Kategoriarkiv: Arbete

”Positivt tänkande” hjälper inte mot någon depression.

Vi har nog alla sett dem. De kanske delas av vänner och släktingar på Facebook, eller sitter uppe i kollegans arbetsrum. Bilderna med vackra naturmiljöer eller lyckligt skrattande människor och ord skrivna i snirkliga bokstäver som ska få oss att må bättre genom att uppmana till att leva i nuet, se livet från den ljusa sidan, ta dagen som den kommer, dansa i regnet eller glömma gamla oförrätter osv. Vi är också många som är trötta på alla dessa budskap men kanske inte alltid orkar säga något, vi vill ju inte stöta oss med någon som antagligen bara menar väl.

happiness-can-be-found-even-in-the-darkest-of-times

Så varför kan inte vi också bara glädja oss åt detta positiva budskap och sluta leva i vår negativa lilla bubbla? Tja, många mår på riktigt dåligt, vi kanske lider av depression, ångest, har PTSD med mera och är så vana att höra floskler kring att vi bara behöver ”tänka positivt” så blir allt bättre. Nå, för den som aldrig lidit av psykisk ohälsa kan det kanske vara svårt att förstå att livet under depression inte spelar efter samma regler som annars. Vi får höra att vi bara behöver ”komma ut lite” och hitta på något kul, men depression kan innebära att allt det där som vi tyckte var kul innan känns lika givande som att stirra in i en vägg. Ångest kan innebära att det vi tidigare tyckte om skapar starkt obehag. Att tänka positivt FUNGERAR INTE i den situationen. Det kan snarare vara kontraproduktivt då forcerade positiva tankar kan skapa ännu mer oro och ångest när det inte lyckas.  Inte bara det att vi mår dåligt, vi misslyckas även med att tänka bort det.

life rain

 

Det är lite som att uppmana en person som brutit benet att tänka bort smärtan. Det kanske fungerar med mindre problem, lite daglig nedstämdhet kan botas genom att ha det kul med vänner, tänka glada tankar etc. Men långvarig ångest botas inte genom tankeförändring. Precis som en fysisk sjukdom måste botas genom medicin och läkarvård så behöver en person med psykisk ohälsa professionell hjälp och stöd för att ta sig ur den. Att bara uppmana en person som lider av psykisk ohälsa att försöka ändra sitt tankemönster för att må bättre är därför ett slag i ansiktet.

Lider du av depression?

”Men du behöver bara tänka på allt positivt i livet!”

*Smack över kinden*

PTSD?

”Det som har hänt har hänt, lämna det bakom dig!”

*Pang! Rakt i skrevet*

Generellt ångestsyndrom?

”Ta det lugnt! Allt ordnar sig nog.”

*Knytnäve rätt i solar plexus*

Så varför har dessa positiva budskap fått ett så stort genomslag? Det finns såklart flera olika förklaringar, en av dem kan sägas ha börjat strax innan krisen i USA där flera företag delade ut böcker likt ”Vem snodde osten?” för att uppmana alla de som skulle avskedas att inte bli upprörda och skylla på företaget utan istället försöka se sig själva som sin egen lyckas smed. De som fick stanna kvar, ofta med en tyngre arbetsbörda än tidigare skulle istället bli uppmuntrade att fortsätta utan att klaga genom så kallade ”Motivational posters” med liknande budskap om att tänka positivt och arbeta smartare. En typ av nyliberal strategi för att öka produktiviteten till mindre kostnad men hålla människor lugna.

poster-motivational_00390268

En annan förklaring till det ökande intresse för positiv tankeförändring och sökande av hjälp i new age-liknande andlighet kan vara hur osäkerheten på arbetsmarknaden i och med ökad arbetslöshet, otrygga anställningar och ökade sjukskrivningar skapat en strukturell ångestepidemi som människor försöker hantera så gott de kan genom vilka medel som står till buds. Därför har många dragits till dessa glättiga budskap i hopp om att det kan förbättra deras eget och andras mående. Då den allmänna ideologin gått allt mer mot ett individfokus har det också blivit självklart att vi ska titta inåt mot den egna personen istället för att se och försöka lösa de yttre faktorer som många gånger kan vara orsaken till vår situation.

Den kult som skapas kring positivt tänkande kan alltså, om vi vågar vara lite radikala, ses som en kraft som i realiteten verkar för att behålla status quo och som försöker få oss att ändra oss själva för att passa in efter samhällets allt snävare förväntningar istället för att störta dem till marken.

Det är något konstigt med friheten

Liberaler tycker ofta om att referera till frihet. Att de inte önskar ett mer socialistiskt samhälle eftersom det då skulle inskränka deras frihet att att leva så som de vill, göra vad de vill, få hur hög lön som helst, men jag skulle då vilja ställa frågan: Frihet för vem? Min känsla av hur fri jag känt mig står ofta i direkt samband med min ekonomiska situation, för visst, jag har aldrig haft en speciellt hög inkomst, men jag har erfarenhet av att vara fattig, jag har stått utan arbete, jag har varit fattig student och jag har levt under existensminimum då jag arbetat ett fåtal timmar i veckan. Jag har legat med ångest över att inte kunna betala nästa hyra. Att inte få ett jobb och inkomst som skapar trygghet. Jag har också haft heltidsjobb med heltidslön. Då har jag känt mig betydligt friare, kunnat köpa den mat jag tycker bäst om, kunnat gå ut och ta en öl, gå på restaurang. Köpt kläder jag gillar, konsumerat saker jag önskar men inte behöver utan att vända på varje krona eller ens veta vad jag har på kontot. Men kanske framförallt: Friheten att slippa ha ångest över om jag ska ha råd att bo kvar i min lägenhet.

Jag erkänner, en tillvaro av ekonomisk trygghet känns enormt frigörande, och jag kan tänka mig att personer med hög lön känner sig ännu mer fria, fria att skaffa en flådig bil, att flytta var som helst. Gå på vilka aktiviteter som de känner för, skaffa sig dyra hobbys om de känner för det och så vidare. Men än en gång: frihet för vem, på vems bekostnad? Vem som helst kan inte bli rik. Oavsett vad nyliberaler må säga om den saken. Klassamhället är inte speciellt rörligt. De flesta föds i en klass och lever i den hela livet. För om en har minsta lilla koll på nationalekonomi så blir det ganska så uppenbart att rikedom också kräver fattigdom. Hur ska de rikas pengar vara värda något ifall det inte fanns fattigare individer som var villiga att utföra det arbete som de rika betalar för? Vem ska städa de rikas toaletter för en långt mycket lägre summa än de rikas löner om det inte fanns fattiga människor som var villiga att ta ett lågavlönat arbete? På samma sätt: vem ska producera varor och produkter som de rika ska kunna köpa i överflöd? Vem ska stå i hotellreceptionen och smöra för de rika när de är på semester? Hur ska rika kunna vara rika och spendera alla dessa pengar ifall inte fattiga, arbetslösa och desperata människor fanns som var beredda att göra allt detta till en låg lön? Eller för den delen, hur ska de rika kunna bli rika om de inte fanns betydligt fattigare människor som var beredda att  ta ett arbete på de rikas företag till en betydligt lägre lön?

Att vara rik innebär att det måste finnas fattigare människor, det kommer vi inte ifrån. Och ju rikare du ska kunna bli hu fler fattiga människor måste finnas. Fattigdom innebär alltid en inskränkning i friheten. Du kan inte flytta hur som helst, du kan inte skaffa bil, eller kanske ens körkort. Du har kanske knappt ens råd med ett busskort när räkningarna är betalade och maten införskaffad, du måste köpa den billigaste maten. Du förväntas ta vilket skitjobb som helst. Tro mig, jag har varit fattig så jag vet hur det är. Det finns absolut ingen frihet i att vara fattig, och alla former av ökad frihet för de rikare innebär mindre frihet för dig. För en företagsledare innebär det större frihet att få lov att ge sina anställda lägre lön, mindre semester eller att kunna sparka anställda av vilken orsak som helst. Men hur blir det för de anställda? Deras frihet minskar, när de får lägre lön, mindre semester (att få ägna sig åt vad de vill) och hela tiden måste tänka på allt de gör och säger om ägaren har möjlighet att avskeda dem på obestämda grunder. Det är en direkt inskränkning av deras frihet. Liberalismen kan i grunden vara en fin tanke, men dess syn på frihet är i praktiken bara en frihet för vissa, på andras bekostnad. För en vänsterperson känns de självklart, nästinpå klyschigt att skriva om. Men jag menar att det kan behövas påpekas gång på gång. Den liberala friheten innebär större frihet för vissa, men mindre för andra.

Männens undergång

Det här blogginlägget hade kunnat heta ”Varför män tjänar på feminism, ur en lite annat synvinkel än den vanliga”, men det blev för långt. Jag tänker här förklara varför machomannen blivit totalt värdelös och varför män skulle tjäna på att snappa upp de feministiska värderingarna.

Jag har läst boken ”The end of men” av Hanna Rosin som handlar om hur kvinnor lyckas allt bättre i arbetslivet och i skolan medan män får stå tillbaka och allt oftare går arbetslösa. Det är en intressant bok som pekar på hur kvinnor inte bara börjar komma ikapp männen utan även går om dem på flera områden.

Inte så att det inte finns jämställdhetsproblem kvar som missgynnar kvinnor. Patriarkala strukturer lever kvar, men allt mer som en osalig ande utan verkligt syfte. För ser vi på den yngre generationen så är skillnader mellan män och kvinnor på många områden nästan utsuddade och ofta är skillnaderna som finns till kvinnors favör. Kvinnor studerar oftare på universitetet även på högstatusutbildningar och börjar gå om män lönemässigt.

lönestatestik

scb.se

 

Så vad beror detta på då? Det finns förmodligen många anledningar till den ovan nämnda utvecklingen, jämställdhetens genomslag vilket inneburit att kvinnor tagit sig in på områden de tidigare, traditionellt sett inte haft tillgång till har såklart påverkat. Men en annan förklaring är hur samhället genomgått en ”feminisering” vilket enkelt förklarat betyder att den kvinnliga könsrollen är bättre anpassad till dagens samhälle än den klassiska mansrollen. En feministisk analys av utvecklingen skulle även kunna vara att kvinnor, för att öka sin status i ett samhälle som fortfarande är genomsyrat av patriarkala strukturer, har varit tvungna att anpassa sig och bryta sociala normer för att öka sin status medan män, som fram tills nyligen främst erhållit fördelar av att leva upp till sin sociala roll håller fast vid denna med näbbar och klor. Detta innebär alltså att kvinnor blivit mer flexibla medan män är mer rigida. I boken kallar Hanna Rosin dessa män för ”betongmän”. Det vill säga, som jag tolkar det, män som är så bestämda i att hålla kvar i en roll de tidigare vunnit fördelar av att de inte kan släppa den även när den blir allt mer värdelös.

