Månadsarkiv: januari 2015

Borgerlighetens plats i socialismen

Jag har av flera anledningar inte skrivit så mycket på den här bloggen, dels eftersom jag drabbats av någon slags skrivkramp och dels eftersom det jag fått fram i form av skrivande har prioriterats till bloggprojektet rimligheten.se. Men så funderade jag på om jag inte skulle använda den här bloggen till att skriva lite friare och mer egna tankar kring saker och därmed lämna de mer folkbildande inläggen till just Rimligheten.

Det här inlägget fick sin inspiration ifrån hur en representant från SD sagt att ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.”. Inlägget kommer dock inte att handla om SD och deras eventuella brist på demokratiska värderingar utan på det andra uttalandet i ovan nämnda artikel.

”Den mest sofistikerade pläderingen för enpartisystem är den som förekom inom de kommunistiska partierna i Västeuropa, däribland i Sverige. Man undvek att tala öppet om partiförbud utan föredrog i stället att beskriva det hela som ett led i en ofrånkomlig historisk utveckling.”

Detta fick mig att fundera på vilken plats eventuella borgerliga partier skulle spela i ett socialistiskt samhälle. Först måste vi konstatera att detta är en högst hypotetisk frågeställning då det aldrig funnits någon verklig socialism värd namnet under en längre period (säg emot ifall ni inte håller med, men socialister har här tolkningsföreträde). Hur ett sådant samhälle faktiskt skulle se ut är därför nästintill omöjligt att föreställa sig.
Först måste vi utreda grunden för vad som menas med socialism. Jag kommer här att definiera det som ett klasslöst samhälle (med eventuell diskussion för vad detta rent konkret innebär) där produktionsmedlen ägs demokratiskt (även detta skulle kunna se ut på flera olika sätt och är därför inget jag gör anspråk på att beskriva i detalj).

För att svara på vad borgerliga partier skulle ha för roll i ett socialistiskt samhälle med en socialistiskt ekonomiskt system så gör vi ett antagande att vi kommer att ha kvar en parlamentarisk demokrati med ett flerpartisystem, även då jag inte tror att detta är det enda (eller ens behöver vara det bästa) möjliga sättet att upprätthålla ett demokratiskt samhälle på (nej, jag syftar inte på diktatur och enpartisystem här). Men för enkelhetens skull så antar vi att så är fallet. För att kunna få någon slags realistisk bild av borgerlighetens och borgerliga partiers plats i ett socialistiskt samhälle så tror jag att vi kan se det som en spegel av socialisters plats i vårt nutida borgerliga och kapitalistiska samhälle.

Hur ser det då ut för socialistiska partier och aktivister i dagens Sverige? Jag utgår här ifrån tanken kring att det är det ekonomiska systemet (ergo kapitalism) som ligger till grund för hela samhällsbyggnationen. Det vill säga den liberala demokratin och den makt som politiker har och inte har att förändra samhällets uppbyggnad samt vilken makt produktionsägarna/kapitalisterna har att styra samhället i den riktning de vill. Men också hur den borgerliga ideologiska hegemonin påverkar vår uppfattning kring sant och falskt, rätt och fel. Det finns i dagsläget ett politiskt parti i riksdagsposition som uttryckligen kallar sig socialistiskt och som kan antas ha en socialistisk framtidsvision, det går alltså rent teoretiskt att ha ett socialistiskt parti i ett kapitalistiskt samhälle. Men om vi även ska vara realister så inser vi snabbt att ett litet parti inom detta system inte kan göra anspråk på att i dagsläget försöka införa socialism genom parlamentarismen. För som jag nämnde tidigare, systemet är så pass genomgående att det inte går att avskaffa i en handvändning. Marknaden har även på många sätt mer makt än politiker.

Sverige är ett av många länder där den politiska makten växlar mellan borgerliga regeringar och socialdemokratiska regeringar, socialdemokrater som, om de någon gång kan antas ha stått för ett socialistiskt samhällsprojekt, nu har övergett detta till förmån för en närmast socialliberal politik. Vänsterpartiet som fortfarande kallar sig socialistiskt har rent real-politiskt antagit en plats som socialdemokraterna tidigare stått för med krav på sociala och klassutjämnande reformer snarare än ett omkullkastande av liberalismen. Detta är inte något konstigt i sig. För om vi bortser ifrån min ursprungs-tes om att det är hur ekonomin fungerar som också styr samhällsdiskursen, så skulle jag även vilja jämföra det parlamentariska spelet med en dragkamp mellan vänster och höger (jag är medveten om att detta är extremt förenklat). När samhället och ekonomin går åt höger så måste partierna följa med, för precis som i en riktig dragkamp så kan du inte stå kvar på samma ställe när den andra sidan drar hårdare utan att ramla omkull eller tappa greppet om repet. Om borgarna genomför utförsäljningar av det offentliga så kan du inte stå och kräva full kommunism från och med imorgon ifall du vill bli tagen på allvar, då måste du gräva där du står, dra åt vänster från den plats som samhället intagit. Att storföretagen som vinner på en borgerlig politik sitter på massvis av makt i form av ekonomiska resurser som kan användas för att hindra en vänsterutveckling gör det inte lättare att förändra något i grunden även ifall vi, rent teoretiskt, skulle se en socialistisk majoritet i riksdagen.

Kontentan av det hela: Partier som förespråkar ett helt annat ekonomiskt system kan existera och även ha sympatisörer men kommer alltid att marginaliseras och tvingas att anpassa sig efter hegemonin. Detta är mer av ett konstaterande än en kritik, för jag tror att det även skulle se ut på ett liknande sätt under omvända förhållanden. I ett socialistiskt samhälle med en socialistisk ekonomi så skulle det fortfarande finnas kritiker mot systemet och ev partier/intresseföreningar som företräder mer borgerliga värderingar än de gängse. Men av samma anledningar som socialistiska partier har liten makt att påverka inom kapitalismen (materiella faktorer som påverkar samhället och den ideologiska hegemonin, svårigheterna att omkullkasta ett system enbart genom parlamentarisk politik, liten maktfaktor i samhället etc, etc), samt tvingas följa med utvecklingen för att ha en chans att påverka, så skulle borgerliga ideologer befinna sig i en lika marginaliserad position i socialismen. För det är så det fungerar, på gott och på ont. Att påverka inom samhällets ramar är betydligt enklare än att påverka ramen i sig, därför har liberaler en bättre position i och med att samhället redan är uppbyggt efter deras ideologiska ramar. Därför förespråkar jag, i min mening, bättre ramar. Även om det kommer att bli bra svårt att införa dem.

Annonser

Veckans tema: Vems tragedi får synas i media?

Som vanligt har jag ett veckotema tillsammans med bloggaren Amra som jag även numera skriver tillsammans med på bloggen Rimligheten.

Sedan terrordådet i Paris så har nyheterna nästan enbart kretsat kring Frankrike, hur situationen ser ut där, demonstrationer, mediaraportering och så vidare. På Aftonbladets hemsida står det nu ”Je suis Charlie” med stora gula bokstäver istället för tidningens namn och tidningar rapporterar om de stora demonstrationer som nu äger rum runtom i hela Europa. Och det är varken konstigt eller fel. Men vad som inte har fått samma uppmärksamhet är hur flera attacker av terrorgruppen Boko Haram har skett under den senaste veckan i Nigeria med ett flertal civila dödsfall som resultat.

Boko Haram är en extremistisk grupp vars mål är att bilda en islamsk stat och Nigeria är ett land med ständiga våldsdåd bland annat på grund av gruppen Boko Haram varav drygt 2000 människor antas ha dödats bara det senaste året. Varför är då detta inget som blir en viral nyhet på samma vis som dåden i Frankrike? Ja, vi kan såklart använda oss av begreppet ”närhetsprincipen” vilket alltså innebär att medier i större utsträckning rapporterar om nyheter som sker på en plats som geografiskt ligger nära vårt eget land. Och Frankrike ligger de facto närmare oss i Sverige än vad exempelvis Nigeria gör. Men att stanna där och nöja sig med den förklaringen skulle inte vara en korrekt slutsats. För det finns flera och tydliga undantag ifrån närhetsprincipen.

Om vi undersöker vilka utrikesnyheter som det rapporteras om i större utsträckning och vad som ges medial uppmärksamhet så är det inte alltid de länder som ligger närmare som får mest uppmärksamhet. Länder som USA, Kanada och Australien ges stor medial uppmärksamhet trots att de ligger långt ifrån Sverige medan länder i Mellanöstern eller Afrika ges mindre medialt utrymme även om de ligger närmare. Vi kan helt enkelt se att det görs en åtskillnad mellan ”vita länder” och ”ickevita länder”. Att situationen i Nigeria eller Syrien med flera inte får samma uppmärksamhet beror förmodligen på att de som bor där upplevs som annorlunda och ”inte som vi”. Det verkar finnas en uppfattning om att ”de bara bråkar där nere med varandra ändå”. Lite ”jaha, nu är de igång igen” som om det inte på samma sätt skulle handla om oskyldiga civila som utsätts för terroristattacker även där utan enbart någon slags ”konflikt” där alla inblandade är lika goda kålsupare.

B6wfs0GCYAA7U0v

Generellt verka bilden vara den av att det bara är (vita) västerlänningar som kan vara offer för terrorism. Högerextrema krafter pratar om terrorism som om det vore något som muslimer utsatte ickemuslimer för, trots att mellan 82 och 97 procent av alla som blir utsatta för terrorism är muslimer. Intressant nog så verkar högerextrema och islamofobiska grupper dela samma syn på islam som islamsistiska terrorister, så kallade jihadister. Det vill säga att det är jihadisterna som är det ”verkliga” muslimerna och att det är deras syn på religion som är vad islam handlar om. Trots att denna grupp är en procentuellt sätt väldigt liten grupp av den muslimska befolkningen.

Jag tycker såklart att det är fruktansvärt vad som har hänt i Frankrike och vill på inget sätt förminska det. Men vi behöver få perspektiv på hur terrorismen verkar mot civila överallt på jorden och inte bara mot människor i rika vita västerländer. Det är inte ”vi” västerlänningar mot ”dom” från mellanöstern. Det är vi som är emot våld och terror, mot de som är terrorister, oavsett religion eller avsaknad av den samma.

Taggad ,

Det går att ta avstånd ifrån mord utan att hylla rasistiska nidbilder.

Dåden i Frankrike har skakat hela Europa och det finns inga ord för att beskriva hur fruktansvärd händelsen är. En kallblodig avrättning av ett flertal civila människor på deras arbetsplats, en av de ställen där en borde kunna känna sig som mest trygg och säker. Det finns inga ursäkter för en sådan handling, inga förmildrande omständigheter. Det handlar om en våldsam extremism som är beredda att gå hur långt som helst för att uppnå sina syften. Och jag tror verkligen att de absolut flesta av oss inte ser det som annat än just vidrigt.

Men något har hänt efter detta. En stor andel människor har inte bara visat medlidande för offren och deras närstående (vilket är helt och hållet rimligt i en situation som denna) utan även hyllat dem som hjältar och martyrer för det fria ordet (eller i det här fallet, bilden) genom att dela och sprida tidningens, ofta grovt rasistiska och islamofoba satirbilder. Personer som tidigare aldrig skulle ursäkta rasism uttalar sig som om tidningen ifråga vore den stora symbolen för frihet och rättvisa.

Det går att fördöma en sådan vidrig handling, massaker, som de beväpnade männen i Frankrike gjort sig skyldiga till utan att hylla rasistisk humor. Det går att avsky våldsverkande extremister utan att hålla med om tidningens budskap eller tycka att vad den gjorde var bra. Det går hur bra som helst att kritisera en företeelse så som hets mot en redan utsatt grupp och inte vilja ha med det att göra utan att det för den sakens skull räknas som en ursäkt för mord på de som sysslar med den. Att normalisera och hylla islamofobi precis när den håller på att växa sig som starkast, och skapar otrygghet för Europas alla muslimer, kan inte dådet på något sätt motivera för de som borde veta bättre.

Muslimer idag är redan en väldigt utsatt grupp, och de lär bli ännu mer utsatta efter det här våldsdådet på grund av guilt by association, hur muslimer som grupp buntas ihop med extremister på ett sätt som till exempel kristna som grupp nästan aldrig gör. Just därför tycker jag att det är ansvarslöst att okritiskt hylla eller sprida islamofoba bilder från Charlie Hebdo för att hedra offren. För det finns i så fall andra, mycket bättre sätt att göra det på.

Förövrigt så tycker jag att ni bör lyssna på hur Amra intervjuas av P4 Östergötland om hennes uppfattning av det inträffade i egenskap av muslim.

Och för er som missat så skriver jag nu även på bloggen Rimligheten tillsammans med just Amra samt flera andra coola och smarta bloggare.

Veckans tema: Att vara feminist eller att feminista.

Jag och Amra skriver denna veckan om temat ”att feminista”.

Jag tänkte först att redogöra lite för vad jag upplever som problemet med den moderna feministiska rörelsen, en rörelse som i takt med att bli allt mer populariserad också drivs bort från det politiska till att bli mer av en identitet, inte minst bland unga feminister. Jag har tidigare skrivit om feminism som livsstil här. Feminismen tycks i många fall ha blivit en parad i rosa balonger, enhörningar och glitter. Där färgat armhålehår, feministmerchandise i form av halsband och t-shirts är givna komponenter. Hyllningar av kända popidoler som på ett och annat sätt uttalat sig feministiskt. Och även om jag visserligen inte ser något fel i tidigare nämnda företeelser så undrar jag ofta vad kampen har tagit vägen. Visst att vi ska kunna ha kul och som den anarkistiska feministen Emma Goldman sa ”A revolution without dancing is a revolution not worth having” men det kommer till en viss gräns där revolutionen övergår till att bli mer dans än vad det är revolution och då kommer det till frågan vad vi egentligen vill uppnå och hur vi hade tänkt att uppnå det.

img-thing

När våra ”feministiska idoler” är mer ”idoler” än vad de är feminister så säger det en del om den moderna feminismen. Feminismen har på många sätt blivit en trendig urban accessoar. Och det är väl där som jag vill komma in på frågan om att ”feminista” det vill säga hur en gör feminism. För vem som helst kan kalla sig för feminist, oavsett om det är Anna Kinnberg Batra, Blondinbella, Nicki Minaj, Kungen eller Fan och hans moster. Men vad gör det egentligen för skillnad ifall de inte gör något konkret för att förändra något? Om det bara handlar om att säga och tycka saker. En del av positioneringskulturen, att positionera sig i frågor, ofta ytligt, utan djupare analys. Ju kändare du redan är desto mer kommer du hyllas för de mest självklara påståenden eller enklaste etiketter att sätta på dig själv. Att säga och kalla sig för rätt saker blir viktigare än vad du faktiskt gör. Att använda rätt språk och uttrycka rätt åsikter gör dig till den bästa sorts feministen i andras ögon utan att du egentligen rör ett finger för att åstadkomma något i verkliga livet. Interna diskussioner om varför vi ska använda ”en” istället för ”man” på grund av hur mansnormen har präglat språket osv.

Jag vet att det förmodligen kan uppfattas som kontroversiellt för vissa, men jag har mycket mer respekt för de som gör saker, organiserar sig, jourar på kvinnojouren, går mer i aktionsgrupper eller formulerar strategier för att få igenom förändringar, ja helt enkelt som feministar, även om de inte kan det för tillfället mest korrekta och inkluderande uttrycken. Ja jag har mer respekt för dem än vad jag har för den feminist som uttrycker sig korrekt och vet vad alla olika begrepp betyder men som inte gör annat än att sitta hemma och positionera sig på rätt sätt på twitter.

Så hur feministar du?

Vilken relevans har klass inom feminismen?

Som jag skrivit om tidigare så anser jag att dagens feminism i mångt och mycket är en medelklassrörelse. Även inom den så kallade intersektionella feminismen så är just klass en blind fläck. Vi är dock några stycken vänsterfeminister aktiva i den internfeministiska diskussionen som ivrigt påpekar att klassperspektivet är viktigt att vara medveten om vilket har lett till ett visst intresse och nyfikenhet även bland vissa klassomedvetna feminister. Vad innebär egentligen klassperspektivet inom feminismen, och vad har det egentligen för relevans? Det här inlägget syftar till att medvetandegöra de feminister som är osäkra på vad klassperspektiv inom feminismen kan innebära men nyfikna på att lära sig mer.

Först av allt kan vi ta upp vad som brukar kallas för ”identitetspolitik”. Könsnormer. Pratar vi om könsnormer så bör vi vara medvetna om att dessa inte är samma för alla och kan variera mellan olika grupper i samhället, inte minst inom olika klasser. Mansnormen ser inte helt likadan ut inom arbetarklass, medelklass och överklass och en av det tydligaste exempel på detta är att män från de övre klasserna har större svängrum för att bryta emot manlighetsnormer avseende utseende, intressen och agerande. Män från övre klasser har nämligen andra metoder för att erhålla status så som ekonomiskt eller kunskap/utbildning. Samma sak gäller för kvinnorollen då denna ser annorlunda ut beroende på socioekonomisk klass. Men där är det inte lika tydligt i fråga om vem som har mest svängrum att bryta mot koder och normer. I visst hänseende kan arbetarklasskvinnor anses ha större utrymme för att bryta mot vad som anses kvinnligt agerande. Det finns mer ingående och välformulerade beskrivningar av hur klass och kön interagerar när det kommer till normer. Exempelvis Fanny Ambjörnssons böcker ”I en klass för sig” och ”Rosa, den farliga färgen”. Vad som är viktigt att vara medveten om är dock att när som du pratar om könsnormer så kan det vara så att du utgår ifrån den grupp du själv tillhör och att de normer som du utgår ifrån inte gäller inom alla klasser.

När vi lämnar normfrågorna bakom oss så uppstår även fler relevanta sätt att se på klass, kön och jämställdhet. Exempelvis när det kommer till realpolitiska förslag för att uppnå jämställdhet så kommer dessa att påverka olika grupper i samhället på olika sätt. Politiska förslag och reformer med syfte att öka jämställdheten är helt enkelt inte klassobundna. Rut-avdrag kanske hjälper den övre medelklassens kvinnor att dela mer lika på hemarbetet men det gynnar knappast kvinnan som jobbar som undersköterska, ändå är hon med och betalar för det. Att öka andelen kvinnor i styrelser kommer främst att gynna de kvinnor som över huvud taget har möjlighet att hamna i en styrelse. När det kommer till delad föräldraförsäkring och diskussionen kring hur heterosexuella par visst har råd att dela så utgår folk ofta ifrån att kvinnan har ett fast jobb och tjänar relativt bra. Hur det fungerar för kvinnor som exempelvis är timanställda inom vården och hur dessa ska få en bättre ekonomisk möjlighet att dela på föräldraledighet så diskuteras det sällan på samma sätt. Istället fokuseras det ofta på skuldbeläggning av individuella ”val” eller att lagstadga ledigheten lika för bägge föräldrar.

Ett annat exempel är det stora fokuset och intresset för könsroller och normer som finns inom den moderna feminismen både när det kommer till barnuppfostran men också hur en som vuxen/ungdom bryter mot normer i vardagen. Att se normfrågan som den viktigaste och intressantaste frågan är också ett tecken på medelklassfieringen inom feminismen. Det visar på att du kanske inte upplever problem som låg lön och slitsamt arbete eller har större risk för skador, stress och sjukskrivning. Något som påverkar kvinnor i de lägre klasserna mest då de är mer utsatta för detta än såväl män (oavsett klass) som kvinnor inom högre klasser. Den ekonomiska skillnaden mellan män och kvinnor är mindre påtaglig inom medelklassen vilket resulterar i att fokus på just ekonomi ofta tonas ner inom medelklassfeminismen. När det väl diskuteras handlar det främst om ”lika lön för lika arbete” eller hur kvinnor ska kunna ta plats inom mansdominerade och högavlönade områden, men mindre om att öka lönen inom kvinnodominerade låglöneyrken.

Det kan även vara en viktig infallsvinkel när jämställdhet inom relationer diskuteras, för en vit medelklasskvinna som lever ihop med en vit medelklassman så blir könsaspekten den enda aspekt som ses som maktförskjutande. Men om vi tänker oss att den ena eller andra i relationen är av en lägre klass, blir rasifierad eller tillhör en annan underprivilegierad grupp så ser maktrelationen förmodligen annorlunda ut och att då bara fokusera på könsaspekten kan bli väldigt missvisande.

Det finns såklart mycket mer intressanta aspekter av hur klass och kön samverkar, men som första steg i att fundera över klassperspektivet när det kommer till feminism så tror jag att det här kan vara en bra början.