Månadsarkiv: juni 2014

Arbetssamhället del 1. Varför måste vi arbeta?

Sedan industrialismens införande så har samhället genom kapitalismens inbyggda sökande efter ökad vinst (profit) hos företagen skapat en strävan efter en allt mer ökad effektivisering av produktionen exempelvis genom att använda en maskin som utför det arbete som flera människor tidigare behövde utföra, maskiner som inte kräver någon lön eller behöver vila. Att effektivisera på detta sätt behöver inte vara något negativt i sig, tvärtom kan det leda till många positiva saker för samhället, farliga och slitsamma (men nödvändiga) yrken kan utföras på ett för människor säkrare sätt, våra liv blir mer bekväma och det frigör tid och kan skapa ett ökat välstånd. Men effektivisering i profitens namn ger många negativa effekter. Ett exempel är att då effektiviseringen innebär att ett färre antal människor kan utföra samma jobb som flera personer tidigare gjorde resulterar det i att för att effektiviseringen ska skapa ökad vinst så måste människor sparkas ifrån sina arbeten och många hamnar därför i arbetslöshet. Arbetslöshet kan alltså skapas på grund av kapitalismens inneboende logik att öka sina vinster för minsta möjliga utgifter i form av t.ex. löner till anställda. På så sätt kan vi leva i ett samhälle där utvecklingen ständigt går framåt och där företag tar ut ökad vinst men där arbetslösheten trots det (eller kanske snarare på grund av det) ständigt ökar. Men är arbetslöshet verkligen ett problem annat i ett arbetssamhälle byggt på idén om att alla måste arbeta, kanske någon undrar. Det är väl vi som bestämt att alla människor måste arbeta för att förtjäna sitt uppehälle?

För det första, i alla typer av samhällssystem kommer det att behövas människor som arbetar, även om vi skulle automatisera en mycket stor del av produktionen genom maskiner eller robotar så kommer det alltid att behövas människor som uppfinner, bygger, utvecklar och underhåller dessa maskiner samt såklart de typer av yrken som aldrig kommer att kunna ersättas av en maskin. En framtid där ingen arbetar är således något som ligger långt bort. Att vi delar på de arbeten som behöver utföras är i min mening en rättvis och rimlig idé. Jag är ett stort fan av det marxistiska uttrycket ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. För att upprätthålla ett samhälle där arbeten behöver utföras krävs alltså någon form av samhälle där människor (det vill säga de som har den psykiska och fysiska kapaciteten) uppmanas till att utföra sagda arbete.

Problemet med dagens arbetssamhälle är att det inte utgår ifrån vad som behövs göras och sedan ser till hur befolkningen har möjlighet att bidra till detta. Istället utgår det ifrån en given ram: Alla ska arbeta 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan och om inte tillräckligt med arbete finns för att fylla ”behovet” av arbete för alla människor så ska arbete ”skapas” för att fylla detta behov. Arbete som alltså tidigare handlade om en uppgift som behövde utföras där människan gick till arbetet för att utföra sagda uppgift handlar i dagsläget till stor del om att arbetet ska finnas där för människan för att fylla ett behov hos människan att känna sig behövd, att ha en mening i tillvaron och att tjäna pengar för att kunna leva (åtminstone verkar det så utifrån hur diskussionen kring behovet av arbete förs). Det blir därför rimligt enligt nuvarande arbetspolitik att ”skapa” arbete för människans skull, även om det så är något lika meningslöst som att gräva ett hål för att fylla igen det igen. Eller starta en fabrik som tillverkar meningslösa plastprodukter. Att ”skapa jobb” anses alltså ha ett egenvärde nästan oavsett på vilket sätt det görs och utifrån vilket (verkligt eller påhittat) behov. Idén om att låta ökad effektivisering resultera i mer fritid för alla att utveckla sig själv, odla sina relationer, ägna sig åt konstnärligt skapande eller vila istället för att resultera i ökad arbetslöshet som därefter måste skapas bort genom mer arbete är dock tyvärr ännu inte en stor fråga i modern politik.

Feminismen, en medelklassrörelse?

Feminismen har nästan alltid till stor del varit en rörelse för medelklassens kvinnor. Ja, jag vet att det även har funnits en arbetarfeminism men på det stora hela uppstod den moderna feminismen bland den övre medelklassens kvinnor, det vill säga de som hade den rätta utbildningen och bakgrunden för att kunna ta sin plats i det offentliga utan att hindras av klassbundna problem som hur de skulle få mat på bordet och feminismen är fortfarande en rörelse som främst drivs för och av medelklassen.

När vi tittar på de frågor som feminismen idag driver (eller motsäger sig) med syfte att frigöra samt öka makten för framförallt kvinnor så påverkar dessa frågor kvinnor ifrån olika samhällsklasser på olika sätt vilket ofta lätt glöms bort inom feminismen där kvinnor ofta ses som en, mer eller mindre, homogen grupp med liknande intressen. Och eftersom medelklasskvinnan (såväl som den vita, cis och funktionsfullkomliga kvinnan) är den mest representerade gruppen inom dagens feminism så är det också hennes behov som får stå som modell för det feministiska bygget.

För att ta några exempel: En viktig feministisk fråga i det postmoderna samhället är frågan om kvinnors rätt till heltidsarbete och möjlighet till att göra karriär. Därför är frågor som likadelning av föräldraförsäkring en prioriterad fråga samtidigt som politiskt konservativa förslag likt sambeskattning för gifta par och lön till hemmavarande föräldrar frågor som feminismen motsätter sig eftersom de skulle resultera i att framförallt kvinnor skulle gå tillbaka till hemmen. Missförstå mig inte. Jag håller helt med den feministiska analysen av detta och är personligen för likadelning av föräldraledighet samt emot tidigare nämnda konservativa förslag. Men en bör vara medveten om hur dessa förslag påverkar olika samhällsklasser på olika sätt i ett samhälle med ökade klassklyftor såväl som ökad arbetslöshet.

En kvinna från medelklassen har förmodligen en större möjlighet att genom högre studier få ett utvecklande och relativt högavlönat arbete med möjlighet till att göra karriär ifall hon spelar sina kort rätt och delar ansvaret för eventuella barn med sin partner. En kvinna ifrån en lägre samhällsklass kan däremot ofta se fram emot ett arbetsliv i ett tungt och lågavlönat (deltids)arbete utan möjlighet att avancera på arbetsplatsen (om hon över huvud taget lyckas med att få ett jobb på dagens arbetsmarknad). Att den sistnämnda kvinnan är mer benägen att hellre falla tillbaka på den klassiska kvinnorollen och ta ökat ansvar för barn och familj om hon har möjlighet än att lägga tid och energi på arbete är inte speciellt konstigt eller svårt att sätta sig in i. Omvårdnaden av barn på heltid kan för många bli en källa till mening och utveckling i livet då det inte möjliggörs inom yrkeslivet, speciellt då det senare lämnar mycket att önska avseende lön och arbetsvillkor. Därför kommer hon också med större sannolikhet än medelklasskvinnan att lockas av de konservativa förslag som underlättar för familjer med en hemmavarande förälder som bland annat drivs av partier som KD och SD.

Detta är såklart ytterst tråkigt, men det motverkas inte bäst genom skambeläggande eller ökat tryck enbart kring dessa frågor. Vad som istället måste ske är att parallellt arbeta för en politik som minskar klassklyftorna och ökar möjligheterna även för de kvinnor som befinner sig längre ner på samhällsstegen. Förbättra arbetsvillkor och löner inom vård och omsorgsyrken samt ökar möjligheten för alla att utveckla sig och utbilda sig vidare. Att inte prata om klass inom feminismen eller att se sådana frågor som utanför den feministiska kampen resulterar bara i att feminismen fortsätter att vara en rörelse enbart för medelklassen. Det räcker därför inte med slagordet ”ingen klasskamp utan kvinnokamp” det måste även kompletteras med ”ingen kvinnokamp utan klasskamp”. Att som vissa feminister på vänsterkanten tro att klasskampen alltid kommer på köpet med feminismen blir bara en billig ursäkt till att blunda för klassfrågor.