Positionering, identitet och politik som varumärke

Det har hänt något i svensk politik de senaste åren. Den nutida politiken handlar allt mindre om övergripande ideologier, samhällsvisioner, folkrörelser eller klasslojalitet. Istället är det positionering i specifika frågor, originalitet och gruppidentitet som är viktigt, åtminstone bland unga väljare. De gamla breda partierna upplevs som mossiga och omoderna medans nya partier som positionerar sig utifrån andra utgångspunkter än den klassiska höger-vänsterskalan har fått ett uppsving. Miljöpartiet är exempelvis betydligt större än såväl moderaterna som socialdemokraterna bland förstagångsväljare med 24,69% enligt sifos undersökning från augusti. Feministiskt initiativ är starkast i åldersgruppen 24-29 år med siffror på 6,94% (jämfört med 2,47 för alla åldersgrupper) och i samma åldersgrupp ligger Sverigedemokraterna på rekordhöga 17,45%. Den klassiska höger-vänsterskalan bygger ju på idén om klassintresse där de undre klassernas intressen i regel företräds av vänstern medan de övre klassernas intressen företräds av högern. Vi har dock på senare tid sett en utveckling där höger och vänsterbegreppen blir allt mer otydliga för gemene man även då klassklyftorna ständigt ökar. Vi har Moderaterna, ett klassiskt borgarklassparti som gjort allt för att tvätta bort överklasstämpeln och föra fram en ny och mer folklig framtoning, samtidigt som det klassiska arbetarpartiet Socialdemokraterna väljer att gå höger ut för att vinna över väljare från högerblocket. Det stora partierna upplevs därför som allt mer otydliga och det gör även höger och vänster som begrepp. Bredare partier upplevs som vacklande och ospecifika vilket banar vägen för partier med en tydlig linje i en viss specifik fråga.

Samtidigt så blir partierna allt mindre medlemsmässigt i takt med att allt färre människor engagerar sig politiskt på sin fritid. De breda folkrörelsernas tid är förbi, politik betyder för de allra flesta människor valdag vart fjärde år, inte medlemsmöten och årskonferenser, och när medlemsantalen hos partierna sjunker så blir väljarna också allt mer rörliga då de inte längre finns någon naturlig lojalitet för dem. Detta resulterar även i att partierna inte längre kan utgå ifrån och driva sina egna medlemmars intressen framför allt annat, utan istället måste tänka mer likt vilken PR-konsult som helst. Partiet blir ett varumärke som måste paketeras in i en viss förpackning och driva de frågor som står på agendan just nu för att ha någon som helst chans i dagens snabba kommunikationssamhälle. På samma vis blir även partier en del i identitetsbyggandet allt eftersom partier blir mer varufierade. Inte minst för den unga, urbana och trendkänsliga medelklassen. Vilket parti har de snyggaste tröjorna eller tygkassarna, vilka är som mest flitiga på sociala medier eller driver frågor som är mest rätt i tiden? Valkompasser på nätet hjälper dig att hitta partiet som passar just dig. Att släppa roliga och lättsmälta texter och videos som enkelt kan delas på facebook kan vara viktigare för att öka väljarbasen än att driva verkligt kampanjarbete ute på gatan och i föreningar. Att vara först med att säga sig vara för eller emot en viktig fråga blir också viktigare och kan få folk att svänga mellan ett parti till ett annat vilket ökar andelen populistiska uttalanden och plakatpolitik. Partier blir till varor som ständigt ska säljas in hos nya potentiella väljargrupper istället för att vara en levande rörelse vars väljarbas är grundstommen. Därför kan partier, genom välgenomtänkta utspel och kampanjer få nya sympatisörer över en natt, såväl som de kan förlora dem lika lätt igen.

I grunden är det en utveckling som kan vara missgynnande för demokratin, där det parti som har den mest klatschiga sloganen och med mest säljande varumärke som har störst chans att öka sitt röstantal istället för de parti som får flest övertygade sympatisörer. Den representativa parlamentarismen i kombination med en kapitalism och en varufetischism som bygger på identitet skapar en politik där positionering i specifika frågor, för och emot, ja eller nej, blir viktigare än verklig samhällsförändring. Ett exempel är Feministiskt initiativs slogan ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. Att FI positionerar sig emot SD är det väl ingen som missat, de framställer sig ofta som det parti som tydligast tar avstånd ifrån SD och deras politik. Men hur mycket det påverkar i praktiken är en annan fråga. Det finns nämligen ingenting som tyder på att en ökad positionering mot SD minskar SDs inflytande. Därför är det lätt att känna att ”ut med rasisterna” ekar tomt om slagordet inte reflekterar något praktiskt arbete för det samma. SD och FI har ju väljarbaser som nästintill ligger så långt ifrån varandra det går att komma, och ett ökat andel röster på FI gör därför varken till eller från för röstandelen till SD och vice versa. Slagordet är därför, främst gynnande för att vinna sympatisörer till FI bland alla de som redan är övertygade om att SD är ett dåligt parti. Att vara mest tydlig med med sin antirasism anses viktigare än praktiskt antirasistiskt arbete.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: