Kategoriarkiv: Aktivism

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Annonser

Intersektionalitet hade kunnat vara ett radikalt verktyg

Ett ord som används rätt friskt i vissa sammanhang numera är intersektionalitet. 

Postmodern identitetspolitik enligt vissa, kolossalt nödvändigt enligt andra. Men vad är egentligen intersektionalitet?

Tittar vi på nationalencyklopedin så beskrivs begreppet som följande:

Intersektionalitet, samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.

Notera ordet skärningspunkter. Intersektionalitet handlar alltså om att analysera hur olika maktrelationer samverkar (och jag är medveten om att detta innefattar fler maktrelationer än de tre som nämnts ovan). Intersektionalitet uppkom som begrepp inom den svarta feminismen i USA för att visa på hur den sexism som svarta kvinnor utsattes för skiljer sig från den sexism vita kvinnor möter likväl som den skiljer sig från den rasism som svarta män erfar. Ett exempel är den exotifiering som drabbar många kvinnor med icke-nordeuropeiska utseenden. En särskild blandning av sexism och rasism.

Tyvärr tycks många av de som använder begreppet som flitigast inte ha en helt korrekt förståelse av vad begreppet verkligen betyder. Många använder det som att beteckna en ideologi eller feministisk inriktning eller verkar enbart se det som en beteckning på medvetenheten om att det finns fler än en maktstruktur. Det sista är ju såklart en nödvändighet för att kunna göra en intersektionell analys, men det räcker ju verkligen inte för att se hur de olika maktrelationerna samverkar. Tvärtom blir resultatet ofta att de olika maktrelationerna räknas upp och påtalas en och en samt beskrivs var för sig än hur de visar sig i kombination. För att inte tala om när människor i intersektionalitetens namn (och kanske i viss mån, av intellektuell lätja) pratar om olika maktstrukturer som om de fungerar på samma sätt. Som att exempelvis homofobi, rasism och klassförtryck fungerar likadant och motverkas på samma sätt. På så vis hamnar resonemang lät i diskussioner om ”klassism” och ”medelklassnormen” som orsaker bakom klassförtryck och därmed lyckas göra en analys av klass utan att beröra orättvisan i att klasser över huvud taget existerar.

En annan vanföreställning är att intersektionalitet handlar om att uppmärksamma allt som är fel där en viss grupp är utsatt. När till exempel någon frågar ”Ska inte djur inbegripas i den intersektionella analysen?” så visar det med tydlighet hur de missuppfattat konceptet. Djurförtryck går nämligen inte att analysera genom någon annan sektion. Svarta katter utsätts inte för rasism av vita katter. Det går inte att säga att ett djur utsätts för dubbla förtryck på samma sätt som att någon kan vara utsatt för både transfobi och rasism (för att ta ett exempel).

Intersektionalitet handlar alltså inte om att man alltid måste ha med alla maktstrukturer och/eller alla grupper i alla analyser som görs. Det är inte ett ord som betyder ”alla orättvisor är fel”. Det är ingen ideologi och ingen lösning. Det är enbart ett analysverktyg. 

Utöver ovan nämnda problem så tycks den ”intersektionella rörelsen” vara full med individfokus och ytliga analyser. Diskussioner om vilka popidoler som är ”problematiska” (det vill säga ska undvikas som pesten), vad för kläder som är okej eller vilka ord som bör användas tar ofta mycket plats. Många verkar lägga betydligt mycket mer kraft på att skärskåda och racka ner på andras politiska initiativ än vad de lägger på att skapa egna och representation ges en överordnad betydelse (representation är viktigt, men inte det enda eller ens alltid det viktigaste).

Allt detta är oerhört tråkigt då intersektionalitet kan vara ett radikalt politiskt analysverktyg om det bara används på rätt sätt. Den ökande rasismen är ett tydligt exempel på en aktuell fråga där en intersektionell analys mellan ras- och klassförtryck öppnar upp en nödvändig och (vänster)radikal diskussion kring hur proletariseringen av den ökande gruppen ickeeurupeiska migranter både delvis orsakas av och leder till ökad rasism. Eller hur en intersektionell analys mellan klass och kön kan användas i en diskussion om löner och arbetsvillkor inom vård och omsorgsyrken. Hur ojämställdhet mellan könen påverkas av nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Hur kan exempelvis Centerpartiets utspel om lägre ingångslöner för att ”hjälpa” migranter att komma in på arbetsmarknaden ses utifrån ett intersektionellt perspektiv mellan klass och rasförtryck? Eller hur påverkas arbetarklasskvinnor specifikt när Folkpartiet vill sänka lönerna för undersköterskor? Där finns möjligheten att göra en intersektionell analys som ifrågasätter makten på riktigt.

Konsumtionssamhälle eller produktionssamhälle.

”Så minskar du som konsument ditt ekologiska fotavtryck!” ”Vi konsumerar alldeles för mycket” ”Fler borde konsumera på ett mer ansvarsfullt sätt” ”Det är inte svårt att dra sitt strå till stacken”.

Vi har nog alla hört det. Floskler om hur vi konsumerar allt för mycket och hur vi måste dra ner vår konsumtion eller i alla fall ändra den för miljön, djuren och mänsklighetens skull. Och självklart är det på ett sätt helt korrekt att det samhälle som uppmanar till ständig konsumtion leder till en massa skit. Sättet som varor produceras på för att hålla uppe konsumtionen är inte bra för miljön, slit och släng-kulturen som skapar sopberg när vi vill ha den nyaste mobiltelefonen varje år, urusla vilkor och låga löner till slavarbetare i tredje världen för att hålla nere lönerna, kött och mjölkindustrin med mera.

Missförstå mig inte. Egentligen tycker jag att det på ett moraliskt plan är bra att välja veganskt och bra producerat. Vad jag däremot vänder mig emot är den enorma tilltron inom stora delar av vänstern som finns till konsumtionsmakt och medveten konsumtion. Som när människor sorgset uttrycker att ”om fler bara kunde välja att…” eller ”det är ju inte SVÅRT att välja klimatsmart” ”alla kan om de vill!”. Resultatet blir demonisering av individer som väljer fel.

Kära vänstermänniskor som resonerar såhär. Inser ni inte hur liberalt individfokuserat det här är? För att inte tala om hur ni verkar anse att kapitalismens inneboende problem (miljön, djur och människor exploateras i profiten namn) enbart kan lösas på kapitalismens egna premisser (förändra efterfrågan på varor genom individuell konsumtion). Det är en analys värdig en nyliberal.

Och om vi nu tittar på vad som faktiskt i grunden skapar problemen med miljön, djurs och arbetares situation så är det ju i grunden inte konsumtionen utan produktionen. Det är produktionen som skapar utsläpp, producerar miljöfarliga slit och slängprodukter, som använder sig av dålig djurhållning och som utnyttjar billig arbetskraft. Att använda konsumentmakt är ju såklart i teorin en möjlig lösning. I teorin. Men i praktiken så funkar det sällan eftersom för få deltar och OM det fungerar så är det ett trubbigt verktyg som inte nödvändigtvis ger rätt resultat.

Väljer många bort en produkt så är det inte säkert att producenten tänker ”ah, folk köper inte min produkt för att den tillverkas under etiskt tveksamma metoder, bäst jag ändrar på det” och även om den gör det så är det en metod som tar lång tid.

Vad jag menar är att det behövs förändring på en högre och bredare nivå. Som inte påverkas av konsumenters nycker eller kan omstyras av företagen genom reklam och prissättning.

Jag syftar på lagstiftning och ökad politisk styrning av produktionen. Både när det kommer till vad som produceras, hur det produceras och i vilken utsträckning. Jag vill inte ha ett samhälle med fler bra produkter att välja på utan ett där jag inte ska kunna välja dåliga produkter. Där ”vi” inte tillåts producera dåliga produkter. Hur kan vi köpa en analys där jag som individ anses mer skyldig till miljöförstöring om jag köper en viss vara än vad butiken som säljer den eller inte minst producenten som producerar den är? Där vi ofta pratar om onödig konsumtion men nästan aldrig om den onödiga produktionen som gör konsumtionen möjlig?

Så istället för att komma med 7 enkla tips på hur du kan göra skillnad i din vardag så vill jag komma med tre, kanske mindre enkla tips men desto mer effektiva i längden:

1. Analysera

2. Kritisera

3. Organisera.

Trams om identitetspolitik döljer relevant kritik.

Jag inser att jag har hoppat på det här tåget lite sent nu i ett klimat där allt ska ske direkt, men eftersom det är en fråga som ständigt är aktuell på något sätt så skriver jag om det ändå.

Okej, identitetspolitik. Åsa Linderborg skrev en text om Kungliga Operan och deras affisch. Jag tänker inte gå in närmare på affischen i sig och vilka problem som finns med den. Det finns det nog andra som kan göra bättre. Men jag tycker att Linderborgs analys är märklig och liknar någon slags extremliberal ”allt är okej och inget ska få kritiseras”. Det är måhända inte vad hon menar, men resonemanget landar där när hon framför att ”kränkthetskulturen vi lever i är förödande för den konstnärliga friheten”. För var går gränsen? Vem bestämmer vad som är rimligt att kritisera och vad som är rimligt att i efterhand plocka ner? Självklart kan man argumentera för att ”just det här tycker jag inte är så farligt” (även om jag kan tycka att det blir en rätt så respektlös ståndpunkt om många människor faktiskt känner sig obekväma med bilden). Men då kan man inte dölja det bakom ord om ”konstnärlig frihet”. För med samma ord kan vi legitimera exponering av ”konst” från personer som Dan Park i det offentliga rummet, och det tror jag inte de flesta tycker är så rimligt. ”Den värsta formen av censur är självcensur” skriver Linderborg, utan att reflektera över att självcensur är något som vi alla praktiserar dagligen i större eller mindre utsträckning för att över huvud taget kunna umgås med varandra. Du skriker inte till kollegan att den är en jävla idiot, även om det är vad du känner. Det är en bra grej. Kanske den bästa formen av censur när allt kommer omkring.

En sak håller jag dock med Linderborg om, och det är att identitetspolitikens utbredning är förödande, inte minst för vänstern. Att Operans affisch kritiseras och dras in är dock inte en del av problemet. Problemet är vad vi lägger fokus på och varför, det är vad vi ser som roten till strukturella problem i samhället, vår politiska diskurs (hur vi pratar om något) och vad vi därmed ser som lösningen. Att vi ser ”kultur och normer” som roten till rasism, sexism med mera och därmed också vad vi i första hand vill förändra, men inte pratar om materiella villkor.

Identitetspolitik, handlar precis som ordet antyder, om fokus på identiteter. En syn på politik och utsatthet som i första hand en fråga om att din identitet kränks, men betydligt mindre om position och situation. Eller som Linderborg själv uttrycker saken:

”Det är alltid symbolfrågor det handlar om – en bild, ett ord, ett bakverk. Det är i alla fall symbolerna de intellektuella strider om, den verkliga segregationen diskuterar vi inte alls med samma hetta.”

Saken är bara den att det går att kritisera det faktum att vi lägger så oerhört mycket tid på språk och kultur men så sällan pratar om materiell standard, segregation, möjligheter etc, utan att för den sakens skull börja argumentera för rätten att uttrycka sig hur man vill även om det kränker andra människor.

Några exempel på identitetspolitik som spårat ut:
En person ifrågasatte ett uttalande om att ”det är ovärdigt att tigga” med att ”Hur kan ni kalla det ovärdigt? Det är ju deras liv ni talar om!”. Saken är den att det ÄR ovärdigt att tigga. Därför vill jag se en värld där ingen tvingas till detta på grund av fattigdom. Ändå är folk ”med hjärtat på rätta stället” mer upptagna med att försvara rätten att tigga snarare än rätten att slippa.
Ett annat exempel är när folk förminskar frågan om klass till att handla om ”klassisism” där problemet anses vara den så kallade ”medelklassnormen” och att denna gör att det anses vara fult att till exempel klä sig i leopardmönstrade tights, röka under fläkten och titta på Bingolotto. Alltså att problemet anses vara att arbetarklassidentiteten eller normen (i sociologin kallad habitus) hotas, snarare än att tja, ifrågasätta att klasser över huvud taget finns.

En person jag känner sa en gång, halvt på skämt, att ”varje gång jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”. Inte för att normer i sig inte finns eller att det inte kan vara ett användbart begrepp, utan för att just normer anses vara orsak och lösning på alla politiska och sociala problem och därför har kommit att börja representera allt som är dåligt med det identitetspolitiska samhällsklimatet för många av oss som inte köpt det med hull och hår.

Men tillbaka till Linderborg, eller ja, kritiken mot hennes krönika och liknande texter som hon och andra skrivit i frågan. En person som skrev en ganska så delad text på FB uttrycker sig såhär:

För det första; vad är [identitetspolitik]? Så många kulturredaktörer och etablerade, röststarka journalister som tydligen är djupt kunniga om detta fenomen, kan ni snälla förklara för oss andra vad det är?
För det andra; att döma av den mängd text, tankeverksamhet och ideologiproduktion som just nu byggs upp kring detta verkar det som att det är nånting som har ”gått för långt”. Vore bra att få veta vad. För när jag ser mig omkring undrar jag, vad har gått för långt? Var är alla dessa svarta curators och konsthallchefer, var är alla bruna tidningsredaktörer och programledare, alla förläggare, teaterproducenter, skådespelare, fotografer, radioproducenter, rektorer, institutionschefer? Hur kan Aftonbladets kultursida – och för den delen varenda kulturredaktion i detta land – inte ha en enda anställd som är rasifierad och SAMTIDIGT klaga på att det har gått för långt?

Personen börjar med att påpeka att den inte vet vad identitetspolitik är för att sedan uttrycka sig tvärsäkert om saken. Hen svarar på Linderborgs uttalande om att ”identitetspolitiken har gått för långt” som att hon påstått att ”antirasismen har gått för långt”, vilket oavsett vad man tycker om texten eller Linderborg i övrigt, inte är vad som påstås. Hade Linderborg, eller någon annan, kommit med lite djupare kritik av id-pol så hade missförstånden -kanske- inte blivit så stora. Kanske hade vi kunnat ha en diskussion om olika sätt att förhålla sig till frågor samt vad som bör prioriteras eller hur vi kan få till förändringar på allvar? Kanske hade vi kunnat prata om att kunna kritisera kultur som speglar sådant vi ogillar utan att tro att detta är lösningen på all utsatthet? Kanske inte? Men då har vi i alla fall försökt. För jag vill kunna kritisera identitetspolitiken utan att folk direkt ska dra slutsatsen om att jag bara vill försvara nån ”rätt” att få säga n*g*rboll och därmed sluta lyssna. Jag vill att folk åtminstone ska kunna förstå vad jag menar innan de kritiserar mig. Det känns som en rimlig sak att önska. Men då kan vi inte få det till att handla om någon kulturell laziz faire där sexism och rasism ska accepteras i offentligheten på grund av någon ”kulturell frihet”. För det känns minst lika dumliberalt som de som tror att ”normkritik” löser allt och inte ser den materiella grunden.

Om yttrandefrihet och vem som gynnas av vad.

Den senaste tiden har det hänt en del som jag känner mig nödgad att ta upp.
De flesta av er har väl full koll men för er som missat så sattes det upp en kontroversiell reklam från SD i Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm för några dagar sedan. I tisdags efter att en demonstration genomförts mot kampanjen så revs stora delar av den ner vilket inte helt oväntat skapat en hel del diskussioner kring vad som är rätt eller inte rätt att göra i ett sådant här läge.

26aa46f5-c07b-432f-8c71-81e6d5b73731

Personligen så kände jag att reklamkampanjen var väldigt obehaglig, inte bara på grund av dess budskap och för att det var SD som stod bakom den utan även på grund av dess storlek och val av plats. Hela vägen ner i rulltrappan på bjälkar i taket och sedan längs med väggen. Jag har inte hört talas om en lika stor politisk kampanj på ett specifikt ställe, ens under valår. Det var väldigt ”in your face” vilket jag antar också var syftet. Att det hela revs ner kändes ärligt talat som det enda rimliga. Varför? Tror jag att en direkt aktion mot politisk reklam kommer att stoppa SDs framfart? Nej, och det hoppas jag inte att någon tror. Men hela tilltaget med reklamkampanjen och ”ursäkten” till turister var oerhört smaklöst. En enorm reklamkampanj mot tiggare, knappt ett år efter senaste valet och gjord av ett parti med nynazistiska rötter. Självklart så måste det bort. Men som en markering mer än något annat. En markering av motstånd. Min rädsla var att kritiken skulle stanna vid klagan på twitter och någon halvmesig demonstration.

sdreklam1

Tilltaget att riva ner reklamen har dock mött stort motstånd, inte minst från liberaler som gärna uttrycker att detta går emot yttrandefrihet eftersom ”de har rätt att uttrycka sin åsikt” men också att SD enbart kommer att vinna på detta då de än en gång kan på spela underdog-kortet: ”de försöker tysta oss!”.

Nå, låt oss gå igenom dessa påståenden. För det första: Yttrandefrihet handlar om relationen mellan individen och staten. Inte mellan individ och individ. De har helt enkelt fått begreppet ”yttrandefrihet” fel.
”Men det strider mot lagen!” Ja, och det gjorde det även när Rosa Parks satte sig längst fram i bussen. Att något strider mot lagen säger inget om dess moraliska giltighet. Säg som det är: Ni tycker att de ska få affischera så länge som de följer kapitalets system, dvs att de som kan betala för sig har rätten på sin sida. Och där kommer vi till nästa poäng. För vem har egentligen möjlighet att använda sig av sin yttrandefrihet i det offentliga rummet? En diskussion som jag verkligen önskar att den här händelsen ger upphov till. För inte är det du och jag som har den möjligheten utan de som sitter på ett stort kapital. Om jag sätter upp affischer i det offentliga rummet så är detta en brottslig handling och de kommer förmodligen att rivas ner utan att någon protesterar. Men om jag river ner en affisch som någon har betalat en stor summa pengar för att få sätta upp så anses detta vara ett hot mot kapi.. nej förlåt, mot demokratin.

Men kommer detta inte bara att gynna SD? Jag motsäger mig inte att så kan vara fallet. Men förmodligen så var den stora delningen av bilder på reklamen på sociala medier, vilket spred bilden, en större bov än själva nedrivningen i sig.

11816992_971472172914942_1973262706292088212_n

Vissa menar på att vi inte vet vad som kommer att gynna SD eller inte eftersom allt vi gör verkar gynna dem. Ignorera, protestera eller ta debatten. Allt verkar stjälpa. Men där tror jag att de har fel. Det finns en sak, som har upprepats av flera inom vänstern, som förmodligen skulle ha en mycket negativ effekt på SDs framfart. Men tydligen har det inte påpekats tillräckligt mycket med tanke på att påståendet om att ”allt gynnar SD” fortfarande verkar vara en sanning bland många. Liberaliseringen av vänstern som lett till en oförmögenhet att göra en materiell analys av det politiska läget har fått oss att tro att det är värderingar som ensamt ligger bakom framgången och därmed också uttryckandet av värderingar som måste användas för att stoppa den. Men låt mig säga det en gång till: Vad som måste till i den här soppan är
1: En enad vänster som inte bara reagerar utan agerar. Som kommer med visioner och sätter sin egen agenda istället för att basera den kring motståndet mot SD. Som utvecklar en lättförståelig analys av problemen i samhället och lösningarna på det samma. Man kan inte bygga en rörelse på negationer.
2: Få ut sitt budskap. Den nationella rörelsen har lyckats stort att genom sin internetaktivism. Med ett flertal nätbaserade nyhetssidor inofficiellt kopplade till partiet har de spelat på människors oro inför framtiden och lyckats föra ut sin agenda även utanför den egna kretsen. På så vis har de kunnat ta påverka opinionen genom att försöka framstå som seriösa nyhetsorgan och få människor dela deras artiklar på exempelvis Facebook. Att på ett liknande sätt ta plats på och använda sig av sociala medier för att styra det politiska samtalet är en nödvändighet. För om vi inte för fram vår egna agenda och tar över deras fästen så inte bara förlorar vi kampen, de vinner på walk over.
3: Och det här är det svåraste. Skapa ett samhälle där människor inte befinner sig i fattigdom, arbetslöshet och utanförskap. 8 år av allianspolitik har gjort sitt för att minimera skyddsnät och skapa oroligheter. Vi måste minska klassklyftor och arbeta med integration (vilket går hand i hand). I ett samhälle där människor inte upplever svårigheter så har rasism inte en stark plats i det offentliga politiska samtalet. Visst har rasism alltid funnits. Men som politisk drivkraft är det först under ekonomiskt osäkra perioder som det kunnat få fäste och möjlighet till inflytande. Se bara på 30-talets Tyskland.

Så det finns absolut saker som vi kan göra för att vända utvecklingen. Det måste vi vara medvetna om ifall vi ska lyckas med något alls.

Den liberala vänstern.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om varför marx behövs i antifascismen och eftersom den texten även är relevant i sammanhanget så föreslår jag att ni som inte läst det läser den först.

För den här texten kommer i mångt och mycket relatera till just marxism men kanske framförallt marxistisk materialism.  Det vill säga hur vi påverkar samhället genom materiella/ekonomiska förändringar. Men främst så handlar den om den moderna vänstern och på vilket sätt som jag anser att den blir allt mer liberal.

Låt mig än en gång referera till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. I den politiska höger-vänsterskalan så har det historiskt sett ut som så att de med lågbetalda yrken har röstat vänster medan de med högbetalda yrken röstat höger. Detta är inte något konstigt eller svårt att förstå då det beror på klassintressen. De övre klassernas intressen är skilda från de lägre klassernas och medan vänstern har kämpat för de lägre klassernas intressen så har högern kämpat för de högre. Detta är också vad skillnaden mellan högern och vänstern faktiskt innebär. Det här har dock på senare år börjat luckras upp, inte minst då många nya partier som bildats har sina viktigaste frågor i sådant som inte självklart kan placeras i höger-vänsterskalan.

Andersson beskriver hur det ibland talas om att ”högern och vänstern bytt väljare”. Detta är dock inte helt sant. Däremot finns det undersökningar som visar på att personer med medelstor inkomst, högskoleutbildning och ett stort kulturellt kapital i dagsläget är mer benägna att rösta på partier till vänster samt så kallade gröna partier medan lågutbildade personer med arbetarklassbakgrund och lågt kulturellt kapital i större utsträckning än andra grupper riskerar att börja sympatisera med högerpopulistiska, fascistiska och/eller främlingsfientliga partier.

Varför är det då så? Jo, Andersson förklarar det bland annat med att personer med låg utbildning, låg inkomst och lågt kulturellt kapital generellt sätt är ekonomiskt radikala men socialt konservativa. Det vill säga att när det kommer till frågor kring välfärden och fördelningspolitik så ligger de närmast partier som socialdemokraterna eller vänsterpartiet, men när det kommer till frågor avseende jämställdhet, familjen, invandring, hbtq-frågor, värderingsfrågor etc så ligger de närmare partier så som M, KD och SD. Det vill säga, de är mer konservativa. Detta menar Andersson beror på följande orsaker: Personer som arbetar med ickeflexibla och starkt kontrollerade yrken har ofta mer konservativa och auktoritära värderingar medan personer som har möjlighet att styra sitt arbetes utformning oftare är mer individualistiska och liberala i sina värderingar. Detta beror alltså på yrkenas utformning och att klassiska arbetaryrken är mindre flexibla än när det kommer till t.ex. högre tjänstemäns arbetssituation. Men det beror även på andra saker, som att då samhället förändras åt det sämre, arbetslösheten ökar, välfärden försämras etc så är det inte konstigt att de som förlorar mest på allt detta önskar tillbaka det förflutna och ser med skepticism på det nya. Det vill säga, ser tillbaka med nostalgiska ögon på det gamla trygga folkhemmet med allt vad det innebär. När partier som historiskt sätt har fört arbetarklassens intressen, så som socialdemokratin, blir allt mindre intresserade av frågor som rör välfärden och ekonomisk fördelning, istället satsar på ”förnyande” och mer liberala värderingar (i allt vad det innebär) så rör sig också lätt dess väljare mot andra partier.

11181897_10153240943197505_5435865526172868133_n

Som bilden ovan visar på så är även personer från lägre klasser mer benägna att vara negativa till ett ökat flyktingmottagande. Detta beror inte på att arbetarklassen är mindre tolerant utan på att det är de som får de negativa konsekvenserna av ökat flyktingmottagande i form av dyrare bostäder och hårdare konkurrens på arbetsmarknaden medan de från högre klasser snarast vinner då samhället går med vinst. Det hade såklart inte behövt vara på det viset ifall vi, ni vet, hade en mer jämn fördelning av resurser i samhället. Men som förklaring är det viktigt för att förstå en av drivkrafterna bakom högerpopulismens ökade inflytande .

Men vad har allt detta då med vänstern och liberalism att göra? Jo, jag kommer till det. För på andra sidan staketet har nästan det omvända skett. Andersson beskriver hur den nya vänstern har börjat prata mindre om ekonomi och fördelningsfrågor och mer om andra typer av frågor så som feminism, antirasism, miljöfrågor, HBTQ etc. Frågor som givetvis är mycket viktiga. Men även inom dessa frågor används en retorik som mer sällan handlar om materiella resurser och oftare är idealistisk med fokus på normer, värderingar, tolerans och antidiskriminering. Det vill säga, vi pratar gärna om antirasism som en ren värderingsfråga, vad som är rätt och fel att säga och tycka etc men sällan om hur klassegregationen är en viktig faktor när det kommer till etnisk segregation och utanförskapet som kommer med det, maktskillnaden mellan olika grupper och rasismen det skapar. Vi pratar gärna om könsnormer, genus och barnuppfostran som den viktigaste lösningen på jämställdhetsproblemet men vi pratar mindre ofta om hur vi här och nu hjälper Saida 42 som arbetar i ett slitsamt och lågavlönat arbete inom vården och om den materiella maktskillnaden mellan könen och hur vi kan fördela resurserna mellan könen mer jämlikt utan att behöva vänta i 30 år på att våra neutralt uppfostrade barn har vuxit upp, och kanske, om vi har tur, förändrar saker. Detta är vad jag menar med liberalism. Det vill säga att prata om så kallade liberala värderingar (öppenhet, tolerans och frihet) utan att ta upp de materiella aspekterna inom samma områden. Den här typen av trend är även tydlig i populära vänstertidskrifter och webbtidningar.

Och ja, självklart så är det så att vi bör kunna ta upp frågor kring etik och värderingar också, men när det blir en stor del av kulturen inom den så kallade vänstern att inte se sådana frågor ur ett materialistisk perspektiv så fastnar vi i en liberal diskurs där dylika frågor främst handlar om att ha rätt grundvärderingar vilket leder till att frågorna blir ett sätt att visa sig upplyst och vettig och, i värsta fall till rent klassförakt (minns ni när folk gjorde sig roliga över att SDs väljare har en lägre utbildning än andra väljare?). Detta är inte vänsterpolitik. Vi kan inte bara utbilda bort problemen ifall de grundläggande materiella förutsättningarna fortfarande ser ut som de gör. Om kvinnor och rasifierade fortfarande har sämre ekonomiska förutsättningar. Om olika klasser påverkas på olika sätt av att ta emot nyanlända. För då finns de grundstrukturerna fortfarande kvar som skapade obalansen.

Minns ni under EP-valet? När media slog på stora trumman angående den så kallade ”vänstervågen”. Vad innebar egentligen vänstervågen? Var det S och Vs ekonomiska politik som var omåttligt populär? Nej. Det var MP och FI som växte väldigt mycket vilket alltså ansågs vara en vänstervåg. För att styrka detta så visade de upp diagram som visade på att en majoritet av FIs och MPs väljare också klassade sig själva som vänster.

3289928_2048_1152

Men vänta här. Vad innebar egentligen höger/vänster-skalan? Jag skrev ju ovan om klassintressen. Men här blir det intressant. För både FI och MP är partier som enligt vad de själva uttryckt varken vill klassa sig som höger eller vänster. Det är även partier som inte företräder någon specifik samhällsklass utan fokus ligger på andra typer av frågor. Miljö, jämställdhet och antirasism exempelvis. Och väldigt ofta ifrån perspektiv som antidiskriminering och värderingsfrågor. Det har väljare som, precis som det framfördes under valvakan till EP-valet, ser sig själva som mer vänster än höger. Detta ligger alltså helt i linje med den moderna vänster som i allt lägre grad prioriterar ekonomiska frågor och i större grad prioriterar liberala värderingsfrågor kring acceptans och normer med mera. Vi kan alltså se att synen på vad som är höger kontra vänster har förändrats genom åren. Frågor kring ökad jämställdhet, antirasism etc kopplas starkt ihop med vänsterpolitik. Vad är det för problem med det här då? Jo, problemet blir när det anses räcka med att vara feminist, antirasist, miljökämpe och intresserad av HBTQ-frågor för att få kalla sig vänster. När det inte längre behövs en klasspolitisk dimension vilket jag upplever till viss del redan har skett.

Och det handlar inte om att klass och ekonomi är frågor som är ovanligt svåra. Om den tidiga 1900-talets arbetarklass kunde ta frågorna till sig så tror jag absolut att även den nutida bildade medelklassen som svänger sig med begrepp som intersektionalitet, heteronormativitet etc också kan lära sig det. Nej, det hela handlar om en allmän högervridning av debatten och en liberalhegemonisk diskurs. Det handlar om arbetarrörelsens misslyckande och svårighet att åter tilltala just arbetare och det handlar om en medelklassvänster med goda förutsättningar som inte är i ett särskilt utsatt läge i klassamhället och som därför inte har en lika naturlig ingång till frågorna.

Missförstå inte. Jag tycker mycket om de liberala värderingar angående frihet, jämlikhet, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, antidiskriminering och så vidare. Det är värderingar som styr sådant som hur lagen utformas och värderingar som gärna framhålls som viktiga bland de allra flesta partier men där vi rent konkret inte kommit ända fram när det kommer till hur samhället verkligen fungerar. De liberala vägarna genom lagstiftning och diskussion har inte fungerat helt bra med att införa ett samhälle med lika rättigheter och utan diskriminering i praktiken och jag tror inte att det är möjligt att förändra detta i en nära framtid ifall vi inte också fokuserar på materiell fördelning och ekonomisk rättvisa. Dels eftersom materiella skillnader mellan olika grupper också påverkar normerna och värderingarna i samhället avseende dessa grupper, men också eftersom klassamhället i sig gör att inte alla har samma möjlighet i form av ekonomiskt och kulturellt kapital att vara progressiva och öppna inför att ta till sig nya tankesätt. Det handlar inte om klassförakt från min sida utan om det faktum att en person som har sitt på det torra också har andra möjligheter att vara uppmärksam och accepterande inför nya tankegångar samt att kunskap och bildning, vilket behövs för att komma i kontakt med nya infallsvinklar, också är klassprivilegier. En ökande konservatism hänger ofta samman med ekonomiska kriser och oro inför framtiden.

Nu har jag pratat om extremhögern och om (den liberala) vänstern. Men hur är det egentligen med den klassiska högern? Vad gör de? Jo, de sitter i riksdagen, svenskt näringsliv, Timbro och i styrelsen för riskkapitalföretag i välfärden. De håller sig borta från politiskt tjafs mellan och inom partier och ser till att regeringen inte bygger upp välfärdsstaten för mycket. Och sen skrattar de.

Ja. Ni vet.

Hela vägen till banken.

Om klass, normer, identitetspolitik, marxism med mera.

Kanske lite sent på bollen nu men jag vill ändå skriva om det som hände på instagramkontot kvinnohat och diskussionen därefter. Men framförallt vill jag prata om klassanalys och identitetspolitik.

För er som missat vad som hänt ger jag en snabbgenomgång: Instagramkontot kvinnohat hade personerna bakom Instagramkontot klasshat som gästskribenter. De skrev om begreppet ”klassism” såhär:

Klassism är en förtryckande struktur precis som sexism, rasism, ableism och heterosexism. Till vardags kommer det förpackat i negativa attityder riktade mot personer från under- och arbetarklassen, men också mot sådant (språk, kulturer, livsstilar, yttre attribut etc.) som förknippas med ”lägre samhällsklasser”. Att överhuvudtaget tala om lägre samhällsklasser är också ett uttryck för klassism. I det här fallet kommer vi däremot att tala om just lägre samhällsklasser. Det gör vi enbart för att förtydliga att medelklassen är den dominerande och normgivande klassen, som andra samhällsklasser får stå tillbaka för. Eftersom medelklassen är den normgivande samhällsklassen uppfattas de sociala och kulturella kapital, som förknippas med lägre samhällsklasser, per automatik som lite sämre. Det är med andra ord medelklassens tolkning och definition av de lägre samhällsklasserna som formar under-och arbetarklassens självbild.

white_trash

Exempel på ”klassistisk” stereotyp.

Detta fick stark kritik på grund av hur klassförtrycket beskrevs som en fråga om förtryckande normer men ignorerade det materiella förståendet av klass och tja, kritiken av klassamhället i grunden. Marx! Skrek flera. Läs Marx! Många, inte minst på mikrobloggen twitter reagerade över hur resonemanget fick det att låta som att målet med klasskampen är att medelklassen ska acceptera arbetarklassens normer. Detta ledde bland annat till att Paula Dahlberg skrev följande på Politism:

Att göra klassfrågan till en fråga om identitet är felaktigt på så många plan, men att diskutera klassfrågan utan att använda sig av kapitalismen som begrepp är verkligen helt off. Det visar på en liberal rörelse som vill flirta med arbetarklassen genom att snacka klass utan att ha någon förståelse för vad klass verkligen är.

Klass är inte bara en fråga om vilka kläder som är på modet, vilka resor en borde åka på eller att ha den senaste tekniken. Klass handlar om kapitalistiska strukturer, strukturer skapade för att vi ska konsumera och för att konsumera måste vi arbeta. Klass handlar om vem som får ta vilka jobb, hur säkerheten ser ut på dessa jobb, om vilka som går in i väggen, får arbetsskador eller till och med dör på sin arbetsplats. Klass handlar om vem som måste sjukskriva sitt barn från skolaktiviteten för att det inte fanns pengar till matsäck, eller neka barnet ett kalas på födelsedagen för att det inte finns pengar till att bjuda barnets vänner på tårta. Klass handlar om vilka som har förutsättningen att hålla sig friska, få rätt vård eller betala sina mediciner.

Marx!

Marx!

Jag håller helt med Paulas och många andras kritik av hur klassfrågan avhandlades och resultatet av att låta klass handla om normer och strukturer istället för tillgångar och plats i produktionen. Men med det sagt så tror jag att det finns fler nyanser än så i den här diskussionen. För även om jag personligen är sjukt trött på att när klass väl diskuteras inom den så kallade intersektionella rörelsen så är det på detta sätt, så anser jag inte att det nödvändigtvis är fel att prata om klassnormer så länge detta inte är på det enda eller främsta sätt som klass avhandlas på. Det är klart att det kan vara intressant att till exempel titta på vilka normer som finns inom olika grupper och hur de går att koppla till klass så länge som vi är på det klara med att normerna varken är orsaken till, problemet eller lösningen i klassfrågan.

Men det är här det börjar bli intressant. För även om väldigt många reagerade på hur klass gjordes till så kallad identitetspolitik så är det mycket sällan som folk kommer med samma kritik angående den feministiska eller antirasistiska rörelsen. Och gör de det så får de räkna med att bli lynchade.

Minns ni när vi diskuterade identitetspolitik sist? När Åsa Linderborg skrev krönika i Aftonbladet där hon sågade identitetspolitiken vid fotknölarna och människor som på olika sätt var engagerade i social justice-frågor blev skitförbannade, i vissa fall av rimliga skäl och vissa av orimliga skäl. Ett av de mer orimliga skälen var de som antog att identitetspolitik = vissa specifika frågor så som antirasism eller transfrågor och att det enda som inte var identitetspolitik var klasskampen.

Det här säger något om den svenska social justice-rörelsen när många ser identitetspolitiken som det enda sättet att driva dessa frågor. Och för att förtydliga, och jag vet att vissa kommer välja att skita i detta förtydligande för att de vill misstolka, så använder jag här begreppet ”identitetspolitik” på ett neutralt sätt. Dvs det behöver inte vara något genomgående dåligt vilket jag även förklarade ovan angående klassfrågan. Vad jag däremot reagerar på är den fortsatta föreställningen om att klass bör vara realpolitisk och andra frågor är identitetspolitik per se. Även många som kallar sig marxister verkar resonera på ett sådant sätt. Jag kallar mig för marxistisk feminist, men jag ser mig även som marxistisk antirasist. Det innebär inte att jag helt avfärdar att det finns skadliga normer så som könsnormer och vithetsnormer. Men det innebär att jag anser att såväl sexismen som rasismen vilar på en materialistisk grund. De som sitter på ägandemakten är främst vita män. Vithetsnormer och förtryckande könsnormer är främst ett utfall av just makt, ägande och kapital, koncentrerade till vita och män, på samma sätt som klassnormer är ett utslag av klassamhällets vara och de övre klassernas ägande av kapital.

omgwtf

Och det är här jag tycker det blir märkligt. För, som sagt, precis som att jag inte tycker att det är fel i sig att prata om normer gällande klass, så tycker jag inte heller att det är fel att prata om rasistiska och sexistiska normer. Men! Jag som marxistisk feminist och antirasist undrar ofta varför normer verkar vara ledordet i dessa kamper i sådan utsträckning att normer och identitet anses vara allt vad dessa kamper handlar om. Jag funderar på vad all den ilska som mötte Klasshats texter om klassism är när hela social justice-rörelsen nästan aldrig tar i frågor kring konkret makt, ekonomi och ägande. Eller diskuterar omfördelning som strategi, utan pratar om normbrytande och livsstil som det absolut mest radikala och subversiva som går att göra.

Veckans tema: Att vara feminist eller att feminista.

Jag och Amra skriver denna veckan om temat ”att feminista”.

Jag tänkte först att redogöra lite för vad jag upplever som problemet med den moderna feministiska rörelsen, en rörelse som i takt med att bli allt mer populariserad också drivs bort från det politiska till att bli mer av en identitet, inte minst bland unga feminister. Jag har tidigare skrivit om feminism som livsstil här. Feminismen tycks i många fall ha blivit en parad i rosa balonger, enhörningar och glitter. Där färgat armhålehår, feministmerchandise i form av halsband och t-shirts är givna komponenter. Hyllningar av kända popidoler som på ett och annat sätt uttalat sig feministiskt. Och även om jag visserligen inte ser något fel i tidigare nämnda företeelser så undrar jag ofta vad kampen har tagit vägen. Visst att vi ska kunna ha kul och som den anarkistiska feministen Emma Goldman sa ”A revolution without dancing is a revolution not worth having” men det kommer till en viss gräns där revolutionen övergår till att bli mer dans än vad det är revolution och då kommer det till frågan vad vi egentligen vill uppnå och hur vi hade tänkt att uppnå det.

img-thing

När våra ”feministiska idoler” är mer ”idoler” än vad de är feminister så säger det en del om den moderna feminismen. Feminismen har på många sätt blivit en trendig urban accessoar. Och det är väl där som jag vill komma in på frågan om att ”feminista” det vill säga hur en gör feminism. För vem som helst kan kalla sig för feminist, oavsett om det är Anna Kinnberg Batra, Blondinbella, Nicki Minaj, Kungen eller Fan och hans moster. Men vad gör det egentligen för skillnad ifall de inte gör något konkret för att förändra något? Om det bara handlar om att säga och tycka saker. En del av positioneringskulturen, att positionera sig i frågor, ofta ytligt, utan djupare analys. Ju kändare du redan är desto mer kommer du hyllas för de mest självklara påståenden eller enklaste etiketter att sätta på dig själv. Att säga och kalla sig för rätt saker blir viktigare än vad du faktiskt gör. Att använda rätt språk och uttrycka rätt åsikter gör dig till den bästa sorts feministen i andras ögon utan att du egentligen rör ett finger för att åstadkomma något i verkliga livet. Interna diskussioner om varför vi ska använda ”en” istället för ”man” på grund av hur mansnormen har präglat språket osv.

Jag vet att det förmodligen kan uppfattas som kontroversiellt för vissa, men jag har mycket mer respekt för de som gör saker, organiserar sig, jourar på kvinnojouren, går mer i aktionsgrupper eller formulerar strategier för att få igenom förändringar, ja helt enkelt som feministar, även om de inte kan det för tillfället mest korrekta och inkluderande uttrycken. Ja jag har mer respekt för dem än vad jag har för den feminist som uttrycker sig korrekt och vet vad alla olika begrepp betyder men som inte gör annat än att sitta hemma och positionera sig på rätt sätt på twitter.

Så hur feministar du?

Vilken relevans har klass inom feminismen?

Som jag skrivit om tidigare så anser jag att dagens feminism i mångt och mycket är en medelklassrörelse. Även inom den så kallade intersektionella feminismen så är just klass en blind fläck. Vi är dock några stycken vänsterfeminister aktiva i den internfeministiska diskussionen som ivrigt påpekar att klassperspektivet är viktigt att vara medveten om vilket har lett till ett visst intresse och nyfikenhet även bland vissa klassomedvetna feminister. Vad innebär egentligen klassperspektivet inom feminismen, och vad har det egentligen för relevans? Det här inlägget syftar till att medvetandegöra de feminister som är osäkra på vad klassperspektiv inom feminismen kan innebära men nyfikna på att lära sig mer.

Först av allt kan vi ta upp vad som brukar kallas för ”identitetspolitik”. Könsnormer. Pratar vi om könsnormer så bör vi vara medvetna om att dessa inte är samma för alla och kan variera mellan olika grupper i samhället, inte minst inom olika klasser. Mansnormen ser inte helt likadan ut inom arbetarklass, medelklass och överklass och en av det tydligaste exempel på detta är att män från de övre klasserna har större svängrum för att bryta emot manlighetsnormer avseende utseende, intressen och agerande. Män från övre klasser har nämligen andra metoder för att erhålla status så som ekonomiskt eller kunskap/utbildning. Samma sak gäller för kvinnorollen då denna ser annorlunda ut beroende på socioekonomisk klass. Men där är det inte lika tydligt i fråga om vem som har mest svängrum att bryta mot koder och normer. I visst hänseende kan arbetarklasskvinnor anses ha större utrymme för att bryta mot vad som anses kvinnligt agerande. Det finns mer ingående och välformulerade beskrivningar av hur klass och kön interagerar när det kommer till normer. Exempelvis Fanny Ambjörnssons böcker ”I en klass för sig” och ”Rosa, den farliga färgen”. Vad som är viktigt att vara medveten om är dock att när som du pratar om könsnormer så kan det vara så att du utgår ifrån den grupp du själv tillhör och att de normer som du utgår ifrån inte gäller inom alla klasser.

När vi lämnar normfrågorna bakom oss så uppstår även fler relevanta sätt att se på klass, kön och jämställdhet. Exempelvis när det kommer till realpolitiska förslag för att uppnå jämställdhet så kommer dessa att påverka olika grupper i samhället på olika sätt. Politiska förslag och reformer med syfte att öka jämställdheten är helt enkelt inte klassobundna. Rut-avdrag kanske hjälper den övre medelklassens kvinnor att dela mer lika på hemarbetet men det gynnar knappast kvinnan som jobbar som undersköterska, ändå är hon med och betalar för det. Att öka andelen kvinnor i styrelser kommer främst att gynna de kvinnor som över huvud taget har möjlighet att hamna i en styrelse. När det kommer till delad föräldraförsäkring och diskussionen kring hur heterosexuella par visst har råd att dela så utgår folk ofta ifrån att kvinnan har ett fast jobb och tjänar relativt bra. Hur det fungerar för kvinnor som exempelvis är timanställda inom vården och hur dessa ska få en bättre ekonomisk möjlighet att dela på föräldraledighet så diskuteras det sällan på samma sätt. Istället fokuseras det ofta på skuldbeläggning av individuella ”val” eller att lagstadga ledigheten lika för bägge föräldrar.

Ett annat exempel är det stora fokuset och intresset för könsroller och normer som finns inom den moderna feminismen både när det kommer till barnuppfostran men också hur en som vuxen/ungdom bryter mot normer i vardagen. Att se normfrågan som den viktigaste och intressantaste frågan är också ett tecken på medelklassfieringen inom feminismen. Det visar på att du kanske inte upplever problem som låg lön och slitsamt arbete eller har större risk för skador, stress och sjukskrivning. Något som påverkar kvinnor i de lägre klasserna mest då de är mer utsatta för detta än såväl män (oavsett klass) som kvinnor inom högre klasser. Den ekonomiska skillnaden mellan män och kvinnor är mindre påtaglig inom medelklassen vilket resulterar i att fokus på just ekonomi ofta tonas ner inom medelklassfeminismen. När det väl diskuteras handlar det främst om ”lika lön för lika arbete” eller hur kvinnor ska kunna ta plats inom mansdominerade och högavlönade områden, men mindre om att öka lönen inom kvinnodominerade låglöneyrken.

Det kan även vara en viktig infallsvinkel när jämställdhet inom relationer diskuteras, för en vit medelklasskvinna som lever ihop med en vit medelklassman så blir könsaspekten den enda aspekt som ses som maktförskjutande. Men om vi tänker oss att den ena eller andra i relationen är av en lägre klass, blir rasifierad eller tillhör en annan underprivilegierad grupp så ser maktrelationen förmodligen annorlunda ut och att då bara fokusera på könsaspekten kan bli väldigt missvisande.

Det finns såklart mycket mer intressanta aspekter av hur klass och kön samverkar, men som första steg i att fundera över klassperspektivet när det kommer till feminism så tror jag att det här kan vara en bra början.

Veckans tema: Decemberöverenskommelsen

Idag skriver jag och Amra om det politiska läget igen.

Det har nu framkommit att det inte blir något nyval och ja, mina känslor är blandade. Å ena sidan en enorm lättnad över att slippa nyvalet och allt vad det kan innebära. Kampen mot fascism och högerpolitik får lov att fortgå utan att kännas lika akut för stunden. Vi får tid att tänka efter innan vi handlar, att bygga upp vår rörelse. Å andra sidan innebär en uppgörelse mellan blocken att SD kan vinna poäng som ”det enda oppositionspartiet”, som underdogs. De mot ”sjuklövern”. Deras världsbild blir än en gång bekräftad.

Så vad händer nu? Vad ska vi göra för att hindra utvecklingen mot höger och extremhöger? Min uppfattning är att vi måste börja fokusera mer på vad vi vill, vilka mål vi vill uppnå och vad vi vill förändra istället för att bara fokusera på vad vi inte vill och vilken väg vi inte vill gå. Vi kan inte bara vara emot utan vi måste även vara för: För ett mer solidariskt samhälle, för jämställdhet, ökat inflytande på arbetsplatser, för en bättre arbetsrätt och bättre arbetsvillkor, för att alla som arbetar i sverige ska ha samma lönevillkor så att utländsk arbetskraft inte utnyttjas för lägre lön vilket även resulterar i att lönerna för inhemsk arbetskraft pressas ner, för att alla ska ha samma möjlighet att få en inkomst oavsett bakgrund, för att rätten till arbete ska komma före skyldigheten att söka arbete som inte finns, för minskad bostadssegregation, för minskade klassklyftor.

ta168a17

Vad som har hänt i det nutida politiska klimatet är en benägenhet till triangulering, det vill säga rött och blått, vänster och höger har närmat sig varandra i någon slags gemensam vilja att locka ”mittenväljarna”, någon slags uppfattning kring att vänster och höger inte längre är relevanta i politiken, att andra skalor anses viktigare. Något som till viss del manifesterats genom den överenskommelse som nu gjorts. Samtidigt har det bildats en ökad polarisering mellan konservativa och liberala, mellan de som vill hålla kvar vid gamla normer kring könsroller och som hetsar mot personer som inte uppfattas vara ”riktiga svenskar” samt de som uppmanar till normbrytande och som betonar strukturell rasism. Två grupper som radikaliseras åt olika håll i allt högre grad mot en situation där de överhuvudtaget inte kan förstå varandras diskurser. Den ena gruppen enas i ett gemensamt hat mot andra kulturer. Den andra enas i ett gemensamt hat mot den första gruppen. Rasisterna vinner problemformuleringsprivilegiet då deras frågor hamnar i fokus för diskussionen, och på så vis uppfattas också de som de enda vilka anses komma med några lösningar.

Jag tror att det är nödvändigt att vi som ligger till vänster om socialdemokratin visar på att även vi är i opposition, att vi har visioner om hur ett bättre samhälle ska se ut, att vi inte bara motsätter oss rasismen och fascismen utan även den högerpolitik och nyliberalism vilken utgör grogrund för osäkerheten i vilken rasismen rotat sig. Vi måste visa på att vi är emot den utveckling vilken skapar ett prekariat med osäkra arbetsvillkor, något som slår mot alla de grupper som redan har det svårt. Kvinnor, personer med utomeuropeisk härkomst och inte minst personer med bakgrund i lägre klasser.

Men vad ska vi då göra emot rasismen? Bör vi inte markera emot den och visa på att den är oacceptabel?
Jag läste nyligen en väldigt bra krönika i ETC av Valerie Kyeyune. Den sammanfattar bra vad jag anser behövs i den antirasistiska kampen vilket också går hand i hand med vad som behövs mer av i allmänhet. Vi behöver mer av krav på strukturella lösningar som minskar de rasistiska tendenser vilka finns i hela samhället, oavsett om det är inom eller utomparlamentarisk kamp vi sysslar med. Facklig eller partipolitisk. Demonstrationer eller insändare. Fokus på vad vi vill uppnå istället för enbart vad vi är emot. Vad vi är för. Detta är grundläggande för att på ett framgångsrikt sätt krossa rasismen.