Månadsarkiv: november 2014

Så gör SD rasism av klassproblematik.

Sverigedemokraterna pratar inte gärna klasspolitik. De är tydliga med att de inte förespråkar gemenskap utifrån klass utan att de vill skapa en nationell identitet. Det skulle kunna förklaras på det sättet att SD är ett högerparti, och även om jag håller med om den saken så tror jag inte att det är hela svaret.

Sd har en högt prioriterad fråga och det är ”invandringsfrågan”. Sen har de en massa andra frågor som de tycker saker kring, men ingen som de brinner lika mycket för som frågan om invandring. Se bara på deras största propagandakanaler: Hatsidor som exempelvis Avpixlat. Sidor som understödjs ekonomiskt av SD och vars syfte är att hetsa mot invandrare och då speciellt muslimer, personer från Mellanöstern, Sydeuropa eller Afrika.

Den underliggande poängen är alltid samma sak: Våld och annan brottslighet begås av personer från andra länder, speciellt sådana med mörkare hår och hudfärg. Det handlar alltså om ren rasism. Men bortsett ifrån det så är det också helt och hållet felaktigt. SD gillar att dra upp statistik som pekar på att det finns en koppling mellan ursprung och brottslighet, här är det dock viktigt att påpeka vad alla som läser om forskning och vetenskapsteori på universitetsnivå bör lära sig redan på a-kursen: Korrelation är inte detsamma som kausalitet.

Korrelation: Samband, t..ex det finns ett samband mellan ökad glassförsäljning och ökade drunkningsolyckor.

Kausalitet: Orsak. Att något är en direkt orsak av något annat. Vi kan till exempel tänka att drunkningsolyckor ökar när folk äter mycket glass, detta är förmodligen inte ett korrekt antagande, dvs även om det finns en korrelation så finns det ingen kausalitet. Vad som istället kan antas är att det finns en tredje faktor som påverkar de andra två vilket i det här fallet handlar om väder. När det är soligt och varmt ute så äter folk mer glass och eftersom fler badar så ökar drunkningsolyckorna.

På samma sätt kan vi se på brottsstatistiken. Vi kan välja att köpa SDs beskrivning av läget och att den korrelation mellan kriminalitet och personer som har en utländsk bakgrund också indikerar på en kausalitet, dvs att ”invandrare” begår brott för att de är invandrare. Men vi kan också välja att fundera på ifall det finns en tredje faktor i ekvationen som korrelerar både med faktorn ”brottslighet” och med faktorn ”utländskt födda”.

Ja, jag pratar såklart om klass.

Det har alltid funnits kopplingar mellan fattigdom och kriminalitet. Mindre bemedlade områden har lägre psykisk och fysisk hälsa, kortare livslängd och såklart även högre kriminalitet. Det är en av de många negativa sidor av att leva i ett klassamhälle. Vissa människor kommer på grund av ekonomiska och sociala villkor att i större grad än andra välja en brottslig bana trots riskerna det innebär helt enkelt på grund av att de har mindre att förlora och sämre möjlighet att skapa ett ekonomisk trygghet på laglig vägar. Att klass korrelerar med brottslighet och våld är inte en nyhet utan välkänt fenomen. De ”förortsproblem” vi talar om idag är de samma som det förr i världen vittnades om i slumkvarteren. Det beror inte på kultur eller etnisk tillhörighet, det beror på klass.

oct22_2011classrace

SD har dock en fördel i sitt rasistiska resonemang eftersom det i dagens Sverige finns en tydlig korrelation mellan klass och ursprung. Första och andra generationens invandrare är i större grad än andra bosatta i mindre bemedlade områden och får mer sällan välbetalda jobb. Det är inte konstigt egentligen, för om du kommer hit efter att ha flytt från krig utan kontakter, pengar eller språkkunskaper så är chansen att få en centralt belägen bostadsrätt och ett flådigt jobb mer eller mindre omöjligt, och eftersom klass oftast går i arv så gäller samma sak för deras barn (och då har jag inte ens nämnt den strukturella rasismen samt hur den resulterar i diskriminering på bostads och arbetsmarknaden). Därför kan SD och deras åsiktsmaskiner med hjälp av statistik framhålla det som om vissa kulturer helt enkelt är mer benägna till kriminalitet än andra, och att vi därför bör ta in färre personer från dessa, samt hur oerhört viktigt det blir att ”värna om vår svenska kultur”. Allt kan låta helt logiskt ifall vi bara blundar för klassfaktorn. Det är en, för fascismen, vanligt resonemang som vi kan känna igen hos de övriga ”bruna” rörelserna runt om i Europa. Men någon lösning på kriminalitet är det inte då det inte är en lösning på det ursprungliga problemet: fattigdom och klassamhället.

Så när vi pratar om ”förortsproblem” så är det inte ”kulturella” problem utan problem på grund av fattigdom och segregation. Därför är klassfrågan en fråga som SD inte vill ta i med tång. Hela deras framgång bygger på rädslan för den mörkmuskige mannen och allt som han kan ställa till med i form av våld, brottslighet och slöseri av skattepengar. För dem är orsaken ”massinvandring” och lösningen är ”stängda gränser”. Därför kan lösningen aldrig vara minskning av klyftorna eller arbete mot segregation. All samhällsdiskussion om klassproblematik skulle direkt försvåra SDs möjlighet att fortsätta med sin framgångssaga. De vinner på att vi diskuterar deras frågor utifrån deras frågeställningar, oavsett om vi håller med dem eller ej. Därför är jag helt emot att ”ta debatten”. Vad vi snarare måste göra är att ”ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet” och se till att få diskutera de frågor som vi tycker är viktiga, inte låta dem sätta agendan.

Annonser

Saknas det elitfeminism?

I en artikel av Katrine Marçal (fd Kielos) tar hon upp vad hon kallar ”Elitfeminism”.  Elitfeminism är ju annars ett ord som brukar användas för att beskriva kända feministiska skribenter och krönikörer (som antas vara del av någon slags kulturell eller medial elit). Här väljer Marçal att till viss del omdefiniera ordet och använda det för att beskriva ”Jämställdhet byggd runt och för samhällets privilegierade”. Marçal är en person som jag ofta anser brukar skriva, om inte vettigt så i alla fall rimligt. Men här vänder det sig snabbt i magen. Hon skriver:

Genom att enskilda kvinnor lyckas nå ledarskapspositioner i samhället förändras innebörden av att vara kvinna. Utan förebilder har unga kvinnor inget egentligt fritt val.

Till viss del kan jag hålla med Marçal om den analysen. Jag tror att representation kan vara viktigt. Inte det enda viktiga, men dock ändå viktigt. Jag känner dock att resonemanget ändå hamnar i den borgerligt feministiska diskursen kring hur kvinnor ska ta plats på toppen av den ekonomiska skalan. Där personer som Margaret Thatcher och Isabella Löwengrip beskrivs som ”feministiska förebilder” enbart på grund av att de är/var kvinnor i maktposition. En liberal ”trickel down”-feminism som främst syftar till att kvinnor som redan har sociala och ekonomiska förutsättningar ska kunna bli rika och mäktiga i samma utsträckning som män.

Så anser jag att kampen för fler kvinnor på höga positioner är helt meningslös? Nej det menar jag inte. Men vad är det då som är det största problemet med Marçals text? Låt oss titta på ett annat citat från artikeln:

Den typiska Fi-väljaren är den hög­­utbildade kvinnan. Det är rimligen samma grupp som dunkar huvudet i det låga svenska glastaket. Samma grupp som på något märkligt sätt har hamnat i kläm i det som varit det svenska jämställdhetsprojektet.

Är det då konstigt att de känner frustration?

Att den svenska feminismens medelklassighet förklaras genom att utbildade kvinnor ”tjänat förhållandevis minst på den svenska jämställdhets­politiken” eftersom de ”slår i glastaket”, känns ungefär lika rimligt som att påstå att ”De är de rikaste personerna som förlorat mest på den ekonomiska krisen, eftersom de har mest pengar att förlora”.

Som ett exempel på varför utbildade kvinnor i Sverige ligger efter i jämförelse med andra länder används vår generösa svenska föräldra­försäkring. En reform som varit ovärderlig för personer med låga inkomster men där just förväntningen på att vara hemma i ett år gjort att kvinnor på redan höga positioner har haft svårare att karriärsklättra. Är detta verkligen en anledning att glorifiera anglosaxiska länder där förskola kostar skjortan och där betald föräldraledighet knappt finns bara för att de har fler kvinnliga VD:ar?

För nej. De senaste 8 år av borgerlig politik som inte bara ökat klyftorna generellt utan även de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor och därmed minskat jämställdheten har inte främst slagit emot de välutbildade kvinnorna. De har slagit hårdast mot kvinnor som redan har det tufft, som kämpar med att kunna ha råd att köpa vinterkläder till sina barn, som knappt klarar sig på sitt deltidsvikariat i vården, som konstant har ångest av att inte bli inringd på morgonen. Det är alltid de ekonomiskt underprivilegierade som påverkas mest av övriga maktstrukturer.

Med det sagt, så anser jag att ja, vi bör arbeta för att se till att kvinnor och män i samma utsträckning befinner sig på höga positioner i samhället. Men om det bara handlar om att lyfta privilegierade kvinnor till samma nivå som privilegierade män utan någon övergripande utjämningspolitik, då kan det lika gärna vara.

Klassomedveten antirasism och queerfeminism är inte bättre än icke-intersektionell vänster.

”Klass är det mest grundläggande förtrycket i samhället. Först när vi krossat klassamhället kan vi uppnå verklig jämlikhet.”

”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.”

Läs ovan nämnda påståenden. Känner ni igen dem? Låter någon av dem mer rimligt än det andra? Blir du irriterad när du läser dem eller håller du med? Läs dem igen och problematisera påståenden ovan. Dela in er i grupper och diskutera.

Så, är ni klara?

tumblr_lv1fyau8xI1qaflgqo1_500

Påstående 1 brukar få stark kritik från antidiskrimineringsrörelsen. ”Måste vi vänta på den socialistiska revolutionen innan vi ska kunna kämpa mot jämställdhet avseende andra frågor?”. En helt rimlig fråga. Självklart går det att kämpa mot andra förtryck och uppnå bättre saker även i ett kapitalistiskt samhälle.
Jag hamnade i en twitterdiskussion ang en krönika av Nina Björk:

Vänstern

Kritiken handlar alltså om att det stora problemet är att ”delar av vänstern” inte förstår att andra förtryck än klassförtryck existerar. Jag ifrågasätter inte att detta förekommer och är ett problem. Men jag ser inte detta som det enda problemet i diskussionen mellan ”intersektionella” och vänsterfolk som uppkommer då och då.

Låt oss se på påstående två: ”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.”
Jag har hört varianter på detta påstående flera gånger och nästa aldrig sett inbördes kritik i den ”intersektionella” rörelsen. Det anses vara ett faktum att så är fallet, men det blundar totalt inför det faktum att just klasstillhörighet har en mycket stor påverkan på livskvalité och möjligheter. Ja, även för vita cismän.

För att påstå att allt blir frid och fröjd om vi avskaffar klassamhället är en oerhört dogmatisk och enögd föreställning. Men att säga att allt blir frid och fröjd om vi gör oss av med diskrimineringen av kvinnor, transpersoner, rasifierade och funktionshindrade är lika dogmatiskt och tja, framförallt väldigt liberalt. Att påstå hur ”Vita heterosexuella, funktionsfulkomliga cismän har alla privilegier som det går att ha.” är att helt blunda för klassförtrycket som drabbar även den gruppen och som många gånger leder till en mycket jävligare tillvaro än för t.ex. en välavlönad kvinna eller rasifierad.

Jag svär hellre lojalitet till Tengil, vår befriare.

SD har kommit med en motion om att ”En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet till Sveriges Konung”.

Det finns så mycket dumt i det här förslaget att jag inte vet vad jag ska börja. Som någon form av republikan så tycker jag att en statschef som ärver sin titel och med den, sin rikedom, inte hör hemma i en modern demokrati och jag skulle bli mäkta förbannad ifall jag tvingades svära lojalitet till något jag verkligen inte står bakom. Och det är något jag anser att alla medborgare, såväl nuvarande som framtida, bör ha rätten att slippa.

Vi kan prata om åsiktsfrihet, något som SD annars brukar vara duktiga på att försvara. Det finns vissa saker som en kan anse att alla medborgare i ett land har skyldighet att acceptera, lagen är en sådan sak, rojalism är det inte.  Nu har jag turen att jag aldrig varit tvungen att emigrera från ett land på grund av krig eller förföljelse, utan är infödd medborgare med alla de fördelar som det innebär, fördelar som än så länge är strukturella snarare än lagstiftade. Att lagstifta bort rätten till åsiktsfrihet avseende rojalism för en specifik grupp, som dessutom redan på många sätt är underprivilegierade,  är fullständigt absurt. Det innebär såklart också att det med största sannolikhet inte kommer få genomslag hos några andra partier. Men det visar än en gång vilket fullständigt vansinnigt parti SD är.

En ”positiv” sak med det hela är väl dock att SD inte längre kan använda argumentet att de ”inte är rasister” eftersom de ”är de enda parti som inte vill ha någon särlagstiftning avseende ursprung”. För ja, det är ju uppenbarligen precis vad de vill.

Kolla in hashtagen #JagSvärHellreLojalitetTill på twitter för att se vad folk hellre svär trohet till än kungen.

92555_1236283542

Kiros, identitetspolitik och höger-vänster.

Jag skrev igår ett inlägg om identitetspolitik  som blev rätt så delat. Det som hänt idag är att Judith Kiros skrivit ett debattinlägg som publicerats i DN på samma tema och som jag förstår blivit mycket hyllat. Det är i samband med detta som jag fick inspiration att fortsätta skriva på ämnet. Jag författade en debattartikel, men eftersom jag är totalt okänd och därför inte vet om den kommer bli publicerad så lägger jag upp den här istället.

Jag har den senaste tiden följt debatten om identitetspolitik som förts i såväl sociala som konventionella medier och som började med Åsa Linderborgs krönika ”Det ska fan vara politiskt korrekt” vilken fått mycket kritik från olika håll, senast Jutith Kiros ”Identitetspolitik och vänster-politik är inga motpoler”. Precis som det brukar vara när diskussioner mellan personer som har sin utgångspunkt i olika politiska diskurser uppstår så är det upplagt för missförstånd och precis som det brukar vara i debatter som till stor del förs på sociala medier där vi är begränsat till 140 tecken så är det som upplagt för upprörda diskussioner där bägge sidor är mer intresserade av att ha rätt än att faktiskt förstå vad den andra parten menar.

Jag är precis som Kiros såväl vänsterpolitiskt som feministiskt och antirasistiskt engagerad. Men skillnaden är att jag tycker att Lindeborg har flera poänger i sin krönika avseende just identitetspolitik och liberalism. Kanske är det för att jag läser det på ett annat sätt. Jag kan nämligen inte se att Lindeborg helt och hållet tar avstånd ifrån identitetspolitik som koncept, att den alltid måste vara liberal, eller som vissa andra skribenter vill få det till: att transfrågan är något dåligt som måste bort.
För ett vanligt missförstånd är att identitetspolitik handlar om vissa specifika frågor som hbtq-frågor eller antirasism, när det i själva verket kan vara närvarande i alla frågor men samtidigt inte måste vara det. Det finns många bra saker med identitetspolitik, exempelvis har det gjort mycket för HBTQ-rörelsen avseende acceptans i samhället på bara ett par decennier. Pride är ett bra exempel som också är en identitetspolitisk rörelse med grund att känna stolthet för sin identitet. Där har också reprecentation i exempelvis filmer och serier skapat förståelse för att alla inte är heterosexuella.

Problemet jag som vänsterpolitisk ser med just identitetspolitik är när vi fastnar där och inte diskuterar annat. För nej, det finns ingen motsättning mellan vänsterpolitik och identitetspolitik, men det finns heller inget tydligt samband. Identitetspolitiken kan likväl komma från socialistiskt som marknadsliberalt håll eftersom den inte gör något anspråk på resursfördelning. Det gör det ofarligt för liberaler eftersom det kan vara en förlängning på den liberala idén att allt är frid och fröjd så länge alla grupper accepteras på samma villkor. Resursfördelning är ju inte bara viktigt avseende klassfrågan utan även en viktig fråga för feminister och antirasister när det kommer till snedfördelning av resurser mellan kvinnor och män eller mellan rasifierade och icke-rasifierade. Att bara fokusera på identitetspolitik i exempelvis feminismen och antirasismen blir därför lätt något liberalt i praktiken.

Vad jag ser som en fara är just det, att vi som vänsterpersoners vilja att feminismen och antirasismen ska slå igenom även hos liberaler, väljer att fokusera allt vårt krut på den från liberalt håll ofarliga identitetspolitiken medan frågan om resurser kommer i skymundan helt enkelt på grund av den liberala hegemonin. Min önskan i debatten är inte att helt avskaffa identitetspolitik utan att vi slutar diskuterar identitetspolitiken som antingen bra eller dåligt och istället pratar om hur vi som vänsterpersoner kan få in de för liberaler obekväma diskussionerna om vilka som sitter på resurser även när det kommer till feminism och antirasism. Att vi inte fastnar i att bara prata om kultur, normer och språk. Även om det senare också såklart många gånger är viktigt.

Vad är egentligen identitetspolitik?

Identitetspolitik är ett begrepp som ofta används i debatten inte minst på sociala medier. Nu har ännu en diskussion blossat upp där just ordet identitetspolitik slängs åt alla håll eller förkastas som begrepp eftersom det framställs i negativa termer och därför anses nedvärderande mot vissas kamper. Det är en diskussion som, lite förenklat kan sägas förs av å ena sidan vänsterpolitiska marxister och å andra sidan så kallade intersektionella feminister/transaktivister/antirasister. Det är bägge  grupper som jag själv är en del av och/eller stödjer.

Men vad är egentligen identitetspolitik? Jag tänker här att inta en så ickedogmatisk inställning till identitetspolitik som det bara går för att kunna förklara vad det egentligen är och dess för och nackdelar. För just dogmatism är en företeelse som jag kan se från båda håll i diskussionen.

Ett vanligt missförstånd kring identitetspolitik är att vissa specifika frågor i sig själva alltid är identitetspolitiska eller aldrig är det. Det brukar också diskuteras kring detta ”identitetspolitik” som att det antingen är något genomgående dåligt eller genomgående bra.

Identitetspolitik:

Varje kamp som kan anses vara en fråga om intressekamp för en specifik grupp i samhället kan vara identitetspolitisk såväl som inte eller både identitetpolitisk och inte på samma gång. Låt oss ta marxismen som exempel. Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.

Är det sista då fel och förkastligt? Nej det är det inte. För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Vi kan se identitetspolitik samt icke-identitetspolitik i alla kamper. Antirasism kan handla om att stärka identiteten och stoltheten hos rasifierade, men den kan också handla om att kräva politiska instrument för att häva den ekonomiskt strukturella snedfördelningen mellan olika etniska grupper eller för att hindra diskriminering i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Transpolitik kan handla om att diskutera pronomen och skapa en identitet och stolthet som transperson. Det kan också handla om att kräva politiska instrument för att hindra diskriminering eller för att eliminera hatbrott och kräva att transpersoner läggs till i hatbrottslagstiftningen. Feminism kan handla om att kräva rätten att vara normbrytande, att som kvinna vara ”typiskt kvinnlig” utan att skambeläggas eller att diskutera hur saker som anses vara ”kvinnliga” ofta nedvärderas.  Men det kan också handla om att kräva högre lön inom kvinnodominerade yrken, mer resurser till kvinnojourer, sex timmars arbetsdag, samtyckeslag, med mera

Identitetspolitik är inte dåligt per se. Tvärtom är det en oftast naturlig del av de flesta intressekamper som drivs av de personligt drabbade. För vissa kamper kan det vara viktigare än för andra. För gayrörelsen har identitetspolitiken varit en viktig del för att normalisera ickeheterosexualitet i samhället (Pride är ett exempel). Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

2012-11-07-identity-politics-competition

Jag är livrädd

Jag är livrädd för det nutida politiska klimatet och vad det kommer att leda till. Vad vi kan se händer är två saker: å ena sidan en ökad polarisering mellan kulturkonservatism och kulturradikalism, mellan personer som motsäger sig en progressiv utveckling avseende syn bland på bland annat kön och sexualitet och personer som kämpar för det samma. Å andra sidan en ökad triangulering in i varandra i synen på ekonomisk rättvisa och kampen mellan arbete och kapital. Mellan de som har och de som inte har ekonomisk och materiell makt.

För det finns en likhet mellan gruppen kulturkonservativa och kulturradikala. Bägge grupper har en benägenhet att ta avstånd från höger-vänster och istället mena att kampen nu står mellan de som vill hålla kvar vid gamla värderingar och de som önskar mer progressiva normer och värden. Och bägge grupper verkar önska en ”kapitalism med mänskligt ansikte” om än genom olika metoder.

Varför gör detta mig då så skrämd? Som vänsterperson som förmodligen ligger långt vänster ut från mittenfåran tycker jag såklart att det är obehagligt när diskussionen avseende fördelning av ekonomiska resurser tyckts avstanna i en för många bekväm mittenposition. När få människor kämpar för att få ut progressiva idéer avseende fördelning av resurser och istället enbart fokuserar på andra frågor.

regulated-capitalism-monster-comic

Men det gör mig också skrämd vad polariseringen mellan konservativa och radikala leder till. För samtidigt som den ena gruppen rör sig allt längre bort mot det bruna fascistoida där det anses fullt accepterat att hänga ut och hota meningsmotståndare till livet, så radikaliseras även den andra gruppen. De som visserligen har hjärtat på rätt ställe i frågor avseende jämställdhet, HBTQ-frågor och antirasism, men som nu har utvecklat ett språk och en diskurs som är svår eller omöjlig för en utomstående att enkelt förstå och därmed ta till sig och som skambelägger de som av den anledningen inte förstår och kanske uttrycker sig på ett okunnigt sätt. Det skapar rum som blir svåråtkomliga för de som inte behärskar rätt språk vilket innebär att idéerna inte kan nå ut och rota sig hos de bredare grupperna på det sätt som vore önskvärt.

Men framförallt så leder fokuset på kulturfrågor att vi nästan helt slutat prata om resursfördelning. Även om just resursfördelning och klassfrågan är en viktig komponent i såväl frågan om jämställdhet mellan kön som avseende antirasism. Dessutom spelar det rasisterna rakt i händerna då de har allt att vinna på att fokuset förskjuts från vänster/höger-politik då de då har möjlighet att hitta sympatisörer bland alla olika socioekonomiska grupper.

Som svensk kan det vara svårt att se vad som händer på grund av hemmablindhet. Men vi kan se på hur det ser ut i USA, där två partier som ligger nära varandra (och i svenska mått mätta dessutom långt åt höger) förutom just i frågan om kulturkonservatism/radikalism, där arbetarklassen och överklassen röstar konservativt medan den välmående medelklassen röstar på det liberala och kulturproggresiva alternativet.

Jag skulle kunna lägga in en poäng här om att om vi fortsätter på detta sätt så kommer det att bli mer och mer likt det amerikanska politiska klimatet här, om det inte var för att det känns som att vi redan är där.