Kategoriarkiv: Funktionalitet

Ett öppet brev till en SD-väljare.

Jag skriver det här inlägget med anledning av SD-medlemmen Therese Larssons debattartikel i sydsvenskan ”Ifrågasätt gärna oss SD-väljare men fråga oss ännu hellre”.  Det är något av ett försvarstal för SD, och även om jag inte tycker att SD är ett parti som alla andra så kommer jag ändå att bemöta Larssons inlägg som ett debattinlägg vilket som helst. Dvs med respekt för Larssons åsikter och uppfattning av partiet SD då hon, åtminstone till synes verkar vilja framställa att hon själv och partiet ha goda intentioner. Jag förstår att Larsson vill se en förändring, jag förstår att hon är missnöjd med den politik som alliansen drivit i åtta år och som slagit hårt mot de svaga i samhället, men jag tror inte att SDs politik är lösningen. Nej, jag är övertygad om att den inte är det.

Låt mig gå igenom Larssons artikel punkt för punkt för att visa på varför jag inte tycker att personer likt Larsson ska söka sitt hopp till SD, för även om jag inte kan övertyga henne så kan jag kanske ändå övertyga någon annan som tänker i samma banor.

Jag får dag ut och dag in upplysa mina medmänniskor om olika påståenden från massmedia. Berätta att det visst är okej att vara homosexuell i SD, att inga invandrare bara ska kastas ut hux flux utan att insläppet ska minskas successivt och att det är något SD räknar med kommer ta flera år. Jag är övertygad om att det i längden kommer att påverka välfärden.

Det må så vara att homosexuella är välkomna i partiet, men jag förstår inte hur någon hbtq-person någonsin ska känna sig välkomna i ett parti som inte anser att samkönade par är bra nog att vara föräldrar, eller som de skriver på sin sida: ”vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera”. Ett parti som röstade för tvångsstereliseringar av transpersoner och där företrädare i partiet som Tommy Hansson uppger att de skulle vilja ha en liknande lag mot HBTQ som den i Ryssland.

Att det skulle påverka välfärden att ta in färre flyktingar är också en fråga som det skulle vara intressant att veta hur det skulle gå till. Undersökningar har nämligen visat på att invandringen ger mer till samhället i form av skatter och resurser än vad den kostar. Vi står inför ett läge där äldre andelen människor ökar fortare än befolkningsgraden vilket innebär att vi snart inte kommer att ha tillräckligt med folk som tar hand om de gamla, vi är som samhälle därmed beroende av att det kommer in fler arbetsföra människor som kan ta an det växande behovet av arbete inom exempelvis äldrevården, och med fler människor kommer ett större behov av allt det där som skapar jobb, fler som konsumerar varor etc. Att invandringen skulle hindra välfärden är därmed en myt, skapad av just den grupp främlingsfientliga som Larsson inte menar är tongivande i partiet. Skapad för att ställa välfärd och invandring emot varandra.

Jag vill ha en bättre skola till min tioårige son. Han har Prader Willis syndrom, vilket medför utvecklingsstörning. Det sparas och sparas och det får min älskade pojke betala för. Han får ingen assistent, vilket innebär att han bland annat kommer hem ledsen från skolan för att han inte hunnit med att gunga eftersom de andra barnen var snabbare. Han hamnar i bråk för att ingen är med när han reagerar när jämnåriga pojkar kastar sten efter en skogsmus.

Jag håller med Larsson här, det är för jävligt hur vi som samhälle har dragit ner på skolan och inte minst för barn med särskilda behov. Men problemet är inte invandringen, och lösningen är inte SD-politik. Problemet är skattesänkningar som alliansen gjort de senaste åren och som tvingat kommunpolitikerna att dra ner på den offentliga verksamheten. Skattesänkningar som SD vill fortsätta med i och med att de är för ett femte jobbskatteavdrag.

Jag vill ha en bättre ekonomi för min älskade morfar. Han har arbetat hela sitt liv och ska kunna sova gott på natten utan att oroa sig för om pensionen räcker.

