Månadsarkiv: augusti 2014

Vad gjorde du när fascisterna försökte ta makten?

När jag gick på högstadiet läste vi om förintelsen. Jag minns att för oss kändes det så ofattbart att en så stor del av det tyska folket kunde stå och se på medan nazisterna tog makten. Vi var nog många som tänkte att, vi, om vi hade levt då, hade sagt något, protesterat och inte bara stått vid sidan om.

För några dagar sedan så höll Svenskarnas parti, ett parti med tydliga nazistiska rötter (tidigare nationalsocialistisk front) som önskar ett etniskt ”rent” Sverige, ett torgmöte i Malmö där flera motdemonstranter samlats för att protestera emot det rasistiska partiet. Vid demonstrationen tog polisen till våld mot motdemonstranterna med batonger, piskor och genom att rida över demonstranter som hade oturen att komma i deras väg. Flera skadades svårt. Polisen, som fått skarp kritik från flera håll, uppgav till en början att demonstranterna kastat sten och ammoniak, något de nu backat ifrån då flera på plats, inklusive ambulanspersonal och andra som inte varit inblandade i själva motdemonstrationen, gått ut med att inget sådant förekommit. Ändå är domen från många ”vanliga medborgare” hård. Jag har sett flera människor uppge hur de anser att personerna som skadades enbart har sig själva att skylla eftersom de var närvarande. Att de som var där är ett ”hot mot demokratin” eftersom de genom att göra ljud ifrån sig hindrade nazisterna från att höras. Att om de bara hade låtit SvP vara och hålla sitt möte, sprida sina åsikter ostört, så hade inget våld skett från polisens sida.

140825_demo2.jpg[1]

Ett vanligt argument brukar vara att använda citatet (ofta felaktigt tillägnat Voltaire) ”Jag delar inte dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Inte för att personerna faktiskt är beredd att dö för någonting, utan med andemeningen att vi ska låta alla åsikter få höras, även nazisters. Jag tycker att det känns märkligt. Hur människor som påstår sig vara emot rasism och förtryck, när det väl gäller, inte tycker att det bör lyftas ett finger för att stoppa den. Att personer som faktiskt står upp mot nazister är att betrakta som laglösa brottslingar för att de deltar i en demonstration och står i polisens väg.

Jag deltar ofta på motdemonstrationer mot rasister när jag har möjlighet. För att jag ser det som min förbannade plikt att stå upp mot personer som vill rensa ut de medborgare som anses ha fel ursprung för att få vara en del i deras drömsamhälle. För att jag, med mina åsikter, mitt sätt att leva antagligen inte upplevs som mycket bättre av nazisterna heller. Jag är ingen våldsam person, inte heller så när jag är på demonstrationer, ändå vet jag att det likväl hade kunnat vara jag som legat blödande på marken efter ett batongslag i huvudet, eller hamnat under hästarnas hovar för att sedan få höra att det nog var mitt eget fel. För att jag inte lyckades flytta mig tillräckligt snabbt i klungan av människor eller för att jag alls var där för att stå upp för människors lika värde. För mina vänner och kamraters rätt att leva och bo här på samma villkor som alla andra. Jag är inte medlem i AFA, jag har aldrig använt mig av våld, jag är en ”vanlig medborgare” jag skulle kunna vara din syster, vän, granne, flickvän, kollega eller kursare som är beredd att protestera mot de som inte tycker att de som inte anses ha tillräckligt ”svenskt ursprung” ska vara här på lika villkor som alla andra, de som inte tycker att vi som inte är fullständigt heterosexuella har samma rättigheter som andra, de som inte tycker att vi som fötts med livmoder har rätt att bestämma över våra egna kroppar. Jag skulle gärna få ett ärligt svar på frågan, är det rätt av polisen att använda våld mot mig, om jag råkade stå i vägen när jag protesterar mot de som vill inskränka mina och så många andra människors rättigheter och villkor?

10599624_689472211132351_6433134328711204474_n

Jag vill även gärna att de som kommer med påståenden om yttrandefrihet, demonstranters egna skuld eller ”de skulle inte varit där” att fråga sig vad de vill kunna svara om någon någon gång frågar dem ”Vad gjorde du när fascisterna försökte ta makten?”. Vill de då kunna svara att de stod upp emot dem eller att de stannade hemma och ifrågasatte de som gjorde det, att de istället valde att felciterade Voltaire? Själv nöjer jag inte med att konstatera att jag inte delar nazisternas åsikter, jag är inte heller beredd att sitta i läger för att ingen stod upp mot deras åsikter, men jag är beredd att kämpa för att de aldrig ska få möjlighet att genomföra sin politik.

SD utan invandringsfrågan, en splittrad politik.

SD brukar ofta skryta med att de har lockat väljare från alla partier och från båda blocken. Samtidigt som de inte vill kalla sig ett enfrågeparti så pratar de inte gärna om andra frågor än den stora gemensamma nämnaren hos SD röstare: Synen på invandringen. Varje gång frågan om invandring kommer på tal, oavsett utifrån vilken vinkel så växer SD. Men vad är SD egentligen för slags parti ifall vi plockar bort invandringsfrågan? Det talas ju sällan om deras inställning till andra frågor. Jag har kollat upp SDs politik och tänker här kortfattat presentera vad de framför på sin sida.

Sjukvården:

”Sverigedemokraterna står upp för en vård för hela Sverige. En sjukvårdspolitik som utgår från att alla ska ha rätt till bästa vård oavsett var i landet man bor. Med en sjukvård värd namnet ska man inte ha mindre chans att överleva cancer bara för att man råkar bo på fel plats.”

Det låter ju bra. Men hur vill SD göra detta?

”[vi vill] satsa pengarna på att korta köerna, att möjliggöra fler sjukhusbäddar och att öka kvaliteten över hela landet.”

Okej, så SD vill lägga till mer resurser på sjukvården. Det känns ju fint och solidariskt. Nästa fråga.

Skolan:

Bortsett från att SD vill införa betyg i 4 klass och återförstatliga skolan vill de även att skolan ska anställa mer personal och att skolmaten ska bli bättre.

Lite axplock med ”godbitar” för både höger och vänsterväljare alltså. Ordning och reda OCH mer resurser. Låt oss gå vidare.

Landsbyggdspolitik:

”Investeringar i infrastruktur är grundläggande för att man ska kunna dra nytta av skog, mineraler, vatten och alla de andra resurserna som finns ute på landsbygden. Skogsnäringen sysselsätter idag 200 000 människor men potentialen är större med rätt förutsättningar. Sverigedemokraterna vill öka anslagen till underhåll och modernisering av järnvägsnätet.”

Inget konstigt här. Sverigedemokraterna påtalar än en gång att de vill göra stora satsningar. Att fokusera på landsbygden är förmodligen ett försök till att vinna väljare som känner sig förbisedda av många andra partier.

Brottslighet:

”För att råda bot på den utbredda ineffektiviteten inom Polisen vill vi satsa pengar på en effektivitetsreform som ska möjliggöra att poliserna kan göra det de är bäst på – bekämpa brottslighet.”

SD är tydliga med att de är ett parti som önskar mer ”lag och ordning”. Inte oväntat från ett parti med ett så brunt förflutet. Raka led och stöveltramp!

Försvarspolitik:

  • Kraftigt ökade medel till försvarsmakten
  • Återinför värnplikten
  • Utveckla försvarsindustrin

Inget för pacifister alltså. Men SD har även spenderarbyxorna på sig. På det stora hela så verkar de vilja ha en politik som investerar i samhället på olika sätt. Men hur ska de finansiera detta? Nu väntar jag bara på att de ska föreslå en rejäl skattehöjning! Inte mig emot då jag föredrar höga skatter framför en nedmonterad välfärd.

Äldreomsorg:

”Skatterna har sänkts kraftigt de senaste åren för löntagare. Pensionärerna har fått nöja sig med några brödsmulor. Sverigedemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna mer än vad något annat parti föreslagit. Vi vill också särskilt satsa på de fattigaste pensionärerna genom att höja garantipensionerna samt sänka högkostnadsskydden för vård och medicin.”

Nähä. Skattesänkning för pensionärer OCH högre garantipension. Men vi andra då, vi får väl ändå höjd skatt?

Arbetspolitik:

”Vi tycker att det ska vara lönsamt att arbeta. Vårt förslag om ett femte jobbskatteavdrag beräknas ge 10 000 nya jobb och innebära att en sjuksköterska får 200 kronor mer i plånboken varje månad.”

Okeej… Men hur ska detta finansers då? Sänka A-kassan?

”Men det måste även finnas trygghet vid arbetslöshet. Vi vill återinföra en trygg omställningsförsäkring vid arbetslöshet och sjukdom genom att höja taket i A-kassan till 900 kronor per dygn samt återställa sjukpenningen till den nivå som gällde innan regeringen försämrade sjukförsäkringen. Vi vill också öka möjligheterna för deltidsarbetslösa att stämpla upp till heltid. Sverige förtjänar en fungerande arbetslöshetsförsäkring.”

Right.. Det känns som att SD glömt något fundamentalt här. Jag vet att SD gärna vill se sig som att de ställer sig utanför höger-vänsterskalan. Men grejen är den, att. Tja. Det luriga med vänster respektive högerpolitik är att vänstern vill se mer resurser till välfärden och till investeringar i samhället, men höga skatter för att finansiera det medan högern vill sänka skatterna på bekostnad av mindre resurser som staten sedan kan fördela. Det går inte att både ha kakan och äta den. Lova skattesänkningar och ökad välfärd på samma gång. Det försökte sig alliansen på i vallöftena inför valet 2006 men det gick ju som det gick.  Det är även sossarnas ständiga dilemma, ska de våga sig på att föreslå reformer, men då tvingas gå till val på skattehöjningar som kan avskräcka ”mittenväljarna”, eller köra på den säkra vägen och inte lova så mycket, men riskera att förlora sina kärnväljare?

Miljöpolitik: 

SD vill ”tillskjuta medel för att återställa och sanera de förorenade områdena” i Östersjön. Men de vill även sänka priset på el.

De fortsätter alltså att framföra investeringar utan att komma med en förklaring på hur de vill finansiera det hela.

Jämställdhet/HBTQ:

Det fanns ingen egen flik för dessa frågor, därför så fick en leta under rubriken ”familjen” för att hitta något som behandlade dessa ämnen. Följande formuleringar kan enkelt sammanfatta deras inställning:

”Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.”

Alltså, samkönade par har inte samma rätt att bilda familj eftersom män och kvinnor är olika och måste komplettera varandra som föräldrar…

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. ”
(Min kursivering)

Det vill säga, de vill att alla ska ha samma rättigheter, fast egentligen vill de inte det. Fräscht.

”[det är] också naturligt för oss att erkänna att vissa människor kan födas med en oklar eller ombytt könstillhörighet och att dessa människor skall få samhällets stöd i händelse av att detta förhållande utgör ett problem för dem.”

Nämen så snällt och omtänksamt av dem då.. Tråkigt bara att de konsekvent och in i det sista röstade för tvångssteriliseringar av transpersoner.

”Vi förespråkar en formell jämställdhet där varken kvinnor eller män skall särbehandlas på basis av sin könstillhörighet. Om detta sedan skulle visa sig leda till att män och kvinnor inte gör allting på samma sätt, i exakt samma utsträckning, så betraktar vi inte det som problematiskt.”

Om till exempel det skulle visa sig att kvinnor oftare ”väljer” att vara hemma med barnen i högre utsträckning än män, vilket leder till att kvinnor erhåller lägre lön, lägre pension och i lägre grad än män erhåller höga positioner i samhället samt att kvinnor som grupp därmed inte har samma makt över sina liv eller makt i samhället, så ser SD inte det som ett problem som kan behöva åtgärdas. Thats just how it is. På grund av ”medfödda olikheter”. Tråkigt, tråkigt säger SD och rycker på axlarna.

Jag försökte hitta SDs inställning till abortfrågan på deras sida, men det verkat mystiskt försvunnit, men jag hittade följande på sdkvinnor.se: 

Det är tyvärr endast Sverigedemokraterna som värnar kvinnans rättigheter genom att stödja rätten till abort i Sverige och som samtidigt vill värna de ofödda barnens rättigheter bland annat genom att förespråka sänkta tidsgränser för abort.

Insikten om att varje foster redan tidigt är ett eget liv som har alla förutsättningar att utvecklas till en unik individ med möjlighet att leva ett rikt liv, verkar tragiskt nog saknas hos övriga riksdagspartier. Det har resulterat i en abortlagstiftning som är så pass liberal att till och med friska och livsdugliga barn aborteras, även när det inte föreligger fara för moderns liv och hälsa.

 

SD vill alltså sänka tidsgränsen för abort, vilket de av någon anledning väljer att inte gå ut med på sin officiella sida. Texten skriven av SD-kvinnor antyder även att de helst av allt inte vill tillåta abort annat än när graviditeten är en fara för den gravidas liv. En extremt konservativ inställning till kvinnors/livmoderbärande personers rätt att bestämma över sin kropp.

Jag har även tidigare skrivit om SDs inställning till HBTQ-personer.

10614149_10152652065752505_2807838961025727372_n

Hur alla SDs torgmöten skulle sett ut ifall de skulle vara tvungna att prata om andra frågor i samma utsträckning som invandrarfrågan.

Sammanfattning:

SD, med invandringsfrågan bortplockad, är ett genomgående konservativt parti som inte vill arbeta så mycket för jämställdhet annan än formell sådan (dvs samma rättigheter och skyldigheter inför lagen), är emot abort och som inte vill låta samkönade bilda familj eftersom det enligt dem är taskigt mot barnen.  De önskar mer ”lag och ordning” genom ökade resurser till polis och militär samt mer diciplin i skolan. De framför en mer progressiv välfärdspolitik än sossarna men en nästinpå nyliberal skatte(sänknings)politik. Hur detta ska gå ihop är dock oklart (det skulle vara intressant att se deras skuggbudget), kanske tror SD att en mer restriktiv invandring på något magiskt vis skulle innebära en finansiering av de reformer och investeringar som de önskar. Men inte ens med SDs förvrängda siffror avseende invandringens kostnader (som aldrig innefattar vinsterna för samhället) kan väl genom restriktioner täcka upp för alla de förslag, investeringar och skattesänkningar som de föreslår? Det går helt enkelt inte ihop.

Ser man på hur SD har agerat hittills så kan en dock gissa sig till att de förmodligen är deras investerings och välfärdspolitik som kommer att få stryka på foten till förmån för fler skattesänkningar och utförsäljningar med tanke på att SD i 9 fall av 10 röstar som Alliansen. En skulle med andra ord lugnt kunna konstatera att deras slagord ”förändring på riktigt” inte speglar verkligheten. De vill inte ha någon större förändring från den politik som förts de senaste 8 åren, med undantag ifrån minskad invandring och en del konservativa idéer om abort, HBTQ samt jämställdhet.

Privilegier är inte bara kopplade till kön och etnicitet.

Intersektionalitet.

Ett fint och välbehövligt begrepp som dock har sina brister. Inte så mycket själva idén, den är jättebra och viktig utan mer hur den så oftast används. För intersektionalitet är inte så enkelt, det måste ofta bedömas på en individnivå. Maktstrukturer och privilegier som samverkar. Intersektionalitet myntades av svarta feminister för att belysa hur inte bara könsmaktsorningen kan vara förtryckande utan även rasism samt hur dessa två kan samspela. Sedan dess har även transfrågor kommit på agendan, men utöver det har inte så mycket hänt. Jag tänker på begreppet ”Vit (cis)man” som så ofta används för att beskriva någon som ”har allt”, någon som sitter på alla möjliga maktpositioner som går att sitta på. Och jag tänker att jag har ett problem med detta. Inte så mycket för att det inte innebär privilegier att vara man, vit och cis. Jag är inte någon Pär Ström-anhängare som anser att vita män är den mest förtryckta gruppen i samhället. Men det missar så många maktstrukturer att bara prata om ”vita män” som å ena sidan de mest priviligerade i samhället och å andra sidan roten till allt dåligt. När vita män kommer med påståenden likt ”det är inte alltid så lätt att vara vit man heller” och vi svarar med ett hånskratt så tänker jag på alla de maktstrukturer som just den vita mannen eventuellt kan möta.

Psykisk ohälsa, funktionshinder som såväl kan vara synliga som osynliga eller (vilket ofta samverkar med nästan alla andra maktordningar) social och ekonomisk klass. Jag tänker på den där killen, som var såväl vit som man men som verkade lida av stark social fobi och som stammade kraftigt. Jag tänker på mannen i rullstol, som aldrig har haft en fast anställning, som nyss blivit utförsäkrad. Eller mannen med ständigt återkommande depressioner, som inte orkar kämpa mer för att behålla sina vänner eller söka några arbeten, som alla bara ser som en märklig kuf för att han aldrig hälsar eller tittar någon i ögonen. Den outbildade äldre mannen som arbetat hela sitt liv i industrin men efter att han blivit varslad inte längre har någon inkomst att försörja sina barn på eller möjligheter till arbete. Alla har privilegier i egenskap av vita män, men det räcker inte alltid hela vägen.

Och jag är livrädd. Livrädd för ett samhälle som på grund av ökade klyftor och bristfälliga trygghetsystem, där intersektionalitetens diskurs inte inbegriper någon person som är vit cisman att bli sedd som annat än den mest priviligerade personen en kan tänka sig oavsett vilka andra underprivilegier han kan tänkas ha, där dessa personerna och deras problem inte ges något erkännande. Där förklaring endast ges utifrån nyliberala individualistsika argument om att de bara har sig själva att skylla, även från feministiskt och antirasistiskt håll. Jag är livrädd eftersom att jag vet att på andra sidan av det ideologiska spannet står Jimmie Åkesson och tar emot dem med öppna armar. För jag vet att när ingen annan stans finns att ta vägen så är det dit som många av dem kommer att leta, och finna sitt stöd.

Vänsterpolitik är det mest demokratiska.

Efter mitt förra blogginlägg om män och kvinnors olikheter hade jag en konversation på Facebook där en person tog upp problemet med att ”typiskt manliga” egenskaper som att ta för sig och ta plats anses vara något som ska eftersträvas istället för att de som sitter på makten förväntas lämna plats även åt andra. Min spontana tanke var att vad vi måste sträva efter (snarare än att alla ska lära sig ta mer plats) är ett mer demokratiskt samhälle där makten inte per automatik ges till de som ropar högst. Ett samhälle där vi inte måste tävla om att ta mest plats på andras bekostnad för att få inflytande över vårt eget liv.

Låt oss prata om demokrati. Det är ju trots allt valtider. Demokrati känns som ett riktigt blahabegrepp som vi sedan barnsben lärt oss är någonting bra och fint. Vi lär oss att vi lever i ett demokratiskt samhälle och att det är något att vara stolta över. Men vad demokrati egentligen innebär är inte hugget i sten. Ordet betyder folkstyre men det vi oftast menar när vi använder ordet, är en liberal, kapitalistisk och parlamentarisk demokrati med en relativt fri marknad där politiska beslut tas av politiker som valts in genom allmänna val för att representera folket. Det vill säga så som det fungerar här i Sverige. Det finns de som menar på att dagens parlamentariska representativa demokrati är det absolut bästa sättet att göra saker på, medan andra menar att det är ett dåligt system som borde förändras i grunden. Jag kommer inte att gå djupare in i den diskussionen utan istället komma med ett påstående:

Vårt samhälle kan bli mer demokratiskt.

Det är egentligen inte en jätteradikal åsikt kan kanske tyckas, men sällan något som uttalas. Demokrati är ofta ett begrepp som det talas om utifrån att vi redan är klara. Att vi redan uppnått det högsta stadiet av demokrati som går att nå och att vi nu bara kan luta oss tillbaka och skörda in de demokratiska frukterna. Men är det verkligen så? Vänstern brukar ofta, från högerhåll, anklagas för att vara odemokratisk. Det handlar väl dels om diverse konspirationsteorier om att vi vill ha det som i Sovjet, men också en viss benägenhet att sätta likhetstecken mellan allt vänster om socialdemokratin och den så kallade ”våldsvänstern”. Men vem är det egentligen som är mest odemokratisk? Vänstern, som vill att en större andel av samhällets resurser ska ägas och styras gemensamt eller högern som tror på den fria marknaden? För jag skulle vilja komma med det radikala påståendet att det mest odemokratiska som vi har i vårt samhälle är stora privata företag som sitter på makt i form av pengar och resurser. Privata företag ägs oftast av en person som har fullständig makt som fördelas ner till mellanchefer medan de anställda på golvet inte har något eller väldigt lite inflytande. Anställda kan heller inte, till skillnad från medborgare i en demokratisk stat, vara med och välja vilka som äger och styr företaget. Istället är det vanligt att makten går vidare inom familjen alternativt att företaget säljs till någon som har den ekonomiska makten att köpa det. Lite som i ett feodalt kungadöme. Företag styrs med andra ord odemokratiskt, och ju större företag, ju längre ifrån befinner sig chefen från själva verksamheten och de som arbetar där. En stor andel av Sveriges befolkning arbetar i privatägda företag och tillbringar med andra ord en stor del av sin vakna tid på en plats som styrs av en privatperson som de inte kan välja bort. Där de måste handla efter företagets, det vill säga den styrandes, vilja.

Ju mer vi privatiserar samhället och säljer ut statens tillgångar, desto mer fördelar vi samhällets resurser och människors liv från det allmänt ägda (som vi senare kan fördela tillbaka till samhället), till enskilda individer vars makt inte grundas på demokratisk väg utan genom familjen eller genom att själva ha roffat åt sig den.

Jag skulle vilja se ett samhälle som är mer demokratiskt, ett samhälle där en människa är lika med en röst oavsett vilken familj du kommer ifrån, inte ett samhälle där den ”fria” marknaden får styra, där en krona är lika med en röst. För det är helt enkelt inte demokratiskt. Men att säga det i dagsläget innebär paradoxalt nog att bli stämplad som kommunist vilket i borgerlig diskurs är det samma som antidemokrat. Det är därför dags att vänstern tar tillbaka demokratibegreppet och kämpar för ett mer demokratiskt samhälle, på riktigt.

Jag bryr mig inte om ”män och kvinnors olikheter”

När en är aktiv i feministiska diskussioner så finns det ett argument som återkommer gång på gång från oliktänkande för att försvara status quo avseende jämställdheten i samhället och det är påståendet om att ”kvinnor och män är olika och därför så är det helt naturligt att män och kvinnor befinner sig i olika branscher och gör olika val i livet”. Bortsett ifrån att argumentet går att motsäga på ett dussin sätt, att det är obehagligt på samma sätt som de rasbiologiska argumenten kring att vissa raser skulle vara mer passande för olika typer av uppgifter i samhället är obehagliga, så är det även faktiskt ett ganska ointressant påstående.

För även om det kan vara värt att nämna att det alltid funnits idéer om varför kvinnor och män tilldelats olika roller och värde som senare visat sig inte stämma, som att det passade sig bättre för män att ha rösträtt, att kvinnor inte ansågs ha de biologiska förutsättningarna för högre studier etc, så är eventuella (och i så fall generella, inte specifika bör tilläggas) skillnader, faktiskt, inte ett argument till varför en grupp, som trots allt inbegriper över hälften av befolkningen ska ha mindre ekonomisk och politisk makt utan att vi ska göra något åt det. Att kvinnor exempelvis, av någon biologisk och opåverkbar anledning skulle vara mer benägna att välja låglöneyrken inom vård och omsorg är inte en bra anledning till att låta det fortsätta som vanligt, det är om något, i så fall en anledning att höja lönen inom sagda yrken. Om kvinnor, självmant, skulle vara mindre benägna att kämpa sig till maktpositioner är det inte en anledning till att kvinnor inte ska ha lika mycket makt i samhället eller lika mycket att säga till om. Det är, om något, en anledning till att se till att män stiger åt sidan.

Annars kommer vi till en slutsats där vissa (påstådda) biologiska skillnader anses beläggas med olika värde. Där ett visst sätt att vara (som anses vara biologiskt förankrat, omöjligt att förändra) hos hälften av befolkningen också rättmätigt bör resultera i sämre förutsättningar än ett annat. Att kvinnor får skylla sig själva som är på ett visst sätt samtidigt som de inte kan hjälpa att de är sådana. Att kvinnors ”sätt att vara” inte bör resultera i något annat än att de får en mindre bit av kakan, och det är helt enkelt ett jävligt vidrigt sätt att resonera. Därför tycker jag att eventuella biologiska skillnader mellan män och kvinnor som påverkar vårt beteende är ganska ointressanta att diskutera fram och tillbaka. För oavsett hur det nu ligger till med den saken så är det i min mening viktigt att kämpa för ökad jämställdhet, jämn fördelning när det kommer till makt och resurser och så vidare. Att kvinnor generellt sätt finns inom de lägst avlönade och slitsammaste yrkena och på lägre positioner än män blir inte oviktigt eller mindre värt att förändra för att det skulle visa sig att det finns skillnader mellan könen som är biologiskt förankrade. Så därför betackar jag mig för sådana diskussioner som, om vi ska vara ärliga, bara handlar om att slippa se en förändring av sakers tillstånd.

Vegan ur ett klassperspektiv

Det har varit en hel del snack runtomkring mig det senaste avseende veganism och huruvida ”alla kan vara veganer”. Kanske framförallt ur ett klassperspektiv (vilket jag tycker är väldigt kul såklart) men även utifrån att alla inte har den psykiska eller fysiska förmågan att äta veganskt på ett hälsosamt sätt.

Brasklapp: Jag stödjer veganism helt och fullt ut och tycker givetvis att det är skitbra att folk äter veganskt både ur ett djuretiskt och ett miljöperspektiv. Sen hur mycket det verkligen påverkar att bli vegan i det långa loppet är såklart upp till diskussion. Jag tror som tidigare nämnt inte på konsumentmakt som huvudsaklig metod när det handlar om politisk aktivism. Kanske att mathållning och veganism bör ses huvudsakligen som en personlig etisk markering avseende att leva som en lär snarare än som politisk aktivism i sig.

I vilket fall tänkte jag diskutera veganism utifrån ett klassperspektiv och ta upp olika aspekter av det. Det vanligaste att ta upp är såklart pris. Är det verkligen dyrare att äta veganskt? Kött är ju faktiskt ganska dyrt.

Svaret är såklart att det beror på. Det beror på vad du åt innan du blev vegan/vegeterian och vad du äter efter det samt hur mycket tid du har att lägga på att laga mat. Ja, kött är dyrt. Speciellt om du köper det färskt från kyldisken. Men vilket fattig person gör det särskilt ofta? Som fattig köttätare äter en antagligen mycket halvfabrikat och liknande. Bacon, fiskpinnar, frysta burgare etc. Som fattig vegan finns typ.. bönor, linser och kikärtor. Vilket såklart kan vara väldigt gott (jag menar det, jag älskar kikärtor!) men när du bara ätit böngrytor i tomatsås i en vecka så börjar en nog bli lite less, för att inte tala om att det inte är hälsosamt med en kost som inte är så varierad. För om vi tittar på allt annat som kan vara gott att äta som vegan (utan att själv behöva laga ALL mat från grunden) så finns det en tydlig trend åt att veganskt=dyrare. Jag för här en lite enkel och ovetenskaplig jämförelse mellan olika någorlunda likvärdiga alternativ som en fattig vegan/ickevegan med lite tid över till kulinariska experiment skulle kunna tänkas köpa.

Veganskt:

Silkestofu, coop:  107,45 kr/kg

Sojafärs coop: 108,33 kr/kg
Falafel, coop: 77,77 kr/kg

Sojabitar, veganlife: 130 kr/kg

Tofu naturell, veganlife: 100 kr/kg

 Ickeveganskt:

Fiskpinnar: 44,33 kr/kg

Korv, Lithells: 32,38 kr/kg

Blandfärs (färsk): 90 kr/kg

Frysta burgare Eldorado: 55,50 kr/kg

Bacon, scan : 83,21 kr/kg

Frysta köttbullar, Felix: 78,50 kr/kg

Veganskt:

Sojadryck: 16kr litern

Havregrädde 250 ml: 14 kr

Alpro soyghurt vanilj: 39,93 kr/l

Jeezly orginal (veganost): 174,75 kr/kg

Ickeveganskt:

Mjölk: 9,95 kr/l
(Mjölk, ekologisk: 11,95 kr/l)

Milda mat och visp 250 ml: 10,50 kr

Arla yoghurt vanilj: 21,95 kr/l

Åseda gräddost: 119,90 kr/kg

Som alla mattekunniga personer nog räknar ut blir det ganska mycket dyrare i längden att leva som vegan förutsatt att en inte lägger väldigt mycket tid på sin kosthållning.

Det GÅR såklart att göra god och billig vegansk mat utan en massa ersättningsprodukter om du har tiden och orken att sätta dig in i hur en gör för att få det både gott OCH billigt samt dessutom få i sig allt det som du behöver för att kroppen ska må bra. Problemet är väl för det första att alla inte har den tiden, orken eller kunskapen som behövs. Så jag kan bli LITE trött när vita, barnlösa medelklasshipsters runt 30år som bor i storstaden kommer med påståenden likt ”alla kan vara veganer, det finns inga ursäkter!”. Eller ”Det är billigare att vara vegan!”. Så kan vi inte sluta fokusera på att shama individer och istället fokusera på de stora sätten att påverka samhället? Som att göra vegetabiliska varor billigare och mer tillgängliga, öka andelen vegetabilisk kost i skolan, förkorta arbetstiden (så att människor faktiskt får TID att laga god, billig och nyttig mat och inte måste förlita sig så mycket på halvfabrikat och liknande) och så vidare.

Jag lämnade i det här inlägget ute diskussioner kring utbildning/kunskap, tillgänglighet etc och fokuserade främst på ekonomi. Men det finns såklart även andra aspekter av klass än det rent ekonomiska som kan vara viktiga i sammanhanget.

Könsförtryck är även klassförtryck och kan inte sammanfattas under diskrimineringsbegreppet.

Folkpartiet har försökt att haka på feministvågen genom att damma av det gamla högerslagordet ”Feminism utan socialism”. Många har reagerat på detta och menar på att feminism och socialism går hand i hand medan andra menar att feminismen bör finnas i hela höger-vänsterspektrat. Det går såklart går att vara feminist och höger, men den ideologi som högern står för inte kommer att kunna förändra så mycket i grunden då högerpolitik generellt sett är emot ekonomisk styrning och resursfördelning.

BuNe7kpCcAAnpf5

Tyvärr har dagens feminism i stor utsträckning anammat den individualistiska och liberala synen på jämställdhet och frihet som handlar mer om arbete mot diskriminering, för samma rättigheter och lika möjligheter men utan att i samma grad beröra ekonomisk jämlikhet. För såväl könsförtryck som rasism bygger till stor del på en ekonomisk grund och segregering som aldrig kommer att kunna överbyggas enbart genom den liberala idén om individualism. Kvinnor och män segregeras på arbetsmarknaden inom olika sektorer och olika nivåer där löneskillnader ursäktas med att de beror på yrke och position snarare än kön. Enligt den liberala logiken har kvinnor därför sämre lön på grund av att de valde fel, vilket bara kan åtgärdas genom individuell strävan, inte politisk förändring.

Men pengar innebär i dagsläget resurser och makt. Makt som påverkar i princip allt i vårt samhälle. Så när vi till exempel frågar oss varför vi dagligen måste se på sexistisk reklam, tv-program och filmer som främst verkar rikta sig till vita heterosexuella män så måste vi också se de bakomliggande ekonomiska strukturerna, vilka det är som äger tv och film-bolagen, vilka det är som distribuerar och sitter på pengarna att konsumera. Det är vita, heterosexuella cis-män och därför är också samhället anpassat efter den gruppen. Det handlar inte bara om diskriminering och fördomar (även om det såklart också spelar in), utan om ekonomisk makt som i grunden bygger på ett klassamhälle där vissa har och vissa inte har.

Därför är den absolut viktigaste feministiska frågan i min mening att arbeta för en jämn fördelning av resurser. När resurserna fördelas mer jämlikt i samhället så ökar även makten för de grupper som av olika anledningar är mer representerade bland låginkomsttagare, det vill säga kvinnor och rasifierade. Det ger dem inte bara makten över sitt liv utan även ökad makt i samhället och ökad makt över kulturen. Ökad makt att skapa egna rum och möjligheter att stärka den egna gruppens intressen. Därför bör en framgångsrik feministisk rörelse även inkludera arbete mot klassklyftor och för ökad ekonomisk resursfördelning. Och det går hand i hand med strävandet efter ett ekonomiskt jämlikt samhälle, ett socialistiskt samhälle.

Argumentet jag vill slippa höra i antirasismens namn

Jag är självklart antirasist, allt annat vore absurt. Men kanske just därför att så många bekänner sig till antirasismen så finns det en väldigt stor variation inom denna grupp när det kommer till övriga politiska åsikter och värderingar.

Som antirasistisk socialist så ser jag tydliga kopplingar mellan den ökande rasismen och en verklig oro i samhället på grund av problem som arbetslöshet och ett allt svagare välfärdssamhälle. Det senare är helt rimliga saker att reagera på, men också något som rasistiska grupper som Sverigedemokraterna utnyttjar till fullo. Det är därför Åkesson står och talar om trygghet och välfärd under varenda tal han håller. Det är oroväckande, speciellt när ”fellow antirasister” väljer att gå åt motsatt håll och gör verkliga problem och orosmoment till ickeproblem eller till individuella ”misslyckanden”.

Ett exempel är från en diskussion jag såg mellan en rasist och en antirasist på ett social forum:

Rasisten: ”Invandringen är ett problem eftersom de kommer hit och tar våra jobb, sen finns inga jobb kvar som vi svenskar kan få.”

Antirasisten: ”Nej, invandrarna tar inte ‘våra jobb’, dessutom så är jobb inget du bara ‘får’ utan något du förtjänar genom att själv kämpa hårt för att få ett.”

Så vad är då problemet med det här svaret? Jag ser det som att en typisk nyliberal syn på arbetslösheten främst som individernas egna problem samt ansvar och inte samhällets. ”Antirasisten” argumenterar inte bara mot rasistens rasism utan underkänner även hens verkliga rädsla att stå utan arbete med argumentet att det inte är ett samhällsproblem utan ett individuellt problem. På så sätt kan också rasismen att fortsätta växa sig större om de lyckas framställa sig som de enda som tar dessa rädslor på allvar. Därför blir jag också så trött när människor vill ”trycka till” rasister genom att få det att framstå som att de fått sina åsikter för att de är misslyckade människor på samhällets botten. För även om så är fallet så är väl det inte en anledning att håna? Klassamhället och dess konsekvenser är inte orsakade av individers personliga misslyckanden. Oro kring att bli arbetslös bör tas på allvar. Den ökande rasismen bör givetvis ifrågasättas, men inte genom att ägna sig åt klassförakt som bara stärker den.