Ska en SD-väljares utanförskap tas på allvar?

Maria Sveland har skrivit en krönika i ETC som heter ”Medicin mot politisk depression” hon, lätt ironiskt, skriver följande rad som får mig att fundera:

Om SD:s väljare nu känner sig så utanför – borde vi inte då börja kräva samma sak av dem som de kräver av flyktingar och invandrare: att de måste integreras i det svenska samhället?

Hela krönikan antyder att SD-väljaren inte alls har någon anledning att känna sig utanför, och har hen det så får hen ta och skärpa sig, öppna sina vyer lite.

Min analys av SD och den typiske SD- väljaren har jag redan skrivit om. Jag menar att SD skapat en ohelig allians mellan arbetarklassen, missnöjda över den nedmonteringen av välfärden och en blundande socialdemokrati, och överklassen, missnöjda över hur högern övergett konservatismens värderingar. Sverigedemokraterna själva är, såklart fascister, men deras väljare är en brokig skara med allt från nynazister till Svenssonrasistiska missnöjesröstare. De har lyckats övertyga många om att det är invandringens fel att välfärdssamhället inte är vad det har varit. Pådrivna av Reinfeldts snack om hur vi inte har råd i och med immigrationens kostnader. De har såklart fel. Det är inte invandringen som monterat ned vår gemensamma välfärd, det är åtta år med högern vid makten. Det går såklart att resonerar om att en människa som röstar SD, med all den information som finns om partiet och dess företrädare, måste inneha rasistiska åsikter för att kunna göra ett sådan val. Men jag undrar, spelar det någon roll?

Rasismen gör mycket skada, absolut. Men om vi gör ett antagande, vilket jag är beredd att göra, att många av de som lade sin röst på SD gör det för att de faktiskt känner ett utanförskap, och att detta utanförskap beror på ökade klassklyftor och ett sargat socialt skyddsnät.  Jag anser att rasism är förkastligt, samma sak med sexism, homofobi och klassförakt. Men jag tycker att en persons erfarenheter av utanförskap på grund av ökade klyftor och utförsäkringar måste kunna tas på allvar, även om denne någon är rasist. På samma sätt som en persons erfarenheter av rasism eller homofobi måste kunna tas på allvar även om personen är sexist, eller en persons erfarenheter av sexism måste tas på allvar, även om personen sysslar med klassförakt.

Rasism ska aldrig accepteras, men vi krossar inte rasismen genom att göra narr av det utanförskap som är grogrunden för fascistiska och rasistiska tendenser. Vi måste ta människors erfarenheter av förtryck och utanförskap på allvar, även när de gör felaktiga och rasistiska slutsatser. Vår kamp kan aldrig i första hand handla om att skratta och peka finger. Den måste handla om att skapa ett samhälle där utanförskap inte finns, varken för rasifierade eller för de som nu valt att rösta på SD.

Annonser

2 thoughts on “Ska en SD-väljares utanförskap tas på allvar?

  1. JFK skriver:

    Mycket klokt skrivet. Utom på en punkt, nedmonteringen av välfärden började väl mycket tidigare än 2006. Socialdemokraterna tappade greppet om stora delar av arbetarklassen under 90 och 00-talet, pga de drakoniska nedskärningarna som inleddes iom 90-talskrisen.En del av dem gav alliansen en chans 2006, men när de inte levererade fortsatte de ökenvandringen till SD. Det är i alla fall min tolkning av valresultaten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: