Kategoriarkiv: Feminism

Med kroppen som vara, en marxistisk analys av sexköp.

”Det som för kvinnan är en förbrytelse och drar med sig svåra lagliga och samhälleliga följder, det gäller för mannen som ärofullt eller åtminstone i värsta fall som en lätt moralisk fläck, som man bär med nöje. Men ju mer den nedärvda hetärismen i vår tid tack vare den kapitalistiska varuproduktionen förändras och anpassas till denna, ju mer den förvandlas till ohöljd prostitution, desto mer demoraliserande verkar den.”

”Nu går vi mot en samhällelig omvälvning, där monogamins hittillsvarande ekonomiska grundvalar lika säkert kommer att försvinna som dess komplettering, prostitutionen. Monogamin uppstod genom att större rikedomar koncentrerades i en enda hand – nämligen mannens – och ur behovet att låta dessa rikedomar gå i arv till denna mans barn och ingen annans. För detta var kvinnans monogami erforderlig men inte mannens, så att denna kvinnans monogami alls inte stod i vägen för mannens öppna eller dolda polygami.”

– Friedrich Engels

 

Anledningen till att jag skriver den här texten är att jag nyligen hamnade mitt i en diskussion om sexköp startad av en person vars ingång i frågan var att sexköp bör avkriminaliseras enbart utifrån argumentet att ”oavsett om man ser sexsäljare som offer eller som individer som själva valt sitt yrke så är förbudet mot sexköp stigmatiserande för de som är i branschen”. Det går självklart att argumentera emot det här på många sätt, som det faktum att laglig prostitution även ökar den olagliga prostitutionen, det vill säga barnprostitution och annan prostitution där olika grader av tvång är inblandad. Dessutom ökar efterfrågan och tillgången vid en avkriminalisering och det faktum att sexindustrin för den stora majoriteten som är del av den är destruktiv och rent av farlig på grund av de män som väljer att köpa andras kroppar inte alltid beter sig särskilt bra, då olika former av våld och tvång är vanligt förekommande, så resulterar det i mer problem än det löser att göra sexköp legaliserat eller avkriminaliserat. Detta var även något jag påpekade, men istället för att bemöta argumentet så hängde prostitutionsliberalerna upp sig på en enda formulering: ”att köpa andras kroppar”. Att prata om köpande och säljande av kroppar menade de var ett (för de som säljer sex) stigmatiserande språkbruk vilket inte borde användas. Ja, jag har hört argumentet tidigare. Men den här gången fick det mig att tänka kring uttrycket och varför jag ser det som en korrekt beskrivning av vad det egentligen handlar om.

För att ta en snabb genomgång av marxismens syn på varor inom det kapitalistiska systemet samt begreppet ”varufetischism” kan man lite förenklat förklara det som att ett objekt blir till en vara genom mänskligt arbete samt då det ges ett ekonomiskt värde när de säljs på en marknad bland andra varor.
Ordet ”fetischism” i sammanhanget härstammar ifrån den religiösa betydelsen av fetischer snarare än den sexuella vilken visserligen också den har sitt ursprung därifrån. När ett träd står i skogen är det bara ett träd, men genom mänsklig arbetskraft skapas ett användbart ting, exempelvis en trästol som får ett givet värde när den säljs på en marknad. Det blir en vara och genom att vi värderar varan på marknaden gör vi den till en fetisch, det vill säga den får ett värde i egenskap av en vara som det inte hade när det var ett träd som stod ute i skogen.

Bild tagen från bloggen "Sälj grej med tjej".

Bild tagen från bloggen ”Sälj grej med tjej”.

Låt oss nu gå tillbaka till sexindustrin, prostitution och diskussionen kring försäljning och köp av mänskliga kroppar. Vi är väl alla bekanta med den feministiska diskussionen om objektifiering av kvinnokroppen. Genom bland annat reklam (som uttrycket ”sälj grej med tjej” där kvinnors kroppar i reklam för andra varor framställs lika mycket som varor som det som i verkligheten säljs) och porrindustrin framställs en specifik kvinnokropp som önskvärd och eftertraktad och kan på så vis sägas fetischeras som ett objekt på samma vis som andra varor på den kapitalistiska marknaden. Det är oftast en viss typ av kvinnokropp, smal och fast med medelstora till stora bröst och ett ungdomligt utseende. En kropp vi ska vilja ha eller vilja vara intima med och vår önskan till det används också för att sälja andra varor. Även mäns kroppar har på ett liknande sätt allt mer börjat objektifieras och därmed framställas som varor, något som har en längre tradition i manligt homosexuella kretsar där mäns kroppar objektifierats på ett liknande sätt som kvinnors även tidigare.
Jag skulle även kunna nämna hur transkvinnors kroppar i högre grad objektifierats och sexualiserats inom exempelvis porren. Bland annat genom benämningen ”shemale” som används nästan uteslutande vid feticherande av en specifik sorts kropp.

Så på vilket sätt är det då denna vara, detta objekt som kvinnor och även mäns kroppar blivit när sex säljs och köps? Prostitutionsliberaler menar ofta att det är ”sexuella tjänster” det handlar om och inte försäljning av kroppar. Jag menar att ”sälja sin kropp” (eller egentligen att sälja tillgång till kroppen) är en bättre beskrivning av vad det handlar om. Om sexköp främst skulle vara en tjänst så torde det vara så att den allra mest erfarna sexsäljaren som är mest duktig på att utföra nämnda tjänst också är den mest eftertraktade. Så är dock inte fallet. Vid studier av de många sidor på nätet dit män (för det är främst män) söker sig för att köpa sex är det framförallt unga människor som är de mest eftertraktade. Oavsett om det är kvinnor (flickor) eller män (pojkar) som eftersöks så är det unga fasta kroppar som är allra mest eftertraktade. Inte sällan underåriga tonåringar som torskar är beredda att betala mest för.

Vid en intervju med en man som planerar att köpa sex i radioprogrammet ”Ligga med p3” så beskriver mannen själv orsaken till att han planerar en utlandsresa för att betala en betydligt yngre kvinna för en natt ihop med just det. Att det är en viss sorts kropp som framförallt innehas av kvinnor som är allt för unga för honom att komma nära på ett naturligt sätt som i vårt samhälle ständigt framställs som det mest eftertraktade. Något som långt innan mannen i fråga tänkt tanken att betala för sex gjorts till ett objekt, till en vara, i hans och alla vi andras medvetande. Där sexköpet i sig bara är det sista ledet i processen att varufiera den faktiska kroppen och inte bara dess arbetskraft inom det kapitalistiska systemet. Lägg därefter till medel och höginkomsttagar-mannens ekonomiska övertag vilket ger honom möjlighet att betala kvinnor eller unga män som innehar vad han önskar men som saknar samma ekonomiska förutsättningar.

Att sexindustrin gör människors kroppar till varor i större utsträckning än deras arbete till en tjänst är inte något elakt påhitt från så kallade ”sexnegativa” feminister och andra prostitutionskritiker. Det är en beskrivning av verkligheten. Oavsett vad vi än må tycka om det moraliska i handlingen att köpa sex så går det inte att komma ifrån hur den fysiska kroppen (och tillgången till den) blivit till en vara som säljs där kapitalism, varufetischism, maktrelationer och sexualitet möts.

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Den goda medelklassen, den goda vänstern

Är en ”oberoende anständig” medelklass något att värna om? Om du frågar Malin Nauwerck så är den det. Hon har nämligen skrivit en artikel i tidningen flamman om nättiningen KIT som politiskt beskriver sig som just ”oberoende anständig” och som ofta publicerar opinionsbildande texter där de står upp för feminism och antirasism men aldrig tar ställning kring frågor om ekonomisk fördelning eller klassintressen.

Nauwerck skriver:

Det är rätt tydligt att det genom KIT skrivs fram en idealiserad, modern medelklassidentitet. Mellan ”Så gör du ditt eget smör” och ”Saker folk säger till läkare” bekräftas läsarnas världsbild genom lättlästa, fluffiga nyheter i den filterbubbla som rymmer en ”ung, urban och uppkopplad publik”

Den moderna medelklassidentiteten beskylls ofta för självupptagenhet och blindhet inför egna privilegier. Oavsett om det stämmer är i dagens läge en ”oberoende anständig” medelklass, en medelklass att värna om.

Att det är viktigt med feminism och antirasism och att ”anständighet” i dessa frågor är bra hoppas jag att de flesta förstår att jag håller med om.

Men att det räcker för att motverka hatet på nätet och andra delar av samhället ifrågasätter jag. Tvärtom så tror jag att den nya politiska skiljelinjen med ”konservativa” rasister och sexister på ena sidan och goda, snälla anständiga (medelklass) på andra, där just frågor kring klass och ekonomisk rättvisa inte anses viktig och där den ”goda” vänstern och de ”goda” liberalerna knyter sig samman mot de ”okunniga” rasisterna snarast är till fördel för den första gruppen än något produktivt för oss. Jag vill inte ha en amerikansk politisk skiljelinje mellan liberaler och konservativa där bägge i slutändan för högerpolitik och vänstern sluter sig upp bakom liberalerna eftersom de i alla fall är proggrsiva i frågor som rör kvinnor, hbtq och svartas rättigheter. Där liberal har blivit lika med vänster eftersom den riktiga vänstern har kapitulerat.

Vi har redan nu en situation där vänstern blivit allt mindre klassintresserad och börjat smälta ihop med ”oberoende anständig medelklass”. För visst är det väl så att allt inte var bättre förr och många frågor som tidigare inte drevs har kommit på agendan. Men samtidigt har analysen från vänster förändrats till att vara mycket mindre inkluderande där kamp har bytts ut mot godhet och solidaritet är något som kommer uppifrån snarare än något mellanmänskligt. Från att vara en rörelse där klassen skulle ena människor med gemensamma intressen till gemensam kamp vilket skulle generera solidaritet mellan olika folk så har det blivit en rörelse för de priviligerade som vill vara förstående och stå upp för ”de utsatta”. En klapp på huvudet, men också en situation där vit akademisk urban medelklass har tagit tolkningen över vilka som räknas som utsatta och inte. Där de vars frågor som inte drivs av de goda och anständiga riskerar att lockas över av de konservativa. För hur kan man annars förklara varför så många bland de lägre klasserna lockas av konservativa rörelser som SD, IS, Tea party rörelsen, Gyllene gryning eller Donald Trump? Varför misslyckas vänstern gång på gång att organisera dessa människor?

En gissning är ju att de inte känner sig särskilt inkluderade av den goda, anständiga medelklassen och deras defenition av utsatthet och förtryck.

Därför ifrågasätter jag om oberoende anständig media är något att värna om. Om vi sätter vår ribba så lågt att vi accepterar hur kampen mot fascism och rasism blir på bekostnad av klasspolitik för att vi vill inkludera liberaler och värna om de ”oberoende anständiga”.

Det handlar inte om att vara mest radikal eller att se klass som det enda viktiga. Men att utesluta klass är att exkludera en stor grupp från vår ”fina rättvisekamp” och blunda för hur ökade klyftor är en betydande variabel för hur den konservativa rörelsen vi ”anständiga” så gärna vill motverka lyckas få makt.

Intersektionalitet hade kunnat vara ett radikalt verktyg

Ett ord som används rätt friskt i vissa sammanhang numera är intersektionalitet. 

Postmodern identitetspolitik enligt vissa, kolossalt nödvändigt enligt andra. Men vad är egentligen intersektionalitet?

Tittar vi på nationalencyklopedin så beskrivs begreppet som följande:

Intersektionalitet, samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.

Notera ordet skärningspunkter. Intersektionalitet handlar alltså om att analysera hur olika maktrelationer samverkar (och jag är medveten om att detta innefattar fler maktrelationer än de tre som nämnts ovan). Intersektionalitet uppkom som begrepp inom den svarta feminismen i USA för att visa på hur den sexism som svarta kvinnor utsattes för skiljer sig från den sexism vita kvinnor möter likväl som den skiljer sig från den rasism som svarta män erfar. Ett exempel är den exotifiering som drabbar många kvinnor med icke-nordeuropeiska utseenden. En särskild blandning av sexism och rasism.

Tyvärr tycks många av de som använder begreppet som flitigast inte ha en helt korrekt förståelse av vad begreppet verkligen betyder. Många använder det som att beteckna en ideologi eller feministisk inriktning eller verkar enbart se det som en beteckning på medvetenheten om att det finns fler än en maktstruktur. Det sista är ju såklart en nödvändighet för att kunna göra en intersektionell analys, men det räcker ju verkligen inte för att se hur de olika maktrelationerna samverkar. Tvärtom blir resultatet ofta att de olika maktrelationerna räknas upp och påtalas en och en samt beskrivs var för sig än hur de visar sig i kombination. För att inte tala om när människor i intersektionalitetens namn (och kanske i viss mån, av intellektuell lätja) pratar om olika maktstrukturer som om de fungerar på samma sätt. Som att exempelvis homofobi, rasism och klassförtryck fungerar likadant och motverkas på samma sätt. På så vis hamnar resonemang lät i diskussioner om ”klassism” och ”medelklassnormen” som orsaker bakom klassförtryck och därmed lyckas göra en analys av klass utan att beröra orättvisan i att klasser över huvud taget existerar.

En annan vanföreställning är att intersektionalitet handlar om att uppmärksamma allt som är fel där en viss grupp är utsatt. När till exempel någon frågar ”Ska inte djur inbegripas i den intersektionella analysen?” så visar det med tydlighet hur de missuppfattat konceptet. Djurförtryck går nämligen inte att analysera genom någon annan sektion. Svarta katter utsätts inte för rasism av vita katter. Det går inte att säga att ett djur utsätts för dubbla förtryck på samma sätt som att någon kan vara utsatt för både transfobi och rasism (för att ta ett exempel).

Intersektionalitet handlar alltså inte om att man alltid måste ha med alla maktstrukturer och/eller alla grupper i alla analyser som görs. Det är inte ett ord som betyder ”alla orättvisor är fel”. Det är ingen ideologi och ingen lösning. Det är enbart ett analysverktyg. 

Utöver ovan nämnda problem så tycks den ”intersektionella rörelsen” vara full med individfokus och ytliga analyser. Diskussioner om vilka popidoler som är ”problematiska” (det vill säga ska undvikas som pesten), vad för kläder som är okej eller vilka ord som bör användas tar ofta mycket plats. Många verkar lägga betydligt mycket mer kraft på att skärskåda och racka ner på andras politiska initiativ än vad de lägger på att skapa egna och representation ges en överordnad betydelse (representation är viktigt, men inte det enda eller ens alltid det viktigaste).

Allt detta är oerhört tråkigt då intersektionalitet kan vara ett radikalt politiskt analysverktyg om det bara används på rätt sätt. Den ökande rasismen är ett tydligt exempel på en aktuell fråga där en intersektionell analys mellan ras- och klassförtryck öppnar upp en nödvändig och (vänster)radikal diskussion kring hur proletariseringen av den ökande gruppen ickeeurupeiska migranter både delvis orsakas av och leder till ökad rasism. Eller hur en intersektionell analys mellan klass och kön kan användas i en diskussion om löner och arbetsvillkor inom vård och omsorgsyrken. Hur ojämställdhet mellan könen påverkas av nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Hur kan exempelvis Centerpartiets utspel om lägre ingångslöner för att ”hjälpa” migranter att komma in på arbetsmarknaden ses utifrån ett intersektionellt perspektiv mellan klass och rasförtryck? Eller hur påverkas arbetarklasskvinnor specifikt när Folkpartiet vill sänka lönerna för undersköterskor? Där finns möjligheten att göra en intersektionell analys som ifrågasätter makten på riktigt.

Skilj mellan individuellt och politiskt kön.

Jag undrar lite varför jag skriver det här. För det första så är det en ickefråga eller borde vara i alla fall vara en och för det andra så finns det så mycket annat som borde skrivas om.

Men det är enkelt att skriva om och det är något som tar plats i debatten på ett orimligt stort sätt och där människor på bägge sidor dessutom tänker fel.

För er som missat det så har det förekommit en diskussion mellan queerfeminister och radikalfeminister angående frågan ”vad är kön”. Eller kanske mer ”vad är en kvinna” och ”vem utsätts för patriarkalt förtryck”.

Medan queerfeminister utgår ifrån identitet ”den som identifierar sig som kvinna är kvinna, den som inte identifierar sig som kvinna är inte kvinna” samt ”alla som inte identifierar sig som män (‘ickemän’) utsätts för patriarkalt förtryck” . Radikalfeministerna menar istället att ”Den som könas som kvinna är kvinna” och blir också förtryckt av patriarkatet.

Jag blir rätt trött på den ideologiska dogmatism som bägge sidor visar på och oviljan att tänka själva, men jag tycker att det är rätt så enkelt att se vari problemet ligger vilket förhoppningsvis bör kunna leda till någon form av lösning (men förmodligen inte, för varför skulle de överge sina dogmatiska föreställningar?).

Problemet är att ingen av grupperna kan klara av att skilja mellan individuellt kön/identitet och politiskt kön. Ur en politisk synvinkel så håller jag till stor del med radikalfeministerna.  Ska vi se på maktstrukturer och utsatthet så kan vi inte utgå från sådant som inte syns eller märks. Utsatthet handlar, bortsett från ekonomisk utsatthet, om kroppar och hur människor upfattar en.

Problemet är att när man överför den könsbilden på individer så sårar man och kör över andra människor.

Om man däremot använder individuellt kön för att förklara verkligheten så, tja gör man helt enkelt en felaktig analys. De patriarkala strukturerna tar inte hänsyn till människors identiteter. Att prata om maktstrukturer som om dessa är transmedvetna och fötrycker människor lika efter identitet bara för att folk inte ska bli sårade blir ett väldigt märkligt resonemang där man baserar sin politiska analys efter människors känslor.

Så ska man ifrågasätta människors identitet? Ska man säga åt människor vad de får eller inte får identifiera sig som? Det är här vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att skilja på individuellt och politiskt kön.

Kvinnoförtryck utsätts vi för när vi antas vara kvinnor, oavsett identitet. Patriarkalt förtryck kan du utsättas för även om du inte antas vara kvinna, tex om du anses ha ett för feminint könsuttryck för det kön du antas vara. Då kan du utsättas för homofobi eller transfobi. Men detta har inte heller med din identitet att göra. Grabbgänget som misshandlar den normbrytande personen på stan skiter helt i vad Hen identifierar sig som. De reagerar på vad de ser vilket är någon som inte agerar som förväntat. Som inte inordnar sig. Som är ett hot mot deras egna status i egenskap av män.

Det går att analysera verkligheten utifrån hur det fungerar och ändå respektera människors självbild. Har man svårt att förstå den självbilden så kan man välja att fokusera på strukturerna och inte individer (det går nämligen utmärkt att bry sig om politik utan att prata individer, fler borde prova!). Om man tycker att det är jätteviktigt att prata om och uppvärdera människors identiteter så kan man fortfarande vara medveten om att dessa kan finnas men att maktstrukturerna inte tar hänsyn till dem och att en person som könas som man och som har ett maskulint könsuttryck fortfarande kan ha mansprivilegier även om hen inte identifierar sig som man på samma sätt som en person som könas som kvinna kan utsättas för misogyni även om hen inte identifierar sig som kvinna eller till och med identifierar sig som man.

 

Marxistisk feminism. Min vecka på kvinnohat del:1

Jag fick iden om att jag skulle lägga upp min vecka på instagramkontot @kvinnohat för att få allt lättillgängligt och samlat på ett ställe. Jag har valt att redigera texterna på så vis att jag ändrat vissa stavfel och grammatiska fel jag hittade, lagt texterna i en annan ordning för att göra det mer pedagogiskt, ändrat sådant som är oklart och lagt till sådant som jag missade i orginaltexten samt gjort förändringar för att få texten att bli mer flytande.
Jag har även valt att dela upp det i två delar.

Under veckan fick jag kritik av vissa för att skriva ”för akademiskt” medan många andra tyckte att det var ”väldigt pedagogiskt”, därför vill jag påtala att detta är en text för de som redan kan grunderna i feminism men som inte är så insatta i marxism. Alla texter kan inte vara för alla. Vissa kommer tycka att det låter krångligt medan andra kommer att rycka på axlarna och tänka ”det där var ju inget nytt”. Så är det alltid. 

Håll till godo!

Hej. Jag heter Alma Lo och twittrar på @OskrivetBlad samt bloggar sporadiskt på ettoskrivetblad.wordpress.com.

Min tanke bakom den här veckan är att skriva om socialistisk/marxistisk feminism och vad det innebär när det kommer till förklaring av patriarkat, makt, lösningar samt en del kritik av individualistiskt fokus som jag upplever i dagens debattklimat. Jag tänkte att det inte skulle bli allt för mycket kritik mot den postmoderna feminismen men det kommer nog vara svårt att låta bli. Jag hoppas att vi ändå kommer kunna hålla en trevlig ton.

marxist-feminist-dialectic

Vad är Marxistisk Feminism?
När jag beskriver mig själv som marxistisk feminist så brukar människor ofta misstolka begreppet, antingen som att det enbart innebär marxist + feminist, eller att det skulle handla om någon slags åsikt om att ”jämställdhet mellan könen uppnås automatiskt efter att klassamhället försvunnit varför vi enbart bör fokusera på klassfrågan” (en beskrivning som jag även hört användas i böcker om olika feminismen). Detta är alltså inte vad jag menar. Istället handlar det främst om att förtryck har en materiell grund. Marx menade på att förtrycket av arbetarklassen beror på att borgarklassen sitter på ägandet av samhällsresurser. Dvs konkret makt i form av ägande (materia = materialism). Till skillnad ifrån att t.ex. anse att förtrycket grundar sig i ideologi eller arbetarfientliga normer.
Jag tror att ni förstår var jag vill komma med det här. För översatt till den feministiska frågan så går det att göra en liknande analys. Många menar på att sexismen beror på kvinnofientliga strukturer och könsnormer, vilket visserligen stämmer till viss del. Skillnaden är att jag som marxistisk feminist anser att inga ideologier eller normer uppstår och upprätthålls i ett vakuum utan att de har en materiell grund som bygger på ekonomiska förutsättningar samt kontroll över resurser och produktionsmedel (så som fabriker och annat som producerar varor). Män har genom tiderna suttit på den ekonomiska och materiella makten medan kvinnor har varit beroende av män för sin överlevnad då det under en lång tid varit en kvinnas far eller make som bestämmer hennes materiella förutsättningar vilket hon inte lagligt hade möjligheterna att besluta om då mannen inte bara ansågs äga alla delar av hushållet utan även ägde kvinnan.

Förtryck grundar sig alltså på ägande och ekonomisk/materiell makt. Därefter uppstår normer och strukturer som en reaktion på hur ägandet är uppdelat.
Bas och överbyggnad. Feminism.Den marxistiska materialistiska förståelsen av hur samhället förändras över tid kan förklaras utifrån begreppen bas och överbyggnad. I dess ursprungliga form utgick begreppen ifrån maktförhållandena mellan arbetarklassen och ägandeklassen där basen byggde på vilken plats människor har i produktionen samt vilka som ägde produktionsmedlen medan överbyggnaden syftade på lagar och ideologier med mera som formades efter basens struktur. Analysen innebär att när basen flyttar på sig så flyttas också överbyggnaden. Överbyggnaden däremot kan i viss mån snabba på eller sakta ner basens förflyttning men den kan inte i sig förändra basen i grunden.
För att ta ett exempel: Klassförtryck kan inte avskaffas genom förändrade lagar eller normarbete utan enbart genom att avskaffa klassamhället och tilldela arbetarna/folket gemensamt ägande av produktionen.

På liknande sätt så kan vi med samma slags analys inte avskaffa patriarkatet enkom genom normarbete, individuella val eller genom jämställda lagar utan att ägandet, vilket ligger till grund för maktförhållandena, också fördelas lika mellan kön.
Kvinnor i dag tjänar inte bara fortfarande mindre än män inom alla klasser utan är även mycket underrepresenterade bland styrelser i storföretag. Att hemmafruar procentuellt sätt är vanligare inom överklassen säger en del om hur ägandet av produktion fortfarande är väldigt manligt kodad. Men även inom de lägre klasserna har män generellt sätt en högre lön vilket bland annat gör att kvinnor lätt hamnar i en beroendeställning till sin partner och därmed ges mindre makt individuellt såväl som strukturellt.

2013-rey-ty-philosophy-of-freire-ontology-epistemology-logic-ethics-ideology-15-638

Materialismens motsats kallas idealism.

Lite förenklat skulle man kunna säga att om materialism går ut på att det är det materiella, basen det vill säga ägandet och fördelning av resurser etc som styr resten av samhället så som normer, lagar och värderingar så är idealism det omvända. Att det är våra normer, lagar och åsikter som skapar samhället.
I det nutida samhället så är Idealismen starkt ingrott i vår föreställningsvärld inom såväl högern som vänstern. Det är därför som vi ofta hör påståenden om att vi ”måste ta debatten”, föreställningar om att normkritik är det enda som kan lösa jämställdheten eller att lägga stor vikt vid utbildning som ett sätt att mota bort fascistiska värderingar eller dagens feminisms stora vikt vid språk och förändrande av det samma.
Idealismen är farlig på det sättet att den inte inte gör anspråk på att förändra samhället i grunden, eller åtminstånde kommer den aldrig lyckas med det. På så vis är idealismen väldigt liberal. Vi ska diskutera istället för att påverka politiken. Vi ska övertala människor att vara snälla istället för att kräva vår del av kakan. Att fokusera på normer och ideal ska påverka fördelningen istället för tvärtom.
Men ingen kamp har lyckats genom att övertala folk till att vara snälla och dela med sig.

Ett exempel på materiellt skapande av normer:
Som jag tidigare skrev så har kvinnor under långa perioder varit ekonomiskt och materiellt beroende av män. Eftersom kvinnors status och levnadsvillkor berott på vilken man som ägt henne (först hennes far och senare hennes make) så har det varit oerhört viktigt för en kvinna att ”bli gift” med rätt man för att på så vis säkra sin framtid och försörjning. En man var dock inte beroende av en kvinna på samma sätt som kvinnor var av män. Han ägde sin egen status och försörjning. Det enda som kvinnor hade att förhandla med var sin sexualitet och reproduktion. En man gifte sig med en kvinna för att få tillgång till sex och för att få en manlig arvinge som senare kunde ärva hans kapital.

Kvinnors viktigaste kapital på äktenskapsmarknaden var på så vis deras utseende och ett löfte om sexuell tillgänglighet mot ekonomisk trygghet. Av den anledningen blev det också viktigt för kvinnan att hålla på sig och inte ha sex innan äktenskapet. Inte enbart för att en ogift (dvs oförsörjd) kvinna med barn levde ett tufft liv utan även för att männen skulle bli tvungna att gifta sig för att få tillgång till kvinnans kropp.

Så här var det i alla fall för de på den övre delen av klasskalan. Arbetarklassens kvinnor har alltid arbetat och männen hade inte mycket till arv. Men att hitta en man för att täcka sin försörjning var även viktigt bland arbetarklassens kvinnor då kvinnolönerna ofta var låga och att vara ogift som fattig var knappast bättre än som rik.

Fortfarande finns det en större press på kvinnor att vårda sitt utseende samt ”hålla på sig”, även om dessa normer har luckrats upp avsevärt i takt med kvinnors ökade materiella och ekonomiska makt samt möjlighet till självförsörjning.

Detta är ett tydligt exempel på hur det materiella påverkar normerna och varför vi måste förändra de materiella strukturerna för att påverka könsnormer.

 

löner, kvinnor män

Bilden är från ”Jämställdhetsbarometen” som går att ladda ner gratis på LOs sida. Den visar på hur en heltidslön skiljer sig åt mellan män och kvinnor i arbetaryrken samt inom tjänstemannayrken. Som ni ser påverkar såväl klass som kön när det kommer till lön. I publikationen finns fler exempel på hur arbetarkvinnor är de som har sämst möjlighet att påverka sina arbetsuppgifter, upplever mer stress på arbetsplatsen, och oftast upplever arbetet som psykiskt såväl som fysiskt påfrestande.
Främsta orsaken till detta är självklart att arbetarkvinnor ofta arbetar inom vård och omsorgsyrken vilka är såväl lågavlönade som tunga och stressiga då det ofta är där som försämringar sker först när politikerna vill skära ner. Genuspedagogik i all ära, men vi måste prata om hur vi förbättrar för de kvinnor som är vuxna idag och befinner sig längst ner på klasskalan. Deras problem beror inte på normer utan på de materiella förutsättningar som utgör basen för könsmaktsordningen.

 

CLQx1GpVEAACj3F

Jag fick en kommentar angående om inte genuspedagogik är bra för att få kvinnor att välja andra yrken än lågbetalda. Jag vill bemöta detta eftersom det är en vanlig åsikt.
För det första, detta uttalande förutsätter att viktiga yrken inom vård och omsorg ska fortsätta vara lågavlönade och ha dåliga villkor men att kvinnor ska välja andra yrken för att uppnå jämställdhet. Tanken är alltså att klassamhället ska bestå men ha lika många män som kvinnor i varje social och ekonomisk klass? Som socialist låter det som en rätt (dvs väldigt) dålig idé.

För det andra, genuspedagogik är bra men måste ske parallellt med materiell förändring för att kunna åstadkomma något.
För det tredje, ska vi inte bry oss om de kvinnor som idag arbetar med låglöneyrken? Måste vi vänta tills nästa generation för att ge dessa kvinnor bättre villkor? Ska dessa kvinnor få skylla sig själva för att de ”Valde fel”? Varför är det fel att arbeta inom vården? Det är för samhället oerhört viktiga yrken vi pratar om.
Och sist men inte minst: Om kvinnor ska rata dessa yrken, vem ska arbeta med dem då? Vården skriker efter folk, det behövs inte färre kvinnor utan fler män. Men framförallt så behöver de kvinnor (och män) som arbetar inom kvinnodominerade lågavlönade yrken bättre villkor, och det får de inte genom genuspedagogik.

Så varför mer är det viktigt att ta hänsyn till klassfrågor när vi pratar om feminism? Blir kvinnors situation verkligen bättre av vänsterpolitik i allmänhet?
Sverige är ett av de länder i världen där klassklyftorna ökar som mest. 8 år av allianspolitik och skattesänkningar som främst gynnat de rika har inte gjort saken bättre. Som vi såg på den tidigare grafen hänger inkomst tydligt ihop med kön. Nedskärningar i vården och andra delar av den offentliga sektorn har även det slagit främst mot kvinnor. Inte bara för att offentlig sektor är den största arbetsgivaren för kvinnor vilka snuvats på löneökningar och fått ett stressigare arbete, utan även för att då den offentliga omsorgen utsätts för nedskärningar så är det kvinnor som förväntas ställa upp med att fylla ut det som inte längre täcks av kommunerna. Inte minst gäller detta kvinnor från arbetarklassen som inte har råd med privat finansierade tjänster.

Var fjärde säng på äldreboende har försvunnit sedan början på 00-talet och hemtjänstinsatserna har inte ökat för att fylla ut behovet. Släktingar, dvs i praktiken främst kvinnor, måste ta mer ansvar vilket leder till ökad ojämlikhet när kvinnor hålls tillbaka och tvingas gå ner i tid.
Man kan alltså säga att de ökade klassklyftorna som uppstått av skattesänkningar och nedskärningar har fört över resurser till de rikaste männen på främst de mest lågavlönade kvinnornas bekostnad.

Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp.

Om klass, normer, identitetspolitik, marxism med mera.

Kanske lite sent på bollen nu men jag vill ändå skriva om det som hände på instagramkontot kvinnohat och diskussionen därefter. Men framförallt vill jag prata om klassanalys och identitetspolitik.

För er som missat vad som hänt ger jag en snabbgenomgång: Instagramkontot kvinnohat hade personerna bakom Instagramkontot klasshat som gästskribenter. De skrev om begreppet ”klassism” såhär:

Klassism är en förtryckande struktur precis som sexism, rasism, ableism och heterosexism. Till vardags kommer det förpackat i negativa attityder riktade mot personer från under- och arbetarklassen, men också mot sådant (språk, kulturer, livsstilar, yttre attribut etc.) som förknippas med ”lägre samhällsklasser”. Att överhuvudtaget tala om lägre samhällsklasser är också ett uttryck för klassism. I det här fallet kommer vi däremot att tala om just lägre samhällsklasser. Det gör vi enbart för att förtydliga att medelklassen är den dominerande och normgivande klassen, som andra samhällsklasser får stå tillbaka för. Eftersom medelklassen är den normgivande samhällsklassen uppfattas de sociala och kulturella kapital, som förknippas med lägre samhällsklasser, per automatik som lite sämre. Det är med andra ord medelklassens tolkning och definition av de lägre samhällsklasserna som formar under-och arbetarklassens självbild.

white_trash

Exempel på ”klassistisk” stereotyp.

Detta fick stark kritik på grund av hur klassförtrycket beskrevs som en fråga om förtryckande normer men ignorerade det materiella förståendet av klass och tja, kritiken av klassamhället i grunden. Marx! Skrek flera. Läs Marx! Många, inte minst på mikrobloggen twitter reagerade över hur resonemanget fick det att låta som att målet med klasskampen är att medelklassen ska acceptera arbetarklassens normer. Detta ledde bland annat till att Paula Dahlberg skrev följande på Politism:

Att göra klassfrågan till en fråga om identitet är felaktigt på så många plan, men att diskutera klassfrågan utan att använda sig av kapitalismen som begrepp är verkligen helt off. Det visar på en liberal rörelse som vill flirta med arbetarklassen genom att snacka klass utan att ha någon förståelse för vad klass verkligen är.

Klass är inte bara en fråga om vilka kläder som är på modet, vilka resor en borde åka på eller att ha den senaste tekniken. Klass handlar om kapitalistiska strukturer, strukturer skapade för att vi ska konsumera och för att konsumera måste vi arbeta. Klass handlar om vem som får ta vilka jobb, hur säkerheten ser ut på dessa jobb, om vilka som går in i väggen, får arbetsskador eller till och med dör på sin arbetsplats. Klass handlar om vem som måste sjukskriva sitt barn från skolaktiviteten för att det inte fanns pengar till matsäck, eller neka barnet ett kalas på födelsedagen för att det inte finns pengar till att bjuda barnets vänner på tårta. Klass handlar om vilka som har förutsättningen att hålla sig friska, få rätt vård eller betala sina mediciner.

Marx!

Marx!

Jag håller helt med Paulas och många andras kritik av hur klassfrågan avhandlades och resultatet av att låta klass handla om normer och strukturer istället för tillgångar och plats i produktionen. Men med det sagt så tror jag att det finns fler nyanser än så i den här diskussionen. För även om jag personligen är sjukt trött på att när klass väl diskuteras inom den så kallade intersektionella rörelsen så är det på detta sätt, så anser jag inte att det nödvändigtvis är fel att prata om klassnormer så länge detta inte är på det enda eller främsta sätt som klass avhandlas på. Det är klart att det kan vara intressant att till exempel titta på vilka normer som finns inom olika grupper och hur de går att koppla till klass så länge som vi är på det klara med att normerna varken är orsaken till, problemet eller lösningen i klassfrågan.

Men det är här det börjar bli intressant. För även om väldigt många reagerade på hur klass gjordes till så kallad identitetspolitik så är det mycket sällan som folk kommer med samma kritik angående den feministiska eller antirasistiska rörelsen. Och gör de det så får de räkna med att bli lynchade.

Minns ni när vi diskuterade identitetspolitik sist? När Åsa Linderborg skrev krönika i Aftonbladet där hon sågade identitetspolitiken vid fotknölarna och människor som på olika sätt var engagerade i social justice-frågor blev skitförbannade, i vissa fall av rimliga skäl och vissa av orimliga skäl. Ett av de mer orimliga skälen var de som antog att identitetspolitik = vissa specifika frågor så som antirasism eller transfrågor och att det enda som inte var identitetspolitik var klasskampen.

Det här säger något om den svenska social justice-rörelsen när många ser identitetspolitiken som det enda sättet att driva dessa frågor. Och för att förtydliga, och jag vet att vissa kommer välja att skita i detta förtydligande för att de vill misstolka, så använder jag här begreppet ”identitetspolitik” på ett neutralt sätt. Dvs det behöver inte vara något genomgående dåligt vilket jag även förklarade ovan angående klassfrågan. Vad jag däremot reagerar på är den fortsatta föreställningen om att klass bör vara realpolitisk och andra frågor är identitetspolitik per se. Även många som kallar sig marxister verkar resonera på ett sådant sätt. Jag kallar mig för marxistisk feminist, men jag ser mig även som marxistisk antirasist. Det innebär inte att jag helt avfärdar att det finns skadliga normer så som könsnormer och vithetsnormer. Men det innebär att jag anser att såväl sexismen som rasismen vilar på en materialistisk grund. De som sitter på ägandemakten är främst vita män. Vithetsnormer och förtryckande könsnormer är främst ett utfall av just makt, ägande och kapital, koncentrerade till vita och män, på samma sätt som klassnormer är ett utslag av klassamhällets vara och de övre klassernas ägande av kapital.

omgwtf

Och det är här jag tycker det blir märkligt. För, som sagt, precis som att jag inte tycker att det är fel i sig att prata om normer gällande klass, så tycker jag inte heller att det är fel att prata om rasistiska och sexistiska normer. Men! Jag som marxistisk feminist och antirasist undrar ofta varför normer verkar vara ledordet i dessa kamper i sådan utsträckning att normer och identitet anses vara allt vad dessa kamper handlar om. Jag funderar på vad all den ilska som mötte Klasshats texter om klassism är när hela social justice-rörelsen nästan aldrig tar i frågor kring konkret makt, ekonomi och ägande. Eller diskuterar omfördelning som strategi, utan pratar om normbrytande och livsstil som det absolut mest radikala och subversiva som går att göra.

Veckans tema: Att vara feminist eller att feminista.

Jag och Amra skriver denna veckan om temat ”att feminista”.

Jag tänkte först att redogöra lite för vad jag upplever som problemet med den moderna feministiska rörelsen, en rörelse som i takt med att bli allt mer populariserad också drivs bort från det politiska till att bli mer av en identitet, inte minst bland unga feminister. Jag har tidigare skrivit om feminism som livsstil här. Feminismen tycks i många fall ha blivit en parad i rosa balonger, enhörningar och glitter. Där färgat armhålehår, feministmerchandise i form av halsband och t-shirts är givna komponenter. Hyllningar av kända popidoler som på ett och annat sätt uttalat sig feministiskt. Och även om jag visserligen inte ser något fel i tidigare nämnda företeelser så undrar jag ofta vad kampen har tagit vägen. Visst att vi ska kunna ha kul och som den anarkistiska feministen Emma Goldman sa ”A revolution without dancing is a revolution not worth having” men det kommer till en viss gräns där revolutionen övergår till att bli mer dans än vad det är revolution och då kommer det till frågan vad vi egentligen vill uppnå och hur vi hade tänkt att uppnå det.

img-thing

När våra ”feministiska idoler” är mer ”idoler” än vad de är feminister så säger det en del om den moderna feminismen. Feminismen har på många sätt blivit en trendig urban accessoar. Och det är väl där som jag vill komma in på frågan om att ”feminista” det vill säga hur en gör feminism. För vem som helst kan kalla sig för feminist, oavsett om det är Anna Kinnberg Batra, Blondinbella, Nicki Minaj, Kungen eller Fan och hans moster. Men vad gör det egentligen för skillnad ifall de inte gör något konkret för att förändra något? Om det bara handlar om att säga och tycka saker. En del av positioneringskulturen, att positionera sig i frågor, ofta ytligt, utan djupare analys. Ju kändare du redan är desto mer kommer du hyllas för de mest självklara påståenden eller enklaste etiketter att sätta på dig själv. Att säga och kalla sig för rätt saker blir viktigare än vad du faktiskt gör. Att använda rätt språk och uttrycka rätt åsikter gör dig till den bästa sorts feministen i andras ögon utan att du egentligen rör ett finger för att åstadkomma något i verkliga livet. Interna diskussioner om varför vi ska använda ”en” istället för ”man” på grund av hur mansnormen har präglat språket osv.

Jag vet att det förmodligen kan uppfattas som kontroversiellt för vissa, men jag har mycket mer respekt för de som gör saker, organiserar sig, jourar på kvinnojouren, går mer i aktionsgrupper eller formulerar strategier för att få igenom förändringar, ja helt enkelt som feministar, även om de inte kan det för tillfället mest korrekta och inkluderande uttrycken. Ja jag har mer respekt för dem än vad jag har för den feminist som uttrycker sig korrekt och vet vad alla olika begrepp betyder men som inte gör annat än att sitta hemma och positionera sig på rätt sätt på twitter.

Så hur feministar du?

Vilken relevans har klass inom feminismen?

Som jag skrivit om tidigare så anser jag att dagens feminism i mångt och mycket är en medelklassrörelse. Även inom den så kallade intersektionella feminismen så är just klass en blind fläck. Vi är dock några stycken vänsterfeminister aktiva i den internfeministiska diskussionen som ivrigt påpekar att klassperspektivet är viktigt att vara medveten om vilket har lett till ett visst intresse och nyfikenhet även bland vissa klassomedvetna feminister. Vad innebär egentligen klassperspektivet inom feminismen, och vad har det egentligen för relevans? Det här inlägget syftar till att medvetandegöra de feminister som är osäkra på vad klassperspektiv inom feminismen kan innebära men nyfikna på att lära sig mer.

Först av allt kan vi ta upp vad som brukar kallas för ”identitetspolitik”. Könsnormer. Pratar vi om könsnormer så bör vi vara medvetna om att dessa inte är samma för alla och kan variera mellan olika grupper i samhället, inte minst inom olika klasser. Mansnormen ser inte helt likadan ut inom arbetarklass, medelklass och överklass och en av det tydligaste exempel på detta är att män från de övre klasserna har större svängrum för att bryta emot manlighetsnormer avseende utseende, intressen och agerande. Män från övre klasser har nämligen andra metoder för att erhålla status så som ekonomiskt eller kunskap/utbildning. Samma sak gäller för kvinnorollen då denna ser annorlunda ut beroende på socioekonomisk klass. Men där är det inte lika tydligt i fråga om vem som har mest svängrum att bryta mot koder och normer. I visst hänseende kan arbetarklasskvinnor anses ha större utrymme för att bryta mot vad som anses kvinnligt agerande. Det finns mer ingående och välformulerade beskrivningar av hur klass och kön interagerar när det kommer till normer. Exempelvis Fanny Ambjörnssons böcker ”I en klass för sig” och ”Rosa, den farliga färgen”. Vad som är viktigt att vara medveten om är dock att när som du pratar om könsnormer så kan det vara så att du utgår ifrån den grupp du själv tillhör och att de normer som du utgår ifrån inte gäller inom alla klasser.

När vi lämnar normfrågorna bakom oss så uppstår även fler relevanta sätt att se på klass, kön och jämställdhet. Exempelvis när det kommer till realpolitiska förslag för att uppnå jämställdhet så kommer dessa att påverka olika grupper i samhället på olika sätt. Politiska förslag och reformer med syfte att öka jämställdheten är helt enkelt inte klassobundna. Rut-avdrag kanske hjälper den övre medelklassens kvinnor att dela mer lika på hemarbetet men det gynnar knappast kvinnan som jobbar som undersköterska, ändå är hon med och betalar för det. Att öka andelen kvinnor i styrelser kommer främst att gynna de kvinnor som över huvud taget har möjlighet att hamna i en styrelse. När det kommer till delad föräldraförsäkring och diskussionen kring hur heterosexuella par visst har råd att dela så utgår folk ofta ifrån att kvinnan har ett fast jobb och tjänar relativt bra. Hur det fungerar för kvinnor som exempelvis är timanställda inom vården och hur dessa ska få en bättre ekonomisk möjlighet att dela på föräldraledighet så diskuteras det sällan på samma sätt. Istället fokuseras det ofta på skuldbeläggning av individuella ”val” eller att lagstadga ledigheten lika för bägge föräldrar.

Ett annat exempel är det stora fokuset och intresset för könsroller och normer som finns inom den moderna feminismen både när det kommer till barnuppfostran men också hur en som vuxen/ungdom bryter mot normer i vardagen. Att se normfrågan som den viktigaste och intressantaste frågan är också ett tecken på medelklassfieringen inom feminismen. Det visar på att du kanske inte upplever problem som låg lön och slitsamt arbete eller har större risk för skador, stress och sjukskrivning. Något som påverkar kvinnor i de lägre klasserna mest då de är mer utsatta för detta än såväl män (oavsett klass) som kvinnor inom högre klasser. Den ekonomiska skillnaden mellan män och kvinnor är mindre påtaglig inom medelklassen vilket resulterar i att fokus på just ekonomi ofta tonas ner inom medelklassfeminismen. När det väl diskuteras handlar det främst om ”lika lön för lika arbete” eller hur kvinnor ska kunna ta plats inom mansdominerade och högavlönade områden, men mindre om att öka lönen inom kvinnodominerade låglöneyrken.

Det kan även vara en viktig infallsvinkel när jämställdhet inom relationer diskuteras, för en vit medelklasskvinna som lever ihop med en vit medelklassman så blir könsaspekten den enda aspekt som ses som maktförskjutande. Men om vi tänker oss att den ena eller andra i relationen är av en lägre klass, blir rasifierad eller tillhör en annan underprivilegierad grupp så ser maktrelationen förmodligen annorlunda ut och att då bara fokusera på könsaspekten kan bli väldigt missvisande.

Det finns såklart mycket mer intressanta aspekter av hur klass och kön samverkar, men som första steg i att fundera över klassperspektivet när det kommer till feminism så tror jag att det här kan vara en bra början.

Feminism som livsstil

Ofta när det diskuteras feminism så verkar feminismen handla mycket om hur vi väljer att leva och vilka val vi gör i vardagen. Detta kan handla om allt ifrån att kämpa för att din heterorelation ska vara så jämställd som möjligt, förväntningar på att kvinnor ska göra karriär, att kvinnor ska ”ta plats”, att bryta mot snäva könsnormer, att uppfostra sina barn på ett jämställt och helst könsneutralt sätt eller att välja bort vissa relationer för att undvika ojämställdhet.

För det första, jag tycker inte att ovanstående handlingar behöver vara dåligt på något sätt. Jag tycker att det är jättebra att människor bryter mot normer som de vantrivs i, att kvinnor tar plats, att fler par lever jämställt eller, att välja bort relationer som en mår dåligt i. Men att över huvud taget kunna välja de valen beror på de strukturella förändringar som skett i samhället de senaste 100 åren och som kvinnors kamp för bättre villkor har gjort möjliga. Som politisk kamp i sig så tror jag inte att det är effektivt att välja att leva på vissa sätt. Visst är det såklart bra att de finns de som tar täten och visar att det går att välja på ett annat sätt, men jag tror inte att det räcker. Vad vi framförallt måste betänka är att alla inte kan välja annorlunda. Som med det mesta så har personer från övre klasser större möjligheter att leva jämställt, att göra karriär, att välja bort destruktiva relationer etc. Jag är trött på att feminismen för många tycks vara en livsstil för medelklassen snarare än en politisk kamp för att nå kollektiv förändring. Som en del av den liberala hegemonin så har feminismen såklart också individualiseras, men jag vill inte ha en feminism som enkom är till för de redan invigda som ett sätt att skapa sig ett bättre liv. Jag vill ha en feminism även ger mer frihet till de kvinnor som inte vet vad feminism är, som inte har möjligheten att välja eller som tycker att feminismen ett jävla trams.

Risken är annars att jämställdhet i vardagen blir en klassfråga. Jämställdheten och livsstilsfeminismen känns redan som en klassmarkör för den utbildade medelklassen i storstäderna. Ett sätt att visa sig bildad och medveten. Mannen som bakar surdegsbröd och som kan stanna hemma med barnen (iklädda lekvänliga och neutrala polarn och pyret-kläder) eftersom han är egenföretagare medan mamman går till sitt arbete på socialkontoret med förhoppningar om att en dag bli enhetschef. Eller de vita queera ungdomarna som bor i kollektiv och är relationsanarkister, som lägger sin tid på att snacka om hur normativa deras föräldrar i medelklassvillan är, som studerar strökurser som inte genererar jobb väl medvetna om att sagda föräldrar alltid ställer upp ekonomiskt om det behövs.

Ja, jag raljerar. Jag har faktiskt ingenting emot att människor väljer en normbrytande och mer jämställd livsstil. Tvärtom! Men en bör vara medveten om sina privilegier för att kunna välja just det och att det krävs mer än det egna sättet att leva på för att den friheten ska finnas för alla.
Det finns ett feministiskt uttryck om att ”Det personliga är politiskt”, grundat i hur kvinnors gemensamma erfarenheter av orättvisor länge (och fortfarande av många) ansetts som något personligt snarare än politiskt. Men även då något personligt kan ha en högst politisk grund så kan inte lösningen främst vara en individuell sådan. Visst kan det många gånger göra saken bättre för en själv att förändra sitt sätt att leva, men påverkan på andra och följande generationer är dock minimal. Syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till en politisk (dvs strukturell) lösning.