Rätten till ett värdigt liv.

Äldreomsorg har inte varit ett prioriterat politiskt område i min värld fram tills nyligen. Kanske för att jag fortfarande är relativt ung och varken har föräldrar eller morföräldrar som än så länge kommit i kontakt med den ofta så kritiserade omsorgen för äldre. Men så började jag själv arbeta som biståndsbedömare för äldre inom den offentliga sektorn. En av de minst populära yrkena för socionomer (näst efter ekonomiskt bistånd). Jag skulle kunna skriva om vinster i välfärden och hur dessa leder till krav på ökad effektivitet (istället för större omsorg) men det vore lite att hyckla. Alla som har haft kontakt med äldrevården, oavsett som vårdtagare eller som anhörig vet att bristerna sträcker sig vidare än till de privata riskkapitalbolagen som håvar in skattepengar vilka borde gått till de som ska få omsorg. Missförstå mig inte, jag är helt emot vinstuttag i välfärden, men problemen inom vården finns även i den offentliga verksamheten. Inte för att offentlig verksamhet i sig behöver innebära låg standard, men ja, det är så det ser ut i dagsläget.

Jag tycker ofta om mitt jobb, jag får sitta på ett kontor och skriva utredningar på min dator. Har möjlighet att planera min egen tid, får ha samtal med människor som för det mesta är ganska trevliga och gör mitt bästa för att hjälpa dem i den mån jag kan. Men jag målas då och då ut som den elaka soc-kärringen, blir förminskad för min ålder, får höra både det ena och det andra om min förmåga att sköta mitt jobb . Det är nog inget en kommer ifrån som socialarbetare, även om jag också får mycket uppskattning från många så tar det såklart hårt varje gång, jag är trotts allt en människa med känslor som försöker balansera mina egna personliga värderingar med de politiska bestämmelser som ligger till grund för mitt yrke. Som tjänsteman i den offentliga sektorn har jag tydliga restriktioner för vad jag kan och inte kan göra. Jag skulle såklart vilja att jag kunde vara mer frikostig och ge de ansökande inte bara den yttersta hjälp de behöver utan även med marginal för att också kunna leva ett värdigt liv. Men många gånger skulle ett sådant beslut innebära tjänstefel, och i förlängningen, att jag förlorar mitt jobb.

Jag tycker såklart många gånger att det är för jävligt hur vi förväntas arbeta. Med nedbantade standardtider för service och personlig omsorg, stressade hemtjänstarbetare som måste springa från vårdtagare till vårdtagare samt krav på att vara så pass dålig att stora hemtjänstinsatser inte längre räcker till innan en kan få plats på ett äldreboende (undantag för om du har råd att bekosta det själv), vilket ofta innebär att stora problem i hemmet först måste uppstå innan de äldre kan få trygghet på en plats med personal dygnet runt.

Och då försöker jag ändå vara frikostig utifrån de ramar som finns.

Det gör mig ledsen att inte kunna bidra med mer, att inte kunna säga ”klart du kan få hjälp med detta!” oftare. Och jag kan känna att det är en sund reaktion från de anhöriga (för det är oftast de som är mest pådrivande) att ifrågasätta systemet och hur de äldre vars behov inte anses tillräckligt stort kan hamna mellan stolarna. Jag är ofta noga med att påpeka hur det handlar om politiska beslut uppifrån samt uppmana de argaste anhöriga till att engagera sig politiskt för att få till en förändring. Men det brukar sällan kommenteras, det är alltid budbäraren som blir skjuten först.

Så vilka är då oftast dessa människor som med emfas påpekar att ”Här har min mamma betalat skatt och skött sig i hela sitt liv, aldrig varit en belastning för samhället, har hon då inte RÄTT att få komma till ett boende om hon vill det?”. En skulle kunna tro att det är vurmare för det gamla svenska välfärdssystemet som så under lång tid har monterats ner, personer som alltid stått upp för ett bättre offentligt trygghetssystem för alla medborgare, som gladeligen betalar mer i skatt för att få möjlighet till en stor och bra offentlig sektor. Men nej. Och jag må vara något fördomsfull, men enligt min erfarenhet är de mest arga och upprörda människor personer som bor i stora villor i ”fina” områden och, förmodligen, röstar blått. Damer med smakfullt upplagd sminkning, rosa piké och pärlörhängen (för av någon anledning är det nästan bara kvinnorna som tar ansvaret för sina gamla mammor, pappor eller svärföräldrar i de bättre bemedlade områdena). När jag träffat människor från höghusområdet en bit därifrån är chansen för ett vänligt bemötande och tacksamhet för det lilla betydligt vanligare. Inte för att tacksamhet för det lilla är något som behöver vara bra, givetvis är det sunt att ifrågasätta. Men en kan ju tycka att personer som förmodligen (mina fördomar här) röstar blått inte är de som har störst rätt att bli förbannade när de möts av resultatet av skattesänkningspolitiken och New Public Management.

Jag önskar verkligen att vi kunde få en värdigare äldrevård. För mina vårdtagare, och för alla oss andra som någon dag blir äldres skull. Och jag önskar därför också att människor från alla samhällsklasser tittar upp ifrån sin bubbla och funderar på vilken politik de väljer att rösta in år efter år, innan de står där och undrar varför i helvete inte systemet fungerar bättre för deras gamla och sjuka anhöriga.

Annonser

2 thoughts on “Rätten till ett värdigt liv.

  1. Ceci skriver:

    Klockrent, NPM är vidrigt och jag förstår inte hur politikerna som drev igenom det kan sova gott om nätterna.

  2. […] En av de absolut vanligaste frågor jag får som biståndsbedömare inom äldreomsorgen är frågan ”Hur dålig måste man vara egentligen för att få plats på ett boende?”. Frågan kommer ifrån oroliga anhöriga och är självklart helt och hållet legitim. Vad jag oftast får förklara är att beslutet om boende inte utgår ifrån hur dålig eller sjuk som den enskilde är utan utifrån ifall den äldre klarar eller inte klarar av att stanna hemma enbart med stöd av hemtjänstinsatser. Tanken är alltså att de äldre, oavsett vad de själva vill, ska stanna hemma så länge som bara möjligt och att vi som biståndsbedömare hellre förväntas sätta in extra insatser när det är möjligt att lösa på det sättet än att ge bifall till ett boende där det finns personal och möjlighet till vård dygnet runt. Det är en del i vårt arbete och att handla annorlunda skulle innebära att vi göra oss skyldiga till tjänstefel, jag har skrivit om det tidigare. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: