Månadsarkiv: april 2015

Den liberala vänstern.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om varför marx behövs i antifascismen och eftersom den texten även är relevant i sammanhanget så föreslår jag att ni som inte läst det läser den först.

För den här texten kommer i mångt och mycket relatera till just marxism men kanske framförallt marxistisk materialism.  Det vill säga hur vi påverkar samhället genom materiella/ekonomiska förändringar. Men främst så handlar den om den moderna vänstern och på vilket sätt som jag anser att den blir allt mer liberal.

Låt mig än en gång referera till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. I den politiska höger-vänsterskalan så har det historiskt sett ut som så att de med lågbetalda yrken har röstat vänster medan de med högbetalda yrken röstat höger. Detta är inte något konstigt eller svårt att förstå då det beror på klassintressen. De övre klassernas intressen är skilda från de lägre klassernas och medan vänstern har kämpat för de lägre klassernas intressen så har högern kämpat för de högre. Detta är också vad skillnaden mellan högern och vänstern faktiskt innebär. Det här har dock på senare år börjat luckras upp, inte minst då många nya partier som bildats har sina viktigaste frågor i sådant som inte självklart kan placeras i höger-vänsterskalan.

Andersson beskriver hur det ibland talas om att ”högern och vänstern bytt väljare”. Detta är dock inte helt sant. Däremot finns det undersökningar som visar på att personer med medelstor inkomst, högskoleutbildning och ett stort kulturellt kapital i dagsläget är mer benägna att rösta på partier till vänster samt så kallade gröna partier medan lågutbildade personer med arbetarklassbakgrund och lågt kulturellt kapital i större utsträckning än andra grupper riskerar att börja sympatisera med högerpopulistiska, fascistiska och/eller främlingsfientliga partier.

Varför är det då så? Jo, Andersson förklarar det bland annat med att personer med låg utbildning, låg inkomst och lågt kulturellt kapital generellt sätt är ekonomiskt radikala men socialt konservativa. Det vill säga att när det kommer till frågor kring välfärden och fördelningspolitik så ligger de närmast partier som socialdemokraterna eller vänsterpartiet, men när det kommer till frågor avseende jämställdhet, familjen, invandring, hbtq-frågor, värderingsfrågor etc så ligger de närmare partier så som M, KD och SD. Det vill säga, de är mer konservativa. Detta menar Andersson beror på följande orsaker: Personer som arbetar med ickeflexibla och starkt kontrollerade yrken har ofta mer konservativa och auktoritära värderingar medan personer som har möjlighet att styra sitt arbetes utformning oftare är mer individualistiska och liberala i sina värderingar. Detta beror alltså på yrkenas utformning och att klassiska arbetaryrken är mindre flexibla än när det kommer till t.ex. högre tjänstemäns arbetssituation. Men det beror även på andra saker, som att då samhället förändras åt det sämre, arbetslösheten ökar, välfärden försämras etc så är det inte konstigt att de som förlorar mest på allt detta önskar tillbaka det förflutna och ser med skepticism på det nya. Det vill säga, ser tillbaka med nostalgiska ögon på det gamla trygga folkhemmet med allt vad det innebär. När partier som historiskt sätt har fört arbetarklassens intressen, så som socialdemokratin, blir allt mindre intresserade av frågor som rör välfärden och ekonomisk fördelning, istället satsar på ”förnyande” och mer liberala värderingar (i allt vad det innebär) så rör sig också lätt dess väljare mot andra partier.

11181897_10153240943197505_5435865526172868133_n

Som bilden ovan visar på så är även personer från lägre klasser mer benägna att vara negativa till ett ökat flyktingmottagande. Detta beror inte på att arbetarklassen är mindre tolerant utan på att det är de som får de negativa konsekvenserna av ökat flyktingmottagande i form av dyrare bostäder och hårdare konkurrens på arbetsmarknaden medan de från högre klasser snarast vinner då samhället går med vinst. Det hade såklart inte behövt vara på det viset ifall vi, ni vet, hade en mer jämn fördelning av resurser i samhället. Men som förklaring är det viktigt för att förstå en av drivkrafterna bakom högerpopulismens ökade inflytande .

Men vad har allt detta då med vänstern och liberalism att göra? Jo, jag kommer till det. För på andra sidan staketet har nästan det omvända skett. Andersson beskriver hur den nya vänstern har börjat prata mindre om ekonomi och fördelningsfrågor och mer om andra typer av frågor så som feminism, antirasism, miljöfrågor, HBTQ etc. Frågor som givetvis är mycket viktiga. Men även inom dessa frågor används en retorik som mer sällan handlar om materiella resurser och oftare är idealistisk med fokus på normer, värderingar, tolerans och antidiskriminering. Det vill säga, vi pratar gärna om antirasism som en ren värderingsfråga, vad som är rätt och fel att säga och tycka etc men sällan om hur klassegregationen är en viktig faktor när det kommer till etnisk segregation och utanförskapet som kommer med det, maktskillnaden mellan olika grupper och rasismen det skapar. Vi pratar gärna om könsnormer, genus och barnuppfostran som den viktigaste lösningen på jämställdhetsproblemet men vi pratar mindre ofta om hur vi här och nu hjälper Saida 42 som arbetar i ett slitsamt och lågavlönat arbete inom vården och om den materiella maktskillnaden mellan könen och hur vi kan fördela resurserna mellan könen mer jämlikt utan att behöva vänta i 30 år på att våra neutralt uppfostrade barn har vuxit upp, och kanske, om vi har tur, förändrar saker. Detta är vad jag menar med liberalism. Det vill säga att prata om så kallade liberala värderingar (öppenhet, tolerans och frihet) utan att ta upp de materiella aspekterna inom samma områden. Den här typen av trend är även tydlig i populära vänstertidskrifter och webbtidningar.

Och ja, självklart så är det så att vi bör kunna ta upp frågor kring etik och värderingar också, men när det blir en stor del av kulturen inom den så kallade vänstern att inte se sådana frågor ur ett materialistisk perspektiv så fastnar vi i en liberal diskurs där dylika frågor främst handlar om att ha rätt grundvärderingar vilket leder till att frågorna blir ett sätt att visa sig upplyst och vettig och, i värsta fall till rent klassförakt (minns ni när folk gjorde sig roliga över att SDs väljare har en lägre utbildning än andra väljare?). Detta är inte vänsterpolitik. Vi kan inte bara utbilda bort problemen ifall de grundläggande materiella förutsättningarna fortfarande ser ut som de gör. Om kvinnor och rasifierade fortfarande har sämre ekonomiska förutsättningar. Om olika klasser påverkas på olika sätt av att ta emot nyanlända. För då finns de grundstrukturerna fortfarande kvar som skapade obalansen.

Minns ni under EP-valet? När media slog på stora trumman angående den så kallade ”vänstervågen”. Vad innebar egentligen vänstervågen? Var det S och Vs ekonomiska politik som var omåttligt populär? Nej. Det var MP och FI som växte väldigt mycket vilket alltså ansågs vara en vänstervåg. För att styrka detta så visade de upp diagram som visade på att en majoritet av FIs och MPs väljare också klassade sig själva som vänster.

3289928_2048_1152

Men vänta här. Vad innebar egentligen höger/vänster-skalan? Jag skrev ju ovan om klassintressen. Men här blir det intressant. För både FI och MP är partier som enligt vad de själva uttryckt varken vill klassa sig som höger eller vänster. Det är även partier som inte företräder någon specifik samhällsklass utan fokus ligger på andra typer av frågor. Miljö, jämställdhet och antirasism exempelvis. Och väldigt ofta ifrån perspektiv som antidiskriminering och värderingsfrågor. Det har väljare som, precis som det framfördes under valvakan till EP-valet, ser sig själva som mer vänster än höger. Detta ligger alltså helt i linje med den moderna vänster som i allt lägre grad prioriterar ekonomiska frågor och i större grad prioriterar liberala värderingsfrågor kring acceptans och normer med mera. Vi kan alltså se att synen på vad som är höger kontra vänster har förändrats genom åren. Frågor kring ökad jämställdhet, antirasism etc kopplas starkt ihop med vänsterpolitik. Vad är det för problem med det här då? Jo, problemet blir när det anses räcka med att vara feminist, antirasist, miljökämpe och intresserad av HBTQ-frågor för att få kalla sig vänster. När det inte längre behövs en klasspolitisk dimension vilket jag upplever till viss del redan har skett.

Och det handlar inte om att klass och ekonomi är frågor som är ovanligt svåra. Om den tidiga 1900-talets arbetarklass kunde ta frågorna till sig så tror jag absolut att även den nutida bildade medelklassen som svänger sig med begrepp som intersektionalitet, heteronormativitet etc också kan lära sig det. Nej, det hela handlar om en allmän högervridning av debatten och en liberalhegemonisk diskurs. Det handlar om arbetarrörelsens misslyckande och svårighet att åter tilltala just arbetare och det handlar om en medelklassvänster med goda förutsättningar som inte är i ett särskilt utsatt läge i klassamhället och som därför inte har en lika naturlig ingång till frågorna.

Missförstå inte. Jag tycker mycket om de liberala värderingar angående frihet, jämlikhet, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, antidiskriminering och så vidare. Det är värderingar som styr sådant som hur lagen utformas och värderingar som gärna framhålls som viktiga bland de allra flesta partier men där vi rent konkret inte kommit ända fram när det kommer till hur samhället verkligen fungerar. De liberala vägarna genom lagstiftning och diskussion har inte fungerat helt bra med att införa ett samhälle med lika rättigheter och utan diskriminering i praktiken och jag tror inte att det är möjligt att förändra detta i en nära framtid ifall vi inte också fokuserar på materiell fördelning och ekonomisk rättvisa. Dels eftersom materiella skillnader mellan olika grupper också påverkar normerna och värderingarna i samhället avseende dessa grupper, men också eftersom klassamhället i sig gör att inte alla har samma möjlighet i form av ekonomiskt och kulturellt kapital att vara progressiva och öppna inför att ta till sig nya tankesätt. Det handlar inte om klassförakt från min sida utan om det faktum att en person som har sitt på det torra också har andra möjligheter att vara uppmärksam och accepterande inför nya tankegångar samt att kunskap och bildning, vilket behövs för att komma i kontakt med nya infallsvinklar, också är klassprivilegier. En ökande konservatism hänger ofta samman med ekonomiska kriser och oro inför framtiden.

Nu har jag pratat om extremhögern och om (den liberala) vänstern. Men hur är det egentligen med den klassiska högern? Vad gör de? Jo, de sitter i riksdagen, svenskt näringsliv, Timbro och i styrelsen för riskkapitalföretag i välfärden. De håller sig borta från politiskt tjafs mellan och inom partier och ser till att regeringen inte bygger upp välfärdsstaten för mycket. Och sen skrattar de.

Ja. Ni vet.

Hela vägen till banken.

Annonser

Marx behövs i antifascismen.

Jag ta upp det här med fascismens framfart. Det bruna Europa, men kanske framförallt det bruna Sverige. Kanske för att jag just nu läser en bok som heter ”Så fick Sverigedemokraterna makt” av Dan Andersson. Men också för att jag vill bidra med ett alternativ till den liberala beskrivning av problemet som finns bland stora delar av vänsterkretsar. Jag har länge fascinerats av och retat mig på den svenska debatten kring rasism och SD. Det finns en tydlig benägenhet att se en ökand rasismen som en orsak till att SD vinner stöd, istället för det omvända, det vill säga att rasismen ökar i samband med att SD får mer makt och inflytande. Det här är viktigt eftersom de olika sätten att se på saken också påverkar vad det är vi anser att vi bör göra för att stoppa utvecklingen.

Min syn på saken är den mer marxistiskt färgade. Det vill säga att samhällets ideologiska utveckling har en materialistisk grund. Vad är då en materialistisk grund? Bloggen ”Din vänsteruggla i mossen” har skrivit en introduktion till marxism vilken går att läsa här. Men det är framförallt en del av texten som jag anser är relevant i sammanhanget:

Grundtänket i marxismen bottnar i vad som kallas för materialism. Ordets innebörd är i det här fallet inte ”besatt av prylar”, utan materialism är motsatsen till idealism. Idealism är en filosofisk ståndpunkt som innebär att du tror att det är primärt åsikter, meningsutbyten, samtal och idéer som ligger till grund för utvecklingen av samhället och politiken. De flesta liberaler är i någon mån idealister, därav deras besatthet av att ha debatter och samtal om allt mellan himmel och jord ca. vart femtonde minut. Enligt en idealistisk syn på politk går det till ungefär såhär: jag tycker någonting, lyckas sprida den åsikten, alla håller med mig, och sedan förändras samhället.

Marxister är alltså tvärtom materialister, och menar att samhällsutvecklingen drivs framåt av materiella faktorer, alltså organisering, vem som har makten över ekonomin, hur resurserna fördelas och vem som fördelar resurserna etc. Materialister ser de idealistiska sakerna såsom debatter, ideologier, samtal och normer som symptom på de materiella förhållandena, inte tvärtom.

Marxister brukar prata om detta som bas och överbyggnad. Basen, det materiella, ligger till grund för överbyggnaden, det idealistiska. Som exempel på detta kan vi ta en person som först blir miljonär, och som efter sin klassresa börjar rösta på moderaterna. Även utan en marxistisk analys så förstår vi kanske att personen har anpassat sina åsikter efter sin nya status i samhället. Förmögenheten är i detta fall basen, och de moderata åsikterna är överbyggnaden. Anledningen till att personen blev moderat är inte att hen blev övertygad av en debattör (även om hen själv hävdar och t.om. tror det), utan det egentliga skälet är snarare att hen upplevde sig ha en annan position i samhället efter att ha tjänat sin förmögenhet.

Så vad har detta då med fascism och SD att göra? Jag går tillbaka till boken ”Så fick Sverigedemokraterna makt”. Där står följande:

två typer av vänster

I boken beskrivs alltså två typer av vänster. En som fokuserar på social rättvisa och ekonomisk jämlikhet vilket ska uppnås bland annat genom  omfördelning av resurser, och en som fokuserar på tolerans, antidiskriminering och öppenhet vilket ska uppnås genom diskussion och utbildning.
Eller, med andra ord, en materialistisk (marxistisk) vänster och en idealistisk (liberal) vänster. Nu tror jag inte att Dan Andersson (ekonom som arbetat för bland annat banker, bolag och fonder samt varit LO:s chefsekonom och stadssekreterare för Mona Sahlin) kallar sig Marxist men boken, som också bygger på forskning kring hur nyfascistiska och högerpopulistiska rörelser får fäste och vinner popularitet, har helt klart en tydlig färgning av det materialistiska sättet att se på saken.

Andersson beskriver flera olika faktorer till varför högerpopulistiska (fascistiska) rörelser får ökat stöd. Han beskriver hur fascismen alltid uppstått under ekonomiska oroligheter, 30-talets depression i Tyskland, 90-kris samt 2000-talets ekonomiska kris i kombination med nedmontering av den offentliga välfärden.  Sverige var relativt skonat från fascism under det nazistiska 30 och 40-talet, detta förklarar Andersson med att vi, i jämförelse med andra länder, hade en väl utbyggd välfärdsstat varför fascismen inte lyckades få fäste. Rasism och främlingsfientlighet är bara en liten del av den förklaring till varför SD vinner stöd. För främlingsfientligheten har alltid funnits där i någon mån, men det är först under ekonomiska samhällsförändringar som den ger upphov till stöd för främlingsfientliga och rasistiska partier. En förklaring som tas upp i boken är den ökade konkurrensen på arbetsmarknaden. Den första grupp som började tilltalas av SDs politik var män med låg utbildning och lön. När det blir brist på arbeten att söka så börjar människor, och då inte minst de som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, i större mån se varandra som konkurrenter. En grupp som också har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden är invandrade flyktingar. På så vis ses dessa i högre grad som ett hot då de anses konkurrera om arbeten och resurser i samhället. Men det finns också en bostadsbrist som skapar en ökad konkurrens. Billiga bostäder har inte byggts i takt med befolkningsökningen vilket självklart slår hårdast mot personer i de lägre samhällsskikten. Detta skapar en större risk för ett ”vi och dom” tänkande. Konkurrens skapas mellan olika grupper av underklass som därmed vänder ilskan mot varandra. Detta gör personer med utländsk bakgrund extra utsatta då de både upplevs som annorlunda och har svårt att t.ex. ta sig in på arbetsmarknaden. Men det skapar också en irritation över att vi tar in människor utan att bygga ut välfärden och infrastrukturen i den mån som behövs för att klara en ökande befolkning. SD lyckas därför med konststycket att lova en bättre välfärd och investeringar i samhället utan att höja skatten då det anses räcka med att minska på invandringen.

Men det förklaras också utifrån utbudet av politik. För samtidigt som välfärden nedmonterats och det blivit svårare för många att ta sig in, och hålla sig kvar på arbetsmarknaden så har politiken också förändrats. Under 00-talet så ömsade moderaterna skinn, utnämnde sig till ”det nya arbetarpartiet” och släppte många av sina allra mest nyliberala krav för att framställa sig som mindre av ett överklassparti. Samtidigt har socialdemokraterna dragit sig längre bort från sina kärnfrågor avseende sådant som ökad välfärd och minskade klassklyftor. På så vis har skillnaderna när det kommer till höger/vänster blivit mer otydliga. Klassintressen har helt enkelt suddats ut något i det politiska landskapet och andra frågor har lyfts upp, detta har i kombination med att klassklyftorna å andra sidan ökat, lett till ett minskat förtroende för de etablerade partierna då de inte anses ta upp de problem som klassamhället skapar, där SD kunnat ta plats som utstickare och förnyare. Det visas även genom hur SD gärna beskriver de andra partierna i begrepp som ”sjuklövern” eller ”etablissemanget” och sig själva som ”den enda oppositionen”. En situation som är vanlig även i andra länder där högerpopulistiska och fascistiska partier gått framåt och i allmänhet ett vanligt grepp för populistiska partier.

sverigedemokraterna

Så i samband med ökade klyftor och en nedmonterad välfärd, en socialdemokrati som tror att de enbart kan hålla sig kvar genom att tilltala de så kallade ”mittenväljarna” dvs den övre medelklass som vunnit på skattesänkningarna, så står Sverigedemokraterna där och skanderar att om vi bara minskade invandringen så skulle vi ha råd att bygga upp välfärden igen och detta utan att behöva höja skatten. Ett uttalande som fick en extra skjuts av Reinfeldts ”vi måste öppna våra hjärtan”-tal. Detta är såklart skitsnack då invandringen bringar in minst lika mycket ekonomiskt till samhället som den kostar. Att peka ut invandringen som orsak är ett rent populistiskt grepp från ett numera mer rumsrent parti med rötter från den nynazistiska Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. Men det är en förklaring, en lösning på ett problem som en stor del av befolkningen känt av de senaste åren av i form av svårigheter på arbetsmarknaden och sämre skyddsnät. En förklaring på de problem som de övriga partierna misslyckats att förklara eller komma med en lösning på. Sverigedemokraterna har lyckats bra genom att hylla det trygga gamla svenska folkhemmet med Per Albin Hansson som galjonsfigur i samma veva som det Socialdemokratiska partiet slängt det samma i närmsta container.

Samtidigt har vi den liberala vänstern. Idealistisk, inte bara utifrån dess filosofiska betydelse som motsats till den marxistiska materialismen utan även idealistisk ur den mer vardagliga betydelsen. Om vi bara tar debatten och gör upp med rasismen i samhället så löser sig allt. Det är en på flera sätt idealistisk syn på samhällets ideologier, vad som är rätt och fel, att det enbart beror på tolerans som kan utbildas och diskuteras fram. För om vi erkänner att benägenheten att stödja högerpopulism och nyfascism ur ett strukturellt perspektiv beror på saker som klasstillhörighet, ekonomisk utsatthet, kulturellt kapital etc då kan folk inte känna sig lika fina och toleranta när de säger nej till fascismen. Att den vita medelklassens positionering som antirasister inte gör så mycket annat än att höja det egna egot. Då måste vi erkänna att vår ståndpunkt kan ha mer med vår position i samhället och/eller klassmässiga bakgrund att göra än att vi är några specifikt goda och öppensinnade människor.

För visst är rasism vidrigt och något som vi måste arbeta emot. Men det är inte i första hand rasismen som tagit SD till riksdagen. Rasismen han funnits där hela tiden, och den har normaliserats i takt med SDs framfart. Men det är inte på grund av rasismen som SD vinner mark. Det är på grund av ökade klassklyftor, minskade skillnader mellan partierna och större konkurrens på bostads och arbetsmarknaden. Och det är där som den idealistiska synen på antifascism som en kunskap och toleransfråga är det stora problemet. Det är helt enkelt ett kontraproduktivt sätt att tackla nyfascismen. För efter varje debatt om ”invandringsfrågan”, oavsett utgångspunkt, ökar stödet för just främlingsfientliga rörelser. Det gör att SD framställs som utsatta martyrer som blir utsatta för ”hat” och ”mobbning” av övriga partier då vi ignorerar grundläggande materiella faktorer. Om vi ska kunna ta oss an problemet med rasismen på allvar så måste vi skapa ett samhälle med social och ekonomisk rättvisa för såväl svenskfödda som invandrade svenskar. Som inte sätter folk mot folk. Eller åtminstone komma med alternativa förklaringar och lösningar på de samhällsproblem som ökat i takt med ekonomiska orättvisor och nyliberal politik. Annars vinner de på walk over. För jag tror inte att vi kan ha ett tolerant samhälle utan social rättvisa. Social orättvisa skapar, och kommer alltid skapa ökad misstänksamhet mot redan utsatta grupper.

Och det är därför Marxismen och materialismen är så viktig, inte som enda förklaring av hur samhället fungerar, men som ett verktyg för att förstå samhällsutvecklingen och därmed också hitta strukturella lösningar på de strukturella problem som uppstår. Att förstå att rasism, sexism och andra typer av negativa föreställningar kring olika grupper inte kan bekämpas fullt ut i ett samhälle där människor har så radikalt olika förutsättningar och det ger oss möjligheten att dra upp problemen med rötterna istället för att bara försöka ansa topparna. Att högerliberaler, som anser att en stor så kallad ”inkomstspridning” är ett nödvändigt ont eller till och med något positivt, ser kunskap och diskussion som den främsta vägen till att minska stödet för rasistiska partier är inget förvånande. Men alla vi till vänster borde lära oss att se kopplingen mellan materiella förhållanden och hat mellan grupper. Att sammanhållning och solidaritet mellan människor också kräver social trygghet och ekonomisk rättvisa.