Månadsarkiv: juli 2016

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Den goda medelklassen, den goda vänstern

Är en ”oberoende anständig” medelklass något att värna om? Om du frågar Malin Nauwerck så är den det. Hon har nämligen skrivit en artikel i tidningen flamman om nättiningen KIT som politiskt beskriver sig som just ”oberoende anständig” och som ofta publicerar opinionsbildande texter där de står upp för feminism och antirasism men aldrig tar ställning kring frågor om ekonomisk fördelning eller klassintressen.

Nauwerck skriver:

Det är rätt tydligt att det genom KIT skrivs fram en idealiserad, modern medelklassidentitet. Mellan ”Så gör du ditt eget smör” och ”Saker folk säger till läkare” bekräftas läsarnas världsbild genom lättlästa, fluffiga nyheter i den filterbubbla som rymmer en ”ung, urban och uppkopplad publik”

Den moderna medelklassidentiteten beskylls ofta för självupptagenhet och blindhet inför egna privilegier. Oavsett om det stämmer är i dagens läge en ”oberoende anständig” medelklass, en medelklass att värna om.

Att det är viktigt med feminism och antirasism och att ”anständighet” i dessa frågor är bra hoppas jag att de flesta förstår att jag håller med om.

Men att det räcker för att motverka hatet på nätet och andra delar av samhället ifrågasätter jag. Tvärtom så tror jag att den nya politiska skiljelinjen med ”konservativa” rasister och sexister på ena sidan och goda, snälla anständiga (medelklass) på andra, där just frågor kring klass och ekonomisk rättvisa inte anses viktig och där den ”goda” vänstern och de ”goda” liberalerna knyter sig samman mot de ”okunniga” rasisterna snarast är till fördel för den första gruppen än något produktivt för oss. Jag vill inte ha en amerikansk politisk skiljelinje mellan liberaler och konservativa där bägge i slutändan för högerpolitik och vänstern sluter sig upp bakom liberalerna eftersom de i alla fall är proggrsiva i frågor som rör kvinnor, hbtq och svartas rättigheter. Där liberal har blivit lika med vänster eftersom den riktiga vänstern har kapitulerat.

Vi har redan nu en situation där vänstern blivit allt mindre klassintresserad och börjat smälta ihop med ”oberoende anständig medelklass”. För visst är det väl så att allt inte var bättre förr och många frågor som tidigare inte drevs har kommit på agendan. Men samtidigt har analysen från vänster förändrats till att vara mycket mindre inkluderande där kamp har bytts ut mot godhet och solidaritet är något som kommer uppifrån snarare än något mellanmänskligt. Från att vara en rörelse där klassen skulle ena människor med gemensamma intressen till gemensam kamp vilket skulle generera solidaritet mellan olika folk så har det blivit en rörelse för de priviligerade som vill vara förstående och stå upp för ”de utsatta”. En klapp på huvudet, men också en situation där vit akademisk urban medelklass har tagit tolkningen över vilka som räknas som utsatta och inte. Där de vars frågor som inte drivs av de goda och anständiga riskerar att lockas över av de konservativa. För hur kan man annars förklara varför så många bland de lägre klasserna lockas av konservativa rörelser som SD, IS, Tea party rörelsen, Gyllene gryning eller Donald Trump? Varför misslyckas vänstern gång på gång att organisera dessa människor?

En gissning är ju att de inte känner sig särskilt inkluderade av den goda, anständiga medelklassen och deras defenition av utsatthet och förtryck.

Därför ifrågasätter jag om oberoende anständig media är något att värna om. Om vi sätter vår ribba så lågt att vi accepterar hur kampen mot fascism och rasism blir på bekostnad av klasspolitik för att vi vill inkludera liberaler och värna om de ”oberoende anständiga”.

Det handlar inte om att vara mest radikal eller att se klass som det enda viktiga. Men att utesluta klass är att exkludera en stor grupp från vår ”fina rättvisekamp” och blunda för hur ökade klyftor är en betydande variabel för hur den konservativa rörelsen vi ”anständiga” så gärna vill motverka lyckas få makt.