Materialismen är inte mekanisk

Följande text var tänkt att bli publicerad på ett annat ställe redan i december 2016. Men då så aldrig blev fallet lägger jag istället upp det här. 

Den 13/12 skrev Linn Spross i ETC om klass, identitetspolitik och moral. Hon kritiserar den Marxistiska och materiella vänsterns analys om att Trump vann eftersom ”vänstern inte lyckades kanalisera missnöjet ” och kallar det allt för mekaniskt. Men att vänstern inte lyckats kanalisera missnöjet är inte en mekanisk förklaring, det pekar faktiskt på det viktiga i att ha en analys som kanaliserar vilket lägger vikt vid de idéer man framför. Spross skriver även om Historikern E P Thompson som hon menar skulle ha ansett att upplopp och uppror främst grundade sig i en inre moral om ett bättre samhälle.

Påståendet att upplopp först och främst utgår ifrån moral faller på sin egen orimlighet. För vem skulle starta uppror under goda och gynnsamma förhållanden? Vem skulle gå ut på gatan och kräva bröd om behovet av bröd var tillgodosett? På det sättet är det materiella grundläggande.

Få säger moral och ideologi inte spelar någon roll, varje tänkande Marxist erkänner att basen (det ekonomiska) och överbyggnaden (värderingar och moral) förhåller sig dialektiskt, det vill säga med en ömsesidig påverkan av varandra. Men Spross gör här samma misstag som hon anklagar andra för men tvärtom, hon lägger en allt för stor vikt vid just moral som förändrande kraft och avvisar materiella förklaringar som allt för mekaniska. Problemet är även att hon helt missförstår den materiella vänsterns analys. Det handlar inte om att moral och värderingar inte spelar någon roll. Det handlar om att fokuset inte främst kan ligga där, att sitta på sina höga hästar och kritisera människors moral om man samtidigt ignorerar materiella förhållanden.

En av de absolut värsta samhällsgrupper jag vet är den självgoda medelklassen. De som tror att ”värdegrundsarbete” kommer lösa de flesta problem. Som tycker att alla borde handla ekologiskt, som klär barnen i Polarn o pyret och skickar dem på föräldrakooperativa förskolan med särskild inriktning.

Den självgoda medelklassen är på vissa sätt värre än de som röstar på Trump och SD. För om de nu har en så hög moral som de påstår så borde de faktiskt veta bättre. De har gått på universitetet och talar fint om privilegier men ser inte sina egna, förstår inte sitt egna kulturella kapital eller att deras fina utbildning och ”goda moral” har en socioekonomisk bakgrund. De säger att vi måste förstå att alla människor inte har samma förutsättningar men skrattar hånfullt när politiska motståndare stavar dåligt. De tycker att världen hade varit en så mycket bättre plats om alla bara var som dem, gjorde som dem och tänkte som dem. Men deras position är starkt kopplad till just klassbakgrund. De säger sig ha hjärtat till vänster men deras ideologiska grund är den liberala om idéernas bärande betydelse för samhällsutvecklingen. De ser inte problemen med arbetslöshet, utanförskap och dåliga villkor för de upplever dem inte själva.

Kritiken av fokuset på moral inom vänstern handlar också om det, att det ofta leder till en nedlåtande och självgod attityd när klassanalysen saknas. När vi säger ”vi måste prata mer om klass och mindre om god moral” så handlar det inte om att värderingar inte påverkar eller spelar någon roll. Genom alla tider så har människor som från början inte varit politiskt intresserade radikaliserats och börjat ta ställning när det väl gäller. När levnadsstandarden sänkts och socioekonomiska problem ökat i samhället. De har ibland gått till vänster och ibland till höger, det reaktionära och konservativa. När vänstern inte varit närvarande, eller när vänstern finns men bara inkluderar och tilltalar den medvetna akademiska medelklassen med ”rätt moral” så har de gått åt höger. Det är därför människor nu säger ”Sluta fokusera på människors moral! Börja prata mer om klass och materiella livsvillkors påverkan!”. För moralismen slår ofta som hårdast mot arbetarklassen, de utan högskolepoäng, de som inte har rätt språk och rätt socialt kapital. Som inte läst Foucault eller Butler. Det är inte att ha en mekanisk syn på samhället, tvärtom pekar vi på att erbjuda människor en annan ideologisk förklaring till samhällsproblemen än den annars växande rasistiska och sexistiska. På det dialektiska förhållandet mellan materiella faktorer och idéer. Istället för att peka ut folk som moraliskt förkastade vill vi ha dem med på tåget, bekräfta deras oro som legitim men lägga om fokuset till den politiska och ekonomiska makten istället för att göra syndabockar av andra utsatta grupper. Att förklara människors röster på konservativa och reaktionära partier enbart med att de har fel moral ger inga lösningar eller svar på hur vi når förändring, hur vi når dem och får dem att lyssna. Det är att gotta sig i sin egen förmåga till ”rätt värderingar”.  

Med rasism som förklaringsmodell

Okej, så Trump. Jag har känt en slags trötthet inför det amerikanska valet. Inte minst med tanke på hur dåliga de bägge kandidaterna varit och den allmänt tröttsamma debatten om ”lika goda kålsupare” vs ”the lesser evil” som rasat inom vänstern.

Men nu är valet över och många ställer sig frågan hur en fullständigt galen rasist och sexist kunde få titeln som ofta beskrivs som ”världens mäktigaste man”. En hel del har menat på att orsaken enbart beror på rasism och sexism och anklagar friskt alla som kommer med andra förklaringsmodeller för att gulla med rasister och ursäkta sexister med mera. Det är (påstår de) för att folk är sexister som fler inte röstade på Clinton, inte på grund av hennes åsikter. Det är för att folk är rasister som de röstade på Trump, inte för att han är en karismatisk ledare med enkla (men felaktiga) lösningar på verkliga samhällsproblem.

Men innan jag ger min bild av det hela så vill jag bara påpeka att det självklart inte finns en enskild enkel förklaring. Det är en komplex fråga med flera komplexa svar.

För det första så kan vi börja att analysera Trumps valseger på samma sätt som vi brukar analyserar fascism och nazism. För visst är det så att Trump har använt sig av rasistiska utspel för att locka sympatisörer. Rasismen spelar en stor roll i frågan, men kanske inte på det sättet som många tror där det stora problemet beskrivs som att folk tycker fel, är elaka eller inte förstår bättre.

trump-01

Den fascistiska ideologin bygger på drömmen om ett å ena sidan socialt auktoritärt, å andra sidan ekonomiskt liberalt samhälle med konservativa värderingar och hierarkier fast med en stark sammanhållning och utan inbördes konflikter. De vill helt enkelt ha det omöjliga. Ett klassamhälle utan klasskonflikter, ett samhälle med fasta roller för män och kvinnor utan feministiskt ifrågasättande. Det är dock en omöjlighet. I ett hierarkiskt, kapitalistiskt samhälle så är intressekonflikterna inbyggda i grunden. För att skapa enighet så måste det till en gemensam utomstående fiende. Någon som kan symbolisera allt det vi oroar oss för i vardagen. Som arbetslöshet, ekonomiska kriser, sjukdom, dåliga arbetsvillkor eller kriminalitet och våld. Det är där som rasismen har sin funktion i den fascistiska ideologin. Genom att placera rädslan och oron inför samhällsproblem på en yttre grupp, som exempelvis judar eller muslimer, och framställa dem som hotet mot det övriga samhället så kan sammanhållning över klassgränser och mellan kön upprätthållas.

Samtidigt så ger rasismen en förklaring till de som söker enkla svar på problem i deras vardag i samband med exempelvis ökande klassklyftor, ekonomiska kriser och andra problem som är inbyggda i systemet. Särskilt när vänstern är svag eller obefintlig och inte är närvarande för en alternativ förklaringsmodell eller ger möjlighet att erbjuda andra lösningar. USA passar väl in på den beskrivningen. Där finns en ide om den ”amerikanska drömmen” men klassklyftorna är samtidigt större än någonsin och i något annat västerland och såväl vänsterns inflytande som fackets makt är nästintill obefintligt. Att en person som Trump skulle segla in och plocka upp makten är inte överraskande.

Men sen bör vi vara medvetna om att en person som röstar brunt eller på andra sätt stödjer fascister inte är dömd till att för alltid stödja fascister. Även om det är enkelt och smickrande att avfärda hen som ett hopplöst fall som aldrig kommer bli lika upplyst som du själv så är det inte bara en skadlig och felaktig föreställning utan dessutom rätt osympatiskt.

Sen har vi den andra orsaken till utfallet, och det var att demokraterna valde en rent utsagt dålig kandidat. Demokraterna har en stor del av sin väljarbas bland fattiga latino och afroamerikaner. Det vill säga samma grupper som i stor utsträckning inte går och röstar vilket gör dem till en väldigt viktig grupp när det kommer till utfallet, inte minst för att valdeltagandet överlag är så lågt. Barack Obama lyckades just genom att tilltala de grupperna till att faktiskt gå och rösta. Men Clinton var helt enkelt en person som inte engagerade tillräckligt för att locka de svårlockade. Att hon var omåttligt opopulär och att en högerdemokrat utan någon hoppingivande politik var något av det sämsta valet mot en person som Trump hindrade inte Demokraterna från att välja henne för att slippa ”socialisten” Sanders vilken hade en betydligt mer entusiastisk beundrarskara än Clinton. En sådan skara är något som hade varit till fördel när man möter en galen populist. Överlag är det ett lågt valdeltagande och betydligt mer krångligt att rösta än i Sverige.

14991910_2154110348148221_1037062875215344549_n

Allt som allt är det att göra saker mycket enkelt för sig att lägga förklaringen till Trumps seger enbart på människors rasism. Dessutom gör den förklaringen det nästintill omöjligt att göra något åt saken. För det är betydligt enklare att föra fram andra förklaringar och andra lösningar på samhällsproblem än de rasistiska sådana för att på så vis vinna över människor än det är att utan egna idéer och förklaringar, i ett samhälle med många sociala problem säga till folk att bara sluta vara rasister. Personer som enbart kommer med förklaringen att ”det beror bara på rasism” har sällan några förslag på hur det ska motverkas. Men först när vi har en alternativ analys och lösning och inte är rädda för att ge människor en andra chans att tänka om så kan vi framgångsrikt motverka fascismens rasistiska delar och då faller den som ett korthus.

Med kroppen som vara, en marxistisk analys av sexköp.

”Det som för kvinnan är en förbrytelse och drar med sig svåra lagliga och samhälleliga följder, det gäller för mannen som ärofullt eller åtminstone i värsta fall som en lätt moralisk fläck, som man bär med nöje. Men ju mer den nedärvda hetärismen i vår tid tack vare den kapitalistiska varuproduktionen förändras och anpassas till denna, ju mer den förvandlas till ohöljd prostitution, desto mer demoraliserande verkar den.”

”Nu går vi mot en samhällelig omvälvning, där monogamins hittillsvarande ekonomiska grundvalar lika säkert kommer att försvinna som dess komplettering, prostitutionen. Monogamin uppstod genom att större rikedomar koncentrerades i en enda hand – nämligen mannens – och ur behovet att låta dessa rikedomar gå i arv till denna mans barn och ingen annans. För detta var kvinnans monogami erforderlig men inte mannens, så att denna kvinnans monogami alls inte stod i vägen för mannens öppna eller dolda polygami.”

– Friedrich Engels

 

Anledningen till att jag skriver den här texten är att jag nyligen hamnade mitt i en diskussion om sexköp startad av en person vars ingång i frågan var att sexköp bör avkriminaliseras enbart utifrån argumentet att ”oavsett om man ser sexsäljare som offer eller som individer som själva valt sitt yrke så är förbudet mot sexköp stigmatiserande för de som är i branschen”. Det går självklart att argumentera emot det här på många sätt, som det faktum att laglig prostitution även ökar den olagliga prostitutionen, det vill säga barnprostitution och annan prostitution där olika grader av tvång är inblandad. Dessutom ökar efterfrågan och tillgången vid en avkriminalisering och det faktum att sexindustrin för den stora majoriteten som är del av den är destruktiv och rent av farlig på grund av de män som väljer att köpa andras kroppar inte alltid beter sig särskilt bra, då olika former av våld och tvång är vanligt förekommande, så resulterar det i mer problem än det löser att göra sexköp legaliserat eller avkriminaliserat. Detta var även något jag påpekade, men istället för att bemöta argumentet så hängde prostitutionsliberalerna upp sig på en enda formulering: ”att köpa andras kroppar”. Att prata om köpande och säljande av kroppar menade de var ett (för de som säljer sex) stigmatiserande språkbruk vilket inte borde användas. Ja, jag har hört argumentet tidigare. Men den här gången fick det mig att tänka kring uttrycket och varför jag ser det som en korrekt beskrivning av vad det egentligen handlar om.

För att ta en snabb genomgång av marxismens syn på varor inom det kapitalistiska systemet samt begreppet ”varufetischism” kan man lite förenklat förklara det som att ett objekt blir till en vara genom mänskligt arbete samt då det ges ett ekonomiskt värde när de säljs på en marknad bland andra varor.
Ordet ”fetischism” i sammanhanget härstammar ifrån den religiösa betydelsen av fetischer snarare än den sexuella vilken visserligen också den har sitt ursprung därifrån. När ett träd står i skogen är det bara ett träd, men genom mänsklig arbetskraft skapas ett användbart ting, exempelvis en trästol som får ett givet värde när den säljs på en marknad. Det blir en vara och genom att vi värderar varan på marknaden gör vi den till en fetisch, det vill säga den får ett värde i egenskap av en vara som det inte hade när det var ett träd som stod ute i skogen.

Bild tagen från bloggen "Sälj grej med tjej".

Bild tagen från bloggen ”Sälj grej med tjej”.

Låt oss nu gå tillbaka till sexindustrin, prostitution och diskussionen kring försäljning och köp av mänskliga kroppar. Vi är väl alla bekanta med den feministiska diskussionen om objektifiering av kvinnokroppen. Genom bland annat reklam (som uttrycket ”sälj grej med tjej” där kvinnors kroppar i reklam för andra varor framställs lika mycket som varor som det som i verkligheten säljs) och porrindustrin framställs en specifik kvinnokropp som önskvärd och eftertraktad och kan på så vis sägas fetischeras som ett objekt på samma vis som andra varor på den kapitalistiska marknaden. Det är oftast en viss typ av kvinnokropp, smal och fast med medelstora till stora bröst och ett ungdomligt utseende. En kropp vi ska vilja ha eller vilja vara intima med och vår önskan till det används också för att sälja andra varor. Även mäns kroppar har på ett liknande sätt allt mer börjat objektifieras och därmed framställas som varor, något som har en längre tradition i manligt homosexuella kretsar där mäns kroppar objektifierats på ett liknande sätt som kvinnors även tidigare.
Jag skulle även kunna nämna hur transkvinnors kroppar i högre grad objektifierats och sexualiserats inom exempelvis porren. Bland annat genom benämningen ”shemale” som används nästan uteslutande vid feticherande av en specifik sorts kropp.

Så på vilket sätt är det då denna vara, detta objekt som kvinnor och även mäns kroppar blivit när sex säljs och köps? Prostitutionsliberaler menar ofta att det är ”sexuella tjänster” det handlar om och inte försäljning av kroppar. Jag menar att ”sälja sin kropp” (eller egentligen att sälja tillgång till kroppen) är en bättre beskrivning av vad det handlar om. Om sexköp främst skulle vara en tjänst så torde det vara så att den allra mest erfarna sexsäljaren som är mest duktig på att utföra nämnda tjänst också är den mest eftertraktade. Så är dock inte fallet. Vid studier av de många sidor på nätet dit män (för det är främst män) söker sig för att köpa sex är det framförallt unga människor som är de mest eftertraktade. Oavsett om det är kvinnor (flickor) eller män (pojkar) som eftersöks så är det unga fasta kroppar som är allra mest eftertraktade. Inte sällan underåriga tonåringar som torskar är beredda att betala mest för.

Vid en intervju med en man som planerar att köpa sex i radioprogrammet ”Ligga med p3” så beskriver mannen själv orsaken till att han planerar en utlandsresa för att betala en betydligt yngre kvinna för en natt ihop med just det. Att det är en viss sorts kropp som framförallt innehas av kvinnor som är allt för unga för honom att komma nära på ett naturligt sätt som i vårt samhälle ständigt framställs som det mest eftertraktade. Något som långt innan mannen i fråga tänkt tanken att betala för sex gjorts till ett objekt, till en vara, i hans och alla vi andras medvetande. Där sexköpet i sig bara är det sista ledet i processen att varufiera den faktiska kroppen och inte bara dess arbetskraft inom det kapitalistiska systemet. Lägg därefter till medel och höginkomsttagar-mannens ekonomiska övertag vilket ger honom möjlighet att betala kvinnor eller unga män som innehar vad han önskar men som saknar samma ekonomiska förutsättningar.

Att sexindustrin gör människors kroppar till varor i större utsträckning än deras arbete till en tjänst är inte något elakt påhitt från så kallade ”sexnegativa” feminister och andra prostitutionskritiker. Det är en beskrivning av verkligheten. Oavsett vad vi än må tycka om det moraliska i handlingen att köpa sex så går det inte att komma ifrån hur den fysiska kroppen (och tillgången till den) blivit till en vara som säljs där kapitalism, varufetischism, maktrelationer och sexualitet möts.

Marxism för nybörjare (historiematerialism)

Jag och min vän Amra Bajric tänkte skriva en serie med inlägg om marxism. Syftet är att på ett klart och tydligt sätt förklara marxismen för oinsatta och nyfikna. Det här är första delen. 

Okej, så vad är det här med marxism egentligen? Nån gubbe på 1800-talet som hade idéer? Och varför är det relevant nu? Måste man läsa en massa böcker för att förstå?

För det första så är marxism mer än bara Marx, det finns en lång rad marxistiska tänkare från skilda delar av världen som har bidragit till marxismens framväxt. Marxism är inte heller enbart grunden till den moderna kommunismen utan en hel samhällsvetenskaplig teori.

Det är även lite av en (post)modern myt att marxismen bara handlar om klass.
Marxismen har bidragit till den moderna feminismens utveckling genom marxister som Engels, Kollontaj och Zetkin och till den svarta medborgarrättsrörelsen i USA som har haft stort inflytande på dagens antirasism genom kända marxister som Malcolm X och Angela Davis.

Radikalfeminismen har faktiskt sitt ursprung ur marxismens tidiga feministiska tänkare som grundlade iden om den borgerliga familjen och dess inneboende struktur som grunden för det moderna patriarkatet vilket senare också blivit grundstommen för den radikalfeministiska analysen. Marx vapendragare Friedrich Engels uttryckte redan på 1800-talet hur ”kvinnan var den första proletären” och hur hennes frigörelse måste ske genom att kapa äktenskapets bojor och göra kvinnan till en fullgod medborgare av samhället. Skillnaden mellan den tidiga marxistiska feminismen och den senare radikalfeministiska analysen är främst hur den marxistiska feminismen i större utsträckning betonar mansdominerad ekonomi och ägande som en viktig del och orsak i den patriarkala strukturen medan radikalfeminismen går djupare in på dess konsekvenser inom heterosexuella relationer.

Marx!

Men det allra mest grundläggande som man bör lära sig i fråga om marxism är
den historiematerialistiska analysen. Den ligger till grund för hela det marxistiska tänkandet.

Marx definierade historiematerialismen på så vis att det viktigaste för att förstå förändring i samhället under historien var genom att observera förändring i det materiella, det vill säga hur vi producerar livsnödvändigheter så som mat, boende, kläder och annat samt vem som äger produktionen av det samma och hur frukterna av den fördelas. I dagens samhälle så skulle vi kunna prata om ekonomi eftersom ägande av produktion och ekonomi är starkt sammankopplat i det kapitalistiska samhället.

Alltså, hur produktionen går till (genom jordbruk, hantverkare eller genom fabriker), vilka som äger tillgångar och produktion (om det är kungar, feodalherrar, kapitalister, staten eller kooperativ) och vilka som skapar tillgångar (tex arbetare, slavar, bönder eller maskiner etc) styr i sin tur hur samhället ser ut i övrigt när det kommer till vilken politik som förs, vilka lagar som stiftas och vilka idéer och ideologier som råder. Detta kallas bas (det materiella, produktion och ägande) och överbyggnad (samhällsstruktur och idéer/normer). Man kan alltså sammanfatta historiematerialismen med följande mening: ”Det är basen som styr överbyggnaden”. Eller för att använda mer moderna vänsteruttryck: Det ekonomiska systemet och fördelningen är det som påverkar och skapar samhällsstrukturer och normer. 

Motsatsen till detta tankesätt kallas för Idealism och kan beskrivas som iden om att det är de ”stora idéerna och tänkarna” som driver historien framåt. Kungar och furstar, filosofer och revolutionärer. Idealism har varit vanligt inom den liberala ideologin där man gärna förlitar sig på ideologer, idéer och samtal för samhällsförändring (minns ”vi måste ta debatten”). Inom den nutida vänstern har dock idealismen fått ett nytt fäste. Inte minst genom den stora betydelse som normer har fått som förklaring av och metod för samhällsförändringar. En stor del av den svenska vänstern av idag lägger stor tyngd vid att förändra språk, kultur och människors medvetande som huvudsaklig metod för förändring av samhället vilket kan jämföras med de kommunister som på Marx tid ansåg att samhället skulle förändras genom att uppfostra människor till goda socialister. Ett tydligt exempel på detta är den diskussion som förs bland aktivister på sociala medier där det läggs stor tyngd på vilka ord som bör användas eller inte samt vilka kulturyttringar som uttrycks och av vilka. Att se den typen av frågor som den viktigaste formen av förändringsmetod är en form av idealistisk historieskrivning,

Den historiska materialismen ställer sig emot detta tankesätt och menar på att förändringar i ägandet, fördelning, ekonomin och produktionen måste ske för att skapa ett bättre samhälle.

Därmed inte sagt att marxismen inte erkänner normer som något förekommande och påverkande. Den italienska marxisten Antonio Gramsci (som levde och tillfångatogs under den italienska fascismen under Mussolini) myntade begreppet kulturell hegemoni vilket syftar på hur de härskande grupperna i samhället inte bara upprätthåller sin makt och sitt ägande av samhällets resurser genom statsapparaten och våldsmonopol utan även genom att sprida kultur, värdenormer och gemensam samhällsideologi som legitimerar det rådande styret och som medborgarna kan godta för att inte ifrågasätta det rådande systemet. Inom det kapitalistiska systemet kan den liberala ideologin som förordnar individualism och iden om att ”var människa är sin egen lyckas smed” betecknas som en del av den kulturella hegemonin. Att en politisk klass skapar hegemoni betyder för Gramsci att den lyckats få de andra samhällsklasserna att acceptera dess moral, dess politiska och kulturella värderingar vilket resulterar i att de behöver använda mindre av andra sorters maktmedel. Gramsci påtalade de små kulturella skillnadernas betydelse och hur bas och överbyggnad, ekonomi och kultur påverkade varandra växelvis.

Med det sagt är Gramsci inte för den sakens skull att beteckna som en idealist då han fortfarande menade att det är genom medvetandegörandet av historien, hur samhället är uppbyggt och hur dess ideologi skapats som folket kan göra motstånd och förändra den ekonomiska basen och därigenom ges makt. Han menade att hegemonin var nödvändig för att upprätthålla ett styre men att styret fortfarande byggde på ägandet och kontroll av resurser, inte att idéer och kulturen i sig styrde utvecklingen fritt från den ekonomiska basen.

Det som är intressant med marxismen och den historiska materialismen trots att den är så gammal är att den går att applicera på det nutida samhället och på andra kontexter än det samhälle då den kom till. Det är inte svårt att analysera hur materiella faktorer i samhället har påverkat politik, strukturer och idéer. Därför är det fortfarande en viktig teori i vår tid.

Den svenska marxisten Nina Björk pratade nyligen i god morgon världen i P1 om historiematerialism och hur vänstern och högern tycks ha bytt synsätt i fråga om vad som förändrar samhället. Lyssna gärna här.

Hon vill höja din hyra och sänka din lön men hon är i alla fall feminist.

Jag har tänkt att jag skulle skriva det här inlägget ett tag. Det hela började med att artisten och aktivisten Maxida Märak skrev en text på politism med namnet ”Vi måste vilja få folk på vår sida”. I korthet så handlar det om att hon, i egenskap av offentlig person med ”hjärtat till vänster” blivit kritiserad för att ha svikit sina ideal och umgåtts med bland annat Alice Bah Kuhnke (MP) och Birgitta Ohlsson (L) varav hon försvarar detta.

”Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.”

resize

Birgitta Ohlsson (L)

Syftet med den här texten är inte att attackera Märaks analys som sådan, jag vill däremot analysera hennes ställningstagande. Jag undrar hur det kommer sig att frågan om klass och ekonomisk fördelning alltid tycks komma så långt ner i prioriteringslistan när det kommer till frågor kring utsatthet och social justice? Hur kommer det sig att personer med ”hjärtat till vänster” tar idolbilder av personer från högern och lägger ut på instagram? Jag säger inte att man inte kan prata med eller till och med umgås med personer med andra åsikter, men det fascinerar mig hur olika många inom vänstern verkar reagera på åsikten ”Feminism behövs inte, kvinnor får väl bara kämpa lite mer!” jämfört med ”Att arbeta för ekonomisk fördelning ska vi inte göra, folk får väl bara kämpa lite mer!” och då att det senare anses mer okej än den första. Vad beror det på?

Strax efter artikeln i Politism blev jag varse om en text av Frank Baude i Proletären som uttrycker en motsatt ståndpunkt.

För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.

– För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen.

Jag kan väl säga så mycket att jag inte håller med Baude. Hans analys är dock lik Märaks på det sättet att han prioriterar en viss fråga över andra. Skillnaden är väl att han är öppen och ärlig med det. En annan skillnad är att betydligt fler av dagens unga aktivister kommer att lyssna på Märak än på Baude. Att kritisera honom här känns därmed lite som att slå in en öppen dörr. Men diskrepansen mellan de bägge synliggör den sk ”radikalismens” förändring. För vi ser allt mer hur aktivismen från vänsterhåll handlar om skalan mellan kulturkonservatismen och kulturradikalismen snarare än ekonomisk rättvisa. Där det är vi mot de konservativa och där ekonomisk höger/vänster inte anses så viktigt. Där feminism och antirasism etc alltid är viktigare, det vill säga lite som Baude, fast tvärtom.

Ett försök att placera ut partier på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Ett försök att placera ut partier samt Baude på en politisk kompass som inkluderar skalan Kulturradikalism-kulturkonservatism.

Min kritik mot Märak handlar inte bara om att hon verkar bortprioritera klassfrågan utan kanske vad det resulterar i. För i grundantagandet så håller jag med henne, vi måste försöka få folk på vår sida! Det handlar dock inte främst om politiker. För ja, jag håller även till viss del med Baude om vilka som vi ska få på vår sida. Det handlar inte om höga politiker, de välbärgade och de välutbildade. Det handlar om alla de människor som idag är politiskt inaktiva, som inte vet vad de tycker, de som vi kanske inte håller med men som vi (kanske) kan övertyga. Och ja, det innebär även folk som röstat på SD. För hur kan vi kämpa mot SD utan att kämpa för att folk ska sympatisera med något annat istället?

Jag är feminist, just precis därför vill jag också övertyga de som idag ställer sig skeptiska till feminismens giltighet. Vanliga människor som inte är politiskt skolade och som inte sitter på höga positioner. Som den ensamstående tvåbarnsmamman som arbetar i vården och som tänker att feminism, det är väl sånt som lyckade kvinnor i media sysslar med, eller höga politiker som Birgitta Ohlsson.. Ja, ni ser min poäng.

Jag tror inte att de människor vi vill övertyga om feminismen och antirasismens giltighet kommer att övertygas genom Birgitta Ohlsson och andra högerfeministers fokus på lyckade kvinnor eller genom Annie Lööfs förslag om nedmontering av välfärden som ett sätt att bekosta flyktingmottagande. Det kommer tvärtemot leda till mer hat, hat mot flyktingar som i slutändan än en gång kommer att få skulden för politikernas beslut, hat mot feminister när fokus alltid är på de kända och lyckade och hat mot vänstern för att vi idoliserar feminister som varit med och genomfört politik vilken i stor utsträckning slagit mot de på klassamhällets botten. Hur tänkte vi att vi skulle nå ut med den feminismen och antirasismen? Vilka tänkte vi att vi vill nå ut till?

Det är därför jag anser att kampen mot kulturkonservatismen det vill säga rasism, antifeminism, hbtq-hat, SD med mera förlamas och utestänger FLER människor när vi prioriterar bort den ekonomiska vänster-högerskalan för att.. vadå? Bli bundis med Birgitta Ohlsson? Kampen mot rasism och antifeminism måste integreras med den för ekonomisk rättvisa, det går inte att som vänster tro att man kan föra dem avskilda från varandra. Sen kan man samarbeta med Ohlsson med flera i feministiska frågor där man råkar tycka lika. Men hon kommer aldrig kunna företräda min feminism.

Den goda medelklassen, den goda vänstern

Är en ”oberoende anständig” medelklass något att värna om? Om du frågar Malin Nauwerck så är den det. Hon har nämligen skrivit en artikel i tidningen flamman om nättiningen KIT som politiskt beskriver sig som just ”oberoende anständig” och som ofta publicerar opinionsbildande texter där de står upp för feminism och antirasism men aldrig tar ställning kring frågor om ekonomisk fördelning eller klassintressen.

Nauwerck skriver:

Det är rätt tydligt att det genom KIT skrivs fram en idealiserad, modern medelklassidentitet. Mellan ”Så gör du ditt eget smör” och ”Saker folk säger till läkare” bekräftas läsarnas världsbild genom lättlästa, fluffiga nyheter i den filterbubbla som rymmer en ”ung, urban och uppkopplad publik”

Den moderna medelklassidentiteten beskylls ofta för självupptagenhet och blindhet inför egna privilegier. Oavsett om det stämmer är i dagens läge en ”oberoende anständig” medelklass, en medelklass att värna om.

Att det är viktigt med feminism och antirasism och att ”anständighet” i dessa frågor är bra hoppas jag att de flesta förstår att jag håller med om.

Men att det räcker för att motverka hatet på nätet och andra delar av samhället ifrågasätter jag. Tvärtom så tror jag att den nya politiska skiljelinjen med ”konservativa” rasister och sexister på ena sidan och goda, snälla anständiga (medelklass) på andra, där just frågor kring klass och ekonomisk rättvisa inte anses viktig och där den ”goda” vänstern och de ”goda” liberalerna knyter sig samman mot de ”okunniga” rasisterna snarast är till fördel för den första gruppen än något produktivt för oss. Jag vill inte ha en amerikansk politisk skiljelinje mellan liberaler och konservativa där bägge i slutändan för högerpolitik och vänstern sluter sig upp bakom liberalerna eftersom de i alla fall är proggrsiva i frågor som rör kvinnor, hbtq och svartas rättigheter. Där liberal har blivit lika med vänster eftersom den riktiga vänstern har kapitulerat.

Vi har redan nu en situation där vänstern blivit allt mindre klassintresserad och börjat smälta ihop med ”oberoende anständig medelklass”. För visst är det väl så att allt inte var bättre förr och många frågor som tidigare inte drevs har kommit på agendan. Men samtidigt har analysen från vänster förändrats till att vara mycket mindre inkluderande där kamp har bytts ut mot godhet och solidaritet är något som kommer uppifrån snarare än något mellanmänskligt. Från att vara en rörelse där klassen skulle ena människor med gemensamma intressen till gemensam kamp vilket skulle generera solidaritet mellan olika folk så har det blivit en rörelse för de priviligerade som vill vara förstående och stå upp för ”de utsatta”. En klapp på huvudet, men också en situation där vit akademisk urban medelklass har tagit tolkningen över vilka som räknas som utsatta och inte. Där de vars frågor som inte drivs av de goda och anständiga riskerar att lockas över av de konservativa. För hur kan man annars förklara varför så många bland de lägre klasserna lockas av konservativa rörelser som SD, IS, Tea party rörelsen, Gyllene gryning eller Donald Trump? Varför misslyckas vänstern gång på gång att organisera dessa människor?

En gissning är ju att de inte känner sig särskilt inkluderade av den goda, anständiga medelklassen och deras defenition av utsatthet och förtryck.

Därför ifrågasätter jag om oberoende anständig media är något att värna om. Om vi sätter vår ribba så lågt att vi accepterar hur kampen mot fascism och rasism blir på bekostnad av klasspolitik för att vi vill inkludera liberaler och värna om de ”oberoende anständiga”.

Det handlar inte om att vara mest radikal eller att se klass som det enda viktiga. Men att utesluta klass är att exkludera en stor grupp från vår ”fina rättvisekamp” och blunda för hur ökade klyftor är en betydande variabel för hur den konservativa rörelsen vi ”anständiga” så gärna vill motverka lyckas få makt.

Post Brexit

Tänk vad bra det hade varit om vi hade kunnat ha ett europeiskt samarbete som inte stod i vägen för länder att gå före i att föra en mer progressiv ekonomisk politik, som inte i sina stadgar motsätter sig socialism, som inte håller kvar medlemsländer som hamnat i ekonomisk kris i sparprogram som slår mot den redan mycket utsatta befolkningen för att bankerna och Angela Merkel måste ju ha sitt.

Tänk vad bra det hade varit om det inte vore så att den största politiska gruppen inom EU vore den kristdemokratiskt borgerliga med bra marginal mot den näst största: Europeiska socialdemokratiska gruppen som ligger något till höger om vårt egna (S), och tänk vad bra det hade varit om EU inte främst styrdes utifrån ekonomiska intressen snarare än att vara ett verkligt demokratiskt verktyg. Då hade man kanske, kanske kunnat förändra det inifrån.

Frågan om för eller emot EU har inte varit en av de frågor jag brinner mest för, men jag har vetat vart jag står. Jag hade gärna velat att det var så att jag såg en möjlighet till förändring inifrån, men tyvärr är allt jag ser en enorm oformlig och orubblig koloss som visserligen förbättrat situationen i vissa länder avseende vissa frågor men inte desto mindre förhindrar andra länder att gå framåt ännu mer i samma frågor. Den påverkan vi i Sverige kan ha på EU känns bra mindre än den påverkan EU har över oss. Och med tanke på att vi skickat SD dit så är ju frågan om vår positiva inverkan överväger vår negativa så värst mycket ändå.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Jag, mindre imponerad, på besök i Bryssel.

Efter att resultatet i omröstningen om Brexit slagit ner som en bomb så kändes det som att se den enorma kolossen skälva. Inte mycket, men lite. Tillräckligt mycket för att det skulle vara märkbart, för att det skulle ge effekter. För att män i maktens rum skulle få stora mörka fläckar under ärmarna på sina dyra skjortor.

Okej. Jag vet att Brexit är en enormt komplicerad fråga. För det första är det hela diskussionen om ifall folk bara röstade på Brexit för att det var en främlingsfientlig kampanj för utträdet, för att de är rasister och om det i så fall gör att själva utträdet ur EU blir mindre rätt/mer fel än om så inte var fallet. När vi avhandlat det till leda så kan vi diskutera hur Brexit kommer påverka UK politiskt och ekonomiskt och därefter hur det kommer påverka andra EU-länder samt resten av världen och då har vi inte ens hunnit komma till frågan om hur det hela kommer att påverka EU som institution än.

Jag vill påpeka att jag inte tror att Brexit i sig kommer att resultera i så fantastiska saker för UK på kort sikt. Tvärtom är det mycket möjligt att det kommer ge många direkt negativa konsekvenser politiskt och ekonomiskt. Jag har inga som helst föreställningar om att det i sig kommer att lösa några problem eller leda till en vettig politik i första taget. Vilken politik ett utträde leder till vet vi inte något som är värt att påpeka för såväl de sorgsna som de lyckliga efter detta val. Min inställning är främst utifrån långsiktiga premisser och min syn på EU som odemokratiskt och förhindrande av progressivitet. Jag är inte den som förväntar mig ett helt perfekt system. EU är dock inte något jag kan vifta bort som ”har sina brister”. EU i sig skapar problem som inte kan reformeras bort. Vi måste avveckla för att bygga nytt. Därför grät jag inte när jag läste om Brexit men jag firade inte heller.

Frågan om Swexit har redan livligt börjat diskuteras på sina håll och oavsett vad vi tycker om saken så kommer det svenska EU-motståndet att vakna upp ur sin långa dvala. Jag tror inte att det kommer att bli tal om någon omröstning om Swexit i första taget. Om någon lite osäker vänstervriden kritiker är rädd för att Sverige ska kastas ut ur unionen med huvudet före med oanade konsekvenser som följd för att vi kampanjar mot EU vänster ifrån så kan jag ju lugna med att så inte kommer att bli fallet. Men i frågan om Brexit så lyckades just främlingsfientliga krafter helt kapa det EU- motstånd som förmodligen fanns representerat inom flera olika politiska skikt och av olika anledningar. Vänstern valde att vara för att stanna i unionen, förmodligen delvis eftersom Storbritannien till skillnad i från Sverige sedan Thatcher-tiden haft en relativt låg välfärdsnivå och arbetsrätt varav EUs regler har hindrat högerkrafter från att försämra ännu mer. Men förmodligen spelade även rädslan att själva förknippas med diverse främlingsfientliga krafter in i att vänsterorganisationer höll sig utanför eller var emot Brexit.

Även här i Sverige verkar många varit emot Brexit enbart utifrån vilka som kampanjade och på vilket sätt så pass att de även ställer sig emot ett eventuellt Swexit utifrån att de inte vill stå bredvid Åkesson. Personligen menar jag att vi ska tänka precis tvärtom. Finns det inget alternativ till en Sverigedemokratisk EU-kritik så har vi precis gett dem ensamrätt i frågan och än en gång kan de vinna popularitet genom att framstå som ensamma kritiker till makten.
Eller så väljer vi att arbeta på att bygga upp en stark vänstervriden EU-kritisk rörelse och kan då såväl visa på att missnöje över EU inte bara kan visas genom färgen ”30tals-brun” som vinna alla de EU-kritiska personers sympatier som föredrar oss framför SD. En rätt bra position om du frågar mig.

Högern räds en vänster utan moralpredikningar

Ingen har väl missat högerns högljudda kritik av ”identitetspolitik”. Fokuset ligger ofta på att vänstern är fånig, att nu får man inte säga vad man vill i det här jävla landet och är själv i regel precis lika tramsig som den identitetspolitik som de säger sig kritisera. Ja, jag säger ”lika tramsig”. Men nog om det just nu.

En vanlig reaktion och tankegång från fellow kamrater vänster ut är att ”om högern kritiserar det så är det rätt!”. Det är ett farlig och antiintellektuellt förhållningssätt där vi dansar helt efter högerns pipa, fast baklänges och spegelvänt. Där vi lägger de egna analyserna på hyllan och reagerar på andras politik snarare än tar första steget. För även om högern är väldigt glada att kritisera ”radikala kulturanalyser” och individfokuserade moralpredikningar så är den formen av fokus och politik helt ofarlig och i värsta fall spelar dem rakt i händerna. Om det är något som får människor utanför den kulturpolitiska vänsterbubblan att reagera med obehag så är det just de stenhårda morlapredikningarna och ett språk som ingen förutom de mest insatta förstår sig på. Jag vill inte ägna mig åt konspirationsteorier, men det är nästan så att man undrar om detta inte är exakt vad högern, oavsett om de befinner sig på den konservativa eller libertarianska sidan, vill åt. En vänster som majoriteten av arbetarklassen (och befolkningen i allmänhet) inte förstår sig på och en höger som kommer med ”rätt” kritik.

Vad som i verkligheten är skrämmande för högern är tanken på en vänster som i regel lyfter huvudet ifrån kulturen och livsstilarnas moln, tittar uppåt och ifrågasätter maktens korridorer. Som likt en enda stor organiserad Katniss Everdeen funderar ut vem den verkliga fienden är och riktar pilen uppåt mot himlen. Varför skulle borgerliga ledarskribenter i landets största tidningar egentligen bry sig ett jota om vad några kolumnister i, för utomstående folk, obskyra vänstertidskrifter tycker om vilka kläder som är okej, vilken kultur som är problematisk eller hur man ska uttrycka sig? Jo, för att det är en ofarlig fråga och de vet att de kommer få fler ryggdunkningar än vad de kommer att få skit om de tar upp det. ”Nu har det väl ändå gått för långt” skriver de och folk står som nickedockor.

Att istället bemöta vänstern när det kommer till frågor så som låga löner, nedskärningar i välfärden eller pengar som försvinner till skatteparadis skulle vara direkt farligt. Då skulle de inte längre ha majoriteten med sig utan mot sig. Då skulle de bli granskade, ifrågasatta. Då hade de inte längre kunnat peka ut vänstern som ”kultureliten som pratar över huvudet på vanligt folk” eftersom det skulle peka ut dem som (försvarare av) den verkliga eliten. Varje populists verkliga mardröm!

Mitt syfte är inte att skriva ännu en text om den hemska identitetspolitiken utan att peka ut vad som händer när man lägger all sin politiska kraft på ett kulturkrig dömt att förloras. När vänstern grabbade åt sig diskussionen om kulturen och i gengäld lät högern få veto om ekonomin så var det vi som drog den stora nitlotten. Då den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet kulturell hegemoni (ett begrepp som i betydelse är nära besläktat med postmoderna begrepp så som normer, strukturer och diskurs) så menade han att det är den härskande klassen som sitter på makten över kulturen och vad som anses korrekt. Det kan tyckas ologiskt i en tid där det ”politiskt korrekta” sägs komma vänster ifrån. Men samtidigt är det just det ”politiskt korrekta” som sällan eller aldrig utmanar på djupet och det är också den diskussionen som drivs och uppmuntras höger ifrån.
Att diskutera normer, kultur och individer utan att diskutera makt är som att enbart försöka ansa topparna på det stora träd som vi kallar orättvisa och strukturellt förtryck. I förlängningen kommer förtrycket inte utmanas mer än dess yttre form.

Att bygga sin analys av klass på normer och diskriminering är inte att ha en klassanalys

Jag hamnade nyligen i en diskussion om vad som är en bra klassanalys vilket fick mig att tänka på hur diskussionen om klass har förändrats den senare tiden.

Den så kallade ”intersektionella rörelsen” har länge diskuterat frågor kring feminism och antirasism utifrån sådant som normer, kultur, identitet, diskriminering med mera. Det är antagligen på grund av sådana frågor syns och märks tydligt i vardagen medan frågor som påverkar ojämlikhet mellan olika grupper blir svårare för många att greppa och koppla till rasism och sexism. För hur lätt är det för folk att se kopplingen mellan låga löner inom vård och omsorg med kvinnors status i samhället när liberalismen lärt oss att vem som helst kan bli vad som helst bara de anstränger sig lite? Eller hur enkelt är det att koppla bostadsbrist, segregation och en arbetsmarknad med hård konkurens till att människor med visst utseende och bakgrund pekas ut som problem?

Då blir det enkelt att förklara allt med några vagt definierade normer som ligger som en dimma över oss och helt av egen kraft styr strukturen.

När det kommer till klassfrågor kan jag dock tycka att det borde vara betydligt enklare för alla och envar att se hur det är klasstillhörigheten i sig och vad den bygger på i hänseende till lön, arbete och plats i produktionen som påverkar livsvillkoren. Att se hur själva klassamhället som sådant är en konstruktion som ligger bakom de problem som uppstår för personer på klassamhällets botten. Tyvärr är så inte alltid fallet.

För många av de som har sin politiska skolning inom den intersektionella rörelsen så tycks det finnas en benägenhet att analysera ojämlikhet av olika sorter efter en likadan mall. Genom att först lära sig analysera en specifik fråga, ofta feminismen, så lär man sig att analysera andra genom att helt sonika byta ut frågan mot en annan och analysera den på samma sätt. Detta blir särskilt tydligt när det gäller frågor som man inte är speciellt insatta i men känner sig manad att ”inkludera” i den intersektionella analysen.

Därmed analyseras alla frågor, även klass, automatiskt utifrån att orättvisorna härstammar från en norm som bygger på den förmodade priviligerade gruppen vilket resulterar i att den underpriviligerade gruppen utsätts för diskriminering och steriotypisering utifrån sin tillhörighet. Klass blir på så vis en fråga om ”diskriminering mot arbetarklassen”, klassisism (aka klassförakt) och ”medelklassnormen”. Att se klass utifrån materiella förutsättningar anses mossigt och gammalt. Att diskutera normer och identitet ses som nytt fräscht och (post)modernt.

Låt mig utveckla. Givetvis finns det klassnormer, diskriminering utifrån klasstillhörighet och klassförakt. Men detta är ett resultat av och inte en orsak till klassorättvisor. Att kämpa emot klassnormer, klassförakt och diskriminering utifrån klasstillhörighet med någon slags föreställning om att målet är att alla klasser (och klassuttryck) ska accepteras och leva sida vid sida kommer inte att lyckas. Dessutom är frågan om det verkligen är så mycket bättre med ett klassamhälle bara för att arbetarklassen ”accepteras” och normerna löses upp. Om vi diskuterar klass som en diskrimineringsfråga hamnar vi även i den liberala iden om att jämställdhet är ett samhälle där klassklyftor finns men ”alla ska kunna göra en klassresa”. Något som all empiri visar på inte fungerar. Ju större klassklyftorna är ju mindre rörlighet finns det och ju svårare är det för de med ”fel” bakgrund att välja en annan bana än sina föräldrar.

Att bygga sin syn på klassorättvisor utifrån normer och diskriminering är inte att ha en klassanalys. Då kan man faktiskt hellre låta bli att uttala sig i frågan, erkänna att det inte är en fråga man kan något om och lämna den till de som har bättre koll på saken.

När kommer diskussionen från vänster?

SDs väljarsiffror börjar för första gången på länge att sjunka. Men inte för att SD-politiker varit inblandade i ännu en skandal. Nej. Tvärtom har vi nu fått en politisk diskussion som rör sig kring andra ämnen än SD eller ”hur många flyktingar kan vi ta emot”.

Min analys är att borgerlighetens förslag om sänkta löner och, kanske framförallt, den efterföljande diskussionen och motståndet ifrån vänster, gjorde att politiken växlade om till att än en gång röra klassfrågor. Klassfrågor och klassisk höger-vänstermotsättningar är lite av den moderna fascismens kryptonit. Eftersom de vill locka folk från bägge läger genom att enas mot invandring så kommer frågor där klassers intressen står mot varandra att splittra upp. För att inte tala om hur frågor som kan ena vita och ickevita arbetares intressen är oerhört läskigt om man bedriver Sverigedemokratisk politik. Solidariteten är vårt främsta vapen.

Det är dock intressant att utspelet som gav oss denna vändning kom från höger. Och även om jag tror att vi från vänster tilldelades den bästa positionen (sänkta löner är knappast en populistiskt tacksam fråga att driva) så undrar jag när vänstern ska ta upp pinnen och styra diskussionen. När kommer det ett utspel från vänster som kan styra diskussionen åt rätt håll?

Vi har allt för länge varit de som svarat på andras utspel och de frågor som tagits upp har sällan nått ut till andra än redan frälsta. Förmågan att framföra vår agenda är helt klart något att arbeta på.