Månadsarkiv: juli 2014

SD får inte vara med på pride, blir ledsna.

 

*triggervarning för homofobi, transfobi etc*

Okej, så SDs ledare Åkesson är tillsammans med KDs  Hägglund de enda partiledarna som inte vill delta på prideparaden men SD känner sig nu uteslutna för att de inte får vara med under debatten. Sååå. Ska vi gå igenom lite exempel på vad SD egentligen tycker om HBTQ-personer och Pride i allmänhet innan vi börjar skrika om uteslutning och demokrati?

Vi börjar med Erik Almquist:

10308358_10152082966702477_6458397240332867937_n-343x610

Han döljer inte hur han anser att könsöverskridande uttryck och transpersoner inte är ”sunt” och att diskriminering av dessa är något positivt i hans värld.

SDU-ordförande Kasselstrand är inte intresserad av att delta i Pride, han tycker tvärt om att det är ”under all värdighet” att stå upp för HBTQ-personers rättigheter:

”Som livgardist skäms jag över att Livgardet deltar på @stockholmpride. Under all värdighet för ett regemente med stolta anor och bragder.”

Samma Kasselstrand uttrycker även på facebook att det är en skymf mot vårt kulturarv att Kungliga Operan hissar regnbågsflaggan:

Namnlös

SD-Politikern Tommy Hansson verkar ha vissa problem med homosexuella män, melodifestivalen och Pride:

Björkmans medvetna strategi att förvandla Melodifestivalen till ett bögjippo, i sitt slag nästan i klass med den årliga så kallade Pridefestivalen i Stockholm, är enligt min personliga åsikt inte så oskyldigt som det kan förefalla. Genom att den homosexuella livsstilen på detta sätt, låt vara indirekt, får rikstäckande uppmärksamhet och så att säga tar klivet in i våra vardagsrum permanentas bilden av bögeriet som en etablerad och acceptabel företeelse.


Tommy Hansson
uttrycker även väldigt problematiska åsikter om den homofoba och transfoba lagstiftningen i Ryssland:

”Jag skulle personligen gärna se en motsvarande lagstiftning i Sverige. Unga och formbara sinnen skall inte behöva utsättas för den politiska HBTQ-samfällighetens propagandamaskineri. Den sexuella identiteten är en känslig sak som unga människor behöver få komma underfund med i lugn och ro. Så sker som alla vet inte i Sverige i dag, där varje form av kritik mot homosexuellt leverne och politiserande efter decennier av hjärntvätt  betraktas som närmast kriminellt.”

De var även det enda parti som 2013 röstade för den obehagliga lagen om tvångssterilisering av personer som genomgår könskorrigering.

Vilket Peter Bjällheim uttrycker sig såhär om:

”Sedan dess har KD svängt i frågan om hjälp till insemination av ensamstående kvinnor. Man gör inget åt de höga aborttalen och man tycker att det är okej att abortera lika gamla foster som man kan rädda livet på. KD håller på att medverka till att kravet på sterilisering vid könsbyten skall försvinna. Göran Hägglund verkar inte ha något emot att ‘män’ föder barn!”

Men allt det där är ju bara ”enskilda individers åsikter och inget som partiet står för” kanske någon SDare påstår.

Ska vi då istället ta partiledaren Jimmie Åkessons (som ju ändå är den främsta representanten för partiet) åsikter om personer som deltar i prideparaden som exempel?:

”Jag tror för övrigt att det är viktigt att betona just detta, att de flesta homosexuella inte är som de smaklösa figurerna i Prideparaden.”

Eller vad sägs om ett direktcitat från deras hemsida från partiprogrammet(SD brukar ju annars alltid hänvisa till vad som står där och inte vilja ta ansvar för vad någon i partiet faktiskt säger) där de inte hycklar med att de faktiskt är för diskriminerande lagstiftning mot samkönade par och ser dem som mindre lämpliga föräldrar:

”..vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera..”

Så ja, cry me a river. Men jag har svårt att känna sympati för att ni blir ”uteslutna” ifrån Pride. Jag är snarast glad över att Pride för en gångs skull vågar vara politiska, så som dess föregångare var, istället för att hänge sig åt något slags ”alla röster ska bli hörda”-jippo. Pride bör alltid stå upp för att HBTQ-personer ska få känna sig trygga och säkra ifrån HBTQ-fobi på sin egen festival. Det handlar inte om enskilda rötägg inom partiet utan ett parti som genomsyras av trans och homofobi rakt igenom, från toppen till botten. Sen finns det självklart andra anledningar att kritisera Pride på. Exempelvis hur deras dyra biljettpriser utesluter HBTQ-personer med låg inkomst, men kanske mer om det någon annan gång.

Sd:are kan sen besöka Pride som privatpersoner (om de nu skulle vilja göra det). Men i egenskap av öppet homofobt parti har de inget där att göra.

Arbetssamhället del 4. Sex timmars arbetsdag och andra möjliga lösningar.

Arbetssamhället del 1 Varför måste vi arbeta?

Arbetssamhället del 2 Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”

Arbetssamhället del 3 Kvinnor och jämställdhet

Jag tänkte här beskriva lite tankar om möjliga förändringar som går att genomföra för att förändra samhället bort från arbets och konsumtionssamhällets problem som jag beskrev i det här och  det här inlägget. En stor och viktig förändring anser jag är en generell arbetstidsförkortning. Det vill säga att vi arbetar mindre per dag/vecka än vi gör nu. I dagsläget är såväl vänsterpartiet, miljöpartiet och FI för en arbetstidsförkortning ner från åtta till sex timmar om dagen. Men frågan har tyvärr ännu inte vunnit mark inom mainstreampolitiken då såväl högern och sossarna (officiellt) tar avstånd ifrån förslaget. Det har kallats utopiskt, orealistiskt, för dyrt, extremt och populistiskt men det är i grunden inte speciellt svårt eller dyrt. Arbetstidsförkortning har gjorts tidigare när vi gick från tio timmar om dagen till åtta och även då var högern negativa till förslaget, företag skulle gå i konkurs och det skulle bli för dyrt sas det, idag är det nog få som vill byta tillbaka till en tiotimmarsdag. Faktum är att gå ner till sex timmar skulle kosta mindre än vad alliansen lagt ut på jobbskatteavdrag. Vill ni läsa mer om hur det skulle kunna genomföras så har vänsterpartiet skrivit en rapport om saken som går att läsa HÄR.

Men vad är då fördelarna med en arbetstidsförkortning? Jag har redan skrivit ett inlägg om hur arbetstidsförkortning är bra utifrån ett feministiskt perspektiv. Men lite kortfattat så skulle en kunna säga att eftersom en av de största orsakerna till lönegapet mellan män och kvinnor beror på att kvinnor generellt sätt arbetar mer deltid så skulle löneklyftan kunna utjämnas om deltidsarbetande blev heltidsarbetande genom en generell arbetstidsförkortning, utan att någon behöver gå upp i tid. Dvs män får anpassa sig till kvinnors arbetstider istället för tvärt om. Dessutom skulle det göra det enklare för par och andra samboende att dela på hushålls och omsorgsarbetet om de är hemma mer. Män skulle få mer tid med sina barn och kvinnor större ekonomisk makt. Win-win.

En annan positiv effekt är att fler arbeten skulle skapas om vi delade på arbetstiden bättre. Det skulle motverka den kroniska arbetslösheten som uppkommer vid effektivisering av produktionen (genom exempelvis maskiner etc) som jag skrivit om tidigare utan att för den sakens skull tära på miljön. Att det i dagsläget finns de som arbetar sig utbrända samtidigt som andra står utan arbete eller hoppar runt mellan osäkra anställningar är faktiskt väldigt absurt. Vi skulle kunna slippa skapa meningslösa jobb för att få ut fler i arbete. Visst skulle det kanske kosta lite mer att anställa fler istället för färre med längre arbetstid. Men å andra sidan skulle vi som samhälle spara pengar på färre sjukskrivningar och mer utvilade människor. En arbetstidsförkortning skulle även vara bra utifrån ett klassperspektiv, inte bara med tanke på att det ofta är de lägst betalda som har tunga och slitsamma yrken och som är i störst behov av avlastning,  arbetstidsförkortningen skulle även stärka arbetstagarnas position gentemot arbetsgivarna när det blir färre arbetslösa i samhället och på så sätt ge dem mer att säga till om i yrkeslivet vilket i grunden är något demokratiskt.

Ett annan, inte lika tungt, men ändå viktigt argument för en arbetstidsförkortning är att vi alla får mer fritid och därmed ökad makt över våra liv. Vi får tid att vara kreativa och skapande varelser. För vi får inte glömma att allt som tillför samhället på olika sätt inte är sådant som kommer till under betald arbetstid. Vi får tid till oss själva och våra närstående. Att bara fundera, eller förkovra oss i sådant vi själva vill lära oss. Många av oss är som mest kreativa och lär oss som mest när vi gör det på egen hand och efter eget intresse/huvud. Det är, förutom rent givande för oss som individer, även givande för resten av samhället.

Sen så kommer såklart inte alla de problem som uppstår i arbetsamhället att lösas genom en arbetstidsförkortning. Det krävs fler lösningar än det, inte minst av miljöpolitiska skäl. Exempelvis måste vi få ner produktionen av varor vilket en arbetstidsförkortning kan vara en del av om det görs på rätt sätt. Vi måste som samhälle ägna oss mer åt sådant som inte tär på miljön, som sociala yrken. Satsa på återvinning av förbrukade varor och öka andelen vegetariska livsmedel i vår kost. Resa mindre och mer miljövänligt. Allt detta måste främst göras genom att påverka de företag som i dagsläget styr produktionen. Att göra samhället mer miljövänligt kan inte främst läggas på individer och individuell konsumtion. Dels eftersom det är ineffektivt men även eftersom alla människor inte har samma möjlighet att styra sin konsumtion av sociala eller ekonomiska skäl och då individuellt fokus främst leder till att skuldbelägga de som väljer fel, oavsett omständigheter.

Hatet mot tiggarna skapas genom ovilja att se de bakomliggande problemen.

Jag kan tycka att det är intressant hur diskussionen kring tiggarna utspelar sig i den offentliga debatten. Hur exempelvis SD utnyttjar obehaget som många känner av tiggarnas närvaro.

Att människor känner obehag inför tiggeri är varken konstigt eller fel i sig. Ingen vill väl behöva se fattigdom och misär så tydlig att den tvingar människor att sätta sig på gatan och be om växelpengar för att överleva dagen. Det skär i vår bild av det svenska samhället som modernt, välfungerande och tryggt samt i vår självbild som som goda och givmilda om vi inte ger. Ger oss dåligt samvete över att kunna gå in under ett tak som där det är varmt när det snöar, svalt när vi svettas och torrt när det regnar. Att vi kan köpa tillräckligt med mat för att äta oss feta och sen dessutom ha pengar över på banken att spara. Det kanske även gör oss rädda att själv hamna där nu när trygghetssystemen inte längre är vad det har varit.

Därför är det egentligen inte konstigt, om än väldigt osympatiskt och felaktigt, att människor skapar vanföreställningar om ligor, eller att tiggarna skulle välja sitt ”yrke” för att de tjänar så oförskämt bra på det. Det blir ett enkelt sätt för många att slippa se de bakomliggande problemen med fattigdom som kapitalismen skapat och istället placera det i tiggarnas karaktär, se dem som tjuvaktiga, lata eller bortskämda. Det är ett tydligt exempel på vad som inom psykologin kallas för det fundamentala attributionsfelet, dvs vår benägenhet att förklara andra människors handlingar genom personliga egenskaper istället för utomstående faktorer. Visst finns det väl även, som många innan mig också påpekat, rasism bakom avskyn. Svårigheter för många att känna samma empati med de tiggare som har en mörkare hud eller hårfärg än de själva. Men jag tror inte att det är hela förklaringen till att människor blir så provocerade av deras närvaro att de till och med häller vatten över dem, ger sig på dem på stan eller förstör deras boplatser. Jag tror att obehaget till stor del kommer ifrån en känsla av att något är ytterst fel när människor känner ett behov av att be om pengar på gatan. Därför skapar människor vanföreställningar om tiggarna. De vill inte se dem och eftersom de inte kan hjälpa dem ur deras situation så blir tanken på tiggarförbud och utvisning den enklaste lösningen. Därför vänds obehaget och hatet mot tiggarna istället för det samhälle som skapat tiggeri.

Men att förbjuda fattiga människor till deras enda (och förmodligen sista, för ingen väljer tiggande om de kan få ett annat jobb) möjlighet till inkomst är såklart fruktansvärt inhumant. Därför behövs det föreställningar om tiggarligor för att kunna ursäkta hatet. Även om det strider mot allt sans och vett att människor skulle bli hitskickade för att tigga till kriminella ligor. De små summor som tiggarna lyckas få ihop av de mynt som förbipasserande ger dem kan knappast löna sig speciellt bra om vi jämför med vad de kan få in genom andra typer av mänsklig trafficking. Det är helt enkelt inte någon lönsam affär att skeppa hit tiggare. Tiggarligor har gång på gång blivit motbevisat som en myt. Men folk fortsätter att tro på det eftersom det är enkelt. För att slippa se fattigdomen och misären. För att ursäkta inhumana ”lösningar” som egentligen bara handlar om att flytta på problemet.

Jag skulle vilja se en diskussion som handlar mer om hur problemet uppstår. Varför människor blir så fattiga att de tvingas ut på gatan för att tigga istället för oändliga diskussioner kring ifall vi ska ge pengar till dem eller inte (svaret bör såklart vara att det är upp till var och en). Jag är inte politiskt engagerad främst för att jag vill se fler människor bidra till välgörenhet och skänka pengar till tiggare. Jag är politiskt engagerad för att jag vill sträva efter ett socialistiskt samhälle där allmosor och välgörenhet inte behövs. Där ingen behöver tigga från första början.

The odds are never in our favour

*Spoilervarning*

Hunger games

 

 

 

Det finns en fantastisk och talande passage i den andra boken i Hunger Games-serien Catching fire. Det är nästan precis i slutet av boken när protagonisten Katniss Everdeen precis uppfattat sig förrådd av sina följeslagare, de hon samarbetat med för att överleva i sitt andra hungerspel. Hungerspelen är namnet på den tävling som staten i landet Panem sätter upp varje år där ungdomar från de olika distrikten måste slåss mot varandra till döds, tills det bara finns en kvar vilken kronas som segrare. Katniss står vid tillfället bredvid en av sina vänner, Beetee, som ligger avsvimmad på marken. De har tillsammans med några andra nyss försökt bygga en form av dödsfälla genom att binda en metalltråd runt ett träd där blixten slår ner en gång i timman i den klockliknande spelarenan. Men tråden som var tänkt att leda ner i vattnet för att elektrifiera de andra tävlande har blivit avkapad medan Katniss och en av de andra gått ner för att lägga ut den. När Katniss kommer upp till den avsvimmade Beetee, skadad i armen av medspelaren som förrått henne dyker en av de andra spelarna, Finnick, upp som hon också antar har förrått henne. Katniss vet att bara en kan överleva spelet så hon höjer sin pilbåge för att skuta ner honom. Finnick håller ut sina armar mot Katniss, sedan uttalar han orden som hennes mentor sagt till henne strax innan hon gick in i arenan ”Katniss.. Remember who the real enemy is”. Plötsligt förstår hon vad som syftas, hon sänker bågen och plockar upp den avklippta tråden som hon virar runt pilen, och strax innan blixten slår ner så vänder hon istället pilbågen uppåt och skjuter mot himmelen och den osynliga barriär som omringar arenan så att tråden leder strömmen rakt in i barriären och förstör den.

Scenen som utspelas är högst symbolisk och politisk. Inte minst för att vara från en modern ungdomsroman. Den säger oss något om den omvärld som vi själva lever i. Det blir särskilt tydligt om en vet om hungerspelens syfte i det fiktiva landet. Spelen hålls varje år dels för att skapa skräck hos de fattiga i distrikten men också för att skapa rivalitet mellan dem genom att låta dem titta på när deras barn blir brutalt mördade av barnen från anda distrikt. Men tävlingarna fyller även den funktionen att den skapar hopp hos befolkningen, hopp om att segra och då vinna ära och rikedom till sig och sin familj, kunna ta sig ur fattigdom och misär. Allt detta för att förhindra att den fattiga befolkningen i distrikten, som berikar den rika huvudstaden genom sitt arbete, inte ska gå samman i ett uppror.

2012-06-05-hungergamesthreemiddlefingerslipshandsymbol600x251

Det kan ses som en metafor (om än något överdriven) för vårt nuvarande samhälle där orättvisorna blir allt större samtidigt som det finns makthavande partier som vänder de växande problemen som uppstår mot vissa grupper i samhället och använder rasismen för att skapa sammanhållning hos de som inte berörs av den. Eller hur den liberala diskursen får oss att se problemen ur ett individualistiskt perspektiv där arbetslöshet och fattigdom är ett personligt misslyckande. Där våld, brott samt strukturella övergrepp ses som orsakat av galna individer, som inte har något med oss andra att göra. Där miljöproblem antas skapas och lösas genom individuella handlingar och ansvaret ligger hos var och en av oss.

För precis som i hungerspelen så kan vi visserligen välja att spela spelet på olika sätt, vi har möjlighet att välja om vi vill spela för vår egna vinning skull, sätta kniven i varandra för att vinna eller för att skydda oss själva, låta bli att spela spelet alls och hålla oss undan som bagarpojken Peeta eller hata och hämnas på de värsta mördarna, ”karriäristerna” (ja, de kallas faktiskt så) som Katniss gör. Och vi har alla olika förutsättningar för olika handlingsmöjligheter, men i slutändan så är vi alla fångade i samma arena. Och då måste vi, om vi verkligen vill se en förändring, komma ihåg vem som är den verkliga fienden. Vända våra blickar uppåt och fokusera på att förstöra de osynliga barriärer, det system som skapar problemen från första början. Fokusera främst på de makthavare som upprätthåller dem istället för de individer som bara är spelpjäser i ett riggat spel.

Taggad

Arbetssamhället del 3. Kvinnor och jämställdhet.

Fortsättning på föregående inlägg
Arbetsamhället del 1
Arbetsamhället del 2

När det kommer till frågan om jämställdhet och kvinnor inom arbetsamhället så kan jag urskilja två vanliga synsätt att förhålla sig till arbetsamhället inom den feministiska diskursen. Det är ju trots allt så att kvinnor som grupp generellt ägnar sig åt lägre andel lönearbete än män vilket på ett sätt kan upplevas som att det finns olika sätt för kvinnor respektive män att förhålla sig till förväntningar avseende arbete.

Den första är kanske den absolut vanligaste uppfattningen inom dagens feminism och skulle kunna beskrivas som att kvinnor bör anpassa sig till den manliga normen för lönearbete eftersom att i vårt samhälle, där yrke och lön kan sägas definiera en människas status och maktposition, så kan kvinnors lägre arbetsinsats i det offentliga ses som en orsak till (eller ett resultat av) kvinnors generella underordning. Därför blir det enligt det här synsättet viktigt att uppmana kvinnor att inte stanna kvar i hemmen för länge, att till exempel kräva rätten till heltid samt uppmana kvinnor att inte välja det förtryckande hemmafrulivet. Utifrån dagens arbetsamhälle är det såklart en fullt rimlig analys att ett lägre deltagande på arbetsmarknaden skapar negativa konsekvenser för kvinnor som grupp. Men det är också att acceptera det nuvarande systemet samt synen på arbete som definitiv och omöjlig att förändra.

Det andra synsättet är lite ovanligare men dyker då och då upp i feministiska diskussioner och är ett något mer arbetskritiskt synsätt som ibland (men inte alltid) kombineras med en särartsfeministisk prägel. Det innebär ett ifrågasättande av varför kvinnor bör anpassa sig till den manliga normen kring lönearbete samt en vilja att upphöja statusen för det arbete som utförs i hemmet så som hushållsarbete men kanske framförallt det sociala och känslomässiga arbetet i relation till familjemedlemmar. ”Varför anses det bättre att arbeta mycket istället för att vårda relationen till sina barn? Varför ska kvinnor tvingas ut i ett stressigt arbetsliv?” kan det till exempel låta (och ofta brukar barnens behov av kortare dagar på förskolan tas upp för att styrka argumentet). Jag anser personligen att det visserligen finns vissa goda poänger i resonemanget, men när det kommer till att lösa frågan om likvärdig ekonomisk och politisk makt så finns där oftast ingen djupgående analys.

Jag skulle istället vilja föreslå en tredje väg mellan dessa två uppfattningar. En väg där vi gör en grundläggande förändring av samhällets syn på arbete och istället strävar efter kortare arbetstid för alla människor men med full lön. Att arbeta 40 timmar i veckan skulle kunna ses som övertid istället för standard. Det skulle lösa problemet med att kvinnor så ofta arbetar mindre för att ha tid med sin familj men förlorar ekonomiskt på det, det skulle minska tiden för barn på förskolan och ge även män möjlighet att tillbringa mer tid med familjen och att ta ansvar för hemmet. Det skulle även lyfta bort lite av den individualistiska och medelklass-normativa dubbelbestraffningen av kvinnor som antingen anses arbeta för mycket (”tänk på barnen!”) eller för lite (”och du ska kalla dig feminist!”).

Jag är mer priviligerad än många män.

Intersektionalitet är en intressant och viktig analysmetod för att förstå hur olika maktstrukturer samverkar. Men jag kan ibland känna irritation över hur den intersektionella analysen används. Inte som ett sätt att analysera hur en människa påverkas av olika maktstrukturer utan istället har det blivit ett verktyg för att påpeka vilka som är MEST förtryckta där kön inom den intersektionella feminismen verkar anses som det viktigaste och mest grundläggande maktordningen i samhället. Det kan se ut som så att feminister först fastslår att män är överordnade kvinnor och sen använder intersektionalitet för att fastslå att till exempel ickevita kvinnor är underordnade vita kvinnor. Detta är visserligen inte en felaktig slutsats men problemet är att det främst är vissa maktpositioner som får jämföras inom den feministiska diskursen för att bilden av könsmaktsordningen som den mest grundläggande maktordningen inte ska ifrågasättas.

Missförstå inte, jag ifrågasätter inte könsmaktsordningen i sig. Jämför vi en man och en kvinna med samma sociala, rasliga, ekonomiska och funktionella position så har mannen ofta ett övertag som kvinnan inte har. Mannen tas mer på allvar, blir lyssnad på i högre utsträckning, får oftast högre lön etc. Men jag har märkt att det finns en stark benägenhet att inom feminismen, även den del som kallar sig intersektionell, inte våga jämföra män och kvinnors maktposition där andra maktpositioner ger kvinnan ett övertag mot mannen. Jag är ju själv feminist och ser personligen inga problem att kombinera mitt varande av feminist med att även erkänna att jag som kvinna inte är underordnad alla män. Jag har många privilegier, jag är vit och från en medelklassbakgrund, har läst på universitetet, har inga synliga funktionshinder och jag har människor som backar upp mig socialt eller ekonomiskt om det behövs. Jag kan se att det finns många män som har det betydligt värre än jag, personer som blir sämre behandlade på grund av sin etnicitet, klasstillhörighet eller funktionshinder än vad jag blir på grund av mitt kön.

Könsorättvisor finns, och de drabbar fortfarande kvinnor hårdast, men de är inte de enda orättvisan i det här samhället, eller ens den värsta. Att födas som kvinna inom överklassen kommer ge dig betydligt mer fördelar än en man uppvuxen under fattiga förhållanden och som är rullstolsburen med Cerebral Pares. Att vara man ger dig inte immunitet mot orättvisor och förtryck, inte ens att vara ”vit cisman”. Därför kan jag känna en viss irritation mot när vita kvinnor från medelklassen ska provocera med hur de ”hatar män” och sen ursäktar det med att ”män förtrycker mig”. Inte på det sättet att jag tycker synd om män som får utstå hat, jag menar, de kan ju helt enkelt låta bli att umgås med sk ”manshatare” om de tycker det känns jobbigt att höra. Och jag har helt klart förståelse för folk som uttrycker hat mot en överordnad grupp i ren frustration. Men när frustrationen övergår till att bli ett slagord, en provokation, mer än bara ren frustration över privilegierade typer som inte förstår att de är privilegierade eller som använder sina privilegier för att bete sig som as. Ja då känns det ofta bara jävligt omedvetet och hycklande.

Ett tydligt exempel på detta är den nu nedlagda sidan ”Vita kränkta män” som började som en sida med syfte att skratta åt vita män som blev upprörda över att feministiska och antirasistiska frågor fick utrymme och/eller var uppenbart sexistiska och rasistiska. Men som slutade i att stora grupper satt och skrattade åt ”outbildade män från landet som inte kunde stava ordentligt”. En sida som var tänkt att skratta åt överpriviligerade gruppers missnöje blev istället en sida som använde sig av såväl klassförakt som abelism för att så att säga ”sparka uppåt”. Där högskoleutbildade stadsmänniskor kunde känna sig lite bättre med sig själva för att de inte var sådana där outbildade tölpar och dessutom hålla kvar vid en självbild där de stod på ”den svages sida”.

Det känns nästan löjligt att behöva påpeka, och får mig nästan att känna mig som en uppretad ”jämställdist”. Men män kan också vara underpriviligerade även i jämförelse med många kvinnor, inte så ofta i egenskap av män kanske, men i egenskap av att tillhöra andra underprivilegierade grupper.

Arbetssamhället del 2. Problemet med ökad tillväxt och ”medveten konsumtion”.

Fortsättning på första inlägget om arbetssamhället.

Vissa kritiker skulle förmodligen säga något i stil med att ”Men alla arbeten som skapar intäkter är bra eftersom det skapar välstånd i samhället. Om det ger jobb ger det människor möjlighet att tjäna pengar som de kan spendera, vilket ökar tillväxten och samhället kan därför blomstra”. Det finns dock flera problem med detta.

Ett samhälle med en ständigt ökande tillväxt bygger på att människor ständigt måste öka sin konsumtion, det vill säga de måste köpa mer prylar. Detta leder till att det enligt marknadslogik blir helt rimligt att skapa produkter som är gjorda för att gå sönder efter ett litet tag så att konsumenterna måste köpa nytt. Ett annat välkänt knep för att öka konsumtionen är att låta produkter bli ”omoderna” genom att ändra på designen på de nya produkterna så att vi upplever den äldre varan som ful och gammalmodig efter ett litet tag, även om den fungerar lika bra till sitt ändamål som innan. Mobiltelefoner och annan elektronik upplevs efter ett tag som långsam och seg på grund av att mjukvaran (appar, program, spel etc) kräver mer än vad de äldre modellerna klarar av. Vi har alltså ett samhälle där den inre logiken för att skapa välstånd kräver att vi utvecklar saker som inte håller eller som skapas för att försämras med tiden. Det här resulterar givetvis i en enorm påfrestning för miljön. Inte nog med att det skapat sopberg, ökat antal giftiga ämnen som går ut i naturen och så vidare utan det är även ett enormt slöseri av naturresurser som används för att skapa allt fler produkter i takt med konsumtionens ökning. Vi har bara en jord med ändliga resurser, därför blir en evig tillväxt genom ständigt stigande konsumtion en omöjlig ekvation. Resultatet blir inte främst en ökad levnadsstandard i form av nya och bättre produkter utan ett samhälle där behov vi inte visste att vi hade måste skapas för att ständigt öka konsumtionen.

En vanlig kritik mot det så kallade konsumtionssamhället brukar gå ut på att uppmana individer att konsumera mindre för att på det sättet tära mindre på jordens resurser. Att hellre köpa en lite dyrare men hållbara varor, handla ekologiskt och återanvända i högre utsträckning. Problemet med det är att vi börjar i fel ände och glömmer bort att hela samhället och det ekonomiska systemet bygger på att människor konsumerar. Ska vi förändra konsumtionssamhället måste vi förändra det i grunden. Enskilda individer kan inte heller hindra den överproduktion av varor som skapar sopberg och överanvändning av naturresurser. Idén om medveten konsumtion och konsumentmakt som viktigaste vapen emot miljöpåfrestningarna är en i grunden liberal individfokuserad idé som lägger ansvaret på företagens utsläpp på konsumenterna istället för tja, helt enkelt på företagen som orsakar miljöproblemen.

Grundidén om arbetssamhällets skapande av välstånd genom Arbete > Konsumtion > Tillväxt > Nya jobb > Arbete är i grunden problematisk på flera plan. Och lösningen kan inte främst uppnås genom individuella livsval.

Rätten till ett värdigt liv.

Äldreomsorg har inte varit ett prioriterat politiskt område i min värld fram tills nyligen. Kanske för att jag fortfarande är relativt ung och varken har föräldrar eller morföräldrar som än så länge kommit i kontakt med den ofta så kritiserade omsorgen för äldre. Men så började jag själv arbeta som biståndsbedömare för äldre inom den offentliga sektorn. En av de minst populära yrkena för socionomer (näst efter ekonomiskt bistånd). Jag skulle kunna skriva om vinster i välfärden och hur dessa leder till krav på ökad effektivitet (istället för större omsorg) men det vore lite att hyckla. Alla som har haft kontakt med äldrevården, oavsett som vårdtagare eller som anhörig vet att bristerna sträcker sig vidare än till de privata riskkapitalbolagen som håvar in skattepengar vilka borde gått till de som ska få omsorg. Missförstå mig inte, jag är helt emot vinstuttag i välfärden, men problemen inom vården finns även i den offentliga verksamheten. Inte för att offentlig verksamhet i sig behöver innebära låg standard, men ja, det är så det ser ut i dagsläget.

Jag tycker ofta om mitt jobb, jag får sitta på ett kontor och skriva utredningar på min dator. Har möjlighet att planera min egen tid, får ha samtal med människor som för det mesta är ganska trevliga och gör mitt bästa för att hjälpa dem i den mån jag kan. Men jag målas då och då ut som den elaka soc-kärringen, blir förminskad för min ålder, får höra både det ena och det andra om min förmåga att sköta mitt jobb . Det är nog inget en kommer ifrån som socialarbetare, även om jag också får mycket uppskattning från många så tar det såklart hårt varje gång, jag är trotts allt en människa med känslor som försöker balansera mina egna personliga värderingar med de politiska bestämmelser som ligger till grund för mitt yrke. Som tjänsteman i den offentliga sektorn har jag tydliga restriktioner för vad jag kan och inte kan göra. Jag skulle såklart vilja att jag kunde vara mer frikostig och ge de ansökande inte bara den yttersta hjälp de behöver utan även med marginal för att också kunna leva ett värdigt liv. Men många gånger skulle ett sådant beslut innebära tjänstefel, och i förlängningen, att jag förlorar mitt jobb.

Jag tycker såklart många gånger att det är för jävligt hur vi förväntas arbeta. Med nedbantade standardtider för service och personlig omsorg, stressade hemtjänstarbetare som måste springa från vårdtagare till vårdtagare samt krav på att vara så pass dålig att stora hemtjänstinsatser inte längre räcker till innan en kan få plats på ett äldreboende (undantag för om du har råd att bekosta det själv), vilket ofta innebär att stora problem i hemmet först måste uppstå innan de äldre kan få trygghet på en plats med personal dygnet runt.

Och då försöker jag ändå vara frikostig utifrån de ramar som finns.

Det gör mig ledsen att inte kunna bidra med mer, att inte kunna säga ”klart du kan få hjälp med detta!” oftare. Och jag kan känna att det är en sund reaktion från de anhöriga (för det är oftast de som är mest pådrivande) att ifrågasätta systemet och hur de äldre vars behov inte anses tillräckligt stort kan hamna mellan stolarna. Jag är ofta noga med att påpeka hur det handlar om politiska beslut uppifrån samt uppmana de argaste anhöriga till att engagera sig politiskt för att få till en förändring. Men det brukar sällan kommenteras, det är alltid budbäraren som blir skjuten först.

Så vilka är då oftast dessa människor som med emfas påpekar att ”Här har min mamma betalat skatt och skött sig i hela sitt liv, aldrig varit en belastning för samhället, har hon då inte RÄTT att få komma till ett boende om hon vill det?”. En skulle kunna tro att det är vurmare för det gamla svenska välfärdssystemet som så under lång tid har monterats ner, personer som alltid stått upp för ett bättre offentligt trygghetssystem för alla medborgare, som gladeligen betalar mer i skatt för att få möjlighet till en stor och bra offentlig sektor. Men nej. Och jag må vara något fördomsfull, men enligt min erfarenhet är de mest arga och upprörda människor personer som bor i stora villor i ”fina” områden och, förmodligen, röstar blått. Damer med smakfullt upplagd sminkning, rosa piké och pärlörhängen (för av någon anledning är det nästan bara kvinnorna som tar ansvaret för sina gamla mammor, pappor eller svärföräldrar i de bättre bemedlade områdena). När jag träffat människor från höghusområdet en bit därifrån är chansen för ett vänligt bemötande och tacksamhet för det lilla betydligt vanligare. Inte för att tacksamhet för det lilla är något som behöver vara bra, givetvis är det sunt att ifrågasätta. Men en kan ju tycka att personer som förmodligen (mina fördomar här) röstar blått inte är de som har störst rätt att bli förbannade när de möts av resultatet av skattesänkningspolitiken och New Public Management.

Jag önskar verkligen att vi kunde få en värdigare äldrevård. För mina vårdtagare, och för alla oss andra som någon dag blir äldres skull. Och jag önskar därför också att människor från alla samhällsklasser tittar upp ifrån sin bubbla och funderar på vilken politik de väljer att rösta in år efter år, innan de står där och undrar varför i helvete inte systemet fungerar bättre för deras gamla och sjuka anhöriga.