Än en gång något som jag håller med om. Straffskatten för pensionärer måste bort. Men för att finansiera detta kan vi inte hålla på och sänka skatten ännu mer för lönetagare. Ta in mindre invandrare kommer också bara att innebära färre som kan arbeta för de äldre och mindre pengar i statskassan. Det finns andra partier som också vill sänka skatten för pensionärer men dessutom har budgetförslag för att täcka kostnaderna. Kolla in dem istället.

Jag vill ha en bättre sjukvård. Min sambo har väntat i sex månader på att få en CPAP-utrustning som ska hjälpa honom med hans sömnapné. Vad fan är det som dröjer?

Ett verkligt problem som vi dock inte löser med sänkta skatter och minskad invandring utan genom ökade resurser till sjukvården, och ja, ökade skatter för oss som arbetar, så vi gemensamt kan finansiera att din sambo får en bra sjukvård.

Jag vill ha en bättre integrationspolitik […] För mig är ansvar att se till varje enskild individs behov, inte boxa in dem i samhällen som Rinkeby, Rosengård eller Tensta. Det måste finnas en plan för hur vi ska hjälpa invandrarna in i vårt samhälle. Och det är väl inte konstigt att vilja bjuda in dem i vår kultur? Det är en styrka att känna till kultur och regler i det land man befinner sig i.

Ja, och där har samhället misslyckats. Men än en gång, problemet är inte att vi tar in för många. Vi hade kunnat ta in samma mängd som idag och ändå slippa problemet med segregationen och brottslighet, men genom en BRA integrationspolitik, minskad segregation, minskade klassklyftor och rätt insatser för att se till att alla de som kommer hit får en ärlig möjlighet till arbete och att komma in i samhället. För när en undersöker brottslighet så är brottslighet i större utsträckning kopplad till klasstillhörighet än till etnicitet. Detta visar bara på att när invandrare oftare begår brott så beror det inte på att de är invandrare, det beror på att de, på grund av strukturell rasism, arbetslöshet och segregation hamnar i ett klassmässigt underläge.

Vi är inte främlingsfientliga, vi är inte rasister. De flesta av oss är precis som ni vanliga, vänliga medmänniskor som valt att lägga vår röst på det parti som passar oss bäst. Om vi inte får ordning på denna utfrysning, dessa påhopp och detta hat – vad tror ni då att vi sänder för signaler till våra barn? Låt inte vissa människors beteende stå för alla SD:s anhängares känslor och värderingar. Vi är realister.

Jag tänker här inte gå in på diskussionen ifall de som röstar på SD är rasister eller inte. Det är fullt möjligt att det finns personer som resonerar så som Larsson som gör i krönikan och därför röstar på SD. Men faktum är att SD ÄR ett rasistiskt parti, även om deras välpolerade yta vill få det att framstå annorlunda. SD är med och sponsrar rasistiska sidor som Avpixlat och Exponerat där rasismen fullständigt flödar i kommentarsfälten, sidor som informerar om brott som begåtts eller misstänks ha begåtts men bara om det är invandrare eller ”oliktänkande”, uthängda så att sympatisörer kan trakassera och hota. SD grundades ur nynazistiska Bevara Sverige Svenskt med syfte att se ett rasmässigt rent Sverige och den förändring de gjort sedan dess för att uppfattas som mer rumsrena är en förändring av ytan, ett sätt att genom att fokusera på frågor som människor berörs av, jobb, sjukvård, äldreomsorg med mera och på så vis locka människor att rösta på dem för att sedan kunna driva den enda fråga de egentligen är intresserade av. Minskad invandring. Att det bara är en ytlig förändring visas tydligt genom hur höga företrädare inom partiet uttalar sig rasistiskt gång på gång. Hur komikern Soran Ismail fick höra att han inte var svensk nog för att vara i Sverige etc. Sverigedemokraternas omvandling för att bli rumsrena, från att gå från nationalsocialism till den lite mer rumsrena kulturrasismen går helt i linje med övriga Europas neofascism som började med det franska Nouvelle Droite (nya högern) och dess försök att genom ett nytt språkbruk göra den ultranationalism och främlingsfientlighet som den fascistiska ideologin bygger på rumsren för att undvika den dåliga stämpeln fascismen dragits med sedan 30-talet. Det är oerhört smart och skickligt gjort då de lyckats övertyga en stor del av befolkningen om att de är ett parti som alla andra, att de vill prioritera en bättre välfärd, bättre äldreomsorg med mera. De har lyckats väl med att skylla effekterna av regeringens nedskärningspolitik på invandringen och på så sätt satt arbetare emot arbetare. Lyckats använda missnöjet mot alliansregeringen till sin egen fördel fast de i 90% av fallen röstat likadant som dem.

Så ifall du känner som Larsson, om du röstar eller funderar på att rösta på SD för de gamla, sjuka och funktionsnedsattas skull, tänk ett varv till. Det finns politiska alternativ. Det finns vi som vill förändra just allt detta, men som inte tror på att minskad invandring och större hat mot ickeeuropeer är något som kommer lösa något. Istället genererar den typen av retorik enkom till mer hat och hot mot vissa grupper enbart för att de har en mörkare hår eller hudfärg, för att de pratar annorlunda, har ett annat ursprung eller tror på en viss religion.

Annonser

Privilegier är inte bara kopplade till kön och etnicitet.

Intersektionalitet.

Ett fint och välbehövligt begrepp som dock har sina brister. Inte så mycket själva idén, den är jättebra och viktig utan mer hur den så oftast används. För intersektionalitet är inte så enkelt, det måste ofta bedömas på en individnivå. Maktstrukturer och privilegier som samverkar. Intersektionalitet myntades av svarta feminister för att belysa hur inte bara könsmaktsorningen kan vara förtryckande utan även rasism samt hur dessa två kan samspela. Sedan dess har även transfrågor kommit på agendan, men utöver det har inte så mycket hänt. Jag tänker på begreppet ”Vit (cis)man” som så ofta används för att beskriva någon som ”har allt”, någon som sitter på alla möjliga maktpositioner som går att sitta på. Och jag tänker att jag har ett problem med detta. Inte så mycket för att det inte innebär privilegier att vara man, vit och cis. Jag är inte någon Pär Ström-anhängare som anser att vita män är den mest förtryckta gruppen i samhället. Men det missar så många maktstrukturer att bara prata om ”vita män” som å ena sidan de mest priviligerade i samhället och å andra sidan roten till allt dåligt. När vita män kommer med påståenden likt ”det är inte alltid så lätt att vara vit man heller” och vi svarar med ett hånskratt så tänker jag på alla de maktstrukturer som just den vita mannen eventuellt kan möta.

Psykisk ohälsa, funktionshinder som såväl kan vara synliga som osynliga eller (vilket ofta samverkar med nästan alla andra maktordningar) social och ekonomisk klass. Jag tänker på den där killen, som var såväl vit som man men som verkade lida av stark social fobi och som stammade kraftigt. Jag tänker på mannen i rullstol, som aldrig har haft en fast anställning, som nyss blivit utförsäkrad. Eller mannen med ständigt återkommande depressioner, som inte orkar kämpa mer för att behålla sina vänner eller söka några arbeten, som alla bara ser som en märklig kuf för att han aldrig hälsar eller tittar någon i ögonen. Den outbildade äldre mannen som arbetat hela sitt liv i industrin men efter att han blivit varslad inte längre har någon inkomst att försörja sina barn på eller möjligheter till arbete. Alla har privilegier i egenskap av vita män, men det räcker inte alltid hela vägen.

Och jag är livrädd. Livrädd för ett samhälle som på grund av ökade klyftor och bristfälliga trygghetsystem, där intersektionalitetens diskurs inte inbegriper någon person som är vit cisman att bli sedd som annat än den mest priviligerade personen en kan tänka sig oavsett vilka andra underprivilegier han kan tänkas ha, där dessa personerna och deras problem inte ges något erkännande. Där förklaring endast ges utifrån nyliberala individualistsika argument om att de bara har sig själva att skylla, även från feministiskt och antirasistiskt håll. Jag är livrädd eftersom att jag vet att på andra sidan av det ideologiska spannet står Jimmie Åkesson och tar emot dem med öppna armar. För jag vet att när ingen annan stans finns att ta vägen så är det dit som många av dem kommer att leta, och finna sitt stöd.

Jag är mer priviligerad än många män.

Intersektionalitet är en intressant och viktig analysmetod för att förstå hur olika maktstrukturer samverkar. Men jag kan ibland känna irritation över hur den intersektionella analysen används. Inte som ett sätt att analysera hur en människa påverkas av olika maktstrukturer utan istället har det blivit ett verktyg för att påpeka vilka som är MEST förtryckta där kön inom den intersektionella feminismen verkar anses som det viktigaste och mest grundläggande maktordningen i samhället. Det kan se ut som så att feminister först fastslår att män är överordnade kvinnor och sen använder intersektionalitet för att fastslå att till exempel ickevita kvinnor är underordnade vita kvinnor. Detta är visserligen inte en felaktig slutsats men problemet är att det främst är vissa maktpositioner som får jämföras inom den feministiska diskursen för att bilden av könsmaktsordningen som den mest grundläggande maktordningen inte ska ifrågasättas.

Missförstå inte, jag ifrågasätter inte könsmaktsordningen i sig. Jämför vi en man och en kvinna med samma sociala, rasliga, ekonomiska och funktionella position så har mannen ofta ett övertag som kvinnan inte har. Mannen tas mer på allvar, blir lyssnad på i högre utsträckning, får oftast högre lön etc. Men jag har märkt att det finns en stark benägenhet att inom feminismen, även den del som kallar sig intersektionell, inte våga jämföra män och kvinnors maktposition där andra maktpositioner ger kvinnan ett övertag mot mannen. Jag är ju själv feminist och ser personligen inga problem att kombinera mitt varande av feminist med att även erkänna att jag som kvinna inte är underordnad alla män. Jag har många privilegier, jag är vit och från en medelklassbakgrund, har läst på universitetet, har inga synliga funktionshinder och jag har människor som backar upp mig socialt eller ekonomiskt om det behövs. Jag kan se att det finns många män som har det betydligt värre än jag, personer som blir sämre behandlade på grund av sin etnicitet, klasstillhörighet eller funktionshinder än vad jag blir på grund av mitt kön.

Könsorättvisor finns, och de drabbar fortfarande kvinnor hårdast, men de är inte de enda orättvisan i det här samhället, eller ens den värsta. Att födas som kvinna inom överklassen kommer ge dig betydligt mer fördelar än en man uppvuxen under fattiga förhållanden och som är rullstolsburen med Cerebral Pares. Att vara man ger dig inte immunitet mot orättvisor och förtryck, inte ens att vara ”vit cisman”. Därför kan jag känna en viss irritation mot när vita kvinnor från medelklassen ska provocera med hur de ”hatar män” och sen ursäktar det med att ”män förtrycker mig”. Inte på det sättet att jag tycker synd om män som får utstå hat, jag menar, de kan ju helt enkelt låta bli att umgås med sk ”manshatare” om de tycker det känns jobbigt att höra. Och jag har helt klart förståelse för folk som uttrycker hat mot en överordnad grupp i ren frustration. Men när frustrationen övergår till att bli ett slagord, en provokation, mer än bara ren frustration över privilegierade typer som inte förstår att de är privilegierade eller som använder sina privilegier för att bete sig som as. Ja då känns det ofta bara jävligt omedvetet och hycklande.

Ett tydligt exempel på detta är den nu nedlagda sidan ”Vita kränkta män” som började som en sida med syfte att skratta åt vita män som blev upprörda över att feministiska och antirasistiska frågor fick utrymme och/eller var uppenbart sexistiska och rasistiska. Men som slutade i att stora grupper satt och skrattade åt ”outbildade män från landet som inte kunde stava ordentligt”. En sida som var tänkt att skratta åt överpriviligerade gruppers missnöje blev istället en sida som använde sig av såväl klassförakt som abelism för att så att säga ”sparka uppåt”. Där högskoleutbildade stadsmänniskor kunde känna sig lite bättre med sig själva för att de inte var sådana där outbildade tölpar och dessutom hålla kvar vid en självbild där de stod på ”den svages sida”.

Det känns nästan löjligt att behöva påpeka, och får mig nästan att känna mig som en uppretad ”jämställdist”. Men män kan också vara underpriviligerade även i jämförelse med många kvinnor, inte så ofta i egenskap av män kanske, men i egenskap av att tillhöra andra underprivilegierade grupper.