Kategoriarkiv: Högern

Med rasism som förklaringsmodell

Okej, så Trump. Jag har känt en slags trötthet inför det amerikanska valet. Inte minst med tanke på hur dåliga de bägge kandidaterna varit och den allmänt tröttsamma debatten om ”lika goda kålsupare” vs ”the lesser evil” som rasat inom vänstern.

Men nu är valet över och många ställer sig frågan hur en fullständigt galen rasist och sexist kunde få titeln som ofta beskrivs som ”världens mäktigaste man”. En hel del har menat på att orsaken enbart beror på rasism och sexism och anklagar friskt alla som kommer med andra förklaringsmodeller för att gulla med rasister och ursäkta sexister med mera. Det är (påstår de) för att folk är sexister som fler inte röstade på Clinton, inte på grund av hennes åsikter. Det är för att folk är rasister som de röstade på Trump, inte för att han är en karismatisk ledare med enkla (men felaktiga) lösningar på verkliga samhällsproblem.

Men innan jag ger min bild av det hela så vill jag bara påpeka att det självklart inte finns en enskild enkel förklaring. Det är en komplex fråga med flera komplexa svar.

För det första så kan vi börja att analysera Trumps valseger på samma sätt som vi brukar analyserar fascism och nazism. För visst är det så att Trump har använt sig av rasistiska utspel för att locka sympatisörer. Rasismen spelar en stor roll i frågan, men kanske inte på det sättet som många tror där det stora problemet beskrivs som att folk tycker fel, är elaka eller inte förstår bättre.

trump-01

Den fascistiska ideologin bygger på drömmen om ett å ena sidan socialt auktoritärt, å andra sidan ekonomiskt liberalt samhälle med konservativa värderingar och hierarkier fast med en stark sammanhållning och utan inbördes konflikter. De vill helt enkelt ha det omöjliga. Ett klassamhälle utan klasskonflikter, ett samhälle med fasta roller för män och kvinnor utan feministiskt ifrågasättande. Det är dock en omöjlighet. I ett hierarkiskt, kapitalistiskt samhälle så är intressekonflikterna inbyggda i grunden. För att skapa enighet så måste det till en gemensam utomstående fiende. Någon som kan symbolisera allt det vi oroar oss för i vardagen. Som arbetslöshet, ekonomiska kriser, sjukdom, dåliga arbetsvillkor eller kriminalitet och våld. Det är där som rasismen har sin funktion i den fascistiska ideologin. Genom att placera rädslan och oron inför samhällsproblem på en yttre grupp, som exempelvis judar eller muslimer, och framställa dem som hotet mot det övriga samhället så kan sammanhållning över klassgränser och mellan kön upprätthållas.

Samtidigt så ger rasismen en förklaring till de som söker enkla svar på problem i deras vardag i samband med exempelvis ökande klassklyftor, ekonomiska kriser och andra problem som är inbyggda i systemet. Särskilt när vänstern är svag eller obefintlig och inte är närvarande för en alternativ förklaringsmodell eller ger möjlighet att erbjuda andra lösningar. USA passar väl in på den beskrivningen. Där finns en ide om den ”amerikanska drömmen” men klassklyftorna är samtidigt större än någonsin och i något annat västerland och såväl vänsterns inflytande som fackets makt är nästintill obefintligt. Att en person som Trump skulle segla in och plocka upp makten är inte överraskande.

Men sen bör vi vara medvetna om att en person som röstar brunt eller på andra sätt stödjer fascister inte är dömd till att för alltid stödja fascister. Även om det är enkelt och smickrande att avfärda hen som ett hopplöst fall som aldrig kommer bli lika upplyst som du själv så är det inte bara en skadlig och felaktig föreställning utan dessutom rätt osympatiskt.

Sen har vi den andra orsaken till utfallet, och det var att demokraterna valde en rent utsagt dålig kandidat. Demokraterna har en stor del av sin väljarbas bland fattiga latino och afroamerikaner. Det vill säga samma grupper som i stor utsträckning inte går och röstar vilket gör dem till en väldigt viktig grupp när det kommer till utfallet, inte minst för att valdeltagandet överlag är så lågt. Barack Obama lyckades just genom att tilltala de grupperna till att faktiskt gå och rösta. Men Clinton var helt enkelt en person som inte engagerade tillräckligt för att locka de svårlockade. Att hon var omåttligt opopulär och att en högerdemokrat utan någon hoppingivande politik var något av det sämsta valet mot en person som Trump hindrade inte Demokraterna från att välja henne för att slippa ”socialisten” Sanders vilken hade en betydligt mer entusiastisk beundrarskara än Clinton. En sådan skara är något som hade varit till fördel när man möter en galen populist. Överlag är det ett lågt valdeltagande och betydligt mer krångligt att rösta än i Sverige.

14991910_2154110348148221_1037062875215344549_n

Allt som allt är det att göra saker mycket enkelt för sig att lägga förklaringen till Trumps seger enbart på människors rasism. Dessutom gör den förklaringen det nästintill omöjligt att göra något åt saken. För det är betydligt enklare att föra fram andra förklaringar och andra lösningar på samhällsproblem än de rasistiska sådana för att på så vis vinna över människor än det är att utan egna idéer och förklaringar, i ett samhälle med många sociala problem säga till folk att bara sluta vara rasister. Personer som enbart kommer med förklaringen att ”det beror bara på rasism” har sällan några förslag på hur det ska motverkas. Men först när vi har en alternativ analys och lösning och inte är rädda för att ge människor en andra chans att tänka om så kan vi framgångsrikt motverka fascismens rasistiska delar och då faller den som ett korthus.

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Högern räds en vänster utan moralpredikningar

Ingen har väl missat högerns högljudda kritik av ”identitetspolitik”. Fokuset ligger ofta på att vänstern är fånig, att nu får man inte säga vad man vill i det här jävla landet och är själv i regel precis lika tramsig som den identitetspolitik som de säger sig kritisera. Ja, jag säger ”lika tramsig”. Men nog om det just nu.

En vanlig reaktion och tankegång från fellow kamrater vänster ut är att ”om högern kritiserar det så är det rätt!”. Det är ett farlig och antiintellektuellt förhållningssätt där vi dansar helt efter högerns pipa, fast baklänges och spegelvänt. Där vi lägger de egna analyserna på hyllan och reagerar på andras politik snarare än tar första steget. För även om högern är väldigt glada att kritisera ”radikala kulturanalyser” och individfokuserade moralpredikningar så är den formen av fokus och politik helt ofarlig och i värsta fall spelar dem rakt i händerna. Om det är något som får människor utanför den kulturpolitiska vänsterbubblan att reagera med obehag så är det just de stenhårda morlapredikningarna och ett språk som ingen förutom de mest insatta förstår sig på. Jag vill inte ägna mig åt konspirationsteorier, men det är nästan så att man undrar om detta inte är exakt vad högern, oavsett om de befinner sig på den konservativa eller libertarianska sidan, vill åt. En vänster som majoriteten av arbetarklassen (och befolkningen i allmänhet) inte förstår sig på och en höger som kommer med ”rätt” kritik.

Vad som i verkligheten är skrämmande för högern är tanken på en vänster som i regel lyfter huvudet ifrån kulturen och livsstilarnas moln, tittar uppåt och ifrågasätter maktens korridorer. Som likt en enda stor organiserad Katniss Everdeen funderar ut vem den verkliga fienden är och riktar pilen uppåt mot himlen. Varför skulle borgerliga ledarskribenter i landets största tidningar egentligen bry sig ett jota om vad några kolumnister i, för utomstående folk, obskyra vänstertidskrifter tycker om vilka kläder som är okej, vilken kultur som är problematisk eller hur man ska uttrycka sig? Jo, för att det är en ofarlig fråga och de vet att de kommer få fler ryggdunkningar än vad de kommer att få skit om de tar upp det. ”Nu har det väl ändå gått för långt” skriver de och folk står som nickedockor.

Att istället bemöta vänstern när det kommer till frågor så som låga löner, nedskärningar i välfärden eller pengar som försvinner till skatteparadis skulle vara direkt farligt. Då skulle de inte längre ha majoriteten med sig utan mot sig. Då skulle de bli granskade, ifrågasatta. Då hade de inte längre kunnat peka ut vänstern som ”kultureliten som pratar över huvudet på vanligt folk” eftersom det skulle peka ut dem som (försvarare av) den verkliga eliten. Varje populists verkliga mardröm!

Mitt syfte är inte att skriva ännu en text om den hemska identitetspolitiken utan att peka ut vad som händer när man lägger all sin politiska kraft på ett kulturkrig dömt att förloras. När vänstern grabbade åt sig diskussionen om kulturen och i gengäld lät högern få veto om ekonomin så var det vi som drog den stora nitlotten. Då den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet kulturell hegemoni (ett begrepp som i betydelse är nära besläktat med postmoderna begrepp så som normer, strukturer och diskurs) så menade han att det är den härskande klassen som sitter på makten över kulturen och vad som anses korrekt. Det kan tyckas ologiskt i en tid där det ”politiskt korrekta” sägs komma vänster ifrån. Men samtidigt är det just det ”politiskt korrekta” som sällan eller aldrig utmanar på djupet och det är också den diskussionen som drivs och uppmuntras höger ifrån.
Att diskutera normer, kultur och individer utan att diskutera makt är som att enbart försöka ansa topparna på det stora träd som vi kallar orättvisa och strukturellt förtryck. I förlängningen kommer förtrycket inte utmanas mer än dess yttre form.

När kommer nationens undergång?

Detta är en fristående fortsättning på det tidigare blogginlägget Det räcker inte med medmänsklighet.

Det kommer att ta upp mycket av de saker som jag redan skrivit om. Dagen efter jag skrev det ovan nämnda inlägget kom nämligen ett väldigt tydligt exempel på högerns aktiva kamp för att normalisera främlingsfientliga åsikter.

nationens-undergc3a5ng-e1447077417669

Jag kan helt ärligt säga att jag inte blev det minsta förvånad. Delar av högern och personer inom svenskt näringsliv har länge pratat om möjligheten att samarbeta med SD och forma dem till ett mer passande parti, i det här fallet innebär det mer marknadsliberalt.

Och ja. Den senaste tiden så har vi sett två trender. SD har blivit mer marknadsliberalt och högern har blivit mer negativa till invandringen (se ovan för exempel). Det har också skapats en mer vänskaplig ton mellan grupperna. Det är bara en tidsfråga innan vi ser en politisk koalition.
Inte för att deras intressen är helt lika. Men de vill båda minska vänsterns inflytande och öka sin egen makt. Det är ett typexempel på en ohelig allians.

Så för att lyckas med detta så går nu de gemensamt ut för att argumentera för hur Sverige helt kommer att gå under (!) på grund av ökad invandring. Den huvudsakliga poängen: ”Vi har inte råd!”

original

Tydligen så har vi varken jobb, bostäder eller pengar här i Sverige till att ta emot invandrare och pengarna kommer inte räcka till. Jag har ju redan tidigare slagit fast att, ja. Vi har för få bostäder, fortfarande en stor arbetslöshet, en ojämlikhet som ökar snabbast bland OECD-länderna och en välfärd som hyvlats ner. Men vad beror det på? Inte på invandring utan på en långt gången nyliberal politik, skattesänkningar för de rikaste, nedskärningar och ingen vilja att bygga billiga bostäder. Politik som högern nu vill fortsätta med, denna gång med stöd av SD. Jag har försökt hitta fakta från en trovärdig och opartisk källa avseende hur mycket invandringen beräknas kosta under år 2016 men misslyckats då det mesta tycks komma antingen ifrån facebookbilder som delas runt helt utan angiven källa, från sidor som avpixlat och exponerat alternativt från extremt partiska debattartiklar (utan angiven källa).

Siffrorna jag hittat har varierat mellan 20-70 miljarder kronor. Det låter ju extremt mycket, men då får vi också vara medvetna om att alliansregeringens jobbskatteavdrag enligt de själva årligen kostar 70-miljarder kronor. Pengar som hade kunnat gå till vård, skola, bostäder, äldreomsorg, fler anställda inom det offentliga och ja, integration. Var var alla dessa ”Sverigevänner” som ropar om hur vi inte har råd då? Allt detta hade vänstern kunnat använda som argument. Att vi alla (förutom de som tjänar allra mest) hade tjänat på att beskatta höginkomsttagare och lägga pengar på sådant som är viktigt för såväl integration som för svenskföddas välbefinnande. Det ena utesluter inte det andra. Dock kräver det politisk vilja. Men istället argumenterar vi såhär:

kostnad

ekonomin

Javisst är det så. Men vi glömde en sak. Var går pengarna? Till välfärden? Till bostäder? Till integration? Till arbetarna som skapar tillväxten? Nej, nej, nej, nej. De går självklart ner i fickorna på de redan rikaste. Så ja, vi har råd. Men det kräver omfördelning. Sverige är inte på väg åt rätt håll bara för att vinsterna ökar om pengarna inte kommer till användning för staten och för folket. Alla som känner mig vet att jag är för ett frikostigt flyktingmottagande. Men det krävs också att vi skapar förutsättningarna.

Så när kommer nationens undergång? Det vet jag inte. Men om/när den kommer så beror det inte på invandring utan på klassklyftor, segregering, utanförskap och en nedmonterad välfärd. Som vänsterpersoner kan vi inte sitta med händerna framför ögonen och upprepa ”allt blir bra, allt blir bra, öppna gränserna, allt blir bra!”. Vi måste våga prata om resursfördelning, var resurserna ska komma ifrån och var de ska hamna.

Eller som vi brukar ropa på första maj:

Wallenberg på bröd och vatten.
Chockhöj, chockhöj bolagsskatten!

Borgerlighetens plats i socialismen

Jag har av flera anledningar inte skrivit så mycket på den här bloggen, dels eftersom jag drabbats av någon slags skrivkramp och dels eftersom det jag fått fram i form av skrivande har prioriterats till bloggprojektet rimligheten.se. Men så funderade jag på om jag inte skulle använda den här bloggen till att skriva lite friare och mer egna tankar kring saker och därmed lämna de mer folkbildande inläggen till just Rimligheten.

Det här inlägget fick sin inspiration ifrån hur en representant från SD sagt att ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.”. Inlägget kommer dock inte att handla om SD och deras eventuella brist på demokratiska värderingar utan på det andra uttalandet i ovan nämnda artikel.

”Den mest sofistikerade pläderingen för enpartisystem är den som förekom inom de kommunistiska partierna i Västeuropa, däribland i Sverige. Man undvek att tala öppet om partiförbud utan föredrog i stället att beskriva det hela som ett led i en ofrånkomlig historisk utveckling.”

Detta fick mig att fundera på vilken plats eventuella borgerliga partier skulle spela i ett socialistiskt samhälle. Först måste vi konstatera att detta är en högst hypotetisk frågeställning då det aldrig funnits någon verklig socialism värd namnet under en längre period (säg emot ifall ni inte håller med, men socialister har här tolkningsföreträde). Hur ett sådant samhälle faktiskt skulle se ut är därför nästintill omöjligt att föreställa sig.
Först måste vi utreda grunden för vad som menas med socialism. Jag kommer här att definiera det som ett klasslöst samhälle (med eventuell diskussion för vad detta rent konkret innebär) där produktionsmedlen ägs demokratiskt (även detta skulle kunna se ut på flera olika sätt och är därför inget jag gör anspråk på att beskriva i detalj).

För att svara på vad borgerliga partier skulle ha för roll i ett socialistiskt samhälle med en socialistiskt ekonomiskt system så gör vi ett antagande att vi kommer att ha kvar en parlamentarisk demokrati med ett flerpartisystem, även då jag inte tror att detta är det enda (eller ens behöver vara det bästa) möjliga sättet att upprätthålla ett demokratiskt samhälle på (nej, jag syftar inte på diktatur och enpartisystem här). Men för enkelhetens skull så antar vi att så är fallet. För att kunna få någon slags realistisk bild av borgerlighetens och borgerliga partiers plats i ett socialistiskt samhälle så tror jag att vi kan se det som en spegel av socialisters plats i vårt nutida borgerliga och kapitalistiska samhälle.

Hur ser det då ut för socialistiska partier och aktivister i dagens Sverige? Jag utgår här ifrån tanken kring att det är det ekonomiska systemet (ergo kapitalism) som ligger till grund för hela samhällsbyggnationen. Det vill säga den liberala demokratin och den makt som politiker har och inte har att förändra samhällets uppbyggnad samt vilken makt produktionsägarna/kapitalisterna har att styra samhället i den riktning de vill. Men också hur den borgerliga ideologiska hegemonin påverkar vår uppfattning kring sant och falskt, rätt och fel. Det finns i dagsläget ett politiskt parti i riksdagsposition som uttryckligen kallar sig socialistiskt och som kan antas ha en socialistisk framtidsvision, det går alltså rent teoretiskt att ha ett socialistiskt parti i ett kapitalistiskt samhälle. Men om vi även ska vara realister så inser vi snabbt att ett litet parti inom detta system inte kan göra anspråk på att i dagsläget försöka införa socialism genom parlamentarismen. För som jag nämnde tidigare, systemet är så pass genomgående att det inte går att avskaffa i en handvändning. Marknaden har även på många sätt mer makt än politiker.

Sverige är ett av många länder där den politiska makten växlar mellan borgerliga regeringar och socialdemokratiska regeringar, socialdemokrater som, om de någon gång kan antas ha stått för ett socialistiskt samhällsprojekt, nu har övergett detta till förmån för en närmast socialliberal politik. Vänsterpartiet som fortfarande kallar sig socialistiskt har rent real-politiskt antagit en plats som socialdemokraterna tidigare stått för med krav på sociala och klassutjämnande reformer snarare än ett omkullkastande av liberalismen. Detta är inte något konstigt i sig. För om vi bortser ifrån min ursprungs-tes om att det är hur ekonomin fungerar som också styr samhällsdiskursen, så skulle jag även vilja jämföra det parlamentariska spelet med en dragkamp mellan vänster och höger (jag är medveten om att detta är extremt förenklat). När samhället och ekonomin går åt höger så måste partierna följa med, för precis som i en riktig dragkamp så kan du inte stå kvar på samma ställe när den andra sidan drar hårdare utan att ramla omkull eller tappa greppet om repet. Om borgarna genomför utförsäljningar av det offentliga så kan du inte stå och kräva full kommunism från och med imorgon ifall du vill bli tagen på allvar, då måste du gräva där du står, dra åt vänster från den plats som samhället intagit. Att storföretagen som vinner på en borgerlig politik sitter på massvis av makt i form av ekonomiska resurser som kan användas för att hindra en vänsterutveckling gör det inte lättare att förändra något i grunden även ifall vi, rent teoretiskt, skulle se en socialistisk majoritet i riksdagen.

Kontentan av det hela: Partier som förespråkar ett helt annat ekonomiskt system kan existera och även ha sympatisörer men kommer alltid att marginaliseras och tvingas att anpassa sig efter hegemonin. Detta är mer av ett konstaterande än en kritik, för jag tror att det även skulle se ut på ett liknande sätt under omvända förhållanden. I ett socialistiskt samhälle med en socialistisk ekonomi så skulle det fortfarande finnas kritiker mot systemet och ev partier/intresseföreningar som företräder mer borgerliga värderingar än de gängse. Men av samma anledningar som socialistiska partier har liten makt att påverka inom kapitalismen (materiella faktorer som påverkar samhället och den ideologiska hegemonin, svårigheterna att omkullkasta ett system enbart genom parlamentarisk politik, liten maktfaktor i samhället etc, etc), samt tvingas följa med utvecklingen för att ha en chans att påverka, så skulle borgerliga ideologer befinna sig i en lika marginaliserad position i socialismen. För det är så det fungerar, på gott och på ont. Att påverka inom samhällets ramar är betydligt enklare än att påverka ramen i sig, därför har liberaler en bättre position i och med att samhället redan är uppbyggt efter deras ideologiska ramar. Därför förespråkar jag, i min mening, bättre ramar. Även om det kommer att bli bra svårt att införa dem.

Veckans tema: Decemberöverenskommelsen

Idag skriver jag och Amra om det politiska läget igen.

Det har nu framkommit att det inte blir något nyval och ja, mina känslor är blandade. Å ena sidan en enorm lättnad över att slippa nyvalet och allt vad det kan innebära. Kampen mot fascism och högerpolitik får lov att fortgå utan att kännas lika akut för stunden. Vi får tid att tänka efter innan vi handlar, att bygga upp vår rörelse. Å andra sidan innebär en uppgörelse mellan blocken att SD kan vinna poäng som ”det enda oppositionspartiet”, som underdogs. De mot ”sjuklövern”. Deras världsbild blir än en gång bekräftad.

Så vad händer nu? Vad ska vi göra för att hindra utvecklingen mot höger och extremhöger? Min uppfattning är att vi måste börja fokusera mer på vad vi vill, vilka mål vi vill uppnå och vad vi vill förändra istället för att bara fokusera på vad vi inte vill och vilken väg vi inte vill gå. Vi kan inte bara vara emot utan vi måste även vara för: För ett mer solidariskt samhälle, för jämställdhet, ökat inflytande på arbetsplatser, för en bättre arbetsrätt och bättre arbetsvillkor, för att alla som arbetar i sverige ska ha samma lönevillkor så att utländsk arbetskraft inte utnyttjas för lägre lön vilket även resulterar i att lönerna för inhemsk arbetskraft pressas ner, för att alla ska ha samma möjlighet att få en inkomst oavsett bakgrund, för att rätten till arbete ska komma före skyldigheten att söka arbete som inte finns, för minskad bostadssegregation, för minskade klassklyftor.

ta168a17

Vad som har hänt i det nutida politiska klimatet är en benägenhet till triangulering, det vill säga rött och blått, vänster och höger har närmat sig varandra i någon slags gemensam vilja att locka ”mittenväljarna”, någon slags uppfattning kring att vänster och höger inte längre är relevanta i politiken, att andra skalor anses viktigare. Något som till viss del manifesterats genom den överenskommelse som nu gjorts. Samtidigt har det bildats en ökad polarisering mellan konservativa och liberala, mellan de som vill hålla kvar vid gamla normer kring könsroller och som hetsar mot personer som inte uppfattas vara ”riktiga svenskar” samt de som uppmanar till normbrytande och som betonar strukturell rasism. Två grupper som radikaliseras åt olika håll i allt högre grad mot en situation där de överhuvudtaget inte kan förstå varandras diskurser. Den ena gruppen enas i ett gemensamt hat mot andra kulturer. Den andra enas i ett gemensamt hat mot den första gruppen. Rasisterna vinner problemformuleringsprivilegiet då deras frågor hamnar i fokus för diskussionen, och på så vis uppfattas också de som de enda vilka anses komma med några lösningar.

Jag tror att det är nödvändigt att vi som ligger till vänster om socialdemokratin visar på att även vi är i opposition, att vi har visioner om hur ett bättre samhälle ska se ut, att vi inte bara motsätter oss rasismen och fascismen utan även den högerpolitik och nyliberalism vilken utgör grogrund för osäkerheten i vilken rasismen rotat sig. Vi måste visa på att vi är emot den utveckling vilken skapar ett prekariat med osäkra arbetsvillkor, något som slår mot alla de grupper som redan har det svårt. Kvinnor, personer med utomeuropeisk härkomst och inte minst personer med bakgrund i lägre klasser.

Men vad ska vi då göra emot rasismen? Bör vi inte markera emot den och visa på att den är oacceptabel?
Jag läste nyligen en väldigt bra krönika i ETC av Valerie Kyeyune. Den sammanfattar bra vad jag anser behövs i den antirasistiska kampen vilket också går hand i hand med vad som behövs mer av i allmänhet. Vi behöver mer av krav på strukturella lösningar som minskar de rasistiska tendenser vilka finns i hela samhället, oavsett om det är inom eller utomparlamentarisk kamp vi sysslar med. Facklig eller partipolitisk. Demonstrationer eller insändare. Fokus på vad vi vill uppnå istället för enbart vad vi är emot. Vad vi är för. Detta är grundläggande för att på ett framgångsrikt sätt krossa rasismen.

Vad händer om nyvalet stoppas?

Jag  skrev nyligen en debattartikel som blev publicerad i flamman (ni kan läsa den här) och som handlar om hur skriverierna angående Björn Söder och SD förmodligen är den mest effektiva valkampanjen för SD såhär innanför ett eventuellt nyval eftersom det gör att allas ögon riktas mot SD.

Idag blev jag uppmärksammad på det här. Regeringen och Alliansen sägs förhandla för att kunna förhindra ett nyval. Vad det skulle innebära att vi slipper ett nyval med vad allt det innebär samt att det kan förhindra att SD lyckas växa till sig ännu mer tills nyvalet och därmed tillskansa sig ytterligare makt men med en borgerligare politik som resultat. Jag har funderat fram och tillbaka och ett tag tänkte jag att ”jo, men kanske är det trots allt bättre att förhindra ett nyval till priset av en borgerligare politik, det är bättre än ett nyval där SD förmodligen skulle växa till sig och risken finns att Alliansen snor åt sig makten igen” men sen slog det mig än en gång: en uppgörelse mellan regeringen och Alliansen skulle förmodligen innebära att SD än en gång fick lov att sticka ut som ”verkligt oppositionsparti” och underdog medan alla andra partier (förutom vänsterpartiet då) går samman för att enas om en gemensam lösning, delvis för att stänga ute SD.

För jag tror att det absolut mest effektiva för att långsiktigt minimera SDs makt är att minska deras stöd vilket inte kan göras så länge som de andra partierna inte sticker ut med sin politik utan istället framstår som ännu mer likriktade. Det absolut mest effektiva just nu tror jag vore ifall det dök upp en ideologisk konflikt mellan S och M, en konflikt mellan rött och blått som tog fokus från SD och tvingade människor att ta ställning efter höger/vänsterskalan. Det skulle även innebära att det skulle bli en konflikt bland SD-väljare som kommer ifrån höger respektive vänster. Men detv skulle även döda SDs påstående om att höger-vänster ersatts med Kulturkonservatism-radikalism. Något som lyckats ena konservativa personer från såväl arbetar som övre medelklass under SD-paraplyet.

Jag gick in på hatsidan Avpixlat (vilken jag annars brukar undvika då den grova rasism som finns där inte är bra för den psykiska hälsan) och precis som jag trodde använder de sig precis av den underdog och utstickarmentalitet som jag nämnt.

”Detta skulle inte bara vara ett svek mot de rödgrönas respektive alliansens väljare, utan även en gång för alla bekräfta att makten är viktigare än svenska folkets åsikter och att SD är Sveriges enda oppositionsparti värt namnet – en roll de redan sagt sig vara redo att axla.”

 

”Enligt Holm talar man inte om sakfrågor utan formfrågor, hur en minoritetsregering ska kunna få igenom en budget i riksdagen och är det så att de hittar en lösning på detta tror hon att Löfven den 30 december inte kommer utlysa extra val trots allt. För att få till stånd detta krävs en regeländring – ytterligare manipulering av lagar och regelverk för att behålla makten och hålla SD borta alltså.”

Så vad göra? Ärligt talat vet jag inte. Jag ser inte fram emot ett nyval, men om vi ska lyckas underminera fascismen tills 2018 så tror jag att höger-vänsterskalan måste bli aktuell i politiken igen, och för att den ska bli det så måste det skapas motsättningar mellan blocken. Inte fler uppgörelser och trött intetsägande politiska förslag som bara handlar om att skära bort och lägga till lite i marginalen.

Vem som helst kan kalla sig feminist. Om Kinberg Batra.

Jag är kanske lite sen på bollen men jag känner ändå att jag måste skriva om det här. Den nya moderatledaren Anna Kinberg Batra har nyligen kommit ut som feminist vilket har skapat diskussioner i feministvärlden. Långtifrån alla är odelat positiva men en hel del verkar jubla av detta besked. Kommentarer förekommer så som ”Tänk att vi kanske får en kvinnlig feministisk statsminister!” eller ”Det är nästan värt att rösta på moderaterna enbart för detta”.

Tystnad för att begrunda detta.

Missförstå mig inte, ingen skulle bli gladare än jag ifall Sverige, som brukar anses som en förebild för jämställdheten, kunde få sin första kvinnliga statsminister som dessutom var feministiskt sinnad. MEN, detta förutsatt att sagda statsminister i alla fall låg någorlunda nära mig ideologiskt. Inte så att jag förväntar mig en kvinna som likt mig tillhörde den så kallade avgrundsvänstern, det är inget jag tror kommer ske de närmsta åren. Jag skulle nöja mig med en sosse. Men en moderat? Aldrig i livet att jag skulle hurra för något sådant. Ja, då ser jag hellre en riktigt gubbig statsminister som är lite okunnig kring feminism men har hjärtat på rätta stället (till vänster dvs om någon nu skulle undra).

Men ja, jag vet att det finns en hel del personer på högerkanten som kallar sig feminister. Ja, till och med personer som är moderater. Om de då vill rösta på Kinberg Batra så är det förståeligt och förmodligen en källa till glädje att M skulle välja en kvinna och feminist till sin ledare. Men att personer hurrar enbart för att hon kallar sig feminist och är kvinna även om de inte specifikt sympatiserar med moderaterna, det går mig förbi.

Anna Kinberg Batra

Låt oss gå igenom läget i Sverige. Sedan 80-talet har klyftorna bara ökat i vårt land och dagens klyftor har inte varit lika stora sedan 30-talet. När Alliansen tillträdde 2006 blev läget knappast bättre. Många redan utsatta grupper har fått det sämre efter att alliansregeringen fick makten, inte minst gruppen kvinnor. Detta är inte överraskande. Den moderata ideologin är knappast motståndare till klassklyftor, snarast uppmuntrar de så kallade ”inkomstvariationer” eftersom det enligt dem ”ger människor incitament till att arbeta hårdare” (vilket är rent bull, alla som har någotsånär koll på hur klyftor påverkar samhället vet att ju större klyftor det finns desto svårare är det att ”arbeta sig uppåt”). Jag har svårt att tro att Kinberg Batra skulle se annorlunda på ekonomisk politik än vad Reinfeldt och hans underhuggare gjort. För i så fall hade hon inte varit moderat. Min poäng är helt enkelt att den moderata politiken inte är feministisk då den snarare missgynnar än gynnar de flesta som förlorar på ett patriarkalt samhälle. Kinberg Batra kanske (i bästa fall, för moderater brukar ofta ogilla tvång och kvotering) kommer att arbeta för att fler kvinnor ska kunna bli företagsledare, men face it, det är ganska få kvinnor berörs av det.

För vem som helst kan kalla sig för feminist, men det innebär inte att de per se för en feministisk politik.

Vad gör vi nu? Amra och Alma diskuterar kampen.

Jag (Alma) och min kollega i bloggvärlden Amra har pratat en del om feminismens och antirasismens situation i dagens politiska klimat. Hur bör vi tänka och vad ska vi fokusera på. Bara ett kort tag efter våra diskussioner så slog faktumet ner om att det blir nyval i mars nästa år. Att alliansen tillsammans med SD har fällt budgeten och skapat politiskt kaos. Som politiskt aktiv trodde jag tidigare att vi hade fyra år på oss att vända utvecklingen från den allt mer mörkbruna politiska utveckling som pågått under så lång tid.  Amra kontaktade mig i samband med detta och eftersom vi upplever oss ha liknande åsikter i frågan så bestämde vi oss för att föra en dialog om hur den antirasistiska kampen bör föras utifrån ett vänsterperspektiv. Det här är vår diskussion och uppfattning.

Amra:

Regeringen bekräftade igår det många befarat: det blir nyval den 22 Mars 2015. Jag har sedan valet i höst funderat över hur den feministiska och antirasistiska rörelsen kan utvecklas för att bli en mer effektiv motpol mot rasismen och hatet som får ett allt starkare politiskt fäste i landet.
 
Det jag tror är viktigast nu är att hitta gemensamma nämnare för at kunna enas och föra kampen vidare. Det räcker inte enbart med att föra politik inåt, dvs syna oss själva och våran egen position i samhället utan vi måste sluta upp tillsammans och börja föra politik utåt mer. Vi behöver börja prata om strategier inför valet, hur vi ska organisera oss och motivera folk till att bli ännu mer aktiva i kampen. Hur vi ska påverka och locka tillbaka väljarna vi förlorade i valet sist. Jag tror också det är viktigt att vi släpper synen på SD-väljare som dumma och outbildade. Det är ett synsätt med klasshat i grunden och i slutet av dagen så spelar det  faktiskt ingen roll varför någon röstar på SD eller inte. Naiv och oinformerad är inte synonymt med ofarlig och maktlös.  Hur tänker du Alma?
Alma:
Jo, jag håller med. Det verkar ju finnas en hel del antirasister som tycker att det är viktigare att ”syna sin egen rasism” än att föra en kamp mot ett rasistiskt parti som faktiskt har makt att påverka människors liv. Jag känner lite att: Jaa.. alltså du kan syna din egen rasism hur mycket du vill när vi stoppat den här utvecklingen, för den är mer akut.

Men angående att enas i kampen, jag tror att det är jätteviktigt. Vi, inom vänstern som är antirasister måste lägga våra groll åt sidan för att kunna vända den här utvecklingen. Vissa menar att vi ska samarbeta över blockgränserna, men dels så tror jag inte att det är en bra ide då SD har vunnit stort på att få det att framstå som att det är de mot resten. Mot ”sjuklövern”. Dels har högern visat att de inte är intresserade av det och det skulle inte förvåna mig om allianspartierna samarbetade med SD ifall de kunde få majoritet med dem efter ett nyval. Det är en jävligt obehaglig tanke. Men jag känner att, ja detta är en kamp mot såväl extremhöger som ”vanlig” höger. Nu kör vi! Men frågan är hur organiseringen ska gå till. Tyvärr verkar de högerextrema krafterna vara bättre på att mobilisera människor. Strategin är också en svår fråga som många verkar ha olika åsikter om. Vad tror du är en bra strategi i det här?

Amra:

Sist vi pratade så sa du något i stil med – Vi kan inte lägga plåster på ett öppet sår, vi måste stoppa blödningen först. Jag tror det är början på en tankegång till en ny strategi. Jag tror inte heller vi måste försöka ena varje kamp, både antirasism, feminism, transfobi osv är viktiga frågor som förtjänar en egen diskurs, en egen analys. Även om dessa hänger ihop så tror jag det är viktigt att vi inte försöker klämma ihop alla förtryck till något sorts hybrid förtryckar monster som påverkar oss alla på samma sätt. Den sorters politik som förs idag påverkar olika kroppar i samhället olika och det behöver definitivt belysas. Personer med mer utländskt utseende riskerar redan att utsättas för hatbrott och kränkningar i offentliga rum och om vi inte gör något nu så kommer det bara bli värre. Men vad gör vi? Jag tror att vi måste visa hur SDs politik har en negativ inverkan på samhället i stort. Vi behöver lyfta fram vad deras lagförslag egentligen skulle innebära för folket och vilka det är som drabbas av den.

Vi behöver också styra bort diskussionen från att enbart handla om huruvida invandrare är bra för Sverige eller inte. Jag menar inte att vi ska sluta informera om hur vi faktiskt inte har en hotande massinvandring men vi behöver visa vad fattigdom, utanförskap, utsatthet och frustrationen i samhället egentligen beror på. Att invandring inte har något med dessa frågor att göra, att segregationen mellan förort och innerstad exempelvis är ett resultat av klassegregation, utbildning. Jag tror mycket fokus måste läggas på att prata om vad socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital innebär exempelvis, Hur det möjliggör eller omöjliggör klassresor i samhället. Framförallt så tror jag att det nu är dags att faktiskt inse att vi som vill kämpa emot ett Sd styrt Sverige har en gemensam värdegrund, ett gemensamt mål och en gemensam framtid vare sig den är ljus eller inte.

Alma:
Jaa, jag skrev en gång en annan liknelse som jag blev väldigt nöjd över, det var något i still med att: ”om vi ser samhället som ett sjunkande skepp och rasismen som vattnet vilket fyller båten så kan SD liknas vid ett hål i skrovet, vi kan lägga allt vårt fokus på att ösa ut vattnet, men så länge vi inte täpper igen hålet så kommer vårt ösande att vara lönlöst, därför måste vi först laga hålet, sen kan vi fokusera på att ösa”.

Att ena varje kamp, nej men vi kan enas i kampen mot en gemensam fiende. Det finns inget som enar bättre än det. Även om vi har olika hjärtefrågor så bör alla som vill och kan kunna enas någorlunda i kampen mot den här utvecklingen. Nu mer än någonsin måste vi klara det. Även om det för många kan vara svårt. Men precis som du skriver så har det här resulterat i hatbrott och det är en utveckling som måste stoppas, läget är akut för så många. Sen tror jag verkligen att du har rätt i att vi måste prata om de problem som finns med fattigdom och utsatthet och vad det verkligen beror på, styra debatten och vad som diskuteras istället för att låta dem styra vad som tas upp i tex SVT-debatt och liknande. Jag har ju skrivit lite om det innan på bloggen. Men hur enas vi, och hur ensas vi om en gemensam strategi? Allt känns så svårt och hopplöst. Speciellt när jag ser människor som har en bra och vettig värdegrund stå och bråka med varandra om hur vi ska använda vissa ord etc samtidigt som SD-trollen verkar kunna enas bättre än vad vi kan. Hur de lyckas nå ut till folk genom vidriga sidor som Avpixlat och liknande, hur de blir experter på att påverka genom sociala medier exempelvis. Det känns så hopplöst ibland.

Amra:

Det känns väldigt hopplöst och framförallt så känns det väldigt farligt. Jag funderar över min egen framtid i Sverige, min familjs, kommer det  vara säkert för oss att vara kvar? Kommer vi få fly en andra gång i livet? För människor vars kropp och utseende inte hotas direkt av politiken kan den här rädslan te sig orimlig men för mig och för så många andra så är den verklig. Jag vill inte leva i ett land där jag ses som andra gradens medborgare. Jag blir också ledsen när jag ser hur människor förkastar varandras stöd och styrka enbart för att dom har olika infallsvinklar på samma problem, eller olika hjärtefrågor när det är nu vi måste hålla ihop.
Men ja, hur? Hur gör vi det här när jag tycker vi känns så otroligt splittrade? Jag kanske är naiv men jag hoppas ändå på att vi kan enas, att vi just nu kan fokusera utåt, fokusera på att påverka folk till att rösta rätt. Att vi tar våra olikheter och lägger dom åt sidan just nu och arbetar för att motverka det här hotet som faktiskt hänger över oss alla. Jag hoppas att dom som drabbas indirekt av den här politiken har vett nog att använda sin plattform, sitt privilegium och sin självklara plats i landet för att påverka och informera andra. Vi har ju olika utgångspunkter, en vit person kan tala med andra vita personer på ett sätt som jag exempelvis inte kan. Jag kommer alltid läsas som invandrare och det jag säger kommer uppfattas som att jag representerar en enskild grupp i samhället. Det universala VS det specifika. Båda behövs i dagens läge.
Jag tror inte vi har alla svaren än och vi är alla oroliga. Det vi däremot kan göra är att stötta varandra, göra feminismen och antirasismen till en säker plats för dom som behöver skyddas och öppen för dom som vill kämpa emot den hatiska politik som fått ett så starkt fäste.

Märkliga högermänniskor (om vinst i välfärden).

Så, nu har V, S och MP kommit överens om en plan för att begränsa vinstutaget i välfärden och ilskan från personer på högerkanten har inte låtit vänta på sig. Uppgörelsen har bland annat jämförts med Sovjet, uppmaningar till krig och Löfven anklagas för att föra en ”mörkröd” politik.

Men jag tycker att det är lite märkligt, när personer till höger på den politiska skalan, som annars brukar vara väldigt skeptiska till (allt för hög) skatt helt plötsligt tycker att de ska har rätt att ta ut vinster från skattebetalarnas pengar. Hur går det ihop med iden om den fria marknaden? Dvs en marknad som inte sponsras av skatten. Och så får vi inte glömma att Sverige i princip varit ensamt om att göra det möjligt för vårdbolag, skolor med mera att kunna ta ut vinst från skattemedel. Inte ens i de mest kapitalistiska länderna med den mest liberala marknadspolitiken så finns den möjligheten. Att starta företag inom välfärdssektorn som kan ta ut vinst, visst, men då är det vinst som kommer ifrån kunderna, inte från skatteintäkter. Jag vill såklart inte se ett system där bara vissa ska ha råd att betala för att gå i vissa skolor eller få vård. Men om en är marknadsliberal är det enorm dubbelmoral att kräva möjligheten att få gå med vinst på skattepengar.

Såå, alla de som ger sig in i välfärdsbranschen med främsta syfte att plocka ut vinster. Skärp er och försök tjäna pengar genom vanlig kapitalism på den fria marknaden istället. För i välfärden bör främsta syftet vara att skapa så bra verksamhet som bara möjligt. Det bör handla om människors väl, barns rätt till bra skolgång, äldres rätt till bra vård, inte om era möjlighet att tjäna fett med pengar. De som nu försvinner från välfärden för att de inte längre kan ta ut vinst, det är de som inte hade en bra verksamhet som högsta prioritet, och ärligt talat: de kan vi faktiskt klara oss utan.