Den liberala vänstern.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om varför marx behövs i antifascismen och eftersom den texten även är relevant i sammanhanget så föreslår jag att ni som inte läst det läser den först.

För den här texten kommer i mångt och mycket relatera till just marxism men kanske framförallt marxistisk materialism.  Det vill säga hur vi påverkar samhället genom materiella/ekonomiska förändringar. Men främst så handlar den om den moderna vänstern och på vilket sätt som jag anser att den blir allt mer liberal.

Låt mig än en gång referera till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. I den politiska höger-vänsterskalan så har det historiskt sett ut som så att de med lågbetalda yrken har röstat vänster medan de med högbetalda yrken röstat höger. Detta är inte något konstigt eller svårt att förstå då det beror på klassintressen. De övre klassernas intressen är skilda från de lägre klassernas och medan vänstern har kämpat för de lägre klassernas intressen så har högern kämpat för de högre. Detta är också vad skillnaden mellan högern och vänstern faktiskt innebär. Det här har dock på senare år börjat luckras upp, inte minst då många nya partier som bildats har sina viktigaste frågor i sådant som inte självklart kan placeras i höger-vänsterskalan.

Andersson beskriver hur det ibland talas om att ”högern och vänstern bytt väljare”. Detta är dock inte helt sant. Däremot finns det undersökningar som visar på att personer med medelstor inkomst, högskoleutbildning och ett stort kulturellt kapital i dagsläget är mer benägna att rösta på partier till vänster samt så kallade gröna partier medan lågutbildade personer med arbetarklassbakgrund och lågt kulturellt kapital i större utsträckning än andra grupper riskerar att börja sympatisera med högerpopulistiska, fascistiska och/eller främlingsfientliga partier.

Varför är det då så? Jo, Andersson förklarar det bland annat med att personer med låg utbildning, låg inkomst och lågt kulturellt kapital generellt sätt är ekonomiskt radikala men socialt konservativa. Det vill säga att när det kommer till frågor kring välfärden och fördelningspolitik så ligger de närmast partier som socialdemokraterna eller vänsterpartiet, men när det kommer till frågor avseende jämställdhet, familjen, invandring, hbtq-frågor, värderingsfrågor etc så ligger de närmare partier så som M, KD och SD. Det vill säga, de är mer konservativa. Detta menar Andersson beror på följande orsaker: Personer som arbetar med ickeflexibla och starkt kontrollerade yrken har ofta mer konservativa och auktoritära värderingar medan personer som har möjlighet att styra sitt arbetes utformning oftare är mer individualistiska och liberala i sina värderingar. Detta beror alltså på yrkenas utformning och att klassiska arbetaryrken är mindre flexibla än när det kommer till t.ex. högre tjänstemäns arbetssituation. Men det beror även på andra saker, som att då samhället förändras åt det sämre, arbetslösheten ökar, välfärden försämras etc så är det inte konstigt att de som förlorar mest på allt detta önskar tillbaka det förflutna och ser med skepticism på det nya. Det vill säga, ser tillbaka med nostalgiska ögon på det gamla trygga folkhemmet med allt vad det innebär. När partier som historiskt sätt har fört arbetarklassens intressen, så som socialdemokratin, blir allt mindre intresserade av frågor som rör välfärden och ekonomisk fördelning, istället satsar på ”förnyande” och mer liberala värderingar (i allt vad det innebär) så rör sig också lätt dess väljare mot andra partier.

11181897_10153240943197505_5435865526172868133_n

Som bilden ovan visar på så är även personer från lägre klasser mer benägna att vara negativa till ett ökat flyktingmottagande. Detta beror inte på att arbetarklassen är mindre tolerant utan på att det är de som får de negativa konsekvenserna av ökat flyktingmottagande i form av dyrare bostäder och hårdare konkurrens på arbetsmarknaden medan de från högre klasser snarast vinner då samhället går med vinst. Det hade såklart inte behövt vara på det viset ifall vi, ni vet, hade en mer jämn fördelning av resurser i samhället. Men som förklaring är det viktigt för att förstå en av drivkrafterna bakom högerpopulismens ökade inflytande .

Men vad har allt detta då med vänstern och liberalism att göra? Jo, jag kommer till det. För på andra sidan staketet har nästan det omvända skett. Andersson beskriver hur den nya vänstern har börjat prata mindre om ekonomi och fördelningsfrågor och mer om andra typer av frågor så som feminism, antirasism, miljöfrågor, HBTQ etc. Frågor som givetvis är mycket viktiga. Men även inom dessa frågor används en retorik som mer sällan handlar om materiella resurser och oftare är idealistisk med fokus på normer, värderingar, tolerans och antidiskriminering. Det vill säga, vi pratar gärna om antirasism som en ren värderingsfråga, vad som är rätt och fel att säga och tycka etc men sällan om hur klassegregationen är en viktig faktor när det kommer till etnisk segregation och utanförskapet som kommer med det, maktskillnaden mellan olika grupper och rasismen det skapar. Vi pratar gärna om könsnormer, genus och barnuppfostran som den viktigaste lösningen på jämställdhetsproblemet men vi pratar mindre ofta om hur vi här och nu hjälper Saida 42 som arbetar i ett slitsamt och lågavlönat arbete inom vården och om den materiella maktskillnaden mellan könen och hur vi kan fördela resurserna mellan könen mer jämlikt utan att behöva vänta i 30 år på att våra neutralt uppfostrade barn har vuxit upp, och kanske, om vi har tur, förändrar saker. Detta är vad jag menar med liberalism. Det vill säga att prata om så kallade liberala värderingar (öppenhet, tolerans och frihet) utan att ta upp de materiella aspekterna inom samma områden. Den här typen av trend är även tydlig i populära vänstertidskrifter och webbtidningar.

Och ja, självklart så är det så att vi bör kunna ta upp frågor kring etik och värderingar också, men när det blir en stor del av kulturen inom den så kallade vänstern att inte se sådana frågor ur ett materialistisk perspektiv så fastnar vi i en liberal diskurs där dylika frågor främst handlar om att ha rätt grundvärderingar vilket leder till att frågorna blir ett sätt att visa sig upplyst och vettig och, i värsta fall till rent klassförakt (minns ni när folk gjorde sig roliga över att SDs väljare har en lägre utbildning än andra väljare?). Detta är inte vänsterpolitik. Vi kan inte bara utbilda bort problemen ifall de grundläggande materiella förutsättningarna fortfarande ser ut som de gör. Om kvinnor och rasifierade fortfarande har sämre ekonomiska förutsättningar. Om olika klasser påverkas på olika sätt av att ta emot nyanlända. För då finns de grundstrukturerna fortfarande kvar som skapade obalansen.

Minns ni under EP-valet? När media slog på stora trumman angående den så kallade ”vänstervågen”. Vad innebar egentligen vänstervågen? Var det S och Vs ekonomiska politik som var omåttligt populär? Nej. Det var MP och FI som växte väldigt mycket vilket alltså ansågs vara en vänstervåg. För att styrka detta så visade de upp diagram som visade på att en majoritet av FIs och MPs väljare också klassade sig själva som vänster.

3289928_2048_1152

Men vänta här. Vad innebar egentligen höger/vänster-skalan? Jag skrev ju ovan om klassintressen. Men här blir det intressant. För både FI och MP är partier som enligt vad de själva uttryckt varken vill klassa sig som höger eller vänster. Det är även partier som inte företräder någon specifik samhällsklass utan fokus ligger på andra typer av frågor. Miljö, jämställdhet och antirasism exempelvis. Och väldigt ofta ifrån perspektiv som antidiskriminering och värderingsfrågor. Det har väljare som, precis som det framfördes under valvakan till EP-valet, ser sig själva som mer vänster än höger. Detta ligger alltså helt i linje med den moderna vänster som i allt lägre grad prioriterar ekonomiska frågor och i större grad prioriterar liberala värderingsfrågor kring acceptans och normer med mera. Vi kan alltså se att synen på vad som är höger kontra vänster har förändrats genom åren. Frågor kring ökad jämställdhet, antirasism etc kopplas starkt ihop med vänsterpolitik. Vad är det för problem med det här då? Jo, problemet blir när det anses räcka med att vara feminist, antirasist, miljökämpe och intresserad av HBTQ-frågor för att få kalla sig vänster. När det inte längre behövs en klasspolitisk dimension vilket jag upplever till viss del redan har skett.

Och det handlar inte om att klass och ekonomi är frågor som är ovanligt svåra. Om den tidiga 1900-talets arbetarklass kunde ta frågorna till sig så tror jag absolut att även den nutida bildade medelklassen som svänger sig med begrepp som intersektionalitet, heteronormativitet etc också kan lära sig det. Nej, det hela handlar om en allmän högervridning av debatten och en liberalhegemonisk diskurs. Det handlar om arbetarrörelsens misslyckande och svårighet att åter tilltala just arbetare och det handlar om en medelklassvänster med goda förutsättningar som inte är i ett särskilt utsatt läge i klassamhället och som därför inte har en lika naturlig ingång till frågorna.

