperson. Det kan också handla om att kräva politiska instrument för att hindra diskriminering eller för att eliminera hatbrott och kräva att transpersoner läggs till i hatbrottslagstiftningen. Feminism kan handla om att kräva rätten att vara normbrytande, att som kvinna vara ”typiskt kvinnlig” utan att skambeläggas eller att diskutera hur saker som anses vara ”kvinnliga” ofta nedvärderas.  Men det kan också handla om att kräva högre lön inom kvinnodominerade yrken, mer resurser till kvinnojourer, sex timmars arbetsdag, samtyckeslag, med mera

Identitetspolitik är inte dåligt per se. Tvärtom är det en oftast naturlig del av de flesta intressekamper som drivs av de personligt drabbade. För vissa kamper kan det vara viktigare än för andra. För gayrörelsen har identitetspolitiken varit en viktig del för att normalisera ickeheterosexualitet i samhället (Pride är ett exempel). Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

2012-11-07-identity-politics-competition