Månadsarkiv: december 2015

Konsumtionssamhälle eller produktionssamhälle.

”Så minskar du som konsument ditt ekologiska fotavtryck!” ”Vi konsumerar alldeles för mycket” ”Fler borde konsumera på ett mer ansvarsfullt sätt” ”Det är inte svårt att dra sitt strå till stacken”.

Vi har nog alla hört det. Floskler om hur vi konsumerar allt för mycket och hur vi måste dra ner vår konsumtion eller i alla fall ändra den för miljön, djuren och mänsklighetens skull. Och självklart är det på ett sätt helt korrekt att det samhälle som uppmanar till ständig konsumtion leder till en massa skit. Sättet som varor produceras på för att hålla uppe konsumtionen är inte bra för miljön, slit och släng-kulturen som skapar sopberg när vi vill ha den nyaste mobiltelefonen varje år, urusla vilkor och låga löner till slavarbetare i tredje världen för att hålla nere lönerna, kött och mjölkindustrin med mera.

Missförstå mig inte. Egentligen tycker jag att det på ett moraliskt plan är bra att välja veganskt och bra producerat. Vad jag däremot vänder mig emot är den enorma tilltron inom stora delar av vänstern som finns till konsumtionsmakt och medveten konsumtion. Som när människor sorgset uttrycker att ”om fler bara kunde välja att…” eller ”det är ju inte SVÅRT att välja klimatsmart” ”alla kan om de vill!”. Resultatet blir demonisering av individer som väljer fel.

Kära vänstermänniskor som resonerar såhär. Inser ni inte hur liberalt individfokuserat det här är? För att inte tala om hur ni verkar anse att kapitalismens inneboende problem (miljön, djur och människor exploateras i profiten namn) enbart kan lösas på kapitalismens egna premisser (förändra efterfrågan på varor genom individuell konsumtion). Det är en analys värdig en nyliberal.

Och om vi nu tittar på vad som faktiskt i grunden skapar problemen med miljön, djurs och arbetares situation så är det ju i grunden inte konsumtionen utan produktionen. Det är produktionen som skapar utsläpp, producerar miljöfarliga slit och slängprodukter, som använder sig av dålig djurhållning och som utnyttjar billig arbetskraft. Att använda konsumentmakt är ju såklart i teorin en möjlig lösning. I teorin. Men i praktiken så funkar det sällan eftersom för få deltar och OM det fungerar så är det ett trubbigt verktyg som inte nödvändigtvis ger rätt resultat.

Väljer många bort en produkt så är det inte säkert att producenten tänker ”ah, folk köper inte min produkt för att den tillverkas under etiskt tveksamma metoder, bäst jag ändrar på det” och även om den gör det så är det en metod som tar lång tid.

Vad jag menar är att det behövs förändring på en högre och bredare nivå. Som inte påverkas av konsumenters nycker eller kan omstyras av företagen genom reklam och prissättning.

Jag syftar på lagstiftning och ökad politisk styrning av produktionen. Både när det kommer till vad som produceras, hur det produceras och i vilken utsträckning. Jag vill inte ha ett samhälle med fler bra produkter att välja på utan ett där jag inte ska kunna välja dåliga produkter. Där ”vi” inte tillåts producera dåliga produkter. Hur kan vi köpa en analys där jag som individ anses mer skyldig till miljöförstöring om jag köper en viss vara än vad butiken som säljer den eller inte minst producenten som producerar den är? Där vi ofta pratar om onödig konsumtion men nästan aldrig om den onödiga produktionen som gör konsumtionen möjlig?

Så istället för att komma med 7 enkla tips på hur du kan göra skillnad i din vardag så vill jag komma med tre, kanske mindre enkla tips men desto mer effektiva i längden:

1. Analysera

2. Kritisera

3. Organisera.

Annonser

Allting går så bra nu enligt vänstern.

Det verkar nu vara något förekommande bland många personer inom vänstern att tala om hur ekonomin går så oerhört bra just nu. Hur vi lever i en tidsålder där alla har det bättre än någonsin och inget att klaga på samt hur tillväxten ökar som aldrig förr.

Och, ja. Jag vet att detta är en reaktion, ett svar på brunhögerns påståenden om systemkollaps och ekonomiska svårigheter för samhället att ha råd med invandringen. Men när diverse vänsterfolk framför denna reaktion som om de vore Johan Norberg som skulle förklara varför mer marknadsekonomi är en bra grej, ja då känner jag att folk kanske borde fundera mer än en gång på vad de egentligen håller på med. För vem gynnar det egentligen att prata om tillväxt och ökning av företagens intäkter utan att nämna vilka som får ta del av dessa eller hur det faktiskt fördelas? Vem kommer tycka att vi är trovärdiga när vi senare vill kritisera det ekonomiska systemet om vi är så noga med att banka in att ”allt går så bra nu”? Sverige är fortfarande ett av de länder där klassklyftorna ökar som mest och givetvis är det inte så att den svenska staten har kunnat utnyttja allt mer resurser i samma takt som företagens vinst ökat. Så vad är det som går så bra nu? Inte är det socialismen i alla fall. Vi har haft problem med en välfärd som nedmonterats och unga människor på många sätt fått det sämre än sina föräldrar.

Detta beror såklart inte på den ökade invandringen utan på den ekonomiska politiken. Något vi såklart bör vara tydliga med att påpeka. Men det faktum att det inte är invandringen som är det stora problemet i svensk ekonomisk politik innebär inte att det är en vettig grej för vänstern att hylla marknadsekonomins segrar i sitt ständiga sökande efter ökad profit bara för att knäppa högerns dystopiker på näsan.

Ett stort problem med dagens vänster är att vi är reaktiva snarare än aktiva. Vi är snabba på att peka ut problem med andras problembeskrivningar eller ta avstånd från andras förklaringar men betydligt sämre på att komma på egna. Vissa tycks välja den totalt motsatta ståndpunkten mot sin motståndare utifrån vad den säger i stunden för att i efterhand komma på argument snarare än att fundera ut vad de faktiskt tycker i frågan utifrån den egna ideologiska kompassen. Om SD älskar Lucia så måste vi avsky det, om högern tror att samhället kommer att kollapsa så måste vi hitta argument för att allt är frid och fröjd. Trots att allt inte är frid och fröjd och trots att den inställningen går tvärtemot vad vi tidigare ansett.

Jag ser väldigt lite djupare analyser av det politiska läget bland mina meningsfränder och det gör mig oerhört trött. Att vänstern redan liberaliserats under lång tid gör inte saken bättre. Men jag blir ändå något konfunderad när människor som i vanliga fall inte tvekar att kalla mig borgerlig för att jag inte är autonom och för att jag är med i ett parlamentariskt parti helt plötsligt anammar de mest ekonomiskt liberala analyser för att de anser att de passar just då för att argumentera i just den frågan. Så jag undrar mest bara: Hur tänker ni? Hur kommer vi vidare? För det här funkar inte.

Trams om identitetspolitik döljer relevant kritik.

Jag inser att jag har hoppat på det här tåget lite sent nu i ett klimat där allt ska ske direkt, men eftersom det är en fråga som ständigt är aktuell på något sätt så skriver jag om det ändå.

Okej, identitetspolitik. Åsa Linderborg skrev en text om Kungliga Operan och deras affisch. Jag tänker inte gå in närmare på affischen i sig och vilka problem som finns med den. Det finns det nog andra som kan göra bättre. Men jag tycker att Linderborgs analys är märklig och liknar någon slags extremliberal ”allt är okej och inget ska få kritiseras”. Det är måhända inte vad hon menar, men resonemanget landar där när hon framför att ”kränkthetskulturen vi lever i är förödande för den konstnärliga friheten”. För var går gränsen? Vem bestämmer vad som är rimligt att kritisera och vad som är rimligt att i efterhand plocka ner? Självklart kan man argumentera för att ”just det här tycker jag inte är så farligt” (även om jag kan tycka att det blir en rätt så respektlös ståndpunkt om många människor faktiskt känner sig obekväma med bilden). Men då kan man inte dölja det bakom ord om ”konstnärlig frihet”. För med samma ord kan vi legitimera exponering av ”konst” från personer som Dan Park i det offentliga rummet, och det tror jag inte de flesta tycker är så rimligt. ”Den värsta formen av censur är självcensur” skriver Linderborg, utan att reflektera över att självcensur är något som vi alla praktiserar dagligen i större eller mindre utsträckning för att över huvud taget kunna umgås med varandra. Du skriker inte till kollegan att den är en jävla idiot, även om det är vad du känner. Det är en bra grej. Kanske den bästa formen av censur när allt kommer omkring.

En sak håller jag dock med Linderborg om, och det är att identitetspolitikens utbredning är förödande, inte minst för vänstern. Att Operans affisch kritiseras och dras in är dock inte en del av problemet. Problemet är vad vi lägger fokus på och varför, det är vad vi ser som roten till strukturella problem i samhället, vår politiska diskurs (hur vi pratar om något) och vad vi därmed ser som lösningen. Att vi ser ”kultur och normer” som roten till rasism, sexism med mera och därmed också vad vi i första hand vill förändra, men inte pratar om materiella villkor.

Identitetspolitik, handlar precis som ordet antyder, om fokus på identiteter. En syn på politik och utsatthet som i första hand en fråga om att din identitet kränks, men betydligt mindre om position och situation. Eller som Linderborg själv uttrycker saken:

”Det är alltid symbolfrågor det handlar om – en bild, ett ord, ett bakverk. Det är i alla fall symbolerna de intellektuella strider om, den verkliga segregationen diskuterar vi inte alls med samma hetta.”

Saken är bara den att det går att kritisera det faktum att vi lägger så oerhört mycket tid på språk och kultur men så sällan pratar om materiell standard, segregation, möjligheter etc, utan att för den sakens skull börja argumentera för rätten att uttrycka sig hur man vill även om det kränker andra människor.

Några exempel på identitetspolitik som spårat ut:
En person ifrågasatte ett uttalande om att ”det är ovärdigt att tigga” med att ”Hur kan ni kalla det ovärdigt? Det är ju deras liv ni talar om!”. Saken är den att det ÄR ovärdigt att tigga. Därför vill jag se en värld där ingen tvingas till detta på grund av fattigdom. Ändå är folk ”med hjärtat på rätta stället” mer upptagna med att försvara rätten att tigga snarare än rätten att slippa.
Ett annat exempel är när folk förminskar frågan om klass till att handla om ”klassisism” där problemet anses vara den så kallade ”medelklassnormen” och att denna gör att det anses vara fult att till exempel klä sig i leopardmönstrade tights, röka under fläkten och titta på Bingolotto. Alltså att problemet anses vara att arbetarklassidentiteten eller normen (i sociologin kallad habitus) hotas, snarare än att tja, ifrågasätta att klasser över huvud taget finns.

En person jag känner sa en gång, halvt på skämt, att ”varje gång jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”. Inte för att normer i sig inte finns eller att det inte kan vara ett användbart begrepp, utan för att just normer anses vara orsak och lösning på alla politiska och sociala problem och därför har kommit att börja representera allt som är dåligt med det identitetspolitiska samhällsklimatet för många av oss som inte köpt det med hull och hår.

Men tillbaka till Linderborg, eller ja, kritiken mot hennes krönika och liknande texter som hon och andra skrivit i frågan. En person som skrev en ganska så delad text på FB uttrycker sig såhär:

För det första; vad är [identitetspolitik]? Så många kulturredaktörer och etablerade, röststarka journalister som tydligen är djupt kunniga om detta fenomen, kan ni snälla förklara för oss andra vad det är?
För det andra; att döma av den mängd text, tankeverksamhet och ideologiproduktion som just nu byggs upp kring detta verkar det som att det är nånting som har ”gått för långt”. Vore bra att få veta vad. För när jag ser mig omkring undrar jag, vad har gått för långt? Var är alla dessa svarta curators och konsthallchefer, var är alla bruna tidningsredaktörer och programledare, alla förläggare, teaterproducenter, skådespelare, fotografer, radioproducenter, rektorer, institutionschefer? Hur kan Aftonbladets kultursida – och för den delen varenda kulturredaktion i detta land – inte ha en enda anställd som är rasifierad och SAMTIDIGT klaga på att det har gått för långt?

