Kategoriarkiv: Demokrati

Post Brexit

Tänk vad bra det hade varit om vi hade kunnat ha ett europeiskt samarbete som inte stod i vägen för länder att gå före i att föra en mer progressiv ekonomisk politik, som inte i sina stadgar motsätter sig socialism, som inte håller kvar medlemsländer som hamnat i ekonomisk kris i sparprogram som slår mot den redan mycket utsatta befolkningen för att bankerna och Angela Merkel måste ju ha sitt.

Tänk vad bra det hade varit om det inte vore så att den största politiska gruppen inom EU vore den kristdemokratiskt borgerliga med bra marginal mot den näst största: Europeiska socialdemokratiska gruppen som ligger något till höger om vårt egna (S), och tänk vad bra det hade varit om EU inte främst styrdes utifrån ekonomiska intressen snarare än att vara ett verkligt demokratiskt verktyg. Då hade man kanske, kanske kunnat förändra det inifrån.

Frågan om för eller emot EU har inte varit en av de frågor jag brinner mest för, men jag har vetat vart jag står. Jag hade gärna velat att det var så att jag såg en möjlighet till förändring inifrån, men tyvärr är allt jag ser en enorm oformlig och orubblig koloss som visserligen förbättrat situationen i vissa länder avseende vissa frågor men inte desto mindre förhindrar andra länder att gå framåt ännu mer i samma frågor. Den påverkan vi i Sverige kan ha på EU känns bra mindre än den påverkan EU har över oss. Och med tanke på att vi skickat SD dit så är ju frågan om vår positiva inverkan överväger vår negativa så värst mycket ändå.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Efter att resultatet i omröstningen om Brexit slagit ner som en bomb så kändes det som att se den enorma kolossen skälva. Inte mycket, men lite. Tillräckligt mycket för att det skulle vara märkbart, för att det skulle ge effekter. För att män i maktens rum skulle få stora mörka fläckar under ärmarna på sina dyra skjortor.

Okej. Jag vet att Brexit är en enormt komplicerad fråga. För det första är det hela diskussionen om ifall folk bara röstade på Brexit för att det var en främlingsfientlig kampanj för utträdet, för att de är rasister och om det i så fall gör att själva utträdet ur EU blir mindre rätt/mer fel än om så inte var fallet. När vi avhandlat det till leda så kan vi diskutera hur Brexit kommer påverka UK politiskt och ekonomiskt och därefter hur det kommer påverka andra EU-länder samt resten av världen och då har vi inte ens hunnit komma till frågan om hur det hela kommer att påverka EU som institution än.

Jag vill påpeka att jag inte tror att Brexit i sig kommer att resultera i så fantastiska saker för UK på kort sikt. Tvärtom är det mycket möjligt att det kommer ge många direkt negativa konsekvenser politiskt och ekonomiskt. Jag har inga som helst föreställningar om att det i sig kommer att lösa några problem eller leda till en vettig politik i första taget. Vilken politik ett utträde leder till vet vi inte något som är värt att påpeka för såväl de sorgsna som de lyckliga efter detta val. Min inställning är främst utifrån långsiktiga premisser och min syn på EU som odemokratiskt och förhindrande av progressivitet. Jag är inte den som förväntar mig ett helt perfekt system. EU är dock inte något jag kan vifta bort som ”har sina brister”. EU i sig skapar problem som inte kan reformeras bort. Vi måste avveckla för att bygga nytt. Därför grät jag inte när jag läste om Brexit men jag firade inte heller.

Frågan om Swexit har redan livligt börjat diskuteras på sina håll och oavsett vad vi tycker om saken så kommer det svenska EU-motståndet att vakna upp ur sin långa dvala. Jag tror inte att det kommer att bli tal om någon omröstning om Swexit i första taget. Om någon lite osäker vänstervriden kritiker är rädd för att Sverige ska kastas ut ur unionen med huvudet före med oanade konsekvenser som följd för att vi kampanjar mot EU vänster ifrån så kan jag ju lugna med att så inte kommer att bli fallet. Men i frågan om Brexit så lyckades just främlingsfientliga krafter helt kapa det EU- motstånd som förmodligen fanns representerat inom flera olika politiska skikt och av olika anledningar. Vänstern valde att vara för att stanna i unionen, förmodligen delvis eftersom Storbritannien till skillnad i från Sverige sedan Thatcher-tiden haft en relativt låg välfärdsnivå och arbetsrätt varav EUs regler har hindrat högerkrafter från att försämra ännu mer. Men förmodligen spelade även rädslan att själva förknippas med diverse främlingsfientliga krafter in i att vänsterorganisationer höll sig utanför eller var emot Brexit.

Även här i Sverige verkar många varit emot Brexit enbart utifrån vilka som kampanjade och på vilket sätt så pass att de även ställer sig emot ett eventuellt Swexit utifrån att de inte vill stå bredvid Åkesson. Personligen menar jag att vi ska tänka precis tvärtom. Finns det inget alternativ till en Sverigedemokratisk EU-kritik så har vi precis gett dem ensamrätt i frågan och än en gång kan de vinna popularitet genom att framstå som ensamma kritiker till makten.
Eller så väljer vi att arbeta på att bygga upp en stark vänstervriden EU-kritisk rörelse och kan då såväl visa på att missnöje över EU inte bara kan visas genom färgen ”30tals-brun” som vinna alla de EU-kritiska personers sympatier som föredrar oss framför SD. En rätt bra position om du frågar mig.

Borgerlighetens plats i socialismen

Jag har av flera anledningar inte skrivit så mycket på den här bloggen, dels eftersom jag drabbats av någon slags skrivkramp och dels eftersom det jag fått fram i form av skrivande har prioriterats till bloggprojektet rimligheten.se. Men så funderade jag på om jag inte skulle använda den här bloggen till att skriva lite friare och mer egna tankar kring saker och därmed lämna de mer folkbildande inläggen till just Rimligheten.

Det här inlägget fick sin inspiration ifrån hur en representant från SD sagt att ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.”. Inlägget kommer dock inte att handla om SD och deras eventuella brist på demokratiska värderingar utan på det andra uttalandet i ovan nämnda artikel.

”Den mest sofistikerade pläderingen för enpartisystem är den som förekom inom de kommunistiska partierna i Västeuropa, däribland i Sverige. Man undvek att tala öppet om partiförbud utan föredrog i stället att beskriva det hela som ett led i en ofrånkomlig historisk utveckling.”

Detta fick mig att fundera på vilken plats eventuella borgerliga partier skulle spela i ett socialistiskt samhälle. Först måste vi konstatera att detta är en högst hypotetisk frågeställning då det aldrig funnits någon verklig socialism värd namnet under en längre period (säg emot ifall ni inte håller med, men socialister har här tolkningsföreträde). Hur ett sådant samhälle faktiskt skulle se ut är därför nästintill omöjligt att föreställa sig.
Först måste vi utreda grunden för vad som menas med socialism. Jag kommer här att definiera det som ett klasslöst samhälle (med eventuell diskussion för vad detta rent konkret innebär) där produktionsmedlen ägs demokratiskt (även detta skulle kunna se ut på flera olika sätt och är därför inget jag gör anspråk på att beskriva i detalj).

För att svara på vad borgerliga partier skulle ha för roll i ett socialistiskt samhälle med en socialistiskt ekonomiskt system så gör vi ett antagande att vi kommer att ha kvar en parlamentarisk demokrati med ett flerpartisystem, även då jag inte tror att detta är det enda (eller ens behöver vara det bästa) möjliga sättet att upprätthålla ett demokratiskt samhälle på (nej, jag syftar inte på diktatur och enpartisystem här). Men för enkelhetens skull så antar vi att så är fallet. För att kunna få någon slags realistisk bild av borgerlighetens och borgerliga partiers plats i ett socialistiskt samhälle så tror jag att vi kan se det som en spegel av socialisters plats i vårt nutida borgerliga och kapitalistiska samhälle.

Hur ser det då ut för socialistiska partier och aktivister i dagens Sverige? Jag utgår här ifrån tanken kring att det är det ekonomiska systemet (ergo kapitalism) som ligger till grund för hela samhällsbyggnationen. Det vill säga den liberala demokratin och den makt som politiker har och inte har att förändra samhällets uppbyggnad samt vilken makt produktionsägarna/kapitalisterna har att styra samhället i den riktning de vill. Men också hur den borgerliga ideologiska hegemonin påverkar vår uppfattning kring sant och falskt, rätt och fel. Det finns i dagsläget ett politiskt parti i riksdagsposition som uttryckligen kallar sig socialistiskt och som kan antas ha en socialistisk framtidsvision, det går alltså rent teoretiskt att ha ett socialistiskt parti i ett kapitalistiskt samhälle. Men om vi även ska vara realister så inser vi snabbt att ett litet parti inom detta system inte kan göra anspråk på att i dagsläget försöka införa socialism genom parlamentarismen. För som jag nämnde tidigare, systemet är så pass genomgående att det inte går att avskaffa i en handvändning. Marknaden har även på många sätt mer makt än politiker.

Sverige är ett av många länder där den politiska makten växlar mellan borgerliga regeringar och socialdemokratiska regeringar, socialdemokrater som, om de någon gång kan antas ha stått för ett socialistiskt samhällsprojekt, nu har övergett detta till förmån för en närmast socialliberal politik. Vänsterpartiet som fortfarande kallar sig socialistiskt har rent real-politiskt antagit en plats som socialdemokraterna tidigare stått för med krav på sociala och klassutjämnande reformer snarare än ett omkullkastande av liberalismen. Detta är inte något konstigt i sig. För om vi bortser ifrån min ursprungs-tes om att det är hur ekonomin fungerar som också styr samhällsdiskursen, så skulle jag även vilja jämföra det parlamentariska spelet med en dragkamp mellan vänster och höger (jag är medveten om att detta är extremt förenklat). När samhället och ekonomin går åt höger så måste partierna följa med, för precis som i en riktig dragkamp så kan du inte stå kvar på samma ställe när den andra sidan drar hårdare utan att ramla omkull eller tappa greppet om repet. Om borgarna genomför utförsäljningar av det offentliga så kan du inte stå och kräva full kommunism från och med imorgon ifall du vill bli tagen på allvar, då måste du gräva där du står, dra åt vänster från den plats som samhället intagit. Att storföretagen som vinner på en borgerlig politik sitter på massvis av makt i form av ekonomiska resurser som kan användas för att hindra en vänsterutveckling gör det inte lättare att förändra något i grunden även ifall vi, rent teoretiskt, skulle se en socialistisk majoritet i riksdagen.

Kontentan av det hela: Partier som förespråkar ett helt annat ekonomiskt system kan existera och även ha sympatisörer men kommer alltid att marginaliseras och tvingas att anpassa sig efter hegemonin. Detta är mer av ett konstaterande än en kritik, för jag tror att det även skulle se ut på ett liknande sätt under omvända förhållanden. I ett socialistiskt samhälle med en socialistisk ekonomi så skulle det fortfarande finnas kritiker mot systemet och ev partier/intresseföreningar som företräder mer borgerliga värderingar än de gängse. Men av samma anledningar som socialistiska partier har liten makt att påverka inom kapitalismen (materiella faktorer som påverkar samhället och den ideologiska hegemonin, svårigheterna att omkullkasta ett system enbart genom parlamentarisk politik, liten maktfaktor i samhället etc, etc), samt tvingas följa med utvecklingen för att ha en chans att påverka, så skulle borgerliga ideologer befinna sig i en lika marginaliserad position i socialismen. För det är så det fungerar, på gott och på ont. Att påverka inom samhällets ramar är betydligt enklare än att påverka ramen i sig, därför har liberaler en bättre position i och med att samhället redan är uppbyggt efter deras ideologiska ramar. Därför förespråkar jag, i min mening, bättre ramar. Även om det kommer att bli bra svårt att införa dem.

Jag svär hellre lojalitet till Tengil, vår befriare.

SD har kommit med en motion om att ”En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet till Sveriges Konung”.

Det finns så mycket dumt i det här förslaget att jag inte vet vad jag ska börja. Som någon form av republikan så tycker jag att en statschef som ärver sin titel och med den, sin rikedom, inte hör hemma i en modern demokrati och jag skulle bli mäkta förbannad ifall jag tvingades svära lojalitet till något jag verkligen inte står bakom. Och det är något jag anser att alla medborgare, såväl nuvarande som framtida, bör ha rätten att slippa.

Vi kan prata om åsiktsfrihet, något som SD annars brukar vara duktiga på att försvara. Det finns vissa saker som en kan anse att alla medborgare i ett land har skyldighet att acceptera, lagen är en sådan sak, rojalism är det inte.  Nu har jag turen att jag aldrig varit tvungen att emigrera från ett land på grund av krig eller förföljelse, utan är infödd medborgare med alla de fördelar som det innebär, fördelar som än så länge är strukturella snarare än lagstiftade. Att lagstifta bort rätten till åsiktsfrihet avseende rojalism för en specifik grupp, som dessutom redan på många sätt är underprivilegierade,  är fullständigt absurt. Det innebär såklart också att det med största sannolikhet inte kommer få genomslag hos några andra partier. Men det visar än en gång vilket fullständigt vansinnigt parti SD är.

En ”positiv” sak med det hela är väl dock att SD inte längre kan använda argumentet att de ”inte är rasister” eftersom de ”är de enda parti som inte vill ha någon särlagstiftning avseende ursprung”. För ja, det är ju uppenbarligen precis vad de vill.

Kolla in hashtagen #JagSvärHellreLojalitetTill på twitter för att se vad folk hellre svär trohet till än kungen.

92555_1236283542

Eftervalsanalys, vad hade kunnat göras bättre?

Det känns mindre kul att behöva upprepa sig samt upprepa vad andra redan skriver. Men det här valet kan i bästa fall resultera till ett wake upp call för samtliga politiska partier utöver SD. Precis som jag skrev här så blev det en chock för många att SD vuxit så mycket. Men ja, det var förväntat. Och jag tänker här skriva lite kring vad som jag tror gick fel.

Först och främst, ja SD är ett rasistiskt parti, och de står för rasistiska värderingar, och hade det inte varit för den strukturella rasismen så hade folk kanske inte röstat på et rasistiskt parti. MEN! Den strukturella rasismen skapar inte bara SD väljare. SD i sig förstärker och normaliserar den strukturella rasismen. Den strukturella rasismen stärks även av ett ojämställt och osäkert samhälle. För att på allvar kunna få bort den strukturella rasismen måste vi därför 1. Få bort SD och 2. Skapa ett solidariskt samhälle där arbetstagare inte ställs mot andra arbetstagare. Eller mot biståndstagare, mot arbetslösa, sjuka och utförsäkrade. Det räcker inte med att skicka rasisterna på en antidiskrimineringskurs för att få bort den strukturella rasismen. Vi måste också förändra de strukturer som göder den. Som gör skillnad mellan ”vi och dem”.

Vad gick då fel i valet? Varför lyckades de övriga partierna inte locka de som nu röstade på SD?

Alliansen:

Folk var så sjukt trötta på alliansen, många människor såg hur mycket sämre det blivit sedan de tog till makten och ville se en förändring. De var trötta på skattesänkningar och nedmontering av välfärden. Alliansen sa även att de inte vågade lova så mycket och spädde på SDs främlingsfientlighet genom att skylla det hela på att det skulle bli för dyrt i och med framtida flyktingmottagande.

Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna missade att se detta och valde att gå en försiktig väg. De kom inte med några ideer och visioner utan sa i princip att de inte ville förändra så mycket alls. Socialdemokraterna som annars skulle kunna locka osäkra väljare som var trötta på alliansregeringen gjorde det tydligt att de inte tänkte förändra någonting, i princip. Detta gjorde att skillnaden mellan blocken sågs som nästintill obefintlig.

Miljöpartiet:

Fokuserade på miljö, när folk ville veta vad som hände med välfärden.

Vänsterpartiet:

Vänsterpartiet fokuserade nästan enbart på frågan om vinster i välfärden. Och även om ca 90% av svenskarna är emot vinstutag så är detta knappast den viktigaste frågan för folk. Vänsterpartiet hade kunnat locka till sig fler genom att prata mer om att bygga upp den sargade välfärden. Vänsterpartiet kan även, till skillnad ifrån socialdemokraterna locka till sig samma mängd osäkra väljare. Men de om de hade kunnat ta upplevde förmodligen den stora fokusen på just vinster i välfärden som mindre intressant.

Feministiskt initiativ:

Feministiskt initiativ har förmodligen en mer begränsad väljarskara än de flesta andra partier. Det är ett parti som domineras av personer inom den välutbildade medelklassen, personer som annars skulle rösta rött eller grönt, och som framför allt aldrig skulle rösta på SD. Därför kunde FI inte heller konkurrera med SDs väljare. FI lyckades dock gå fram en hel del sedan förra valet. Men jag tror, personligen, att de hade lyckats ännu bättre ifall detta val inte hade känns som ett ödesval för många, där rädslan över att få ytterligare fyra år med alliansen, nedskärningar och utförsäljningar för många var viktigare än att få in feminister i riksdagen.

Vad göra nu?

Helt enkelt tydligare skiljelinjer mellan rött och blått. Tydligare partier med tydligare mål. SD har vunnit extremt mycket på att utmåla sig själva som det enda oppositionspartiet. Detta har stärkts av att de andra partierna blivit otydligare. Socialdemokraterna måste visa att de är socialdemokrater, våga visa färg. Vänsterpartiet måste prata om mer än bara en fråga och våga vara ett tydligt vänsteralternativ nu när sossarna vänder sig höger ut. Och framförallt måste vi skapa ett samhälle där fascister och rasister inte kan använda människor ökade oro inför framtiden och vända det till främlingsfientlighet. Men det ligger mycket på att Stefan Löfven lyckas föra en sådan politik tillsammans med de borgeliga partier han nu vänt sig till, vilket jag i dagsläget tyvärr betvivlar.

Ett öppet brev till en SD-väljare.

Jag skriver det här inlägget med anledning av SD-medlemmen Therese Larssons debattartikel i sydsvenskan ”Ifrågasätt gärna oss SD-väljare men fråga oss ännu hellre”.  Det är något av ett försvarstal för SD, och även om jag inte tycker att SD är ett parti som alla andra så kommer jag ändå att bemöta Larssons inlägg som ett debattinlägg vilket som helst. Dvs med respekt för Larssons åsikter och uppfattning av partiet SD då hon, åtminstone till synes verkar vilja framställa att hon själv och partiet ha goda intentioner. Jag förstår att Larsson vill se en förändring, jag förstår att hon är missnöjd med den politik som alliansen drivit i åtta år och som slagit hårt mot de svaga i samhället, men jag tror inte att SDs politik är lösningen. Nej, jag är övertygad om att den inte är det.

Låt mig gå igenom Larssons artikel punkt för punkt för att visa på varför jag inte tycker att personer likt Larsson ska söka sitt hopp till SD, för även om jag inte kan övertyga henne så kan jag kanske ändå övertyga någon annan som tänker i samma banor.

Jag får dag ut och dag in upplysa mina medmänniskor om olika påståenden från massmedia. Berätta att det visst är okej att vara homosexuell i SD, att inga invandrare bara ska kastas ut hux flux utan att insläppet ska minskas successivt och att det är något SD räknar med kommer ta flera år. Jag är övertygad om att det i längden kommer att påverka välfärden.

Det må så vara att homosexuella är välkomna i partiet, men jag förstår inte hur någon hbtq-person någonsin ska känna sig välkomna i ett parti som inte anser att samkönade par är bra nog att vara föräldrar, eller som de skriver på sin sida: ”vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera”. Ett parti som röstade för tvångsstereliseringar av transpersoner och där företrädare i partiet som Tommy Hansson uppger att de skulle vilja ha en liknande lag mot HBTQ som den i Ryssland.

Att det skulle påverka välfärden att ta in färre flyktingar är också en fråga som det skulle vara intressant att veta hur det skulle gå till. Undersökningar har nämligen visat på att invandringen ger mer till samhället i form av skatter och resurser än vad den kostar. Vi står inför ett läge där äldre andelen människor ökar fortare än befolkningsgraden vilket innebär att vi snart inte kommer att ha tillräckligt med folk som tar hand om de gamla, vi är som samhälle därmed beroende av att det kommer in fler arbetsföra människor som kan ta an det växande behovet av arbete inom exempelvis äldrevården, och med fler människor kommer ett större behov av allt det där som skapar jobb, fler som konsumerar varor etc. Att invandringen skulle hindra välfärden är därmed en myt, skapad av just den grupp främlingsfientliga som Larsson inte menar är tongivande i partiet. Skapad för att ställa välfärd och invandring emot varandra.

Jag vill ha en bättre skola till min tioårige son. Han har Prader Willis syndrom, vilket medför utvecklingsstörning. Det sparas och sparas och det får min älskade pojke betala för. Han får ingen assistent, vilket innebär att han bland annat kommer hem ledsen från skolan för att han inte hunnit med att gunga eftersom de andra barnen var snabbare. Han hamnar i bråk för att ingen är med när han reagerar när jämnåriga pojkar kastar sten efter en skogsmus.

Jag håller med Larsson här, det är för jävligt hur vi som samhälle har dragit ner på skolan och inte minst för barn med särskilda behov. Men problemet är inte invandringen, och lösningen är inte SD-politik. Problemet är skattesänkningar som alliansen gjort de senaste åren och som tvingat kommunpolitikerna att dra ner på den offentliga verksamheten. Skattesänkningar som SD vill fortsätta med i och med att de är för ett femte jobbskatteavdrag.

Jag vill ha en bättre ekonomi för min älskade morfar. Han har arbetat hela sitt liv och ska kunna sova gott på natten utan att oroa sig för om pensionen räcker.

Än en gång något som jag håller med om. Straffskatten för pensionärer måste bort. Men för att finansiera detta kan vi inte hålla på och sänka skatten ännu mer för lönetagare. Ta in mindre invandrare kommer också bara att innebära färre som kan arbeta för de äldre och mindre pengar i statskassan. Det finns andra partier som också vill sänka skatten för pensionärer men dessutom har budgetförslag för att täcka kostnaderna. Kolla in dem istället.

Jag vill ha en bättre sjukvård. Min sambo har väntat i sex månader på att få en CPAP-utrustning som ska hjälpa honom med hans sömnapné. Vad fan är det som dröjer?

Ett verkligt problem som vi dock inte löser med sänkta skatter och minskad invandring utan genom ökade resurser till sjukvården, och ja, ökade skatter för oss som arbetar, så vi gemensamt kan finansiera att din sambo får en bra sjukvård.

Jag vill ha en bättre integrationspolitik […] För mig är ansvar att se till varje enskild individs behov, inte boxa in dem i samhällen som Rinkeby, Rosengård eller Tensta. Det måste finnas en plan för hur vi ska hjälpa invandrarna in i vårt samhälle. Och det är väl inte konstigt att vilja bjuda in dem i vår kultur? Det är en styrka att känna till kultur och regler i det land man befinner sig i.

Ja, och där har samhället misslyckats. Men än en gång, problemet är inte att vi tar in för många. Vi hade kunnat ta in samma mängd som idag och ändå slippa problemet med segregationen och brottslighet, men genom en BRA integrationspolitik, minskad segregation, minskade klassklyftor och rätt insatser för att se till att alla de som kommer hit får en ärlig möjlighet till arbete och att komma in i samhället. För när en undersöker brottslighet så är brottslighet i större utsträckning kopplad till klasstillhörighet än till etnicitet. Detta visar bara på att när invandrare oftare begår brott så beror det inte på att de är invandrare, det beror på att de, på grund av strukturell rasism, arbetslöshet och segregation hamnar i ett klassmässigt underläge.

Vi är inte främlingsfientliga, vi är inte rasister. De flesta av oss är precis som ni vanliga, vänliga medmänniskor som valt att lägga vår röst på det parti som passar oss bäst. Om vi inte får ordning på denna utfrysning, dessa påhopp och detta hat – vad tror ni då att vi sänder för signaler till våra barn? Låt inte vissa människors beteende stå för alla SD:s anhängares känslor och värderingar. Vi är realister.

Jag tänker här inte gå in på diskussionen ifall de som röstar på SD är rasister eller inte. Det är fullt möjligt att det finns personer som resonerar så som Larsson som gör i krönikan och därför röstar på SD. Men faktum är att SD ÄR ett rasistiskt parti, även om deras välpolerade yta vill få det att framstå annorlunda. SD är med och sponsrar rasistiska sidor som Avpixlat och Exponerat där rasismen fullständigt flödar i kommentarsfälten, sidor som informerar om brott som begåtts eller misstänks ha begåtts men bara om det är invandrare eller ”oliktänkande”, uthängda så att sympatisörer kan trakassera och hota. SD grundades ur nynazistiska Bevara Sverige Svenskt med syfte att se ett rasmässigt rent Sverige och den förändring de gjort sedan dess för att uppfattas som mer rumsrena är en förändring av ytan, ett sätt att genom att fokusera på frågor som människor berörs av, jobb, sjukvård, äldreomsorg med mera och på så vis locka människor att rösta på dem för att sedan kunna driva den enda fråga de egentligen är intresserade av. Minskad invandring. Att det bara är en ytlig förändring visas tydligt genom hur höga företrädare inom partiet uttalar sig rasistiskt gång på gång. Hur komikern Soran Ismail fick höra att han inte var svensk nog för att vara i Sverige etc. Sverigedemokraternas omvandling för att bli rumsrena, från att gå från nationalsocialism till den lite mer rumsrena kulturrasismen går helt i linje med övriga Europas neofascism som började med det franska Nouvelle Droite (nya högern) och dess försök att genom ett nytt språkbruk göra den ultranationalism och främlingsfientlighet som den fascistiska ideologin bygger på rumsren för att undvika den dåliga stämpeln fascismen dragits med sedan 30-talet. Det är oerhört smart och skickligt gjort då de lyckats övertyga en stor del av befolkningen om att de är ett parti som alla andra, att de vill prioritera en bättre välfärd, bättre äldreomsorg med mera. De har lyckats väl med att skylla effekterna av regeringens nedskärningspolitik på invandringen och på så sätt satt arbetare emot arbetare. Lyckats använda missnöjet mot alliansregeringen till sin egen fördel fast de i 90% av fallen röstat likadant som dem.

Så ifall du känner som Larsson, om du röstar eller funderar på att rösta på SD för de gamla, sjuka och funktionsnedsattas skull, tänk ett varv till. Det finns politiska alternativ. Det finns vi som vill förändra just allt detta, men som inte tror på att minskad invandring och större hat mot ickeeuropeer är något som kommer lösa något. Istället genererar den typen av retorik enkom till mer hat och hot mot vissa grupper enbart för att de har en mörkare hår eller hudfärg, för att de pratar annorlunda, har ett annat ursprung eller tror på en viss religion.

”Om bara de högutbildade kommunerna fått rösta” Om klassförakt.

Om bara de högutbildade kommunerna fått rösta” är en rubrik i dagens metro. Jag reagerar redan där, på rubriken. Vet med mig vad som kommer följa. Och mycket riktigt. Det handlar om en uträkning av de mest högutbildade samt de mest lågutbildade kommunerna som inte helt oväntat visar på att andelen SD-väljare är bra mycket högre i lågutbildade kommuner, samt att alliansen får en majoritet på 51,5 % bland högutbildade kommuner. Denna information har tydligen fått stort genomslag på twitter och det knyter sig något i magen. Både angående det, och valet av rubrik.

Skarmavbild-2014-09-17-kl

Vad säger då de här siffrorna? Det finns såklart många olika sätt vi kan analysera siffrorna. Att högern är starkare i välutbildade, och därmed ofta välavlönade, grupper är inte förvånande. Jag skrev lite om höger-vänsterskalan och vad den innebär här. Men min gissning är att det inte främst är det som drar intresset till just den undersökningen (även om det såklart finns en hel del högerfolk som gärna knäpper vänstern på näsan med den statistiken också) utan det är framförallt SDs siffror och skillnaden mellan andel SD-väljare i respektive grupp som gör undersökningen värd att dela. Folk vill gärna peka på hur den typiska SD-väljaren är en outbildad, misslyckad lantis för att på så vis misskreditera SD. Och, jag vill på inget sätt försvara SD och deras rasistiska smörja till politik, men bara tanken på dessa självgoda medelklassmänniskor som klappar sig själva på axeln och skrattande nämner hur bra det vore om det krävdes lite utbildning för att gå till vallokalen får mig att spy i munnen.  Vad är nästa steg? Att föreslå att bara personer med en viss inkomst ska få rösta? Jag vill, mina universitetspoäng till trots, inte vara del av ert ryggdunkande och klassföraktande försök till antirasism.

Istället vill jag uppmana er att läsa Åsa Linderborgs krönika som må vara en av de bästa eftervalsanalyser jag läst hittills.

Efter valet: Vad ska jag göra mot SD?

Såhär i post-valstider är det lätt att deppa ihop totalt. Vad ska vi göra nu, med SD som tredje största parti på 13%?
För mig var det ganska väntat att SD skulle få höga siffror, men jag hade hoppats på lägre än 11% i alla fall. För många andra blev det kanske mer av en chock. Men istället för att skriva om hur jävligt det är att ett parti som började sin bana i vit makt-rörelsen lyckats bli det tredje största partiet så tänkte jag komma med förslag på vad vi kan göra istället för att sörja.

Först och främst, behöver du sörja, så gör det. Sörj en dag eller två. Gå på demonstrationerna mot rasism som anordnas om du kan och vill. Men sluta inte där. Det absolut viktigaste du kan göra för att minska SDs makt och inflytande är att organisera dig. Ju fler som sluter sig samman i organisationer och partier som verkar mot rasism och främlingsfientlighet desto starkare blir vi. Gå med i ett parti eller en förening, helst inte bara som stödmedlem, gå på möten och aktiviteter när du kan och orkar. Kanske känner du att det inte finns något parti eller förening som du helt och hållet kan ställa dig bakom. Men så är det för de flesta, tänk på att varje parti och organisation är levande och dess utformning förändras efter de aktiva medlemmarna, det vill säga du och dina vänner ifall ni går med. Ni har alltså inte bara möjlighet att påverka genom organisationen utan också att påverka organisationen i sig. keep-calm-and-get-organized-16-290x348

Så vad vi behöver fråga oss är vad som gick fel, varför röstar 13% av de som röstade på ett sketet rasistparti? Svaren är flera, den strukturella rasismen spela såklart en stor roll, men det är inte den som ensamt lyckats göra SD till ett stort parti. En stor anledning är att SD kommer med enkla lösningar till de problem som skapats genom en långvarig högerpolitik samt det faktum att vänsterblocket och kanske framförallt socialdemokraterna misslyckats med att framföra tydliga politiska mål som tilltalar alla de osäkra väljare som är trötta på alliansregeringen. Ser vi på S-valstrategi, att hålla sig tyst om vad de vill göra, hålla sig neutrala, när människor önskar förändring och visioner, att de skulle misslyckas med den taktiken är ingen överraskning. För SD är ett missnöjesparti, även om de såklart också är rasister, så är det först och främst missnöjet över andra politiker som göder dess väljarbas. Det är ingen slump att de använde ”förändring på riktigt” som slagord i valet. De lyckas mobilisera desperata människor, arbetslösa, lågutbildade och unga röstar oftare på SD än andra grupper. Och jag påpekar inte detta för att på något sätt och vis göra ner SD-väljare med simpelt klassförakt, jag påpekar det eftersom det är sant och eftersom det visar på de övriga partiernas misslyckande med att tilltala just de grupperna.

Många menar att vi inte ska stirra oss blinda på SD, eftersom rasismen finns över allt i samhället och inte bara hos SD och dess supportrar. Det är såklart helt korrekt. Men samtidigt kan vi inte blunda för att SD i sig normaliserar rasismen i hela samhället, även den rasismen utanför SD är SD med och normaliserar. Därför kan det finnas en poäng i att fokusera på just SD och göra det så svårt för dem som möjligt att fortsätta verka. Även om vi vill mer än bara få bort SD. Vi har fyra år på oss av arbete på att minska deras stöd tills nästa val!

Utifrån den insikten kan jag se att vi har följande utmaningar att ta oss an om vi inte vill se SD växa sig större: Vi måste komma med en alternativ förklaring och lösning till de problem vi ser i samhället, problem med arbetslöshet, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, social trygghet och brottslighet. Områden som SD har vunnit på att skylla invandringen på. Vi måste driva dessa frågor, men vara tydliga med att de beror på ökade klassklyftor och högerpolitik. Inte invandring. En viktig uppgift som den tillträdande regeringen har är att arbeta med för att minska SDs stöd är segregationen i samhället. Att minska segregationen mellan ickerasifierade och rasifierade, mellan fattiga och rika, se till att alla har möjlighet till jobb och bostad oavsett efternamn eller i vilket område de bor. Detta är av yttersta vikt för att minska SDs stöd då rasismen får sin näring från ett segregerat och ojämställt samhälle. Ett samhälle där folk gör skillnad på ”Vi och dom” är ett segregerat samhälle. Därför måste vi organisera oss för att påverka opinionen, sätta press på Löfven och vilka han nu kan tänkas samarbeta med att ta itu med de frågorna.

Så sörj inte (bara), organisera dig i en organisation som har både antirasism och social rättvisa på agendan. Det finns flera att välja mellan och någon eller något borde passa dig. Tänk vilken inverkan det skulle göra, om tusentals människor valde att gå med i förbund och organisationer strax efter valet. Det skulle bara det kunna påverka opinionen, visa att vi är många som är beredda att slåss för ett rättvisare samhälle utan rasism och växande klyftor.

Positionering, identitet och politik som varumärke

Det har hänt något i svensk politik de senaste åren. Den nutida politiken handlar allt mindre om övergripande ideologier, samhällsvisioner, folkrörelser eller klasslojalitet. Istället är det positionering i specifika frågor, originalitet och gruppidentitet som är viktigt, åtminstone bland unga väljare. De gamla breda partierna upplevs som mossiga och omoderna medans nya partier som positionerar sig utifrån andra utgångspunkter än den klassiska höger-vänsterskalan har fått ett uppsving. Miljöpartiet är exempelvis betydligt större än såväl moderaterna som socialdemokraterna bland förstagångsväljare med 24,69% enligt sifos undersökning från augusti. Feministiskt initiativ är starkast i åldersgruppen 24-29 år med siffror på 6,94% (jämfört med 2,47 för alla åldersgrupper) och i samma åldersgrupp ligger Sverigedemokraterna på rekordhöga 17,45%. Den klassiska höger-vänsterskalan bygger ju på idén om klassintresse där de undre klassernas intressen i regel företräds av vänstern medan de övre klassernas intressen företräds av högern. Vi har dock på senare tid sett en utveckling där höger och vänsterbegreppen blir allt mer otydliga för gemene man även då klassklyftorna ständigt ökar. Vi har Moderaterna, ett klassiskt borgarklassparti som gjort allt för att tvätta bort överklasstämpeln och föra fram en ny och mer folklig framtoning, samtidigt som det klassiska arbetarpartiet Socialdemokraterna väljer att gå höger ut för att vinna över väljare från högerblocket. Det stora partierna upplevs därför som allt mer otydliga och det gör även höger och vänster som begrepp. Bredare partier upplevs som vacklande och ospecifika vilket banar vägen för partier med en tydlig linje i en viss specifik fråga.