Varför säger jag att mansrollen blivit totalt värdelös? Jo för ser vi på samhället så är det sociala och omvårdnadsyrken som blir allt mer vanliga, samtidigt som tunga mansdominerade yrken i industrin osv blir allt ovanligare. Det anses allt viktigare att ha social kompetens framför att vara bestämd och auktoritär även på chefspositioner. När kvinnor tar sig högre upp i samhällshierarkin så tar de också med sig många av det klassiskt kvinnliga egenskaperna. Samtidigt klarar sig kvinnor bättre i skolan av samma anledningar. De klassiskt kvinnliga egenskaperna så som att kunna sitta still och följa instruktioner premieras i skolan. Tidigare har detta inte varit något problem för pojkar dels eftersom de högre klassernas män ändå premierats på grund av sitt kön och de lägre klassernas män ändå förväntades arbeta med fysiska arbeten som inte krävde höga betyg eller vidareutbildning. I dagens samhälle däremot, så förväntas du i allt större utsträckning studera vidare efter gymnasiet för att få ett arbete som du kan leva på, oavsett klassbakgrund. Detta slår hårdast mot framförallt arbetarklasspojkar, men även arbetarklassmän som plötsligt kan stå utan varken jobb eller utbildning efter en varsling. Detta innebär såklart ett utanförskap som dessa män upplever, men som inte erkänns enligt några av de idag vanliga maktförklaringarna. Det kan vara en förklaring, utan att för den sakens skull vara en ursäkt, till mycket av det nutida hat som finns hos vissa män och riktas mot kvinnor och feminister i offentligheten.

Så varför menar jag att män vinner på feminism? Det låter ju helt ologiskt enligt ovan nämnda beskrivning av läget. Men jo, för jag tror att ett samhälle, som exempelvis i Sverige, där vi är vana att arbeta för ökad jämställdhet och för jämn könsfördelning på olika områden också är bättre rustat för att klara av en situation där män kommer på efterkälken. I ett samhälle där det redan finns vana vid att ifrågasätta stereotypa könsroller och varför det ”ska” vara på ett visst sätt, där finns det också en större möjlighet att avstyra en utveckling där män klarar sig allt sämre genom att möjliggöra för män att ta andra roller och sätt att vara och agera på. En annan viktig del för mig som socialist är såklart även att uppmärksamma de klassorättvisor som många av dessa män också utsätts för och att arbeta emot dem.

SD utan invandringsfrågan, en splittrad politik.

SD brukar ofta skryta med att de har lockat väljare från alla partier och från båda blocken. Samtidigt som de inte vill kalla sig ett enfrågeparti så pratar de inte gärna om andra frågor än den stora gemensamma nämnaren hos SD röstare: Synen på invandringen. Varje gång frågan om invandring kommer på tal, oavsett utifrån vilken vinkel så växer SD. Men vad är SD egentligen för slags parti ifall vi plockar bort invandringsfrågan? Det talas ju sällan om deras inställning till andra frågor. Jag har kollat upp SDs politik och tänker här kortfattat presentera vad de framför på sin sida.

Sjukvården:

”Sverigedemokraterna står upp för en vård för hela Sverige. En sjukvårdspolitik som utgår från att alla ska ha rätt till bästa vård oavsett var i landet man bor. Med en sjukvård värd namnet ska man inte ha mindre chans att överleva cancer bara för att man råkar bo på fel plats.”

Det låter ju bra. Men hur vill SD göra detta?

”[vi vill] satsa pengarna på att korta köerna, att möjliggöra fler sjukhusbäddar och att öka kvaliteten över hela landet.”

Okej, så SD vill lägga till mer resurser på sjukvården. Det känns ju fint och solidariskt. Nästa fråga.

Skolan:

Bortsett från att SD vill införa betyg i 4 klass och återförstatliga skolan vill de även att skolan ska anställa mer personal och att skolmaten ska bli bättre.

Lite axplock med ”godbitar” för både höger och vänsterväljare alltså. Ordning och reda OCH mer resurser. Låt oss gå vidare.

Landsbyggdspolitik:

”Investeringar i infrastruktur är grundläggande för att man ska kunna dra nytta av skog, mineraler, vatten och alla de andra resurserna som finns ute på landsbygden. Skogsnäringen sysselsätter idag 200 000 människor men potentialen är större med rätt förutsättningar. Sverigedemokraterna vill öka anslagen till underhåll och modernisering av järnvägsnätet.”

Inget konstigt här. Sverigedemokraterna påtalar än en gång att de vill göra stora satsningar. Att fokusera på landsbygden är förmodligen ett försök till att vinna väljare som känner sig förbisedda av många andra partier.

Brottslighet:

”För att råda bot på den utbredda ineffektiviteten inom Polisen vill vi satsa pengar på en effektivitetsreform som ska möjliggöra att poliserna kan göra det de är bäst på – bekämpa brottslighet.”

SD är tydliga med att de är ett parti som önskar mer ”lag och ordning”. Inte oväntat från ett parti med ett så brunt förflutet. Raka led och stöveltramp!

Försvarspolitik:

  • Kraftigt ökade medel till försvarsmakten
  • Återinför värnplikten
  • Utveckla försvarsindustrin

Inget för pacifister alltså. Men SD har även spenderarbyxorna på sig. På det stora hela så verkar de vilja ha en politik som investerar i samhället på olika sätt. Men hur ska de finansiera detta? Nu väntar jag bara på att de ska föreslå en rejäl skattehöjning! Inte mig emot då jag föredrar höga skatter framför en nedmonterad välfärd.

Äldreomsorg:

”Skatterna har sänkts kraftigt de senaste åren för löntagare. Pensionärerna har fått nöja sig med några brödsmulor. Sverigedemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna mer än vad något annat parti föreslagit. Vi vill också särskilt satsa på de fattigaste pensionärerna genom att höja garantipensionerna samt sänka högkostnadsskydden för vård och medicin.”

Nähä. Skattesänkning för pensionärer OCH högre garantipension. Men vi andra då, vi får väl ändå höjd skatt?

Arbetspolitik:

”Vi tycker att det ska vara lönsamt att arbeta. Vårt förslag om ett femte jobbskatteavdrag beräknas ge 10 000 nya jobb och innebära att en sjuksköterska får 200 kronor mer i plånboken varje månad.”

Okeej… Men hur ska detta finansers då? Sänka A-kassan?

”Men det måste även finnas trygghet vid arbetslöshet. Vi vill återinföra en trygg omställningsförsäkring vid arbetslöshet och sjukdom genom att höja taket i A-kassan till 900 kronor per dygn samt återställa sjukpenningen till den nivå som gällde innan regeringen försämrade sjukförsäkringen. Vi vill också öka möjligheterna för deltidsarbetslösa att stämpla upp till heltid. Sverige förtjänar en fungerande arbetslöshetsförsäkring.”

Right.. Det känns som att SD glömt något fundamentalt här. Jag vet att SD gärna vill se sig som att de ställer sig utanför höger-vänsterskalan. Men grejen är den, att. Tja. Det luriga med vänster respektive högerpolitik är att vänstern vill se mer resurser till välfärden och till investeringar i samhället, men höga skatter för att finansiera det medan högern vill sänka skatterna på bekostnad av mindre resurser som staten sedan kan fördela. Det går inte att både ha kakan och äta den. Lova skattesänkningar och ökad välfärd på samma gång. Det försökte sig alliansen på i vallöftena inför valet 2006 men det gick ju som det gick.  Det är även sossarnas ständiga dilemma, ska de våga sig på att föreslå reformer, men då tvingas gå till val på skattehöjningar som kan avskräcka ”mittenväljarna”, eller köra på den säkra vägen och inte lova så mycket, men riskera att förlora sina kärnväljare?

Miljöpolitik: 

SD vill ”tillskjuta medel för att återställa och sanera de förorenade områdena” i Östersjön. Men de vill även sänka priset på el.

De fortsätter alltså att framföra investeringar utan att komma med en förklaring på hur de vill finansiera det hela.

Jämställdhet/HBTQ:

Det fanns ingen egen flik för dessa frågor, därför så fick en leta under rubriken ”familjen” för att hitta något som behandlade dessa ämnen. Följande formuleringar kan enkelt sammanfatta deras inställning:

”Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.”

Alltså, samkönade par har inte samma rätt att bilda familj eftersom män och kvinnor är olika och måste komplettera varandra som föräldrar…

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. ”
(Min kursivering)

Det vill säga, de vill att alla ska ha samma rättigheter, fast egentligen vill de inte det. Fräscht.

”[det är] också naturligt för oss att erkänna att vissa människor kan födas med en oklar eller ombytt könstillhörighet och att dessa människor skall få samhällets stöd i händelse av att detta förhållande utgör ett problem för dem.”

Nämen så snällt och omtänksamt av dem då.. Tråkigt bara att de konsekvent och in i det sista röstade för tvångssteriliseringar av transpersoner.

”Vi förespråkar en formell jämställdhet där varken kvinnor eller män skall särbehandlas på basis av sin könstillhörighet. Om detta sedan skulle visa sig leda till att män och kvinnor inte gör allting på samma sätt, i exakt samma utsträckning, så betraktar vi inte det som problematiskt.”

Om till exempel det skulle visa sig att kvinnor oftare ”väljer” att vara hemma med barnen i högre utsträckning än män, vilket leder till att kvinnor erhåller lägre lön, lägre pension och i lägre grad än män erhåller höga positioner i samhället samt att kvinnor som grupp därmed inte har samma makt över sina liv eller makt i samhället, så ser SD inte det som ett problem som kan behöva åtgärdas. Thats just how it is. På grund av ”medfödda olikheter”. Tråkigt, tråkigt säger SD och rycker på axlarna.

Jag försökte hitta SDs inställning till abortfrågan på deras sida, men det verkat mystiskt försvunnit, men jag hittade följande på sdkvinnor.se: 

Det är tyvärr endast Sverigedemokraterna som värnar kvinnans rättigheter genom att stödja rätten till abort i Sverige och som samtidigt vill värna de ofödda barnens rättigheter bland annat genom att förespråka sänkta tidsgränser för abort.

Insikten om att varje foster redan tidigt är ett eget liv som har alla förutsättningar att utvecklas till en unik individ med möjlighet att leva ett rikt liv, verkar tragiskt nog saknas hos övriga riksdagspartier. Det har resulterat i en abortlagstiftning som är så pass liberal att till och med friska och livsdugliga barn aborteras, även när det inte föreligger fara för moderns liv och hälsa.

 

SD vill alltså sänka tidsgränsen för abort, vilket de av någon anledning väljer att inte gå ut med på sin officiella sida. Texten skriven av SD-kvinnor antyder även att de helst av allt inte vill tillåta abort annat än när graviditeten är en fara för den gravidas liv. En extremt konservativ inställning till kvinnors/livmoderbärande personers rätt att bestämma över sin kropp.

Jag har även tidigare skrivit om SDs inställning till HBTQ-personer.

10614149_10152652065752505_2807838961025727372_n

Hur alla SDs torgmöten skulle sett ut ifall de skulle vara tvungna att prata om andra frågor i samma utsträckning som invandrarfrågan.

Sammanfattning:

SD, med invandringsfrågan bortplockad, är ett genomgående konservativt parti som inte vill arbeta så mycket för jämställdhet annan än formell sådan (dvs samma rättigheter och skyldigheter inför lagen), är emot abort och som inte vill låta samkönade bilda familj eftersom det enligt dem är taskigt mot barnen.  De önskar mer ”lag och ordning” genom ökade resurser till polis och militär samt mer diciplin i skolan. De framför en mer progressiv välfärdspolitik än sossarna men en nästinpå nyliberal skatte(sänknings)politik. Hur detta ska gå ihop är dock oklart (det skulle vara intressant att se deras skuggbudget), kanske tror SD att en mer restriktiv invandring på något magiskt vis skulle innebära en finansiering av de reformer och investeringar som de önskar. Men inte ens med SDs förvrängda siffror avseende invandringens kostnader (som aldrig innefattar vinsterna för samhället) kan väl genom restriktioner täcka upp för alla de förslag, investeringar och skattesänkningar som de föreslår? Det går helt enkelt inte ihop.

Ser man på hur SD har agerat hittills så kan en dock gissa sig till att de förmodligen är deras investerings och välfärdspolitik som kommer att få stryka på foten till förmån för fler skattesänkningar och utförsäljningar med tanke på att SD i 9 fall av 10 röstar som Alliansen. En skulle med andra ord lugnt kunna konstatera att deras slagord ”förändring på riktigt” inte speglar verkligheten. De vill inte ha någon större förändring från den politik som förts de senaste 8 åren, med undantag ifrån minskad invandring och en del konservativa idéer om abort, HBTQ samt jämställdhet.

Privilegier är inte bara kopplade till kön och etnicitet.

Intersektionalitet.

Ett fint och välbehövligt begrepp som dock har sina brister. Inte så mycket själva idén, den är jättebra och viktig utan mer hur den så oftast används. För intersektionalitet är inte så enkelt, det måste ofta bedömas på en individnivå. Maktstrukturer och privilegier som samverkar. Intersektionalitet myntades av svarta feminister för att belysa hur inte bara könsmaktsorningen kan vara förtryckande utan även rasism samt hur dessa två kan samspela. Sedan dess har även transfrågor kommit på agendan, men utöver det har inte så mycket hänt. Jag tänker på begreppet ”Vit (cis)man” som så ofta används för att beskriva någon som ”har allt”, någon som sitter på alla möjliga maktpositioner som går att sitta på. Och jag tänker att jag har ett problem med detta. Inte så mycket för att det inte innebär privilegier att vara man, vit och cis. Jag är inte någon Pär Ström-anhängare som anser att vita män är den mest förtryckta gruppen i samhället. Men det missar så många maktstrukturer att bara prata om ”vita män” som å ena sidan de mest priviligerade i samhället och å andra sidan roten till allt dåligt. När vita män kommer med påståenden likt ”det är inte alltid så lätt att vara vit man heller” och vi svarar med ett hånskratt så tänker jag på alla de maktstrukturer som just den vita mannen eventuellt kan möta.

Psykisk ohälsa, funktionshinder som såväl kan vara synliga som osynliga eller (vilket ofta samverkar med nästan alla andra maktordningar) social och ekonomisk klass. Jag tänker på den där killen, som var såväl vit som man men som verkade lida av stark social fobi och som stammade kraftigt. Jag tänker på mannen i rullstol, som aldrig har haft en fast anställning, som nyss blivit utförsäkrad. Eller mannen med ständigt återkommande depressioner, som inte orkar kämpa mer för att behålla sina vänner eller söka några arbeten, som alla bara ser som en märklig kuf för att han aldrig hälsar eller tittar någon i ögonen. Den outbildade äldre mannen som arbetat hela sitt liv i industrin men efter att han blivit varslad inte längre har någon inkomst att försörja sina barn på eller möjligheter till arbete. Alla har privilegier i egenskap av vita män, men det räcker inte alltid hela vägen.

Och jag är livrädd. Livrädd för ett samhälle som på grund av ökade klyftor och bristfälliga trygghetsystem, där intersektionalitetens diskurs inte inbegriper någon person som är vit cisman att bli sedd som annat än den mest priviligerade personen en kan tänka sig oavsett vilka andra underprivilegier han kan tänkas ha, där dessa personerna och deras problem inte ges något erkännande. Där förklaring endast ges utifrån nyliberala individualistsika argument om att de bara har sig själva att skylla, även från feministiskt och antirasistiskt håll. Jag är livrädd eftersom att jag vet att på andra sidan av det ideologiska spannet står Jimmie Åkesson och tar emot dem med öppna armar. För jag vet att när ingen annan stans finns att ta vägen så är det dit som många av dem kommer att leta, och finna sitt stöd.

Arbetssamhället del 4. Sex timmars arbetsdag och andra möjliga lösningar.

Arbetssamhället del 1 Varför måste vi arbeta?

Arbetssamhället del 2 Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”

Arbetssamhället del 3 Kvinnor och jämställdhet

Jag tänkte här beskriva lite tankar om möjliga förändringar som går att genomföra för att förändra samhället bort från arbets och konsumtionssamhällets problem som jag beskrev i det här och  det här inlägget. En stor och viktig förändring anser jag är en generell arbetstidsförkortning. Det vill säga att vi arbetar mindre per dag/vecka än vi gör nu. I dagsläget är såväl vänsterpartiet, miljöpartiet och FI för en arbetstidsförkortning ner från åtta till sex timmar om dagen. Men frågan har tyvärr ännu inte vunnit mark inom mainstreampolitiken då såväl högern och sossarna (officiellt) tar avstånd ifrån förslaget. Det har kallats utopiskt, orealistiskt, för dyrt, extremt och populistiskt men det är i grunden inte speciellt svårt eller dyrt. Arbetstidsförkortning har gjorts tidigare när vi gick från tio timmar om dagen till åtta och även då var högern negativa till förslaget, företag skulle gå i konkurs och det skulle bli för dyrt sas det, idag är det nog få som vill byta tillbaka till en tiotimmarsdag. Faktum är att gå ner till sex timmar skulle kosta mindre än vad alliansen lagt ut på jobbskatteavdrag. Vill ni läsa mer om hur det skulle kunna genomföras så har vänsterpartiet skrivit en rapport om saken som går att läsa HÄR.

Men vad är då fördelarna med en arbetstidsförkortning? Jag har redan skrivit ett inlägg om hur arbetstidsförkortning är bra utifrån ett feministiskt perspektiv. Men lite kortfattat så skulle en kunna säga att eftersom en av de största orsakerna till lönegapet mellan män och kvinnor beror på att kvinnor generellt sätt arbetar mer deltid så skulle löneklyftan kunna utjämnas om deltidsarbetande blev heltidsarbetande genom en generell arbetstidsförkortning, utan att någon behöver gå upp i tid. Dvs män får anpassa sig till kvinnors arbetstider istället för tvärt om. Dessutom skulle det göra det enklare för par och andra samboende att dela på hushålls och omsorgsarbetet om de är hemma mer. Män skulle få mer tid med sina barn och kvinnor större ekonomisk makt. Win-win.

En annan positiv effekt är att fler arbeten skulle skapas om vi delade på arbetstiden bättre. Det skulle motverka den kroniska arbetslösheten som uppkommer vid effektivisering av produktionen (genom exempelvis maskiner etc) som jag skrivit om tidigare utan att för den sakens skull tära på miljön. Att det i dagsläget finns de som arbetar sig utbrända samtidigt som andra står utan arbete eller hoppar runt mellan osäkra anställningar är faktiskt väldigt absurt. Vi skulle kunna slippa skapa meningslösa jobb för att få ut fler i arbete. Visst skulle det kanske kosta lite mer att anställa fler istället för färre med längre arbetstid. Men å andra sidan skulle vi som samhälle spara pengar på färre sjukskrivningar och mer utvilade människor. En arbetstidsförkortning skulle även vara bra utifrån ett klassperspektiv, inte bara med tanke på att det ofta är de lägst betalda som har tunga och slitsamma yrken och som är i störst behov av avlastning,  arbetstidsförkortningen skulle även stärka arbetstagarnas position gentemot arbetsgivarna när det blir färre arbetslösa i samhället och på så sätt ge dem mer att säga till om i yrkeslivet vilket i grunden är något demokratiskt.

Ett annan, inte lika tungt, men ändå viktigt argument för en arbetstidsförkortning är att vi alla får mer fritid och därmed ökad makt över våra liv. Vi får tid att vara kreativa och skapande varelser. För vi får inte glömma att allt som tillför samhället på olika sätt inte är sådant som kommer till under betald arbetstid. Vi får tid till oss själva och våra närstående. Att bara fundera, eller förkovra oss i sådant vi själva vill lära oss. Många av oss är som mest kreativa och lär oss som mest när vi gör det på egen hand och efter eget intresse/huvud. Det är, förutom rent givande för oss som individer, även givande för resten av samhället.

Sen så kommer såklart inte alla de problem som uppstår i arbetsamhället att lösas genom en arbetstidsförkortning. Det krävs fler lösningar än det, inte minst av miljöpolitiska skäl. Exempelvis måste vi få ner produktionen av varor vilket en arbetstidsförkortning kan vara en del av om det görs på rätt sätt. Vi måste som samhälle ägna oss mer åt sådant som inte tär på miljön, som sociala yrken. Satsa på återvinning av förbrukade varor och öka andelen vegetariska livsmedel i vår kost. Resa mindre och mer miljövänligt. Allt detta måste främst göras genom att påverka de företag som i dagsläget styr produktionen. Att göra samhället mer miljövänligt kan inte främst läggas på individer och individuell konsumtion. Dels eftersom det är ineffektivt men även eftersom alla människor inte har samma möjlighet att styra sin konsumtion av sociala eller ekonomiska skäl och då individuellt fokus främst leder till att skuldbelägga de som väljer fel, oavsett omständigheter.

Hatet mot tiggarna skapas genom ovilja att se de bakomliggande problemen.

Jag kan tycka att det är intressant hur diskussionen kring tiggarna utspelar sig i den offentliga debatten. Hur exempelvis SD utnyttjar obehaget som många känner av tiggarnas närvaro.

Att människor känner obehag inför tiggeri är varken konstigt eller fel i sig. Ingen vill väl behöva se fattigdom och misär så tydlig att den tvingar människor att sätta sig på gatan och be om växelpengar för att överleva dagen. Det skär i vår bild av det svenska samhället som modernt, välfungerande och tryggt samt i vår självbild som som goda och givmilda om vi inte ger. Ger oss dåligt samvete över att kunna gå in under ett tak som där det är varmt när det snöar, svalt när vi svettas och torrt när det regnar. Att vi kan köpa tillräckligt med mat för att äta oss feta och sen dessutom ha pengar över på banken att spara. Det kanske även gör oss rädda att själv hamna där nu när trygghetssystemen inte längre är vad det har varit.

Därför är det egentligen inte konstigt, om än väldigt osympatiskt och felaktigt, att människor skapar vanföreställningar om ligor, eller att tiggarna skulle välja sitt ”yrke” för att de tjänar så oförskämt bra på det. Det blir ett enkelt sätt för många att slippa se de bakomliggande problemen med fattigdom som kapitalismen skapat och istället placera det i tiggarnas karaktär, se dem som tjuvaktiga, lata eller bortskämda. Det är ett tydligt exempel på vad som inom psykologin kallas för det fundamentala attributionsfelet, dvs vår benägenhet att förklara andra människors handlingar genom personliga egenskaper istället för utomstående faktorer. Visst finns det väl även, som många innan mig också påpekat, rasism bakom avskyn. Svårigheter för många att känna samma empati med de tiggare som har en mörkare hud eller hårfärg än de själva. Men jag tror inte att det är hela förklaringen till att människor blir så provocerade av deras närvaro att de till och med häller vatten över dem, ger sig på dem på stan eller förstör deras boplatser. Jag tror att obehaget till stor del kommer ifrån en känsla av att något är ytterst fel när människor känner ett behov av att be om pengar på gatan. Därför skapar människor vanföreställningar om tiggarna. De vill inte se dem och eftersom de inte kan hjälpa dem ur deras situation så blir tanken på tiggarförbud och utvisning den enklaste lösningen. Därför vänds obehaget och hatet mot tiggarna istället för det samhälle som skapat tiggeri.

Men att förbjuda fattiga människor till deras enda (och förmodligen sista, för ingen väljer tiggande om de kan få ett annat jobb) möjlighet till inkomst är såklart fruktansvärt inhumant. Därför behövs det föreställningar om tiggarligor för att kunna ursäkta hatet. Även om det strider mot allt sans och vett att människor skulle bli hitskickade för att tigga till kriminella ligor. De små summor som tiggarna lyckas få ihop av de mynt som förbipasserande ger dem kan knappast löna sig speciellt bra om vi jämför med vad de kan få in genom andra typer av mänsklig trafficking. Det är helt enkelt inte någon lönsam affär att skeppa hit tiggare. Tiggarligor har gång på gång blivit motbevisat som en myt. Men folk fortsätter att tro på det eftersom det är enkelt. För att slippa se fattigdomen och misären. För att ursäkta inhumana ”lösningar” som egentligen bara handlar om att flytta på problemet.

Jag skulle vilja se en diskussion som handlar mer om hur problemet uppstår. Varför människor blir så fattiga att de tvingas ut på gatan för att tigga istället för oändliga diskussioner kring ifall vi ska ge pengar till dem eller inte (svaret bör såklart vara att det är upp till var och en). Jag är inte politiskt engagerad främst för att jag vill se fler människor bidra till välgörenhet och skänka pengar till tiggare. Jag är politiskt engagerad för att jag vill sträva efter ett socialistiskt samhälle där allmosor och välgörenhet inte behövs. Där ingen behöver tigga från första början.

Arbetssamhället del 3. Kvinnor och jämställdhet.

Fortsättning på föregående inlägg
Arbetsamhället del 1
Arbetsamhället del 2

När det kommer till frågan om jämställdhet och kvinnor inom arbetsamhället så kan jag urskilja två vanliga synsätt att förhålla sig till arbetsamhället inom den feministiska diskursen. Det är ju trots allt så att kvinnor som grupp generellt ägnar sig åt lägre andel lönearbete än män vilket på ett sätt kan upplevas som att det finns olika sätt för kvinnor respektive män att förhålla sig till förväntningar avseende arbete.

Den första är kanske den absolut vanligaste uppfattningen inom dagens feminism och skulle kunna beskrivas som att kvinnor bör anpassa sig till den manliga normen för lönearbete eftersom att i vårt samhälle, där yrke och lön kan sägas definiera en människas status och maktposition, så kan kvinnors lägre arbetsinsats i det offentliga ses som en orsak till (eller ett resultat av) kvinnors generella underordning. Därför blir det enligt det här synsättet viktigt att uppmana kvinnor att inte stanna kvar i hemmen för länge, att till exempel kräva rätten till heltid samt uppmana kvinnor att inte välja det förtryckande hemmafrulivet. Utifrån dagens arbetsamhälle är det såklart en fullt rimlig analys att ett lägre deltagande på arbetsmarknaden skapar negativa konsekvenser för kvinnor som grupp. Men det är också att acceptera det nuvarande systemet samt synen på arbete som definitiv och omöjlig att förändra.

Det andra synsättet är lite ovanligare men dyker då och då upp i feministiska diskussioner och är ett något mer arbetskritiskt synsätt som ibland (men inte alltid) kombineras med en särartsfeministisk prägel. Det innebär ett ifrågasättande av varför kvinnor bör anpassa sig till den manliga normen kring lönearbete samt en vilja att upphöja statusen för det arbete som utförs i hemmet så som hushållsarbete men kanske framförallt det sociala och känslomässiga arbetet i relation till familjemedlemmar. ”Varför anses det bättre att arbeta mycket istället för att vårda relationen till sina barn? Varför ska kvinnor tvingas ut i ett stressigt arbetsliv?” kan det till exempel låta (och ofta brukar barnens behov av kortare dagar på förskolan tas upp för att styrka argumentet). Jag anser personligen att det visserligen finns vissa goda poänger i resonemanget, men när det kommer till att lösa frågan om likvärdig ekonomisk och politisk makt så finns där oftast ingen djupgående analys.

Jag skulle istället vilja föreslå en tredje väg mellan dessa två uppfattningar. En väg där vi gör en grundläggande förändring av samhällets syn på arbete och istället strävar efter kortare arbetstid för alla människor men med full lön. Att arbeta 40 timmar i veckan skulle kunna ses som övertid istället för standard. Det skulle lösa problemet med att kvinnor så ofta arbetar mindre för att ha tid med sin familj men förlorar ekonomiskt på det, det skulle minska tiden för barn på förskolan och ge även män möjlighet att tillbringa mer tid med familjen och att ta ansvar för hemmet. Det skulle även lyfta bort lite av den individualistiska och medelklass-normativa dubbelbestraffningen av kvinnor som antingen anses arbeta för mycket (”tänk på barnen!”) eller för lite (”och du ska kalla dig feminist!”).

Arbetssamhället del 2. Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”.

Fortsättning på första inlägget om arbetssamhället.

Vissa kritiker skulle förmodligen säga något i stil med att ”Men alla arbeten som skapar intäkter är bra eftersom det skapar välstånd i samhället. Om det ger jobb ger det människor möjlighet att tjäna pengar som de kan spendera, vilket ökar tillväxten och samhället kan därför blomstra”. Det finns dock flera problem med detta.

Ett samhälle med en ständigt ökande tillväxt bygger på att människor ständigt måste öka sin konsumtion, det vill säga de måste köpa mer prylar. Detta leder till att det enligt marknadslogik blir helt rimligt att skapa produkter som är gjorda för att gå sönder efter ett litet tag så att konsumenterna måste köpa nytt. Ett annat välkänt knep för att öka konsumtionen är att låta produkter bli ”omoderna” genom att ändra på designen på de nya produkterna så att vi upplever den äldre varan som ful och gammalmodig efter ett litet tag, även om den fungerar lika bra till sitt ändamål som innan. Mobiltelefoner och annan elektronik upplevs efter ett tag som långsam och seg på grund av att mjukvaran (appar, program, spel etc) kräver mer än vad de äldre modellerna klarar av. Vi har alltså ett samhälle där den inre logiken för att skapa välstånd kräver att vi utvecklar saker som inte håller eller som skapas för att försämras med tiden. Det här resulterar givetvis i en enorm påfrestning för miljön. Inte nog med att det skapat sopberg, ökat antal giftiga ämnen som går ut i naturen och så vidare utan det är även ett enormt slöseri av naturresurser som används för att skapa allt fler produkter i takt med konsumtionens ökning. Vi har bara en jord med ändliga resurser, därför blir en evig tillväxt genom ständigt stigande konsumtion en omöjlig ekvation. Resultatet blir inte främst en ökad levnadsstandard i form av nya och bättre produkter utan ett samhälle där behov vi inte visste att vi hade måste skapas för att ständigt öka konsumtionen.

En vanlig kritik mot det så kallade konsumtionssamhället brukar gå ut på att uppmana individer att konsumera mindre för att på det sättet tära mindre på jordens resurser. Att hellre köpa en lite dyrare men hållbara varor, handla ekologiskt och återanvända i högre utsträckning. Problemet med det är att vi börjar i fel ände och glömmer bort att hela samhället och det ekonomiska systemet bygger på att människor konsumerar. Ska vi förändra konsumtionssamhället måste vi förändra det i grunden. Enskilda individer kan inte heller hindra den överproduktion av varor som skapar sopberg och överanvändning av naturresurser. Idén om medveten konsumtion och konsumentmakt som viktigaste vapen emot miljöpåfrestningarna är en i grunden liberal individfokuserad idé som lägger ansvaret på företagens utsläpp på konsumenterna istället för tja, helt enkelt på företagen som orsakar miljöproblemen.

Grundidén om arbetssamhällets skapande av välstånd genom Arbete > Konsumtion > Tillväxt > Nya jobb > Arbete är i grunden problematisk på flera plan. Och lösningen kan inte främst uppnås genom individuella livsval.

Arbetssamhället del 1. Varför måste vi arbeta?

Sedan industrialismens införande så har samhället genom kapitalismens inbyggda sökande efter ökad vinst (profit) hos företagen skapat en strävan efter en allt mer ökad effektivisering av produktionen exempelvis genom att använda en maskin som utför det arbete som flera människor tidigare behövde utföra, maskiner som inte kräver någon lön eller behöver vila. Att effektivisera på detta sätt behöver inte vara något negativt i sig, tvärtom kan det leda till många positiva saker för samhället, farliga och slitsamma (men nödvändiga) yrken kan utföras på ett för människor säkrare sätt, våra liv blir mer bekväma och det frigör tid och kan skapa ett ökat välstånd. Men effektivisering i profitens namn ger många negativa effekter. Ett exempel är att då effektiviseringen innebär att ett färre antal människor kan utföra samma jobb som flera personer tidigare gjorde resulterar det i att för att effektiviseringen ska skapa ökad vinst så måste människor sparkas ifrån sina arbeten och många hamnar därför i arbetslöshet. Arbetslöshet kan alltså skapas på grund av kapitalismens inneboende logik att öka sina vinster för minsta möjliga utgifter i form av t.ex. löner till anställda. På så sätt kan vi leva i ett samhälle där utvecklingen ständigt går framåt och där företag tar ut ökad vinst men där arbetslösheten trots det (eller kanske snarare på grund av det) ständigt ökar. Men är arbetslöshet verkligen ett problem annat i ett arbetssamhälle byggt på idén om att alla måste arbeta, kanske någon undrar. Det är väl vi som bestämt att alla människor måste arbeta för att förtjäna sitt uppehälle?

För det första, i alla typer av samhällssystem kommer det att behövas människor som arbetar, även om vi skulle automatisera en mycket stor del av produktionen genom maskiner eller robotar så kommer det alltid att behövas människor som uppfinner, bygger, utvecklar och underhåller dessa maskiner samt såklart de typer av yrken som aldrig kommer att kunna ersättas av en maskin. En framtid där ingen arbetar är således något som ligger långt bort. Att vi delar på de arbeten som behöver utföras är i min mening en rättvis och rimlig idé. Jag är ett stort fan av det marxistiska uttrycket ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. För att upprätthålla ett samhälle där arbeten behöver utföras krävs alltså någon form av samhälle där människor (det vill säga de som har den psykiska och fysiska kapaciteten) uppmanas till att utföra sagda arbete.

Problemet med dagens arbetssamhälle är att det inte utgår ifrån vad som behövs göras och sedan ser till hur befolkningen har möjlighet att bidra till detta. Istället utgår det ifrån en given ram: Alla ska arbeta 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan och om inte tillräckligt med arbete finns för att fylla ”behovet” av arbete för alla människor så ska arbete ”skapas” för att fylla detta behov. Arbete som alltså tidigare handlade om en uppgift som behövde utföras där människan gick till arbetet för att utföra sagda uppgift handlar i dagsläget till stor del om att arbetet ska finnas där för människan för att fylla ett behov hos människan att känna sig behövd, att ha en mening i tillvaron och att tjäna pengar för att kunna leva (åtminstone verkar det så utifrån hur diskussionen kring behovet av arbete förs). Det blir därför rimligt enligt nuvarande arbetspolitik att ”skapa” arbete för människans skull, även om det så är något lika meningslöst som att gräva ett hål för att fylla igen det igen. Eller starta en fabrik som tillverkar meningslösa plastprodukter. Att ”skapa jobb” anses alltså ha ett egenvärde nästan oavsett på vilket sätt det görs och utifrån vilket (verkligt eller påhittat) behov. Idén om att låta ökad effektivisering resultera i mer fritid för alla att utveckla sig själv, odla sina relationer, ägna sig åt konstnärligt skapande eller vila istället för att resultera i ökad arbetslöshet som därefter måste skapas bort genom mer arbete är dock tyvärr ännu inte en stor fråga i modern politik.