Personen börjar med att påpeka att den inte vet vad identitetspolitik är för att sedan uttrycka sig tvärsäkert om saken. Hen svarar på Linderborgs uttalande om att ”identitetspolitiken har gått för långt” som att hon påstått att ”antirasismen har gått för långt”, vilket oavsett vad man tycker om texten eller Linderborg i övrigt, inte är vad som påstås. Hade Linderborg, eller någon annan, kommit med lite djupare kritik av id-pol så hade missförstånden -kanske- inte blivit så stora. Kanske hade vi kunnat ha en diskussion om olika sätt att förhålla sig till frågor samt vad som bör prioriteras eller hur vi kan få till förändringar på allvar? Kanske hade vi kunnat prata om att kunna kritisera kultur som speglar sådant vi ogillar utan att tro att detta är lösningen på all utsatthet? Kanske inte? Men då har vi i alla fall försökt. För jag vill kunna kritisera identitetspolitiken utan att folk direkt ska dra slutsatsen om att jag bara vill försvara nån ”rätt” att få säga n*g*rboll och därmed sluta lyssna. Jag vill att folk åtminstone ska kunna förstå vad jag menar innan de kritiserar mig. Det känns som en rimlig sak att önska. Men då kan vi inte få det till att handla om någon kulturell laziz faire där sexism och rasism ska accepteras i offentligheten på grund av någon ”kulturell frihet”. För det känns minst lika dumliberalt som de som tror att ”normkritik” löser allt och inte ser den materiella grunden.

Ska vi prata solidaritet så måste vi prata ekonomi. Om flyktingmotagande.

Minns ni när det var vi i vänstern som var dystopikerna. Som upprepade att vi inte kunde fortsätta som vi gör. Och högern som i sin tur var de positiva som menade att allt var bra och inget behövde ändras. Bara lite mer av den rådande politiken och allt skulle lösa sig. Nu ser läget annorlunda ut. Vänstern griper efter varje halmstrå av positiv bild av hur mycket samhället är kapabelt att hantera, hur allt är lungt och bra och inga orosmoln ses på himlen annat än ökad rasism och människor som inte får asyl, vi delar Hans Rosling (som är rätt höger, vilket säger en del) för att han bekräftar hur allt bara blir bättre medan högern ropar ”Stopp stopp, det går inte! Vi har hamnat i en kris!”.

Jag vill helst undvika att beskriva höger-vänster som något annat än klassintressen. Allt annat, exempelvis antirasism (som också givetvis är väldigt viktigt) går att aplicera såväl som avsäga sig oavsett politisk färg (med undantag för brunt).

Men nu har det inte blivit bättre än att i princip hela den mörkblåa högern har avsagt sig antirasism och lämnat den till vänstern samt en och annan socialliberal. Därav kommer jag delvis använda ”vänstern” som synonym till den antirasistiska rörelsen.

Jag känner det lite som att få, oavsett sida, kommer med en djupare analys av läget. Diskussionen ligger istället på frågan ”har vi råd att ta emot fler?” där svaret är ja eller nej. Sen är det stopp. Vänstern kan säga saker som ”kan vi inte prata om medmänsklighet utan att prata om ekonomi?” för tydligen är det vänster i dagsläget att inte vilja prata om pengar. Jag skulle kunna skriva massvis om det senare och hur puckat det är. Men det skulle kunna bli ett helt eget inlägg. Så jag nöjer mig med följande: Har ni hört talas om ”Karl Marx”? Kapitalet? Oavsett vad vi tycker om saken så styr ekonomin samhället och vill vi inte prata om det så lämnar vi det i borgarnas händer.

Men även när vi pratar om ”invandringens kostnader” så gör vi det som om detta var något som magiskt uppstod och betalades så fort människor steg i land varefter vi kunde välja att låta pengarna sippra ut helt av sig själva eller stänga gränserna. Nå, detta är såklart helt felaktigt.

