Åsa Linderborgs krönika, pros and cons.

Jag har blivit uppmärksammad på att jag omnämns i Linderborgs senaste krönika och en del verka ha hittat hit genom den (hej hej!). Jag har följt twitterdebatten och som vanligt är det många missförstånd så jag tänkte reda ut en del saker samt ge min egen syn på krönikan och dess olika delar.

En del av kritiken har gällt att jag ”ger mig på maktlösa”, företrädesvis transpersoner. Twittrare har ingen makt jämfört med Åsa Linderborg, menar Kawa Zolfagary.

Visst är maktrelationen asymmetrisk, men att aldrig kunna diskutera en utsatt människas handlingar vore att bidra till förminskningen. Och även diskriminerade kan utöva makt.
När det twittras att Nina Björk är ”en insekt” gör det nåt med henne. En grupp kampanjmakare på sociala medier försöker stoppa Kajsa Ekis Ekman från att framträda, de senaste dagarna i Helsingfors och London.

Jag håller till viss del med både Zolfagary och Linderborg här, visst är det viktigt med maktperspektiv, men samtidigt så måste alla kunna kritiseras så länge det görs sakligt. Att hindra människor från att göra sitt jobb känns inte okej.

Det är nog jobbigt för Ekis, förstår Aleksa Lundberg, men på en strukturell nivå är det ändå transpersonerna som är mest utsatta. Den som är diskriminerad får bete sig lite hur som helst mot andra, för det är ändå mest synd om hen. Det är en extrem maxim som jag tror de flesta transpersoner inte ställer upp på. Vänstern borde definitivt inte göra det.

Jag har själv märkt av en benägenhet kring hur vissa anser sig kunna vara hur otrevliga som helst, skriva i caps och kalla folk för ”jävla förtryckare” om de inte håller med om allt, med argumentet att ”ingen ska kunna kräva god ton”. Jag tycker inte att det är okej för mig i egenskap av kvinna att vara otrevlig mot en man enkom för att han är man och tycker annorlunda än mig (undantag om han uttrycker grov sexism t.ex.) och därför tycker jag inte heller att det är okej när andra grupper skriker mig i ansiktet för att jag inte har exakt samma åsikter.

De ideologiska frågorna är roligare att ägna sig åt. Aleksa Lundberg menar att vi måste sluta tänka i termer av biologiskt kön eftersom den dikotomin är själva förutsättningen för förtrycket – vi måste sluta identifiera oss med de kön vi tilldelats.

Det är en fin men kanske väl utopisk tanke.

Halva jordens befolkning har tilldelats en livmoder. Den ger oss sen två hundra tusen år tillbaka gemensamma erfarenheter kring reproduktion och arbetsdelning. För 3,5 miljarder människor är patriarkatet en realitet.

Strävan är att vara så okategorisk som möjligt när man kategoriserar, men det är ändå ofrånkomligt att vi pratar om väldigt stora grupper, också om det finns kvinnor som har penis och män som föder barn.

 

Jag vet att många antagligen blir förbannade av det här sättet att uttrycka sig, men jag håller med. Låt mig få utveckla. Jag tycker helt klart att vi ska respektera transpersoners könsidentitet, de ska få vara män och kvinnor precis som cispersoner. Men vad vi inte får glömma är att patriarkatet inte är transmedvetet, det utgår ifrån en biologisk tvåkönsnorm och att låta bli att låtsas om detta är lika kontraproduktivt för att motverka sexism som det är att påstå att om vi bara låter bli att tänka i termer av att det finns olika etniska grupper, olika hudfärger etc så kan vi lösa rasismen. Exempel: Att gravida länge inte fått bestämma över sin kropp har en direkt orsak i att det gjorts en koppling mellan personer som kan bli gravida och gruppen kvinnor samt att just kvinnor varit strukturellt underordnade män. Det är en del av kvinnoförtrycket och då spelar det ingen roll att alla som kan bli gravida inte är kvinnor eller att alla kvinnor inte kan bli gravida (inte ens alla cis-kvinnor för att vara rättvis) eftersom det patriarkala samhället förtrycker både personer som uppfattas som kvinnor i allmänhet samt personer som har biologiska egenskaper som kopplats till kvinnlighet. Därför måste vi ha med biologiska förutsättningar i diskussionen om kvinnoförtryck och vi måste ha ett språk för detta, annars riskeras det att komma i skymundan hur sexismen förtrycker människor utifrån just biologi.

Normkritik måste vara en självklarhet för alla inom vänstern, och har också alltid varit det även om många nu påstår motsatsen. Det är den kulturradikala traditionen, gemensam för liberalerna och vänstern, som drivit Sverige att bli världens mest progressiva land. Det är inte vänsterns fel att man slutade tvångssterilisera transpersoner först 2013.

Här har Linderborg fel. Vänstern har inte alltid varit normkritisk. Kritiken mot vänsterrörelsen som blundande inför många strukturer är många gånger legitim. Här anser jag att Linderborg förskönar vänsterns historia.

Politik är en sak, organisation är nåt annat. Det klart att det finns fördomar i vänsterns dagliga arbete precis som på alla andra ställen. Homo- och transpersoner möts av blickar som heterosexuella slipper. Rasifierade – för att nu vara tillmötesgående och använda det ordet – måste kämpa mer än andra för att ta sig fram i organisationen, liksom funktionsnedsatta. Jag förstår också de som vittnar om att de ibland tänker på sig själva som ”alibin”.

OT: Till skillnad mot Linderborg (?) tycker jag att rasifiering är ett bra ord. Men felet med hur det oftast används (även av Linderborg här) är att det görs till ett begrepp för vad någon är snarare än vad någon blir. Som bloggaren Amra sa angående det i podden Unite the fight så vill väl ingen identifiera sig som sitt förtryck. En blir rasifierad, precis som att jag kan bli objektifierad men det gör inte att jag vill bli benämnd som ”en objektifierad person” i andra sammanhang.

Men de som nu talar om att just vänstern är så dum och dålig borde precisera vilken vänster man avser. Det blir konstigt när man står i ABF-husets största sal på Socialistiskt forum och säger att ”vi har ingen röst inom vänstern”. Det är ju uppenbart inte sant.

Här kan jag inte säga annat än att jag håller med. Jag var själv på Socialistiskt forum och kunde räkna till minst 5 olika seminarier som alla behandlade marginaliserade gruppers rätt att ta plats inom vänstern. Visst finns det stor plats för förbättring, men att de inte tillåts ta plats är uppenbarligen inte sant.

Om jag ska vara bitsk, kan jag säga att det bevisligen är en framkomlig karriärväg att fixera sig vid vänsterns opinionsbildare, men som antirasistisk och antikapitalistisk strategi verkar den inte helt övertygande.

Det strukturella förtrycket projiceras på enskilda personer, men ju mer individcentrerade vi blir, desto mindre kraft får kollektivet att flytta fram positionera, skriver Rosén.

Jag håller än en gång med. Individfokuset är nog ett av mina största nemesis i allt detta. Identitetspolitik har jag inget större problem med, med när individfokuset verkar komma på köpet blir jag trött.

Som exempel på ”vänsterns” fördomar anförs att Afrofobirapporten som utkom i februari i år har negligerats.

[..] Den är avslöjande på många sätt, men är begränsande eftersom den mer har karaktären av ”Ställ upp på den här formuleringen!” än ”Gör den här förändringen!”. Allt utmynnar i det taffliga kravet att högskolevärlden måste ta frågan om afro­fobi på allvar.

Det visar hur akademiskt det här är; man påtalar orättvisor, men det är upp till nån annan att föreslå lösningarna. Men en teori som gör anspråk på att vara aktivistisk för fler än de som själva förespråkar den, blir ju väldigt svag om den inte ger förslag på politisk praktik för hela det kollektiv man menar sig tala för.

Vilka rättigheter har man om man kommer sex timmar för sent till jobbet för att polisen jagar papperslösa? För många är bristen på organisation mer akut än bristen på representation.

Det finns en stor poäng här som är vidare än bara den rapporten som nämns. Jag har märkt en viss benägenhet inom den moderna feminismen och antirasismen att fokusera väldigt mycket på att ha den rätta analysen av vad problemet är men inte lika mycket på vad vi ska göra åt problemet. Det är en tröttsam del av den medelklassifiering men kanske framförallt akademifiering som drabbat sagda rörelser på så sätt att politisk analys nu går före politisk praktik.

Alla identitetspolitiker bedyrar sitt klassperspektiv men har ändå väldigt svårt att ge klass en naturlig plats i resonemanget. (För ett av några undantag, se Alma Mäkeläs blogg Ett oskrivet blad)

Vita privilegier är just ett sånt begrepp som blir alltför kategoriskt om det används utan en hänsyn till klasskillnader. Liberal hegemoni är ett ytterligare ett som slängs runt. På vilket sätt menar Judith Kiros att identitetspolitiken utmanar ”den liberala hegemonin”?

Tydligen är jag identitetspolitiker, haha (samt att hon använt mitt något inkorrekta twitternamn).
Men utöver det, jag håller med, klassperspektivet är inte en naturlig del i dagens intersektionalitet.
Vita privilegier finns självklart, men jag är själv trött på hur epitetet ”vit man” slängs runt som den mest privilegierade gruppen i samhället trots att många vita män är bra mycket mindre privilegierade än mig tex på grund av sin klasstillhörighet. Och hur så kallad identitetspolitik skulle utmana den liberala hegemonin har även jag svårt att förstå då id-pol inte gör anspråk på resursfördelning och därför är harmlös för de flesta liberaler.

Många låter sig nog förföras av identitetspolitiken då den lyfter vänsterns honnörsord ”förtryck”. Men det är skillnad mellan exkludering (svarta, kvinnor, bögar … får inte vara med) och exploatering (utsugning, mervärde, profit).

Två viktiga frågor att att ta sig an, men den ena är vänster och den andra kan lika väl vara liberal.

Jag tror därför att Moa Matthis har fel när hon påstår att arbetarklassens män är nöjda med att deras kvinnor tjänar sämre. Jag vägrar tänka på män som såna sadister och dessutom begränsar kvinnolönerna hela hushållets rörelsefrihet. De enda som verkligen tjänar på differentieringen är arbetsköparna.

Visst finns det säkert arbetarmän som är nöjda över att tjäna mer. Men knappast som regel. Jag känner ofta ett obehag ang att sätta arbetarmän och arbetarkvinnor emot varandra på det sättet. Visst, sexism existerar på alla nivåer i samhället, men varför öppna upp för ökad splittring mellan två grupper, som faktiskt bägger är underpriviligerade, på det sättet?

På samma sätt är det inte bara rasifierade som drabbas av rasismens ekonomiska mekanismer; lönerna pressas ner över hela linjen. Löneskillnader rotade i kön och ras splittrar kollektivet, det är kapitalismens medvetna strategi, det fattade redan Marx och Engels. Det är därför vänstern alltid ropar: Håll ihop klassen!

Tror man nåt annat, vet man mycket lite om vänstern.

Det låter som ett sätt att släta över problem som faktiskt finns inom vänstern. Problemen finns dock i alla grupper och är inte specifikt centrerade i vänstern, vilket är viktigt att påpeka. Men annars har Linderborg rätt i att varje vänsterperson borde se på löneskillnader på det sättet. Sen är det tyvärr inte alltid så det är.

Jag har fortfarande inte fått svar på frågan hur identitetspolitiken är ett vänsterprojekt och en vänsterpraktik.

Med vänster menar jag en rörelse som inte bara är normkritisk utan också arbetar för ett annat produktionssätt än kapitalism. Ett jättekliv, ett historiskt språng. Socialism, helt enkelt. Det är drömmen om socialism som är dolken i köttet, utan den blir det inte mycket kvar av vänsterns egenart.

Som jag tidigare skrivit så kan id-pol vara en del av ett vänsterprojekt men är det inte i sig. Många verkar göra likhetstecken mellan feminism/antirasism/miljöpolitik och vänster, vilket det långtifrån alltid är. Det blev tydligt efter EU-valet när FIs och MPs framgångar sågs som ett tecken på en vänstervåg. Trots att varken FI eller MP kallar sig vänster. I ett samhälle som blir allt mer avpolitiserat så krävs det tydligen inte mycket för att anses vara vänster.

Erik Wijk menar att vänstern måste omfatta liberalismens universella idé om alla människors lika värde. Självklart! Men problemet är att identitetspolitiken börjar partiellt: det här handlar om mig. Tyvärr slutar den också ofta där: jag, jag, jag.

Individualismen än en gång. Visst kan det finnas en poäng i att utgå från egna upplevelser och erfarenheter, men problemet blir när det gång på gång stannar där och inte utvecklas till något större, en analys av hur sakernas tillstånd kan förändras.

En paradox lyser över hela debatten: identitetspolitikerna ser sig gärna som underdogs och avantgardister men blir ändå helt uppbragda när de nu får sitt perspektiv ifrågasatt.

Det är det här som är så tråkigt med många av dem – de anser sig ha tänkt färdigt. De är liksom klara, har bestämt sig för vad som är rätt och riktigt, och den som inte tänker likadant stämplas som fördomsfull.

Det här är en viktig poäng. I tolkningsföreträdets namn anser många att ingen annan får uttala sig än de som själva upplever ett förtryck. Tolkningsföreträde kan ha en viktig poäng. Jag kan tex inte påstå mig veta bättre hur det är att leva som muslimsk kvinna i Sverige än vad just en muslimsk kvinna kan. Men när det tillslut handlar om precis allt som rör en viss fråga där en inte får uttala sig alls om en har andra åsikter utan att själv ha rätt erfarenhet, då dör diskussionen och få utomstående kommer ta till sig.

Judith Kiros och Diana Mulinari påstår att det är identitetspolitik som är feministisk och antirasistisk kamp. Det är ett både ohistoriskt och fult sätt att förminska andras engagemang.

Och här har vi typ grundproblemet med den här diskussionen. Hur människor verkar tro att identitetspolitik = vissa specifika frågor vilket gör att de antar att kritiken mot id-pol är kritik mot sagda frågor.

Det är många som av en rad olika skäl inte vill ha den här debatten, några påstår att den ”splittrar vänstern”. Det är en skapligt auktoritär inställning. En levande, demokratisk rörelse måste tänka precis tvärtom – problematisera och debattera mera.

Jag kan dock känna att, tja. Vi har ett rasistiskt parti i riksdagen. Politiskt kaos och närmar oss nyval vilket skulle kunna innebära än mer makt åt sagda parti. Något som kommer att slå mot såväl kvinnor, transpersoner, arbetare och personer som rasifieras. Och så sitter folk och diskuterar vem som har och vem som inte har stor makt inom vänstern, och jag inser det paradoxala i att jag slänger in ved i den elden genom detta inlägg. Men för fan, prioritera!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: