Månadsarkiv: april 2016

Att bygga sin analys av klass på normer och diskriminering är inte att ha en klassanalys

Jag hamnade nyligen i en diskussion om vad som är en bra klassanalys vilket fick mig att tänka på hur diskussionen om klass har förändrats den senare tiden.

Den så kallade ”intersektionella rörelsen” har länge diskuterat frågor kring feminism och antirasism utifrån sådant som normer, kultur, identitet, diskriminering med mera. Det är antagligen på grund av sådana frågor syns och märks tydligt i vardagen medan frågor som påverkar ojämlikhet mellan olika grupper blir svårare för många att greppa och koppla till rasism och sexism. För hur lätt är det för folk att se kopplingen mellan låga löner inom vård och omsorg med kvinnors status i samhället när liberalismen lärt oss att vem som helst kan bli vad som helst bara de anstränger sig lite? Eller hur enkelt är det att koppla bostadsbrist, segregation och en arbetsmarknad med hård konkurens till att människor med visst utseende och bakgrund pekas ut som problem?

Då blir det enkelt att förklara allt med några vagt definierade normer som ligger som en dimma över oss och helt av egen kraft styr strukturen.

När det kommer till klassfrågor kan jag dock tycka att det borde vara betydligt enklare för alla och envar att se hur det är klasstillhörigheten i sig och vad den bygger på i hänseende till lön, arbete och plats i produktionen som påverkar livsvillkoren. Att se hur själva klassamhället som sådant är en konstruktion som ligger bakom de problem som uppstår för personer på klassamhällets botten. Tyvärr är så inte alltid fallet.

För många av de som har sin politiska skolning inom den intersektionella rörelsen så tycks det finnas en benägenhet att analysera ojämlikhet av olika sorter efter en likadan mall. Genom att först lära sig analysera en specifik fråga, ofta feminismen, så lär man sig att analysera andra genom att helt sonika byta ut frågan mot en annan och analysera den på samma sätt. Detta blir särskilt tydligt när det gäller frågor som man inte är speciellt insatta i men känner sig manad att ”inkludera” i den intersektionella analysen.

Därmed analyseras alla frågor, även klass, automatiskt utifrån att orättvisorna härstammar från en norm som bygger på den förmodade priviligerade gruppen vilket resulterar i att den underpriviligerade gruppen utsätts för diskriminering och steriotypisering utifrån sin tillhörighet. Klass blir på så vis en fråga om ”diskriminering mot arbetarklassen”, klassisism (aka klassförakt) och ”medelklassnormen”. Att se klass utifrån materiella förutsättningar anses mossigt och gammalt. Att diskutera normer och identitet ses som nytt fräscht och (post)modernt.

Låt mig utveckla. Givetvis finns det klassnormer, diskriminering utifrån klasstillhörighet och klassförakt. Men detta är ett resultat av och inte en orsak till klassorättvisor. Att kämpa emot klassnormer, klassförakt och diskriminering utifrån klasstillhörighet med någon slags föreställning om att målet är att alla klasser (och klassuttryck) ska accepteras och leva sida vid sida kommer inte att lyckas. Dessutom är frågan om det verkligen är så mycket bättre med ett klassamhälle bara för att arbetarklassen ”accepteras” och normerna löses upp. Om vi diskuterar klass som en diskrimineringsfråga hamnar vi även i den liberala iden om att jämställdhet är ett samhälle där klassklyftor finns men ”alla ska kunna göra en klassresa”. Något som all empiri visar på inte fungerar. Ju större klassklyftorna är ju mindre rörlighet finns det och ju svårare är det för de med ”fel” bakgrund att välja en annan bana än sina föräldrar.

Att bygga sin syn på klassorättvisor utifrån normer och diskriminering är inte att ha en klassanalys. Då kan man faktiskt hellre låta bli att uttala sig i frågan, erkänna att det inte är en fråga man kan något om och lämna den till de som har bättre koll på saken.