Månadsarkiv: september 2014

Integration som en klassfråga

Sverigedemokraterna påstår ofta att de är de enda som tar integrationsfrågan på allvar. De är för det mesta inte sena med att peka på kriminalitet och våldsamhet i förorten som en konsekvens av den misslyckade integrationspolitiken. Problemet beskrivs ofta som att ”människor kommer hit från andra länder och begår brott” och lösningen blir att minska invandringen. Men tittar vi på brottsstatistiken så finns det en betydligt större koppling mellan brottslighet och klasstillhörighet än vad som finns mellan brottslighet och etniskt ursprung. Att minska på invandringen från utomeuropeiska länder kan utifrån den vetskapen inte ses som ett rimligt sätt att minska brottsligheten i samhället. SD vill heller inte erkänna klasstillhörighet som en anledning till motsättningar i samhället, de ser med andra ord inget problem med klassamhället och vill heller inte minska klassklyftorna. Deras förslag om hårdare straff och fler poliser går heller inte till botten av problemet utan är enbart ett sätt att hantera konsekvenserna.

Integrationens största problem kan antas vara segregationen. Vi lever i ett segregerat samhälle, inte minst i storstäderna, vilket delvis innebär att vissa områden domineras av vita människor och andra domineras av rasifierade. Men det innebär också en segregation mellan människor av olika sociala och ekonomiska klasser. Personer som emigrerat till Sverige, exempelvis från krigsdrabbade länder, hamnar ofta i områden med hög arbetslöshet och sämre ekonomiska förhållanden. Detta är inte speciellt konstigt, kommer du hit efter att du flytt och lämnat allt bakom dig har du sällan några större resurser att köpa en bostadsrätt i ett ”finare” område. Vi har även en relativt hög arbetslöshet i det här landet och kan du inte språket så bra, eller inte har en utbildning som räknas så blir det ännu svårare att snabbt få tag i ett arbete. Är du dessutom utsatt för strukturell rasism på arbetsintervjuer och lägenhetsvisningar, en rasism som knappast minskat efter SDs inträde i mainstreampolitiken, så innebär det en ännu större risk för att hamna i svåra ekonomiska situationer. Detta är ett grundläggande problem när det kommer till integration.

Vad innebär då en lyckad integrationspolitik? Som jag ser det så innebär en lyckad integrationspolitik att det finns möjligheter för personer som emigrerar till ett land att snabbt kunna komma in i samhället, få möjlighet till jobb och bostad samt en känsla av delaktighet. Det innebär också att sagda personer har en viss möjlighet att välja var de vill bo. Att skapa mångfald i flera områden får att på så vis minska idéer om”oss och dom”. Allt detta blir svårt att genomföra så länge som vi har ett samhälle med stora klassklyftor och som är mycket starkt är segregerat avseende klasstillhörighet. Större klassklyftor innebär nämligen att det blir svårare för personer som redan har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden tex (exempelvis på grund av strukturell diskriminering etc) att bli delaktiga i samhället. När människor som kommer hit mer eller mindre blir förpassade till samma lågstatusområden för att vita svenskar ska fortsätta kunna bo med vita grannar. Försök att minska segregationen har gjorts genom att bygga lite dyrare bostäder i ett billigare område. Detta brukar främst resultera i att hyrorna höjs för människor som sedermera inte har råd att bo kvar. Inga försök att istället bygga billigare bostäder i ”finare” områden har, såvitt jag vet, gjorts. Jag menar att ett av  integrationens viktigare mål måste vara att minska klassklyftor och klassegregationen. Problemen som uppstår i förorten med kriminalitet och våld är nämligen ett problem som har sin främsta orsak i fattigdom och klassegregation, men också rasism och utanförskap. Det är lättare att falla in i kriminalitet ifall du inte har några andra möjligheter till försörjning. Det är större risk att du blir våldsam om du känner utanförskap och frustration.  Det är inte speciellt svårt att förstå. Därför är integration även en klassfråga.

Att vara marxistisk feminist

Jag beskriver mig ofta som en marxistisk feminist. Marxistisk feminism är en inriktning inom feminismen som sällan räknas med tillsammans med de vanliga feministiska inriktningarna så som exempelvis radikalfeminism, queerfeminism och liberalfeminism. Därför tänkte jag skriva vad det innebär att vara marxistisk feminist för mig och hur det skiljer sig från andra grenar. Likheten mellan olika inriktningar kan sägas vara att alla ser ett problem med ojämställdhet i samhället avseende kön, skillnaden är att alla olika riktningar har olika sätt att förklara vad ojämställdheten beror på, och således vad som behöver göras för att åtgärda den.

Marxismen är inte helt populär i den moderna feminismen då den ofta sammankopplas med vita heterosexuella cis-snubbar som menar på att alla könsorättvisor magiskt kommer att försvinna ifall vi koncentrerar oss på att försöka krossa klassamhället. Det är dock inte den synen som jag syftar till då jag pratar om marxistisk feminism, utan ett sätt att använda sig av marxistisk teori på feministisk grund. För att göra det mer tydligt vad jag menar ska jag göra en jämförelse med andra vanliga feminismer.

Radikalfeminism som är en av de vanligaste menar på att grunden för ojämställdheten i samhället är att vi lever i ett patriarkat. Det vill säga en struktur som gynnar män framför kvinnor och att denna struktur tar sin yttersta form i relationen mellan man och kvinna. Detta förklarar också varför den tidiga radikalfeminismen (samt vissa delar av den senmoderna) ofta uppmanar kvinnor att avstå relationer med män.
Queerfeminismen fokuserar istället på hur det är heteronormen som kan förklara orättvisor, dels förväntningarna på att vi ska leva i heterosexuella förhållanden men också agera efter heterosexuella mönster, det vill säga, vi ska inte bara vara män och kvinnor som attraheras av ”det andra könet” utan vi ska även leva upp till respektive könsroll. Män som förtycker kvinnor kan alltså förklaras i deras görande av maskulinitet, som en del i det heterosexuella spelet.
Liberalfeminismen är starkt knutet till liberalismens syn på lika rättigheter och skyldigheter och menar att ett samhälle där alla har möjligheter att vara individer också är ett jämställt samhälle. Liberalfeminismen kräver därmed lika rätt inför lagen, därefter är det oftast upp till individen att leva på ett jämställt sätt.

marxist-feminist-dialectic

Marxistisk feminism kan till det yttre likna radikalfeminismen med dess beskrivning av samhällsstrukturer med den skillnaden att marxistisk feminism i mindre utsträckning diskuterar relationer och i större utsträckning betonar att strukturerna har sin grund i en materiell fördelning av resurser. Jag syftar här kanske framförallt på ekonomi som i vårt kapitalistiska samhälle är den mest grundläggande maktfaktor vi har. Män har, generellt sätt, suttit på större ekonomiska resurser än kvinnor under en mycket lång tid, och män sitter, generellt sett, på mer resurser även idag, även om skillnaden inte längre är lika stor. Ekonomi är en sådan där fråga som många tycker är ganska tråkig eftersom det uppfattas som svårt och obegripligt. Men det behöver inte vara speciellt svårt. Om vi ser tillbaka på historien så har kvinnors relation till män länge haft en ekonomisk grund. Kvinnor förväntades tidigare inte förvärvsarbeta efter att de gift sig och var därför ekonomiskt beroende av sin man. Även i modern tid har kvinnor förväntats stadga sig med en man som tjänar mer än hon själv, samt investera mer tid åt oavlönat arbete. Denna ekonomiska fördelning har inneburit att kvinnor förpassats från den offentliga sfären till den privata, men det har även inneburit mindre frihet för kvinnor. En kvinna som inte trivs i en relation har haft sämre möjlighet att lämna den om hon varit ekonomiskt beroende jämfört med om hon varit ekonomiskt oberoende. Detta har såklart även inneburit ett ojämlikt maktförhållande såväl strukturellt som individuellt mellan män och kvinnor.

Marxistisk feminism skiljer sig på det sättet ifrån det nutida fokuset på identitetspolitik och individualism då den istället fokuserar på grundläggande förutsättningarna som finns i samhället. Att vara marxistisk feminist behöver inte innebära att en blundar för exempelvis könsnormer och förväntningar, men fokus ligger inte främst där utan på det mer konkreta. Den nutida synen på att det går att utbilda bort strukturer och orättvisor genom att uppmärksamma dem ger den marxistiska feministen därför inte så mycket för. Då är det viktigare att skapa de materiella förutsättningarna som behövs för att strukturerna ska falla sönder. Exempelvis genom att se till att höja lönen inom kvinnodominerade yrken. Arbeta för jämnare könsfördelning inom viktiga områden. Sänkt arbetstid, fri barnomsorg, minska bostadsbristen (tänk våld i nära relationer) med mera.

Men könsroller och normer då? Det är givetvis sant att normer kan fungera extremt förtryckande, men enligt den marxistiska filosofin har normer nästan alltid en ekonomisk och materiell grund. Och att det absolut viktigaste vi måste göra är att förändra den materiella grunden för att kunna krossa normen. Exempelvis det faktum att kvinnor förväntas tänka mycket mer på sitt utseende än män kan kopplas till att kvinnor varit beroende av att finna en man som kan försörja henne, medan män på samma sätt inte varit ekonomiskt beroende av att finna en kvinna. Därför har kvinnans viktigaste kapital på relationsmarknaden varit hennes utseende, för män har det varit ekonomin.

Precis som med andra feminismer gäller det såklart att inte vara allt för dogmatisk. Det finns bra och intressanta analyser i flera olika feministiska inriktningar som inte bör förkastas, precis som att det finns mycket som kan kritiseras i alla. Vad jag framförallt tilltalas hos den marxistiska feminismen är dess konkreta politiska lösningar på jämställdhetsproblem som ger möjlighet till förändring i många människors vardag redan från början. Istället för att se feminismen som ett individuellt projekt för att skapa jämställdhet i vardagen så betonas strukturförändringar som kommer alla till del. Ett klargörande är dock att detta såklart inte ger en marxistisk feminist rätt att agera som ett sexistiskt svin i vardagen, att det inte är dina individuella handlingar som kommer att skapa ett jämställt samhälle innebär inte att du inte har någon skyldighet att så att säga försöka leva som du lär och bete dig som en rimlig människa. Om någon nu skulle tro det.

Männens undergång

Det här blogginlägget hade kunnat heta ”Varför män tjänar på feminism, ur en lite annat synvinkel än den vanliga”, men det blev för långt. Jag tänker här förklara varför machomannen blivit totalt värdelös och varför män skulle tjäna på att snappa upp de feministiska värderingarna.

Jag har läst boken ”The end of men” av Hanna Rosin som handlar om hur kvinnor lyckas allt bättre i arbetslivet och i skolan medan män får stå tillbaka och allt oftare går arbetslösa. Det är en intressant bok som pekar på hur kvinnor inte bara börjar komma ikapp männen utan även går om dem på flera områden.

Inte så att det inte finns jämställdhetsproblem kvar som missgynnar kvinnor. Patriarkala strukturer lever kvar, men allt mer som en osalig ande utan verkligt syfte. För ser vi på den yngre generationen så är skillnader mellan män och kvinnor på många områden nästan utsuddade och ofta är skillnaderna som finns till kvinnors favör. Kvinnor studerar oftare på universitetet även på högstatusutbildningar och börjar gå om män lönemässigt.

lönestatestik

scb.se

 

Så vad beror detta på då? Det finns förmodligen många anledningar till den ovan nämnda utvecklingen, jämställdhetens genomslag vilket inneburit att kvinnor tagit sig in på områden de tidigare, traditionellt sett inte haft tillgång till har såklart påverkat. Men en annan förklaring är hur samhället genomgått en ”feminisering” vilket enkelt förklarat betyder att den kvinnliga könsrollen är bättre anpassad till dagens samhälle än den klassiska mansrollen. En feministisk analys av utvecklingen skulle även kunna vara att kvinnor, för att öka sin status i ett samhälle som fortfarande är genomsyrat av patriarkala strukturer, har varit tvungna att anpassa sig och bryta sociala normer för att öka sin status medan män, som fram tills nyligen främst erhållit fördelar av att leva upp till sin sociala roll håller fast vid denna med näbbar och klor. Detta innebär alltså att kvinnor blivit mer flexibla medan män är mer rigida. I boken kallar Hanna Rosin dessa män för ”betongmän”. Det vill säga, som jag tolkar det, män som är så bestämda i att hålla kvar i en roll de tidigare vunnit fördelar av att de inte kan släppa den även när den blir allt mer värdelös.

Varför säger jag att mansrollen blivit totalt värdelös? Jo för ser vi på samhället så är det sociala och omvårdnadsyrken som blir allt mer vanliga, samtidigt som tunga mansdominerade yrken i industrin osv blir allt ovanligare. Det anses allt viktigare att ha social kompetens framför att vara bestämd och auktoritär även på chefspositioner. När kvinnor tar sig högre upp i samhällshierarkin så tar de också med sig många av det klassiskt kvinnliga egenskaperna. Samtidigt klarar sig kvinnor bättre i skolan av samma anledningar. De klassiskt kvinnliga egenskaperna så som att kunna sitta still och följa instruktioner premieras i skolan. Tidigare har detta inte varit något problem för pojkar dels eftersom de högre klassernas män ändå premierats på grund av sitt kön och de lägre klassernas män ändå förväntades arbeta med fysiska arbeten som inte krävde höga betyg eller vidareutbildning. I dagens samhälle däremot, så förväntas du i allt större utsträckning studera vidare efter gymnasiet för att få ett arbete som du kan leva på, oavsett klassbakgrund. Detta slår hårdast mot framförallt arbetarklasspojkar, men även arbetarklassmän som plötsligt kan stå utan varken jobb eller utbildning efter en varsling. Detta innebär såklart ett utanförskap som dessa män upplever, men som inte erkänns enligt några av de idag vanliga maktförklaringarna. Det kan vara en förklaring, utan att för den sakens skull vara en ursäkt, till mycket av det nutida hat som finns hos vissa män och riktas mot kvinnor och feminister i offentligheten.

Så varför menar jag att män vinner på feminism? Det låter ju helt ologiskt enligt ovan nämnda beskrivning av läget. Men jo, för jag tror att ett samhälle, som exempelvis i Sverige, där vi är vana att arbeta för ökad jämställdhet och för jämn könsfördelning på olika områden också är bättre rustat för att klara av en situation där män kommer på efterkälken. I ett samhälle där det redan finns vana vid att ifrågasätta stereotypa könsroller och varför det ”ska” vara på ett visst sätt, där finns det också en större möjlighet att avstyra en utveckling där män klarar sig allt sämre genom att möjliggöra för män att ta andra roller och sätt att vara och agera på. En annan viktig del för mig som socialist är såklart även att uppmärksamma de klassorättvisor som många av dessa män också utsätts för och att arbeta emot dem.

Det är inte klassförakt att påpeka att SD vinner på missnöje.

Nu skriver jag om SD och rasism igen. Men jag känner att det är nödvändigt. Först några klargöranden: Ja, rasism fanns innan SD fanns. Ja, rasism finns även utanför SD. Och ja, många av de som röstar på SD är väl medvetna om partiets rasistiska åsikter, men röstar ändå, för att de delar sagda rasistiska åsikter.

Kawa Zolfagary skriver i ETC:

”Jag förstår verkligen inte varför vissa opinionsbildare envisas med att förneka rasism som skäl till att folk röstar på Sverigedemokraterna. Man får höra varenda anledning från missnöjesröstning till EU-kritiska röster, men aldrig att väljarna hyser rasistiska åsikter mot människor som ser annorlunda ut än de själva.”

”Varför är det omöjligt för så många att förstå att SD-väljarna har valt sin ideologiska hemvist precis som alla andra har gjort det? Utifrån sin egen världsbild och sina åsikter. Är det så utomjordiskt att någon som röstar på ett rasistiskt parti faktiskt ska kunna hysa rasistiska åsikter?”

Nej, jag tror ärligt talat inte att majoriteten av alla SD-väljare ”valt sin ideologiska hemvist”. De är säkerligen rasister de flesta, men de är Svenssonrasister, inte ideologiska rasister som sitter hemma på kammaren och läser Mein Kampf, David Duke och Codreanu. Detta innebär att de bär på rasistiska värderingar, värderingar som finns i hela samhället, men att dessa värderingar kanske inte är det absolut viktigaste när de väljer parti. Självklart kommer de inte att sluta vara Svenssonrasister för att de slutar rösta på SD och väljer något annat parti istället, men min poäng är att de inte hade röstat på SD om det inte var för att de var missnöjda över övriga partier. Min poäng är också att när de väl röstat på SD så ger de den verkliga ideologiska rasismen (som finns representerad i SDs topp) möjlighet till inflytande och makt. Något de aldrig hade kunnat göra om de ”bara” satt hemma och var Svenssonrasistiska på sin kammare men röstade på något annat parti. När det kommer till SD och rasismen så är det likt ett sjunkande skepp, där SD är hålet i skrovet och vattnet som sipprar in är rasismen som sprids samt normaliseras överallt i samhället. Vi kan ställa oss och försöka ösa ur vattnet med skopor, genom att motverka vardagsrasismen, genom att ”ta debatten” eller informera och lära ut antirasism. Men faktum är att så länge vi har ett hål i skrovet som läcker in vatten mycket snabbare än vi hinner ösa så kommer vi inte att komma så långt. Så länge vi har ett parti i riksdagen som sprider och normaliserar rasistiska åsikter, så kan vi aldrig ”lära bort” rasismen. Vad vi måste göra är att laga hålet. Få bort SD från makten. Först då kan vi skopa ut vattnet på ett sätt som ger resultat.

Det är inte klassförakt att påpeka att rasistiska och fascistiska ideologier alltid lyckas bättre under kristider, när människor upplever osäkerhet arbetsmarknaden eller då de sociala skyddsnäten slutat fungera som det ska. För då är det lättare att folk köper de enkla förklaringar som rasister och fascister kommer med. Självklart är det inte så att alla som har det svårt vänder sig till fascismen, men om vi låter bli att se det från en individnivå och istället ser de på en strukturell nivå, så är det just osäkerheten som gynnar partier som SD. Det är deras starkaste vapen, och det är det vi måste ta ifrån dem för att minska deras makt. Det är därför det är så viktigt i den antifascistiska kampen att 1. Skapa en stark vänster som kan komma med andra förklaringar än de rasistiska och 2. Att försöka sträva efter ett samhälle där den osäkerheten som rasismen vinner på inte längre finns.

Självklart innebär det inte att vi ska överge försöket att arbeta mot rasism i allmänhet. Att informera om och debattera antirasism. Det finns nämligen inget som säger att det inte går att göra bägge delar. Att några skopar vatten och andra försöker laga hålet. Men det räcker inte att bara göra det ena. Att blunda för hur SD vunnit mark bland osäkra och missnöjda väljare är farligt, eftersom där också finns fröet till hur vi motar bort dem. Det vill säga inte enbart genom antirasism utan genom alternativa förklaringar samt socialistisk politik.

Socialdemokraterna kan enkom radikaliseras om vi gör det

Göran Greider skriver i ETC om vänstervinden som inte infångades, och jag håller med honom om det mesta. Socialdemokratin har misslyckats med att upptäcka och fånga upp den vänstervind som de hade kunnat vinna på. Visst är Socialdemokraterna i dess nuvarande form ett socialliberalt parti mer än ett socialistiskt, men de är pragmatiker, eller anser sig åtminstone vara det. Socialdemokraternas högersväng är förmodligen inte helt utan inverkan från de segrar som den svenska högern gjort de senaste åren, fram tills nyligen, och Socialdemokraterna skulle förmodligen inte kunna stå opåverkade av en tydlig vänsteropinion. Men däri ligger mycket på oss, vi som anser oss stå till vänster om socialdemokratin, såväl inom som utomparlamentariskt. Är vi beredda att driva en sådan opinion? Klarar vi av det?

Vi står inför ett läge där vi kan vänta oss se en regering ledd av socialdemokrater samt ett visst antal borgerliga partier (ja jag räknar även in MP där). Jag kommer inte förvänta mig några fantastiska under eller någon radikal vänsterpolitik, men som Greider skriver ”Den nymoderata skattesänkareran är över”,  istället kan vi se fram emot en medelmjölkig social-liberal-demokratisk politik där jobbskatteavdragen, rutavdragen, vinsterna i välfärden etc får stå orörda. Men, politikens högersväng har stagnerat något, och det ger oss, till vänster, en betydligt bättre utgångspunkt för att föra fram en stark vänsteroposition. För ärligt talat, att driva vänsteroposition mot en socialdemokrati är ett bättre utgångsläge än att driva den mot en alliansregering. Lyckas vi fånga upp det missnöjet som finns efter år av utförsäkringar och nedskärningar av välfärden, och som kommer fortsätta att finnas så länge Löfven inte är intresserade av att förändra så mycket så kan inte Socialdemokratin blunda för det.

Därför menar jag att det är extremt viktigt att bygga upp och driva en stark vänster framöver, som inte bara är intresserade av att laga det sargade välfärdssamhället utan som har visioner nog att vilja förändra och förbättra samhället ytterligare. En vänster som är modern nog att verkligen driva frågor avseende jämställdhet och miljö men utan att för den sakens skull glömma av viktiga vänsterorienterade frågor som exempelvis arbetsrätt och fördelningspolitik. På det sättet hissar vi seglen för att fånga upp en vänstervind och utmanar en blundande socialdemokrati. För om vi lyckas med det så kan de inte längre blunda. Om vi lyckas styra diskussionen, ta över problemformuleringsprivilegiet, då måste socialdemokratin följa efter. För då har de inget annat val.

Sexistisk trötthet.

En av de mest klassiska förtryck som används mot kvinnor i nästan alla tider är förtryck kopplat till sexualitet. Hur kvinnors sexualitet kontrollerats genom skam och skuldbeläggning men även hur skam och skuldbeläggande avseende sexualitet använts för att kontrollera kvinnor på andra områden. Kvinnor som tagit för mycket plats eller krävts sin rätt har tystats genom att anklagas för att vara för sexuellt utlevande, då alla vet att för sexuellt utlevande, eller sexuellt utlevande på fel sätt är det absolut värsta en kvinna kan vara. Nu kanske någon menar att ”så är det ju inte längre i dagens senmoderna samhälle” men nähenä. Varför ska sexister låta bli att köra på ett koncept som fungerat så bra i tusentals år?

För ett tag sedan så höll skådespelaren Emma Watson ett tal i FN om feminism och jämställdhet:

Detta retade upp de mogna snubbarna på internetfrumet 4chan så mycket att de nu hotar att läcka nakenbilder på Watson eller som de skrev (obs triggervarning för sexism, slutshameing etc):

“It is real and going to happen this weekend. That feminist bitch Emma is going to show the world she is as much of a whore as any woman.”

Som någon form av feminist-veteran vill jag bara sucka djupt åt denna trötthet som dagens sexism verkar lida av. Har de så dåligt med fantasi att shamea kvinnor genom deras sexualitet fortfarande är the thing? Efter så många tusentals år. Jag menar i dagens kommunikationssamhälle där de senaste trenderna avlöser varandra snabbare än någonsin, där den senaste snackisen på twitter uppstå och dö ut inom en timme. Kom igen, om ni nu måste vara hjärndöda jävla sexister så var ändå lite nytänkande för fan.

”Friendzone” som en del av den mansdominerade spelkulturen.

Ett begrepp som blivit väldigt populärt i modern internetkultur är ordet ”friendzon”. För de som är över 35 och/eller lever under en sten skulle en kunna beskriva begreppet och hur det främst används när en person (oftast manlig) har sexuella eller romantiska känslor för sin vän (ofta kvinnlig) men där vännen inte har några motsvarande känslor tillbaka. Ordet använd även som ett verb, alltså något som någon gör mot någon annan. ”I been put in the friend zone”, ”got friendzoned” etc.

Det talas nedsättande om kvinnor som blir vän med män utan att vilja ha något mer än vänskap och det diskuteras ofta i kombination med begreppet ”nice guy”. Alltså en ”snäll kille” som trots eller på grund av sin snällhet inte lyckas få romantiska relationer till kvinnor utan ”bara” blir vän med dem. Detta sätt att resonera har såklart fått svidande kritik från kvinnor och feminister i synnerhet för att vara misogynt trams där män förväntar sig sex/romantik av kvinnor bara på basis av sin ”snällhet” utan att ta hänsyn till kvinnors egen vilja. Tjejer är inte tuggummiautomater där du stoppar in snällhet och får ut kärlek/sex.

Men hur kommer det sig att så många unga män känner igen sig i en situation där de inte lyckas i kärlekslivet och istället för att fråga sig själva vad de är för för fel på dem lägger skulden hos de potentiella partners som inte förstår hur bra partners (snälla) de faktiskt är? Hur kan så många unga män lyckats undgå vikten av ömsesidig attraktion i det sociala spelet, att det inte räcker med att utföra någon slags snällhetsritual för att därefter kunna få en belöning i form av partner? En vanlig förklaring är att de patriarkala strukturerna får män att tro att de har rätt till en kvinnlig partner bara de spelar sina kort på rätt sätt, men jag tror att det finns fler förklaringar än så. En intressant förklaring som jag tror det kan ligga mycket i är hur spelkulturen påverkar många ungas (speciellt mäns) syn på hur värden fungerar. Jag tycker själv om att spela spel, så detta handlar inte om en bashning av spel i sig, utan mer en fundering på hur spel kan påverka människor som inte har så stor erfarenhet av sociala relationer och då framförallt romantiska sådana.

Stealing-Darnassus-Flame-WOW-Quest

Dator- och tvspel fungerar ofta rätt enkelt på det viset att spelaren utför ett visst uppdrag på ett visst sätt och får därefter en belöning. Du behöver inte vara snygg, cool eller förstå sociala koder för att klara spelet utan det räcker att du spelar spelet på det sättet som spelprogrammeraren bestämt att du ska göra och i rätt ordning för att ”vinna” och därmed belönas. De flesta människor förstår att det verkliga livet inte fungerar på samma sätt. Men för en person som har mer erfarenhet av digitala spel än sociala så kan frustration uppstå när de tror sig ha gjort allting rätt men ändå inte lyckas få sin ”belöning”. Detta i kombination med patriarkala strukturer och att spelkulturen fortfarande är väldigt mansdominerad och, tja sexistisk (kvinnliga karaktärer är ofta med enbart som sexobjekt eller som någon som ska räddas, alltså en del av belöningen när spelaren ”vinner”).

När den typen av kultur överförs till det vanliga livet blir det väldigt skevt. Ett exempel på vad det kan resultera i är dejtingmanualer likt ”The Game” som i princip går ut på att överföra de digitala spelets regler på det sociala genom tydliga regler som ”spelaren” följer för att nå sitt mål istället för en naturlig social interaktion där alla parter tar och ger. Likt spel som World of Warcraft får en instruktioner att följa med löfte om belöning i form av sex då en ”vinner” spelet.

Ska en SD-väljares utanförskap tas på allvar?

Maria Sveland har skrivit en krönika i ETC som heter ”Medicin mot politisk depression” hon, lätt ironiskt, skriver följande rad som får mig att fundera:

Om SD:s väljare nu känner sig så utanför – borde vi inte då börja kräva samma sak av dem som de kräver av flyktingar och invandrare: att de måste integreras i det svenska samhället?

Hela krönikan antyder att SD-väljaren inte alls har någon anledning att känna sig utanför, och har hen det så får hen ta och skärpa sig, öppna sina vyer lite.

Min analys av SD och den typiske SD- väljaren har jag redan skrivit om. Jag menar att SD skapat en ohelig allians mellan arbetarklassen, missnöjda över den nedmonteringen av välfärden och en blundande socialdemokrati, och överklassen, missnöjda över hur högern övergett konservatismens värderingar. Sverigedemokraterna själva är, såklart fascister, men deras väljare är en brokig skara med allt från nynazister till Svenssonrasistiska missnöjesröstare. De har lyckats övertyga många om att det är invandringens fel att välfärdssamhället inte är vad det har varit. Pådrivna av Reinfeldts snack om hur vi inte har råd i och med immigrationens kostnader. De har såklart fel. Det är inte invandringen som monterat ned vår gemensamma välfärd, det är åtta år med högern vid makten. Det går såklart att resonerar om att en människa som röstar SD, med all den information som finns om partiet och dess företrädare, måste inneha rasistiska åsikter för att kunna göra ett sådan val. Men jag undrar, spelar det någon roll?

Rasismen gör mycket skada, absolut. Men om vi gör ett antagande, vilket jag är beredd att göra, att många av de som lade sin röst på SD gör det för att de faktiskt känner ett utanförskap, och att detta utanförskap beror på ökade klassklyftor och ett sargat socialt skyddsnät.  Jag anser att rasism är förkastligt, samma sak med sexism, homofobi och klassförakt. Men jag tycker att en persons erfarenheter av utanförskap på grund av ökade klyftor och utförsäkringar måste kunna tas på allvar, även om denne någon är rasist. På samma sätt som en persons erfarenheter av rasism eller homofobi måste kunna tas på allvar även om personen är sexist, eller en persons erfarenheter av sexism måste tas på allvar, även om personen sysslar med klassförakt.

Rasism ska aldrig accepteras, men vi krossar inte rasismen genom att göra narr av det utanförskap som är grogrunden för fascistiska och rasistiska tendenser. Vi måste ta människors erfarenheter av förtryck och utanförskap på allvar, även när de gör felaktiga och rasistiska slutsatser. Vår kamp kan aldrig i första hand handla om att skratta och peka finger. Den måste handla om att skapa ett samhälle där utanförskap inte finns, varken för rasifierade eller för de som nu valt att rösta på SD.

Eftervalsanalys, vad hade kunnat göras bättre?

Det känns mindre kul att behöva upprepa sig samt upprepa vad andra redan skriver. Men det här valet kan i bästa fall resultera till ett wake upp call för samtliga politiska partier utöver SD. Precis som jag skrev här så blev det en chock för många att SD vuxit så mycket. Men ja, det var förväntat. Och jag tänker här skriva lite kring vad som jag tror gick fel.

Först och främst, ja SD är ett rasistiskt parti, och de står för rasistiska värderingar, och hade det inte varit för den strukturella rasismen så hade folk kanske inte röstat på et rasistiskt parti. MEN! Den strukturella rasismen skapar inte bara SD väljare. SD i sig förstärker och normaliserar den strukturella rasismen. Den strukturella rasismen stärks även av ett ojämställt och osäkert samhälle. För att på allvar kunna få bort den strukturella rasismen måste vi därför 1. Få bort SD och 2. Skapa ett solidariskt samhälle där arbetstagare inte ställs mot andra arbetstagare. Eller mot biståndstagare, mot arbetslösa, sjuka och utförsäkrade. Det räcker inte med att skicka rasisterna på en antidiskrimineringskurs för att få bort den strukturella rasismen. Vi måste också förändra de strukturer som göder den. Som gör skillnad mellan ”vi och dem”.

Vad gick då fel i valet? Varför lyckades de övriga partierna inte locka de som nu röstade på SD?

Alliansen:

Folk var så sjukt trötta på alliansen, många människor såg hur mycket sämre det blivit sedan de tog till makten och ville se en förändring. De var trötta på skattesänkningar och nedmontering av välfärden. Alliansen sa även att de inte vågade lova så mycket och spädde på SDs främlingsfientlighet genom att skylla det hela på att det skulle bli för dyrt i och med framtida flyktingmottagande.

Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna missade att se detta och valde att gå en försiktig väg. De kom inte med några ideer och visioner utan sa i princip att de inte ville förändra så mycket alls. Socialdemokraterna som annars skulle kunna locka osäkra väljare som var trötta på alliansregeringen gjorde det tydligt att de inte tänkte förändra någonting, i princip. Detta gjorde att skillnaden mellan blocken sågs som nästintill obefintlig.

Miljöpartiet:

Fokuserade på miljö, när folk ville veta vad som hände med välfärden.

Vänsterpartiet:

Vänsterpartiet fokuserade nästan enbart på frågan om vinster i välfärden. Och även om ca 90% av svenskarna är emot vinstutag så är detta knappast den viktigaste frågan för folk. Vänsterpartiet hade kunnat locka till sig fler genom att prata mer om att bygga upp den sargade välfärden. Vänsterpartiet kan även, till skillnad ifrån socialdemokraterna locka till sig samma mängd osäkra väljare. Men de om de hade kunnat ta upplevde förmodligen den stora fokusen på just vinster i välfärden som mindre intressant.

Feministiskt initiativ:

Feministiskt initiativ har förmodligen en mer begränsad väljarskara än de flesta andra partier. Det är ett parti som domineras av personer inom den välutbildade medelklassen, personer som annars skulle rösta rött eller grönt, och som framför allt aldrig skulle rösta på SD. Därför kunde FI inte heller konkurrera med SDs väljare. FI lyckades dock gå fram en hel del sedan förra valet. Men jag tror, personligen, att de hade lyckats ännu bättre ifall detta val inte hade känns som ett ödesval för många, där rädslan över att få ytterligare fyra år med alliansen, nedskärningar och utförsäljningar för många var viktigare än att få in feminister i riksdagen.

Vad göra nu?

Helt enkelt tydligare skiljelinjer mellan rött och blått. Tydligare partier med tydligare mål. SD har vunnit extremt mycket på att utmåla sig själva som det enda oppositionspartiet. Detta har stärkts av att de andra partierna blivit otydligare. Socialdemokraterna måste visa att de är socialdemokrater, våga visa färg. Vänsterpartiet måste prata om mer än bara en fråga och våga vara ett tydligt vänsteralternativ nu när sossarna vänder sig höger ut. Och framförallt måste vi skapa ett samhälle där fascister och rasister inte kan använda människor ökade oro inför framtiden och vända det till främlingsfientlighet. Men det ligger mycket på att Stefan Löfven lyckas föra en sådan politik tillsammans med de borgeliga partier han nu vänt sig till, vilket jag i dagsläget tyvärr betvivlar.

Ett öppet brev till en SD-väljare.

Jag skriver det här inlägget med anledning av SD-medlemmen Therese Larssons debattartikel i sydsvenskan ”Ifrågasätt gärna oss SD-väljare men fråga oss ännu hellre”.  Det är något av ett försvarstal för SD, och även om jag inte tycker att SD är ett parti som alla andra så kommer jag ändå att bemöta Larssons inlägg som ett debattinlägg vilket som helst. Dvs med respekt för Larssons åsikter och uppfattning av partiet SD då hon, åtminstone till synes verkar vilja framställa att hon själv och partiet ha goda intentioner. Jag förstår att Larsson vill se en förändring, jag förstår att hon är missnöjd med den politik som alliansen drivit i åtta år och som slagit hårt mot de svaga i samhället, men jag tror inte att SDs politik är lösningen. Nej, jag är övertygad om att den inte är det.

Låt mig gå igenom Larssons artikel punkt för punkt för att visa på varför jag inte tycker att personer likt Larsson ska söka sitt hopp till SD, för även om jag inte kan övertyga henne så kan jag kanske ändå övertyga någon annan som tänker i samma banor.

Jag får dag ut och dag in upplysa mina medmänniskor om olika påståenden från massmedia. Berätta att det visst är okej att vara homosexuell i SD, att inga invandrare bara ska kastas ut hux flux utan att insläppet ska minskas successivt och att det är något SD räknar med kommer ta flera år. Jag är övertygad om att det i längden kommer att påverka välfärden.

Det må så vara att homosexuella är välkomna i partiet, men jag förstår inte hur någon hbtq-person någonsin ska känna sig välkomna i ett parti som inte anser att samkönade par är bra nog att vara föräldrar, eller som de skriver på sin sida: ”vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera”. Ett parti som röstade för tvångsstereliseringar av transpersoner och där företrädare i partiet som Tommy Hansson uppger att de skulle vilja ha en liknande lag mot HBTQ som den i Ryssland.

Att det skulle påverka välfärden att ta in färre flyktingar är också en fråga som det skulle vara intressant att veta hur det skulle gå till. Undersökningar har nämligen visat på att invandringen ger mer till samhället i form av skatter och resurser än vad den kostar. Vi står inför ett läge där äldre andelen människor ökar fortare än befolkningsgraden vilket innebär att vi snart inte kommer att ha tillräckligt med folk som tar hand om de gamla, vi är som samhälle därmed beroende av att det kommer in fler arbetsföra människor som kan ta an det växande behovet av arbete inom exempelvis äldrevården, och med fler människor kommer ett större behov av allt det där som skapar jobb, fler som konsumerar varor etc. Att invandringen skulle hindra välfärden är därmed en myt, skapad av just den grupp främlingsfientliga som Larsson inte menar är tongivande i partiet. Skapad för att ställa välfärd och invandring emot varandra.

Jag vill ha en bättre skola till min tioårige son. Han har Prader Willis syndrom, vilket medför utvecklingsstörning. Det sparas och sparas och det får min älskade pojke betala för. Han får ingen assistent, vilket innebär att han bland annat kommer hem ledsen från skolan för att han inte hunnit med att gunga eftersom de andra barnen var snabbare. Han hamnar i bråk för att ingen är med när han reagerar när jämnåriga pojkar kastar sten efter en skogsmus.

Jag håller med Larsson här, det är för jävligt hur vi som samhälle har dragit ner på skolan och inte minst för barn med särskilda behov. Men problemet är inte invandringen, och lösningen är inte SD-politik. Problemet är skattesänkningar som alliansen gjort de senaste åren och som tvingat kommunpolitikerna att dra ner på den offentliga verksamheten. Skattesänkningar som SD vill fortsätta med i och med att de är för ett femte jobbskatteavdrag.

Jag vill ha en bättre ekonomi för min älskade morfar. Han har arbetat hela sitt liv och ska kunna sova gott på natten utan att oroa sig för om pensionen räcker.

Än en gång något som jag håller med om. Straffskatten för pensionärer måste bort. Men för att finansiera detta kan vi inte hålla på och sänka skatten ännu mer för lönetagare. Ta in mindre invandrare kommer också bara att innebära färre som kan arbeta för de äldre och mindre pengar i statskassan. Det finns andra partier som också vill sänka skatten för pensionärer men dessutom har budgetförslag för att täcka kostnaderna. Kolla in dem istället.

Jag vill ha en bättre sjukvård. Min sambo har väntat i sex månader på att få en CPAP-utrustning som ska hjälpa honom med hans sömnapné. Vad fan är det som dröjer?

Ett verkligt problem som vi dock inte löser med sänkta skatter och minskad invandring utan genom ökade resurser till sjukvården, och ja, ökade skatter för oss som arbetar, så vi gemensamt kan finansiera att din sambo får en bra sjukvård.

Jag vill ha en bättre integrationspolitik […] För mig är ansvar att se till varje enskild individs behov, inte boxa in dem i samhällen som Rinkeby, Rosengård eller Tensta. Det måste finnas en plan för hur vi ska hjälpa invandrarna in i vårt samhälle. Och det är väl inte konstigt att vilja bjuda in dem i vår kultur? Det är en styrka att känna till kultur och regler i det land man befinner sig i.

Ja, och där har samhället misslyckats. Men än en gång, problemet är inte att vi tar in för många. Vi hade kunnat ta in samma mängd som idag och ändå slippa problemet med segregationen och brottslighet, men genom en BRA integrationspolitik, minskad segregation, minskade klassklyftor och rätt insatser för att se till att alla de som kommer hit får en ärlig möjlighet till arbete och att komma in i samhället. För när en undersöker brottslighet så är brottslighet i större utsträckning kopplad till klasstillhörighet än till etnicitet. Detta visar bara på att när invandrare oftare begår brott så beror det inte på att de är invandrare, det beror på att de, på grund av strukturell rasism, arbetslöshet och segregation hamnar i ett klassmässigt underläge.

Vi är inte främlingsfientliga, vi är inte rasister. De flesta av oss är precis som ni vanliga, vänliga medmänniskor som valt att lägga vår röst på det parti som passar oss bäst. Om vi inte får ordning på denna utfrysning, dessa påhopp och detta hat – vad tror ni då att vi sänder för signaler till våra barn? Låt inte vissa människors beteende stå för alla SD:s anhängares känslor och värderingar. Vi är realister.

Jag tänker här inte gå in på diskussionen ifall de som röstar på SD är rasister eller inte. Det är fullt möjligt att det finns personer som resonerar så som Larsson som gör i krönikan och därför röstar på SD. Men faktum är att SD ÄR ett rasistiskt parti, även om deras välpolerade yta vill få det att framstå annorlunda. SD är med och sponsrar rasistiska sidor som Avpixlat och Exponerat där rasismen fullständigt flödar i kommentarsfälten, sidor som informerar om brott som begåtts eller misstänks ha begåtts men bara om det är invandrare eller ”oliktänkande”, uthängda så att sympatisörer kan trakassera och hota. SD grundades ur nynazistiska Bevara Sverige Svenskt med syfte att se ett rasmässigt rent Sverige och den förändring de gjort sedan dess för att uppfattas som mer rumsrena är en förändring av ytan, ett sätt att genom att fokusera på frågor som människor berörs av, jobb, sjukvård, äldreomsorg med mera och på så vis locka människor att rösta på dem för att sedan kunna driva den enda fråga de egentligen är intresserade av. Minskad invandring. Att det bara är en ytlig förändring visas tydligt genom hur höga företrädare inom partiet uttalar sig rasistiskt gång på gång. Hur komikern Soran Ismail fick höra att han inte var svensk nog för att vara i Sverige etc. Sverigedemokraternas omvandling för att bli rumsrena, från att gå från nationalsocialism till den lite mer rumsrena kulturrasismen går helt i linje med övriga Europas neofascism som började med det franska Nouvelle Droite (nya högern) och dess försök att genom ett nytt språkbruk göra den ultranationalism och främlingsfientlighet som den fascistiska ideologin bygger på rumsren för att undvika den dåliga stämpeln fascismen dragits med sedan 30-talet. Det är oerhört smart och skickligt gjort då de lyckats övertyga en stor del av befolkningen om att de är ett parti som alla andra, att de vill prioritera en bättre välfärd, bättre äldreomsorg med mera. De har lyckats väl med att skylla effekterna av regeringens nedskärningspolitik på invandringen och på så sätt satt arbetare emot arbetare. Lyckats använda missnöjet mot alliansregeringen till sin egen fördel fast de i 90% av fallen röstat likadant som dem.

Så ifall du känner som Larsson, om du röstar eller funderar på att rösta på SD för de gamla, sjuka och funktionsnedsattas skull, tänk ett varv till. Det finns politiska alternativ. Det finns vi som vill förändra just allt detta, men som inte tror på att minskad invandring och större hat mot ickeeuropeer är något som kommer lösa något. Istället genererar den typen av retorik enkom till mer hat och hot mot vissa grupper enbart för att de har en mörkare hår eller hudfärg, för att de pratar annorlunda, har ett annat ursprung eller tror på en viss religion.