Marx behövs i antifascismen.

Jag ta upp det här med fascismens framfart. Det bruna Europa, men kanske framförallt det bruna Sverige. Kanske för att jag just nu läser en bok som heter ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. Men också för att jag vill bidra med ett alternativ till den liberala beskrivning av problemet som finns bland stora delar av vänsterkretsar. Jag har länge fascinerats av och retat mig på den svenska debatten kring rasism och SD. Det finns en tydlig benägenhet att se en ökand rasismen som en orsak till att SD vinner stöd, istället för det omvända, det vill säga att rasismen ökar i samband med att SD får mer makt och inflytande. Det här är viktigt eftersom de olika sätten att se på saken också påverkar vad det är vi anser att vi bör göra för att stoppa utvecklingen.

Min syn på saken är den mer marxistiskt färgade. Det vill säga att samhällets ideologiska utveckling har en materialistisk grund. Vad är då en materialistisk grund? Bloggen ”Din vänsteruggla i mossen” har skrivit en introduktion till marxism vilken går att läsa här. Men det är framförallt en del av texten som jag anser är relevant i sammanhanget:

Grundtänket i marxismen bottnar i vad som kallas för materialism. Ordets innebörd är i det här fallet inte ”besatt av prylar”, utan materialism är motsatsen till idealism. Idealism är en filosofisk ståndpunkt som innebär att du tror att det är primärt åsikter, meningsutbyten, samtal och idéer som ligger till grund för utvecklingen av samhället och politiken. De flesta liberaler är i någon mån idealister, därav deras besatthet av att ha debatter och samtal om allt mellan himmel och jord ca. vart femtonde minut. Enligt en idealistisk syn på politk går det till ungefär såhär: jag tycker någonting, lyckas sprida den åsikten, alla håller med mig, och sedan förändras samhället.

Marxister är alltså tvärtom materialister, och menar att samhällsutvecklingen drivs framåt av materiella faktorer, alltså organisering, vem som har makten över ekonomin, hur resurserna fördelas och vem som fördelar resurserna etc. Materialister ser de idealistiska sakerna såsom debatter, ideologier, samtal och normer som symptom på de materiella förhållandena, inte tvärtom.

Marxister brukar prata om detta som bas och överbyggnad. Basen, det materiella, ligger till grund för överbyggnaden, det idealistiska. Som exempel på detta kan vi ta en person som först blir miljonär, och som efter sin klassresa börjar rösta på moderaterna. Även utan en marxistisk analys så förstår vi kanske att personen har anpassat sina åsikter efter sin nya status i samhället. Förmögenheten är i detta fall basen, och de moderata åsikterna är överbyggnaden. Anledningen till att personen blev moderat är inte att hen blev övertygad av en debattör (även om hen själv hävdar och t.om. tror det), utan det egentliga skälet är snarare att hen upplevde sig ha en annan position i samhället efter att ha tjänat sin förmögenhet.

Så vad har detta då med fascism och SD att göra? Jag går tillbaka till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt”. Där står följande:

två typer av vänster

I boken beskrivs alltså två typer av vänster. En som fokuserar på social rättvisa och ekonomisk jämlikhet vilket ska uppnås bland annat genom  omfördelning av resurser, och en som fokuserar på tolerans, antidiskriminering och öppenhet vilket ska uppnås genom diskussion och utbildning.
Eller, med andra ord, en materialistisk (marxistisk) vänster och en idealistisk (liberal) vänster. Nu tror jag inte att Dan Andersson (ekonom som arbetat för bland annat banker, bolag och fonder samt varit LO:s chefsekonom och stadssekreterare för Mona Sahlin) kallar sig Marxist men boken, som också bygger på forskning kring hur nyfascistiska och högerpopulistiska rörelser får fäste och vinner popularitet, har helt klart en tydlig färgning av det materialistiska sättet att se på saken.

Andersson beskriver flera olika faktorer till varför högerpopulistiska (fascistiska) rörelser får ökat stöd. Han beskriver hur fascismen alltid uppstått under ekonomiska oroligheter, 30-talets depression i Tyskland, 90-kris samt 2000-talets ekonomiska kris i kombination med nedmontering av den offentliga välfärden.  Sverige var relativt skonat från fascism under det nazistiska 30 och 40-talet, detta förklarar Andersson med att vi, i jämförelse med andra länder, hade en väl utbyggd välfärdsstat varför fascismen inte lyckades få fäste. Rasism och främlingsfientlighet är bara en liten del av den förklaring till varför SD vinner stöd. För främlingsfientligheten har alltid funnits där i någon mån, men det är först under ekonomiska samhällsförändringar som den ger upphov till stöd för främlingsfientliga och rasistiska partier. En förklaring som tas upp i boken är den ökade konkurrensen på arbetsmarknaden. Den första grupp som började tilltalas av SDs politik var män med låg utbildning och lön. När det blir brist på arbeten att söka så börjar människor, och då inte minst de som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, i större mån se varandra som konkurrenter. En grupp som också har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden är invandrade flyktingar. På så vis ses dessa i högre grad som ett hot då de anses konkurrera om arbeten och resurser i samhället. Men det finns också en bostadsbrist som skapar en ökad konkurrens. Billiga bostäder har inte byggts i takt med befolkningsökningen vilket självklart slår hårdast mot personer i de lägre samhällsskikten. Detta skapar en större risk för ett ”vi och dom” tänkande. Konkurrens skapas mellan olika grupper av underklass som därmed vänder ilskan mot varandra. Detta gör personer med utländsk bakgrund extra utsatta då de både upplevs som annorlunda och har svårt att t.ex. ta sig in på arbetsmarknaden. Men det skapar också en irritation över att vi tar in människor utan att bygga ut välfärden och infrastrukturen i den mån som behövs för att klara en ökande befolkning. SD lyckas därför med konststycket att lova en bättre välfärd och investeringar i samhället utan att höja skatten då det anses räcka med att minska på invandringen.

Men det förklaras också utifrån utbudet av politik. För samtidigt som välfärden nedmonterats och det blivit svårare för många att ta sig in, och hålla sig kvar på arbetsmarknaden så har politiken också förändrats. Under 00-talet så ömsade moderaterna skinn, utnämnde sig till ”det nya arbetarpartiet” och släppte många av sina allra mest nyliberala krav för att framställa sig som mindre av ett överklassparti. Samtidigt har socialdemokraterna dragit sig längre bort från sina kärnfrågor avseende sådant som ökad välfärd och minskade klassklyftor. På så vis har skillnaderna när det kommer till höger/vänster blivit mer otydliga. Klassintressen har helt enkelt suddats ut något i det politiska landskapet och andra frågor har lyfts upp, detta har i kombination med att klassklyftorna å andra sidan ökat, lett till ett minskat förtroende för de etablerade partierna då de inte anses ta upp de problem som klassamhället skapar, där SD kunnat ta plats som utstickare och förnyare. Det visas även genom hur SD gärna beskriver de andra partierna i begrepp som ”sjuklövern” eller ”etablissemanget” och sig själva som ”den enda oppositionen”. En situation som är vanlig även i andra länder där högerpopulistiska och fascistiska partier gått framåt och i allmänhet ett vanligt grepp för populistiska partier.

sverigedemokraterna

Så i samband med ökade klyftor och en nedmonterad välfärd, en socialdemokrati som tror att de enbart kan hålla sig kvar genom att tilltala de så kallade ”mittenväljarna” dvs den övre medelklass som vunnit på skattesänkningarna, så står Sverigedemokraterna där och skanderar att om vi bara minskade invandringen så skulle vi ha råd att bygga upp välfärden igen och detta utan att behöva höja skatten. Ett uttalande som fick en extra skjuts av Reinfeldts ”vi måste öppna våra hjärtan”-tal. Detta är såklart skitsnack då invandringen bringar in minst lika mycket ekonomiskt till samhället som den kostar. Att peka ut invandringen som orsak är ett rent populistiskt grepp från ett numera mer rumsrent parti med rötter från den nynazistiska Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. Men det är en förklaring, en lösning på ett problem som en stor del av befolkningen känt av de senaste åren av i form av svårigheter på arbetsmarknaden och sämre skyddsnät. En förklaring på de problem som de övriga partierna misslyckats att förklara eller komma med en lösning på. Sverigedemokraterna har lyckats bra genom att hylla det trygga gamla svenska folkhemmet med Per Albin Hansson som galjonsfigur i samma veva som det Socialdemokratiska partiet slängt det samma i närmsta container.

Samtidigt har vi den liberala vänstern. Idealistisk, inte bara utifrån dess filosofiska betydelse som motsats till den marxistiska materialismen utan även idealistisk ur den mer vardagliga betydelsen. Om vi bara tar debatten och gör upp med rasismen i samhället så löser sig allt. Det är en på flera sätt idealistisk syn på samhällets ideologier, vad som är rätt och fel, att det enbart beror på tolerans som kan utbildas och diskuteras fram. För om vi erkänner att benägenheten att stödja högerpopulism och nyfascism ur ett strukturellt perspektiv beror på saker som klasstillhörighet, ekonomisk utsatthet, kulturellt kapital etc då kan folk inte känna sig lika fina och toleranta när de säger nej till fascismen. Att den vita medelklassens positionering som antirasister inte gör så mycket annat än att höja det egna egot. Då måste vi erkänna att vår ståndpunkt kan ha mer med vår position i samhället och/eller klassmässiga bakgrund att göra än att vi är några specifikt goda och öppensinnade människor.

För visst är rasism vidrigt och något som vi måste arbeta emot. Men det är inte i första hand rasismen som tagit SD till riksdagen. Rasismen han funnits där hela tiden, och den har normaliserats i takt med SDs framfart. Men det är inte på grund av rasismen som SD vinner mark. Det är på grund av ökade klassklyftor, minskade skillnader mellan partierna och större konkurrens på bostads och arbetsmarknaden. Och det är där som den idealistiska synen på antifascism som en kunskap och toleransfråga är det stora problemet. Det är helt enkelt ett kontraproduktivt sätt att tackla nyfascismen. För efter varje debatt om ”invandringsfrågan”, oavsett utgångspunkt, ökar stödet för just främlingsfientliga rörelser. Det gör att SD framställs som utsatta martyrer som blir utsatta för ”hat” och ”mobbning” av övriga partier då vi ignorerar grundläggande materiella faktorer. Om vi ska kunna ta oss an problemet med rasismen på allvar så måste vi skapa ett samhälle med social och ekonomisk rättvisa för såväl svenskfödda som invandrade svenskar. Som inte sätter folk mot folk. Eller åtminstone komma med alternativa förklaringar och lösningar på de samhällsproblem som ökat i takt med ekonomiska orättvisor och nyliberal politik. Annars vinner de på walk over. För jag tror inte att vi kan ha ett tolerant samhälle utan social rättvisa. Social orättvisa skapar, och kommer alltid skapa ökad misstänksamhet mot redan utsatta grupper.

Och det är därför Marxismen och materialismen är så viktig, inte som enda förklaring av hur samhället fungerar, men som ett verktyg för att förstå samhällsutvecklingen och därmed också hitta strukturella lösningar på de strukturella problem som uppstår. Att förstå att rasism, sexism och andra typer av negativa föreställningar kring olika grupper inte kan bekämpas fullt ut i ett samhälle där människor har så radikalt olika förutsättningar och det ger oss möjligheten att dra upp problemen med rötterna istället för att bara försöka ansa topparna. Att högerliberaler, som anser att en stor så kallad ”inkomstspridning” är ett nödvändigt ont eller till och med något positivt, ser kunskap och diskussion som den främsta vägen till att minska stödet för rasistiska partier är inget förvånande. Men alla vi till vänster borde lära oss att se kopplingen mellan materiella förhållanden och hat mellan grupper. Att sammanhållning och solidaritet mellan människor också kräver social trygghet och ekonomisk rättvisa.

Annonser

8 thoughts on “Marx behövs i antifascismen.

  1. Erik skriver:

    Så klockren analys!

  2. Highlander skriver:

    Mycket träffsäker.

    Det här är anledningen till att svensk antirasism hittils inte fungerar; för den sysslar som du skriver med idealism. Vidrigt.

    • Daniel skriver:

      Vidrigt? wtf

      • Highlander skriver:

        Ja vidrigt. När vänstern, som ofta ser sig som socialister, hemfaller till idealism istället för materialism överger de socialismen.

        Det är som att tro på gud och vara ateist.

  3. […] skrev för ett tag sedan ett inlägg om varför marx behövs i antifascismen och eftersom den texten även är relevant i sammanhanget så föreslår jag att ni som inte läst […]

  4. jasmin skriver:

    Så himla klokt skrivit !

  5. marcuslindstroem skriver:

    Dom här två inläggen kan vara det bästa jag läst på väldigt länge. Tack! Sprider.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: