Månadsarkiv: oktober 2014

”Positivt tänkande” hjälper inte mot någon depression.

Vi har nog alla sett dem. De kanske delas av vänner och släktingar på Facebook, eller sitter uppe i kollegans arbetsrum. Bilderna med vackra naturmiljöer eller lyckligt skrattande människor och ord skrivna i snirkliga bokstäver som ska få oss att må bättre genom att uppmana till att leva i nuet, se livet från den ljusa sidan, ta dagen som den kommer, dansa i regnet eller glömma gamla oförrätter osv. Vi är också många som är trötta på alla dessa budskap men kanske inte alltid orkar säga något, vi vill ju inte stöta oss med någon som antagligen bara menar väl.

happiness-can-be-found-even-in-the-darkest-of-times

Så varför kan inte vi också bara glädja oss åt detta positiva budskap och sluta leva i vår negativa lilla bubbla? Tja, många mår på riktigt dåligt, vi kanske lider av depression, ångest, har PTSD med mera och är så vana att höra floskler kring att vi bara behöver ”tänka positivt” så blir allt bättre. Nå, för den som aldrig lidit av psykisk ohälsa kan det kanske vara svårt att förstå att livet under depression inte spelar efter samma regler som annars. Vi får höra att vi bara behöver ”komma ut lite” och hitta på något kul, men depression kan innebära att allt det där som vi tyckte var kul innan känns lika givande som att stirra in i en vägg. Ångest kan innebära att det vi tidigare tyckte om skapar starkt obehag. Att tänka positivt FUNGERAR INTE i den situationen. Det kan snarare vara kontraproduktivt då forcerade positiva tankar kan skapa ännu mer oro och ångest när det inte lyckas.  Inte bara det att vi mår dåligt, vi misslyckas även med att tänka bort det.

life rain

 

Det är lite som att uppmana en person som brutit benet att tänka bort smärtan. Det kanske fungerar med mindre problem, lite daglig nedstämdhet kan botas genom att ha det kul med vänner, tänka glada tankar etc. Men långvarig ångest botas inte genom tankeförändring. Precis som en fysisk sjukdom måste botas genom medicin och läkarvård så behöver en person med psykisk ohälsa professionell hjälp och stöd för att ta sig ur den. Att bara uppmana en person som lider av psykisk ohälsa att försöka ändra sitt tankemönster för att må bättre är därför ett slag i ansiktet.

Lider du av depression?

”Men du behöver bara tänka på allt positivt i livet!”

*Smack över kinden*

PTSD?

”Det som har hänt har hänt, lämna det bakom dig!”

*Pang! Rakt i skrevet*

Generellt ångestsyndrom?

”Ta det lugnt! Allt ordnar sig nog.”

*Knytnäve rätt i solar plexus*

Så varför har dessa positiva budskap fått ett så stort genomslag? Det finns såklart flera olika förklaringar, en av dem kan sägas ha börjat strax innan krisen i USA där flera företag delade ut böcker likt ”Vem snodde osten?” för att uppmana alla de som skulle avskedas att inte bli upprörda och skylla på företaget utan istället försöka se sig själva som sin egen lyckas smed. De som fick stanna kvar, ofta med en tyngre arbetsbörda än tidigare skulle istället bli uppmuntrade att fortsätta utan att klaga genom så kallade ”Motivational posters” med liknande budskap om att tänka positivt och arbeta smartare. En typ av nyliberal strategi för att öka produktiviteten till mindre kostnad men hålla människor lugna.

poster-motivational_00390268

En annan förklaring till det ökande intresse för positiv tankeförändring och sökande av hjälp i new age-liknande andlighet kan vara hur osäkerheten på arbetsmarknaden i och med ökad arbetslöshet, otrygga anställningar och ökade sjukskrivningar skapat en strukturell ångestepidemi som människor försöker hantera så gott de kan genom vilka medel som står till buds. Därför har många dragits till dessa glättiga budskap i hopp om att det kan förbättra deras eget och andras mående. Då den allmänna ideologin gått allt mer mot ett individfokus har det också blivit självklart att vi ska titta inåt mot den egna personen istället för att se och försöka lösa de yttre faktorer som många gånger kan vara orsaken till vår situation.

Den kult som skapas kring positivt tänkande kan alltså, om vi vågar vara lite radikala, ses som en kraft som i realiteten verkar för att behålla status quo och som försöker få oss att ändra oss själva för att passa in efter samhällets allt snävare förväntningar istället för att störta dem till marken.

Fortsättning om marxistisk feminism.

Hej Blekk nämnde tidigare idag mitt blogginlägg om marxistisk feminism, därmed vill jag utveckla mitt resonemang kring det lite. Hej Blekk skriver:

Den marxistiska feminismen grundades ur teorier av bl.a. Marx och Engels, vilka kritiserade klassamhället med sin borgarklass och arbetarklass. Den huvudsakliga idén är att kvinnoförtryck och sexism kommer att upphöra som ett resultat av upplösandet av klassamhället. Att kapitalism och klasser göder sexistiska strukturer, och att klasskamp är lösningen. Den marxistiska feminismen menar att i ett kapitalistiskt system är mannen överordnad kvinnan, och att sociala reformer eller revolution vilka upplöser det kapitalistiska systemet kommer att leda till kvinnans frigörelse.

Nå, som jag skrev i mitt inlägg tidigare så är det inte så jag tycker eller vad jag menar när jag säger att jag är Marxistisk feminist. Hej Blekk fortsätter med att beskriva vad hen kallar socialistisk feminism, men jag skulle nog kalla det för en socialistisk, intersektionell radikalfeminism. Det finns även ett snyggt cirkeldiagram som förklarar skillnaden mellan hens syn på sexism i relation till andra maktstrukturer. Jag anser, som jag tidigare nämnt, inte att patriarkatet kommer att upplösas för att det kapitalistiska systemet, eller klasskillnader gör det. Det är ett väldigt enögt synsätt. På samma vis tror jag inte att kapitalismen magiskt kommer att försvinna för att vi bekämpar patriarkatet då det är ett lika enögt synsätt. Jag tror, precis som Hej Blekk att vi måste arbeta mot alla maktstrukturer både integrerat och parallellt. Men det som ändå gör att jag ser mig som marxistisk feminist är att jag tror att det är nödvändigt att förändra den materiella skillnaden mellan kön (och mellan ras) för att kunna uppnå jämlikhet. Dvs, jag tror inte likt vissa queerfeminister t.ex. att det räcker med att krossa hetronormer, cisnormer och könsnormer för att skapa ett jämställt samhälle. Jag tror inte heller att dessa normer magiskt kommer att försvinna för att vi har ett materiellt jämlikt samhälle, men jag tror att ett materiellt jämlikt samhälle mellan kön måste till för att kunna upplösa dessa normer, eftersom jag menar att ojämlikheten bygger på en grund av materiell ojämlikhet och att grunden måste bekämpas för att övriga orättvisor och normer knutna till kön ska kunna bekämpas på ett tillfredsställande sätt. Jag ska lite simpelt visa nedan hur jag menar.

patriarkal pyramid

Patriarkal pyramid.

Hej Blekk nämner också hur den marxistiska feminismen bygger på en binär syn på män och kvinnor. Jag skulle nog hålla med om det, ja det gör den och även min analys ovan är en analys som till stor del bygger på en binär könsuppdelning. Låt mig förklara: Jag är helt på det klara med att det inte bara finns två kön. Jag vet att kön varken biologiskt eller identitetsmässigt är något binärt. Men den patriarkala hegemonin bygger på en binär syn på kön, patriarkatet är helt enkelt inte speciellt transmedvetet. Jag menar att det är betydligt lättare att bryta upp föreställningar om kön ifall det inte finns någon materiell orättvisa mellan de som kallas män och de som kallas kvinnor. Statusskillnad mellan ”män” och ”kvinnor” inom den patriarkala ramen bygger på att gruppen män har mer pengar, mer ägande, mer status än gruppen kvinnor. Vore så inte fallet så vore det heller inte lika betydelsefullt ifall du är man, kvinna eller ickebinär eftersom den uppdelningen inte längre betyder något avseende materiell standard och därmed makt. Det innebär såklart inte att det räcker att kämpa för lika materiell standard, men det innebär, grovt förenklat att det mer eller mindre krävs en någorlunda jämlik fördelning av resurser för att plana ut föreställningarna om hur du är man och hur du är kvinna samt att du måste vara det ena eller det andra, eftersom skillnaden mellan mansnormen till stor del bygger på att män har (makt, status och resurser) medan kvinnonormen bygger på att kvinnor inte har (lika mycket av det tidigare nämnda).
På samma vis bör även en antirasistisk kamp innebära en materiell/ekonomisk resursfördelning mellan vita och rasifierade för att verkligen vara effektiv eftersom vitas makt över rasifierade, på samma vis som patriarkal makt, till stor del bygger på att vita (strukturellt sätt) sitter på mer resurser.

Skillnaden mellan min syn och den som Hej Blekk framför och kallar för socialistisk feminism är helt enkelt att jag tror att ekonomi, materiell standard och ägande spelar in mycket mer och ligger till grund i såväl sexistiska som rasistiska strukturer. Dvs ekonomi spelar inte bara roll i klassfrågan utan även i andra maktstrukturer. Men i övrigt tror jag att vår syn på maktstrukturer liknar varandras mer än den skiljer åt.

Skärp straffet för utnyttjande av traffickingoffer.

Dagens ETC skriver om prostitution och trafficking samt hur många länder i Europa hindras i arbetet mot trafficking då sexköp inte är kriminaliserat. Föreningen RealStars menar på att fler länder borde följa den svenska lagstiftningen och förbjuda sexköp, åtminstone köp av offer för trafficking. Vi har i Sverige en i min mening bra sexköpslag, eller åtminstone bättre än de i många andra länder där förbudet antingen riktas även mot de som säljer sex dvs en kriminalisering av offren eller är helt och hållet lagligt för köparen. Men jag tror att arbetet mot trafficking här i Sverige skulle kunna bli ännu bättre, som det ser ut idag så kan en sexköpare komma undan rättegång genom att gå med på strafföreläggande med böter som straff även om det handlar om  utnyttjande av en sexslav som tvingas till prostitution. Det vill säga, medvetet utnyttjande av traffickingoffer är i svensk rättssak jämförbart med brott likt snatteri, fortkörning eller lättare narkotikabrott (tex eget bruk av exempelvis cannabis). Många sexköpare räknar mer eller mindre med att någon gång åka fast då straffet sällan är kännbart annat än i plånboken. Få sexköp går till domstol då få vill stoltsera med vad de gjort. Kriminella ligor som skeppar barn och kvinnor som sexslavar till exempelvis Sverige behöver inte oroa sig för att köparna ska skrämmas iväg av att deras köp kan gå upp i domstol och därmed bli känt för familj och vänner.

Mitt förslag är därför att straffet för sexköp där den prostituerade misstänks vara ett offer för trafficking ska skärpas och inte kunna beläggas med strafföreläggande. Straffet behöver inte vara särskilt hårt då risken att hamna i domstol bör vara avskräckande nog. Men att utnyttja offer för trafficking bör kunna jämföras med våldtäkt av normalgraden. Att skärpa straffet för utnyttjande av traffickingoffer borde heller inte vara en speciellt kontroversiell fråga då de allra flesta, oavsett inställning till prostitution brukar vara intresserade av att minska den påtvingade sexhandeln. Jag håller med RealStars om att fokuset bör läggas om till köparna istället för säljarna, för handeln med människor kan inte fortgå ifall efterfrågan inte finns. Därför bör straffen skärpas, ingen ska komma undan med att utnyttja slavar med bara några dagsböter.

Tre sorters politisk verksamhet.

Jag har funderat på det här med olika sätt att förhålla sig till politisk verksamhet och aktivism och jag tycker mig kunna utkristallisera tre vanliga sätt att se på samt prata om förändringsarbete vilket jag har för avsikt att framföra. Det är mycket möjligt att någon annan tidigare framfört en liknande teori kring politiskt förhållningssätt och dessutom bättre än jag gör här, men då får det så vara.  De tre olika förhållningssätten kallar jag här för politisk teori, individuell praktik och strukturell praktik. De olika utgångspunkterna går att använda på nästan alla frågor och jag kommer därför använda några exempel.

Politisk teori

Är precis vad det låter som och är väl egentligen grunden för all typ av politisk praktik.
Rent konkret kan det vara exempelvis marxistisk teori, feministisk teori, teorier kring heteronormativitet och queerteori, postkoloniala teorier, teorier kring miljöpåverkan med mera.
Det kan såklart vara viktigt att ha en teoretisk grund för det politiska arbete som ska genomföras, men teorierna i sig påverkar sällan så mycket ifall vi inte omsätter dem i praktik.

Individuell praktik

Individuell praktik handlar mycket om vad du som individ gör i din vardag. Det kan exempelvis handla om att skänka pengar till behövande, att agera jämställt eller normbrytande, att använda ett inkluderande språk, lyssna på vad utsatta grupper har att säga om sin situation, medvetandegöra andra om orättvisor, vara medveten om sina privilegier, handla ekologiskt hållbart med mera.
Alla människor har såklart ett ansvar att i största möjliga mån leva som de lär, respektera andra människor, inte bete sig som svin eller utnyttja förtryck till sin egen fördel. Att göra det, trots vetskap om att det är fel är helt enkelt en typ av dubbelmoral och i vissa fall direkt ruttet. Men att tro att en individuell praktik räcker för att förändra samhället är i grunden en liberal tanke som gång på gång misslyckas. För varje person som lyckas leva på ett bra och rättvist sätt så går det minst tio som inte gör det. Därmed krävs det något mer för att påverka samhället i grunden. Individuell praktik har många likheter med det som lite nedsättande brukar kallas för identitetspolitik där vi tar in vårt politiska engagemang och praktik som en del av vår identitet.

Strukturell praktik

Strukturell praktik handlar om konkreta åtgärder och förändringar i samhället samt att förändra de grundläggande strukturer som kan antas vara grunden till vissa problem.  Som att dela föräldraförsäkringen enl lag, höja löner i offentlig sektor, införa krav på jämnare representation inom viktiga delar av samhället, bygga fler billiga lägenheter centralt för att minska segregation och bostadsbrist, minskad arbetstid för att kunna dela på arbetstiden och skapa fler arbeten, höja skatten för högavlönade för att investera i samhället och utjämna klasskillnader, sätta press på producenter att producera på ett miljövänligt sätt, höja skatten på vissa varor som inte är producerade på ett bra sätt och sänka den på de som är, införa ett tredje juridiskt kön, gör föräldrabalken könsneutral avseende gifta par där den ena blir gravid, lägg till transpersoner i hatbrottslagen, med mera.

Strukturell praktik syftar till att förändra grundläggande strukturer i samhället med syfte att förbättra i större skala utan att lägga allt ansvar på individer att medvetandegöra sig själv och andra eller handla på rätt sätt. Tanken är att skapa ett bättre samhälle direkt genom att forma om och förändra det som är dåligt och fel. Jag upplever ofta att de politiska rörelser som främst agerar på internet, så kallad slacktivism, främst fokuserar på de två första förhållningssätten till politik men sällan på praktiskt politiskt arbete på en strukturell nivå.

Märkliga högermänniskor (om vinst i välfärden).

Så, nu har V, S och MP kommit överens om en plan för att begränsa vinstutaget i välfärden och ilskan från personer på högerkanten har inte låtit vänta på sig. Uppgörelsen har bland annat jämförts med Sovjet, uppmaningar till krig och Löfven anklagas för att föra en ”mörkröd” politik.

Men jag tycker att det är lite märkligt, när personer till höger på den politiska skalan, som annars brukar vara väldigt skeptiska till (allt för hög) skatt helt plötsligt tycker att de ska har rätt att ta ut vinster från skattebetalarnas pengar. Hur går det ihop med iden om den fria marknaden? Dvs en marknad som inte sponsras av skatten. Och så får vi inte glömma att Sverige i princip varit ensamt om att göra det möjligt för vårdbolag, skolor med mera att kunna ta ut vinst från skattemedel. Inte ens i de mest kapitalistiska länderna med den mest liberala marknadspolitiken så finns den möjligheten. Att starta företag inom välfärdssektorn som kan ta ut vinst, visst, men då är det vinst som kommer ifrån kunderna, inte från skatteintäkter. Jag vill såklart inte se ett system där bara vissa ska ha råd att betala för att gå i vissa skolor eller få vård. Men om en är marknadsliberal är det enorm dubbelmoral att kräva möjligheten att få gå med vinst på skattepengar.

Såå, alla de som ger sig in i välfärdsbranschen med främsta syfte att plocka ut vinster. Skärp er och försök tjäna pengar genom vanlig kapitalism på den fria marknaden istället. För i välfärden bör främsta syftet vara att skapa så bra verksamhet som bara möjligt. Det bör handla om människors väl, barns rätt till bra skolgång, äldres rätt till bra vård, inte om era möjlighet att tjäna fett med pengar. De som nu försvinner från välfärden för att de inte längre kan ta ut vinst, det är de som inte hade en bra verksamhet som högsta prioritet, och ärligt talat: de kan vi faktiskt klara oss utan.

Det är något konstigt med friheten

Liberaler tycker ofta om att referera till frihet. Att de inte önskar ett mer socialistiskt samhälle eftersom det då skulle inskränka deras frihet att att leva så som de vill, göra vad de vill, få hur hög lön som helst, men jag skulle då vilja ställa frågan: Frihet för vem? Min känsla av hur fri jag känt mig står ofta i direkt samband med min ekonomiska situation, för visst, jag har aldrig haft en speciellt hög inkomst, men jag har erfarenhet av att vara fattig, jag har stått utan arbete, jag har varit fattig student och jag har levt under existensminimum då jag arbetat ett fåtal timmar i veckan. Jag har legat med ångest över att inte kunna betala nästa hyra. Att inte få ett jobb och inkomst som skapar trygghet. Jag har också haft heltidsjobb med heltidslön. Då har jag känt mig betydligt friare, kunnat köpa den mat jag tycker bäst om, kunnat gå ut och ta en öl, gå på restaurang. Köpt kläder jag gillar, konsumerat saker jag önskar men inte behöver utan att vända på varje krona eller ens veta vad jag har på kontot. Men kanske framförallt: Friheten att slippa ha ångest över om jag ska ha råd att bo kvar i min lägenhet.

Jag erkänner, en tillvaro av ekonomisk trygghet känns enormt frigörande, och jag kan tänka mig att personer med hög lön känner sig ännu mer fria, fria att skaffa en flådig bil, att flytta var som helst. Gå på vilka aktiviteter som de känner för, skaffa sig dyra hobbys om de känner för det och så vidare. Men än en gång: frihet för vem, på vems bekostnad? Vem som helst kan inte bli rik. Oavsett vad nyliberaler må säga om den saken. Klassamhället är inte speciellt rörligt. De flesta föds i en klass och lever i den hela livet. För om en har minsta lilla koll på nationalekonomi så blir det ganska så uppenbart att rikedom också kräver fattigdom. Hur ska de rikas pengar vara värda något ifall det inte fanns fattigare individer som var villiga att utföra det arbete som de rika betalar för? Vem ska städa de rikas toaletter för en långt mycket lägre summa än de rikas löner om det inte fanns fattiga människor som var villiga att ta ett lågavlönat arbete? På samma sätt: vem ska producera varor och produkter som de rika ska kunna köpa i överflöd? Vem ska stå i hotellreceptionen och smöra för de rika när de är på semester? Hur ska rika kunna vara rika och spendera alla dessa pengar ifall inte fattiga, arbetslösa och desperata människor fanns som var beredda att göra allt detta till en låg lön? Eller för den delen, hur ska de rika kunna bli rika om de inte fanns betydligt fattigare människor som var beredda att  ta ett arbete på de rikas företag till en betydligt lägre lön?

Att vara rik innebär att det måste finnas fattigare människor, det kommer vi inte ifrån. Och ju rikare du ska kunna bli hu fler fattiga människor måste finnas. Fattigdom innebär alltid en inskränkning i friheten. Du kan inte flytta hur som helst, du kan inte skaffa bil, eller kanske ens körkort. Du har kanske knappt ens råd med ett busskort när räkningarna är betalade och maten införskaffad, du måste köpa den billigaste maten. Du förväntas ta vilket skitjobb som helst. Tro mig, jag har varit fattig så jag vet hur det är. Det finns absolut ingen frihet i att vara fattig, och alla former av ökad frihet för de rikare innebär mindre frihet för dig. För en företagsledare innebär det större frihet att få lov att ge sina anställda lägre lön, mindre semester eller att kunna sparka anställda av vilken orsak som helst. Men hur blir det för de anställda? Deras frihet minskar, när de får lägre lön, mindre semester (att få ägna sig åt vad de vill) och hela tiden måste tänka på allt de gör och säger om ägaren har möjlighet att avskeda dem på obestämda grunder. Det är en direkt inskränkning av deras frihet. Liberalismen kan i grunden vara en fin tanke, men dess syn på frihet är i praktiken bara en frihet för vissa, på andras bekostnad. För en vänsterperson känns de självklart, nästinpå klyschigt att skriva om. Men jag menar att det kan behövas påpekas gång på gång. Den liberala friheten innebär större frihet för vissa, men mindre för andra.

En annan värld är möjlig!

Som socialist så får en ofta höra från diverse politiska motståndare att ens politiska värderingar ”är fina men inte fungerar i praktiken”. Vi får ofta höra hur det per se leder till diktatur, folkmord och förföljelse. Jag vill ofta tänka vid sådana tillfällen att det handlar om ett sätt att slippa säga det verkliga problemet de har med tanken, att den faktiskt inte önskar ett socialistiskt samhälle ens om det var möjligt. För de allra flesta men någon slags etisk kompass kan se att det nutida klassamhället varken är rättvist eller ger speciellt trevliga sociala konsekvenser. Jag pratar här inte bara om hur fattiga människor i andra länder tvingas arbeta för skitlön för att vi ska kunna köpa billiga kläder på HM, utan även hur klassamhället här i Sverige skapar en enorm snedfördelning avseende makt och livskvalité. Tittar vi bara på olika stadsdelar i en och samma storstad så kan en sådan konkret sak som livslängd skilja sig markant mellan fattiga och rikare områden. Att enligt nyliberal logik påstå att det handlar om livsval, att alla kan kämpa sig till ett bättre liv är heller ingen ursäkt då vilken klass du föds i också avgör hur hårt du måste kämpa för att komma lika långt. Att jämföra chanser från någon som föds i arbetarklassen med en från överklassen blir som att jämföra en sprinter i ett hundrameterslopp med någon som startar en meter ifrån mållinjen. Därför slutar också de allra flesta i samma ekonomiska och sociala klass som de började i. Det finns helt enkelt ingen som helst rättvisa där. Men att säga att en är medveten om detta, men ändå vill ha kvar systemet som det är låter inte speciellt bra om en har någon som helst intresse av att framstå som en god och human människa. Däri ligger, förmodligen förklaringen till det envetna hävdandet av att ”det fungerar inte”. Ett sätt att försöka framföra sina åsikter som goda intentioner.

not a perfect system

Då kommer vi till det vanliga påståendet: ”Det kanske inte är ett perfekt och helt rättvist system, men det är det bästa vi har. Alla andra system vi hittills prövat har varit sämre”. Men jag skulle be er att stanna upp en stund och tänka. Är ”vi har inte hittills haft något bättre” verkligen en rimlig anledning att stanna upp och nöja sig med det vi har? Skulle det vara rimligt om människor resonerade likadant under feodalismen (de gjorde de säkerligen..)? För jag kan inte se det som något annat än en modern form av konservatism. En ursäkt för att slippa behöva konfronteras med de kapitalistiska samhällets inneboende problem med fattigdom, misär och ständiga ekonomiska kriser som snarare flyttar på sig än upphör.

Jag tror inte på någon utopisk framtidsvärld där alla samhällsproblem är lösta, inga orättvisor finns och alla springer lyckliga på en äng som i någon absurd målning av Jehovas vittnen. Men jag tror att det kan bli betydligt bättre, jag tror att vi kan sträva åt något som är mer humant, mer rättvist, mer solidariskt och att detta något inte bara skulle handla om små förändringar i marginalen utan om ett helt annat sätt att leva och strukturera samhället på. Jag tror inte att vi har nått den slutgiltiga gränsen för samhällsutveckling. Eller, som Göran Greider skulle ha sagt: Jag tror att det finns fler sätt än ett att använda ett gem.