Samtidigt så blir partierna allt mindre medlemsmässigt i takt med att allt färre människor engagerar sig politiskt på sin fritid. De breda folkrörelsernas tid är förbi, politik betyder för de allra flesta människor valdag vart fjärde år, inte medlemsmöten och årskonferenser, och när medlemsantalen hos partierna sjunker så blir väljarna också allt mer rörliga då de inte längre finns någon naturlig lojalitet för dem. Detta resulterar även i att partierna inte längre kan utgå ifrån och driva sina egna medlemmars intressen framför allt annat, utan istället måste tänka mer likt vilken PR-konsult som helst. Partiet blir ett varumärke som måste paketeras in i en viss förpackning och driva de frågor som står på agendan just nu för att ha någon som helst chans i dagens snabba kommunikationssamhälle. På samma vis blir även partier en del i identitetsbyggandet allt eftersom partier blir mer varufierade. Inte minst för den unga, urbana och trendkänsliga medelklassen. Vilket parti har de snyggaste tröjorna eller tygkassarna, vilka är som mest flitiga på sociala medier eller driver frågor som är mest rätt i tiden? Valkompasser på nätet hjälper dig att hitta partiet som passar just dig. Att släppa roliga och lättsmälta texter och videos som enkelt kan delas på facebook kan vara viktigare för att öka väljarbasen än att driva verkligt kampanjarbete ute på gatan och i föreningar. Att vara först med att säga sig vara för eller emot en viktig fråga blir också viktigare och kan få folk att svänga mellan ett parti till ett annat vilket ökar andelen populistiska uttalanden och plakatpolitik. Partier blir till varor som ständigt ska säljas in hos nya potentiella väljargrupper istället för att vara en levande rörelse vars väljarbas är grundstommen. Därför kan partier, genom välgenomtänkta utspel och kampanjer få nya sympatisörer över en natt, såväl som de kan förlora dem lika lätt igen.

I grunden är det en utveckling som kan vara missgynnande för demokratin, där det parti som har den mest klatschiga sloganen och med mest säljande varumärke som har störst chans att öka sitt röstantal istället för de parti som får flest övertygade sympatisörer. Den representativa parlamentarismen i kombination med en kapitalism och en varufetischism som bygger på identitet skapar en politik där positionering i specifika frågor, för och emot, ja eller nej, blir viktigare än verklig samhällsförändring. Ett exempel är Feministiskt initiativs slogan ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. Att FI positionerar sig emot SD är det väl ingen som missat, de framställer sig ofta som det parti som tydligast tar avstånd ifrån SD och deras politik. Men hur mycket det påverkar i praktiken är en annan fråga. Det finns nämligen ingenting som tyder på att en ökad positionering mot SD minskar SDs inflytande. Därför är det lätt att känna att ”ut med rasisterna” ekar tomt om slagordet inte reflekterar något praktiskt arbete för det samma. SD och FI har ju väljarbaser som nästintill ligger så långt ifrån varandra det går att komma, och ett ökat andel röster på FI gör därför varken till eller från för röstandelen till SD och vice versa. Slagordet är därför, främst gynnande för att vinna sympatisörer till FI bland alla de som redan är övertygade om att SD är ett dåligt parti. Att vara mest tydlig med med sin antirasism anses viktigare än praktiskt antirasistiskt arbete.

Vad gjorde du när fascisterna försökte ta makten?

När jag gick på högstadiet läste vi om förintelsen. Jag minns att för oss kändes det så ofattbart att en så stor del av det tyska folket kunde stå och se på medan nazisterna tog makten. Vi var nog många som tänkte att, vi, om vi hade levt då, hade sagt något, protesterat och inte bara stått vid sidan om.

För några dagar sedan så höll Svenskarnas parti, ett parti med tydliga nazistiska rötter (tidigare nationalsocialistisk front) som önskar ett etniskt ”rent” Sverige, ett torgmöte i Malmö där flera motdemonstranter samlats för att protestera emot det rasistiska partiet. Vid demonstrationen tog polisen till våld mot motdemonstranterna med batonger, piskor och genom att rida över demonstranter som hade oturen att komma i deras väg. Flera skadades svårt. Polisen, som fått skarp kritik från flera håll, uppgav till en början att demonstranterna kastat sten och ammoniak, något de nu backat ifrån då flera på plats, inklusive ambulanspersonal och andra som inte varit inblandade i själva motdemonstrationen, gått ut med att inget sådant förekommit. Ändå är domen från många ”vanliga medborgare” hård. Jag har sett flera människor uppge hur de anser att personerna som skadades enbart har sig själva att skylla eftersom de var närvarande. Att de som var där är ett ”hot mot demokratin” eftersom de genom att göra ljud ifrån sig hindrade nazisterna från att höras. Att om de bara hade låtit SvP vara och hålla sitt möte, sprida sina åsikter ostört, så hade inget våld skett från polisens sida.

140825_demo2.jpg[1]

Ett vanligt argument brukar vara att använda citatet (ofta felaktigt tillägnat Voltaire) ”Jag delar inte dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Inte för att personerna faktiskt är beredd att dö för någonting, utan med andemeningen att vi ska låta alla åsikter få höras, även nazisters. Jag tycker att det känns märkligt. Hur människor som påstår sig vara emot rasism och förtryck, när det väl gäller, inte tycker att det bör lyftas ett finger för att stoppa den. Att personer som faktiskt står upp mot nazister är att betrakta som laglösa brottslingar för att de deltar i en demonstration och står i polisens väg.

Jag deltar ofta på motdemonstrationer mot rasister när jag har möjlighet. För att jag ser det som min förbannade plikt att stå upp mot personer som vill rensa ut de medborgare som anses ha fel ursprung för att få vara en del i deras drömsamhälle. För att jag, med mina åsikter, mitt sätt att leva antagligen inte upplevs som mycket bättre av nazisterna heller. Jag är ingen våldsam person, inte heller så när jag är på demonstrationer, ändå vet jag att det likväl hade kunnat vara jag som legat blödande på marken efter ett batongslag i huvudet, eller hamnat under hästarnas hovar för att sedan få höra att det nog var mitt eget fel. För att jag inte lyckades flytta mig tillräckligt snabbt i klungan av människor eller för att jag alls var där för att stå upp för människors lika värde. För mina vänner och kamraters rätt att leva och bo här på samma villkor som alla andra. Jag är inte medlem i AFA, jag har aldrig använt mig av våld, jag är en ”vanlig medborgare” jag skulle kunna vara din syster, vän, granne, flickvän, kollega eller kursare som är beredd att protestera mot de som inte tycker att de som inte anses ha tillräckligt ”svenskt ursprung” ska vara här på lika villkor som alla andra, de som inte tycker att vi som inte är fullständigt heterosexuella har samma rättigheter som andra, de som inte tycker att vi som fötts med livmoder har rätt att bestämma över våra egna kroppar. Jag skulle gärna få ett ärligt svar på frågan, är det rätt av polisen att använda våld mot mig, om jag råkade stå i vägen när jag protesterar mot de som vill inskränka mina och så många andra människors rättigheter och villkor?

10599624_689472211132351_6433134328711204474_n

Jag vill även gärna att de som kommer med påståenden om yttrandefrihet, demonstranters egna skuld eller ”de skulle inte varit där” att fråga sig vad de vill kunna svara om någon någon gång frågar dem ”Vad gjorde du när fascisterna försökte ta makten?”. Vill de då kunna svara att de stod upp emot dem eller att de stannade hemma och ifrågasatte de som gjorde det, att de istället valde att felciterade Voltaire? Själv nöjer jag inte med att konstatera att jag inte delar nazisternas åsikter, jag är inte heller beredd att sitta i läger för att ingen stod upp mot deras åsikter, men jag är beredd att kämpa för att de aldrig ska få möjlighet att genomföra sin politik.

Vänsterpolitik är det mest demokratiska.

Efter mitt förra blogginlägg om män och kvinnors olikheter hade jag en konversation på Facebook där en person tog upp problemet med att ”typiskt manliga” egenskaper som att ta för sig och ta plats anses vara något som ska eftersträvas istället för att de som sitter på makten förväntas lämna plats även åt andra. Min spontana tanke var att vad vi måste sträva efter (snarare än att alla ska lära sig ta mer plats) är ett mer demokratiskt samhälle där makten inte per automatik ges till de som ropar högst. Ett samhälle där vi inte måste tävla om att ta mest plats på andras bekostnad för att få inflytande över vårt eget liv.

Låt oss prata om demokrati. Det är ju trots allt valtider. Demokrati känns som ett riktigt blahabegrepp som vi sedan barnsben lärt oss är någonting bra och fint. Vi lär oss att vi lever i ett demokratiskt samhälle och att det är något att vara stolta över. Men vad demokrati egentligen innebär är inte hugget i sten. Ordet betyder folkstyre men det vi oftast menar när vi använder ordet, är en liberal, kapitalistisk och parlamentarisk demokrati med en relativt fri marknad där politiska beslut tas av politiker som valts in genom allmänna val för att representera folket. Det vill säga så som det fungerar här i Sverige. Det finns de som menar på att dagens parlamentariska representativa demokrati är det absolut bästa sättet att göra saker på, medan andra menar att det är ett dåligt system som borde förändras i grunden. Jag kommer inte att gå djupare in i den diskussionen utan istället komma med ett påstående:

Vårt samhälle kan bli mer demokratiskt.

Det är egentligen inte en jätteradikal åsikt kan kanske tyckas, men sällan något som uttalas. Demokrati är ofta ett begrepp som det talas om utifrån att vi redan är klara. Att vi redan uppnått det högsta stadiet av demokrati som går att nå och att vi nu bara kan luta oss tillbaka och skörda in de demokratiska frukterna. Men är det verkligen så? Vänstern brukar ofta, från högerhåll, anklagas för att vara odemokratisk. Det handlar väl dels om diverse konspirationsteorier om att vi vill ha det som i Sovjet, men också en viss benägenhet att sätta likhetstecken mellan allt vänster om socialdemokratin och den så kallade ”våldsvänstern”. Men vem är det egentligen som är mest odemokratisk? Vänstern, som vill att en större andel av samhällets resurser ska ägas och styras gemensamt eller högern som tror på den fria marknaden? För jag skulle vilja komma med det radikala påståendet att det mest odemokratiska som vi har i vårt samhälle är stora privata företag som sitter på makt i form av pengar och resurser. Privata företag ägs oftast av en person som har fullständig makt som fördelas ner till mellanchefer medan de anställda på golvet inte har något eller väldigt lite inflytande. Anställda kan heller inte, till skillnad från medborgare i en demokratisk stat, vara med och välja vilka som äger och styr företaget. Istället är det vanligt att makten går vidare inom familjen alternativt att företaget säljs till någon som har den ekonomiska makten att köpa det. Lite som i ett feodalt kungadöme. Företag styrs med andra ord odemokratiskt, och ju större företag, ju längre ifrån befinner sig chefen från själva verksamheten och de som arbetar där. En stor andel av Sveriges befolkning arbetar i privatägda företag och tillbringar med andra ord en stor del av sin vakna tid på en plats som styrs av en privatperson som de inte kan välja bort. Där de måste handla efter företagets, det vill säga den styrandes, vilja.

Ju mer vi privatiserar samhället och säljer ut statens tillgångar, desto mer fördelar vi samhällets resurser och människors liv från det allmänt ägda (som vi senare kan fördela tillbaka till samhället), till enskilda individer vars makt inte grundas på demokratisk väg utan genom familjen eller genom att själva ha roffat åt sig den.

Jag skulle vilja se ett samhälle som är mer demokratiskt, ett samhälle där en människa är lika med en röst oavsett vilken familj du kommer ifrån, inte ett samhälle där den ”fria” marknaden får styra, där en krona är lika med en röst. För det är helt enkelt inte demokratiskt. Men att säga det i dagsläget innebär paradoxalt nog att bli stämplad som kommunist vilket i borgerlig diskurs är det samma som antidemokrat. Det är därför dags att vänstern tar tillbaka demokratibegreppet och kämpar för ett mer demokratiskt samhälle, på riktigt.