Något som det dock sällan pratas om är HUR dessa pengar bör spenderas. Pengarna försvinner inte bara iväg utan spenderas inom olika områden efter politikernas vilja och prioritering. Och, om vi ska argumentera för att hjälpa flyktingar (vilket vi självklart ska) så MÅSTE vi argumentera för hur vi vill finansiera och hur vi vill spendera. Då måste vi prata ekonomi.

Okej. Så vad bör vi då prata om? Ska vi ha ett vettigt flyktingmotagande som inte (i ännu större utsträckning än idag) skickar in flyktingar i fattigdom, stigmatisering och segregation från första början så måste vi ha en plan för detta.

Alla typer av förändringar och reformer behöver inte kosta särskilt mycket, men vissa kommer att kosta.

Exempel på sådant som måste göras är att det måste finnas bostäder till alla de som kommer hit. Både tillfälliga och permanenta. Möjlighet att studera och läsa upp tidigare studier så att de matchar den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmöjligheter samt administrativa funktioner som ser till att människor får den hjälp de behöver och hamnar på rätt ställe, en socialtjänst som kan ge stöd och hjälp och sist men inte minst en välfärd med ett skyddsnät för de som av olika skäl faller mellan stolarna.

Vissa av dessa insatser kommer vara riktade, men som socialist så anser jag att flera generella och allmänna insatser måste sättas in (givetvis borde detta gjorts oavsett.. men nu är vi där vi är).

Vi pratar gärna om att en bra välfärd inte måste stå mot ett bra flyktingmotagande. Men vi måste också visa på detta och komma med förslag. För fler billiga bostäder och en bättre välfärd gynnar alla låg och medelinkomsttagare men stärker även särskilt utsatta grupper utan att ställa dem mot varandra. Vissa argumenterar som att ”vi” redan bostadda svenskar måste stå tillbaka för solidaritet mot nykommna. Men det resonemanget kommer bara missgynna den senare gruppen i längden och leda till ökad rasism.

En annan fråga är såklart varifrån pengarna ska komma ifrån. Som vänster känns det ju självklart att pengarna bör komma från de rikaste procenten. Vi pratar ofta om att Sverige aldrig varit rikare men går mer sällan hela vägen i den frågan och tar upp vilka det är som blivit rikare. Sverige är ett av det länder där klassklyftorna ökar som mest vilket innebär att de rikare blir rikare medan de fattigare inte i närheten har fått samma lyft i standard. Ett arbete mot strukturell rasism med utanförskap och segregation som följd måste gå hand i hand med kampen för utjämnande av klasskillnader i allmänhet. Dels för att inte ställa fattiga mot fattiga och dels för att de mest utsatta grupperna vilket nykommna flyktingar kan räknas till, rent materiellt gynnas av det, vilket är av största vikt för att krossa strukturell rasism. Men också självklart för att det sådär i allmänhet är en bra grej att göra.

Därav blir jag rätt irriterad när människor jämför flyktingmotagandets kostnader med exempelvis julhandeln. I bästa fall ger det ingen som helst anvisning avseende var pengar ska komma från (vilket ärligt talat blir rätt meningslöst) och i värsta fall ger det intrycket att pengarna bör komma från någon slags välgörenhet och/eller från det vi lägger på konsumtion. Det ger ett rätt sunkigt intryck i min mening då samhällen som förlitar sig på välgörenhet oftast är väldigt ojämställda samt att den absolut största andelen konsumtion kommer från låg och medelinkomsttagare. Fokus läggs alltså på helt fel grupp som anses giriga för att de vill köpa lite klappar till sina barn (och missförstå mig inte, jag är inget stort fan av julkommersen men..) detta ställer än en gång människor som kanske inte har det allra bäst i samhället mot utsatta människor och i längden kommer det snarast missgynna de som kommer hit.

I slutändan. Vi måste prata pengar och ekonomi om vi vill prata om solidaritet. Inte på rasisternas och högerfolkets planhalva utan på vår egen.