Månadsarkiv: december 2014

Veckans tema: Decemberöverenskommelsen

Idag skriver jag och Amra om det politiska läget igen.

Det har nu framkommit att det inte blir något nyval och ja, mina känslor är blandade. Å ena sidan en enorm lättnad över att slippa nyvalet och allt vad det kan innebära. Kampen mot fascism och högerpolitik får lov att fortgå utan att kännas lika akut för stunden. Vi får tid att tänka efter innan vi handlar, att bygga upp vår rörelse. Å andra sidan innebär en uppgörelse mellan blocken att SD kan vinna poäng som ”det enda oppositionspartiet”, som underdogs. De mot ”sjuklövern”. Deras världsbild blir än en gång bekräftad.

Så vad händer nu? Vad ska vi göra för att hindra utvecklingen mot höger och extremhöger? Min uppfattning är att vi måste börja fokusera mer på vad vi vill, vilka mål vi vill uppnå och vad vi vill förändra istället för att bara fokusera på vad vi inte vill och vilken väg vi inte vill gå. Vi kan inte bara vara emot utan vi måste även vara för: För ett mer solidariskt samhälle, för jämställdhet, ökat inflytande på arbetsplatser, för en bättre arbetsrätt och bättre arbetsvillkor, för att alla som arbetar i sverige ska ha samma lönevillkor så att utländsk arbetskraft inte utnyttjas för lägre lön vilket även resulterar i att lönerna för inhemsk arbetskraft pressas ner, för att alla ska ha samma möjlighet att få en inkomst oavsett bakgrund, för att rätten till arbete ska komma före skyldigheten att söka arbete som inte finns, för minskad bostadssegregation, för minskade klassklyftor.

ta168a17

Vad som har hänt i det nutida politiska klimatet är en benägenhet till triangulering, det vill säga rött och blått, vänster och höger har närmat sig varandra i någon slags gemensam vilja att locka ”mittenväljarna”, någon slags uppfattning kring att vänster och höger inte längre är relevanta i politiken, att andra skalor anses viktigare. Något som till viss del manifesterats genom den överenskommelse som nu gjorts. Samtidigt har det bildats en ökad polarisering mellan konservativa och liberala, mellan de som vill hålla kvar vid gamla normer kring könsroller och som hetsar mot personer som inte uppfattas vara ”riktiga svenskar” samt de som uppmanar till normbrytande och som betonar strukturell rasism. Två grupper som radikaliseras åt olika håll i allt högre grad mot en situation där de överhuvudtaget inte kan förstå varandras diskurser. Den ena gruppen enas i ett gemensamt hat mot andra kulturer. Den andra enas i ett gemensamt hat mot den första gruppen. Rasisterna vinner problemformuleringsprivilegiet då deras frågor hamnar i fokus för diskussionen, och på så vis uppfattas också de som de enda vilka anses komma med några lösningar.

Jag tror att det är nödvändigt att vi som ligger till vänster om socialdemokratin visar på att även vi är i opposition, att vi har visioner om hur ett bättre samhälle ska se ut, att vi inte bara motsätter oss rasismen och fascismen utan även den högerpolitik och nyliberalism vilken utgör grogrund för osäkerheten i vilken rasismen rotat sig. Vi måste visa på att vi är emot den utveckling vilken skapar ett prekariat med osäkra arbetsvillkor, något som slår mot alla de grupper som redan har det svårt. Kvinnor, personer med utomeuropeisk härkomst och inte minst personer med bakgrund i lägre klasser.

Men vad ska vi då göra emot rasismen? Bör vi inte markera emot den och visa på att den är oacceptabel?
Jag läste nyligen en väldigt bra krönika i ETC av Valerie Kyeyune. Den sammanfattar bra vad jag anser behövs i den antirasistiska kampen vilket också går hand i hand med vad som behövs mer av i allmänhet. Vi behöver mer av krav på strukturella lösningar som minskar de rasistiska tendenser vilka finns i hela samhället, oavsett om det är inom eller utomparlamentarisk kamp vi sysslar med. Facklig eller partipolitisk. Demonstrationer eller insändare. Fokus på vad vi vill uppnå istället för enbart vad vi är emot. Vad vi är för. Detta är grundläggande för att på ett framgångsrikt sätt krossa rasismen.

Muslimer än en gång i skottgluggen.

En kraftig brand bröt ut i Eskilstunas Moské idag, minst tre personer har skadats och vittnen uppger att de sett hur någon kastat in ett föremål.

Att hatbrott i den här kalibern sker nu och ökar i antal är ingen slump. För när vi släpper in nyfascismen i finrummen så ger det också konsekvenser. Inte så att jag tror att detta inte skulle kunna hänt innan SD kom in i riksdagen, men diskussionen om framförallt muslimer som syndabockar för allt som är fel med samhället har inte helt oväntat påverkat de gemensamma medvetandet på ett minst sagt obehagligt sätt. Gränserna för vad som är okej att tycka har töjts på och rasistiska åsikter normaliserats. Även om långtifrån alla skulle gå så långt som att begå mordbrand så har de som är benägna till grymheter fått en knuff i fel riktning. Ingen med någorlunda sund världsbild kan väl anse att klippning i Kalle Ankas jul, kastade tårtor och så vidare kan anses värre än att bränna ner en byggnad med människor i. Men min gissning är att det hela kommer att bemötas med, i bästa fall, tystnad från den absoluta högerkanten. De SD-trogna internettidningar som annars brukar vara snabba på bollen i politiska frågor som de gynnas av att prata om verkar vara totalt ointresserade av att ta upp incidenten, än så länge.

645@70

Men hur kan detta hat mot en folkgrupp resultera i en så fruktansvärd handling? De diskussioner jag haft med SD-stödjare visar på svaret. När folk påstår att islam är det största nutida hotet så visar det på en benägenhet att inte se muslimer som en grupp med många olika inriktningar och individer med helt skilda sätt att se på sin religion på samma sätt som kristna upplevs. Amra, som har en större insikt i problematiken än jag, har tidigare skrivit om detta på ett bra sätt. Muslimer uppfattas som en grupp där alla anses vara skyldiga till allt negativt som andra muslimer görs, trots att ingen skulle anklaga en svensk troende medlem i svenska kyrkan för att ha ansvar för den amerikanska kristna högern som spränger abortkliniker. Men när det kommer till muslimer är det en annan sak, för de tillhör ju inte ”vår” svenska kultur, de är de andra, okända och farliga. Därför kan människor rationalisera handlingar så som att trakassera kvinnor med sjal på stan, skrika rasistiska ord, eller till och med bränna ner moskéer. Därför blir det möjligt för människor att välja bort att se andras människovärde.

Jag vet inte vad jag ska göra annat än att uttrycka sorgen över den utveckling som vårt samhälle tagit och försöka förstå den rädsla som mina medmänniskor vars kroppar eller religion gör dem till möjliga måltavlor för de allt starkare högerextrema vindarna som blåser runt om i sverige och i hela Europa. Även om jag förmodligen inte helt kan förstå, så står jag med er. Jag vägrar att tyst se på.

Feminism som livsstil

Ofta när det diskuteras feminism så verkar feminismen handla mycket om hur vi väljer att leva och vilka val vi gör i vardagen. Detta kan handla om allt ifrån att kämpa för att din heterorelation ska vara så jämställd som möjligt, förväntningar på att kvinnor ska göra karriär, att kvinnor ska ”ta plats”, att bryta mot snäva könsnormer, att uppfostra sina barn på ett jämställt och helst könsneutralt sätt eller att välja bort vissa relationer för att undvika ojämställdhet.

För det första, jag tycker inte att ovanstående handlingar behöver vara dåligt på något sätt. Jag tycker att det är jättebra att människor bryter mot normer som de vantrivs i, att kvinnor tar plats, att fler par lever jämställt eller, att välja bort relationer som en mår dåligt i. Men att över huvud taget kunna välja de valen beror på de strukturella förändringar som skett i samhället de senaste 100 åren och som kvinnors kamp för bättre villkor har gjort möjliga. Som politisk kamp i sig så tror jag inte att det är effektivt att välja att leva på vissa sätt. Visst är det såklart bra att de finns de som tar täten och visar att det går att välja på ett annat sätt, men jag tror inte att det räcker. Vad vi framförallt måste betänka är att alla inte kan välja annorlunda. Som med det mesta så har personer från övre klasser större möjligheter att leva jämställt, att göra karriär, att välja bort destruktiva relationer etc. Jag är trött på att feminismen för många tycks vara en livsstil för medelklassen snarare än en politisk kamp för att nå kollektiv förändring. Som en del av den liberala hegemonin så har feminismen såklart också individualiseras, men jag vill inte ha en feminism som enkom är till för de redan invigda som ett sätt att skapa sig ett bättre liv. Jag vill ha en feminism även ger mer frihet till de kvinnor som inte vet vad feminism är, som inte har möjligheten att välja eller som tycker att feminismen ett jävla trams.

Risken är annars att jämställdhet i vardagen blir en klassfråga. Jämställdheten och livsstilsfeminismen känns redan som en klassmarkör för den utbildade medelklassen i storstäderna. Ett sätt att visa sig bildad och medveten. Mannen som bakar surdegsbröd och som kan stanna hemma med barnen (iklädda lekvänliga och neutrala polarn och pyret-kläder) eftersom han är egenföretagare medan mamman går till sitt arbete på socialkontoret med förhoppningar om att en dag bli enhetschef. Eller de vita queera ungdomarna som bor i kollektiv och är relationsanarkister, som lägger sin tid på att snacka om hur normativa deras föräldrar i medelklassvillan är, som studerar strökurser som inte genererar jobb väl medvetna om att sagda föräldrar alltid ställer upp ekonomiskt om det behövs.

Ja, jag raljerar. Jag har faktiskt ingenting emot att människor väljer en normbrytande och mer jämställd livsstil. Tvärtom! Men en bör vara medveten om sina privilegier för att kunna välja just det och att det krävs mer än det egna sättet att leva på för att den friheten ska finnas för alla.
Det finns ett feministiskt uttryck om att ”Det personliga är politiskt”, grundat i hur kvinnors gemensamma erfarenheter av orättvisor länge (och fortfarande av många) ansetts som något personligt snarare än politiskt. Men även då något personligt kan ha en högst politisk grund så kan inte lösningen främst vara en individuell sådan. Visst kan det många gånger göra saken bättre för en själv att förändra sitt sätt att leva, men påverkan på andra och följande generationer är dock minimal. Syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till en politisk (dvs strukturell) lösning.

Vad händer om nyvalet stoppas?

Jag  skrev nyligen en debattartikel som blev publicerad i flamman (ni kan läsa den här) och som handlar om hur skriverierna angående Björn Söder och SD förmodligen är den mest effektiva valkampanjen för SD såhär innanför ett eventuellt nyval eftersom det gör att allas ögon riktas mot SD.

Idag blev jag uppmärksammad på det här. Regeringen och Alliansen sägs förhandla för att kunna förhindra ett nyval. Vad det skulle innebära att vi slipper ett nyval med vad allt det innebär samt att det kan förhindra att SD lyckas växa till sig ännu mer tills nyvalet och därmed tillskansa sig ytterligare makt men med en borgerligare politik som resultat. Jag har funderat fram och tillbaka och ett tag tänkte jag att ”jo, men kanske är det trots allt bättre att förhindra ett nyval till priset av en borgerligare politik, det är bättre än ett nyval där SD förmodligen skulle växa till sig och risken finns att Alliansen snor åt sig makten igen” men sen slog det mig än en gång: en uppgörelse mellan regeringen och Alliansen skulle förmodligen innebära att SD än en gång fick lov att sticka ut som ”verkligt oppositionsparti” och underdog medan alla andra partier (förutom vänsterpartiet då) går samman för att enas om en gemensam lösning, delvis för att stänga ute SD.

För jag tror att det absolut mest effektiva för att långsiktigt minimera SDs makt är att minska deras stöd vilket inte kan göras så länge som de andra partierna inte sticker ut med sin politik utan istället framstår som ännu mer likriktade. Det absolut mest effektiva just nu tror jag vore ifall det dök upp en ideologisk konflikt mellan S och M, en konflikt mellan rött och blått som tog fokus från SD och tvingade människor att ta ställning efter höger/vänsterskalan. Det skulle även innebära att det skulle bli en konflikt bland SD-väljare som kommer ifrån höger respektive vänster. Men detv skulle även döda SDs påstående om att höger-vänster ersatts med Kulturkonservatism-radikalism. Något som lyckats ena konservativa personer från såväl arbetar som övre medelklass under SD-paraplyet.

Jag gick in på hatsidan Avpixlat (vilken jag annars brukar undvika då den grova rasism som finns där inte är bra för den psykiska hälsan) och precis som jag trodde använder de sig precis av den underdog och utstickarmentalitet som jag nämnt.

”Detta skulle inte bara vara ett svek mot de rödgrönas respektive alliansens väljare, utan även en gång för alla bekräfta att makten är viktigare än svenska folkets åsikter och att SD är Sveriges enda oppositionsparti värt namnet – en roll de redan sagt sig vara redo att axla.”

 

”Enligt Holm talar man inte om sakfrågor utan formfrågor, hur en minoritetsregering ska kunna få igenom en budget i riksdagen och är det så att de hittar en lösning på detta tror hon att Löfven den 30 december inte kommer utlysa extra val trots allt. För att få till stånd detta krävs en regeländring – ytterligare manipulering av lagar och regelverk för att behålla makten och hålla SD borta alltså.”

Så vad göra? Ärligt talat vet jag inte. Jag ser inte fram emot ett nyval, men om vi ska lyckas underminera fascismen tills 2018 så tror jag att höger-vänsterskalan måste bli aktuell i politiken igen, och för att den ska bli det så måste det skapas motsättningar mellan blocken. Inte fler uppgörelser och trött intetsägande politiska förslag som bara handlar om att skära bort och lägga till lite i marginalen.

Veckans tema: Vem får prata om vad?

Jag och Amra ska än en gång samköra våra bloggar och skriva om ett gemensamt tema. Veckans tema är ”Vem får prata om vad?”.

Två begrepp som förekommer frekvent inom den internetpolitiska debatten när det kommer till vem som får prata om vad (och hur) är ”tolkningsföreträde” och ”god ton”. Tolkningsföreträde innebär i det här sammanhanget att en viss grupp eller person har företräde att tolka en viss fråga exempelvis kvinnor i feministiska frågor, transpersoner i transfrågor och personer som blir rasifierade när det kommer till rasism. Det finns såklart viktiga poänger med tolkningsföreträde när det kommer till upplevelser av förtryck, men all politik handlar inte om upplevelser. Amra kommer att gå in lite djupare på vad tolkningsföreträde är och hur det används i sin post. Vad det rent konkret har lett till är ett debattklimat där i princip ingen som inte har tolkningsföreträde i en fråga anses få lov att uttala sig över huvud taget, där personer utan tolkningsföreträde måste acceptera vad någon med tolkningsföreträde säger som sanning enbart baserat på att hen har erfarenheten av att tillhöra sagda utsatta grupp. Då såklart alla som tillhör en viss grupp har olika åsikter om frågor som rör gruppen kan det leda till oerhört märkliga konsekvenser. Ska en feministisk man behöva ta hänsyn till vad Inger Carlqvist (som bland annat ligger bakom den rasistiska sidan Dispatch International) har för åsikter om feminism enbart på grund av att hon är kvinna? Eller ska han alltid ta samma ståndpunkt som de kvinnorna som har de mest radikala feministiska åsikterna (vilka nu det är, det går ju att diskutera)? Det skapar också ett kunskapsförakt när erfarenheter alltid, oavsett fråga, trumfar kunskap.

Men det jag hade tänkt fokusera på här är begreppet ”god ton” som ofta används i samband med begreppet tolkningsföreträde. God ton är ett begrepp som i det här sammanhanget började användas i Sverige runt 2013 och är en försvenskning av begreppet tone argument. Till en början minns jag att begreppet ofta användes när det kom till så kallade ”Concern trolls”, det vill säga personer som går in i en diskussion med syftet att vara provocerande för att därefter (när någon markerade) klaga på att de inte bemöttes med ”god ton” med argumentet att de och andra motståndare då skulle lyssna bättre.

happy_boat_009

Det kunde handla om antifeministiska snubbar som dök upp i feministiska grupper bara för att ifrågasätta, ”berätta hur det ligger till” eller vilja argumentera kring de mest grundläggande feministiska frågorna för att sen bli upprörda när de inte blev bemötta med den vänligaste tonen.

Men när det kommer till ”God Ton” så verkar det som att begreppet nu blivit vidare. Att inte behöva använda god ton mot personer som uttalar sig nedlåtande eller bara verkar vilja provocera har nu utvecklats till att du aldrig någonsin behöver använda dig av god ton mot någon ifall du tillhör en underprivilegierad grupp och den du pratar med inte gör det. Ifall ni till exempel diskuterar en fråga, där du anser dig har tolkningsföreträde men inte den du pratar med har det, så anses det alltså helt legitimt att skrika, skriva i versaler, kalla den andra för ett förtryckande kräk med mera. Det anses också helt rätt att vägra svara på några som helst frågor om varför en viss sak är fel trots att du sekunden innan påstod dig ha tolkningsföreträde och därmed anser att alla måste förhålla sig till dina åsikter i frågan. Säg att en tjej på 15 år, som precis upptäckt feminismen och är i den åldern då hon behöver den som mest, av okunskap råkar uttrycka sig på ett sätt som inte anses vara korrekt och därefter möter spott och spe från personer som gjort det till sin grej att aldrig ”använda god ton”. Hon kommer vända sig om och förmodligen aldrig våga komma tillbaka.

bvt_lexikon

Ett stort problem med hur många vägrar använda sig av så kallad ”god ton” är hur det resulterar i att gruppen sluter sig inåt. Det finns en obehaglig tendens att skapa slutna kompisklubbar som påstår sig vara öppna men skållar alla som saknar rätt uppsättning sociala koder och kulturellt kapital. Vi som pratar om förtryck och politik förväntas vara extremt pålästa och insatta i varje fråga, konstant använda rätt ord och begrepp (vilket kan variera från månad till månad) för att inte få en hatmobb emot oss. Inte nog med att det kan vara svårt även för oss inom rörelsen att alltid hänga med, personer som nyfiket närmar sig utifrån har inte en chans att ta sig in utan att bli påhoppade av ilskna personer som vägrar ”god ton”. Det finns även en klassaspekt i detta. För i den feministiska/antirasistiska/queer-kampen så är den absoluta majoriteten av medelklassbakgrund. Att ha en medelklassbakgrund innebär ofta att du har lättare att ta till dig nya begrepp. Begrepp som många gånger kommer ifrån en akademisk tradition. Att vid varje ifrågasättande, oavsett intentioner, bete sig allmänt odrägligt och nedsättande innebär inte bara att vi hindrar andra att komma in i kampen, det innebär också att vi börjar se ner på personer som inte kan lika mycket som vi själva, exempelvis på grund av klasstillhörighet.

Jag känner ofta att ”tone argument” blivit en ursäkt för vissa personer att få bete sig hur vidrigt som helst mot andra och komma undan med det. Ingen vill ju vara den där personen som ”kräver god ton”, och därför kan ingen heller säga ifrån.

Veckans tema: Vem är Queerfeminismen till för?

Jag och Amra har bestämt oss för att skriva om queerfeminism.

Det är såklart vanskligt att skriva och kritisera en hel feministisk inriktning på så vis att det såklart finns olika människor inom denna som definierar sin feminism på olika sätt. Men jag tänkte behandla den vanligaste beskrivningen av queerfeminism som grundar sig i en ide om heteronormen som den grundläggande orsaken till könsförtryck och kanske framförallt diskussionen om normer i största allmänhet.

Jag skrev för ett tag sedan på twitter, halvt på skämt och halvt på allvar:”När jag hör ordet ‘normer’ så osäkrar jag min revolver”.
Det handlar inte om att jag ogillar begreppet ”normer” per se. Det belyser vissa viktiga delar av samhället och hur det fungerar. Jag tycker helt klart att normerna gällande kön måste få luckras upp, att människor ska få lov att uttrycka sig på de sätt de vill oavsett vilket kön de har eller upplevs som av omgivningen. Men vad jag är trött på är framförallt hur just ”normer” används som en förklaring när det kommer till olika förtryck och kanske framförallt könsförtryck samt hur lösningen anses vara att bryta mot dessa normer för att på så vis skapa jämställdhet.

Som även Amra skriver så blir normer något som ersatt diskussionen om maktstrukturer. Många menar att det är utlevande av ”mansnormen” som förtrycker kvinnor samt andra ickemän och queera personer. Min mening är att de förtryckande delarna av mansnormen främst är ett uttryck för den makt som män oftare besitter i samhället i form av ekonomisk makt, sittande på höga positioner samt ägandemakt (tex ägandet av produktionsmedel för att vara marxistisk).

Psykologiska undersökningar har visat att om du ställer två personer mot varandra och ger den ena personen ett visst övertag, även om detta övertag är väldigt litet, så kommer denna personen att snabbt börja använda sig av sagda övertag mot den andra personen. Detta gäller personer av alla kön och inte specifikt för just män. Min tolkning av detta är att det kanske inte främst är mansrollen som gör att män beter sig sexistiskt och nedvärderande mot personer som är eller uppfattas vara kvinnor utan det är den maktposition som män har gentemot kvinnor. På samma sätt kan vi även se på andra strukturer i samhället. Personer från överklassen och medelklassen använder sin maktposition mot personer av lägre klasser, eftersom de kan och vinner på det. Vita personer är rasister för att de på så sätt kan använda sig av de maktstrukturer som redan finns och höja sin egen status.

Att bryta mot normer kan såklart vara bra och befriande, men för att krossa maktstrukturer är det inte i sig speciellt effektivt. När hipstermän började baka surdeg och lägga in sylt så bröt det mot normer, men ökade det statusen för kvinnor? Vad som hände var snarare att statusen för sagda handlingar ökade, främst när män utförde dem. När det blev vanligt att män började titta på ”My little pony” så blev det snabbt en killklubb där kvinnor inte ansågs vara lika välkomna. Att titta på MLP började definieras som ”manligt” för att männen skulle få lov att titta utan att känna att det skulle anses töntigt på grund av att det skulle vara en ”tjejgrej”. Sexismen tar inte semester för att människor bryter normer.

My-Little-Pony-Friendship-is-Magic-my-little-pony-friendship-is-magic-32310685-1600-1000

En sexistisk man blir inte mindre sexistisk för att han klär sig i rosa. På av samma anledning blir jag ofta trött på idèn om att det viktigaste en kan göra för jämställdheten är att uppfostra barn könsneutralt. Visst det kan säkert vara befriande för barnet att ges alla möjligheter, men som jämställdhetsmetod är det oerhört ineffektivt. Inte nog med att det är individualistiskt (och det går inte att använda sig av individuella metoder för att få bukt med strukturella problem) det är dessutom något som inte hjälper de kvinnor som är vuxna idag, som tjänar en lägre lön inom kvinnodominerade arbeten eller på andra sätt utsätts för sexism.

Men, kanske någon påpekar, när kvinnor började bryta kvinnonormen och ge sig ut i arbetslivet och ta plats, klä sig på ett annat sätt och agera på ett sätt som på den tiden inte upplevdes som ”kvinnligt” så ökade också kvinnors makt och samhället blev mer jämställt.
Då måste vi dock betänka att något mer hände än att kvinnor bara bröt normer. För när kvinnor kom ut på arbetsmarknaden så erhöll de en ekonomisk makt de tidigare inte haft. De började tjäna egna pengar vilket innebar att de inte längre var lika ekonomiskt beroende av män. De kunde nu i större utsträckning lämna män som betedde sig illa och de var inte lika viktigt att ”bli gift” för försörjning vilket ökade kvinnors frihet och därmed också deras självförtroende och möjligheter i samhället.

Vad jag därmed tror behövs är mer strukturella förändringar för att minimera den maktposition som män besitter.

Kan den politiska debatten börja handla om hur vi skapar ett bättre samhälle?

När moderaterna kom till makten med Alliansen så gjorde de det på ett mycket smart och utstuderat sätt. De valde bort att kampanja sina hjärtefrågor dvs sänkt skatt eftersom det inte är en fråga som intresserade så många utöver deras egna kärnväljare. De använde istället andra frågor som de visste att många sympatiserade med så som hur människor blivit ”bidragsberoende” av det enligt dem allt för slappa systemet för ekonomiskt bistånd. De valde att tala om ”utanförskap” och med det syfta på alla de som av olika anledningar inte hade något arbete, ett utanförskap som skulle lösas genom att tvinga ut arbetslösa och sjukskrivna  i en arbetsmarknad med hård konkurrens. De ändrade sitt språk för att tilltala fler än överklassen och de tog över problemformuleringsprivilegiet genom att starkt gå ut i media med de frågor vilka de gick till val på. På så sätt lyckades de styra debatten så att alla andra tillslut var tvungna att diskutera deras frågor. Genom att debatten utgick ifrån deras frågor så kunde vänstern inte göra annat än att argumentera emot dem. Detta var och är ett problem.

Men ska vi inte bemöta våra motståndares argument?
Jo, det ska vi göra men det räcker inte. Jag tänkte här förenklat förklara begreppet problemformuleringsprivilegiet.

Problemformuleringsprivilegiet handlar precis som namnet antyder att du har privilegiet att bestämma problemformuleringen. Du bestämmer vad diskussionen ska handla om, sen kanske inte alla håller med dig men de tvingas ändå diskutera din fråga.
Exempel: Person A anser att landet X tar in för mycket invandrare. Person B anser att så inte är fallet. På bästa sändningstid så får person A och B mötas i en debatt. Frågeställningen är ”Hur mycket invandrare tål X?”. Person B har övat och läst på inför debatten, hen har letat upp relevant fakta och statistik och är både påläst och mediatränad. Men person A har något som person B inte har, nämligen just problemformuleringsprivilegiet. Problemformuleringen utgår ifrån hens världsbild och ifrån hens uppfattning om vad som är problemet och vad som är lösningen. Person B kan sitta på hur mycket relevant fakta som helst, men vad publiken kommer att uppfatta efter att debatten är över är hur person A hade en förklaring på problemen i samhället och en tydlig lösning medan person B inte kom med några förklaringar eller lösningar utan bara argumenterade mot person A. Vem tror ni kommer att ge bäst intryck på de oinsatta?

För människor är ofta benägna att ge tilltro till någon som kommer med idéer och och lösningar på problem än någon som bara argumenterar emot idéer men inte kommer med några egna lösningar. Vad vi till vänster måste göra är att ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och inte låta de som förtjänar det minst ta beslag på det bara för att vi är så ivriga att slå hål på deras argument. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att vi kommer med visioner och idéer för hur vi vill skapa ett bättre samhälle. Hur vi skapar ett mer solidariskt, jämställt och öppensinnat samhälle. Så att samhällsdebatten kan styras in på sådana banor istället för att om och om igen diskutera samma idiotiska fråga, det ger nämligen bara mer uppmärksamhet åt just den frågan.

Ingen bryr sig om hur du firar jul.

Såhär inför juletid så börjar än en gång människor att oja sig kring hur de ”inte ens kan fira en traditionell jul utan att bli kallad rasist” eller hur ”Man får inte ha pepparkaksgubbar i luciatåget”.

Men bara lugn. För jag ska förklara en sak. Jag är feminist, antirasist och vänster och kommer därmed här att stå som representant för den så kallade ”PK-maffian”. Jag har även vänner och bekanta som också skulle anses tillhöra denna påstådda maffia. Så jag vet vad jag talar om. Läs noga nu för här kommer snart ett chockande besked:

Du får fira genom att gå till kyrkan, du får dansa kring granen, äta en traditionell julbuffé, gå hela december klädd som tomte eller pepparkaksgubbe/gumma, gå ut och ta en öl eller så kan du sitta hemma hela julen och titta på repriser av Sagan om ringen på TV och äta godis.

pepparkaksgubbe-maskeraddrakt-1

T.ex. såhär kan du gå klädd.

Och vet du vad? Ingen kommer att bry sig. Ingen tycker att pepparkakor är rasistiskt, ingen tycker att ”svenska traditioner” är rasistiskt. Du kan vifta med julbakverk framför våra ögon som provokation och vi kommer i värsta/bästa fall tro att du har blivit komplett galen.

Nanna Johanssons krönika från 2012 om hur PK-eliten vill förstöra din jul var ett skämt, ja en parodi (Ps, allt som står på ”storkens nyheter” är också falskt och parodi).

Så du behöver inte oroa dig. Du har vårt godkännande!

PK-maffian pepparkaka

Vem som helst kan kalla sig feminist. Om Kinberg Batra.

Jag är kanske lite sen på bollen men jag känner ändå att jag måste skriva om det här. Den nya moderatledaren Anna Kinberg Batra har nyligen kommit ut som feminist vilket har skapat diskussioner i feministvärlden. Långtifrån alla är odelat positiva men en hel del verkar jubla av detta besked. Kommentarer förekommer så som ”Tänk att vi kanske får en kvinnlig feministisk statsminister!” eller ”Det är nästan värt att rösta på moderaterna enbart för detta”.

Tystnad för att begrunda detta.

Missförstå mig inte, ingen skulle bli gladare än jag ifall Sverige, som brukar anses som en förebild för jämställdheten, kunde få sin första kvinnliga statsminister som dessutom var feministiskt sinnad. MEN, detta förutsatt att sagda statsminister i alla fall låg någorlunda nära mig ideologiskt. Inte så att jag förväntar mig en kvinna som likt mig tillhörde den så kallade avgrundsvänstern, det är inget jag tror kommer ske de närmsta åren. Jag skulle nöja mig med en sosse. Men en moderat? Aldrig i livet att jag skulle hurra för något sådant. Ja, då ser jag hellre en riktigt gubbig statsminister som är lite okunnig kring feminism men har hjärtat på rätta stället (till vänster dvs om någon nu skulle undra).

Men ja, jag vet att det finns en hel del personer på högerkanten som kallar sig feminister. Ja, till och med personer som är moderater. Om de då vill rösta på Kinberg Batra så är det förståeligt och förmodligen en källa till glädje att M skulle välja en kvinna och feminist till sin ledare. Men att personer hurrar enbart för att hon kallar sig feminist och är kvinna även om de inte specifikt sympatiserar med moderaterna, det går mig förbi.

Anna Kinberg Batra

Låt oss gå igenom läget i Sverige. Sedan 80-talet har klyftorna bara ökat i vårt land och dagens klyftor har inte varit lika stora sedan 30-talet. När Alliansen tillträdde 2006 blev läget knappast bättre. Många redan utsatta grupper har fått det sämre efter att alliansregeringen fick makten, inte minst gruppen kvinnor. Detta är inte överraskande. Den moderata ideologin är knappast motståndare till klassklyftor, snarast uppmuntrar de så kallade ”inkomstvariationer” eftersom det enligt dem ”ger människor incitament till att arbeta hårdare” (vilket är rent bull, alla som har någotsånär koll på hur klyftor påverkar samhället vet att ju större klyftor det finns desto svårare är det att ”arbeta sig uppåt”). Jag har svårt att tro att Kinberg Batra skulle se annorlunda på ekonomisk politik än vad Reinfeldt och hans underhuggare gjort. För i så fall hade hon inte varit moderat. Min poäng är helt enkelt att den moderata politiken inte är feministisk då den snarare missgynnar än gynnar de flesta som förlorar på ett patriarkalt samhälle. Kinberg Batra kanske (i bästa fall, för moderater brukar ofta ogilla tvång och kvotering) kommer att arbeta för att fler kvinnor ska kunna bli företagsledare, men face it, det är ganska få kvinnor berörs av det.

För vem som helst kan kalla sig för feminist, men det innebär inte att de per se för en feministisk politik.

Veckans tema: När kommer den feministiska backlashen?

Jag och bloggaren Amra har bestämt oss för att varje vecka båda skriva om ett gemensamt ämne på våra respektive bloggar. Idag är ämnet ”Feministisk backlash”. Det kanske låter cyniskt för vissa, men jag är (tyvärr) övertygad om att frågan om backlash inte är en fråga om den kommer utan när.

På 80-talet kom den feministiska backlashen i samband med backlashen för 70-talets vänstervåg. 80-talets hyperkapitalism med slagord så som ”satsa på dig själv” slog ut 70-talets kvinnokamp för ekonomisk rättvisa och sex timmars arbetsdag. Från att kvinnor börjat komma ut på arbetsmarknaden, klä sig i byxor, kräva sexuell frihet med mera och därmed också luckra upp könsrollerna så pass att de mer radikala feministerna börjat ifrågasätta ifall vi verkligen var så olika. Men nu så skulle ”skillnaderna mellan könen” hyllas och tillvaratas. Visst kunde kvinnor jobba och satsa på karriären. Men de skulle gärna vara feminina när de gjorde det.

På 90-talet slog en feministisk våg till igen i samband med bland annat Nina Björks ”Under det rosa täcket” och antologin ”Fittstim”. När backlashen kom så var det i samband med amerikanska krig och (i Sverige) den antifeministiska dokumentären könskriget.  En lång tid framöver så såg det mörkt ut för feminismen men runt 2008 lyckades den sakta börja återhämta sig, mycket tack vare internetfeminismen och, därefter, Fi,s framgångar. Vi tycks nu stå på en slags kulmen av den nutida feministiska vågen, feminism är inte längre något som folk känner att de måste ta avstånd ifrån och feminismen har vunnit en hel del framgångar i det politiska klimatet. Frågan är om vi nu har nått peaken av den nutida feministvågen, om backlashen står för dörren och vad den i så fall kommer att utlösas av. Min gissning är att den allt ökade politiska polariseringen mellan kulturradikala och kulturkonservativa kommer att vara det som sänker den våg som spirat. Jag har skrivit om polariseringen tidigare. Det som kommer att hända, tror jag, är att den kulturradikala rörelsen kommer att radikaliseras på ett sätt som gör att de som ej är en del av den inte kommer hänga med i diskursen över huvud taget samtidigt som den radikaliserade klicken sluter sig samman och inte samtalar med andra än de egna. Det håller redan på att ske, men än så länge är det främst de konservativa rörelserna, som SD och KD, samt en väldigt liten grupp aktiva antifeminister, som motarbetar den feministiska rörelsen som helhet. Men när människor som inte är en del av den feministiska kampen eller motkampen rör sig mot feministiska rum och möts av spott och spe från en del av de aktiva för att de inte är tillräckligt insatta, använder ord och uttryck fel eller uttalar sig okunnigt så kommer de inte bara snabbt att lämna rörelsen utan det kan även vara starten på en motreaktion mot feminismen som helhet.

Jag pratar här inte om antifeminister som ger sig in i feministiska rum för att bråka och tjafsa eller ”berätta hur det är”. Jag syftar på de som lite försiktigt och nyfiket närmar sig rörelsen, som kanske ställer frågor och möts av ilska och irritation från personer som väntar sig att alla ska veta lika mycket på en gång eller åtminstånde inte uttala sig innan de googlat sig till allt som krävs för att hänga med i debatten.
Jag tror att detta kan vara startskottet för den backlash som väntar oss. En rörelse som fort springer ifrån de utomståendes förståelse samtidigt som reaktionära rörelser drar i repet åt andra hållet. Som politiskt engagerad är det lätt att omgärda oss med våra egna, ta bort personer från våra facebookflöden som tycker annorlunda och därmed skapa en känsla av att de flesta faktiskt tycker som oss. Det kan vara bekvämt men skapar också en okunskap kring hur de flesta människor resonerar vilket kan vara viktigt för att veta vad vi faktiskt kämpar mot.