Missförstå inte. Jag tycker mycket om de liberala värderingar angående frihet, jämlikhet, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, antidiskriminering och så vidare. Det är värderingar som styr sådant som hur lagen utformas och värderingar som gärna framhålls som viktiga bland de allra flesta partier men där vi rent konkret inte kommit ända fram när det kommer till hur samhället verkligen fungerar. De liberala vägarna genom lagstiftning och diskussion har inte fungerat helt bra med att införa ett samhälle med lika rättigheter och utan diskriminering i praktiken och jag tror inte att det är möjligt att förändra detta i en nära framtid ifall vi inte också fokuserar på materiell fördelning och ekonomisk rättvisa. Dels eftersom materiella skillnader mellan olika grupper också påverkar normerna och värderingarna i samhället avseende dessa grupper, men också eftersom klassamhället i sig gör att inte alla har samma möjlighet i form av ekonomiskt och kulturellt kapital att vara progressiva och öppna inför att ta till sig nya tankesätt. Det handlar inte om klassförakt från min sida utan om det faktum att en person som har sitt på det torra också har andra möjligheter att vara uppmärksam och accepterande inför nya tankegångar samt att kunskap och bildning, vilket behövs för att komma i kontakt med nya infallsvinklar, också är klassprivilegier. En ökande konservatism hänger ofta samman med ekonomiska kriser och oro inför framtiden.

Nu har jag pratat om extremhögern och om (den liberala) vänstern. Men hur är det egentligen med den klassiska högern? Vad gör de? Jo, de sitter i riksdagen, svenskt näringsliv, Timbro och i styrelsen för riskkapitalföretag i välfärden. De håller sig borta från politiskt tjafs mellan och inom partier och ser till att regeringen inte bygger upp välfärdsstaten för mycket. Och sen skrattar de.

Ja. Ni vet.

Hela vägen till banken.

Annonser

9 thoughts on “Den liberala vänstern.

  1. Eric Rosén skriver:

    Jag tycker det är en väldigt intressant text, och håller med om en hel del. Menar dock att intresset för ekonomi är större än någonsin inom vänstern, men att diskussionen om ägande däremot har fasats ut på många håll (trots att alla undersökningar visar att svenskarna tror på ett stort offentligt ägande anses detta inom t ex S vara ”omöjligt” att föra fram i den offentliga debatten).

    Och visst har du rätt i att det frihetliga förändringsdrivna och de konservativa dragen inom arbetarklassen kan kollidera, särskilt om fördelningen samtidigt är så skev (vilket gör förändringsrädslan mycket större, man värnar det man har i stället).

    Men för mig är lösningen på det inte att backa på det frihetliga, som är en utveckling inom vänstern jag ser som icke förhandlingsbar. Problemet finns för mig i stor utsträckning i den resignation som arbetarrörelsen präglades av under 80-, 90- och 00-talen, där man mer och mer förändrade sin politik till den mer slapphänt marknadsliberala socialdemokrati som fortfarande inte riktigt fattat vad som händer (trots att de läser och förstår Piketty och Krugman vågar de inte tro på att det går att kritisera oreglerade finansmarknader och förmögenheter).

    Jag vill dock påstå att detta ÄR på väg att förändras, och att detta är en effekt av den omtalade ”vänstervågen”, som inte alls är död eller slut, däremot oerhört långsam. Den började i och med finanskrisen – då insikten om att dagens system inte fungerar började sprida sig inom såväl politiken som akademin som hos folket i land efter land – och har börjat röra sig, så smått. Men när märks den? Om ett år till? Om fem år till? Om tio år? Jag tror det är en mycket långsammare process än att det syns i ett valresultat, även om det finns en del tendenser, särskilt för den som jämför med 90- och 00-tal. (jag skrev om det här: http://www.politism.se/story/vad-hander-med-vanstervagen/#post-16969)

    Vänstervågen rör sig i skymundan, men konsekvenserna av den stärker vågen:
    http://www.politism.se/story/underbara-mojligheter-att-stalla-krav/#post-6558

    Eftersom jag kom in i diskussionen via våra tweets om detta: Jag menar att Politism är allt annat än en liberal kraft i detta. Vi har mycket fokus på det frihetliga, men får också vår breda läsarskara att ta del av betydligt mer radikala politiska uppfattningar än många av dem gjort på många år (de flesta läser ju inte vänstertidningar till vardags, tyvärr).

    Jag tror att vi är en positiv vänsterkraft, och det handlar också om att hela tiden pröva nya positioner, stegvis, men utan att förlora vår bredd.

    Och som helhet: JO, jag är hoppfull. Det rör på sig åt rätt jämfört med för fem, tio eller 20 år sedan, även om det går ohyggligt långsamt.

    • ettoskrivetblad skriver:

      Jag tror inte heller att lösningen är att dra in på det frihetliga, men jag tror att det frihetliga måste kombineras med en klassanalys och klasspolitik. Annars tror jag inte att det kommer göra någon skillnad utan tvärtom skapa fler motsättningar i samhället.

      Jag kan känna att det finns en generell benägenhet i den moderna vänstern just att inte vilja se eller prata om de materiella orsakerna. Som efter valet där flera tidningar gick ut för att undersöka varför folk röstade på SD och när svaret blev att det handlade om människor med dåliga resurser som fått det ännu sämre och som kände en maktlöshet. Därefter blev de starka reaktioner från flera kända vänsterskribenter (personer som skriver krönikor i bland annat etc och politism mf) som skrev att de tyckte att det var totalt ointressant att höra varför folk röstade på SD (vem bryr sig om de j-v rasisterna) samt att det var klassförakt att påpeka att SD-väljare ofta är lågavlönade och lågutbildade personer som röstar pga lågt förtroende för andra partier, etc.

      Tycker att detta är ett utmärkt exempel på att det anses viktigare att positionera sig i olika frågor än att prata om hur ekonomiska strukturer påverkat tex rasism och högerpopulism. Detta har inte med Politism att göra, det är en struktur inom vänstern som jag ser lite överallt. men jag tycker att det är oroväckande.

    • Jag delar i mångt och mycket bloggförfattarens analys och anser inte att problemet är de frihetliga värderingarna i sig. Det är inte så att arbetarklassen har en viss given nivå av tolerans som man råkat överskrida, utan den förändrar sig såklart precis som alla andra grupper. Som exempel: toleransen för homosexualitet bland arbetarklassen idag är sannolikt långt högre än toleransen för homosexualitet var bland akademiker för 100 år sedan.

      Problemet är när man hellre pratar om identitetspolitik än om jämlikhet och hellre om identitetspolitik (igen) än om vad som konkret kan göras. Här kan man också konstatera att medan toleransen för olika minoriteter ökat de senaste decennierna och kvinnornas position i samhället fortsätter att förstärkas (om än långsamt), så har jämlikheten i samhället backat kraftigt. Kapitalägarna har aldrig varit starkare än de är idag, den starka staten är kraftigt försvagad, fackföreningarna är försvagade, arbetslösheten är kroniskt hög och har varit det under lång tid. lönerna för låg- och medelinkomsttagare hänger inte med lönerna för höginkomsttagare och aktieutdelningar och på bidrags-/ersättningssidan är det ännu värre. Kort sagt, samhället blir allt ojämlikare och har blivit det under lång tid. Ändå vill en stor del av vänstern helst prata om sociala normer och vem som har rätt att uttrycka solidaritet med vem.

      Det resulterar dels i att det inte händer så mycket på jämlikhetsområdet och dels att arbetarklassen, med rätta, känner sig övergiven. Eftersom man inte längre pratar särskilt mycket om deras problem och framförallt inte gör någonting åt dem.

      Och kan man inte få en stark vänsterregering tror jag tyvärr att det kan vara hur mycket vänstervåg som helst. Visst, högerpartierna kommer att justera sin retorik (de gjorde de redan när Nya Moderaterna skapades och lanserades som ”det nya arbetarpartiet”) och kanske i några fall även den förda politiken (inte minst vad gäller att tillgodose vissa identitetspolitiska krav, som knappast kostar på för kapitalägare och överklass). Men att få dem att föra klassisk vänsterpolitik, dvs sådan politik som ökar jämlikheten i samhället? Nej, det kommer inte att ske.

  2. Tack för bra texter och för en välbehövlig nykter ton. Frostbiten materialistisk dialektik är verkligen en läsart som kan skingra de sötsliskiga dimslöjorna av sentimentalitet som den offentliga diskursen så fint har svept in sig i.

    Att de proletära och sub-proletära klasserna är ekonomiskt radikala och social konservativa är också min erfarenhet. Inför förra valet frågade jag nervöst min morbror vilka han skulle rösta på och han svarade blixtsnabbt ”vänstern, så klart, jag har inte råd med nåt annat”. Men så kunde han ju ha svängt HELT åt andra hållet… typ SD – även om (eller just för att) vi tillhör gruppen arbetskraftsinvandring från 70-talet.

    Jag skulle vilja se en fördjupad analys kring varför arbetarklassen är socialt konservativ. Själv tror jag inte att det räcker med att säga att deras liv och arbeten är mindre flexibla och därför är de mindre flexibla i sin preferenser kring sexualitet och livsnormer. Det låter som simpel betingning à la Pavlov – något som pedagogisk forskning kullkastat sedan länge.

    Svaret kanske finns just i den materialistisk dialektiska analysen. Kan det vara så att de med minst ekonomisk marginal faktiskt har mest att förlora (socio-ekonomiskt) på uppluckrade sociala normer?

    Sexualiteten har tidigare kontrollerats enligt patriarkal modell för att hålla ihop ackumulerad egendom och agens inom släkten. För att förhindra skilsmässor, minska förekomsten av särkullsbarn, för att säkra avkomma som ta över ”företaget”, för att inte ”köpa ner sig” ifråga om sammanslagning av släkter. I vår tid har de övre klasserna inte behov av att hålla ihop släkterna på samma fysiska sätt (pga virtualiserat kapital, nätverkssamhället, bioteknik samt att överklassen sitter tryggare i båten än nånsin – men också pga välfärdsstatens socio-ekonomiska skyddsfunktioner för medelklassen).

    De proletära och sub-proletära klasserna har kanske alltjämt socio-ekonomiska incitament att kontrollera släktsammanhållning – där en skilsmässa exempelvis inte blir en ”nystart” som det beskrivs ibland medelklassen – utan snarare en ”början till slutet” på en ekonomisk trygghet och stabilitet. Likaså är det de mest utbytbara (dvs mest proletära) som de facto har mest att förlora på nytillkomna konkurrenter på en alltmer sparsmakad arbetsmarknad. Allt sammantaget pekar på att arbetarklassen inte är socialt konservativ av känslomässiga skäl utav av rent praktiska orsaker. Därför borde alla apeller om att ”öppna sina hjärtan” eller vara ”hippa”, ”hänga med i sin tid” vara direkt kontraproduktiva och snarare ge upphov till trotsliknande reaktioner, som först då blir till en del av den utpekade ”bakåtsträvarens” identitet.

    Hoppas att jag inte var alltför långrandig. Återigen, tack för angelägna texter.

    • En annan möjlig förklaringsfaktor kan vara kopplingen mellan intelligens och tolerans. Överlag har man i forskning kunnat fastslå kopplingar mellan intelligens och liberala värderingar och tolerans, vilket möjligtvis kan kopplas till att intelligenta människor har lättare att hantera och anpassa sig till förändring, vilket gör dem mindre besvärade av avvikelser från normen. Om förklaringen ligger i intelligensen som sådan, snarare än en korrelation (med de sociala sammanhang som följer av klasstillhörighet och utbildningsnivå), så borde det betyda att de undra klassernas konservatism/intolerans och de övre klassernas liberalism/tolerans växer i takt med den sociala mobiliteten i samhället. Dvs, ju lättare det är för begåvade under- och arbetarklassbarn att göra klassresa och ju större risken är för obegåvade över- och medelklassbarn att göra en negativ klassresa, desto större kommer skillnaden i tolerans/intolerans mellan de undre och övre klasserna att bli.

      Ytterligare en möjlig förklaringsfaktor kan vara att en allt större del av under- och arbetarklassen i Sverige består av människor som är första eller andra generationens invandrare från länder med generellt sett mer konservativa kulturer. Det kan dock inte förklara varför SD växer bland etniskt svenska LO-anslutna…

      • ettoskrivetblad skriver:

        Ja. Fast jag föredrar att prata om fördelningspolitik än om klassresor. Men även där kan man se att mobiliteten är större i samhällen med en jämnare fördelning.

  3. Yoseph skriver:

    Är inte elefanten i rummet att vänstern lagt av med ekonomisk politik för att det helt enkelt saknas trovärdiga alternativ till nyliberalismen? Då menar jag inte bara inom partierna utan även inom den s.k. akademiska vänstern. Under första halvan av 1900-talet fanns det ju fortfarande folk som trodde på planekonomi. Fram till 1970-talet var Keynes hipp, socialdemokratiska regeringar i väst kunde fördela pengar lite som den ville tills det visade sig att även den japanska och sydkoreanska arbetarklassen kunde bygga bilar och fartyg, till lägre pris dessutom. Att keynesianismen föll ur mode var inte någon akademisk konspiration utförd av sluga Chicago-ekonomer, utan hade högst materiella orsaker. Allvarligt, hur många utöver Göran Greider tror idag att arbetslösheten skulle minska särskilt mycket av staten kastar pengar på företag som bygger ny räls och nya broar? Eller ens att de få jobb som skulle skapas skulle gå till inhemska arbetstagare?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: