Månadsarkiv: maj 2016

Högern räds en vänster utan moralpredikningar

Ingen har väl missat högerns högljudda kritik av ”identitetspolitik”. Fokuset ligger ofta på att vänstern är fånig, att nu får man inte säga vad man vill i det här jävla landet och är själv i regel precis lika tramsig som den identitetspolitik som de säger sig kritisera. Ja, jag säger ”lika tramsig”. Men nog om det just nu.

En vanlig reaktion och tankegång från fellow kamrater vänster ut är att ”om högern kritiserar det så är det rätt!”. Det är ett farlig och antiintellektuellt förhållningssätt där vi dansar helt efter högerns pipa, fast baklänges och spegelvänt. Där vi lägger de egna analyserna på hyllan och reagerar på andras politik snarare än tar första steget. För även om högern är väldigt glada att kritisera ”radikala kulturanalyser” och individfokuserade moralpredikningar så är den formen av fokus och politik helt ofarlig och i värsta fall spelar dem rakt i händerna. Om det är något som får människor utanför den kulturpolitiska vänsterbubblan att reagera med obehag så är det just de stenhårda morlapredikningarna och ett språk som ingen förutom de mest insatta förstår sig på. Jag vill inte ägna mig åt konspirationsteorier, men det är nästan så att man undrar om detta inte är exakt vad högern, oavsett om de befinner sig på den konservativa eller libertarianska sidan, vill åt. En vänster som majoriteten av arbetarklassen (och befolkningen i allmänhet) inte förstår sig på och en höger som kommer med ”rätt” kritik.

Vad som i verkligheten är skrämmande för högern är tanken på en vänster som i regel lyfter huvudet ifrån kulturen och livsstilarnas moln, tittar uppåt och ifrågasätter maktens korridorer. Som likt en enda stor organiserad Katniss Everdeen funderar ut vem den verkliga fienden är och riktar pilen uppåt mot himlen. Varför skulle borgerliga ledarskribenter i landets största tidningar egentligen bry sig ett jota om vad några kolumnister i, för utomstående folk, obskyra vänstertidskrifter tycker om vilka kläder som är okej, vilken kultur som är problematisk eller hur man ska uttrycka sig? Jo, för att det är en ofarlig fråga och de vet att de kommer få fler ryggdunkningar än vad de kommer att få skit om de tar upp det. ”Nu har det väl ändå gått för långt” skriver de och folk står som nickedockor.

Att istället bemöta vänstern när det kommer till frågor så som låga löner, nedskärningar i välfärden eller pengar som försvinner till skatteparadis skulle vara direkt farligt. Då skulle de inte längre ha majoriteten med sig utan mot sig. Då skulle de bli granskade, ifrågasatta. Då hade de inte längre kunnat peka ut vänstern som ”kultureliten som pratar över huvudet på vanligt folk” eftersom det skulle peka ut dem som (försvarare av) den verkliga eliten. Varje populists verkliga mardröm!

Mitt syfte är inte att skriva ännu en text om den hemska identitetspolitiken utan att peka ut vad som händer när man lägger all sin politiska kraft på ett kulturkrig dömt att förloras. När vänstern grabbade åt sig diskussionen om kulturen och i gengäld lät högern få veto om ekonomin så var det vi som drog den stora nitlotten. Då den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet kulturell hegemoni (ett begrepp som i betydelse är nära besläktat med postmoderna begrepp så som normer, strukturer och diskurs) så menade han att det är den härskande klassen som sitter på makten över kulturen och vad som anses korrekt. Det kan tyckas ologiskt i en tid där det ”politiskt korrekta” sägs komma vänster ifrån. Men samtidigt är det just det ”politiskt korrekta” som sällan eller aldrig utmanar på djupet och det är också den diskussionen som drivs och uppmuntras höger ifrån.
Att diskutera normer, kultur och individer utan att diskutera makt är som att enbart försöka ansa topparna på det stora träd som vi kallar orättvisa och strukturellt förtryck. I förlängningen kommer förtrycket inte utmanas mer än dess yttre form.