Kategoriarkiv: Föräldraledighet

Arbetssamhället del 3. Kvinnor och jämställdhet.

Fortsättning på föregående inlägg
Arbetsamhället del 1
Arbetsamhället del 2

När det kommer till frågan om jämställdhet och kvinnor inom arbetsamhället så kan jag urskilja två vanliga synsätt att förhålla sig till arbetsamhället inom den feministiska diskursen. Det är ju trots allt så att kvinnor som grupp generellt ägnar sig åt lägre andel lönearbete än män vilket på ett sätt kan upplevas som att det finns olika sätt för kvinnor respektive män att förhålla sig till förväntningar avseende arbete.

Den första är kanske den absolut vanligaste uppfattningen inom dagens feminism och skulle kunna beskrivas som att kvinnor bör anpassa sig till den manliga normen för lönearbete eftersom att i vårt samhälle, där yrke och lön kan sägas definiera en människas status och maktposition, så kan kvinnors lägre arbetsinsats i det offentliga ses som en orsak till (eller ett resultat av) kvinnors generella underordning. Därför blir det enligt det här synsättet viktigt att uppmana kvinnor att inte stanna kvar i hemmen för länge, att till exempel kräva rätten till heltid samt uppmana kvinnor att inte välja det förtryckande hemmafrulivet. Utifrån dagens arbetsamhälle är det såklart en fullt rimlig analys att ett lägre deltagande på arbetsmarknaden skapar negativa konsekvenser för kvinnor som grupp. Men det är också att acceptera det nuvarande systemet samt synen på arbete som definitiv och omöjlig att förändra.

Det andra synsättet är lite ovanligare men dyker då och då upp i feministiska diskussioner och är ett något mer arbetskritiskt synsätt som ibland (men inte alltid) kombineras med en särartsfeministisk prägel. Det innebär ett ifrågasättande av varför kvinnor bör anpassa sig till den manliga normen kring lönearbete samt en vilja att upphöja statusen för det arbete som utförs i hemmet så som hushållsarbete men kanske framförallt det sociala och känslomässiga arbetet i relation till familjemedlemmar. ”Varför anses det bättre att arbeta mycket istället för att vårda relationen till sina barn? Varför ska kvinnor tvingas ut i ett stressigt arbetsliv?” kan det till exempel låta (och ofta brukar barnens behov av kortare dagar på förskolan tas upp för att styrka argumentet). Jag anser personligen att det visserligen finns vissa goda poänger i resonemanget, men när det kommer till att lösa frågan om likvärdig ekonomisk och politisk makt så finns där oftast ingen djupgående analys.

Jag skulle istället vilja föreslå en tredje väg mellan dessa två uppfattningar. En väg där vi gör en grundläggande förändring av samhällets syn på arbete och istället strävar efter kortare arbetstid för alla människor men med full lön. Att arbeta 40 timmar i veckan skulle kunna ses som övertid istället för standard. Det skulle lösa problemet med att kvinnor så ofta arbetar mindre för att ha tid med sin familj men förlorar ekonomiskt på det, det skulle minska tiden för barn på förskolan och ge även män möjlighet att tillbringa mer tid med familjen och att ta ansvar för hemmet. Det skulle även lyfta bort lite av den individualistiska och medelklass-normativa dubbelbestraffningen av kvinnor som antingen anses arbeta för mycket (”tänk på barnen!”) eller för lite (”och du ska kalla dig feminist!”).

Annonser

Feminismen, en medelklassrörelse?

Feminismen har nästan alltid till stor del varit en rörelse för medelklassens kvinnor. Ja, jag vet att det även har funnits en arbetarfeminism men på det stora hela uppstod den moderna feminismen bland den övre medelklassens kvinnor, det vill säga de som hade den rätta utbildningen och bakgrunden för att kunna ta sin plats i det offentliga utan att hindras av klassbundna problem som hur de skulle få mat på bordet och feminismen är fortfarande en rörelse som främst drivs för och av medelklassen.

När vi tittar på de frågor som feminismen idag driver (eller motsäger sig) med syfte att frigöra samt öka makten för framförallt kvinnor så påverkar dessa frågor kvinnor ifrån olika samhällsklasser på olika sätt vilket ofta lätt glöms bort inom feminismen där kvinnor ofta ses som en, mer eller mindre, homogen grupp med liknande intressen. Och eftersom medelklasskvinnan (såväl som den vita, cis och funktionsfullkomliga kvinnan) är den mest representerade gruppen inom dagens feminism så är det också hennes behov som får stå som modell för det feministiska bygget.

För att ta några exempel: En viktig feministisk fråga i det postmoderna samhället är frågan om kvinnors rätt till heltidsarbete och möjlighet till att göra karriär. Därför är frågor som likadelning av föräldraförsäkring en prioriterad fråga samtidigt som politiskt konservativa förslag likt sambeskattning för gifta par och lön till hemmavarande föräldrar frågor som feminismen motsätter sig eftersom de skulle resultera i att framförallt kvinnor skulle gå tillbaka till hemmen. Missförstå mig inte. Jag håller helt med den feministiska analysen av detta och är personligen för likadelning av föräldraledighet samt emot tidigare nämnda konservativa förslag. Men en bör vara medveten om hur dessa förslag påverkar olika samhällsklasser på olika sätt i ett samhälle med ökade klassklyftor såväl som ökad arbetslöshet.

En kvinna från medelklassen har förmodligen en större möjlighet att genom högre studier få ett utvecklande och relativt högavlönat arbete med möjlighet till att göra karriär ifall hon spelar sina kort rätt och delar ansvaret för eventuella barn med sin partner. En kvinna ifrån en lägre samhällsklass kan däremot ofta se fram emot ett arbetsliv i ett tungt och lågavlönat (deltids)arbete utan möjlighet att avancera på arbetsplatsen (om hon över huvud taget lyckas med att få ett jobb på dagens arbetsmarknad). Att den sistnämnda kvinnan är mer benägen att hellre falla tillbaka på den klassiska kvinnorollen och ta ökat ansvar för barn och familj om hon har möjlighet än att lägga tid och energi på arbete är inte speciellt konstigt eller svårt att sätta sig in i. Omvårdnaden av barn på heltid kan för många bli en källa till mening och utveckling i livet då det inte möjliggörs inom yrkeslivet, speciellt då det senare lämnar mycket att önska avseende lön och arbetsvillkor. Därför kommer hon också med större sannolikhet än medelklasskvinnan att lockas av de konservativa förslag som underlättar för familjer med en hemmavarande förälder som bland annat drivs av partier som KD och SD.

Detta är såklart ytterst tråkigt, men det motverkas inte bäst genom skambeläggande eller ökat tryck enbart kring dessa frågor. Vad som istället måste ske är att parallellt arbeta för en politik som minskar klassklyftorna och ökar möjligheterna även för de kvinnor som befinner sig längre ner på samhällsstegen. Förbättra arbetsvillkor och löner inom vård och omsorgsyrken samt ökar möjligheten för alla att utveckla sig och utbilda sig vidare. Att inte prata om klass inom feminismen eller att se sådana frågor som utanför den feministiska kampen resulterar bara i att feminismen fortsätter att vara en rörelse enbart för medelklassen. Det räcker därför inte med slagordet ”ingen klasskamp utan kvinnokamp” det måste även kompletteras med ”ingen kvinnokamp utan klasskamp”. Att som vissa feminister på vänsterkanten tro att klasskampen alltid kommer på köpet med feminismen blir bara en billig ursäkt till att blunda för klassfrågor.