Kategoriarkiv: HBTQ

Den goda medelklassen, den goda vänstern

Är en ”oberoende anständig” medelklass något att värna om? Om du frågar Malin Nauwerck så är den det. Hon har nämligen skrivit en artikel i tidningen flamman om nättiningen KIT som politiskt beskriver sig som just ”oberoende anständig” och som ofta publicerar opinionsbildande texter där de står upp för feminism och antirasism men aldrig tar ställning kring frågor om ekonomisk fördelning eller klassintressen.

Nauwerck skriver:

Det är rätt tydligt att det genom KIT skrivs fram en idealiserad, modern medelklassidentitet. Mellan ”Så gör du ditt eget smör” och ”Saker folk säger till läkare” bekräftas läsarnas världsbild genom lättlästa, fluffiga nyheter i den filterbubbla som rymmer en ”ung, urban och uppkopplad publik”

Den moderna medelklassidentiteten beskylls ofta för självupptagenhet och blindhet inför egna privilegier. Oavsett om det stämmer är i dagens läge en ”oberoende anständig” medelklass, en medelklass att värna om.

Att det är viktigt med feminism och antirasism och att ”anständighet” i dessa frågor är bra hoppas jag att de flesta förstår att jag håller med om.

Men att det räcker för att motverka hatet på nätet och andra delar av samhället ifrågasätter jag. Tvärtom så tror jag att den nya politiska skiljelinjen med ”konservativa” rasister och sexister på ena sidan och goda, snälla anständiga (medelklass) på andra, där just frågor kring klass och ekonomisk rättvisa inte anses viktig och där den ”goda” vänstern och de ”goda” liberalerna knyter sig samman mot de ”okunniga” rasisterna snarast är till fördel för den första gruppen än något produktivt för oss. Jag vill inte ha en amerikansk politisk skiljelinje mellan liberaler och konservativa där bägge i slutändan för högerpolitik och vänstern sluter sig upp bakom liberalerna eftersom de i alla fall är proggrsiva i frågor som rör kvinnor, hbtq och svartas rättigheter. Där liberal har blivit lika med vänster eftersom den riktiga vänstern har kapitulerat.

Vi har redan nu en situation där vänstern blivit allt mindre klassintresserad och börjat smälta ihop med ”oberoende anständig medelklass”. För visst är det väl så att allt inte var bättre förr och många frågor som tidigare inte drevs har kommit på agendan. Men samtidigt har analysen från vänster förändrats till att vara mycket mindre inkluderande där kamp har bytts ut mot godhet och solidaritet är något som kommer uppifrån snarare än något mellanmänskligt. Från att vara en rörelse där klassen skulle ena människor med gemensamma intressen till gemensam kamp vilket skulle generera solidaritet mellan olika folk så har det blivit en rörelse för de priviligerade som vill vara förstående och stå upp för ”de utsatta”. En klapp på huvudet, men också en situation där vit akademisk urban medelklass har tagit tolkningen över vilka som räknas som utsatta och inte. Där de vars frågor som inte drivs av de goda och anständiga riskerar att lockas över av de konservativa. För hur kan man annars förklara varför så många bland de lägre klasserna lockas av konservativa rörelser som SD, IS, Tea party rörelsen, Gyllene gryning eller Donald Trump? Varför misslyckas vänstern gång på gång att organisera dessa människor?

En gissning är ju att de inte känner sig särskilt inkluderade av den goda, anständiga medelklassen och deras defenition av utsatthet och förtryck.

Därför ifrågasätter jag om oberoende anständig media är något att värna om. Om vi sätter vår ribba så lågt att vi accepterar hur kampen mot fascism och rasism blir på bekostnad av klasspolitik för att vi vill inkludera liberaler och värna om de ”oberoende anständiga”.

Det handlar inte om att vara mest radikal eller att se klass som det enda viktiga. Men att utesluta klass är att exkludera en stor grupp från vår ”fina rättvisekamp” och blunda för hur ökade klyftor är en betydande variabel för hur den konservativa rörelsen vi ”anständiga” så gärna vill motverka lyckas få makt.

Annonser

Snoppen och snippan, när konservatism och radikalism möts i gemensam ilska.

Det är väl få som har missat låten om snoppen och snippan som sändes på barnkanalen för ett tag sedan. Videon har fått internationell spridning och bemötts med blandade reaktioner.

Något som jag tycker är intressant att observera är hur de normativa föreställningarna relaterar till de radikalaste samt mest konservativa idéerna i ett samhälle. Jag har tidigare skrivit en del om splittringen mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen samt hur dessa bägge driver allt långtifrån mitten, för att inte tala om ifrån varandra. Jag tänker att reaktionerna på låten om snoppen och snippan är ett väldigt tydligt exempel på detta. Här möts de konservativa och de radikala i en gemensam ilska men på helt olika grunder.

original

Konservativa: Vad fan, ska barn se sådant här snusk? Könsorganen har med sex att göra och barn ska inte behöva se porr på tv.

Radikala: Men fyfan, heteronormativt och transfobi! Hur kan de påstå att tjejer har snippa och killar har snopp? Det finns faktiskt tjejer med snopp till exempel, kunde de inte sagt det? Och varför har snippan rosett och långa ögonfransar medan snoppen har en hatt? Faen vad stereotypt!

Okej, låt mig först lägga ut en brasklapp: Det hade självklart varit bättre om de skippade könsattributen och lät bli att ”köna” könsorganen. Att normalisera diskussioner om könsorgan kan göras utan rosetter eller att komma med påståenden om vem de sitter på. Men vi måste samtidigt vara medvetna om att ca 99 % av befolkningen inte är transmedvetna, låtens text beror förmodligen på okunskap snarare än transfobi, och sådan okunskap bör vi vara medvetna om finns. Det är lätt för många att glömma av var människors kunskapsnivå faktiskt ligger, speciellt när umgängeskretsen är mycket segregerad.

Men med tanke på de konservativas reaktioner på det hela så känner jag: En sådan här låt behövs! Även om den är heteronormativ och transexkluderande så är det ett steg åt rätt riktning, ifrån hysh hysh och ”Sådant där pratar vi inte om!”. Att förvänta sig en lika hög medvetenhet som en själv när du faktiskt ligger före normsamhällets i kunskap och medvetenhet blir verklighetsfrånvänt, speciellt då en så stor del av befolkningen verkar leva kvar på 50-talet. När de skriker om ”barnporr!” och kallar det ett ”Utslag av PK-media” att barnkanalen sänder en trallvänlig låt om kroppsdelar som alla barn har och har rätt att lära sig mer om. Då är låten precis vad som behövs för att föra samtalet framåt.

Den här texten handlar inte främst om hur vi bör tänka kring ”snoppen och snippan”. Den handlar om splittring. En splittring som driver grupper ifrån varandra, som isolerar människor i en falsk föreställning om kunskap och medvetenhet hos gemene man. Att samhället ser ut ungefär som det gör i ens egen umgängeskrets. Det ger illusioner kring vad som är ett steg framåt och vad som är ett steg tillbaka.

Taggad

Åsa Linderborgs krönika, pros and cons.

Jag har blivit uppmärksammad på att jag omnämns i Linderborgs senaste krönika och en del verka ha hittat hit genom den (hej hej!). Jag har följt twitterdebatten och som vanligt är det många missförstånd så jag tänkte reda ut en del saker samt ge min egen syn på krönikan och dess olika delar.

En del av kritiken har gällt att jag ”ger mig på maktlösa”, företrädesvis transpersoner. Twittrare har ingen makt jämfört med Åsa Linderborg, menar Kawa Zolfagary.

Visst är maktrelationen asymmetrisk, men att aldrig kunna diskutera en utsatt människas handlingar vore att bidra till förminskningen. Och även diskriminerade kan utöva makt.
När det twittras att Nina Björk är ”en insekt” gör det nåt med henne. En grupp kampanjmakare på sociala medier försöker stoppa Kajsa Ekis Ekman från att framträda, de senaste dagarna i Helsingfors och London.

Jag håller till viss del med både Zolfagary och Linderborg här, visst är det viktigt med maktperspektiv, men samtidigt så måste alla kunna kritiseras så länge det görs sakligt. Att hindra människor från att göra sitt jobb känns inte okej.

Det är nog jobbigt för Ekis, förstår Aleksa Lundberg, men på en strukturell nivå är det ändå transpersonerna som är mest utsatta. Den som är diskriminerad får bete sig lite hur som helst mot andra, för det är ändå mest synd om hen. Det är en extrem maxim som jag tror de flesta transpersoner inte ställer upp på. Vänstern borde definitivt inte göra det.

Jag har själv märkt av en benägenhet kring hur vissa anser sig kunna vara hur otrevliga som helst, skriva i caps och kalla folk för ”jävla förtryckare” om de inte håller med om allt, med argumentet att ”ingen ska kunna kräva god ton”. Jag tycker inte att det är okej för mig i egenskap av kvinna att vara otrevlig mot en man enkom för att han är man och tycker annorlunda än mig (undantag om han uttrycker grov sexism t.ex.) och därför tycker jag inte heller att det är okej när andra grupper skriker mig i ansiktet för att jag inte har exakt samma åsikter.

De ideologiska frågorna är roligare att ägna sig åt. Aleksa Lundberg menar att vi måste sluta tänka i termer av biologiskt kön eftersom den dikotomin är själva förutsättningen för förtrycket – vi måste sluta identifiera oss med de kön vi tilldelats.

Det är en fin men kanske väl utopisk tanke.

Halva jordens befolkning har tilldelats en livmoder. Den ger oss sen två hundra tusen år tillbaka gemensamma erfarenheter kring reproduktion och arbetsdelning. För 3,5 miljarder människor är patriarkatet en realitet.

Strävan är att vara så okategorisk som möjligt när man kategoriserar, men det är ändå ofrånkomligt att vi pratar om väldigt stora grupper, också om det finns kvinnor som har penis och män som föder barn.

 

Jag vet att många antagligen blir förbannade av det här sättet att uttrycka sig, men jag håller med. Låt mig få utveckla. Jag tycker helt klart att vi ska respektera transpersoners könsidentitet, de ska få vara män och kvinnor precis som cispersoner. Men vad vi inte får glömma är att patriarkatet inte är transmedvetet, det utgår ifrån en biologisk tvåkönsnorm och att låta bli att låtsas om detta är lika kontraproduktivt för att motverka sexism som det är att påstå att om vi bara låter bli att tänka i termer av att det finns olika etniska grupper, olika hudfärger etc så kan vi lösa rasismen. Exempel: Att gravida länge inte fått bestämma över sin kropp har en direkt orsak i att det gjorts en koppling mellan personer som kan bli gravida och gruppen kvinnor samt att just kvinnor varit strukturellt underordnade män. Det är en del av kvinnoförtrycket och då spelar det ingen roll att alla som kan bli gravida inte är kvinnor eller att alla kvinnor inte kan bli gravida (inte ens alla cis-kvinnor för att vara rättvis) eftersom det patriarkala samhället förtrycker både personer som uppfattas som kvinnor i allmänhet samt personer som har biologiska egenskaper som kopplats till kvinnlighet. Därför måste vi ha med biologiska förutsättningar i diskussionen om kvinnoförtryck och vi måste ha ett språk för detta, annars riskeras det att komma i skymundan hur sexismen förtrycker människor utifrån just biologi.

Normkritik måste vara en självklarhet för alla inom vänstern, och har också alltid varit det även om många nu påstår motsatsen. Det är den kulturradikala traditionen, gemensam för liberalerna och vänstern, som drivit Sverige att bli världens mest progressiva land. Det är inte vänsterns fel att man slutade tvångssterilisera transpersoner först 2013.

Här har Linderborg fel. Vänstern har inte alltid varit normkritisk. Kritiken mot vänsterrörelsen som blundande inför många strukturer är många gånger legitim. Här anser jag att Linderborg förskönar vänsterns historia.

Politik är en sak, organisation är nåt annat. Det klart att det finns fördomar i vänsterns dagliga arbete precis som på alla andra ställen. Homo- och transpersoner möts av blickar som heterosexuella slipper. Rasifierade – för att nu vara tillmötesgående och använda det ordet – måste kämpa mer än andra för att ta sig fram i organisationen, liksom funktionsnedsatta. Jag förstår också de som vittnar om att de ibland tänker på sig själva som ”alibin”.

OT: Till skillnad mot Linderborg (?) tycker jag att rasifiering är ett bra ord. Men felet med hur det oftast används (även av Linderborg här) är att det görs till ett begrepp för vad någon är snarare än vad någon blir. Som bloggaren Amra sa angående det i podden Unite the fight så vill väl ingen identifiera sig som sitt förtryck. En blir rasifierad, precis som att jag kan bli objektifierad men det gör inte att jag vill bli benämnd som ”en objektifierad person” i andra sammanhang.

Men de som nu talar om att just vänstern är så dum och dålig borde precisera vilken vänster man avser. Det blir konstigt när man står i ABF-husets största sal på Socialistiskt forum och säger att ”vi har ingen röst inom vänstern”. Det är ju uppenbart inte sant.

Här kan jag inte säga annat än att jag håller med. Jag var själv på Socialistiskt forum och kunde räkna till minst 5 olika seminarier som alla behandlade marginaliserade gruppers rätt att ta plats inom vänstern. Visst finns det stor plats för förbättring, men att de inte tillåts ta plats är uppenbarligen inte sant.

Om jag ska vara bitsk, kan jag säga att det bevisligen är en framkomlig karriärväg att fixera sig vid vänsterns opinionsbildare, men som antirasistisk och antikapitalistisk strategi verkar den inte helt övertygande.

Det strukturella förtrycket projiceras på enskilda personer, men ju mer individcentrerade vi blir, desto mindre kraft får kollektivet att flytta fram positionera, skriver Rosén.

Jag håller än en gång med. Individfokuset är nog ett av mina största nemesis i allt detta. Identitetspolitik har jag inget större problem med, med när individfokuset verkar komma på köpet blir jag trött.

Som exempel på ”vänsterns” fördomar anförs att Afrofobirapporten som utkom i februari i år har negligerats.

[..] Den är avslöjande på många sätt, men är begränsande eftersom den mer har karaktären av ”Ställ upp på den här formuleringen!” än ”Gör den här förändringen!”. Allt utmynnar i det taffliga kravet att högskolevärlden måste ta frågan om afro­fobi på allvar.

Det visar hur akademiskt det här är; man påtalar orättvisor, men det är upp till nån annan att föreslå lösningarna. Men en teori som gör anspråk på att vara aktivistisk för fler än de som själva förespråkar den, blir ju väldigt svag om den inte ger förslag på politisk praktik för hela det kollektiv man menar sig tala för.

Vilka rättigheter har man om man kommer sex timmar för sent till jobbet för att polisen jagar papperslösa? För många är bristen på organisation mer akut än bristen på representation.

Det finns en stor poäng här som är vidare än bara den rapporten som nämns. Jag har märkt en viss benägenhet inom den moderna feminismen och antirasismen att fokusera väldigt mycket på att ha den rätta analysen av vad problemet är men inte lika mycket på vad vi ska göra åt problemet. Det är en tröttsam del av den medelklassifiering men kanske framförallt akademifiering som drabbat sagda rörelser på så sätt att politisk analys nu går före politisk praktik.

Alla identitetspolitiker bedyrar sitt klassperspektiv men har ändå väldigt svårt att ge klass en naturlig plats i resonemanget. (För ett av några undantag, se Alma Mäkeläs blogg Ett oskrivet blad)

Vita privilegier är just ett sånt begrepp som blir alltför kategoriskt om det används utan en hänsyn till klasskillnader. Liberal hegemoni är ett ytterligare ett som slängs runt. På vilket sätt menar Judith Kiros att identitetspolitiken utmanar ”den liberala hegemonin”?

Tydligen är jag identitetspolitiker, haha (samt att hon använt mitt något inkorrekta twitternamn).
Men utöver det, jag håller med, klassperspektivet är inte en naturlig del i dagens intersektionalitet.
Vita privilegier finns självklart, men jag är själv trött på hur epitetet ”vit man” slängs runt som den mest privilegierade gruppen i samhället trots att många vita män är bra mycket mindre privilegierade än mig tex på grund av sin klasstillhörighet. Och hur så kallad identitetspolitik skulle utmana den liberala hegemonin har även jag svårt att förstå då id-pol inte gör anspråk på resursfördelning och därför är harmlös för de flesta liberaler.

Många låter sig nog förföras av identitetspolitiken då den lyfter vänsterns honnörsord ”förtryck”. Men det är skillnad mellan exkludering (svarta, kvinnor, bögar … får inte vara med) och exploatering (utsugning, mervärde, profit).

Två viktiga frågor att att ta sig an, men den ena är vänster och den andra kan lika väl vara liberal.

Jag tror därför att Moa Matthis har fel när hon påstår att arbetarklassens män är nöjda med att deras kvinnor tjänar sämre. Jag vägrar tänka på män som såna sadister och dessutom begränsar kvinnolönerna hela hushållets rörelsefrihet. De enda som verkligen tjänar på differentieringen är arbetsköparna.

Visst finns det säkert arbetarmän som är nöjda över att tjäna mer. Men knappast som regel. Jag känner ofta ett obehag ang att sätta arbetarmän och arbetarkvinnor emot varandra på det sättet. Visst, sexism existerar på alla nivåer i samhället, men varför öppna upp för ökad splittring mellan två grupper, som faktiskt bägger är underpriviligerade, på det sättet?

På samma sätt är det inte bara rasifierade som drabbas av rasismens ekonomiska mekanismer; lönerna pressas ner över hela linjen. Löneskillnader rotade i kön och ras splittrar kollektivet, det är kapitalismens medvetna strategi, det fattade redan Marx och Engels. Det är därför vänstern alltid ropar: Håll ihop klassen!

Tror man nåt annat, vet man mycket lite om vänstern.

Det låter som ett sätt att släta över problem som faktiskt finns inom vänstern. Problemen finns dock i alla grupper och är inte specifikt centrerade i vänstern, vilket är viktigt att påpeka. Men annars har Linderborg rätt i att varje vänsterperson borde se på löneskillnader på det sättet. Sen är det tyvärr inte alltid så det är.

Jag har fortfarande inte fått svar på frågan hur identitetspolitiken är ett vänsterprojekt och en vänsterpraktik.

Med vänster menar jag en rörelse som inte bara är normkritisk utan också arbetar för ett annat produktionssätt än kapitalism. Ett jättekliv, ett historiskt språng. Socialism, helt enkelt. Det är drömmen om socialism som är dolken i köttet, utan den blir det inte mycket kvar av vänsterns egenart.

Som jag tidigare skrivit så kan id-pol vara en del av ett vänsterprojekt men är det inte i sig. Många verkar göra likhetstecken mellan feminism/antirasism/miljöpolitik och vänster, vilket det långtifrån alltid är. Det blev tydligt efter EU-valet när FIs och MPs framgångar sågs som ett tecken på en vänstervåg. Trots att varken FI eller MP kallar sig vänster. I ett samhälle som blir allt mer avpolitiserat så krävs det tydligen inte mycket för att anses vara vänster.

Erik Wijk menar att vänstern måste omfatta liberalismens universella idé om alla människors lika värde. Självklart! Men problemet är att identitetspolitiken börjar partiellt: det här handlar om mig. Tyvärr slutar den också ofta där: jag, jag, jag.

Individualismen än en gång. Visst kan det finnas en poäng i att utgå från egna upplevelser och erfarenheter, men problemet blir när det gång på gång stannar där och inte utvecklas till något större, en analys av hur sakernas tillstånd kan förändras.

En paradox lyser över hela debatten: identitetspolitikerna ser sig gärna som underdogs och avantgardister men blir ändå helt uppbragda när de nu får sitt perspektiv ifrågasatt.

Det är det här som är så tråkigt med många av dem – de anser sig ha tänkt färdigt. De är liksom klara, har bestämt sig för vad som är rätt och riktigt, och den som inte tänker likadant stämplas som fördomsfull.

Det här är en viktig poäng. I tolkningsföreträdets namn anser många att ingen annan får uttala sig än de som själva upplever ett förtryck. Tolkningsföreträde kan ha en viktig poäng. Jag kan tex inte påstå mig veta bättre hur det är att leva som muslimsk kvinna i Sverige än vad just en muslimsk kvinna kan. Men när det tillslut handlar om precis allt som rör en viss fråga där en inte får uttala sig alls om en har andra åsikter utan att själv ha rätt erfarenhet, då dör diskussionen och få utomstående kommer ta till sig.

Judith Kiros och Diana Mulinari påstår att det är identitetspolitik som är feministisk och antirasistisk kamp. Det är ett både ohistoriskt och fult sätt att förminska andras engagemang.

Och här har vi typ grundproblemet med den här diskussionen. Hur människor verkar tro att identitetspolitik = vissa specifika frågor vilket gör att de antar att kritiken mot id-pol är kritik mot sagda frågor.

Det är många som av en rad olika skäl inte vill ha den här debatten, några påstår att den ”splittrar vänstern”. Det är en skapligt auktoritär inställning. En levande, demokratisk rörelse måste tänka precis tvärtom – problematisera och debattera mera.

Jag kan dock känna att, tja. Vi har ett rasistiskt parti i riksdagen. Politiskt kaos och närmar oss nyval vilket skulle kunna innebära än mer makt åt sagda parti. Något som kommer att slå mot såväl kvinnor, transpersoner, arbetare och personer som rasifieras. Och så sitter folk och diskuterar vem som har och vem som inte har stor makt inom vänstern, och jag inser det paradoxala i att jag slänger in ved i den elden genom detta inlägg. Men för fan, prioritera!

 

 

Kiros, identitetspolitik och höger-vänster.

Jag skrev igår ett inlägg om identitetspolitik  som blev rätt så delat. Det som hänt idag är att Judith Kiros skrivit ett debattinlägg som publicerats i DN på samma tema och som jag förstår blivit mycket hyllat. Det är i samband med detta som jag fick inspiration att fortsätta skriva på ämnet. Jag författade en debattartikel, men eftersom jag är totalt okänd och därför inte vet om den kommer bli publicerad så lägger jag upp den här istället.

Jag har den senaste tiden följt debatten om identitetspolitik som förts i såväl sociala som konventionella medier och som började med Åsa Linderborgs krönika ”Det ska fan vara politiskt korrekt” vilken fått mycket kritik från olika håll, senast Jutith Kiros ”Identitetspolitik och vänster-politik är inga motpoler”. Precis som det brukar vara när diskussioner mellan personer som har sin utgångspunkt i olika politiska diskurser uppstår så är det upplagt för missförstånd och precis som det brukar vara i debatter som till stor del förs på sociala medier där vi är begränsat till 140 tecken så är det som upplagt för upprörda diskussioner där bägge sidor är mer intresserade av att ha rätt än att faktiskt förstå vad den andra parten menar.

Jag är precis som Kiros såväl vänsterpolitiskt som feministiskt och antirasistiskt engagerad. Men skillnaden är att jag tycker att Lindeborg har flera poänger i sin krönika avseende just identitetspolitik och liberalism. Kanske är det för att jag läser det på ett annat sätt. Jag kan nämligen inte se att Lindeborg helt och hållet tar avstånd ifrån identitetspolitik som koncept, att den alltid måste vara liberal, eller som vissa andra skribenter vill få det till: att transfrågan är något dåligt som måste bort.
För ett vanligt missförstånd är att identitetspolitik handlar om vissa specifika frågor som hbtq-frågor eller antirasism, när det i själva verket kan vara närvarande i alla frågor men samtidigt inte måste vara det. Det finns många bra saker med identitetspolitik, exempelvis har det gjort mycket för HBTQ-rörelsen avseende acceptans i samhället på bara ett par decennier. Pride är ett bra exempel som också är en identitetspolitisk rörelse med grund att känna stolthet för sin identitet. Där har också reprecentation i exempelvis filmer och serier skapat förståelse för att alla inte är heterosexuella.

Problemet jag som vänsterpolitisk ser med just identitetspolitik är när vi fastnar där och inte diskuterar annat. För nej, det finns ingen motsättning mellan vänsterpolitik och identitetspolitik, men det finns heller inget tydligt samband. Identitetspolitiken kan likväl komma från socialistiskt som marknadsliberalt håll eftersom den inte gör något anspråk på resursfördelning. Det gör det ofarligt för liberaler eftersom det kan vara en förlängning på den liberala idén att allt är frid och fröjd så länge alla grupper accepteras på samma villkor. Resursfördelning är ju inte bara viktigt avseende klassfrågan utan även en viktig fråga för feminister och antirasister när det kommer till snedfördelning av resurser mellan kvinnor och män eller mellan rasifierade och icke-rasifierade. Att bara fokusera på identitetspolitik i exempelvis feminismen och antirasismen blir därför lätt något liberalt i praktiken.

Vad jag ser som en fara är just det, att vi som vänsterpersoners vilja att feminismen och antirasismen ska slå igenom även hos liberaler, väljer att fokusera allt vårt krut på den från liberalt håll ofarliga identitetspolitiken medan frågan om resurser kommer i skymundan helt enkelt på grund av den liberala hegemonin. Min önskan i debatten är inte att helt avskaffa identitetspolitik utan att vi slutar diskuterar identitetspolitiken som antingen bra eller dåligt och istället pratar om hur vi som vänsterpersoner kan få in de för liberaler obekväma diskussionerna om vilka som sitter på resurser även när det kommer till feminism och antirasism. Att vi inte fastnar i att bara prata om kultur, normer och språk. Även om det senare också såklart många gånger är viktigt.

Vad är egentligen identitetspolitik?

Identitetspolitik är ett begrepp som ofta används i debatten inte minst på sociala medier. Nu har ännu en diskussion blossat upp där just ordet identitetspolitik slängs åt alla håll eller förkastas som begrepp eftersom det framställs i negativa termer och därför anses nedvärderande mot vissas kamper. Det är en diskussion som, lite förenklat kan sägas förs av å ena sidan vänsterpolitiska marxister och å andra sidan så kallade intersektionella feminister/transaktivister/antirasister. Det är bägge  grupper som jag själv är en del av och/eller stödjer.

Men vad är egentligen identitetspolitik? Jag tänker här att inta en så ickedogmatisk inställning till identitetspolitik som det bara går för att kunna förklara vad det egentligen är och dess för och nackdelar. För just dogmatism är en företeelse som jag kan se från båda håll i diskussionen.

Ett vanligt missförstånd kring identitetspolitik är att vissa specifika frågor i sig själva alltid är identitetspolitiska eller aldrig är det. Det brukar också diskuteras kring detta ”identitetspolitik” som att det antingen är något genomgående dåligt eller genomgående bra.

Identitetspolitik:

Varje kamp som kan anses vara en fråga om intressekamp för en specifik grupp i samhället kan vara identitetspolitisk såväl som inte eller både identitetpolitisk och inte på samma gång. Låt oss ta marxismen som exempel. Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.

Är det sista då fel och förkastligt? Nej det är det inte. För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Vi kan se identitetspolitik samt icke-identitetspolitik i alla kamper. Antirasism kan handla om att stärka identiteten och stoltheten hos rasifierade, men den kan också handla om att kräva politiska instrument för att häva den ekonomiskt strukturella snedfördelningen mellan olika etniska grupper eller för att hindra diskriminering i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Transpolitik kan handla om att diskutera pronomen och skapa en identitet och stolthet som transperson. Det kan också handla om att kräva politiska instrument för att hindra diskriminering eller för att eliminera hatbrott och kräva att transpersoner läggs till i hatbrottslagstiftningen. Feminism kan handla om att kräva rätten att vara normbrytande, att som kvinna vara ”typiskt kvinnlig” utan att skambeläggas eller att diskutera hur saker som anses vara ”kvinnliga” ofta nedvärderas.  Men det kan också handla om att kräva högre lön inom kvinnodominerade yrken, mer resurser till kvinnojourer, sex timmars arbetsdag, samtyckeslag, med mera

Identitetspolitik är inte dåligt per se. Tvärtom är det en oftast naturlig del av de flesta intressekamper som drivs av de personligt drabbade. För vissa kamper kan det vara viktigare än för andra. För gayrörelsen har identitetspolitiken varit en viktig del för att normalisera ickeheterosexualitet i samhället (Pride är ett exempel). Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

2012-11-07-identity-politics-competition

Fortsättning om marxistisk feminism.

Hej Blekk nämnde tidigare idag mitt blogginlägg om marxistisk feminism, därmed vill jag utveckla mitt resonemang kring det lite. Hej Blekk skriver:

Den marxistiska feminismen grundades ur teorier av bl.a. Marx och Engels, vilka kritiserade klassamhället med sin borgarklass och arbetarklass. Den huvudsakliga idén är att kvinnoförtryck och sexism kommer att upphöra som ett resultat av upplösandet av klassamhället. Att kapitalism och klasser göder sexistiska strukturer, och att klasskamp är lösningen. Den marxistiska feminismen menar att i ett kapitalistiskt system är mannen överordnad kvinnan, och att sociala reformer eller revolution vilka upplöser det kapitalistiska systemet kommer att leda till kvinnans frigörelse.

Nå, som jag skrev i mitt inlägg tidigare så är det inte så jag tycker eller vad jag menar när jag säger att jag är Marxistisk feminist. Hej Blekk fortsätter med att beskriva vad hen kallar socialistisk feminism, men jag skulle nog kalla det för en socialistisk, intersektionell radikalfeminism. Det finns även ett snyggt cirkeldiagram som förklarar skillnaden mellan hens syn på sexism i relation till andra maktstrukturer. Jag anser, som jag tidigare nämnt, inte att patriarkatet kommer att upplösas för att det kapitalistiska systemet, eller klasskillnader gör det. Det är ett väldigt enögt synsätt. På samma vis tror jag inte att kapitalismen magiskt kommer att försvinna för att vi bekämpar patriarkatet då det är ett lika enögt synsätt. Jag tror, precis som Hej Blekk att vi måste arbeta mot alla maktstrukturer både integrerat och parallellt. Men det som ändå gör att jag ser mig som marxistisk feminist är att jag tror att det är nödvändigt att förändra den materiella skillnaden mellan kön (och mellan ras) för att kunna uppnå jämlikhet. Dvs, jag tror inte likt vissa queerfeminister t.ex. att det räcker med att krossa hetronormer, cisnormer och könsnormer för att skapa ett jämställt samhälle. Jag tror inte heller att dessa normer magiskt kommer att försvinna för att vi har ett materiellt jämlikt samhälle, men jag tror att ett materiellt jämlikt samhälle mellan kön måste till för att kunna upplösa dessa normer, eftersom jag menar att ojämlikheten bygger på en grund av materiell ojämlikhet och att grunden måste bekämpas för att övriga orättvisor och normer knutna till kön ska kunna bekämpas på ett tillfredsställande sätt. Jag ska lite simpelt visa nedan hur jag menar.

patriarkal pyramid

Patriarkal pyramid.

Hej Blekk nämner också hur den marxistiska feminismen bygger på en binär syn på män och kvinnor. Jag skulle nog hålla med om det, ja det gör den och även min analys ovan är en analys som till stor del bygger på en binär könsuppdelning. Låt mig förklara: Jag är helt på det klara med att det inte bara finns två kön. Jag vet att kön varken biologiskt eller identitetsmässigt är något binärt. Men den patriarkala hegemonin bygger på en binär syn på kön, patriarkatet är helt enkelt inte speciellt transmedvetet. Jag menar att det är betydligt lättare att bryta upp föreställningar om kön ifall det inte finns någon materiell orättvisa mellan de som kallas män och de som kallas kvinnor. Statusskillnad mellan ”män” och ”kvinnor” inom den patriarkala ramen bygger på att gruppen män har mer pengar, mer ägande, mer status än gruppen kvinnor. Vore så inte fallet så vore det heller inte lika betydelsefullt ifall du är man, kvinna eller ickebinär eftersom den uppdelningen inte längre betyder något avseende materiell standard och därmed makt. Det innebär såklart inte att det räcker att kämpa för lika materiell standard, men det innebär, grovt förenklat att det mer eller mindre krävs en någorlunda jämlik fördelning av resurser för att plana ut föreställningarna om hur du är man och hur du är kvinna samt att du måste vara det ena eller det andra, eftersom skillnaden mellan mansnormen till stor del bygger på att män har (makt, status och resurser) medan kvinnonormen bygger på att kvinnor inte har (lika mycket av det tidigare nämnda).
På samma vis bör även en antirasistisk kamp innebära en materiell/ekonomisk resursfördelning mellan vita och rasifierade för att verkligen vara effektiv eftersom vitas makt över rasifierade, på samma vis som patriarkal makt, till stor del bygger på att vita (strukturellt sätt) sitter på mer resurser.

Skillnaden mellan min syn och den som Hej Blekk framför och kallar för socialistisk feminism är helt enkelt att jag tror att ekonomi, materiell standard och ägande spelar in mycket mer och ligger till grund i såväl sexistiska som rasistiska strukturer. Dvs ekonomi spelar inte bara roll i klassfrågan utan även i andra maktstrukturer. Men i övrigt tror jag att vår syn på maktstrukturer liknar varandras mer än den skiljer åt.

Tre sorters politisk verksamhet.

Jag har funderat på det här med olika sätt att förhålla sig till politisk verksamhet och aktivism och jag tycker mig kunna utkristallisera tre vanliga sätt att se på samt prata om förändringsarbete vilket jag har för avsikt att framföra. Det är mycket möjligt att någon annan tidigare framfört en liknande teori kring politiskt förhållningssätt och dessutom bättre än jag gör här, men då får det så vara.  De tre olika förhållningssätten kallar jag här för politisk teori, individuell praktik och strukturell praktik. De olika utgångspunkterna går att använda på nästan alla frågor och jag kommer därför använda några exempel.

Politisk teori

Är precis vad det låter som och är väl egentligen grunden för all typ av politisk praktik.
Rent konkret kan det vara exempelvis marxistisk teori, feministisk teori, teorier kring heteronormativitet och queerteori, postkoloniala teorier, teorier kring miljöpåverkan med mera.
Det kan såklart vara viktigt att ha en teoretisk grund för det politiska arbete som ska genomföras, men teorierna i sig påverkar sällan så mycket ifall vi inte omsätter dem i praktik.

Individuell praktik

Individuell praktik handlar mycket om vad du som individ gör i din vardag. Det kan exempelvis handla om att skänka pengar till behövande, att agera jämställt eller normbrytande, att använda ett inkluderande språk, lyssna på vad utsatta grupper har att säga om sin situation, medvetandegöra andra om orättvisor, vara medveten om sina privilegier, handla ekologiskt hållbart med mera.
Alla människor har såklart ett ansvar att i största möjliga mån leva som de lär, respektera andra människor, inte bete sig som svin eller utnyttja förtryck till sin egen fördel. Att göra det, trots vetskap om att det är fel är helt enkelt en typ av dubbelmoral och i vissa fall direkt ruttet. Men att tro att en individuell praktik räcker för att förändra samhället är i grunden en liberal tanke som gång på gång misslyckas. För varje person som lyckas leva på ett bra och rättvist sätt så går det minst tio som inte gör det. Därmed krävs det något mer för att påverka samhället i grunden. Individuell praktik har många likheter med det som lite nedsättande brukar kallas för identitetspolitik där vi tar in vårt politiska engagemang och praktik som en del av vår identitet.

Strukturell praktik

Strukturell praktik handlar om konkreta åtgärder och förändringar i samhället samt att förändra de grundläggande strukturer som kan antas vara grunden till vissa problem.  Som att dela föräldraförsäkringen enl lag, höja löner i offentlig sektor, införa krav på jämnare representation inom viktiga delar av samhället, bygga fler billiga lägenheter centralt för att minska segregation och bostadsbrist, minskad arbetstid för att kunna dela på arbetstiden och skapa fler arbeten, höja skatten för högavlönade för att investera i samhället och utjämna klasskillnader, sätta press på producenter att producera på ett miljövänligt sätt, höja skatten på vissa varor som inte är producerade på ett bra sätt och sänka den på de som är, införa ett tredje juridiskt kön, gör föräldrabalken könsneutral avseende gifta par där den ena blir gravid, lägg till transpersoner i hatbrottslagen, med mera.

Strukturell praktik syftar till att förändra grundläggande strukturer i samhället med syfte att förbättra i större skala utan att lägga allt ansvar på individer att medvetandegöra sig själv och andra eller handla på rätt sätt. Tanken är att skapa ett bättre samhälle direkt genom att forma om och förändra det som är dåligt och fel. Jag upplever ofta att de politiska rörelser som främst agerar på internet, så kallad slacktivism, främst fokuserar på de två första förhållningssätten till politik men sällan på praktiskt politiskt arbete på en strukturell nivå.

Ett öppet brev till en SD-väljare.

Jag skriver det här inlägget med anledning av SD-medlemmen Therese Larssons debattartikel i sydsvenskan ”Ifrågasätt gärna oss SD-väljare men fråga oss ännu hellre”.  Det är något av ett försvarstal för SD, och även om jag inte tycker att SD är ett parti som alla andra så kommer jag ändå att bemöta Larssons inlägg som ett debattinlägg vilket som helst. Dvs med respekt för Larssons åsikter och uppfattning av partiet SD då hon, åtminstone till synes verkar vilja framställa att hon själv och partiet ha goda intentioner. Jag förstår att Larsson vill se en förändring, jag förstår att hon är missnöjd med den politik som alliansen drivit i åtta år och som slagit hårt mot de svaga i samhället, men jag tror inte att SDs politik är lösningen. Nej, jag är övertygad om att den inte är det.

Låt mig gå igenom Larssons artikel punkt för punkt för att visa på varför jag inte tycker att personer likt Larsson ska söka sitt hopp till SD, för även om jag inte kan övertyga henne så kan jag kanske ändå övertyga någon annan som tänker i samma banor.

Jag får dag ut och dag in upplysa mina medmänniskor om olika påståenden från massmedia. Berätta att det visst är okej att vara homosexuell i SD, att inga invandrare bara ska kastas ut hux flux utan att insläppet ska minskas successivt och att det är något SD räknar med kommer ta flera år. Jag är övertygad om att det i längden kommer att påverka välfärden.

Det må så vara att homosexuella är välkomna i partiet, men jag förstår inte hur någon hbtq-person någonsin ska känna sig välkomna i ett parti som inte anser att samkönade par är bra nog att vara föräldrar, eller som de skriver på sin sida: ”vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera”. Ett parti som röstade för tvångsstereliseringar av transpersoner och där företrädare i partiet som Tommy Hansson uppger att de skulle vilja ha en liknande lag mot HBTQ som den i Ryssland.

Att det skulle påverka välfärden att ta in färre flyktingar är också en fråga som det skulle vara intressant att veta hur det skulle gå till. Undersökningar har nämligen visat på att invandringen ger mer till samhället i form av skatter och resurser än vad den kostar. Vi står inför ett läge där äldre andelen människor ökar fortare än befolkningsgraden vilket innebär att vi snart inte kommer att ha tillräckligt med folk som tar hand om de gamla, vi är som samhälle därmed beroende av att det kommer in fler arbetsföra människor som kan ta an det växande behovet av arbete inom exempelvis äldrevården, och med fler människor kommer ett större behov av allt det där som skapar jobb, fler som konsumerar varor etc. Att invandringen skulle hindra välfärden är därmed en myt, skapad av just den grupp främlingsfientliga som Larsson inte menar är tongivande i partiet. Skapad för att ställa välfärd och invandring emot varandra.

Jag vill ha en bättre skola till min tioårige son. Han har Prader Willis syndrom, vilket medför utvecklingsstörning. Det sparas och sparas och det får min älskade pojke betala för. Han får ingen assistent, vilket innebär att han bland annat kommer hem ledsen från skolan för att han inte hunnit med att gunga eftersom de andra barnen var snabbare. Han hamnar i bråk för att ingen är med när han reagerar när jämnåriga pojkar kastar sten efter en skogsmus.

Jag håller med Larsson här, det är för jävligt hur vi som samhälle har dragit ner på skolan och inte minst för barn med särskilda behov. Men problemet är inte invandringen, och lösningen är inte SD-politik. Problemet är skattesänkningar som alliansen gjort de senaste åren och som tvingat kommunpolitikerna att dra ner på den offentliga verksamheten. Skattesänkningar som SD vill fortsätta med i och med att de är för ett femte jobbskatteavdrag.

Jag vill ha en bättre ekonomi för min älskade morfar. Han har arbetat hela sitt liv och ska kunna sova gott på natten utan att oroa sig för om pensionen räcker.

Än en gång något som jag håller med om. Straffskatten för pensionärer måste bort. Men för att finansiera detta kan vi inte hålla på och sänka skatten ännu mer för lönetagare. Ta in mindre invandrare kommer också bara att innebära färre som kan arbeta för de äldre och mindre pengar i statskassan. Det finns andra partier som också vill sänka skatten för pensionärer men dessutom har budgetförslag för att täcka kostnaderna. Kolla in dem istället.

Jag vill ha en bättre sjukvård. Min sambo har väntat i sex månader på att få en CPAP-utrustning som ska hjälpa honom med hans sömnapné. Vad fan är det som dröjer?

Ett verkligt problem som vi dock inte löser med sänkta skatter och minskad invandring utan genom ökade resurser till sjukvården, och ja, ökade skatter för oss som arbetar, så vi gemensamt kan finansiera att din sambo får en bra sjukvård.

Jag vill ha en bättre integrationspolitik […] För mig är ansvar att se till varje enskild individs behov, inte boxa in dem i samhällen som Rinkeby, Rosengård eller Tensta. Det måste finnas en plan för hur vi ska hjälpa invandrarna in i vårt samhälle. Och det är väl inte konstigt att vilja bjuda in dem i vår kultur? Det är en styrka att känna till kultur och regler i det land man befinner sig i.

Ja, och där har samhället misslyckats. Men än en gång, problemet är inte att vi tar in för många. Vi hade kunnat ta in samma mängd som idag och ändå slippa problemet med segregationen och brottslighet, men genom en BRA integrationspolitik, minskad segregation, minskade klassklyftor och rätt insatser för att se till att alla de som kommer hit får en ärlig möjlighet till arbete och att komma in i samhället. För när en undersöker brottslighet så är brottslighet i större utsträckning kopplad till klasstillhörighet än till etnicitet. Detta visar bara på att när invandrare oftare begår brott så beror det inte på att de är invandrare, det beror på att de, på grund av strukturell rasism, arbetslöshet och segregation hamnar i ett klassmässigt underläge.

Vi är inte främlingsfientliga, vi är inte rasister. De flesta av oss är precis som ni vanliga, vänliga medmänniskor som valt att lägga vår röst på det parti som passar oss bäst. Om vi inte får ordning på denna utfrysning, dessa påhopp och detta hat – vad tror ni då att vi sänder för signaler till våra barn? Låt inte vissa människors beteende stå för alla SD:s anhängares känslor och värderingar. Vi är realister.

Jag tänker här inte gå in på diskussionen ifall de som röstar på SD är rasister eller inte. Det är fullt möjligt att det finns personer som resonerar så som Larsson som gör i krönikan och därför röstar på SD. Men faktum är att SD ÄR ett rasistiskt parti, även om deras välpolerade yta vill få det att framstå annorlunda. SD är med och sponsrar rasistiska sidor som Avpixlat och Exponerat där rasismen fullständigt flödar i kommentarsfälten, sidor som informerar om brott som begåtts eller misstänks ha begåtts men bara om det är invandrare eller ”oliktänkande”, uthängda så att sympatisörer kan trakassera och hota. SD grundades ur nynazistiska Bevara Sverige Svenskt med syfte att se ett rasmässigt rent Sverige och den förändring de gjort sedan dess för att uppfattas som mer rumsrena är en förändring av ytan, ett sätt att genom att fokusera på frågor som människor berörs av, jobb, sjukvård, äldreomsorg med mera och på så vis locka människor att rösta på dem för att sedan kunna driva den enda fråga de egentligen är intresserade av. Minskad invandring. Att det bara är en ytlig förändring visas tydligt genom hur höga företrädare inom partiet uttalar sig rasistiskt gång på gång. Hur komikern Soran Ismail fick höra att han inte var svensk nog för att vara i Sverige etc. Sverigedemokraternas omvandling för att bli rumsrena, från att gå från nationalsocialism till den lite mer rumsrena kulturrasismen går helt i linje med övriga Europas neofascism som började med det franska Nouvelle Droite (nya högern) och dess försök att genom ett nytt språkbruk göra den ultranationalism och främlingsfientlighet som den fascistiska ideologin bygger på rumsren för att undvika den dåliga stämpeln fascismen dragits med sedan 30-talet. Det är oerhört smart och skickligt gjort då de lyckats övertyga en stor del av befolkningen om att de är ett parti som alla andra, att de vill prioritera en bättre välfärd, bättre äldreomsorg med mera. De har lyckats väl med att skylla effekterna av regeringens nedskärningspolitik på invandringen och på så sätt satt arbetare emot arbetare. Lyckats använda missnöjet mot alliansregeringen till sin egen fördel fast de i 90% av fallen röstat likadant som dem.

Så ifall du känner som Larsson, om du röstar eller funderar på att rösta på SD för de gamla, sjuka och funktionsnedsattas skull, tänk ett varv till. Det finns politiska alternativ. Det finns vi som vill förändra just allt detta, men som inte tror på att minskad invandring och större hat mot ickeeuropeer är något som kommer lösa något. Istället genererar den typen av retorik enkom till mer hat och hot mot vissa grupper enbart för att de har en mörkare hår eller hudfärg, för att de pratar annorlunda, har ett annat ursprung eller tror på en viss religion.

Det räcker inte med att prata om diskriminering.

Jag har märkt en benägenhet i den moderna vänstern att sammanfatta orättvisor och underprivilegierade grupper som ”problem med diskriminering” eller ”förtryckande normer”. Diskriminering är såklart ett verkligt problem som vi måste kämpa mot, men det är inte det enda problemet och heller inte alltid det viktigaste. För de flesta förtryck har en ekonomisk grund, män tjänar ofta mer än kvinnor, vita svenskar har oftare högavlönade jobb än rasifierade, klassförtryck bygger i princip bara på vilka ekonomiska förutsättningar du har (även om det såklart finns diskrimineringsproblem även när det gäller klassbakgrund) och pengar är lika med makt är lika med större möjlighet att arbeta för sina intressen, styra kulturen, styra vilka normer som anses rätt, vilka som diskrimineras och vilka som ges företräde med mera. Ekonomin påverkar således väldigt mycket. Det finns såklart undantag ifrån det här. Förtryck mot HBTQ-personer har sällan någon större ekonomisk grund då HBTQ-personer är relativt lika utspridda inom olika klasser. Där är det framförallt diskriminering och hatbrott som är de största problemen. Men att bedöma olika förtryck på samma grund kan vara djupt problematiskt. Varje typ av förtryck har sin särart och måste bedömas på sina villkor.

Ett problem när en utgår ifrån diskriminering som största problematik är att en helt missar den ekonomiska aspekten och hur ekonomisk styrning och utjämning har möjlighet att påverka väldigt mycket. Att enbart diskutera diskriminering och normer när det kommer till jämställdhet och antirasism blir därför en väldigt liberal utgångspunkt. Att diskutera hur kvinnor och rasifierade diskrimineras från höga positioner i samhället hjälper inte det faktum att många kvinnor och rasifierade inte ens har möjligheten att söka till dessa positioner från första början. Och att detta beror på såväl strukturell rasism, sexism och klassförtryck.

Racism, in the first place, is a weapon used by the wealthy to increase the profits they bring in by paying Black workers less for their work. - Angela Davis

Racism, in the first place, is a weapon used by the wealthy to increase the profits they bring in by paying Black workers less for their work.
– Angela Davis

Dagens feministiska vänster utgår till stor del ifrån queerfeminismen som i sin tur utgår ifrån HBTQ (eller QTBH om en hellre föredrar det) kampen. Och som jag tidigare påpekat är det en kamp med väldigt lite fokus på ekonomiska resurser, och mycket fokus på normer och diskriminering, till skillnad ifrån den tidigare feminismen som grundades ur en marxistisk tradition med fokus på materiell standard. Missförstå mig inte, jag tycker att föra in diskussion kring normer i den intersektionella feminismen är positivt, men det bör inte ersätta diskussionen kring materiell standard utan snarare komplettera den. Resultatet blir annars att alla förtryck börjar diskuteras utifrån samma grund. Att vi, om vi väl diskuterar klass, väljer att prata om klassmässiga normer och hur det är fel att utgå från en över/medelklassnorm men glömmer av den viktigaste delen av en progressiv klasspolitik, det vill säga att målet är att avskaffa klassamhället. Det går inte att överföra på andra typer av förtryck. För ingen vettig människa skulle säga att målet med feministisk politik är att avskaffa alla kön, att målet med en antirasistisk politik är att det inte ska finnas olika hudfärger, eller att målet med en transradikal politik är att det inte ska få finnas olika könsidentiteter. Men när det kommer till klass, så måste kampen handla om att minska klasskillnader, inte att olika klasser ska få finnas men att vi ska ”acceptera dem på lika villkor”. Därför måste vi föra in materiell standard utifrån en marxistisk tradition som en viktig del i den moderna intersektionella diskursen. Inte bara för att kunna få in klassperspektivet på ett rättvist sätt, utan även för att såväl könsförtryck som rasism och flera andra typer av förtryck har sin grund i ekonomiska förutsättningar.

SD utan invandringsfrågan, en splittrad politik.

SD brukar ofta skryta med att de har lockat väljare från alla partier och från båda blocken. Samtidigt som de inte vill kalla sig ett enfrågeparti så pratar de inte gärna om andra frågor än den stora gemensamma nämnaren hos SD röstare: Synen på invandringen. Varje gång frågan om invandring kommer på tal, oavsett utifrån vilken vinkel så växer SD. Men vad är SD egentligen för slags parti ifall vi plockar bort invandringsfrågan? Det talas ju sällan om deras inställning till andra frågor. Jag har kollat upp SDs politik och tänker här kortfattat presentera vad de framför på sin sida.

Sjukvården:

”Sverigedemokraterna står upp för en vård för hela Sverige. En sjukvårdspolitik som utgår från att alla ska ha rätt till bästa vård oavsett var i landet man bor. Med en sjukvård värd namnet ska man inte ha mindre chans att överleva cancer bara för att man råkar bo på fel plats.”

Det låter ju bra. Men hur vill SD göra detta?

”[vi vill] satsa pengarna på att korta köerna, att möjliggöra fler sjukhusbäddar och att öka kvaliteten över hela landet.”

Okej, så SD vill lägga till mer resurser på sjukvården. Det känns ju fint och solidariskt. Nästa fråga.

Skolan:

Bortsett från att SD vill införa betyg i 4 klass och återförstatliga skolan vill de även att skolan ska anställa mer personal och att skolmaten ska bli bättre.

Lite axplock med ”godbitar” för både höger och vänsterväljare alltså. Ordning och reda OCH mer resurser. Låt oss gå vidare.

Landsbyggdspolitik:

”Investeringar i infrastruktur är grundläggande för att man ska kunna dra nytta av skog, mineraler, vatten och alla de andra resurserna som finns ute på landsbygden. Skogsnäringen sysselsätter idag 200 000 människor men potentialen är större med rätt förutsättningar. Sverigedemokraterna vill öka anslagen till underhåll och modernisering av järnvägsnätet.”

Inget konstigt här. Sverigedemokraterna påtalar än en gång att de vill göra stora satsningar. Att fokusera på landsbygden är förmodligen ett försök till att vinna väljare som känner sig förbisedda av många andra partier.

Brottslighet:

”För att råda bot på den utbredda ineffektiviteten inom Polisen vill vi satsa pengar på en effektivitetsreform som ska möjliggöra att poliserna kan göra det de är bäst på – bekämpa brottslighet.”

SD är tydliga med att de är ett parti som önskar mer ”lag och ordning”. Inte oväntat från ett parti med ett så brunt förflutet. Raka led och stöveltramp!

Försvarspolitik:

  • Kraftigt ökade medel till försvarsmakten
  • Återinför värnplikten
  • Utveckla försvarsindustrin

Inget för pacifister alltså. Men SD har även spenderarbyxorna på sig. På det stora hela så verkar de vilja ha en politik som investerar i samhället på olika sätt. Men hur ska de finansiera detta? Nu väntar jag bara på att de ska föreslå en rejäl skattehöjning! Inte mig emot då jag föredrar höga skatter framför en nedmonterad välfärd.

Äldreomsorg:

”Skatterna har sänkts kraftigt de senaste åren för löntagare. Pensionärerna har fått nöja sig med några brödsmulor. Sverigedemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna mer än vad något annat parti föreslagit. Vi vill också särskilt satsa på de fattigaste pensionärerna genom att höja garantipensionerna samt sänka högkostnadsskydden för vård och medicin.”

Nähä. Skattesänkning för pensionärer OCH högre garantipension. Men vi andra då, vi får väl ändå höjd skatt?

Arbetspolitik:

”Vi tycker att det ska vara lönsamt att arbeta. Vårt förslag om ett femte jobbskatteavdrag beräknas ge 10 000 nya jobb och innebära att en sjuksköterska får 200 kronor mer i plånboken varje månad.”

Okeej… Men hur ska detta finansers då? Sänka A-kassan?

”Men det måste även finnas trygghet vid arbetslöshet. Vi vill återinföra en trygg omställningsförsäkring vid arbetslöshet och sjukdom genom att höja taket i A-kassan till 900 kronor per dygn samt återställa sjukpenningen till den nivå som gällde innan regeringen försämrade sjukförsäkringen. Vi vill också öka möjligheterna för deltidsarbetslösa att stämpla upp till heltid. Sverige förtjänar en fungerande arbetslöshetsförsäkring.”

Right.. Det känns som att SD glömt något fundamentalt här. Jag vet att SD gärna vill se sig som att de ställer sig utanför höger-vänsterskalan. Men grejen är den, att. Tja. Det luriga med vänster respektive högerpolitik är att vänstern vill se mer resurser till välfärden och till investeringar i samhället, men höga skatter för att finansiera det medan högern vill sänka skatterna på bekostnad av mindre resurser som staten sedan kan fördela. Det går inte att både ha kakan och äta den. Lova skattesänkningar och ökad välfärd på samma gång. Det försökte sig alliansen på i vallöftena inför valet 2006 men det gick ju som det gick.  Det är även sossarnas ständiga dilemma, ska de våga sig på att föreslå reformer, men då tvingas gå till val på skattehöjningar som kan avskräcka ”mittenväljarna”, eller köra på den säkra vägen och inte lova så mycket, men riskera att förlora sina kärnväljare?

Miljöpolitik: 

SD vill ”tillskjuta medel för att återställa och sanera de förorenade områdena” i Östersjön. Men de vill även sänka priset på el.

De fortsätter alltså att framföra investeringar utan att komma med en förklaring på hur de vill finansiera det hela.

Jämställdhet/HBTQ:

Det fanns ingen egen flik för dessa frågor, därför så fick en leta under rubriken ”familjen” för att hitta något som behandlade dessa ämnen. Följande formuleringar kan enkelt sammanfatta deras inställning:

”Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.”

Alltså, samkönade par har inte samma rätt att bilda familj eftersom män och kvinnor är olika och måste komplettera varandra som föräldrar…

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. ”
(Min kursivering)

Det vill säga, de vill att alla ska ha samma rättigheter, fast egentligen vill de inte det. Fräscht.

”[det är] också naturligt för oss att erkänna att vissa människor kan födas med en oklar eller ombytt könstillhörighet och att dessa människor skall få samhällets stöd i händelse av att detta förhållande utgör ett problem för dem.”

Nämen så snällt och omtänksamt av dem då.. Tråkigt bara att de konsekvent och in i det sista röstade för tvångssteriliseringar av transpersoner.

”Vi förespråkar en formell jämställdhet där varken kvinnor eller män skall särbehandlas på basis av sin könstillhörighet. Om detta sedan skulle visa sig leda till att män och kvinnor inte gör allting på samma sätt, i exakt samma utsträckning, så betraktar vi inte det som problematiskt.”

Om till exempel det skulle visa sig att kvinnor oftare ”väljer” att vara hemma med barnen i högre utsträckning än män, vilket leder till att kvinnor erhåller lägre lön, lägre pension och i lägre grad än män erhåller höga positioner i samhället samt att kvinnor som grupp därmed inte har samma makt över sina liv eller makt i samhället, så ser SD inte det som ett problem som kan behöva åtgärdas. Thats just how it is. På grund av ”medfödda olikheter”. Tråkigt, tråkigt säger SD och rycker på axlarna.

Jag försökte hitta SDs inställning till abortfrågan på deras sida, men det verkat mystiskt försvunnit, men jag hittade följande på sdkvinnor.se: 

Det är tyvärr endast Sverigedemokraterna som värnar kvinnans rättigheter genom att stödja rätten till abort i Sverige och som samtidigt vill värna de ofödda barnens rättigheter bland annat genom att förespråka sänkta tidsgränser för abort.

Insikten om att varje foster redan tidigt är ett eget liv som har alla förutsättningar att utvecklas till en unik individ med möjlighet att leva ett rikt liv, verkar tragiskt nog saknas hos övriga riksdagspartier. Det har resulterat i en abortlagstiftning som är så pass liberal att till och med friska och livsdugliga barn aborteras, även när det inte föreligger fara för moderns liv och hälsa.

 

SD vill alltså sänka tidsgränsen för abort, vilket de av någon anledning väljer att inte gå ut med på sin officiella sida. Texten skriven av SD-kvinnor antyder även att de helst av allt inte vill tillåta abort annat än när graviditeten är en fara för den gravidas liv. En extremt konservativ inställning till kvinnors/livmoderbärande personers rätt att bestämma över sin kropp.

Jag har även tidigare skrivit om SDs inställning till HBTQ-personer.

10614149_10152652065752505_2807838961025727372_n

Hur alla SDs torgmöten skulle sett ut ifall de skulle vara tvungna att prata om andra frågor i samma utsträckning som invandrarfrågan.

Sammanfattning:

SD, med invandringsfrågan bortplockad, är ett genomgående konservativt parti som inte vill arbeta så mycket för jämställdhet annan än formell sådan (dvs samma rättigheter och skyldigheter inför lagen), är emot abort och som inte vill låta samkönade bilda familj eftersom det enligt dem är taskigt mot barnen.  De önskar mer ”lag och ordning” genom ökade resurser till polis och militär samt mer diciplin i skolan. De framför en mer progressiv välfärdspolitik än sossarna men en nästinpå nyliberal skatte(sänknings)politik. Hur detta ska gå ihop är dock oklart (det skulle vara intressant att se deras skuggbudget), kanske tror SD att en mer restriktiv invandring på något magiskt vis skulle innebära en finansiering av de reformer och investeringar som de önskar. Men inte ens med SDs förvrängda siffror avseende invandringens kostnader (som aldrig innefattar vinsterna för samhället) kan väl genom restriktioner täcka upp för alla de förslag, investeringar och skattesänkningar som de föreslår? Det går helt enkelt inte ihop.

Ser man på hur SD har agerat hittills så kan en dock gissa sig till att de förmodligen är deras investerings och välfärdspolitik som kommer att få stryka på foten till förmån för fler skattesänkningar och utförsäljningar med tanke på att SD i 9 fall av 10 röstar som Alliansen. En skulle med andra ord lugnt kunna konstatera att deras slagord ”förändring på riktigt” inte speglar verkligheten. De vill inte ha någon större förändring från den politik som förts de senaste 8 åren, med undantag ifrån minskad invandring och en del konservativa idéer om abort, HBTQ samt jämställdhet.