Callout-kultur och individualism o.s.v. MIN VECKA PÅ KVINNOHAT DEL: 2

Jag fick iden om att jag skulle lägga upp min vecka på instagramkontot @kvinnohat för att få allt lättillgängligt och samlat på ett ställe. Jag har valt att redigera texterna på så vis att jag ändrat vissa stavfel och grammatiska fel jag hittade, lagt texterna i en annan ordning för att göra det mer pedagogiskt, ändrat sådant som är oklart och lagt till sådant som jag missade i orginaltexten samt gjort förändringar för att få texten att bli mer flytande.
Jag har även valt att dela upp det i två delar. Del 1 hittar du här.

Under veckan fick jag kritik av vissa för att skriva ”för akademiskt” medan många andra tyckte att det var ”väldigt pedagogiskt”, därför vill jag påtala att detta är en text för de som redan kan grunderna i feminism men som inte är så insatta i marxism. Alla texter kan inte vara för alla. Vissa kommer tycka att det låter krångligt medan andra kommer att rycka på axlarna och tänka ”det där var ju inget nytt”. Så är det alltid. 

Håll till godo!
Det här är del 2.

 

Jag blev, tillsammans med Ibrahim Alkhaffaji under veckan publicerad i Dagens Arena.

”Splittringen inom dagens feministiska vänster hittar vi mellan radikalfeminismens fokus på sociala relationer mellan män och kvinnor samt queerfeminismens akademiserade feminism som riktar in sig mot de könsnormer som maktordningen resulterar i. Även om bägge dessa inriktningar har gett feminismen viktiga begrepp och synsätt för att analysera verkligheten på så räcker det inte.

Vi upplever att feminismen från vänsterhåll på senare tid har blivit mer liberal, att analysen är avskild från en materiell vänsteranalys och i stället antagit en individualistisk karaktär. Praktiska politiska krav i allmänhet, och de som på olika sätt rör fördelning av resurser i synnerhet, är få om inte icke-existerande i den feministiska debatten. De har ersatts med ett normkritiskt eller livsstilsfeministiskt projekt för den välmående medelklassen.

Men för att skapa kollektiv förändring av de patriarkala strukturerna så måste vi förändra samhället på en strukturell nivå. Vänstern kan inte ägna sig åt en feminism som helt saknar materiella grunder om vi vill kalla vår feminism för socialistisk.”

–

Nu har jag ju gått igenom en hel del marxistisk feminism och vad det innebär. Men hur skiljer sig egentligen den marxistiska analysen ifrån dagens feministiska diskurser? Det finns såklart flera skillnader däremellan men en tydlig skillnad mellan marxistisk feminism och de sätt vi idag för feminism är hur otroligt individfokuserat det är. Med tanke på hur vanligt begreppet ”struktur” är i den feministiska diskursen så är det märkligt hur dåliga vi är på att faktiskt göra en strukturell analys, och kanske framförallt, finna strukturella lösningar och kampmetoder. För som de flesta vet så har strukturella problem strukturella lösningar.

Det finns såklart olika sätt att se på feminism och hur kampen ska föras men individualismen tycks vara genomgående i nästan alla inriktningar. Oavsett om det handlar om att bryta mot normer, leva jämställt, göra karriär, uppfostra sina barn neutralt, välja bort relationer med män eller diskutera vilka ord vi ska använda så blir lösningen alltid att individen ska förändra sitt beteende. Feminismen blir därmed en livsstil och ett självförverkligande för de redan upplysta. Detta behöver ju inte vara fel i sig så länge det inte anses vara den huvudsakliga kampen vilket tyvärr ofta är fallet.
”Men om tillräckligt många skulle…”
Nej! Det är inte så det funkar. Det är liberalt och individualistiskt tramseri. Min idé om systerskap och feminism är att även de kvinnor som inte kan eller vill leva på ”rätt” sätt ska få uppleva mer jämställdhet. Och detta kan enbart uppnås genom att förändra strukturerna, konkreta politiska förändringar som påverkar samhället som helhet.

Det finns såklart olika sätt att se på feminism och hur kampen ska föras men individualismen tycks vara genomgående i nästan alla inriktningar.

–

Låt oss prata lite om SOLIDARITET och INKLUDERING.
Inkludering är ett begrepp som flitigt används inom feminismen, men jag har aldrig upplevt en grupp så oinkluderande som just de personer som använder ”inkludering” som allra mest. Tanken är god, att alla ska känna sig välkomna och grupper representerade.
Tyvärr så har viljan att inkludera lett till en callout-kultur där den som inte har full koll på alla fenomen och begrepp ska skällas ut, hängas ut och sen förpassas ut från rörelsen. Ingen kan kunna allt från början och om vi inte tar hänsyn till det så kommer det bli en väldigt liten rörelse, nej sekt, enbart för de rättrogna.
Jag skulle önska att vi pratade om solidaritet mer istället för inkludering. Att människor som på olika sätt är utsatta solidariserar sig med varandra och har förståelse för okunskap så länge det finns en välvilja. Solidaritet går åt bägge hållen vilket gör det lättare att upprätthålla. ”Stötta mig så stöttar jag dig”, istället för ”skrik på mig så skriker jag på dig”. Så call out callout-kulturen! Dissa den individualistiska synen på att en individ kan förkroppsliga ett förtryck. Stötta syskonligt så kommer du få stöttning tillbaka!

–

Jag fick frågor om vad för slags frågor och reformer som vi bör fokusera på.

Jag tänker såhär: Vänstern och feminismen måste våga börja prata ekonomi. Vi måste börja lära oss om hur ekonomi fungerar. Jag tror att många inom vänstern inte vågar prata om ekonomi då de anser att det är ”en högergrej” och ja, självklart är det det. Dels eftersom det nutida ekonomiska systemet är ett kapitalistiskt system, men också för att vänstern överlåter ekonomin till högern när vi inte vill eller kan prata om ekonomin.
Men det behöver inte vara så och det har inte alltid varit så.
Och om vänstern inte pratar ekonomi så gör verkligen inte feminismen det. Som det ser ut nu så sitter vi och diskuterar vem som har privilegier över vem eller sitter och prickar av hur många förtryck vi är utsatta för eller hur många privilegier vi har. Vi pratar om hur normer ser ut och hur vi som individer utsätts eller förtrycker. Vem som sagt vad och vem som är ”problematisk” i den egna rörelsen (som om det fanns ickeproblematiska människor). Hävdar vårat tolkningsföreträde genom att ständigt påpeka andra människors misstag och så vidare.

Hur förändrar det här? Tänk om vi istället hade gått samman för att kräva högre lön och bättre villkor i den offentliga sektorn, att äldreomsorgen förbättras så att fler äldre får den hjälp de behöver (och kvinnor inte måste ta mer ansvar), sex timmars arbetsdag så att kvinnor som arbetar deltid får heltidslön och par får mer tid över att dela på sysslor i hemmen. Kämpa för ekonomisk fördelning, bygga ut den välfärd som framförallt kvinnor arbetar i och nyttjar. Kräva positiv särbehandling inom maktpositioner med dålig representation, byggande av fler hyresrätter så att kvinnor kan lämna våldsamma män, så att ekonomiskt underbemedlade inte behöver stå bostadslösa pga bostadsbrist. Motverka bostadssegregationen genom att bygga billigt i ”finare” områden och inte bara vice versa.
Då hade vi kanske kunna få igenom någon förändring istället för att bara hata på varandra.

–

”Måste det ena utesluta det andra?”

Ja, ibland utesluter det ena det andra. Ibland kan vissa typer av metoder vara direkt negativa för att uppnå de mål vi strävar efter. Som när vi fokuserar mer på de olikheter som finns mellan oss på grund av tillhörighet än vad vi fokuserar på att förändra dem. När vi inför en callout-kultur. När vi kräver att människor ska vara perfekta och alltid tycka exakt rätt saker och därmed exkluderar människor på grund av okunskap. När det blir viktigare att säga och tycka rätt än att åstadkomma något, att göra något. När erfarenhet alltid är viktigare än kunskap och övertygelse. När man inte kan ha diskussioner eller argumentation då det räcker med att hävda tolkningsföreträde för att få rätt. När vi vägrar kämpa med människor som inte har exakt rätt analys i allt vilket leder till konstant splittring och väldigt små grupperingar.
Det skapar sekter som inte gör annat än letar syndare i de egna leden. Där ingen utomstående förstår vad de pratar om.
Självklart ska vi inte acceptera rasism och sexism etc. Men det måste vara på en rimlig nivå där människor tillåts göra fel, lära sig utan att vara körda för all framtid och där man kan ha olika syn på vissa saker. Där internkritik inte är den viktigaste frågan.

–

Jag har främst skrivit om hur det går att analysera feminismen utifrån ett marxistisk/materialistiskt perspektiv, men självklart så går det att använda på andra frågor.
För att ge en ännu tydligare bild av materialism så ska jag skriva om ett materialistiskt sätt att se på rasism.
Den vita delen av världen har under en lång period också varit den rika världen. På grund av kolonialisering har vita lyckats få en hög ekonomisk status även i länder där ursprungsbefolkningen inte är vit. När rika vita män kommer till länder för att investera i naturresurser och starta upp företag för att kunna utnyttja billigare arbetskraft så kopplas den vita hudfärgen samman med ekonomiskt kapital och ges en hög status. I USA har det tidigare ägandet av svarta slavar gjort att afroamerikaner hamnat i en ekonomisk underprivilegierad position och därmed kopplas den svarta hudfärgen ihop med fattigdomsrelaterade problem vilket även drabbar svarta med god ekonomi.

I Sverige kan vi se en liknande struktur då en stor del av den rasifierade befolkningen har kommit hit som flyktingar utan ekonomiska medel eller sociala kontakter. De hamnar i mindre bemedlade områden med strukturell fattigdom och alla de problem som kommer med den. På så vis kopplas rasifierade kroppar ihop med de fattigdomsproblem som i grunden beror på klassklyftor och segregering.
Men när rasister vill prata om ”problemen i förorten” så ligger det ofta en uttalad eller underförstådd förklaring som bygger på kulturella eller rasmässiga skillnader. På så viset både uppstår och reproduceras rasismen ständigt.

–
För att fortsätta på temat rasism så tänkte jag citera Marx om den irländska frågan då den väldigt väl illustrerar hur rasismen ter sig i det nutida europa:

”Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”

–

Jag var på en mycket bra föreläsning om hur vi ska argumentera mot rasister.
En av de viktigaste poängerna var att vi måste sluta diskutera på deras premisser och diskutera deras frågor. För när vi gör det så ger vi också dem privilegiet att styra problemformuleringen i debatten.
Vad vi istället främst bör göra är att styra diskussionen till de frågor som VI för.
För att ta ett exempel : Om rasisterna säger att ”vi har inte råd att ta emot så många människor, vi har inte tillräckligt med bostäder för alla” så bör vi inte fastna i deras favoritämne, dvs hur många vi kan eller inte ta in eller vilka vi behöver hjälpa etc. Vi ska inte gå på deras idée om vilka människor som ska ställas emot varandra. Vi måste istället flytta fokus till en annan konflikt. ”Det finns resurser, problemet är att de är ojämnt fördelade. Klassklyftorna växer något enormt, de rikare blir rikare samtidigt som vi inte anser att vi ‘har råd’. Men om vi fördelade mer lika så skulle vi ha råd, om vi beskattar de rikaste så hade vi kunnat bygga fler bostäder, skapa en bättre välfärd. Det är där konflikten ligger, mellan de rika och alla oss andra”. Vi måste lägga fokus på de frågor vi tycker är viktiga istället för att ständigt ”ta debatten” och fokusera på dem och på deras frågor. Vi måste fokusera på vad vi vill göra. Välfärd, skola, bostäder, fördelning med mera. Annars vinner de på walk over.
–

YPJ
De är allt vad sverigedemokraterna hatar: feminister, socialister, från mellanöstern och kvinnor som bryter mot förväntningarna på hur kvinnor ska vara. De är också, tillsammans med sina bröder i YPG de enda som är på plats i Rojava för att kämpa mot och skydda lokalbefolkningen från IS (dvs gruppen som såväl blåhögern och brunhögern använder som slagträ mot vänstern och feminismen), men också mot Turkiet vilka just nu passar på att utföra folkmord på kurder samtidigt som allas fokus ligger på situationen i Syrien.
Många av de kvinnor som går med i YPJ gör det, inte bara för att försvara sitt folk utan även för sin rätt att leva lika fritt som männen. I kampen mot galna jihadister sker en feministisk revolution. ”There is a sense among the women,” says Trieb, ”that the YPJ is in itself a feminist movement, even if it is not their main mission. They want ‘equality’ between women and men, and a part of why they joined was to develop and advance the perceptions about women in their culture—they can be strong and be leaders.” Om ni vill och har råd så tycker jag att ni ska köpa en sketasnygg tröja och samtidigt stödja ypg/ypj ekonomiskt.

Gå in och kolla på:
http://www.rojavakommitteerna.com/t-shirt/